Patti Smiths väg till Polarpriset

Ghost Dance var första låten jag hörde med Patricia Lee Smith. Denna seans lät inspelad i en mörk studio upplyst endast av ett fåtal ljus. Rösten lät som den levt och visste. En röst som inte försökte, som inte möttes halvvägs. Som även viskandes blir musikens naturliga centrum. Kören mässade we shall live again.

Smith föddes i Chicago 1946, men växte upp i New Jersey i skuggan av den stora staden på andra sidan Hudsonfloden. Hennes arbetarklassföräldrar tillhörde Jehovas Vittnen. Patti och hennes tre yngre syskon fick en religiös uppfostran innan hon lämnade kyrkan som tonåring. Sedan dess har hon återfunnit sin tro, men debutalbumet Horses (1975) inleds med en av de hårdaste textrader rockhistorien har att erbjuda: Jesus died for somebody´s sins, but not mine. Skivan har länge följts av epitet som klassiskt och stilbildande. Band som R.E.M. och U2 tillhör dess lärjungar.

Inspirerad av franska poeten Arthur Rimbaud (1854-1891) och Bob Dylan började Smith skriva dikter och flyttade till New York 1967. Hon mötte konstnären Robert Mapplethorpe som skulle komma att göra många av hennes skivomslag. Paret bodde en period på klassiska bohemtillhållet Chelsea Hotell. Vänskapen överlevde förhållandet. Det är deras relation med rätta hyllade självbiografin Just Kids (2010) handlar om. Den slutar där många biografier börjar, när genombrottet närmar sig.

Under första halvan av sjuttiotalet började en scen växa fram kring rockklubben CBGB på Manhattan. Musiken kallades punk, Ramones och Blondie kan också nämnas. Tillsammans med Lenny Kaye, som fortfarande är med i Smiths band, började hon sätta musik till sina dikter. 1974 släpptes första singeln, en version av Hey Joe. Mer intressant är baksidan Piss Factory som handlar om fabriken i New Jersey där hon arbetade som sextonåring och fick lära sig att inte drömma, utan istället vara tacksam över att ha ett jobb. Och om hur religionen kontrollerar folk, samtidigt som den ger en känsla av trygghet. Hon ville vidare.

Fram till 1979 släppte Smith fyra skivor, varav Easter från 1978 blev den kommersiellt mest framgångsrika. Via en gemensam medarbetare erbjöd Bruce Springsteen halvfärdiga Because The Night, som blev en stor hit och något av hennes signaturmelodi. Smith har sagt att hon "fyllde i luckorna" i texten en kväll när hon väntade på att pojkvännen och musikern Fred "Sonic" Smith skulle ringa. Det gjorde han bevisligen till slut. De gifte sig 1980 och mellan 1982-96 var hon hemmamamma åt parets barn Jackson och Jesse och släppte bara en skiva, helt skriven tillsammans med Fred. Dream Of Life (1988) innehåller People Have The Power som fått klassikerstatus och förekommit i en rad politiska sammanhang. Om det var livet som fick henne att lämna strålkastarljuset var det döden som fick henne att återvända. I slutet av 1994 förlorade Smith inom en månad både sin make och bror. Robert Mapplethorpe hade gått bort några år tidigare. Sorgen ledde till förvånansvärt optimistiska Gone Again (1996). Sedan dess har det blivit fyra album till.

I intervjuer ger Patti intryck av att vara varm, lite blyg och ödmjuk, men också djupt passionerad. Om man sett henne på scen vet man att blicken bränns rejält. Hon har med förvåning och genuin glädje i rösten pratat om hur ung hennes publik är och att folk numera kommer fram och pratar om Just Kids snarare än om Horses. En karriär nästan utan hits ger också frihet att hålla sig borta från nostalgi. Musiken har alltid levt i ett pågående nu, den har aldrig fått sina kanter slipade och är lika yxig, personlig och omfamnande idag som då. Hon bröt mot de nya regler som punken utvecklade, valde att bli hemmamamma och är var stolt och ärad över att tilldelas det onekligen opunkiga Polarpriset igår. När hon idag ger konsert på Stockholms konserthus medverkar båda hennes barn på scenen.

Patti Smith skriver nu en fortsättning på Just Kids, eftersom "alla undrar vad som hände sen", ska göra filmmanus av samma bok och nästa år planerar hon släppa sitt första album med egna låtar på åtta år. God fortsättning. Och grattis.

