Fleet Foxes fortsätter växa på Helplessness Blues

Undrar hur många sömnlösa nätter Robin Pecknold haft under arbetet med den här skivan. Den har flyttats fram ett flertal gånger och var ursprungligen planerad att släppas i november förra året efter att inspelninarna börjat redan i april. När bandet debuterade 2008 dröjde det inte länge innan musikpressen gjorde dem till Det Nya Hippa. Särskilt i England anses Fleet Foxes i många kretsar redan vara en klassiker. Och inte helt oförtjänt. Bandet från Seattle har en förmåga att skriva låtar, spela varma akustiska gitarrer och mandolin och inte minst sjunga stämmor som med samma självklarhet kan värma en kylslagen vinterdag och svalka en solig sommardag.

Hur står det då till på album nummer två? Jo då, alldeles utmärkt. Men de har alla ögon på sig. Musiken är mer låtbaserad, även om här finns en påtaglig atmosfär. Det låter, även denna gång, som om det är inspelat i en kyrka. Texterna är möjligtvis mer konkreta och planterade i Pecknolds vardag. Han har själv sagt att vissa av texterna på debuten formulerades för att låta bra, snarare än för sitt innehåll - t ex White Winter Hymnal. Om man gillar Crosby, Stills & Nash, som det är lag att nämna i samband med rävarna (men inte den mer elgitarriska upplagan där Neil Young ingick), vet man var rötterna finns. Här hörs även inslag av engelsk folkrock och bandet själva pratar om Van Morrisons folkjazziga solodebut Astral Weeks, se t ex Bedouin Dress som har ett ledigt sväng som bandets debut inte var i närheten av. Det är mindre öppen brasa på stranden och mer fingerknäppningar denna gång. Det finns också små snubblingar här och där, detaljer som många andra hade valt att ta bort. Men det är också inslag som gör att musiken andas och lever.

Skivans andra singel Battery Kinzie och Lorelai är kanske det mest rytmiska de gjort och något som pekar på en väg framåt. Åtta minuter långa och smått pårökta jazzövningen The Shrine/An Argument pekar också, men jag vet inte åt vilket håll. Den måste i alla fall sägas sticka ut från mängden, men är kanske hur jag hoppas att deras nästa skivan ska låta. Första singeln Helplessness Blues låter mer typisk och hade lika gärna kunnat vara med första skivan. Är Fleet Foxes ny färdigåldrad retromusik för det-var-bättre-förr människor? Nej, bara klassiskt tidlös pop gjord i nuet. Finns det någon ny Tiger Mountain Peasant Song, Your Protector eller Blue Ridge Mountains? Nej, men låtar som visar att de inte var en engångshändelse och bygger vidare på dem. Robin Pecknold var smart nog att inte försöka hoppa på en trend. Han dök ner i sin skivsamling och skapade en egen istället.

På Spotify kan man lyssna både på debuten Fleet Foxes och Helplessness Blues. Missa inte smygdebuten med EPn Sun Giant.

Läs mer om liknande:

Innan Helplessness Blues blev framflyttad hoppades jag på en vinter med bandet

The Band la grunden till skäggrocken

Deras låt The Night They Drove Old Dixie Down är förmodligen skäggrockens nationalsång

Skäggrock för nybörjare

Kanske även lite country för nybörjare? (tyvärr inte mycket skägg)

Är du nyfiken på Neil Young har jag gjort en trevlig samling

Youngs senaste skiva Le Noise är en personlig favorit

Favoriten Bon Iver släpper eventuellt nytt i juni

Hans debutskiva For Emma, Forever Ago är en av de senaste årens höjdpunkter

Han sjöng Skinny Love hos Letterman

Missa inte EP:n Blood Bank

Två sorgligt underskattade skivor med The Beach Boys är delvis skäggrock

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten i en kortare version.