Bröderna Lindström om "Sveriges" uppkomst

Fredrik Lindströms storhet är att han kan få ansedda skolmördare som lingvistik och historia att intressera folk som hellre skulle rensa avlopp än återuppleva en dubbeltimme renässans. Svitjods Undergång Och Sveriges Födelse, skriven tillsammans med bordern Henrik Lindström, är ett bra exempel på detta. Mina kunskaper om de århundraden innan Gustav Vasa och hans snygga skägg är, ska vi säga begränsade? Birger jarl - check. Sedan då, akademikern? Ja, folk hade roliga hattar. Förvisso sant. Det visar sig förresten att det var ovanligt med skägg under medeltiden. I boken finns en teori om att detta var ett medvetet avståndstagare, både religiöst och kulturellt, från de skäggiga vikingarna. Däremot var mustascher vanligt förekommande.

Boken har ett vardagligt språk och jämförelser med nutid som gör att medeltiden kommer nära och levandegörs. Fredriks bakgrund som språkvetare skiner igenom i vissa utläggningar som dock aldrig blir longörer. Annars krigas, kristnas, rullas huvuden och kämpas det om makt. Boken är skriven så att även de som inte läst historia sedan högstadiet - och det har väl de flesta inte gjort - med lätthet kan följa med, samtidigt som den undviker att bli seg även om man har lite förkunskaper. Det enda snåriga är möjligtvis alla de namn och deras släktskap som förekommer.

Bröderna Lindström har varit smarta nog att samarbeta med Dick Harrison, Sveriges förmodligen mest kända medeltidshistoriker. Dels är han kunnig, dels kan man i egenskap av tv-kändis undvika den kölhalningen som alltid uppstår när ickeshistoriker skriver historia. Särskilt när deras böcker blir populära. Det enda jag är beviken på är bokens bristfälliga korrekturläsning. Stavfel och borttappade ord är inte ovanliga. På plussidan ska nämnas att författarna ofta ger fler alternativ på hur saker kan ha gått till. Istället för så här var det, vilket är dömt att misslyckas med så knapphändiga källor som medeltiden erbjuder, finns det en stor tolerans för vad som snarare är mest sannolikt. Och närmare än så kan man ofta inte komma när det handlar om 800 år gamla skeenden.

Det är en berättarglad och påläst genomgång av hur och varför det land vi nu kallar Sverige kristnades, hur Götarnas och Svearnas "riken" slogs samman och varför just Stockholm blev den nya huvudstaden. Populärhistoria blir sällan bättre.

Biskopar och präster skulle leva ett helt annat liv än vanligt folk. Man förde lagbud på att deras egendomar aldrig kunde ärvas, utan alltid ytterst tillhörde kyrkan. Det var naturligtvis för att kyrkan skulle kunna bygga upp upp (ja, det står upp två gånger) sina rikedomar. Men i pratiken krävdes då att man införde celibat så att prästerna överhuvudtaget inte fick gifta sig. På det viset kunde de ju inte få barn som hade rätt att ärva dem. En sådan här lag var oerhört häpnadsväckande och provokativ för tidens människor. När man redan under sent 1000-tal försökte införa celibat för präster i Danmark utlöste det i princip inbördeskrig. På ett möte i Skänninge 1248 togs beslutet för Sverige. Alla präster som redan var gifta fick order att skilja sig! Men om de var över femtio kunde de få dispens att fortsätta bo ihop med sina "frillor" - men bara så länge de inte sov under samma tak.