Läs mer om Patti Smith och några av de andra som nämns ovan:

Patti Smith får Polarpriset

Dokumentären Dream Of Life följer Patti Smith både till vardag och fest

Just Kids är en gripande och vacker självbiografi

Punk för nybörjare - läs om bl a Horses

Boken Please Kill Me handlar om platsen och tiden för Patti Smiths genombrott

Är det sant att Patti Smith planerar tre nya böcker?

Bob Dylan är en stor förebild, kanske en nybörjarkurs?

Bruce Springsteen för nybörjare

Neil Youngs aviga taggighet känns också nära till hands när man pratar Patti Smith

Patti Smith var 14 när sextiotalet började - en nybörjarkurs till!

Patti Smith medverkar på en blandskiva

Punkens enkelhet finns även i countrymusik

Patti Smith har gjort en cover på The Beatles låt Within You Without You

Och på en låt av Paul Simon, som är aktuell med So Beautiful Or So What

Konsertrecension i SvD

Konsertrecension i DN

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Dolly Parton smart nog att spela korkad

Det är lätt att glömma, men den Dolly Parton som står på scenen och dyker upp i intervjuer är lika mycket en skapelse av den riktiga Dolly som Ziggy Stardust någonsin var av David Bowie.

Under perukerna och bakom allt prål döljer sig en skicklig låtskrivare, skicklig affärskvinna och medveten strateg. Dum blondin är det sista hon är, även om hon kanske varit för bra på sin karaktär för sitt eget bästa. I en bransch där folk från medelklassen ofta återskapar sig som arbetarklasshjältar – skriver de inte låtar om det så hävdar de i alla fall att de tågluffat genom södern med Woody Guthrie – gjorde Parton tvärtom. Och resultatet blev en levande Barbiedocka.

Hon växte upp i en timmerkoja i Birds Creek, Tennessee som ett av elva barn. Hon har själv hävdat att den karaktär hon skapat är baserad på samhällets fnask. När Dolly och hennes mamma åkte för att handla såg de henne ofta på stan. Dollys mamma reagerade med ett bestämt fy och Dolly reagerade med ett lika imponerat wow.

Redan 1964 flyttade hon till countrymusikens huvudstad Nashville. Hon var 18 år och hade bestämt sig för att bli stjärna. Med sig i bagaget hade hon en röst som redan gjort henne till lokal kändis och en rejäl dos låtskrivartalang. Hon hade börjat skriva redan i sjuårsåldern. På plats i sin nya hemstad plockades hon snabbt upp av veteranen Porter Wagoner och blev hans körsångerska. Nästan lika snabbt träffade hon sin man Carl som hon varit gift med sedan dess.

Det var förmodligen där, med en annan röst att ta hänsyn till, hon lärde sig att använda sin egen med förnuft. Hennes röst stack ut utan att hon behövde anstränga sig. Om ni vill höra skillnaden mellan en sångerska som använder sin röst för att förmedla låtens känsla och en sångerska som använder låten för att förmedla sin röst kan ni jämföra Dollys vackra originalversion av I Will Always Love You To med Whitney Houstons kanske inte fullt lika subtila version.

Just den låten skrev Dolly till Porter när hon lämnade hans band. Han hade hjälpt henne men karriären, men hans version av country var traditionell. Hon ville utveckla sin musik. När hon anklagades för att lämna countryn svarade hon jag lämnar inte den, jag tar den med mig. Fram till och med 1975 hade Parton släppt sexton album med i huvudsak traditionell country och skrivit majoriteten av låtarna själv. Vill man veta något om hennes barndom kan man lyssna på låtar som Coat Of Many Colors och My Tennessee Mountain Home.

Hennes dröm om att bli stjärna är inte ovanlig, men hon var bevisligen beredd att jobba för att lyckas. Trots detta satte hon sig inte ner och var nöjd. Under åttiotalet närmade hon sig allt mer popmusiken, ibland kanske med lite väl glassigt resultat, och lyckades erövra även en publik som inte gillade country. Here You Come Again, 9 To 5 (missa inte hennes nagelsolo) och Island In The Stream är välförtjänta klassiker. I slutet av åttiotalet återvände hon till rötterna med den avskalade och väldigt framgångsrika Duetts tillsammans med Linda Ronstadt och Emmylou Harris.

Dolly är numera en av de stora ikonerna och eftersom hon gjort en seriefigur av sitt utseende är hon lätt att känna igen. Däremot är människan Dolly inte lika känd. Hon har styrt sin karriär, och mediebilden, med järnhand. Hennes intervjusvar är ofta roande och smarta, men utan att egentligen svara på frågan. Parton vet vad hon vill och hon tänker inte ge bort något i onödan. På frågor om sitt utseende brukar hon svara det kostar att se så billig ut.

