Miss Li skulle behöva dynamik och nyanser bland all energi

Plats: Konserthuset.
Tid: Lördagen den fjärde maj.
Längd: 85 minuter.
Publik: Fullt (cirka 770).
Bäst: Inlevelsen.
Saknade mest: Nyanser.

Redan när Miss Li, mindre känd som Linda Carlsson, och hennes enorma hatt kommer ut på scenen blir det stort jubel. Hon debuterade 2006 och har i snitt gjort en skiva om året sedan dess. Och redan första låten Dancing In The Dark, i dubbel hastighet jämfört med på nya skivan Wolves, har en intensitet som de flesta brukar uppnå först mot slutet av en konsert. Det finns tydliga rötter i kabaré när det gäller utformningen - formen och framförandet är lika viktigt som innehållet. Till innehållet hittar man spår av bland annat jazz och svensk folkmusik.

I recensioner av Miss Lis musik stöter man ofta på ordet knaspop och det är, på gott och ont, en bra beskrivning. Mätarna står oftast på rött och man får en känsla av extra-allt-hela-tiden. I små doser charmas man, men i längden vore lite fler nyanser trevliga. Stillsamma och fina versioner av I Heard Of A Girl med snygg fiol och ståbas med stråke och I Can´t Get You Off My Mind kommer som en nödvändig andningspaus.

De stor i kontrast till allt annat. Genombrottslåten - stort jubel - Oh Boy står på två hjul i samtliga kurvor. Samma sak med Stupid Girl och My Heart Goes Boom. Förmågan att helt och hållet gå upp i nuet går inte att förneka och i konsertsammanhang är det beundransvärt. Maximal utlevelse, inlevelse och upplevelse.

Miss Li är mest känd för två saker. Dels för duetten Om Du Lämnade Mig Nu med Lasse Winnerbäck som blev en långliggare på Svensktoppen och dels för sin medverkan i TV4:as Så Mycket Bättre. Ikväll får vi inte den förstnämnda, men såväl tolkningar av Olle Ljungström, Magnus Uggla och Pugh möts med öppna famnar med Ugglas 1:a Gången som publikens allra största favorit. Stort jubel är förvisso ett genomgående tema och publiken står upp och dansar och klappar vid ett flertal tillfällen. Miss Li och bandet piskar upp en imponerande stämning - eller om de möjligtvis försöker hinna ikapp publiken. Kopplingen till Svensktoppen och Så Mycket Bättre märks. Salen fylls dels av folk runt trettio och dels av folk runt sextio.

Den explosiva scenpersonligheten och det sockerrusiga tempot både kompenserar för och till viss del döljer det faktum att låtmaterialet inte håller hela vägen. Ibland letar den hysteriska energin efter mer minnesvärd låtar, men hon jobbar hårdare än de flesta och det betalar sig. Sista låten Is This The End sänker tempot inför landning och är en av höjdpunkterna.

Läs mer om liknande:

Pugh har också varit i staden och spelat 

Plura och Eldkvarn passar in i resonemanget

Anna Ternheim är en mer låtbaserad artist

Ett inlägg om Olle Ljungström som kanske inte har så mycket med saken att göra

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

David Bowie - 42 ord om nya skivan

David Bowie har inte gjort några intervjuer i samband med lanseringen av nya skivan The Next Day. Det behövdes inte. Att plötsligt dyka upp med helt nyinspelat material efter tio års frånvaro, tio år som de flesta trodde betydde att han gått i pension, fick tillräckligt mycket uppmärksamhet ändå. 

Men för den amerikanska författaren Ricky Moody har Bowie gjort ett undantag och bidrog, efter att ha blivit tillfrågad att förklara skivan, med dessa 42 ord. Alla som blivit klokare av det här kan ju skicka en nötallergiker till den vanliga adressen och tävla om en hemrullad ost.

Effigies
Indulgences
Anarchist
Violence
Chthonic
Intimidation
Vampyric
Pantheon
Succubus
Hostage
Transference
Identity
Mauer
Interface
Flitting
Isolation
Revenge
Osmosis
Crusade
Tyrant
Domination
Indifference
Miasma
Pressgang
Displaced
Flight
Resettlement
Funereal
Glide
Trace
Balkan
Burial
Reverse
Manipulate
Origin
Text
Traitor
Urban
Comeuppance
Tragic
Nerve
Mystification

Läs mer här på tidningen Uncuts hemsida.
Läs mer om liknande:
Recension: David Bowie - The Next Day
David Bowie tillbaka med ny skiva efter tio år
David Bowie fyllde svensk folkpensionär förra året
David Bowie för nybörjare

Så ska livemusik kännas

JIMMY Z & SLIDIN´ SLIM
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen 27 april.
Publik: Ett sextiotal leende.
Längd: 90 minuter plus paus.

