Ken Burns serie om Jazz är en (åter)upplevelse

För ca tio år sedan upptäckte jag jazz på allvar. Jag hade redan innan doppat tårna i den, men när jag såg Ken Burns serie Jazz föll jag handlöst. Under en ca 15 timmar lång upptäcksfärd tar vi oss långsamt framåt. Den första delen börjar i New Orleans i slutet av 1800-talet och arbetar sig sedan grundligt framåt.

Man får bl a veta hur det gick till när Bessie Smith (1894-1937) skrämde iväg Ku Klux Klan (en amerikansk motsvarighet till Sverigedemokrabaterna) under en paus i en konsert. Det dröjer till del sju av tio innan Charlie Parker (1920-1955) dyker upp och till del åtta innan Miles Davis (1926-1991) nämns. Vi får en berättelse av Dave Brubeck (som fyllde 90 för två månader sedan) som visar att det kunde skapa skuldkänslor att vara vit.

Under seriens första halva är det Louis Armstrong (1901-1971) som står i centrum. Det är intressant att se hur han först åker från New Orleans till Chicago 1922 och spelar med musiker där och ger dem en känsla av ah, det är så här det ska låta. Två år senare fortsätter han till New York och samma sak händer där.

Möjligtvis krävs det tålamod att inte tappa koncentrationen i det långsamma tempot, men det blir aldrig tråkigt. Manuset är välskrivet, även om det har fått kritik. Många menade att swing-eran, med Duke Ellington (1899-1974), Benny Goodman (1909-1986) och Chick Webb (1905-1939) i spetsen fick för mycket uppmärksamhet och att perioden efter 1960 med bl a fri-, avantgarde- och fusionjazz fick för lite utrymme.

Vad Burns däremot gör väldigt bra är att sätta allt i ett historiskt sammanhang. All konst och kultur är ett resultat av sin tid och plats. Jazzens utveckling blir en historia om de svartas USA och därmed även om de vitas USA. Och ja, det var två olika länder under en stor del av 1900-talet. Detta blir inte minst tydligt när soldaterna återvänder från andra världskriget, där människor av alla färger gemensamt har besegrat Nazisternas raspolitik - och när de kommer hem får de inte få äta på samma restauranger.

Rent visuellt är det väldigt snyggt. Det finns av naturliga skäl brist på rörliga bilder från det tidiga 1900-talet, men svartvita bilder på Chicago och Manhattan är inte fy skam. De gjorde rent av så stark intryck på mig att jag än idag ser dem framför mig när jag lyssnar på femtiotalsjazz.

Mitt i all musikalisk skönhet och kreativitet döljer sig inte bara politisk smärta och sorg. Droger är tyvärr också en självklar del av jazzens historia. Lemmy från Motörhead framstår som Blossom Tainton i jämförelse. Charlie Parker började med heroin när han var femton. När han gick bort uppskattade läkaren hans ålder till mellan 50 och 60. Han var 33. Att Billie Holiday lyckades bli 44 är något av en bedrift i sammanhanget.

Kanske är tanken på all musik från den här perioden som gick förlorad till droger en del av den kittlande känslan. Jag vet inte. Resan mot undergången är i alla fall vackert ljudsatt.

Ken Burns serie Jazz finns på DVD. Kan vara svår att få tag på, men är värt lite detektivarbete.

Läs mer om musik och musikdokumentärer:

Miles Davis mästerverk fyller 50 år

2006 skulle Miles Davis fyllt 80 år

Film om The White Stripes (som har hunnit annonsera sin splittring sedan i måndags)

Film om Patti Smith - Dream Of Life

Film om Scott Walker - 30th Century Man

BBC-dokumentär om amerikanks folkmusik

Det första Rocktåget?

James Brown är fortfarande hårdare än du

Fängslande om Johnny Cash