Och det krävs intelligens att överleva i musikbranschen i mer än fyrtio år. Nästa gång du gör dig rolig på hennes bekostnad är det inte du som skrattar sist.

Den här helgen spelar Dolly i Stockholm (27 augusti) och Göteborg (28 augusti) och är även aktuell som myt och ikon i Jessica Nettebladts dokumentär Jag Är Min Egen Dolly Parton som kretsar kring fem svenska sångerskor, bland dem bland annat Nina Persson från The Cardigans och A Camp. Filme visas på SVT1 på tisdag vid 22:00, onsdag på ettan vid midnatt och lördag på ettan vid 14:45.

Vill du veta mer om Dolly rekommenderas också boken En Smart Blondin av Stephen Miller.

Läs mer om liknande:

Country för nybörjare

Johnny Cash At Folsom Prison.

Gillian Welch sveper fram långsamt

Missa inte Gillian Welchs nya skiva The Harrow & The Harvest

Emmylou Harris skapar gåshud

Emmylou Harris och rösten

The White Stripes har gjort en version av Jolene och en dokumentär

Dolly har gjort en version av Led Zeppelins Stairway To Heaven

The Band la grunden till skäggrocken som också kallas americana och är en sort country för folk som egentligen inte tror sig gilla country

Väntar man förgäves på en självbiografi om Dolly? Ja, förmodligen

Här letade jag efter en bra samling med Dolly

Varför lyssnar man på ledsen musik?

Frågesport för halva familjen - en fråga om Dolly!

Mer om Jag Är Min Egen Dolly Parton från DN

Mer om Jag Är Min Egen Dolly Parton på SVT

Boken 99 Proggplattor även för oss som inte var där

För oss som inte har så många minnen från sjuttiotalet när DDR-Sverige nådde sin vänstertopp finns välskrivna och intressanta boken 99 Proggplattor (2006). De pålästa guiderna Mia Gerdin, Bengt Eriksson och Stefan Wermelin har skrivit en bok som är läsvärd även för oss som närmast är centerextremister. Det skrivs om Pugh, Peps, John Holm och in kommer självfallet också Philemon Arthur & The Dung. Fyra favoriter och namn som egentligen inte hade så mycket med det hela att göra. Pugh fick inte vara med för att hans texter inte var tillräckligt samhällstillvända. Samma förresten med Ulf Lundell som då försvann spårlöst. Och få artister i detta land var väl redan då så bra på att förmedla de allra djupaste rötter från det onda imperialistlandet i väst som Peps?

Vi som var väldigt små på åttiotalet har tydliga minnen av att Sverige var en del av östblocket, kanske framförallt kulturellt. De två statliga och allenarådande tv-kanalerna började sina sändningar vid 18:15 och höll i bästa fall på hela vägen fram till minst halv elva. Barnprogrammen var nästan undantagslöst dockprogram från våra kamrater i Rumänien eller Tjeckoslovakien. Det känns i alla fall så nu i efterhand.

Nu är det 2011 och vi har ett fascistiskt parti i riksdagen. Landet Antingen Eller kan inte bestämma sig. Vänster eller höger? Jag jämför nu inte vänsterrörelsen med Sverigedemokrabaterna. Till vänster ingår i alla fall inte folkmord i ideologin, utan brukar mest uppstå av misstag på vägen.

De tre författarna var på plats där och då och jag blir nyfiken på att höra musik och band som tycks omöjliga att få tag på. Som bokens titel avslöjar skildras den svenska musikrörelsens uppgång och fall utifrån 99 skivor. Det börjar med Hansson & Karlssons debut Monument från 1967. Den var väl närmast progressiv i ordet engelska bemärkelse. Det slutar ca 200 sidor och tolv år senare med Dag Vag och deras debutskiva med samma namn. Den är väl heller inte så mycket progg, kan tyckas. Kanske börjar det med gärdesfesterna och slutar med tältprojektet.

I efterordet argumenteras det för att de inte alls tog slut där. I själva verket, hävdas det, finns proggen fortfarande bland oss. Det argumenteras trovärdigt för att det är så. Att proggen än idag rör upp starka känslor märktes nyligen i Bengt Palmers Sommarprogram i P1. Han ägnade vad som kändes som en tredjedel av programmet åt att till synes idiotförklara allt som hade med musikrörelsen att göra och gick hårt åt deras manifest. Men Palmers var å andra sidan i samma program öppen med att ha skrivit manus till Göta Kanal 2, så jag vet inte. Synd att han inte la lika mycket tid och energi på det.

