tisdag, december 05, 2017

Skivrecension: Anna Ternheim - All The Way To Rio

Anna Ternheim
All The Way To Rio
(Only Records Ternheim AB/Universal)
Betyg: 4
Den stora överraskningen är att All The Way To Rio kommer mindre än två år efter For The Young. Anna Ternheim är inte känd för att jobba snabbt. Hon väntar på inspirationen - på rätt låtar - och har i intervjuer berättat att hon ofta trott att det är slut nu, att det är dags att göra något annat. Skaffa det som i brist på bättre ord kan kallas "ett riktigt jobb". Men så kommer låtarna.
Om de båda föregångarna The Night Visitor och For The Young varit lågmälda och haft en genomgående atmosfär känns All The Way To Rio mer som en samling låtar, om än med hennes sedvanliga melankoli och melodispråk. Och inget fel med det. Skivan är också föredömligt kort. Åtta låtar på 35 minuter. Det ger poäng. Antalet skivor som är två låtar för korta är betydligt fler än de som håller på för länge.
Låtarna har förresten legat på Ternheims dator i en handfull år utan att hon fick alla bitarna att falla på plats, trots att hon åkte till just Rio för att se om det fanns några låtar att hitta där. Det var först när hon fick se bilder av fotokonstnären Jacob Felländer det lossnade. Bilderna föreställde bergsmassiv. Om det nu förklarar något.

Läs mer om liknande:
Skivrecension: For The Young
Konsertrecension: Anna Ternheim 

Etiketter: ,

onsdag, november 22, 2017

Konsertrecension: Toni Holgersson

Toni Holgersson
Plats: Växjö teater.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Närvaron och den intima känslan.                                               
Sämst: Att inte fler hittade till konserten.
Toni Holgerssons senaste skiva Nordic Noir, den sista delen i en trilogi gjord i samarbete med sonen Dante Kinnunen, släpptes förra året och en regnblaskig novemberkväll passar hans lugna och lugnande framtoning utmärkt.
Till teatern kommer han ensam med gitarr, sin mjuka röst och berättelser från sitt liv. Medans han stämmer gitarren innan han börjar med En Skortensblick frågar han sig högt  ”kunde han inte gjort det innan?”. Stämt gitarren alltså.
Han har tio skivor att välja låtar från. Det avskalade formatet gör att melodierna, låthantverket, lyfts fram. Hans skivor är bra, särskilt de två senaste, men ibland blir det svårt att skilja alla medelålders män som till lågmält och välspelat komp, gärna i lågt tempo, grubblar över sitt åldrande och gör det med litterära ambitioner. Det är väl förresten något vi har gemensamt. Ingen blir yngre.
Holgersson har ibland kallats rockpoet. Inget fel på varken rock eller poesi, men rockpoesi brukar inte vara särskilt upphetsande. Till hans ära bör sägas att han lyckas undvika de vanliga klyschorna och skriver texter som kryper nära och berör på riktigt. Som tar upp de stora frågorna med vardagliga ambitioner utan att ta till fullmånar, hav och bilar längs E4:an.  
Texterna, formuleringarna och berättelserna, kommer förstås extra mycket i fokus i ett så här avskalat sammanhang. Med ett antal pedaler till gitarren och fotstamp varierar han sig så gott det går även musikaliskt.
Som extranummer får vi en helt ny låt, en hälsning till en förlorad vän, som han skrev klart tidigare idag.
Mellan låtarna berättar han ibland historierna bakom sångerna och skapar känslan av att dela en kanna te med en vän. Om att bli pappa tidigt och inse att han gjorde om saker hans egen pappa gjort. Om sitt missbruk. Om återkomsten. Det är, trots det mörker (eller tack vare) han inte skyggar för, en värmande kväll.
En känsla av att vi är mindre ensamma när vi är tillsammans infinner sig. Att det kan vara gemensamma rädslor, lika gärna som sidor vi hellre lyfter fram, som för oss samman.
Han påpekar att låtlistan påminner om en dödsmässa, men att han på de tidiga skivorna ofta var pilsk och nyförälskad. Och även om de gamla låtarna håller fortfarande är det de nyare som träffar hårdast. Vägen Till Paris, Blå Moln (Över Stockholm) och Inga Kläder tillhör topparna. De borde vara allmän egendom.

