Franz Ferdinand imponerar på skiva tre

En väldigt uppskriven debutskiva är förmodligen något av det värsta som kan drabba ett nytt band. När nästa skiva släpps finns det nämligen bara en väg att gå - neråt. När alla kritikerna hittat ett nytt band att kalla världens bästa. Franz Ferdinands egenbetitlade debut 2004 skrevs upp. Skivan har också sålt mer än 3,5 miljoner exemplar, främst med hjälp av singeln Take Me Out. Redan året efter kom andra skivan You Could Have It So Much Better med bl a Do You Want To. Sedan blev det tyst i mer än tre år, en evighet i popvärlden. Tystnaden stördes förvisso av att sångaren Alex Kapranos 2007 gav ut boken Sound Bites: Eating On Tour With Franz Ferdinand som var samlade matkrönikor från The Guardian och mycket riktigt handlar om den före detta kockens matvanor på turné med bandet.

När tredje skivan Tonight: Franz Ferdinand släpptes i år insåg jag att jag saknat deras krautdiscofunk-pop, denna gång med lite mer piano, synt och orgel. Bandets uttalade mål är att få alla att dansa och jag kan i alla fall inte stå still. Skivan har mötts av positiva recensioner, tom i den trendkänsliga brittiska musikpressen och det verkar som om bandet har kraft att överleva hypen.

Skivan spelades in under ett och ett halvt år i bandets hemstad Glasgow, men jag kan inte påstå att det hörs. Jag kan heller inte påstå att det syns på deras omslag - de har mer än en gång använt sig av den stilrena estetiken som finns i gammal rysk propaganda. Trots detta finns det anledning att sammanfatt bandet med skivbolaget Stiff Records motto: Fuck art, let´s dance. Gott så.