söndag, december 01, 2019

Essä: Nick Lowe, pophantverkare av högsta klass

Kevin Costner, bara för att börja någonstans. Var det den amerikanska skådespelaren och regissören Kevin Costner som räddade Nick Lowes karriär? Den engelska låtskrivaren, producenten och artisten Nick Lowes popularitet hade planat ut i mitten av åttiotalet. Om han någonsin kunnat kallat sig popstjärna var den tiden förbi. Skulle han fortsätta med musik såg han i bästa fall fram mot en ständigt pågående cirkel av nya skivor och turnéer för att säkerställa försörjningen. Lägg till detta ett tilltagande missbruk av både vätska och pulver.
Costner gjorde filmen Bodyguard tillsammans med Whitney Houston. Houstons tolkning av Dolly Partons fina ballad I Will Always Love You blev en stor hit och den huvudsakliga anledningen till att filmmusiken fram tills idag har sålt uppskattningsvis 35 miljoner exemplar. Och där, som låt nummer tio, finns (What´s So Funny ´bout) Peace, Love And Understanding? framförd av Curtis Stigers. Låten skrevs av, just det, Nicholas Drain Lowe, född i Walton-on-Thames i Surrey 1949.   
När Bodyguard väl släpptes 1992 hade Lowe både slutat dricka och sniffa. Inkomsterna från låten gav den då relativt nyblivna 40-åringen möjligheten att i fortsättningen göra skivor i det tempo han ville, utan flåset i nacken från kommersiella krav och skivbolag. Det har resulterat i en handfull album som närmast definierar konsten att åldras med värdighet som artist. Rent kommersiellt har de förstås inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Lowe var redan då medelålders och gråhårig. För gammal för att vara ung, för ung för att vara gammal. Inte heller gjorde han några lättklädda musikvideos där han skakade på rumpan.
Första skivan som var ett resultat av Lowes nya, mindre stressade ekonomiska tillvaro var The Impossible Bird som kom 1994 och bland annat innehöll The Beast In Me, som också tolkats av Lowes före detta svärfar Johnny Cash som gjorde sin version redan samma år.
I den nyutkomna Lowe-biografin Cruel To Be Kind – The Life And Music Of Nick Lowe berättar författaren Will Birch om första gången Lowe spelar låten för Cash. Händelsen utspelas mer än tio år innan den kommer ut. Lowe var länge känd för att jobba snabbt, men inte så just den gången. 
Han var gift med Carlene Carter, dotter till June Carter Cash och styvdotter till Johnny Cash. Hela klanen Cash, stor och inte helt i avsaknad av musikaliskt kapital, väller in i Carlenes och Nicks lägenhet. Nick är av begripliga skäl nervös. Och bakfull. Och svettig. Och ännu mer nervös. Och sitter med sin gitarr och ska spela en låt som han inte är riktigt klar med.
Texten kan tolkas som att den handlar om missbruk, något Cash hade erfarenhet av. Något också Lowe har erfarenhet av, även om det just där och då fortfarande inte kontrollerade honom. Lowe har berättat att kvällen innan, när han spelade låten för sig själv, ensam hemma, är han Johnny Cash. Nu, när han sitter mitt emot samma väldiga man och legendar, känner han sig som en tolvåring och rösten som kommer ut när han sjunger är väldigt liten. Trots de något haltande förutsättningarna går det bra. 
Cash gillar vad han hör. Ber Lowe skriva klart. Det skulle visa sig bli en stilistisk föraning om Lowes senare sätt att skriva, där tempot ofta är lägre och texterna ofta griper tag snarare än roar, även om han fortfarande kan formulera sig som få. Att han jobbar långsamt beror inte på att han lägger  till mer och mer saker, utan på att han vill skala bort allt onödigt tills bara det absolut nödvändiga finns kvar. En konst så svår som någon. 
Att hans låtar ofta är självklara, som om de trillat ur av sig själva, färdigformulerade och klara i ögonblicket, är mest av allt ett bevis på det tålamod han har med varje rad, frasering och melodislinga. The Beast In Me skulle senare, i form av Lowes originalversion,  komma att avsluta första avsnittet av maffia- och familjedramat The Sopranos.