Läs mer om liknande:

Etiketter: , ,

lördag, november 18, 2017

Konsertrecension: Torsson

Torsson
Plats: Palladium i Växjö.
Publik: Fullsatt.
Bäst: Att Torsson gör världen lite gladare.
Sämst: Att Bo Åkerströms morgonrock tycks gått i pension.
Det fjärde bästa bandet i Lund, till vardags mer känt som Torsson, är på besök i Växjö en regnig fredag i november. Att kalla det turné är att ta i, de gör lite spelningar här och där då och då. De är lite som Fantomen. För det finns dagar när Bo Åkerström går på stadens gator som en till vardags helt vanlig professor vid biomedicinskt centrum i Lund. Men ikväll är han sångare, gitarrist och skarpsynt skildrare av vardagen i Torsson.
De inleder med Lena Green, Elmia Jordbruksutställning och Max & Nisse. En inledning så stark att en McCartney eller Springsteen skulle tvingas lägga på ett kol. Sedan förstås som sig bör en låt om den svenska läroplanen.
Det blir nya låtar också. Den Stora Smällen från förra årets fyrtioårsjubileumsskiva är en av höjdpunkterna. Och självklart får vi Det Spelades Bättre Boll som rent av blev en hit på riktigt. Rock, rhythm´n´blues och country blandas under kvällen. Ibland rockas det rejält med tre gitarrer.
Att gilla Torsson är som att tillhöra en hemlig sekt, en sekt i en värld som förvisso är lik den riktiga världen, men annorlunda. Lite långsammare, varmare och snällare. Kanske är det därför vi älskar dem. Oavsett vad som händer fortsätter Torsson vara Torsson.
En ständig fråga om Torsson är om de är på allvar eller på skoj. Och svaret är att ja, det är de. Kvällen slutar med stående ovation. Förstås.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, november 16, 2017

Konsertrecension: Oddjob

Oddjob
Plats: Kafe De Luxe i Växjö.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Att det är underbart i största allmänhet.
Sämst: Inget från Jazzoo? Hovet rasar!
Senare i november gör Oddjob två spelningar på Fasching i Stockholm för att fira att de fyller tjugo år. Innan dess hinner de med fyra konserter i södra Sverige och en i Frankrike. Dessutom har de en del två på gång av sin underbara Jazzoo, en skiva med bilderbok för vad vi kan kalla barn i alla åldrar.
Att kalla Oddjob för ett av Sveriges bästa jazzband är lite för snävt. Närmare sanningen är att kort och gott kalla dem ett av Sveriges bästa band. Rötter i jazzen, ja, men de tangerar också psykedelisk drömmande rock à la Träd, Gräs & Stenar. De bitvis monotona rytmerna påminner om tyska Neü!. På något sätt svänger det och står still samtidigt.
Oddjob blandar också in traditionell svensk folkmusik. Tre av de fyra låtarna före paus kommer från skivan som heter just Folk och blandar traditionella svenska lockrop och vallåtar med bitvis närmast frijazzlarmande. Det är svårt att avgöra om de vill locka korna eller skrämma iväg dem, men publiken njuter. Vi får också ett nummer från senaste albumet Weather Report, en hyllning till bandet med samma namn. Efter pausen blir det bland annat vad som kan vara en rejält omgjord Joni Mitchell och Lead Belly. Hela setet sätts ihop till ett enda långt stycke. Helt **vla lysande.
Längst fram står Goran Kajfes på främst trumpet och Per ”Ruskträsk” Johansson på främst saxofon och byter ibland små leenden och skratt med varandra. Bakom pumpas det på med kontrabas, trummor och elpiano. Musikerna håller intensiteten uppe även när de sänker tempot och är förlorade i musiken, som om de spelar under en stjärnklar himmel på toppen av ett berg.
Om vi levde i en värld där den här sortens musik skapade hits skulle kvällen vara full av sådana. Nu får Oddjob nöja sig med att vara fantastiska på rent musikaliska grunder. Det är en kväll att bära med sig i hjärtat när kylan biter till i vintermörkret.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, oktober 02, 2017

