Patti Smith i dokumentär

Mitt första möte med Patti Smith var Because The Night, låten hon skrev med Bruce Springsteen. Mitt andra möte med Patti Smith var E-Bow The Letter, R.E.M.-låten hon sjunger kör på. Tredje mötet var när Wermelin spelade Ghost Dance i radion. Det är fortfarande min favoritlåt. Sedan hittade jag hennes samlings-CD Land (1975-2002) på biblioteket. Då var jag fast. Det var något med hennes röst, även om jag inte visste vad.

I år kom dokumentären Dream Of Life. Dokumentärteamet följde henne i mer än tio år. Vi får följa Smith både på scen, bakom scen, hemma, med familj, med kollegor, ute bland folk och höra henne läsa dikter. Gillar man hennes musik och vill veta mer om henne är det en bra film. Gillar man livshistorier är det också en bra film och gillar man snygga filmer i svart-vitt är det också en bra film. Man kan tom prata om bildpoesi, i brist på bättre ord. Man kan definitivt prata om ordpoesi.

Patti Smith drabbades av samma dilemma som många andra under vad som kallades punkeran, även om hon debuterade innan engelsmännen förstörde allt genom att göra om punken från en musikstil som byggde på enkelhet och gjorde om den till ett frisyr- och klädmode. Hennes första skiva Horses kom 1975 och blev en omedelbar klassiker, kanske omöjlig att toppa. Skivans första textrad är Jesus died for somebody´s sins, but not mine. Hennes mest kommersiellt framgångsrika skiva Easter kom -78 och innehåller bl a redan nämnda Because The Night.

Även om hennes utgivning varit ojämn finns det guldkorn under hela resan. Mellan -79 och -96 gjorde hon bara en skiva, den delar sin titel med filmen. Hon slutade med musiken för att ägna sig åt sina barn och började med den igen efter att under en två-årsperiod förlorat både sin man Fred "Sonic" Smith som också var gitarrist i hennes band och en bror. Sedan dess har hon gjort fem skivor, varav Gone Again från -96 är en personlig favorit. Och jag vet fortfarande inte vad det är med hennes röst.

Dagens låt är Glitter In Their Eyes av Patti Smith.