Under många år var Lowe mest känd för snitsiga popdängor, fulla av smarta och ofta lätt ironiska ordvändningar, inspelade snabbt. Som producent, bland annat av Elvis Costello, The Pretenders, The Damned (som med Lowes hjälp blev det första engelska punkbandet som släppte en singel) och Dr Feelgood, var han känd som ”the basher”. Att ”bash” kan betyda både att slå till något hårt och snabbt, att kritisera något hårt, att festa och att göra ett försök, ”have a bash”. Det är med största sannolikhet de två sistnämnda betydelserna som gav honom smeknamnet.
Lowes liv fram till genombrottet kan väldigt kortfattat summeras: uppväxt i militärfamilj, jobb på lokaltidning (han ville bli krigsreporter, men kokade istället oftast te och skrev om aktuella filmer), går 1967 med i en nära väns band kallat Kippington Lodge, fortsätter med bandet Brinsley Schwartz (det är under de åren i mitten av sjuttiotalet han skriver nämnda (What´s So Funny ´bout) Peace, Love And Understanding?). Han har också medverkat i Rockpile och Little Village. Någonstans på vägen träffar han galenpannan och blivande skivbolagsdirektören Jake Riviera som blir hans manager. Riviera bildar skivbolaget Stiff Records. Motto: ”If it ain´t Stiff, it´s not worth a fuck”. Lowe blir husproducent och allmän gubbe i lådan och ibland blir någon av de ofta öldoftande låtarna hits.
Men innan dess, i en ofta berättat anekdot, måste Lowe ta sig ur sitt dåvarande kontrakt med skivbolaget United Artists. De vill ha en låt till innan de är beredda att låta honom tacka för sig. Riviera föreslår att Lowe ska bränna bron ordentligt och göra en avsiktligt usel låt. Några år tidigare hade The Rolling Stones sagt tack och hej till Decca Records med samma idé och gjort Cocksucker Blues med en text som än idag står ut och inte används i skolans engelskaundervisning.
Sagt och gjort. Lowe gör en låt som är en parodi på de just då stora tonårsidolerna Bay City Rollers. Han använder ingredienser han avskyr i poplåtar: barnkörer, hejarklacksrefränger och handklapp. Lowe, som inte är främmande för ironi, möts av ett skivbolag som tycker låten är fantastisk. När Rollers Show dessutom blir en stor hit i Japan vill skivbolaget att han gör en hel skiva på samma tema. Lowe tackar nej.
När jag såg honom live på Nalen i Stockholm 2014 bjöd han på en annan anekdot med ironisk utgång. Han var ensam med gitarr på scenen, stämningen var avslappnad men allt annat än avslagen. Vid sina fötter hade han en mugg te där påsen fick ligga kvar under hela konserten. Han var oklanderligt klädd med sidbena, ett segel av vitt hår på huvudet och glasögon med tjocka svarta bågar. Såg ut som en litteraturprofessor.
Lowe kan konsten att berätta och mellan två låtar fick vi höra om när soulsångerskan Diana Ross, mest känd från Motown-trion The Supremes, en gång valde att tolka hans låt I Live On A Battlefield. Efter många turer fram och tillbaka närmade sig berättelsen slutet. Det gick att ana att Lowe inte tyckte det var den bästa tolkningen som gjorts på någon av hans låtar. Men, avslutade han, det nya badrummet blev i alla fall fint. Samma låt tolkades förresten en gång i Växjö konserthus av Tommy Körberg.
Även om skivorna numera kommer mer sällan visar de att Lowe fortfarande behärskar hantverket som få. Istället för att vara evig tonåring, som lockar många av hans kollegor, har han valt att åldras med stil. En titel som I Read A Lot kan stå som exempel, även om låten inte är så tråkig som den kan verka av titeln. 2001 gjorde han albumet The Convincer som av många anses vara hans bästa. Sedan dess har han både hunnit gifta sig och bli förälder för första gången.
Nick Lowes karriär och Will  Birchs biografi är båda på den nivån att anekdoterna och de bra låtarna till synes är oändliga. Några av berättelserna har vi förvisso hört förut, men det är inget som stör. De tål att upprepas.
Vi får bland annat Lowes teori om hur det där med Costner verkligen gick till och det i efterhand kanske tveksamma i att flyga ett helt plan med musikjournalister från London till New York. Särskilt när bandet de ska recensera har glömt ansöka om arbetstillstånd.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