Föreställning: Johan Glans - World Tour Of The World

Johan Glans
Tid: Fredagen den 22 september.
Plats: Konserthuset.
Publik: Fullsatt.
Längd: 90 minuter.
Bäst: Att vi bjuds tramskonst på högsta nivå.
Ett fullsatt konserthus redan klockan fem en eftermiddag kan bara betyda en sak: extrainsatt föreställning. Dagen innan var det samma visa i Jönköping, dagen efter i Kalmar. Och det är inte bara Småland som fått Johan Glans-feber. Men i Haparanda och Kalix, där han uppträder i mitten av november, finns det biljetter kvar. Turnén påbörjades i november förra året och kommer hålla på till våren. Det kan inte stavas annat än succé.
Så sent som i februari var Glans i Växjö och körde även då två utsålda föreställningar samma dag med samma turné, och precis som då inleder ännu inte lika kända Therese Sandin med tio minuter om att vara barnmorska och dejtingvärlden.
Turnén har förresten det ödmjuka namnet World Tour Of The World, som är den logiska fortsättningen på World tour of Skåne och World tour of Skandinavien. Och ja, namnet motiveras av att han uppträtt i Irland, USA, Sydafrika, Argentina, Japan och Australien.
Håkan Hellström kritiserades i somras för att inte vara tillräckligt politisk. Nog för att vi har komiker som ägnar sig åt politisk satir i Sverige, men Glans är inte en av dem. Och med det politiska läget i världen just nu känns det skönt och rent av befriande att få tänka på något helt annat en stund, eller rent av helt slippa tänka.
Istället bjuds vi bland annat på resonemang om missförstånd kring olika fisljud och ett litet samhälle i Hälsingland med ett namn synonymt med kroppsdelen vi sitter på. Samhället har antagit en nästan mytiskt status i Glans föreställningar.
Trams är underskattat och att kalla föreställningen för trams är definitivt inte menat som kritik. Vill ni ha en lång utläggning om diarré finns det få komiker som har samma flyt som Glans. Skillnaden mellan röntgensyn och astma? Glans vet.
Han är den sortens komiker som är så skicklig på upplägg, pauser och att få publiken på sin sida att han kan prata om mer eller mindre vad som helst och göra det kul. Och det gör han. Pratar om vad som helst, alltså. Han hoppar vildsint mellan ämnena. Som att befinna sig i en popcornmaskin. Och han tackas med jubel, trots kanske viss publik fredagströtthet. Men helgen kunde knappast börjat bättre.

Mer om liknande:
Stå upp: Johan Glans - World Tour Of Skandinavien
Stå upp: Henrik Schyffert
Schyffert och Glans tillsammans på teatern i Växjö
Stå upp: En Skam För Sverige
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

måndag, september 11, 2017

Skivrecension: Neil Young - Hitchhiker

Neil Young
Hitchhiker
(Reprise/Warner)
Betyg: 3
På sjuttiotalet gjorde Neil Young åtta skivor under eget namn, en med Stephen Stills och två med Crosby, Stills, Nash & Young. Plus några liveskivor och ett soundtrack. Och med att Neil Young gjorde menas egentligen gav ut. För han gjorde ytterligare - minst - en handfull skivor som inte gavs ut. En av dem ges i alla fall ut nu.
Av de tio låtarna som klockar in på strax över halvtimmen har de flesta getts ut på andra skivor och i andra versioner. Tre av dem hamnade på Rust Never Sleeps 1979. Titelspåret gavs ut med en nyskriven vers på Le Noise 2010. De två låtarna som förblivit outgivna, Hawaii och Give Me Strenght, tillhör inte höjdpunkterna. 
Det är intressant att få låtarna i sitt rätta sammanhang i vad som är alternativa versioner (även om de alltså egentligen är originalversionerna), i huvudsak framförda med bara sång och gitarr under en enda rusig natt, mer eller mindre i realtid. Producenten och trätobrodern David Briggs mixade direkt under inspelningen.
Anledningen till att Hitchhiker inte gavs ut 1976 var, påstås det, att Young tyckte han var för hög, stenad och allmänt full under inspelningen. Som om det någonsin hindrat honom. Hans tillstånd är inget som stör, i alla fall inte oss rutinerade passiva knarkare. Finns det något tillfälle under sjuttiotalet när Young inte var hög under en inspelning? Det kan också vara så att skivbolaget hörde ännu en skiva som inte var lika trevlig och välkammad som storsäljaren Harvest. Om de bara visste vad de gett sig in på. 