Bäst: Förmågan att förmedla genuin musikglädje är alltid bäst.

Ganska snabbt förflyttas vi från Växjö till en liten juke joint i den amerikanska södern. Eller möjligtvis femtiotalets Chicago men med deltats jord och lera fasttorkat på sulorna. Pratar man Chicagoblues är inte skivbolaget Chess långt borta och vi får låtar av både Howlin´ Wolf och Little Walter. Slidin´ Slim (Anders Landelius) spelar slidegitarr - jäklar vad han spelar slidegitarr! - med så mycket rytm att man varken saknar bas eller trummor. 20 års turnerande i både Europa och USA har lönat sig. Att publiken helt spontant börjar klappa takten är fullt logiskt. Gitarrspelet är enkelt men väldigt effektivt. Han spelar det som behövs och låter bli att spela allt annat. Den fingertoppskänslan är förvisso svårare än det kan verka.

I Slidin´ Slims Devil In Disquise, de flesta av kvällens låtar bär hans signatur, plockar Jimmy Z fram saxofonen, även om han oftast håller sig till munspel. Om saxofon inte är det vanligaste av instrument i blueshistorien finns det under konsertens gång ett flertal argument för att det är dags att ändra på det. Slims Brand New Face höll, berättar han, på att bli signaturmelodi till en dokusåpa om skönhetsoperationer på en svensk tv-kanal. De två turas om att sjunga och båda är utmärkta sångare, Jimmy Z kanske lite mer tillbakalutad.

Musikhistorien består även av de som trivs bra - om inte ännu bättre - lite vid sidan om och i bakgrunden. Jimmy Z (i passet står det Zavala) från Kalifornien är en av sidofigurerna. Han har spelat munspel eller saxofon med bland andra Carole King, Gladys Knight, Etta James, Rod Stewart, Eurythmics, Dr Dre och Tom Petty & The Heartbreakers. Vi får några anekdoter från ett liv på vägarna. Hans röst ger en känsla av nattradio.

På tal om Eurythmics får vi en deltabluesversion av Missionary Man. Och har man sagt deltablues är varken djävulen eller Robert Johnson långt borta så då spelar de honom också. Det finns dessutom fler Slim där ute och det blir inte mindre än två Slim Harpo-låtar, varav en är Shake Your Hips som dras ut så att alla ska hinna skaka loss ordentligt. Det blir en klockren avslutning på natten.

Musiken och de två musikerna håller genomgående den sortens klass som gör att det är väldigt svårt att stå still och man blir påmind om att det är så här det ska kännas att lyssna på musik.

Läs mer om liknande:

Muddy Waters personifierade Chicagobluesen

Så spelar och lever du blues!

Charlie Patton var deltablues innan deltabluesen uppfanns

Så gör du en bra samling med Tom Petty & The Heartbreakers

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Fenomenet TEDx hittade till Växjö

 - Tycker du att en idé måste vara nyskapande för att vara värd uppmärksamhet, undrar Maria Estling Vannestål i sitt TEDtalk. Som fyrabarnsförälder lämnade hon med familjens stöd en tjänst som filosofie doktor i engelsk lingvistik för ett mer ekonomiskt osäkert men friare och mer kreativt liv som författare, bloggare och föreläsare.

- Alla upplever motgångar i sina liv, påpekar hon. Frågan är hur man hanterar dem, om man använder dem som ursäkt för att tycka synd om sig själv eller om man använder dem som insikt för att komma fram till vad man egentligen vill göra.

1984 hölls den första TED-konferensen i Kalifornien. De senaste åren har antalet länder med egna event - vill man arrangera ett får man söka licens - blivit fler och fler. I helgen kom fenomenet till Växjö och Palladium där sammanlagt sju talare pratade under temat inspiration under max 18 minuter var för fyrtiotalet deltagare.

Arrangörerna Camilla Ryglert och Tomas Forsman har jobbat länge med att engagera sponsorer, talare och besökare. Forsman påpekar att det bästa med dagen har varit alla diskussioner och möten som uppstår mellan föreläsningarna. Under planeringen var de noga med att se till att det skulle uppstå luckor där man kunde byta idéer.

-  Jag tittar på TEDx istället för nyheter, säger besökaren Sofi Aronsson. Det är inspirerande människor som gör saker de tycker är kul, fortsätter hon. Csongor Konya är en av talarna, men för honom är höjdpunkten att lyssna på den andra.

- Man märker att man inte är ensam i det man gått igenom. Vi kommer från olika bakgrund men har ändå nästan samma erfarenheter, förklarar han. 

Robert Stjärnström, sångare och frontfigur i hårdrocksbandet Machinae Supremacy, talade om nedladdning som en möjlighet och om internet som ett sätt att nå ut. Fildelning är gratisreklam, inte ett hinder.