lördag, november 23, 2019

Konsertrecension: Ola Magnell

Ola Magnell
Vislanda bibliotek
Publik: 100 personer och därmed fullsatt.
Bäst: Värmen i rummet.
Sämst: Svårt att se för de som inte sitter långt fram.
Betyg: 3

Av vissa artister går det tretton på dussinet. Ola Magnell är inte en av dem. På fredagskvällen besökte han Vislanda bibliotek tillsammans med sin gitarr och kompisen Jonatan Stenson.
Magnell börjar med att påpeka att han tyvärr inte har några böcker med sig, nu när han spelar på ett bibliotek och allt. Han har förvisso gett ut en bok med sina samlade texter, men den sålde han slut på i Kalmar för bara några dagar sedan. När han ska sjunga Vällingklockan tappar han bort texten och påpekar att det bara är de längst fram i publiken som kommer ihåg orden. Och det sägs på ett humoristiskt sätt. Han är rolig också. Låten spelades in i den i musikkretsar legendariska studion Muscle Shoals i Alabama tillsammans med den nästan lika legendariska producenten Anders Burman.
Magnell har fint fingerplock och Stenson spelar kompletterande gitarrslingor runt, genom och tillsammans med honom. Han körar och spelar piano och till och med lapsteel (i en fin Löneslaven). Ibland kliar det nästan för mycket i Stensons fingrar, men han lyckas hålla sig på rätt sida gränsen. Rent musikaliskt går det att höra vistradition och country. Musik som är enkel, i alla fall till synes. Texterna är en blandning av humor, satir, melankoli och allvar.
Rösten är en lika märklig som självklar upplevelse och den är välbehållen, även i de mer krumbuktiga melodierna. Lika omisskännlig Ola Magnell som Pugh är Pugh, för att dra till med det kanske närmaste en inhemsk samtida liknelse som finns. Inte för att de låter lika, men båda har något eget och passar inte in i de vanliga facken. Och de har samma formuleringsglädje. De går lite på tvären, lite som en Cornelis eller Dylan. Magnell nämner själv Tom Waits under kvällen. Låtar som blivit hits, för Magnell hade såna en gång i tiden, blev det mer av slump än av mödosamt kalkylerande. Men jodå, det blir både Kliff (allsång!) och Påtalåten.
Stämningen i publiken är peppad, på scenen avslappnad men inte avslagen. När den här sortens intima spelningar är som bäst kan de uppnå en känsla som kan vara svårslagen i konsertsammanhang. Som om artist och publik blir ett, som att vi befinner oss hemma hos en nära vän. Och många av de som är på plats ser förmodligen Magnell just som en gammal vän. En skara som ger kärlek – och den är besvarad. Inte trots att han gått sin egen väg, utan kanske just därför. En framgång som inte går att mäta i försäljningssiffror, men i ett fullsatt bibliotek 45 år efter debuten. Som både skrattar, jublar och berörs.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

lördag, november 16, 2019

Konsertrecension: Väsen

Väsen
Kulturens hus, Alvesta
Publik: Ett åttiotal.
Bäst: Folkmusik i världsklass i Alvesta en dimmig fredag.
Sämst: Att det inte är mer folkmusik i Alvesta.
Betyg: 4


Den internationellt ansedda folkmusiktrion Väsen fyller trettio i år. Det firas som sig bör med en rejäl turné och ett flertal stopp i Kronobergs län ingår. På fredagkvällen roade de Alvesta.
Folkmusiken får ibland, likt jazzen, något k-märkt över sig. Det är lätt att det blir musealt. Att respekten för traditionen blir för stor. Framförandet av musiken kan bli närmast ett jobb i arkiv, framfört av musiker som förvisso är väldigt skickliga, men tenderar att visa för stor respekt. Det spelas med vita handskar på. Som om musiken riskerar att gå sönder om man inte visar den stor vördnad. Respekt och vördnad är bra, men det kan också lätt ta över och dämpa glädjen. Väsen har inte det problemet. Nog för att det är uppenbart att de kan sin sak (minst sagt) och att de älskar musiken. Men de fyller den också med liv, blod, svett och skratt. Musiken är ju gjord att dansa till.
Dessutom, och det är något som borde förekomma på fler konserter, är medlemmarna roliga mellan låtarna. Mellansnacket, som det snack kallas som förekommer mellan låtarna, är väldigt underhållande. Så när både musiken och pauserna mellan polskorna (som dominerar) håller världsklass blir helhetsintrycket förstås ännu starkare. Inte en slump att Väsen turnerar både i Europa, USA och Asien. Det roande roar och det gripande griper tag.
Musiken under kvällen har rötter långt tillbaka i en tid när Sverige var ett fattigt och underutvecklat land som låg ännu mer i Europas utkant än det gör idag. Musiken doftar sommarkväll, ladugård, sjö, ängsmark och oändliga skogar. Men också, om vi luktar närmare, drömmar, längtan, saknad och melankoli. Allt som livet har att erbjuda, hela spektrat av känslor. Allt detta inte för att alla melodierna är gamla, många är egenskrivna, men för att det är så folkmusik doftar.
Nyckelharpspelaren Olof Johansson, gitarristen Roger Tallroth och Mikael Marin på viola gestaltar och frammanar allt det här med sina trettio fingrar. Tillsammans är de snart försjunkna i musiken. Ibland får de ögonkontakt och fyrar av små leenden till varandra, till synes berusade av att spela tillsammans ännu en gång. Lite märkligt dock med sittande publik, för det rycker stundtals rejält i benen. Men det går förstås alltid att sittdansa.
Det främsta kännetecknet för de riktigt stora finns där också, nämligen att de får allt att låta så enkelt. Som om de bara står där och spelar lite. Som om det inte är något märkvärdigt. Som om det är den enklaste saken. Global svensk folkmusik när den är som bäst. 