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

fredag, september 01, 2017

Skivrecension: David Rawlings

David Rawlings
Poor David´s Almanack
(Acony/Border)
Betyg: 4
För nytillkomna läsare kanske det är bäst att börja med en liten sammanfattning. Paret Gillian Welch och David Rawlings har gjort sex skivor under namnet Gillian Welch och två under namnet Dave Rawling´s Machine. Men nu är maskinen borta och Dave har blivit David. När de kallar sig Gillian Welch står David strax bakom Gillian, när de kallar sig David står Gillian strax bakom David. Rent musikaliskt är skillnaden ändå hårfin. Arrangemangen är lite större på Dave och Davids skivor, lite fler musiker medverkar. Men av de tre skivor som paret inte gett ut som Gillian Welch är det den här som låter mest Gillian Welch. Frågor på detta?
Det tar inte många sekunder i första låten Midnight Train innan Gillians stämsång dyker upp. Och i Cumberland Gap sjunger de varannan vers och backas upp av både trummor, orgel, bas och elgitarr. Som alltid låter allting självklart, enkelt och otvunget. Men så är de också irriterande musikaliska. Ain´t it easy when you know how?  
För oss som redan förälskat oss i duons blandning av country, gospel, blues och amerikansk folkmusik är Poor David´s Almanack ett perfekt ljudspår att möta säsongens första gulnande löv, långa promenader och allt tidigare kvällar med. Tack och på återhörande.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

söndag, augusti 27, 2017

Konsertrecension: Ebbot Lundberg & The Indigo Children

Ebbot Lundberg & The Indigo Children 
Plats: Linnéparken. 
Tid: Onsdagen den sextonde augusti. 
Längd: 75 minuter. 
Publik: Cirka tvåtusen. 
Bäst: Energin och kraften i framförandet. 
Saknade: Hoppades på Instant Repeater 99.

I kommunens häfte för Scensommar 2017 är Ebbot Lundberg & The Indigo Children den allra sista programpunkten. Om det betyder att sommaren officiellt är slut i Växjö är öppet för diskussion, men scensommaren packas ner i sin låda för den här gången. En mer värdig avslutare än den skäggiga kaftanbäraren från Särö söder om Göteborg är svår att hitta.

För många kanske mest känd som deltagare i Så Mycket Bättre eller som programledare i P4. För många älskad och karismatisk sångare i nerlagda och internationellt hyllade The Soundtrack Of Our Lives, för några kostymprydd sångare i Union Carbide Productions (därifrån hämtas Golden Age) och för inte särskilt många som medlem i Sune Tråkings Trio. Någon?

Till Linnéparken kommer han med bandet The Indigo Children som spelade på hans egentliga solodebut For The Ages To Come förra året. Titelspåret därifrån blir kvällens andra låt. De inleder med Firmament Vacation. De fortsätter blanda sololåtar och The Soundtrack Of Our Lives. Drowning In A Wishing Well är en av höjdpunkterna. Pink Floyds Arnold Layne skapar handklapp. Och Lill Lindfors korsas med Led Zeppelin, som sig bör.
Hur många av de obligatoriska tanterna i publiken som hoppas lite extra på Transcendental Suicide är oklart. Men nej, den spelas inte. Publiken består av pensionärer, picknickfamiljer, Växjös tre legitimerade hipsters och några rockgubbar (skinnjacka, skägg, solglasögon och hästsvans), par och kompisgäng. Vädret är strålande. Sol från en i alla fall delvis blå himmel och runt tjugo grader.
Rent musikaliskt är det oftast cirka 1967-72 i Ebbots värld. Musikerna han har med sig var inte födda då. De fem känns som ett riktigt band, även om det är mannen i kaftanen som tar täten. Drivet är bra med känsla för nyanser och glädje. Alla är klädda i svart. Om Ebbot haft fem barn hade de sett ut exakt så här. Det enda som sticker ut färgmässigt är Ebbots oranga halsduk.
Även om musiken är ett tydligt resultat av hans skivsamling blir det Ebbotmusik så fort han börjar sjunga. Rösten är en urkraft. Bara Ebbot är Ebbot, både till röst och utstrålning. En unik artist i en värld av kopior. Hans bitvis obegripliga men roliga mellansnack förtjänar också stilpoäng.
Om sommaren verkligen är slut nu så slutade den på topp med sista extranumret The Passover. Och snart är det säkert sommar igen.


Läs mer om liknande:
Skivrecension: Ebbot Lundberg & The Indigo Children - For The Ages To Come
Konsertrecension: Tonbruket (med Martin Hederos från The Sountrack Of Our Lives)
Led Zeppelin för nybörjare
Konsertrecension: Amanda Bergman 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, augusti 21, 2017

Konsertrecension: John Leo Carter

John Leo Carter
Plats: Kafe Fontaine.
Tid: Söndagen den trettonde augusti.
Längd: 70 minuter.
Publik: Fullt (ett fyrtiotal) med pensionärer.
Bäst: Berättarglädjen och musikaliteten.