Däremellan läser man i boken om de kända männen och kvinnorna och några man - i alla fall jag - aldrig hört talas om. Några det kliar i öronen att få höra och några som, tja, kanske numera är mer tidsdokument än musikalisk njutning. Tanken att alla ska få vara med och spela är ju vacker i teorin, men kanske inte alltid så njutbar för öronen. Och när musiken bara blir ett medel att få ut politiska åsikter vill jag inte heller vara med, även om ursprungstanken var god.

Om bandet Kung Tung (från Kalmar) skriver Wermelin:

Småstadens småaktigheter kommer till tals i versernas uppbragta monologer. Även om vänstern tidvis var rabiat enkelspårig, så gällde det även den andra kanten när sanningen skulle fram om politik, solidaritet och invandrare. Det är väl tur att det inte är så nu för tiden?

Boken bjuder på både insikt och några skratt. Dessutom tvingar den mig, surt nog, att omvärdera Mikael Wiehe. Han verkar ha humor, trots allt. Namnet Hoola Bandoola visar sig vara hämtat från en Kalle Anka-film där myror plundrar Kalles picknickkorg med stridsropet Hoola! Bandoola!

Dessutom:

Du har väl inte missat Stefan Wermelins underbart nördiga program Wermelin som sänds söndagar vid 22:05 på P4? Musik som inte hörs på Rix FM!

Läs mer om musik och musikböcker

Pugh-boxen, som i en lite låda av papp

Peps har sjungit med Nisse Hellberg, vars politiska texter kanske är lite i subtilaste laget för proggen

Folkmusik var ett viktigt inslag i proggen, så även i Korrö 2011

Så var även jazz - svensk jazz för nybörjare

Esbjörn Hazelius och Navarra hade nog kallats progg på sjuttiotalet

Göran Lagerberg var först i Tages, senare i Kebnekajse och Egba (bland mycket annat)

Punkhistorian i Please Kill Me är också en politisk bok

Det finns vänstermusik även i USA

Hatade och saknade Berlinmuren fyller 50 år idag

Proggen var bitvis skäggig, skäggrocken uppfanns av The Band

Imperialistpop från sextiotalet - för nybörjare

Pete Seeger står onekligen en bit ut på vänsterkanten och Bruce Springsteen har tolkat honom

Lundell fick inte vara med i 99 Proggplattor, men fick, inte helt oväntat, lite större utrymme i Måns Ivarssons tredelade Lundell-biografi

James Crumley kan roa även en ofrälst

James Crumleys roman The Last Good Kiss/En Sista Riktig Kyss, skriven 1978 och utgiven på svenska 2007, utspelas i kategorin hårdkokt deckare. Det är en genre jag egentligen inte gillar, kanske för att man vet vad som ska hända. Och sedan händer allt som man vet ska hända. Boken börjar börjar med privatspanaren CW Sughrue hittar författaren Abraham Trahearne på en bar, ett så kallat hål i väggen, i Kalifornien. Sughrue anlitades av författarens fru. I baren arbetar Rosie. Hennes tonåriga dotter Betty Sue - jodå, så att - försvann spårlöst för tio år sedan under ett hippierus. Spanaren bestämmer sig för att acceptera att hitta dottern och Trahearne följer med.

Det är den sortens bok där alla män dricker whisky till frukost, middag och kvällsfika och sover, duschar och pissar med hagelbössan i ena handen. Alla kvinnor är prostituerade, lögnaktiga eller lögnaktiga prostituerade.

Jag läste boken för att två av mina favoritförfattare hade rekommenderat den i intervjuer. Både George Pelecanos och Dennis Lehane hade nämnt den som stilbildande. Man kan se liknelserna, men de två sistnämnda har kanske ett lite modernare sätt att se på världen och ger ofta sina karaktärer fler dimensioner. Särskilt Pelecanos är så bra på karaktärer att handlingen mest är i vägen för skildringen av deras privatliv.

Crumley föddes 1939 i Texas och dog 2008. Han skrev sammanlagt tolv böcker. När jag läste boken funderade jag ibland på om den var postmodern, eller i alla fall var tänkt lite som en drift med genren. Men det tror jag innerst inne inte att den är.

Även om det egentligen inte är en genre jag gillar dras jag till slut in av stämningen som Crumley bygger upp, även om det blir lite skitnödig Jan Guillou ibland. Stilistiskt är däremot boken utmärkt och Niclas Nilssons översättning är bra gjord.

alltså - en hårdkokt deckare för folk som inte gillar hårdkokta deckare.

