Metallica för nybörjare
Metallica är inte bara ett av världens största och mest inflytelserika hårdrocksband, de är ett av världens största band alla kategorier. De bildades i Los Angeles 1981 och med sin debutskiva Kill ´Em All (1983) var de med och uppfann det som kom att kallas thrashmetal, den dittills snabbaste och brutalaste musik som hörts. Skivan blev stilbildande och innehåller några klassiker, men är ärligt talat också ganska ojämn och blev snart omsprungen av t ex Slayers tredje album Reign In Blood (1986). Trots att Metallica spelar en extrem form av musik har de sålt uppskattningsvis 100 miljoner skivor och är den fjärde bäst säljande artisten under de senaste tjugo åren. Vilka av deras skivor ska man egentligen börja med? Detta är mina tre favoriter.
Master Of Puppets (1986)
Master Of Puppets är en syskonskiva till Ride The Lightning som släpptes två år tidigare. Blandningen mellan hårt och mjukt, sättet att arrangera låtarna och de kontrasterande akustiska inslagen gör dessa bägge album till ett dubbelalbum i nästan alla avseenden utom just packeteringen. Just de lugnare partierna gjorde att många fans hävdade att bandet sålt sig (del 1). I längden vinner Master Of Puppets över Ride The Lightning på bättre och jämnare låtmaterial och ett säkrare framförande. Texterna söker sig mot djupare och personligare ämnen och handlar inte bara om att spela snabbare än alla andra och bränna ner alla städer man passerar. Battery, titelspåret, Welcome Home (Sanitarium) och Disposable Heroes är höjdpunkter som kan få vem som helst att vilja odla finnar, köpa en för liten jeansjacka och prata med dansk brytning. Det är en av hårdrockens bästa och viktigaste skivor. Dessutom den sista med högt aktade basisten Cliff Burton som omkom i en bussolycka utanför Ljungby i Småland i september 86. Hans namn kan än idag ge vuxna män en klump i halsen.
Metallica, aka Den Svarta Skivan (1991)
Efter att nästan ha slagit knut på sig själva med det virrvarr av takt- och tempobyten som kännetecknar ...And Justice For All (1988) bestämde sig bandet för att gå i motsatt riktning med enklare låtstrukturer, tydligare refränger, mindre antal riff per låt och, tja, mindre ADHD i största allmänhet. Skivan är onekligen lite ojämn, men det är ganska svårt att motargumentera Enter Sandman, Sad But True, The Unforgiven, Wherever I May Roam, Don´t Tread On Me, Nothing Else Matters och My Friend Of Misery. Skivan gjorde bandets sångare James Hetfield till världens mest älskade redneck bland världens samlade tonårskillar. Och möjligtvis även alla andra. Många fans anklagade dem för att ha sålt sig (del 2), men 25 miljoner nya fans höll inte med. Frågan är hur det hade gått om tanken att välja Holier Than Thou som första singel inte hade röstats ner av trummisen Lars Ulrich.
Death Magnetic (2008)
Efter sju sorger, åtta bedrövelser och en St Anger (2003) hade Metallica återigen hamnat i en återvändsgränd. De hade under åren efter den massiva framgång som den svarta skivan innebar långsamt slagit knut på sig själva i sin ständiga vilja att testa nya saker och aldrig nöja sig med att bara göra en skiva till. Med karriärsakutproducenten Rick Rubin som guru gjorde bandet för första gången det smått otänkbara - en skiva som lät ungefär som alla Metallica-fans ville att de ska låta. De gick tillbaka till Master Of Puppets och ...And Justice For All, till de låtstrukturer, arrangemang och den spelteknik som nu hunnit få statusen som det klassiska Metallica-soundet. Kirk Hammett fick återigen spela Formel 1-solon på gitarren. Beväpnade med nya blytunga basisten Robert Trujillo och några av sina bästa låtar blev de anklagade av vissa fans för att försöka leva på gamla meriter (del 3). Men efter alla år var två steg bakåt det enda sättet att kunna ta sig framåt. När sista spåret My Apocalypse blinkar för omkörning är det svårt att inte njuta. Death Magnetic blev årets album i både Metal Hammer och Kerrang, två av de ledande hårdrockstidningarna.