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

fredag, november 01, 2019

Konsertrecension: Jojje Wadenius

Jojje Wadenius: visor för barn
 
Plats: Restaurang PM. 
Publik: Ett femtiotal barn i alla åldrar. 
Bäst: En timme ren kärlek. 
Sämst: Att inte alla konserten innehåller Jojje. 
Betyg: 4

Legendarisk är ett missbrukat ord, inte minst av musikskribenter. Men Jojje Wadenius är onekligen en av våra legendariska artister, oavsett vad han själv tycker om titeln. Tror hellre han låter musiken tala för sig själv. Han verkar vara den ödmjuka sorten. I år är det femtio år sedan barnskivan Goda goda släpptes och med anledning av detta fyllde Jojje PM med musikglädje.
18-20 oktober firade Växjö & Alvesta Jazzdagar, en utveckling av PM:s jazzfestival. Under fredagen spelade Jojje med Cleobandet i Braås, lördagen bjöd Johan Gradens Olägenheter i Alvesta och söndagen konserter på PM med Jakob Möllerström Trio samt Almaz Yebio Twist n Shout.
Men tillbaka till Jojje. En kort lista över artister han spelat med: Cornelis Vreeswijk, Siv Malmkvist, Monica Zetterlund, Kent, Roberta Flack, Aretha Franklin, Diana Ross, Steely Dan, Dr John, James Brown, Robert Plant och Simon & Garfunkel. Och medlem i Made In Sweden och Blood, Sweat & Tears. Och han var med i Saturday Night Live och deras husband. Och med Pugh. Så sent som i onsdags firade de på Cirkus i Stockholm att Pughs debut Ja, Dä Ä Dä också fyller femtio.
Trots allt detta är han förmodligen , i alla fall i Sverige, mest känd för barnskivan Goda Goda med texter av Barbro Lindgren. Barn i alla åldrar har älskat den i femtio år. Kanske för att den innehåller en musikalitet som gör att även vuxna barn kan lyssna.
Om skivan spelades in med ett väldigt funky band är Jojje ibland nästan lika svängig på egen hand. Det sitter, som sagt, i fingrarna. Han beskriver Ägget som en Giant Steps för barn. Och ja, det finns onekligen märkliga ackord , tempon och taktbyten i båda. Kanske blir John Coltrane nästa dagisfavorit.
Det blir Jag Är Det Fulaste Som Finns (om någon som har en miljon fräknar och ser ut som en get) och Kalles Klätterträd. Det blir också visor från Jojjes andra barnskivor, bland annat Zzoppa som han gjorde med Kenneth Gärdestad. Då får publiken agera grodkör. 
Trots alla han spelat med är det uppenbart att han älskar att spela och möta publiken även en lördagseftermiddag strax efter lunch i ett så här avslappnat och nertonat sammanhang. Det kanske är det vackraste med konserten, att han fortfarande är så hopplöst förälskad i låtarna och spelandet.
Och de stora, lite mer gråhåriga barnen i publiken, har lika kul som de små. Tre generationer barn är på plats. Allsången i Mitt Lilla Barn är ett minne att värma sig med när vintern närmar sig. Jojje förtjänar all kärlek han möts av.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

måndag, september 30, 2019

Konsertrecension: Sol Sol


Sol Sol 
Plats: Alvesta kulturkällare 
Publik: Ett fyrtiotal och fullsatt. 
Bäst: Gränsöverskridandet kittlar. 
Sämst: Laktos i soppan. 
Betyg:

Trots det fina helgvädret har mer än halva september passerat och det betyder höstpremiär för Alvesta jazz och blues-förening i vid Allbotorget. Först ut var en ny kvartett med det för lördagen passande namnet Sol Sol.
Sol Sol debuterade i våras med albumet Unaccustomed Soil och det är med dessa åtta låtar och lite annat de kommer till Alvesta. Musiken är skriven av Elin Forkelid (saxofon) och David Stackenäs (gitarr) som utgör bandet tillsammans med Mauritz Agnas (kontrabas) och Anna Lund (trummor). Tillsammans är de fyra härligt lösa i kanterna och inte rädda för att släppa loss, det hörs på skivan och ännu mer live. De har också en förmåga att släppa loss utan att helheten tappas bort. Det blir inte frijazz, även om musikerna är där och nosar, bara skevare melodier.
De lösa kanterna är viktiga att påpeka i en genre, alltså jazz, där det finns mycket duktighet, men ibland känns som alla läst samma teoriböcker och haft samma lärare och ingen vågar tänka nu jäklar och gå utanför skalorna. Verkligen spela. Strunta i duktigheten. Gå ut på isen och testa om den håller. Sol Sol är duktiga, men inte dess fångar. De visar i partier att de har läst teoriböckerna, kan konsten att räcka upp handen och sitta still i bänkarna, men de väljer att inte göra det hela tiden. Dessutom spelar de tillsammans, inte som en stjärna med komp. Alla fyra får möjlighet att skina och det blir inte långrandigt.
Aura bjuder på ett tillbakalutat driv med närmast lyriskt gitarrspel och lågmält saxofonspel. Our Mobile Home inleds med drivande bas, monotont drivande bestämt framåt, som snart får sällskap av lätt atonal saxofon och mycket cymbaler, allt som hämtat från en cool sjuttiotalsfilm, förmodligen med Steve McQueen i huvudrollen. När gitarren också lägger sig i leken med något som delvis låter som ett Jimmy Page-riff på villovägar uppnås en av konsertens höjdpunkter. Ett senare gitarrsolo tillsätter två deciliter rent kaos och omskakar väl.
Poängen är att de behärskar både det vackert återhållsamma (Valparaiso är på tal om det en annan höjdpunkt) och det stökigt brötiga, även om de är roligare när de brötar. Det sistnämnda förstås upp till tycke och smak, som om en recension kunde vara något annat.
Om betyget, trots alla lovord, verkar snålt beror det på att Sol Sol med största sannolikhet har en nivå till i sig. Återkommer gärna då. Alvesta jazz och blues återkommer 19 oktober med Johan Gradens Olägenheter. Och missa inte den lilla fotoutställningen på väggen. 

