Han är typ stor i Sverige

Jag kan inte påstå att jag är en stor Ulf Lundell-fan, men han har varit med så länge och gjort så mycket att alla svenskar har en relation till honom, vare sig man lyssnar och läser aktivt eller inte. Min skivsamling har sträckt sig till något med hans mest kända låtar.

Jag föredrar hans böcker före hans musik och läste den oundvikliga Jack någon gång på gymnasiet, En Varg Söker Sin Flock är en favorit och i somras imponerades jag av intensiteten i Frukost På En Främmande Planet.

Nu har jag läst den andra delen av Måns Ivarssons stora Lundell-biografi i tre delar (har inte läst den första). Den sträcker sig från 1983 när han nyligen blivit nationalpoet med Öppna Landskap och försöker lära sig hantera Ledin-publiken, vidare över ett eskalerande alkoholmissbruk, skilsmässa, mer drickande, nytt bröllop, tillnyktrande, skilsmässa, återfall, tillnyktrande och hans liv som ensamstående pappa till de tre barnen med första hustrun. Den slutar 1992 när han träffar en 19-årig kvinna som han ska komma att ha ett sjuårigt förhållande med.

Ivarssons stora problem är att man redan vet så mycket om Lundell, även om man bara läser löpsedlar. Biografin får också ibland känslan av att vara just en väldigt lång löpsedel. Lite mer fördjupning hade inte skadat. Har man dessutom läst några av Lundells böcker och är bekant med hans musik har man redan den enda Lundell-biografi man egentligen behöver, nämligen hans pågående livsverk.

Det bör också påpekas, i rättvisans namn att boken är lättläst, intressant och kunnig. Här kommer fram detaljer som Lundell kanske valt att själv inte skriva eller sjunga om, och har han gjort det har det kanske bara antytts, men den där stora a ha-upplevelsen utgår. De intressantaste delarna är de där de musiker, förläggare, branschfolk och kvinnor Lundell omgett sig med kommer till tals. Den uppenbara kamp som artisten driver mot det haltande folkhemmets kärlek är också intressant. Han vill inte omfamnas, verkar nästan rädd för det. Författaren ska genomgående ha beröm för att han, trots att han bevisligen kan sin Lundell utantill, inte skriver en helgonbiografi utan håller sig objektiv (i alla fall i den mån ett sådant begrepp finns).

Man får sig några skratt när Lundell är som mest besatt av sina hjältar (särskilt med tanke på att jag kan känna igen mig själv). Efter att ha varit på Dylan-konsert där Dylan haft skinnjacka med munkjacka under och luvan uppfälld börjar Lundell klä sig likadant.

Lundells största seger under bokens 300 sidor är dock att han besegrar sin sjukdom, blir nykter och uppfostrar tre barn. Det är en större bedrift än den diktsamling, de fyra romaner och de sex album han får ur sig på de nio år biografin täcker in.

Dagens låt är För En Lång Lång Tid av Håkan Hellström.