- Jag växte upp på gränsen till den digitala revolutionen, plötsligt fanns hela världen ett klick bort, menar han. När bandet lade upp sin musik för gratis delning på hemsidan var det mest för vännernas skull. Ganska snart var de uppe i 3 000 000 nerladdningar.

- Hade man inte råd att köpa skivan fick man ladda ner den gratis om man också gav den till någon av sina vänner, berättar Stjärnström. På så sätt fick bandet fans över hela världen. 

Och om Camilla Ryglert tycker att det bästa just nu är att allt faktiskt blev klart i tid och gick så bra har Tomas Forsman redan siktet inställt på nästa år.

- När man fått sin licens kan man göra hur många TEDx som helst, avslutar han glatt.

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Recension: Gyllene Tider - Dags Att Tänka På Refrängen

GYLLENE TIDER - Dags Att Tänka På Refrängen 
Parlaphone/EMI
Betyg:4/5

Det är oklart hur det gick till, men någon stans på vägen blev Per Gessle Sveriges mest provokativa artist. Inte ens Tomas Ledin och Håkan Hellström (flest uppenbara stölder vinner!) har en chans. Säg högt bland folk som anser sig ha koll på vad man ska lyssna på att du gillar Per Gessle och se vad som händer.

När det blev klart att Gyllene Tider skulle ge sig ut på en ny turné till sommaren - vinterturnéer är inte riktigt deras grej - dök de vanliga argumenten upp i kvällstidningarnas kommentatorsfält. Är pengarna slut? Efter en nästan två år lång världsturné med Roxette som är relativt nyligen avslutad kan vi nog utesluta att Gessles pengar är slut. Och av de fem i Gyllene Tider är rimligtvis inte Gessle den som i första hand frågar sig vad pengarna till hyra och The Kinks-boxar ska komma ifrån.

Andra hänvisar till hans uppenbara nödrim. Texter som Fån Telefon kan inte misstas för Verner von Heidenstam, men det är heller inte meningen. Vill man veta hur eländigt allting är och hur jobbigt det är att vara medelålders och gå på högstadiet får man lyssna på Kent istället.

I en poplåt går det däremot utmärkt att sjunga du stod på fyllan bakom hyllan som Bob ­Dylan och väntade på varm buljong, som Gessle sjunger i öppningslåten Det Blir Aldrig Som man Tänkt Sej.

Den här skivan är till och med ovanligt tralala-laig för att vara Gyllene Tider och det säger inte lite. Är det något som saknas är det en lite mer melankolisk Chrissie, Hur Mår Du? eller en Vandrar I Ett Sommarregn. Men i musikbranschen är det inte helt ovanligt med femtioplussare som vill återskapa sina sena tonår. Däremot är det ovanligt med femtioplussare som gör det med så här lyckat resultat, men så är också Gyllene Tider betydligt bättre rent musikaliskt nu än då.

Och om första singeln Man Blir Yr nästan var överdrivet klämkäck håller dess b-sida, ett ord som förövrigt är lika kasserat som grammofon, Chickaboom en charmigt och helt korrekt låg nivå. Texten är närmast obegriplig, rent av i klass med The Look, och taktbytet får mig att le varje gång.

Sedan kan man beundra att - eller bara undra varför - bandet gör sig omaket att spela in en ny skiva inför turnén. De hade utan större biljettförsäljningsproblem kunnat åka ut och spela en rak hitsföreställning. Inget annat aktivt svensk band har haft fler hits än Gyllene Tider, men möjligt undantag för redan nämnda Roxette. Det hedrar dem att de lägger ambitionsnivån på ett seriöst plan, även om hela tanken förmodligen är att åka runt och fixa allsång. 

För nog är det vad det egentligen handlar om? Gessle behöver inte pengarna, men känslan av att stå inför ett utsålt Ullevi som njuter och sjunger med i varenda ord i varenda text är med största sannolikhet en upplevelse det är svårt att bli mätt på.

Musik är inte på live och död, sa Gessle en gång. Det är mycket större än så.

Och antalet låtar i år som kommer begåvas med en titel i klass med Allt Jag Lärt Mej Om Livet (Har Jag Lärt Mej Av Vera) är förmodligen relativt få.


Läs mer om liknande: 
Per Gessle för nybörjare
En tjock bok om Per Gessle med bilder i färg
Sextiotalspop för nybörjare

Tom Petty och jakten på den perfekta poplåten

EGBA har ett jäkla driv på scen

Plats: Palladium.
När: Onsdagen 24 april.
Längd: 105 minuter plus paus.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Det tunga drivet och glädjen.
Sämst: Att konserten tar slut.

Det dröjer inte många takter i första låten Clean Harry, som tydligen är Dirty Harrys bror, innan det blir uppenbart vilken kraft det finns i bandet. EGBA, namnet kommer från en folkgrupp i nordvästra Afrika, drivs framåt av tunga rytmer. Avståndet mellan den lågt liggande basen och den ibland högt liggande trumpeten är långt.