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

måndag, augusti 26, 2019

Reportage: Tyrolens Progg- & Visfestival

Tredje upplagan av Tyrolens Progg- & Visfest gick av stapeln under lördagen och med 17 grader och regn, i alla fall till och från, har den svenska sommaren äntligen anlänt. Programmet började redan vid 16 och höll sedan på till andra sidan midnatt. Med rejäla kläder och gummistövlar gick det alltså utmärkt att göra en helkväll av festen.

Med åtta artister, en musikföreställning och en DJ går det inte att klaga på bredden. Dessutom utlovas en överraskning på programmet vid 02, för er som håller er vakna hela sträckan. Musiken går från visa, folkmusik och jazz till psykedelisk och bluesig rock. Artisterna har också bredden från relativa nykomlingen Maja Johansson till Contact som gör sin första turné sedan 1972. Och Merit Hemmingson spelade pianojazz redan på femtiotalet.

Om musiken inte påverkas av regnet så drabbas folklivet. De flesta håller sig under tak. Inga picknickfiltar, inga solglasögon. Heder åt de tappra i husvagn som parkerat utanför Tyrolens grindar, ännu mer åt de i tält för ja, sådana finns också.

Vid 18 spelade Contact. Med originalmedlemmarna Ted Ström och Lorne De Wolfe i spetsen är detta alltså bandets första turne på nästan femtio år. Sug på den. De har förvisso gjort lite ströspelningar under årens gång, men ändå. Mest kända är de nog för albumet Hon Kom Över Mon från 1971, där de samarbetade med folkmusiktrion Skäggmanslaget och skapade en nu kultförklarad skiva. Någon i publiken halvviskar till en vän att de har blivit äldre. Sedan förra turnén 1972? Ja, förmodligen. Men blandningen av rock, jazz, folkmusik och kabare är lika egen nu som då. Och texterna verkar fortfarande lika aktuella. Antingen var Contact före sin tid eller så är nuet efter sin tid.

Nästa stopp på programmet är den onekligen något yngre Maja Johansson. Hon har släppt två ep:s, kallade EP 1 och, håll i hatten, EP 2. Musiken är långsam, porlande, fjäderlätt och blytung. Ibland samtidigt. Hon backas bara av trummor och bas. Ingen spelar en enda ton i onödan. Ljudbilden blir uppfriskande som en vindpust en kvav dag. Texterna skildrar vardagen, ett ämne så svårt som något, på ett sätt som lyckas vara originellt. Johanssons röst är ett av instrumenten. Hennes framtid väntar otåligt på att börja, om den inte redan gjort det.

Med tanke på festivalens namn och åldern på några av artisterna är det lätt att tro att den röda tråden för kvällen skulle vara att det var bättre förr, men så är det alltså inte. På Tyrolen är det allt som oftast bäst just nu, oavsett väder. Men glöm inte extrastrumpor.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

fredag, augusti 16, 2019

Konsertrecension: Israel Nash

Israel Nash 
Publik: 150 på området. 
Bäst: Gediget låthantverk. 
Sämst: Det saknas något som sticker ut. 
Betyg: 3

En sympatisk onsdagskväll med rent av lite kyla i luften är det långväga besök bland träden på Tyrolen. Israel Nash och hans band bjuder rock med countryinslag och möts med tilltagande jubel.
Hans femte skiva kallad Lifted kom för ganska exakt ett år sedan. Under resans gång har han gått från att nästan låta mer Neil Young än Neil Young själv till att i alla fall på skiva blanda in för genren lite mindre väntade referenser, till exempel Phil Spector. Förvisso samarbetade Neil Young med Jack Nitzsche som var något av Spectors vänsterhand i studion. Äpplet fallet inte långt från flanellskjortan.
Nashs mest spelade låt på Spotify heter Rain Plans och låter som ett enlåtsdestillat av Neil Young-albumet On The Beach. Men nu räcker det med Neil Young-referenser. Poängen har gått fram. Nash spelar förresten på en vit Gretsch-gitarr (som ni-vet-vem) som nästan på egen hand höjer betyget ett snäpp. Just Rain Plans avslutar ordinarie set innan de kommer ut för extranumret Down In The Country, en ny låt om ”allt som pågår i mitt land”. En ilsken smäll som lovar gott för en kommande skiva.
Att Nash är en stor favorit i engelska tidningar som Mojo och Uncut är inte en överraskning. Han har skägg och gör långsamt svepande musik. Kanske blir låtarna snarlika efter ett tag, även om det blir mer varierat och ruffigare live. Han plockar charmpoäng på sin ödmjuka framtoning och spelar förvånad när det visar sig att ingen i publiken, faktiskt inte en enda, är från Dripping Springs i Texas, där han sedan länge bor.
Musiken är välskriven, välspelad och välsjungen och det är svårt att inte bli imponerad. Med Aaron McClellan på bas, Jordan Cook på trummor och Eric Swanson på pedal steel, som ibland istället bidrar med ytterligare en elgitarr och då vrider ner countryn och upp rocken, landar Nash tryggt i en tydlig tradition.
Det är lätt att tycka om honom, låtarna är oftast varma och inbjudande, men det är svårt att falla riktigt pladask. Och kanske av samma anledning. I så fall skulle det behövas något som särskiljer honom mer från War On Drugs, Jonathan Wilson, Band Of Horses och 58 andra band och låtskrivare som också gör musik som är välskriven, välspelad och välsjungen och med kraftiga ekon av ni-vet-vem. 
I Blädinge har solen gått ner och promenaden som leder till bilparkeringen är full av lampor i olika färger. En Gretsch har just klingat ut och imorgon går solen upp igen. Förresten. De avslutar med Neil Youngs Ohio. En händelse som ser ut som en tanke.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