Irländska ballader är inte kända för sin glädje. Som amerikanska sångerskan Emmylou Harris brukar säga: Jag har inget emot glad musik, jag vet bara inte vad jag ska ha den till. Men John Leo Carter sjunger låtar om hopp och drömmar. Inte en enda låt handlar om någon som dör. Han bjuder till och med på skratt och tipsar om vikten av att undvika geggamoja i sina munspel.
Utrustad med gitarr, bodhran (en traditionell irländsk trumma) och bouzouki (en irländsk variant med platt baksida) sjunger John Leo Carter både egna och traditionella sånger han hörde under sin barndom. Några av de traditionella låtarna handlar om att flytta och vara på resa. Irländarna är ju, i likhet med oss svenskar, ett folk med mycket emigration i sin historia.
På tal om det får vi tips om hur vi kan försöka skrämma bort vikingar med trummor. Little Drummer Boy (inte den) är en traditionell ballad, men ingen vet exakt hur gammal eller vem som skrev den.
Carter kommer från irländska staden Cork men bor numera på Öland. Han har spelat med bland andra Stefan Sundström och Åsa Jinder sedan flytten för elva år sedan.
Kafé Fontaine är fullt som alltid när det vankas musik. Carter visar glatt humör och hans lågmälda humor värmer. Han inleder med egna låten Hope som skrevs just på Öland, och den ekar av Bob Dylans Don´t Think Twice, It´s Alright rent harmoniskt, om än positivare.
Den unge Dylan hade förstås aldrig sjunkit så lågt att han skrivit en låt med titeln Hope. A Song For Freedom är en av höjdpunkterna, med fint munspel och bra driv i gitarren. Rösten är ren och klar, det går att höra varje ord.
Tsunami är också egen och dessutom en världspremiär, i alla fall utanför hans åttaåriga dotters sovrum. Han brukar sjunga den för henne när hon ska sova, men konstaterar att ingen på Fontaine somnade under låtens gång.
Han berättar att han brukade följa med sin musikintresserade pappa till pubarna och drack en massa Cola. Kanske var det där det började för honom. Han sjunger några av de irländska melodierna han fick med sig hem från de pubbesöken.
Till och med låtarna som verkar dömda att sluta olyckligt har på något märkligt sätt lyckliga slut. Och varför inte ett extranummer på ukulele? Stämningen är hög när applåderna klingar ut. Det är så pass att solen börjar skina.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

tisdag, augusti 15, 2017

Reportage: Tyrolens Prog- och Visfest

Medans vi går och väntar på att sommaren ska börja har det hunnit bli augusti. För att tiden ska gå lite långsammare i alla fall för en kväll bytte folkparken Tyrolen utanför Alvesta decennium till sjuttiotalet och ordnade progg och visfest. En spännande tidsmaskin där det fina vädret innebar att det redan vid sjusnåret var runt 600 betalande på plats.
Annelie Owesdotter och Sigvard Markusson är grannar i närliggande Lönashult och två av besökarna. De äter varsin ekologisk och närodlad middag och säger att de är här för att umgås med folk och gynna Tyrolen. Särskilt gillar de Olles onsdagar, veteranbilsvänner som de är. De uttrycker också glädje över att den gamla folkparken öppnat igen.
Några meter bort står Joao i Cloetta-kiosken. Han säljer ölbiljetter och kaffe, men lägger till att det inte går så mycket glass just idag. Joao berättar att kiosken är öppen så länge folk vill handla och att han hjälper till där det behövs.
Rent musikaliskt började kvällen vid fem med lokala löftet Miranda Murre Eriksson, som ensam med gitarr bjuder på egenskrivna låtar med följsamma melodier och fint fingerplock. Folk både sitter och står för att lyssna. Musiken har en imponerande pondus i sin lågmäldhet.
Sedan tar Kebnekajse vid. På sjuttiotalet var de omtalade som Sveriges högsta band. Hur det står till med det en augustilördag 2017 mitt ute på den småländska obygden får vara osagt, men musiken är lätt hypnotiserande. Framförandet är väldigt kollektivt, det är inte en stjärna med kompmusiker, men det frestar ändå att lyfta fram Kenny Håkanssons lyriska gitarrspel. De utmärker sig med att ha två basister och blandar rock med svensk folkmusik. Det är fullsmockat både på dansbanan och i restaurangen. Det enda som saknas är att de spelar fler låtar. 
Av de åtta namnen som skulle fyllt spelschemat har John Holm tvingats ställa in med kort varsel på grund av magsjuka och nästan  lika snabbt har arrangörerna lyckats trolla fram Thomas Wiehe. Kvällen, som då hunnit bli natt, avslutas förresten av fem personer starka göteborgsbaserade Orkan som i likhet med Murre sänker snittåldern bland artisterna. 
Sjuttiotalet har fortfarande en framtid, i alla fall på Tyrolen.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