Läs mer om läsning och saker som liknar läsning:

George Pelecanos är en av författarna bakom hyllade tv-serien Treme

George Pelecanos intervjuas i tidningen

Missa inte Anna Funders bok Staziland

Frank McCourt har avlidit

Joyce Carol Oates intervjuas

En okänd bok av en okänd författare

Konsten att ljuga om läsning

Biografiernas år

Konsten att hylla en bok

Lite böcker om historia kanske, nu när kvällarna blir längre

Mer böcker om historia?

Lars-Olov Larssons Gustav Vasa - Landsfader eller tyrann?

Henrik och Fredrik Lindströms Svitjods Undergång Och Sveriges Födelse

Och sist men inte minst

Skäggrock för nybörjare

(Nästan) i begynnelsen var Elvis på SVT

Ikväll visas på vår statliga tv:s kanal ett, också känd som SVT1, klockan åtta programmet Elvis: Tillbaka Till Tupelo. Inget ont om Elvis Costello, men jag misstänker att det är Elvis Presley det handlar om. Innan han blev Memphis mest kända ekorresmörgåsätare föddes och bodde han i Tupelo, Mississippi. Staden har ca 35 000 invånare och är med amerikanska mått mätt alltså något av en håla. Men här började det för honom, killen som gjorde det möjligt för vita människor att fantisera om sex på bästa sändningstid.

Så här beskrivs dokumentären på svt.se:

Amerikansk dokumentär från 2009 om det ursprung som skapade Elvis. Elvis föddes i Tupelo i Mississippi i en fattig familj. Mamman jobbade ibland på bomullsplantagerna och där hörde Elvis sångerna som de svarta bomullsplockarna sjöng. När han själv började sjunga och uppträda med sina karaktäristiska höftrörelser, fanns det präster som varnade för honom och sa att han var sänd av djävulen. Arkivmaterial från den historiska konserten i Tupelo 1956. Berättare: Kris Kristofferson.

De där två sista orden gör på helt egen hand att jag vet att jag borde titta.

En Spotifylista med Elvis enligt mig 65 bästa låtar och en samma sak med mina tio favoritlåtar om Elvis!

Och ni har väl inte missat Peter Guralnicks biografi Last Train To Memphis? Närmare människan Elvis än så är nog svårt att komma. Del två heter Careless Love, den har jag inte läst än.

Läs mer om Elvis:

Konsten att älska Elvis Aaron Presley

Auktion på de där diamantpyjasamasarna Elvis hade på sjuttiotalet

Elvis gjorde en och annan liveskiva

Tack till GVG för Elvis!

Elvis fortsätter tjäna pengar

Elvis hade några av sina rötter i country

Och i bluesen - så här blir du blues

En av Gillian Welchs vackraste låtar handlar om Elvis

En av Emmylou Harris vackraste låtar handlar också om Elvis

Elvis gjorde en version av Bob Dylans Tomorrow Is A Long Time

Under stora delar av sextiotalet pågick annat

Kris Kristofferson har förresten intervjuats av Elvis Costello

Och vem fün är Elvis Costello?

Hatade och saknade Berlinmuren fyller 50 år idag

Den 13 augusti 1961 började Berlinmuren byggas upp. Denna märkliga idé skulle dela Berlin och bli den kanske främsta symbolen för det Kalla Kriget fram till sitt fall den 9 november 1989. Vi på Fula Fula Ord-redaktionen har besökt Berlin (rekommenderas varmt, ni lär inte bli besvikna) och är allmänt intresserade av kalla kriget - och av det delade Berlin i synnerhet. Därför har vi beslutat att samla några länkar som på olika sätt berör Tyskland och det kalla kriget. Mycket nöje!

Anna Funders bok Stasiland ger mig kalla kårar

Krautrock för nybörjare

Kraftwerk släpps remastrade

En intervju med Ralph Hütter från Kraftwerk

Can gjorde krautrockmästerverket Tago Mago

David Bowie för nybörjare

Skotska före detta blandmissbrukarna Primal Scream har också gjort krautrock

Franz Ferdinand krautar också lite kraut och är också från Skottland

Radiohead från Oxford har också doftat kraut

Den muntliga punkhistorien i Please Kill Me utgår från New York men gör en avstickare till Berlin

Böcker om historia, som ju Tyskland brukar förekomma i (don´t mention the war)

The Dead Trees är en positiv överraskning

Ibland snubblar man över en låt som får en att undra vad är det här? Bostonkvartetten The Dead Trees nya skiva är full av små skeva och självklara låtar med lättnynnade melodier och refränger som ibland är så uppenbara att man undrar hur de kunde förbli oskrivna så länge. Hur låter det då? Om Kings Of Leon varit mindre bredbenta och inte velat bli U2 eller om vad som nu gick fel med The Strokes inte gått fel, fast med mer hjärta. Det är kanske inte en slump att de sistnämndas gitarrist Albert Hammond JR använt The Dead Trees som kompgrupp på sina soloäventyr. Här finns också inslag av den sortens alt country som Wilco är mästare på.