EGBA kan även betyda Electronic Groove & Beat Academy, som också är namnet på en av gruppens skivor. I botten finns till exempel Sly Stone, även om slutresultatet är något helt annat. Medlemmarna kommer från olika musikaliska håll och det hörs. Det är också en anledning till att det kallas fusion. EGBA betyder på senare år också, får vi förklarat, everything´s gonna be alright.

Få musikälskare är så elitiska som jazzmänniskor och få musikstilar har förgrenat sig så många gånger som jazzen. Och få inriktningar har varit så kontroversiella i jazzvärlden som fusion. När Miles Davis lade grunden för stilen i skarven mellan sextio och sjuttiotal med nu klassiska skivor som In A Silent Way och Bitches Brew - skivan som i stor utsträckning definierade genren när den släpptes 1970, året innan EGBA bildades - haglade förolämpningarna likt tidigare mot bebopen och jazztidningarna vägrade skriva om dem. Musiken var rockinlfuerad och rock ansågs spelas av långhåriga knarkare. Jazzen har alltid föredragit mer propra knarkare. Davis egen anledning till att spela med rockmusiker och elinstrument var så krass att rockmusiker tjänade mer pengar än jazzmusiker. Även om man var världens bästa jazzmusiker.

Trumpetaren Ulf Adåker och saxofonisten Ulf Andersson har varit med sedan starten, Åke Eriksson på trummor och basisten Göran Lagerberg tillkom inte långt senare. Stefan Blomquist och hans klaviatur dök upp sent sjuttiotal och Rafael Sida, nykomling från mitten av nollnolltalet, spelar en rad olika rytminstrument.

Kvällens enda ballad heter Stockholm och avslutas med en hi-hat som hämtad från Shaft och bassolo. Och trots att det är en väldigt bra konsert är ett trumsolo som nästan vägrar ta slut en av höjdpunkterna, även om man bitvis oroar sig för trummisens mentala hälsa. SMHI tillägnas fusionpionjärerna Weather Report och Bland Tomtar Och Kontroller beskrivs som ett möte mellan elektronik och Elsa Beskow. Vad det än ska betyda är låten en av kvällens högsta höjdpunkter.

Musikerna skuttar inte precis runt på scenen, snittåldern ligger en bit över sextio, men det är uppenbart att de har kul och de står ofta och diggar med i varandras solon. Framför sig ser man ofta ett regntungt Manhattan fullt av neonskyltar. Det är förmodligen sjuttiotal, folk drar upp kragen på sina rockar och försöker stressigt få tag på en taxi. Då har vi också besökt så skilda platser som New Orleans, Brasilien och Sierra Leone på vägen.

Läs mer om liknande:

Göran Lagerberg var även med i sextiotalsbandet pophjältar Tages

Göran Lagerberg är också med i folkrockbandet Kebnekajse

En liten hyllning till Miles Davis

Monday Night Big Band kan också spela sjuttiotalsfunk
Charlie Parker var med och uppfann bebop

Publicerades ursprungligen i en kortare version i Smålandsposten.

B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d firar Världsbokdagen i Växjö

Idag är det Världsbokdagen (hurra!) och det uppmärksammas bland annat på Växjö Stadsbibliotek (hurra!).

På plats håller den kända svenska författaren B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d - ingen annan svensk författare har pratat inför så många människor - föredraget Jag Skänker Dig Mina Vackraste Ord. Inträdet är 100 kr.

Är det jag eller Björn som missförstått innebörden av ordet skänker?

Om du är nyfiken på att höra de vackraste orden kan du läsa mer här.

Ewan Svensson Trio ger avslappnad konsert

 Plats: Palladium.
Tid: Onsdagen 17 april.
Längd: 85 minuter plus paus.
Publik: Ett tjugotal.
Bäst: Nya låten Better Than Anything.
Saknade mest: Publik. Nog för att det är fint väder ute, men ändå.

Gitarristen Ewan Svensson, som har liknats vid Jim Hall, debuterade i slutet av åttiotalet och har sedan dess varit väldigt produktiv i en rad olika konstellationer både på skiva och scen. Till Palladium kommer Svensson med sin trio och dottern Hannah på sång. Bandet består också av Magnus Gran på trummor (med sedan 1990) och Yasuhito Mori på kontrabas (med sedan 1993).

De inleder instrumentalt med lugna Bitvis från början av karriären. Rytmsektionen ger stadigt och uppfinningsrikt komp åt Svenssons precisa gitarrspel. Det är väldigt tekniskt, men också obevekligt svängande och tillbakalutat. Ibland spelar de tillsammans, ibland mot varandra. Trion står och sitter i halvcirkel. Svensson och Mori har ofta ögonkontakt. Även om det tveklöst är Svensson som är motorn har också de andra viktiga roller att fylla. De kommunicerar i små detaljer.