torsdag, augusti 15, 2019

Konsertrecension: Bror Gunnar Jansson


Bror Gunnar Jansson 
Plats: Gemla Folkets Park 
Publik: 150 personer. 
Bäst: Den musikaliska nyfikenheten. 
Sämst: Delvis ett fall av rätt man på fel plats. 
Betyg: 3


Scensommar i Gemla har gjort ett riktigt fynd i Bror Gunnar Jansson. Representerar han musikens framtid? Nej, men vi har sett bluesens historia och dess namn är Bror Gunnar Jansson från Lerum via Mississippi till den fint lummiga parken.
Det är amerikansk folkmusik som bjuds. Blues, lite countryinslag, lite gospel. Kanske det som ibland kallas americana. Led Zeppelin-bröt. Det är gotiskt träskigt med lera upp till knäna. Mord, fylla och våld. Hopp om frälsning. Vad mer går det att begära av en söndagkväll? 
Han har medverkat i På Spåret och uppmärksammats i Frankrike. Till hösten är det tänkt att hans nya skiva ska släppas, med texter baserade på svenska mordfall. Det som kallas true crime. Som en musikalisk variant av tv-serien Skånska Mord.
Med denna fakta är det uppenbart att han inte är intresserad av att göra det enkelt för sig, kanske inte ens har som högsta dröm att en dag få vara med i självaste Melodifestivalen. Hans senaste låt, konsertens andra nummer, och smakprov från kommande skivan, är den skramliga feberdrömmen Body In A Bag. Där konstaterar han ”my killer is on the loose, maybe you heard it on the news”. Det är alltså låtens berättarjag som blivit mördad. Men han inleder med en långsam, drömsk och efter hand allt mer intensiv O´ Death. Det är en modig inledning.
Ain´t No Grave bjuder på en rejäl chans till fotstamp och hängs upp på ett John Lee Hooker-riff. Jansson kan sitt tempo, men oftast går det lite långsammare, gungar snarare än svänger. Det blir en intressant kontrast mellan de svartvita bilder av den amerikanska södern som delvis dyker upp på näthinnan och den väldigt gröna folkparken vi sitter i.
Det Stora Oväsendet lever upp till sin titel, är inspirerad av häxjakten på 1600-talet och inleds med slidegitarr innan rytmen kommer igång. Inte helt olik Bo Hanssons Sagan Om Ringen-skiva, fast utan orgel. En episk instrumental melodi som långsamt utvecklas och doftar ändlös svensk skog och John Bauer-teckningar. Gitarren blir mer och mer distad under låtens gång. På slutet närmar den sig Black Sabbath-tyngd, det gäller även basen (Stefan Bellnäs) och trummorna (Christopher Cantillo), innan den återvänder till inledningens skirhet. Vackert. Och väldigt eget.
Sedan kör han blues ensam med ukulele, pedagogiskt nog kallad The Ukelele Blues. Finns det en box tänker han, minst sagt, utanför den.
Och om det tidigare under dagen såg ut att kunna komma en och annan skur bjuder kvällen på klarblå himmel och vindprassel i trädkronorna.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

onsdag, augusti 14, 2019

Konsertrecension: Louise Hoffsten

Louise Hoffsten
 
Plats: Tyrolen 
Publik: 220. 
Bäst: Lätt att imponeras av antalet bra låtar Hoffsten gjort. 
Sämst: Saknar fler låtar från hennes visfack. 
Betyg: 3

