Det första inlägget som nämner Beatles sedan i lördags!

Jag hade den i hyllan i två-tre år innan jag läste den. Obegripligt. Men den var värd väntan och eftersom jag inte nämnt Beatles sedan i lördags är de välkomna tillbaka.

Philip Normans biografi Shout! är en av de bästa i genrén. Om man bortser från att det ibland blir lite väl uppenbart vilka av de fyra han gillar och inte gillar är det en väldigt påläst och välresearchad genomgång av deras karriär. Musiken nämns oftast bara i förbifarten - för bra läsning om deras musik rekommenderas Ian MacDonalds A Revolution In The Head som går igenom alla låtarna i inspelningsordning.

Normans bok släpptes första gången 1978 (mitt exemplar är nytryck som täcker fram till 2003) och även om ingen av beatlarna själva ville intervjuas finns här uttalanden från föräldrar, släktingar, vänner och affärspartners. Brian Epsteins liv synas också, betydligt mer än George Martins. Epsteins liv erbjuder uppenbarligen snaskigare läsning: homosexuell jude med känslomässiga problem, uppväxt i en av Englands tuffaste industristäder i mitten av 1900-talet. Men det hade varit intressant med lite mer George Martin-fakta. Kanske borde läsa hans självbiografi All You Need Is Ears.

Bristerna inräknande är det femhundra sidor som gärna hade fått vara längre. Vissa saker hastas förbi (turneérna hade jag velat läsa mer om), vissa problem nämns men inte mycket mer (Ringos tillfälliga avhopp hösten -68 och Georges dito tidigt -69). De partierna som är intressantast för mig är onekligen de jag tidigare visste minst om. Hit hör perioden i Liverpool och Hamburg innan det stora genombrottet och Apple-kaoset som förmodligen spelade en större roll i splittringen än vad jag tidigare förstått. Det finns förresten en bok om Apple-eran kallad The Longest Cocktailparty och den blir jag nyfiken på.

Boken är uppdelad i avsnitten wanting, getting, wasting och lasting. Det avsnittet som handlar om genombrottsåren (getting) är faktiskt det minst intressanta, kanske på grund av att man redan hört perioden 64-67 berättas minst 381 gånger innan.

Man slås ändå av hur monumental deras genomslagskaft var. Innan Beatles hade inga engelska artister lyckats i USA. Efter Beatles räckte det med pannlugg för att få en hit och en turné. Man slås av hur de förändrade inte bara ungdomskulturen utan även musikindustrin, etablissemangets syn på popmusik och popstjärnans roll i samhället - dessa delar är ännu tydligare i MacDonalds bok.

Norman skriver matter-of-factly utan att spekulera allt för mycket, hans skildring av hur de på sina olika sätt väljer att hantera framgången är intressant och psykologiserar utan att det känns konstlat. Norman lyckas komma in bakom myten och man får i - små scenarior - möta personerna, snarare än myterna. Imponerande arbete.

Det är förstås en historia som inte skulle gå att hitta på. Det är en historia som inte kommer att upprepas. Det är en historia som får en att undra hur de fyra killarna från en skitig industristad i norra England lyckades komma ut på andra sidan med förståndet i behåll.

Återkommer kanske i ämnet.

Dagens låt är Cheese And Onions av The Rutles.