När Mori spelar solo i Pretend You´re Mine är det istället gitarr och trummor som utgår rytmsektion. När gitarren och basen spelar ett riff unisont är det en häftig effekt. Better Than Anything presenteras som ny för idag och har en ovanligt dramatisk ackordföljd som gör att den sticker ut.

Far och dotter gör en låt från skivan Two Generations och blir för stunden en duo. Vi får också höra Short Talk från en kommande skiva i samma format. Kvällens stora klassiker är The Way You Look Tonight som görs i en högst egen version. Den börjar lugnt med bara sång och gitarr innan den trampar igång rejält med bas och trummor. Låten visar sig innehålla både kvällens flinkaste gitarrsolo och ett trumsolo.

Hannah Svenssons sång är rak och utan krusiduller. Då ska i rättvisans namn också sägas att texterna bitvis är väldigt ordrika och melodierna inte alltid de enklaste. När konsertens andra halvan inleds med två blueslåtar, en i moll och en i dur, innehåller texten till The Blues Are Never Far Away bitvis så många stavelser att man undrar hur hon hittar luckor att andas i.

Billie Holidays God Bless The Child sjungs nästan för rent, men å andra sidan kan ingen sjunga som Holiday och då är det en bra idé att göra något eget av det istället.

Svensson imponerar även som kompositör, hans låtar stor sida vid sida med klassikerna utan problem, och man kan inte låta bli att misstänka att han varit ett större namn om det stått USA i passet.

Läs mer om liknande:

Svensk jazz för nybörjare

Du har väl inte missat Ken Burns serie om jazz

Så spelar du blues i både moll och dur

Carin Lundin gör också eget av klassiker

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Torsson och Woodlands nästan samtidigt men helt olika

TORSSON och WOODLANDS
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen 13 april.
Längd: 75 + 45 minuter.
Publik: Fullt (120 pers) på Torsson, något mindre på Woodlands.
Bäst: Traktorrock blir inte bättre än Torsson.
Saknade mest: Klippans Centrum.

Torsson inleder med Konsum, deras första låt som tydligen ”skrevs på vägen från Jönköping ner till Skåne” för 37 år sedan. Redan efter denna inledning blir det diskussion om hur många spelningar de egentligen gjort i Växjö. Två, menar grundaren och sångaren Bo Åkerström. Men publiken vet bättre - bara de senaste två åren har Torsson spelat här tre gånger.

Det är svårt att inte tycka om Torsson. Väldigt, väldigt, väldigt svårt. Åkerström är en av de största små poeterna vi har och få kan som han ägna låt efter låt åt för de flesta helt ointressanta vardagsdetaljer. I Torssons lilla värld är med andra ord allt som det brukar vara och förmodligen alltid kommer vara. Det är en värld där det mesta går lite långsammare - inte minst gitarrsolona - och de nybakade bullarna smakar lite godare. Den oomkullrunkeliga klassikern Det Spelades Bättre Boll, komplett med utropet  ”och nu jävlar” innan gitarrsolot, möts av kvällens största jubel och driver med nostalgi för ett förr som förmodligen inte alltid var bättre och som dessutom har en tendens att bli bättre och bättre ju mer förr det blir.

Bland favoriter som bland andra Assar Höll Ett Tal och Volleyboll-Molly - alla bejublade, beklappade och allsångsframkallande - spelas nya låtar. Förra året släpptes skivan Hälsningar Från Ledighetskommittén. Sommens Strand handlar om sjön som är Sveriges 19e största. (Hon Har) Försökt Att Ringa är en ny vardagsskildring av mått. Bara En Tablett är så ny att den inte är utgiven än. Av vissa band går det tretton på dussinet, men det finns bara ett Torsson.

Trion Woodlands är lika nya som Torsson är rutinerat, även om medlemmerna varit med förr. Men snittåldern i publiken sänks ändå snabbt från 58 till 25. Förra året släpptes den självbetitlade debuten med charmigt skev rock som blir ännu skevare live. Bitvis skramlar det ordentligt. Sonic Youth och brötig rundgång blandas med sockersöta Motown-melodier, ibland i samma låt. Och, för all del, drivet hos tidiga The Strokes.

Move Forward påminner om Neil Young & Crazy Horse-klassikern Down By The River och sångaren och gitarristen Sara Wilson, inte så känd från First Floor Power som hon borde vara, har ett gitarrspel som bitvis är lika mycket bångstyrig gris som Youngs. Med bara en gitarr längst fram får också basisten Marcus Holmberg och trummisen Niklas Korssell stort utrymme. Låtarna från deras enda skiva ger förhoppning om att det inte är en engångsgrej. I Wanna Know och Cheap Cigarettes borde bli hits och har refränger som går att sjunga med i första gången man hör dem. I den förstnämnda drar Wilson ut på ordet why tills det blir ett Björk-ord. Why-hai-hai-HAIHAIHAI. On The Run är en söt Velvet Underground-ballad med dododo-sång. Uppenbara referenser är inte ett problem om man använder dem på rätt sätt.