Förra årets medverkan i Så Mycket Bättre följdes av en stor konserthusturné under våren. Den följs nu av en turné i lite avskalat format bestående av två gitarrer, bas och munspel. Besök på Tyrolen? Förstås. 
Louise Hoffsten debuterade tidigt, har nu hunnit hålla på i över trettio år och försågs tidigt med det ärligt talat lite löjliga (om än förvisso korrekta) epitetet Sveriges bluesdrottning. Sedan dess har hon sjungit jazz, folkmusik och visa, som väl är det närmaste vi kommer en inhemsk bluestradition. Men ikväll är det i första hand blues-Louise som är på besök.
Under årens gång har Hoffsten mognat som sångerska, lärt sig att inte ta i så mycket, använda mindre gester. Fått pondus. Det råder ingen tvekan om att hon är bättre nu, att hon blivit mindre av sina influenser och mer av sig själv. Hon har alltid blandat låtar på svenska och engelska. Ikväll är det engelskan som dominerar. Lite synd för oss som är svaga för hennes mer folkmusikinspirerade sida.
På tal om tv-program hon varit med i gör hon My Favourite Lie som Albin Lee Maldau gjorde en svensk översättning av i just Så Mycket Bättre och ja, inte bara för att plocka en billig poäng, men Hoffstens version är bättre.
Och på tal om munspel. I skönt stampiga Visst Känns Det Bittert, som hämtar inspiration från skillingtryck, spelar hon ett basmunspel så stort att det täcker hela ansiktet. Basmunspel är automatiskt stilpoäng, men även i övrigt är låten en av kvällens höjdpunkter.
Innan dess pratar hon om problemet med att gå ner i vad hon kallar bluesträsk-mood när man går runt och mår bra, så det blir Too Happy For The Blues som är en utmärkt låt, oavsett sinnesläge. Let The Best Man Win? Ja, med jubel, skratt och nästan spontan allsång (”öva lite mer till nästa gång jag kommer hit,” hälsar hon). Only The Dead Fish Follow The Stream? Ja. Stor publikfavorit.
Det ska också påpekas att musikerna är känsliga och lyhörda för nyanserna i musiken. De hamnar aldrig i det där jämntjocka läget som blues ibland tycks locka till. De, det vill säga Joel Sahlin, Johan Glössner och Anders Jonsson, håller i när det ska hållas i och släpper loss när det ska släppas loss.
De avslutar med Kompost, inspirerad av en resa till Afrika. Komposten blir en metafor för att nytt ska komma från gammalt. Gammal mat blir jord att odla nya grödor i. 
En musiktradition från USA tog sig till Europa och frälste en ung tjej i Linköping och skänker nu glädje en myggrik kväll i Blädinge.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

lördag, juli 13, 2019

Konsertrecension: Honeyboy Slim & The Bad Habits

Honeyboy Slim & The Bad Habits 

Publik: Cirka 150 framför scenen. 

Bäst: Att de bara ångar på. 

Sämst: Den rätta publikkontakten uteblir. 

Betyg: 4

En sommar utan Honeyboy Slim & The Habits är ingen sommar, som det gamla djungelordspråket lyder. I onsdags var det dags för den fjärde upplagan av Rockin´ Jamboree på Tyrolen i Blädinge.
Tillsammans med punkbluegrass hela vägen från Kansas i form av Carrie Nation & The Speakeasy och lokala förmågorna Ballroom Band med sin fyrtiotalsswing var det just Vetlandas Honeyboy Slim & The Bad Habits som bjöd på underhållningen. De kan sina saker. Och vilket ös. Och vilket skoningslöst driv.
På grund av Fotbolls-VM flyttades konserten en timme till 20:30. Alltså så att den krockade med första halvlek istället för den andra och eventuellt direkt avgörande. Fotbollen visas förresten också på Tyrolen. Så sug på det här: tre band och fotboll på storskärm för 20 kr. Tjugo. Bollen är rund, men inte lika svängig som en rhythm´n´blues-konsert så nu fokuserar vi på det istället.
Jacob Steinwall sång och gitarr, Josef Steinwall sång och gitarr, Sven Andersson bas och skrikande och Linus Sollin trummor räknar in och, tja, sedan är det svårt att sätta ord på resten. Det är enklare att sätta ord på att de just debuterat på LP med Who Put The Jinx? och att onsdagens jamboree fungerade som releasefest.
Kanske är det för att det är mitt i veckan och alla inte har semester, kanske är det för att det är oväntat kyligt i luften. Men publiken är lite avvaktande. Mycket armar i kors. Många står långt bort från scenen. Det behöver inte betyda att publiken inte gillar det de hör, men kroppsspråk brukar inte ljuga.
Men å andra sidan: längst framme vid scenen finns det de som dansar för glatta livet, både charleston och lindy hopp. Och många vill köpa skiva efter spelningen. Det är också ett bra betyg. Skivan består förresten nästan bara av egna låtar där samtliga bandmedlemmar står som kompositörer.
Låtarna framförs med en pondus och ledighet som bara kan komma ur övertygelse, passion och disciplin. De får det att låta så enkelt och självklart. Få saker är svårare. Det blir eget och andras material. Några klassiker, mest lite bortglömt strax bortom de sedan länge mest sönderspelade. Det tål att upprepas. Honeyboy Slim & The Bad Habits har inget med småputtrig nostalgi att göra. För dem är musiken på bluesigt allvar från början till slut. New Orleans, Chicago, Macon, Vetlanda. I ett andetag.
Och med mer och mer egna låtar och färre av de gamla favoriterna är bandet just nu mitt i ett steg. Ska bli intressant att se och höra vad foten landar. 