PS. Lite i smyg tycker jag nog dessutom att Load från 1996 kanske inte är topp tre, men ändå lätt underskattad. DS
Master Of Puppets (1986)
Master Of Puppets är en syskonskiva till Ride The Lightning som släpptes två år tidigare. Blandningen mellan hårt och mjukt, sättet att arrangera låtarna och de kontrasterande akustiska inslagen gör dessa bägge album till ett dubbelalbum i nästan alla avseenden utom just packeteringen. Just de lugnare partierna gjorde att många fans hävdade att bandet sålt sig (del 1). I längden vinner Master Of Puppets över Ride The Lightning på bättre och jämnare låtmaterial och ett säkrare framförande. Texterna söker sig mot djupare och personligare ämnen och handlar inte bara om att spela snabbare än alla andra och bränna ner alla städer man passerar. Battery, titelspåret, Welcome Home (Sanitarium) och Disposable Heroes är höjdpunkter som kan få vem som helst att vilja odla finnar, köpa en för liten jeansjacka och prata med dansk brytning. Det är en av hårdrockens bästa och viktigaste skivor. Dessutom den sista med högt aktade basisten Cliff Burton som omkom i en bussolycka utanför Ljungby i Småland i september 86. Hans namn kan än idag ge vuxna män en klump i halsen.
Metallica, aka Den Svarta Skivan (1991)
Efter att nästan ha slagit knut på sig själva med det virrvarr av takt- och tempobyten som kännetecknar ...And Justice For All (1988) bestämde sig bandet för att gå i motsatt riktning med enklare låtstrukturer, tydligare refränger, mindre antal riff per låt och, tja, mindre ADHD i största allmänhet. Skivan är onekligen lite ojämn, men det är ganska svårt att motargumentera Enter Sandman, Sad But True, The Unforgiven, Wherever I May Roam, Don´t Tread On Me, Nothing Else Matters och My Friend Of Misery. Skivan gjorde bandets sångare James Hetfield till världens mest älskade redneck bland världens samlade tonårskillar. Och möjligtvis även alla andra. Många fans anklagade dem för att ha sålt sig (del 2), men 25 miljoner nya fans höll inte med. Frågan är hur det hade gått om tanken att välja Holier Than Thou som första singel inte hade röstats ner av trummisen Lars Ulrich.
Death Magnetic (2008)
Efter sju sorger, åtta bedrövelser och en St Anger (2003) hade Metallica återigen hamnat i en återvändsgränd. De hade under åren efter den massiva framgång som den svarta skivan innebar långsamt slagit knut på sig själva i sin ständiga vilja att testa nya saker och aldrig nöja sig med att bara göra en skiva till. Med karriärsakutproducenten Rick Rubin som guru gjorde bandet för första gången det smått otänkbara - en skiva som lät ungefär som alla Metallica-fans ville att de ska låta. De gick tillbaka till Master Of Puppets och ...And Justice For All, till de låtstrukturer, arrangemang och den spelteknik som nu hunnit få statusen som det klassiska Metallica-soundet. Kirk Hammett fick återigen spela Formel 1-solon på gitarren. Beväpnade med nya blytunga basisten Robert Trujillo och några av sina bästa låtar blev de anklagade av vissa fans för att försöka leva på gamla meriter (del 3). Men efter alla år var två steg bakåt det enda sättet att kunna ta sig framåt. När sista spåret My Apocalypse blinkar för omkörning är det svårt att inte njuta. Death Magnetic blev årets album i både Metal Hammer och Kerrang, två av de ledande hårdrockstidningarna.
PS. Lite i smyg tycker jag nog dessutom att Load från 1996 kanske inte är topp tre, men ändå lätt underskattad. DS
Läs mer om Metallica och hårdrock:
Intressant låtlista från Metallica-konsert
Sagan om ett litet missförstånd
Den här Death Magnetic-boxen har jag!
Länk till länk till intervju med James Hetfield
Hårdrock - fördomar och fakta
Iron Maiden för nybörjare
Led Zeppelin för nybörjare
Du har väl inte missat dokumentären Anvil! The Story Of Anvil
Dave Mustaines självbiografi A Life In Metal rekommenderas
Etiketter: musik
upplagd av Ola Claesson
14:07:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida