Väderhumör

Mitt humör påverkas och styrs delvis av vad det är för väder. Efter en hel helg med regn är jag gnällig och känner för att ge upp. Idag är det halvmulet och ganska varmt och jag känner bara för att delvis ge upp. Att sedan en av helgens förmodade höjdpunkter inte blev av kanske också hade något med saken att göra. Men i alla fall, även om det var synd.

En rejäl Keith Moon-biografi vid namn Dear Boy av Tony Fletcher har visat sig vara roande läsning (hoppas Bryson är lika bra, N). Moon var den ganska högljudda trummisen i det generellt sett ganska högljudda The Who (det tredje bästa brittiska sextiotalsbandet efter The Rutles och The Kinks). Det är lätt att skratta åt den sortens människor (Moon, John Bonham, Jim Morrison et al) och tycka att det är häftigt och själv falla för deras myt från sin trygga läsfåtölj. Men personligen kan jag aldrig låta bli att undra över och tycka synd om den vanliga människan som bevisligen inte kan hantera all uppståndelse kring personen och som till slut går vilse i sin egen myt och inte hittar någon väg ut. Det händer förstås "vanliga" människor också, men deras liv blir inte såpor i biografier och musiktidningar. Nu får tack och lov även Keith en stor roll i Dear Boy, och det är inte bara myten som skildras. Kanske är det som singer/songwritern Ryan Adams sa en gång:

Att stå på en scen inför en massa människor är inte modigt. Att jobba måndag till fredag, se till att det finns mat på bordet och uppfostra barn och se till att de är hela och rena: det är modigt.

Jag är beredd att hålla med. Men först måste jag lära mig kontrollera vädret.

Dagens låt är Girl Laying Down av Anna Ternheim.