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

måndag, juli 08, 2019

Konsertrecension: Amadou & Mariam

Amadou & Mariam
Plats: Tyrolen 
Publik: Cirka 350 på området.
Bäst: Svänget, dansen och glädjen.
Sämst: Många andra konserter framstår plötsligt som väldigt stela.
Betyg:

Amadou & Mariam från Mali har turnerat med band som Blur, Coldplay och U2 och spelat över hela världen. Haft flera stora hits i Frankrike. Gjort den officiella låten till ett Fotbolls-VM. Det var alltså bara en tidsfråga när de skulle dyka ner i Blädinge och upp på Tyrolen. Under fredagen var det dags.
Världens Fest, som kvällen kallas, är ett samarbete mellan Tyrolens vänner, Musik i Syd och Kulturintegration Alvesta. Från sen eftermiddag till efter midnatt bjöds på musiker från bland annat Syrien, Qatar, Senegal, Argentina, England och, om det inte är ett missförstånd, något konstigt ställe som heter Alvesta. Vi kan kalla det världsmusik, en förvisso lite klumpig term som täcker in all folkmusik som inte kommer från Sverige eller den anglosaxiska världen. Folkmusik härifrån kallas enkelt nog för folkmusik. Men om artisterna har imponerande geografisk bredd är musiken de framför ännu mer berest.
Kvällens stora drogplaster var duon och gifta paret Amadou & Mariam. De började spela och sjunga tillsammans redan i mitten av sjuttiotalet. Musiken är i grunden traditionell malisk folkmusik men blandar in influenser från många andra länder. Det går att höra spår av till exempel reggae. Där västerlänsk musik ofta och lite förenklat baseras på melodi, baseras afrikansk på rytm. Duon sjunger på engelska, franska och bambara. Är det första gången i Tyrolens långa historia det blir allsång på bambara mellan träden?
De som är på plats för att stå still med armarna i kors stöter genast på problem. Amadou & Mariam börjar förvisso lite försiktigt, men redan i andra låten Batoma får de tillsammans med sina fyra musiker upp farten. Publiken kommer också igång och sedan är festen igång. Med tanke på hur mycket jubel även mellansnacket möts av måste de tro att alla i Sverige pratar franska. Under extranumret uppstår spontan ringdans i publiken. Alla andra sortens dans uppstår också. Några är högst egna skapelser. En sådan kväll är det. La Réalité har spelats på radio även i Sverige och är dokumenterat omöjlig att stå still till. De avslutar med Dimanche, söndag på franska. En sådan här kväll känns det annars väldigt avlägset att helgen någonsin kan ta slut.
 I den gamla folkparken bland kossorna och myggen uppstår kortfattat ett spännande och befriande musikaliskt möte som värmer långt efter att solen gått ner. Merci beaucoup! Très bon concert! Trrrm-tsch! Går det förresten att önska sig besök av Tinariwen nästa år?  

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

lördag, juni 29, 2019

Bokrecension: Pick Up The Pieces: Excursions In Seventies Music



Pick Up The Pieces: Excursions In Seventies Music
John Corbett
The University Of Chicago Press
ISBN: 978-0-226-60473-2

Få saker kräver så mycket arbete som att få en text att framstå som att den självmant trillat ut färdig. Att skriva med fakta utan att det blir stolpigt, att sätta musiken i ett sociologiskt sammanhang utan att det blir omständigt, att skriva underhållande utan att det riskerar bli larvigt och att skriva självbiografiskt utan att det blir självupptaget. Allt det här lyckas John Corbett med och han gör de så bra att jag vill slå honom, men det tänker jag inte göra för då måste jag sluta läsa en stund. För ja, Corbett har skrivit en bok med akademiska ambitioner som går att njuta av.
Pick Up The Pieces går igenom sjuttiotalet år för år med till synes slumpmässigt utvalda låtar. Corbett tycks enbart gå på tycke och smak. Låtar och album från varje år får varsitt kapitel, de flesta en handfull sidor långa. Från The Kinks klassiker Lola till Grace Jones Warm Leatherette, det enda bidraget från åttiotalet. Här skulle det gå att rabbla upp en massa artister men jag ska hålla mig. Uppräkningar är aldrig kul.
Det är alltså inte bara en bok om blues, men många av artisterna han hinner med passar in i Jeffersons målgrupp. Och är du så pass musikintresserad att du läser bokrecensioner i en trots allt så pass smal tidning borde du definitivt läsa Pick Up The Pieces. 470 sidor utan mer än sjuttiotalet som röd tråd kan tyckas bli mycket, men det blir aldrig långtråkigt.
Kort sagt är det här en av de bästa böckerna jag läst på länge om musik, hur den blir till, vad den gör med oss och vad vi gör med den. Vad vi har musik till. Och du kommer med största sannolikhet både lära dig en hel del nytt, lägga märke till nya detaljer i låtar du trodde du kunde utantill, upptäcka nya favoriter och få skratta. Allt det som musikjournalistik är till för.

 Läs mer om liknande:

Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Etiketter: ,