The Who för nybörjare

När The Who var som bäst och bandets hjärna Pete Townshend var som mest pretentiös gjorde de unik musik. Townshend (gitarr), John Entwistle (bas) och Keith Moon (trummor) hade alla ett unikt sätt att närma sig sina instrument och tillsammans skapade de ett ljud som ingen hört innan. Roger Daltrey har sagt att hans högljudda sång var ett sätt att försöka hålla jämna steg med den oväsenkakafoni han varje kväll hade som jobb att sjunga framför. Men var ska man börja med detta band? De har faktiskt "bara" gjort elva studioskivor och en av de mest klassiska liveskivor rockhistorien skådat. Här är mina tips!

The Who Sell Out (1967, ursprungligen 13 spår)

På det tredje och sista av bandets tidiga relativt popiga album börjar det på allvar märkas att Pete Townshend är trött på att bara skriva kommersiella poplåtar. Han vill skapa något större som, tja, säger något mer än vad popformatet egentligen tillåter. Han vill leka med formen. Ett halvår efter Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band hade höjt, målat om och rökt ribban med söt doft kunde man göra nästan vad man ville. Frågan var bara om de skrikande tonåringarna skulle förstå vad man höll på med. Skivan är upplagd som en piratradiosändning komplett med reklaminslag. Skivans relativa misslyckande i England avgjorde bandets framtid. Den nådde bara trettondeplatsen i hemlandet och singeln I Can See For Miles, som Townshend ansåg var det bästa han skrivit, blev tia. Det var han inte nöjd med och sa i ett ofta förekommande citat att han spottade på de engelska skivköparna. Här finns också Mary Anne With The Shaky Hand (när kommer samling The Who Sing About Masturbation?), Our Love Was, I Can´t Reach You och Rael 1. Även om skivan ansågs som något av ett misslyckande när den släpptes har den omvärderats i efterhand och är nu officiellt deras mest underskattade LP.

Live At Leeds (1970)

Efter det kommersiella misslyckandet - och den kreativa framgången - med The Who Sell Out och de följande singlarna, både Magic Bus och Dogs försvann spårlöst, såg Townshend slutet på bandets karriär och bestämde sig för att de i alla fall skulle gå under på sina egna villkor. Han skrev därför en rockopera om en pojke som traumatiseras i sin barndom, blir dövstum, får övernaturliga krafter och blir något av en profet som inte får det erkännande han förväntar sig. Ja, det handlar delvis om Pete själv. Förmodligen den mest ambitiösa skiva (senare även film och scenmusikal) ett rockband dittills gjort. Pojken och skivan döptes 1969 till Tommy och plötsligt var The Who större än någonsin och slog igenom även i USA, vilket innebar att bandet blev skuldfritt för första gången i sin karriär. Året efter gjorde de sin första liveskiva. När den spelades in på universitet i Leeds (därav At Leeds, snarare än In Leeds) är de ett av de bästa livebanden världen skådat, möjligtvis inspelade när de var som allra bäst. Sprängfyllda av självförtroende spelar de låtar från sina första fem år i versioner som får de flesta andra band att låta som Göingeflickorna på valium. Keith Moon använder verkligen samtliga åtta armar och John Entwistle spelar snabbare toner på sin bas än de flesta sologitarrister hinner med. Höjdpunkten är möjligtvis åtta minuter långa A Quick One, While He´s Away från 1966 som anses vara Townshends första (men definitivt inte sista) försök till ett längre, mer sammansatt stycke. Här finns också ett medley bestående av hitsen Substitute, Happy Jack och I´m A Boy. The three easiest, enligt Townshend. Live At Leeds släpptes först på vinyl och då med bara sex låtar, varav tre covers - Young Man Blues, Summertime Blues och Shakin´ All Over. Förvisso klockar My Generation in på nästan 15 minuter. Skivan har senare även släppts som enkel-CD med fjorton låtar, dubbel-CD med hela konserten - vilket även innebär att hela Tommy framförs, och förra året kom en version med fyra CD där även hela konserten från Hull, som anses ÄNNU bättre, ingår. Men Live In Hull hade inte varit en lika bra titel.