Läs mer om liknande: 

Thomas Holst spelar gitarr i Torsson och bas i Wilmer X, Sticky Bomb spelar trummor i Torsson och trummor i Wilmer X

Motown fyllde femtio för några år sedan

Neil Young & Crazy Horse släppte Psychedelic Pill i november

Velvet Underground var punk innan punken var uppfunnen

Bonusrecension från förra gången Torsson spelade i Växjö:

Plats: Kafe De Luxe.

Tid: Fredagen 27 april.

Publik: Tämligen fullt och högljutt.

Längd: Exakt 104 minuter.

Bäst: Charmen och gunget.

Saknade mest: Jag Minns En Gammal Bil.

”Vi heter alltså Torsson - i efternamn", säger Bo Åkerström (till vardags professor vid biomedicinsk centrum i Lund) i en gammal liveinspelning. Om alla i The Ramones kunde heta Ramone i efternamn kan väl Torsson heta Torsson i efternamn? Och om Ramones ofta spelade låtar lite snabbt spelar Torsson sina låtar ofta lite långsammare, som Chuck Berry på fel hastighet. Melodier och gitarriff från honom lånas också.

Sedan debuten Att Kunna Men Inte Vilja 1980 har de bara släppt sex skivor, den senaste kom 2007 och heter Det Fjärde Bästa Bandet I Lund. Snart är de, bara fem år senare, aktuella med Den Svåra Sjunde Skivan. Det är förhållandevis snabbt jobbat. Bortsett från Det Spelades Bättre Boll, som förstås spelas ikväll, har de inte haft så många hits. Det hindrar inte att de fått ihop en imponerande samling smärre klassiker. Några av dem spelas ikväll och Klippans Centrum är till och med en klassiker på riktigt. Andra höjdpunkter är Turistinformation, Bakom Lasarettet och nya favoriten Låt Regnet Ösa Ner. Hemmagjord rock´n´roll och country har sällan dansat så mjukt i en källare i Växjö.

Om Torssons kännetecken länge var att de spelade så vingligt att de när som helst riskerade att tappa balansen har de efterhand fått in ”riktiga” musiken. Numera ingår till exempel både Thomas Holst på gitarr och orgel, hans nya låt I Bilen går nästan i riktigt Berry-tempo, och Sticky Bomb (STICKY BOMB!) på trummor, bägge mer kända från Wilmer X. Dessutom Dan Persson på bas och Michael Sellers på ytterligare en gitarr och lap steel. Några långa komplicerade solon blir det ändå inte, trots tre gitarrister. Men vad ska man med det till när man har halvfartsrock? Mot slutet av konserten uppstår rentav spontan tantdans på golvet. Åkerström har också en imponerande förmåga att lyfta fram rätt detaljer i texterna för att de ska gå att relatera till, inte minst i Assar Höll Ett Tal. Har ni hört den vet ni och har ni inte hört den vet ni förmodligen ändå. Alla känner en Assar.

Torsson är kult på riktigt och möts helt rättvist av jubel redan när de går upp på scenen. Men att analysera musiken är som att analysera nybakade bullar. Man ska bara njuta. De är kanske inte Sveriges bästa band, men ett av de charmigaste. Det ska till ett väldigt litet hjärta för att Torsson - i efternamn - inte ska få plats.

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Paul Simon live i två dagar till

 

En liten grå och tunnhårig man klädd i kofta. Han sjunger sina låtar. Kan det vara något? Ja, om det är Paul Simon. 

Simon har aldrig ägnat sig åt rockmyt, men han har skrivit så många bra låtar att man blir yr. Förra året släpptes skivan So Beautiful Or So What, en av hans bästa. Förra veckan sändes en konsert på SVT. Den spelades in i Simons födelsestad New York på en klubb inför bara 1400 åskådare.

Med sig har han ett band som är lika samspelt som vatten och skum i ett varmt bad.

De spelar bland annat låtar som The Obvious Child, Mother And Child Reunion och Hearts And Bones. Lyssnar man riktigt noga kan man höra låtar från Simon & Garfunkel-åren.

Självklart spelas också låtar från senaste skivan.

Det är, kort sagt, en liten julafton för oss som är fans av en av de riktigt stora.

Observera att konserten bara ligger kvar på SVT Play till på söndag. 

