Fula Fula Ord: Säsong två av hyllade Treme nu på Canal+

I slutet av augusti 2005 nådde orkanen Katrina staden New Orleans. Skyddsvallarna höll inte för trycket. Kostnaden för skadorna uppskattas till 100 miljarder dollar. 80% av staden hamnade under vatten och mer än 1500 personer omkom. Bushadministrationen fick snart kritik för sin bristande insats, eller snarare frånvaro av insats. Många hävdar att regeringens frånvaro berodde på att många av stadens invånare är färgade människor i USA:s arbetarklass.

Bland David Simons tidigare projekt kan nämnas Homicide: Life On The Street och The Wire. När hans senaste serie Treme hade premiär låg mina krav på en nästan orimlig nivå. Jag har nu sett de två första avsnitten och kan inte göra annat än lyfta på hatten. Treme är uppkallad efter en av New Orleans centrala stadsdelar med en befolkning som är huvudsakligen färgad och av kreolursprång.

Första avsnittet utspelas sex månader efter orkanen och folk försöker långsamt hitta tillbaka till den vardag som ligger i ruiner och den stad som är raserad. Hittar tillbaka gör också de turister som vill uppleva en stad som är både historisk och levande, en stad där jazzen föddes innan den blev finkultur och började framföras av äldre farbröder i koftor.

Det råder inte brist på bra karaktärer och skådespelare. Här finns den kämpande musikern Antoine Batiste spelad av Wendell Pierce, mer känd som Bunk i The Wire. Här finns återvändande barägaren Albert Lambreaux spelad av Clarke Peters, mer känd som Lester Freamon i The Wire. Här finns politikern Toni Bernette spelad av Melissa Leo, mer känd som Kay Howard i Homicide: Life On The Street. Här finns en kock spelad av Kim Dickens (Deadwood), en elitistisk och smådryg DJ som gör motstånd mot den turistbroschyranpassade versionen av staden spelad av Steve Zahn och lokalpatrioten John Goodman (vad har han inte varit med i?).

Eftersom New Orleans är en av USA:s musikstäder, kanske den största av dem alla - eller i alla fall den första, skymtar också folk som Allen Toussaint och Elvis Costello förbi. Redan några minuter in i pilotavsnittet hörs musik av Professor Longhair. Det händer inte i 2 1/2 Män.

Men det största rollen spelar New Orleans själv. Både förtvivlan, livsglädjen, kampen, hoppet, traditionen, kulturen, maten och dofterna tränger ut genom tv-rutan. Man hoppas att framtiden ska bli lika givande som dess historia. Det luktar snabbt gumbo när förtexterna börjar rulla och jag känner att jag måste lyssna på Dr John. Nu.

Det är den sortens serie. Det är den sortens serie man blir kär i.

Jag vill flytta till Louisiana, lära mig spela trumpet, sitta på verandan och dricka någon grumlig sörja medans solen går ner över träsket. Jag vill byta namn till Leroy. Jag vill hänga på jazzklubb och dansa till solen går upp. Jag vill ha en tam alligator i badkaret. Jag vill äta mat med smaker som en stackars svensk inte ens kan föreställa sig.

Eller i alla fall veta var jag kan köpa soundtracket och drömma vått om DVD-boxarna.

Musiken från Treme finns på Spotify.

Dr Johns Gris Gris finns på Spotify.

Professor Longhair finns också på Spotify.

Irma Thomas finns också på Spotify.

Läs mer om liknande:

The Wire var svår att förstå för folk i England

The Wire tackar för sig

The Sopranos tackar för sig

Manusförfattaren George Pelecanos i Expressen

Stafettpinne i drama (Homicide, The Sopranos, The Wire)

Missa heller inte Boardwalk Empire