lördag, augusti 12, 2017

Dennis Wilsons Pacific Ocean Blue fyrtio år

Dennis Wilson är förmodligen mest känd för två saker. Dels för att han var den enda medlemmen i The Beach Boys som faktiskt surfade och dels för sin vänskap med Charlie Manson.
Att Dennis var den kanske bästa låtskrivaren i bandet under deras borttappade år mellan 1968 och 1972 är inte lika känt. Och borttappade bara från ett kommersiellt perspektiv. Från ett kreativt perspektiv var de väldigt framgångsrika och fyllda av musik som inte lät som bandets mer kända period under sextiotalets första halva. Dennis, mellanbrodern av de tre bröderna Wilson, skrev sina första låtar till skivan Friends. Little Bird och Be Still är små vackra ballader. Naiva kanske, men också svåra att inte bli berörd av. På skivan 20/20 året efter bidrog han med Never Learn Not Love, baserad på/snodd från en av kompisen Charlie Mansons låtidéer.
Manson ville bli låtskrivare och umgicks även med Neil Young under den här perioden. Manson blev upprörd av stölden och Wilson hade dessutom mage att ändra i texten och därmed "manipulera budskapet". Eftersom anfall är bästa försvar gav Dennis sin snart före detta vän ett rejält kok stryk. Men rädslan för hämnd lär inte upphört.
Medan The Beach Boys aktie fortsatte sjunka uppstod två läger i bandet. Det ena, bröderna Carl och Dennis, ville fortsätta utveckla musiken. De andra, Al Jardine och Mike Love, ville ge fansen vad fansen ville ha. Det vill säga hitarna från sextiotalet och nya låtar som lät som hitarna från sextiotalet. I mitten satt Brian Wilson som skrivit alla de där hitsen innan hans demoner tog kontrollen över honom. Han brydde sig inte längre. Bruce Johnston, Brians turnéersättare, verkar inte haft några speciella åsikter.
Efter skivan Surf´s Up 1971, som blev deras största kommersiella framgång på länge, fick dåvarande managern Jack Riley sparken och ersattes så småningom av Mikes bror Stan. I samband med detta vann också, inte helt oväntat, Al och Mike kampen om vilken riktning bandet skulle ta. Dennis låtar fick inte längre samma utrymme på skivorna. Han rimmade inte sun med fun tillräckligt ofta.
I augusti 1977 kom Dennis kanske oundvikliga solodebut. Pacific Ocean Blue. Den låter inte alls som The Beach Boys, men möjligtvis som de hade kunnat göra om de vågats utveckla. Trots detta medverkar några av medlemmarna på albumet. Musiken är annars svår att sammanfatta i sin blandning mellan rock, soul, gospel, lite funk och ibland nästan klassiskt anlagda stråkarrangemang. Det är en skiva gjord av en man som betalar priset för att få alla sina drömmar uppfyllda och som inte riktigt vet vad han ska göra av dem. Påminner lite om vad amerikanska Iron & Wine gjorde på Kiss Each Other Clean. Och har ni inte hört den påminner den lite om Pacific Ocean Blue.
Skivan blev en kritikerframgång och sålde runt 300 000 exemplar. Inte en gigantisk kommersiell framgång, men bättre än den tidens skivor av The Beach Boys. Särskilt från ett konstnärligt perspektiv var den en stor framgång. Dennis, The Beach Boys eviga strulputte, hade bevisat sig kunna stå på egna ben.
Han började jobba på en uppföljare tänkt att heta Bambu. Hans ökande drickande och ständigt pågående användande av droger gjorde att skivan inte skulle bli klar, men han spelade in konstant. Få artister har nog ett lika stort antal outgivna låtar, i alla fall i jämförelse med vad som faktiskt gavs ut.
1983 drunknade Dennis Wilson, 39 år gammal. Han hade förlorat sin studio - som först ägdes av bandet, sedan köptes av Dennis och Carl och under några år blev ett andra hem, sin båt - som han också bodde på, och sin röst. Hans vänner kände inte längre igen den tidigare så stiliga unga mannen som varit den i bandet tjejerna skrek högst åt.
2008 kom Pacific Ocean Blue ut igen, då hade den varit omöjlig att få tag på under fler år. Skivan var utökad med en extra CD innehållandes sexton låtar med vad som - möjligtvis - hade kunnat bli Bambu.
Pacific Ocean Blue har i många kretsar status av borttappat mästerverk och gillas även av många som inte gillar The Beach Boys. Dennis röst hade bitvis mer gemensamt med en bakfull Bruce Springsteen än med sitt modersbands finlemmade falsettsång, även om gospelkören i till exempel River Song inte går av för hackor. De sista åren lät han som Bob Dylan med halsfluss.
Skivan var inte så illa av en ung pojke som en gång fick vara trummis i sin brors band mest för att deras mamma skulle veta var odågan höll hus. Vem kunde ana att han skulle skriva låtar som får vuxna män att gråta?

