Är det Pugh-boxen som ligger i brevlådan? Ja, dä ä dä! Pugh håller låda och vägrar åldras

Somliga gillar låtar/ Som låter som inkokt fisk/ Men det gäller inte mina/ För de ska bolla och rulla fram/ Ja, de ska bolla och rulla fram

- Bolla Och Rulla

De flesta svenska artister går att härleda till någon utlänsk förebild. Oavsett om det är Springsteen, The Rolling Stones, The Band, Neil Young, Kate Bush, Joni Mitchell eller Phil Collins.

Men Pugh? Jag vet inte. Jonathan Richman baklänges kanske? Pugh har förstås lika mycket förebilder som alla andra, men hans musik låter bara Pugh utan att för den skull alltid låta likadant. Det är en av de saker som slår mig när jag lyssnar på den första skivan i den fina lådan. Det låter eget och det svänger i en blandning av pop, rock, blues, visa, gospel och gylfsolon som förmodligen går att härleda, men jag vet inte till vem. Här finns också den förmodligen svängigaste tolkningen av Bä Bä Vita Lamm.

Bu bu kära ren, har du någon rock/ Ja ja skära ben, ändå från Jokkmokk

Samma sak med texterna, bevisligen. De, för att citera Pugh själv, bollar och rullar fram. Den inkokta fisken känns väldigt frånvarande.

Pugh har inte på något sätt varit felfri, men hans melodikänsla och förmåga att leka med ord om både skoj och allvar på snygg vers har aldrig övergivit honom, inte ens under det ojämna och bitvis illa producerade åttiotalet. Inte ens ett samarbete med Mikael Rickfors kunde dölja Pughs talang. Om jag nu måste klaga på något mer skulle jag vilja klaga på att skivan Maraton bara representeras med två spår. Å andra sidan har jag den ändå. I den väldigt snygga boken framgår det att Pugh själv inte gillar Gammeldags Tro. Han hatar den, påstår att den är ett skämt och att den blir en stor hit på Svensktoppen gör inte saken bättre. Men enligt många Pugh-fans är den en av hans bästa, en vacker undran över nuet som utan att bli moralkakig frågar sig saker som vad är hederlighet, mitt i humbug och svek? och ett affärsföretag, är det allt som är kvar?. Låtens frånvaro i lådan är ett utropstecken. Men det säger också något om Pughs envishet att den inte är med. Vi som lyssnar får skrika hur högt vi vill.

Mellan 1969 och 1975 satte han inte många tankar fel. Han gjorde sex album som inte åldrats mer än två-tre timmar. Kanske var Bolla Och Rulla den absoluta höjdpunkten. Vad säger man om en skiva som inleds med Hog Farm, Silver-Lona (gylfsolo!) och titelspåret? Att den popestetisk perfekta Dinga Linga Lena ingår gör inte saken sämre. Det är en av de bästa låtar som gjorts av en småbarnspappa från Västerås klädd i klänning. Men den känslan återkommer. Det här måste vara en av hans bästa, tänker man tyst för sig själv under var och varannan låt.

Man kan sammanfatta den här svängiga boxen med ett ord om man vill. Kanske det enda sättet det går att beskriva den med, nämligen med titeln på hans andra album - den är kort och gott Pugish.

Det är ett udda konstnärskap, men egentligen alldeles för kul för så fina ord. I första hand bollas och rullas det.

Dagens låt är Spårljus av Pugh.