På andra fullängdaren Whatwave blandas skramligt driv i My Time Has Just Begun med hänget i Older och stillsamt vackra saker som Comfortable Kids. Den låter som ett lite berusat Fleet Foxes på efterfest. Jag ska försöka att inte rabbla upp alla låtarna, även om musiken uppmuntrar till det (Rayna! Försök att inte spela luftgitarr till det spretiga solot). Michael Ian Cummings har en behaglig röst av den där halvtrötta sorten som möjligtvis tar ett tag att vänja sig vid, men som efter ett tag framkallar ett leende - och då har jag redan stampat takten och knäppt med fingarna i flera låtar. Cummings skriver låtarna och delar gitarr med Matthew Borg. Trummisen Noah Rubin och Tad Dahlhoff på bas sätter det skönt aviga gunget. Det här är en av årets charmigaste överraskningar. De tolv låtarna klockar in på 30 minuter. Jag har redan tryckt på play igen.

Lyssna på The Dead Trees på Spotify (här finns även EP:n Fort Music, men inte Surfer Rosa)

Mer om liknande:

Fleet Foxes fortsätter växa på Helplessness Blues

Nygammalt Arctic Monkeys med Suck It And See

Wilco gjorde en av 2007-års bästa skivor (som jag nu inte längre håller så högt)

Wilcos Jeff Tweedy har även jobbat med Mavis Staples

U2 senaste skiva No Line On The Horizon fick högsta betyg i tidningen Rolling Stone

Ett gammalt blandband med både u2, The Strokes och Nancy Sinatra!

The Band la grunden till skäggrocken

Deras låt The Night They Drove Old Dixie Down är förmodligen skäggrockens nationalsång

Skäggrock för nybörjare

Kanske även lite country för nybörjare? (tyvärr inte mycket skägg)

Punk för nybörjare

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Självbiografier - kanske av bl a David Bowie?

Enligt en artikel i engelska dagstidningen The Guardian som svenska dagstidningen Dagens Nyheter citerar och som svenska bloggen Fula Fula Ord nu utgår från har de stora framgångarna för självbiografier av Patti Smith, Bobcat Goldthwait, Bob Dylan och The Rolling Stones-gitarristen Keith Richards fått bokförlagen att se pund- och dollartecken.

David Bowie sägs ligga överst på önskelistan. Bowie har länge hävdat att han har dåligt minne och inte minns något, men det kan också ha varit ett sätt att slippa prata om det förlfutna. Kanske har han sparat alla minnen till en självbiografi? Å andra sidan har han altid varit väldigt privat och vill förmodligen inte avslöja sitt privatliv. Just nu jobbar han i alla fall med en bok där han berättar om sitt liv utifrån 100 föremål som är viktiga för honom. Den boken ser jag fram mot.

Andra namn långt upp på listan sägs vara Elton John, Robert Plant, Paul McCartney och Bruce Springsteen. Vad gäller McCartney tror jag inte vi kommer närmare en självbiografi än Barry Miles utmärkta Many Years From Now, som tyvärr bara sträckte sig fram till The Beatles splittring.

Som vän av ordning undrar man förstås - var är tjejerna? Aretha Franklin och Dolly Parton? De har levt intressanta liv. Aretha blev mamma som 14-åring och var trebarns-mamma vid tjugotvå. Samtidigt försökte hon etablera sig som sångerska. Och det gick ju också ganska bra. Dolly är en av världens mest kända människor. Intelligent, målmedveten och lysande låtskrivare. Men vad vet man om henne? I de få intervjuer hon gör skämtar hon mest om sitt hår och sina bröst.

Under tiden läser jag Howard Sounes McCartney-biografi Fab. Första halvan är väldigt bra.

Läs mer om liknande:

Patti Smith får Polarpris

Patti Smith-dokumentären Dream Of Life

Mer om Bob Dylan och Pattis biografier

Bob Dylan för nybörjare

The Rolling Stones remastrar klassisk liveskiva

Elton John kanske kan sänka hastigheten?

