Fula Fula Ord: The White Stripes-dokumentär full av dist och dans

Kanada är ett stort land med en befolkning som är väldigt utspridd, The White Stripes är en liten duo som är väldigt koncentrerad. När Meg och Jack White beslöt sig turnera till ödsliga platser i norr sommaren 2007 följde ett kamerateam med. Resultatet ser vi i dokumentärfilmen Under Great White Northern Lights som släpptes förra året.

2007 skulle The White Stripes släppa sin sjätte skiva Icky Thump. Deras lika traditionsbundna som egna blandning av blues, punk, country, pop och rock beslöt sig för att åka norrut och komma bort från de hårt planerade turneér som bandet brukar ge sig ut på. I filmen Under Great White Northern Lights får vi följa duon både på och bakom scenen – som kan vara både fiskebåtar och bowlinghallar. Vissa konserter bokas inte förrän 15 minuter innan bandet ska spela och vissa konserter består bara av en ton.

För mig som ofta faller pladask för allt Jack White är inblandad i (ni har väl inte missat The Raconteurs och The Dead Weather?) är det här förstås nittio minuter guld för både ögon och öron. Meg och Jack träffar folk, får skjuts av lastbilschaufförer, spelar blueslegenden Blind Willie McTell för inuiter, Jack pratar, de flyger till ytterligare en avkrok, Jack pratar, det är dagsljus kvart över elva på kvällen, Jack pratar, Meg röker, de brakar loss i ett gäng låtar som i det här sammanhanget samtliga känns som klassiker, Jack pressar Meg till att mumlande förklara att hon inte tycker om att prata, de besöker bedövande vackra landskap, sjunger Wheels On The Bus Go Round And Round på en buss, Meg röker, Jack pratar, de brakar loss i några låtar till och Meg röker. När nationalsången Seven Nation Army klingar ut är jag hög på adrenalin och ska försöka sova.

Det hela är förstås väldigt snyggt rent estetiskt – och jag skriver förstås eftersom bandet alltid varit väldigt måna om sin svart/vitt/rött-baserade visuella framtoning. Regissören Emmet Malloy förtjänar ett par röda byxor med guldkant för sitt jobb. Jack beklagar sig över att folk tror att alla bandets låtar är skrivna med linjal för att perfekt passa in i mytologin som de på klassiskt bluesmanér skapat runt sig, bara för att de alltid varit så visuellt konsekventa. Han påpekar att det börjar bli tröttsamt med folk som i alla recensioner undrar var duon ska ta vägen nu. Det har folk frågat sedan första skivan, säger Jack och ser lätt frustrerad ut.

Kanske ligger hans storhet i att han än idag, efter tio år med både kommersiell och kreativ framgång, känner sig missförstådd och frustar av kreativitet. För att citera en annan man, vi kan kalla honom Bob Dylan, som gör nytt av gammalt och vet värdet av en mytisk bakgrund – he not busy being born is busy dying.

Lyssna på musiken från filmen på Spotify

Läs mer om Jack White:

Årets bästa låtar 2010

Mer om Under Great White Northern Lights

Mer om The Dead Weather

Mer om liknande:

W är en underskattad bokstav i skivsamlingar

De bästa gitarr-riffen? Eller inte

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Sextiotalspop för nybörjare

Bob Dylan för nybörjare