Läs mer om liknande:
The Beach Boys-skivan Sunflower från 1970 innehåller två av Dennis Wilson bästa låtar
The Beach Boys för nybörjare
Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas
Dokumentären Beautiful Dreamer handlar om skivan SMiLE

Etiketter: ,

måndag, augusti 07, 2017

Konsertrecension: Catfish Charly

Catfish Charly
Tid: Söndagen den 30 juli.
Plats: Kafé Fontaine.
Längd: Cirka två timmar.
Publik: Ett fyrtiotal och därmed fullsatt.
Bäst: Inlevelsen och nyanserna i gitarrspelet.

Såhär en söndag sent i juli när semestern för många antingen håller på att ta slut eller redan är slut och den svenska sommaren verkligen är en svensk sommar med femton grader och snålblåst sitter det som en vante med lite blues. Catfish Charly heter egentligen Cornelis von Son och föddes i Nederländerna. Blues från Nederländerna? Hans mer kände namne var en av de största bluessångare vi hade när han var på det humöret.
Catfish Charly har spelat på Mönsterås bluesfest, Åmåls dito och på klubben Fasching i Stockholm. Tre av bluessveriges mest renommerade platser. Hur Fontaine står sig på bluescenen är oklart, men i stämning och atmosfär känns det som att Catfish kommit rätt med sin blandning av egna låtar och covers. Han kommer utrustad med gitarr, munspel, stompboxer och tamburin. Många av de stora i gebitet klarade sig utmärkt med gitarr och fotstamp. Snart befinner vi oss, med hjälp av en dobro, mer eller mindre på en juke joint i Mississippi. Inte minst blåser det rejält på floden utanför, eller är det Växjösjön? I alla fall.
Han förklarar olika sätt att stämma gitarren, visar möjligheten att spela slide och går igenom några av trummaskinens funktioner. Eftermiddagen inleds med klassikern Rollin´ And Tumblin´. Låten döpt till Catfish svänger så rejält den kan med gitarr och trummaskin, även om människa och maskin bitvis har svårt att enas om takten. Crazy About My Baby är också charmigt stampig. Wang Dang Doodle sänker tempot och han imponerar med att få gitarrspelet att framstå som avslappnat och enkelt. Det är det inte.
Kanske hade han tjänat på att låta trumkompet vila i några låtar och låta gitarren skina ännu mer. Det hade gett lite variation. En av hans egna låtar heter Empty Shells och har ett snyggt slideriff. Och slide är alltså när man spelar med ett litet rör på fingret. Stampiga Midnight Blues är också en egen låt och får en av eftermiddagens största  applåder.
Catfish Charly har stor kunskap om och kärlek till bluesen och hans gemyt smittar. För att inte nämna hans fingerfärdighet som han visar prov på vid väl valda tillfällen. De flesta låtar har ett bra stamp i botten. Hans raspiga röst låter som om den behöver en rejäl harkling, men i bluesens värld är det förstås en komplimang.

 Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

fredag, augusti 04, 2017

Konsertrecension: Gubbanöjen & skaldevärk

Gubbanöjen & skaldevärk
Plats: Korrö loge.
Tid: Tisdagen den 25 juli.
Publik: Tämligen fullsatt.
Längd: 95 minuter plus paus.
Bäst: Berättar- och musikglädjen.
Gubbanöjen & skaldevärk? Är det ens möjligt att leva upp till den titeln? Samma vecka som Korröfestivalen äger rum spelas också denna jubileumsföreställning om storspelmannen August Strömberg (1860-1947), en av de mest berömda spelmännen i Småland och södra Sverige. Tusentals (och då hann han med att vara skomakare också) av hans visor, dikter och berättelser finns bevarade på Smålands musikarkiv och i år när det är sjuttio år sedan Strömberg gick bort och musikarkivet fyller tjugofem är det väl inte mer än rätt med en hyllning? 
På scenen finns sammanlagt sex personer, de flesta fasta inslag både på Korröfestivalen och i musikarkivet. Två av dem riksspelemän, om ni undrar. Musiken framförs av Ulrika Gunnarsson, Marie Länne Persson, Magnus Gustafsson, Anders Svensson och Mats Sturesson medans arkivchefen Mathias Boström agerar berättare. Alla musikerna utom Svensson sjunger och  det spelas på bland annat fiol, gitarr, mandolin, munspel,  klaviatur och en och annan märklig flöjt. Strömbergs egen flöjt finns också på plats.  
Föreställningen har även spelats på hembygdsgården i Jät, Strömbergs hemby, men nog känns Korrö som en svårslagen plats. Musikerna fyller logen med musikkärlek och lagom mycket respekt, det blir aldrig överdriven vördnad som den här sortens hyllningar ibland lider av. Nog för att de medverkande befinner sig på för vissa kretsar helig mark, men det ska ju svänga, kännas och dofta snus också.
Musiken levandegörs och episoder från Strömbergs liv återberättas, bitvis på bred småländska av delar av ensemblen. Vi får bland annat veta att skomakeriet var motvilligt. Och hans mamma ville inte att han skulle spela fiol, det var den ondes instrument. Tänk på det nästa gång ni skämtar om knätofsar. Han döms dessutom till straffarbete i Karlskrona efter att i självförsvar ha orsakat en mans död. Bitvis är det allt annat än rumsrent. Kom Nu Gubbar Ska Vi Supa och En Sjöman Förlustar Sig håller vad de lovar.
Det är många års gemensam erfarenhet på scen och när musikerna blir varma i kläderna svänger det bitvis rejält. Många av låtarna är tänkta att dansa till. Andra är mörka och tar upp rusets och livets baksidor.
Strömberg visar sig vara något av en så kallad karaktär och det är inte akut brist på anekdoter från hans liv. Det är både spännande och roande att få dela kvällen med honom.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, juli 31, 2017

Skivrecension: Fleet Foxes - Crack-Up

Fleet Foxes
Crack-Up
(Nonesuch/Warner)
Betyg: 3

Ja, det har gått en och en halv månad sedan den här skivan, bandets tredje, släpptes. Å andra sidan har det gått sex år sedan deras andra skiva Helplessness Blues släpptes, så det jämnar ut sig. Under tiden har bandets sångare och låtskrivare Robin Pecknold studerat litteratur på universitet. Om uppehållet var tänkt som ett uppehåll eller om Fleet Foxes var över vet vi inte, kanske inte heller medlemmarna själva.
Crack-Up är deras mest ambitiösa skiva, låtarna är långt ifrån linjära. Några av dem låter som ett flertal ihopsatta fragment snarare än som helheter. Som The Beatles Abbey Road-medley, eller ännu mer sättet som The Beach Boys (eller Brian Wilson) jobbade under arbetet med det som efter många om och men skulle bli Smile.
Att låtarna på Crack-Up heter saker som I Am All That I Need/Arroyo Seco/Thumbprint Scar, Third Of May/Odaigahara och On Another Ocean (January/June) tyder också på att de är delar som satts ihop. Resultatet blir att det inte alls saknas bra idéer, men att väldigt få av dem känns färdigutvecklande. Att tempo, rytmer och ljud sätts samman på ett intressant sätt, men inte alltid vet var de är på väg - eller ens har någon stans att ta vägen. Ibland är det frustrerande, ibland kittlande.
Fleet Foxes har velat göra något nytt och det hedrar dem, men skivan känns inte riktigt färdig. Musiken är mer imponerande än något att bli berörd av. Och förvisso inget fel med det. If You Need To, Keep Time On Me känns som en hel och färdig låt, ett av de få tillfällen där musiken ges möjlighet att landa och andas ut. Den är ett tecken på att Pecknold inte har glömt konsten att göra vackra melodier.
En anledning till den sena recensionen är att jag ville se om skivan blommande ut efter upprepade lyssningar och, ja, till viss del. Men inte så mycket som jag hoppade och trodde.
Kanske är det här ett steg framåt som leder till något riktigt stort nästa gång?

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,