Led Zeppelin för nybörjare

Paul McCartney för nybörjare

Några boktips om Pauls gamla band

Stor John Lennon-biografi

Bruce Springsteen för nybörjare

Läs lite mindre om Aretha Franklin

Megadeth-mannen Dave Mustaine har skrivit intressanta biografin A Life In Metal

De finns en bra Dolly Parton-biografi av Stephen Miller som heter En Smart Blondin

Läs artikeln

Korrö Folkmusikfestival 2011

Platsen och besökarna:

I lummiga hantverksbyn Korrö i södra Småland känner man sig lätt som ett med naturen. Det är också lätt att känna att man är, som Dusty Springfield sjöng, in the middle of nowhere. De närmaste byarna Linneryd och Älmeboda känns stora och världsvana i jämförelse. Men man behöver inte känna sig ensam. En helg varje år sedan 1985 när det började som en sammankomst för bordunmusik har allt fler folkmusikälskare träffats här för att spela, dansa, lyssna och jämföra paraplyer. Regnet är en intressant del av upplevelsen. För många av de tusentals besökarna är festivalen en lika viktig del av sommaren som myggbett. Vissa anser Korrö vara ett andra hem. De sitter på filtar - när eller om vädret tillåter - och ser lika avslappnade ut som vore det deras egen tomt. Margareta Karlsson från Växjö har varit på plats "nästan varje år". Bäst gillar hon stämningen, miljön och blandningen av olika instrument.

- När årets festival är slut på lördagsnatten börjar man längta till nästa, säger hon. Man ser också några som är här för första gången, ordentligt påklädda inför eventuell kyla. De har lätt nervös blick och ryggsäck från Fjällräven. Smålänningarna, oavsett var de egentligen kommer ifrån, har egen mat med sig. Man vet aldrig vad en hamburgare kan kosta.

Nybörjarna håller ofta i det program där artister och hålltider sammanfattas. Några timmar senare ser man dem igen, avslappnade och utan väska. Atmosfären bland träden och de gamla husen har fått axlarna att slappna av och musiken har mjukat upp blyga debutantknän. De har kanske besökt sågverket med sitt knarrande golv. Martin Alexandersson från Göteborg är på plats för andra året och även han lyfter fram den musikaliska bredden.

- Här kan man höra allt från mungiga till distade gitarrer, påpekar han. En del kollar in Ronnebyån som berättar varför byn lades där den gjorde på den tiden vattenkraft var den bästa förlängningssladden. Det som en gång var skådeplats för hårt arbete och utslitna ryggar är nu en plats för nöje och fritid. I alla fall för de av oss som inte varit med och satt upp scener, ljud och ljusanläggningar. Men det är inte bara på de fem officiella scenerna det spelas. Nästan lika ofta är det spontankonsert på en bänk eller filt, på bron med vattnets brus eller lövens prasslande som komp. Många verkar ha en fiol i bakfickan. Vissa av de små klungorna av vänner och bekanta man går förbi har kanske inte setts sedan förra året. Någon skämtar om vädret. Det är bevisat att mer än hälften av alla skämt under festivaldagarna handlar om nederbörd.

Dags för en chokladbit i kiosken. Vid midnatt är det dans på logen och den håller på tills alla stupat. Eftersom ingen konsert brukar vara så bra som den man just missat gäller det att hålla en jämn och bra sockernivå. Sedan är det bara att stämma näverluren och tuta igång.

***

Konsertrecensioner:

SKÄGGMANSLAGET
Logen
Betyg: 3
Svensk folkmusik kan delas in i två kategorier. De band som gjort en skiva kallad Snus, Mus & Brännvin å ena sidan, de som inte gjort det å andra sidan. Skäggmanslaget från Hälsingland sorteras in i första kategorin. Fioltrion med Thore Härdelin och Wilhelm Grindsäter i centrum, nu också med återvändande värmlänningen Bengt Lindroth, gjorde fem skivor under sjuttiotalets första halva och är än idag ett namn som för många personifierar svensk folkmusik. Deras samarbete med rockgruppen Contact i Hon Kom Över Mon blev omtalat för sitt gränsöverskridande. Konsert i Korrö är dock traditionell. Det svänger på ett stillsamt och värdigt sätt. Polskorna dominerar och känslan av att man är med om en liten del svensk musikhistoria går inte att undkomma. Skäggmanslaget erbjuder en trevlig och avslappnad mjukstart för de som just hittat hit efter arbetsveckans slut.

BESSMAN
Kvarnen
Betyg: 3
Utan mikrofon och nästan utan instrument blandar Bessman visor, sånglekar och medeltida ballader. Framförandet är intimt, lekfullt, charmigt okammat och arrangemangen levande och oslipade på ett bra sätt. Vistraditionen behandlas ibland som museumföremål där allt ska vara prydligt och på rad, men kvartetten Marie Länne Persson, Kristin Borgehed, Lisa Stormlod och Astrid Selling Sjöberg får den att verka spontan. Stämmorna och harmonierna är förvisso inget man slänger ihop på en kafferast. Ibland tar någon täten och de andra följer efter, ibland blir deras röster ett och det går knappast att höra skarvarna. Och stilpoäng för att de spelar plastspann.