31 av Paul Simons bästa sololåtar på Spotify

16 av Simon & Garfunkels mindre kända låtar på Spotify

Läs mer om liknande:

Paul Simon fick Polarpriset 2012
Recension av So Beautiful Or So What
En lång text om Paul Simon som jag skrev bara för att det var kul
En liveskiva med Simon & Garfunkel inspelad 1967

Oskar Schönning är jäkligt bra

Plats: Palladium.
Tid: Onsdagen den tredje april.

Längd: 90 minuter plus paus.
Publik: 50 personer. 

Bäst: Den lågmält bubblande spelglädjen och upptäckarlusten.

Förra året släppte Oskar Schönning sin femte skiva The Violin. Det har gått nio år sedan debuten, rent av elva om man räknar två egengjorda EPs. Oskar Schönning är namnet både på basisten och bandet. Jazz får ofta stämpel som något av en representant för ett då, men Schönning representerar nuet - även om det är uppenbart att han kan sin tradition. Publiken denna kväll är yngre än vad jazzpubliken brukar vara, Schönning är 34. Om det nu är i jazzvärlden vi befinner oss i. Bandet kallar en av sina skivor Happy Jazz, Please. Men de har även en viston.

Bandet består också av Nils Berg på basklarinett, Jonas Östholm på piano och Sebastian Voegler på trummor. De två första går ofta i täten under improvisationerna. De två andra bygger bitvis upp ett närmast hypnotisk driv. Musiken är oftast harmonisk, men stormen lurar ibland strax under ytan. Det skapar en kittlande känsla. De inleder med en bitvis fritt svävande version av Film som sitter ihop med Ayomi och sträcks ut till femton minuter. Att en låt heter just Film är förmodligen inte en slump. Musiken är atmosfärisk och luftig och tycks ibland vänta på att förtexterna ska börja.

Senaste skivan The Violin hämtar sin inspiration hos bland annat amerikanske pianisten Lennie Tristano, som hyllades inom den förvisso relativt marginella frijazzen, och samtida estniske kompositören Arvo Pärt. Konsertens andra halva består av skivan i sin helhet. Det är ett häftigt grepp. När Schönning strax innan paus berättar om upplägget säger han nästan lite ursäktande att han hoppas det är något att se fram emot. Det visar det sig vara.

Det inleds med en leranimerad kortfilm som visas på den stora duken som hissas ner. Musiken blir mindre traditionell och inslag av klassiskt och konstmusik dyker upp. Bandet förstärks med Eva Lindholm på fiol och Emil Strandberg på trumpet och kokosnötter.

Schönning har kommit fram till den befriande insikten att det inte finns några regler för hur man kan blanda och ge när man skapar. Musik kan låta hur som helst. Omslaget till en av bandets skivor är tydligt inspirerat av Kraftwerks estetik, även om det kanske inte hörs.

Även om musiken är traditionell, i alla fall under första halvan, blir den inte förutsägbar. Att tempot ofta är lågt är heller inget som stör. Och även om det inte nödvändigtvis är jazz är det jäkligt bra. 

Läs mer om liknande:  

Carin Lundin visar att jazzen lever

Svensk jazz för nybörjare 

Frijazz? Vad är det? Har Ken Burns svaret

Kraftwerk finns att lyssna på även i remastrad form

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Recension: Depeche Mode - Delta Machine

DEPECHE MODE - Delta Machine
COLUMBIA/SONY
Betyg: 4/5

Inför 1997-års skiva Ultra hoppade Alan Wilder av bandet efter att en under längre tid ha känt sig åsidosatt. Under inspelningen av samma skiva slutade sångaren (och ibland låtskrivaren) Dave Gahan med heroin.

Inför 2009-års skiva Sounds Of The Universe slutade bandets låtskrivare (och ibland sångare - denna gång bland annat The Child Inside) Martin Gore dricka. Vad bandets tredje medlem - de har varit en trio sedan Wilders avhopp - Andy Fletcher gör i bandet är det inte någon som vet. Hans viktigaste insats tycks vara den som socialt kitt mellan de två grinollarna Gahan och Gore.

Första låten på denna skiva nummer femton heter Welcome To My World och av allt att döma är det en värld där antalet monster fortfarande är fler än de fluffiga kaninerna. Det känns tryggt.

När Gore slutade dricka bytte han last - summan är som bekant konstant - och började köpa analoga syntar istället. Det innebär att det här är bandets syntigaste skiva på länge. Förvisso brukar de lite tröttsamt kallas för syntband, men den här gången låter de nästan som ett syntband på riktigt. Några av ljuden kunde platsat på någon av de första skivorna - även om låtskrivandet utvecklats. Och på tal om ljud. Producenten Ben Hillier gjorde också utmärkta Playing The Angel och Sounds Of The Universe.

Om Heaven var ett märkligt val av förstasingel är det, har det visat sig, en jäkligt bra låt. Depeche Mode har alltid varit förtjusta i att skrämma fansen med okonventionella förstasinglar, inte minst Barrel Of A Gun från Ultra kan fortfarande ge folk mardrömmar.