Who´s Next (1971, ursprungligen 9 spår)

Efter Tommy var det dags för nästa rockopera som gick under namnet Lifehouse. Ännu mer pretentiös, ännu mer ambitiös och helt obegriplig. Bara Townshend själv förstod - nästan - vad han ville berätta. Men han fick aldrig handlingen att fungera och tvingades ge upp. Grundidén påminde om den existentiella delen av Matrix (alltså inte de evighetslånga biljakterna och allt pang-pang, utan det där med att man är uppkopplad till ett större gemensamt medvetande, men egentligen aldrig behöver lämna hemmet eller sin lilla lufttäta glasbubbla. Typ). Men det bidde ingen Lifehouse. Det blev bara nästa skiva istället - Who´s Next. Townshend har sagt att det förmodligen är bandets bästa och jag är beredd att hålla med. Syntar används på ett intressant sätt mitt i orkanen. Tommy har förmodligen en större myt och definierade bandet i större utsträckning, men som en samling väldigt bra låtar är Who´s Next svårslagen. Här finns Baba O´Riley, som alltså inte heter Teenage Wasteland, här finns Behind Blue Eyes, som också är känd via Limp Bizkits mordförsök och här finns avslutande kolossen Won´t Get Fooled Again som under sina nästan nio minuter hinna tröttna på den stundande revolutionen och slutar med att konstatera meet the new boss, same as the old boss. Missa heller inte Bargain och Going Mobile. Skivans omslag är en pik mot Stanley Kubricks film 2001. Mer säger jag inte.

Mer?

2006 släppte återstående duon Daltrey/Townshend Endless Wire, deras första studioskiva på 24 år. Även om den inte är lika bra som de ovanstående är den bättre än vad någon har rätt att begära. Och jodå, självklart innehåller den en liten rockopera (Wire & Glass).

I år är det dessutom tänkt att de ska ut och turnéra med rockoperan Quadrophenia (1973) igen. Om Tommy i vissa läger kan vara lite överskattad är nog snarare Quadrophenia lite underskattad. Jag har ett flertal gånger fått för mig att jag förstår vad den handlar om, men till slut kommit fram till att jag nog inte har en aning, trots allt. Jag förstår handlingen, men den ska nog tolkas symboliskt. Det är trots allt Pete Townshend vi pratar om. Den utspelas på sextiotalet och handlar om ett ungt mod (en ungdomskultur som bråkade med rockare - det gällde att välja sida) som heter Jimmy. Han blir diagnostiserad med personlighetsklyvning. Varje del av hans personlighet symboliserar en av The Whos fyra medlemmar. Den handlar också om modkulturens uppgång och fall, på ett annat plan (möjligtvis) också om sextiotalets popkultur i det stora hela. Och om The Whos historia. Och om motsättningarna i det engelska klassamhället. Det kanske rentav är dags att se om filmen från 1979? Vill man bara njuta av skivan som en samling bra låtar kan man nog göra det också.

Och någonstans sitter förmodligen Pete och klurar på hur han ska kunna knyta ihop Lifehouse en gång för alla.

PS. Keith Moon exploderade en sista gång i sömnen 1978 och John Entwistle dog av hjärtattack när han tillsammans med lite kokain umgicks med två prostituerade på ett hotell i Las Vegas 2002. Och han var den tyste av de fyra. DS.

Mer om liknande:

Biografin Dear Boy ger inblick i Keith Moons liv

The Who vann slaget om The Rolling Stone Rock And Roll Circus

Fler liveskivor rekommenderas

Sextiotalspop för nybörjare

I början av sin karriär gjorde The Who ofta covers på amerikansk soul

The Beach Boys för nybörjare

Bob Dylan för nybörjare

Krautrock för nybörjare

Led Zeppelin för nybörjare

Punk för nybörjare, med bl a Patti Smith (när punken slog igenom var Townshend en av få sextiotalsikoner som inte avfärdades)

Joy Division bestod också av fyra personer som närmade sig sina instrument lite avigt

The White Stripes väsnas också

1000 låtar alla måste höra, del 2