JOHAN HEDIN
Logen
Betyg: 4
Småländske Hedin är ensam med nyckelharpa och knyter bland annat ihop långvalser och polskor till ett 20 minuter långt stycke som i all enkelhet får tiden att stå still. Man blir varm inombords. Melankoli blandas med dans och omgivningen försvinner snabbt från medvetandet. Om Vilhelm Moberg skrivit Utvandrarna på nyckelharpa hade den kunnat låta så här.

***

Festivalens upplägg och miljön:

Ännu en Korröfestival har tagit slut och de ca 200 musikerna har packat ihop för den här gången. Fredagen handlade för mig mycket om svenska band och artister, men redan strax efter pressläggning gick Frigg från vår granne i öst (Finland, inte Kalmar) upp på Restaurangscenen och spelade en högenergisk blandning av folkmusik och bluegrass. Publikens reaktion kan beskrivas som minst sagt inlevelsefull med bland annat stagediving som resultat. Den Fule, som skulle spelat efter pressläggning men blev flyttade, blandade in rock, distade elgitarrer och saxofoner i sitt skönt aviga recept. På tal om Finland - man får inte glömma att festivalen har ett flertal gäster, både på scen och i publiken, även från den lilla delen av världen som ligger utanför Sverige. Bland annat Polen, Ungern, Ukraina och till och med Danmark är representerade i artistväg. Blandningen i åldrar och stilar är lika bred som den geografiska. Vi såg också tredje årets satsning på Ung Scen där några av framtidens stora namn kanske fick sin första smak av en värmande ovation. De som är uppväxta med YouTube snarare än med Bosse Larsson (vem?) visade att folkmusikens framtid är i trygga händer och på väg framåt mot nya spännande möten mellan stilar och instrument.

Festivalområdet var bättre utnyttjat och ännu mer hemtrevligt än vanligt. Den lilla träbron var en nyhet och kom med varning om att man beträdde den på egen risk, men det var det värt. Den gjorde att några av de tidigare mer ödsliga hörnen blev en mer naturlig del av upplevelsen och att man bokstavligt talat kunde gå runt området. Om de nu bara kan byta ut luften på Logen till nästa år. Anders Smedenmark, producent för hela äventyret för andra året, meddelar att det flytit på bra, trots - kan tilläggas - att det var uppehåll nästan hela lördagen. De fyra vakterna på plats kunde också konstatera att allt gått lugnt till. Ett gott betyg när det är så mycket folk i rörelse.

Lördagens och hela festivalens höjdpunkt - den bästa konserten jag sett i Korrö - ansvarade Hotel Palindrone från Österrike för. I Stora Tältet blandade de europeisk folkmusik med jazz och konstmusik. Och ärligt talat nästan allt annat också. Ett sällan skådat möte mellan teknisk briljans och spelglädje av yppersta klass. Vad sägs om en duell mellan två flöjter spelade av samma musiker? Dessutom bjöd de på den bästa Electric Light Orchestra-tolkningen jag hört, komplett med säckpipa. Femma i betyg!

När jag gick hem på lördagsnatten med fioler, nyckelharpor och tvillingflöjter ringande i öron och hjärta gjorde jag det under stjärnklar himmel. Går den att boka igen nästa år?

Läs mer om liknande:

Musikglädje: Esbjörn Hazelius och Navarra

Esbjörn Hazelius sätt att spela gitarr påminner mig Paul Simon

Jeff Lynne (ELOs hjärna) nämns i kommentarerna

Lite mer om Dusty Springfield

Country för nybörjare
Neil Youngs nya skiva A Treasure har också mycket fiol
Mer om Jan Johansson och svensk jazz
Roy Bittan är till vardags en del av The E Street Band, men spelade också på en av skivorna i nästa länk
Mike Garson är mest känd för sina samarbeten med David Bowie

Jag hoppades Mannen I Svart handlade om Johnny Cash, men hade fel

Gillian Welch har rötter i amerikansk folkmusik

Emmylou Harris har också rötter i amerikansk folkmusik

Mavis Staples har spretiga rötter

Regina Spektor har också spretiga rötter

Bandet Tages blandade svensk folkmusik med pop redan på skivan Studio 1967

Både Esbjörn och Navarra har spelat på Korröfestivalen

Texterna publicerades ursprungligen i Smålandsposten.