Under Secret To The End, den första Gahan-skrivna låten här, slår det mig hur kul det är med band som 32 år efter sin debut fortfarande vill så mycket, som inte är nöjda med att luta sig mot nostalgi. 

Även om bandet och deras skivbolag pratar om att det låter som Violator, och det är förmodligen vad många fans hoppas, så är det inte så enkelt. Depeche Mode har aldrig varit ett enkelt band.

Något som är svårare att förklara:

 Med tanke på att de under lång tid låtit som om Kraftwerk kommit från Mississippideltat snarare än från Düsseldorf är det lite oväntat att titeln Delta Machine inte använts förrän nu. Slow och Goodbye är utmärkt syntblues där Muddy Waters blir en tysk robot.

Bandets stora svaghet fortsätter också vara deras stora tillgång - oavsett hur de låter rent musikaliskt låter Depeche Mode som Depeche Mode så fort Dave Gahan börjar sjunga.

Få band på samma nivå har utmanat sin publik lika mycket och ofta som den här Basildon-trion. I övrigt skriver Gore texter om det han alltid skrivit om. Kärlek och smärta.

Here I am king/I decide everything/I let no one in/No one/No one - My Little Universe

Lyssna på Delta Machine i stereo på Spotify!

Läs mer om liknande:
Depeche Mode för nybörjare
Kraftwerks skivor har släppts remastrade
Så spelar du blues
Anton Corbin har tagit några ruskigt snygga bilder på Depeche Mode

Se gammal blues på nytt sätt

Blind Lemon Jefferson, Blind Willie McTell, Blind Willy Johnson, Blind Blake, Blind Boy Fuller, The Blind Boys Of Alabama, Blind Teddy Darby, Blind Joe Reynolds, Blind Roosevelt Graves, Blind Gary Davis. Listan är lång. Ser ni ett mönster? Varför fanns det så många bluesmusiker som var blinda? Eller – varför blev så många blinda musiker?

Om man var blind i USA i början av 1900-talet var ens försörjningsmöjligheter starkt begränsade. Något socialt skyddsnät fanns inte. Om man var blind och dessutom färgad var möjligheterna ännu mer begränsade. Hade man då musikalisk talang var det ett bra sätt att kunna försörja sig.

Först ut av namnen ovan var Blind Lemon Jefferson. Han debuterade redan 1925 och var så framgångsrik att han sammanlagt fick släppa nästan 80 skivor, som på den tiden var stenkakor. Det här skapade en våg av bluessångare. Ofta var de ensamma med gitarr. En av de låtar från hans repertoar som fått längst liv är Match Box Blues. På femtiotalet gjorde Carl Perkins en snarlik låt som han kallade Matchbox, som The Beatles senare gjorde en cover på. Då var det Perkins som angavs som låtskrivare. 

Den numera betydligt mer kända Robert Johnson – som sägs ha gått ner till korsningen vid midnatt och sålt sin själ till djävulen i utbyte mot sin musikaliska begåvning – släppte bara elva skivor under sin livstid. När han släppte sin första skiva 1937 hade pionjären Jefferson redan varit död i åtta år.

The Blind Boys Of Alabama bildades i slutet av trettiotalet, men fick vänta tills åttiotalet innan de fick sitt stora genombrott. Bandet finns fortfarande och två av originalmedlemmarna turnérar så mycket som hälsan tillåter. Förra sommaren uppträdde de i Göteborg.

Vid årsskiftet 1962-63 gjorde en sångare kallad Blind Boy Grunt några inspelningar som senare gavs ut av den amerikanska folktidningen Folkways. Låtarna John Brown, Only A Hobo och Talking Devil bevarades för framtiden. Skivan har nu ett rejält samlarvärde. Blind Boy Grunt är nämligen mer känd under namnet Bob Dylan.

Läs mer om liknande:

Charlie Patton var också tidigt ute på skiva

Hur blir och lever man egentligen blues?

Bob Dylan är något mer känd som Bob Dylan

Historien om The Beatles låt Hey Bulldog

Publicerades ursprungligen i Funkisvärlden.

Recension: David Bowie - The Next Day

DAVID BOWIE - The Next Day
ISO/Sony Music
Betyg: 4/5

Had to get the train from Potsdamer Platz, sjöng David Bowie plötsligt på sin 66-årsdag den åttonde januari. Tio år efter sin senaste skiva och nio år efter en hjärtattack – nio väldigt tysta år - fanns magnifika nya singeln Where Are We Now? plötsligt där. Världens Bowiefans hade långsamt fått acceptera att han förmodligen gått i pension och inte skulle göra mer musik.

Berlinperioden är en av de mest mytomspunna och kreativa faserna i hans liv. Hansastudion på Köthener Strasse, en tvärgata i närheten av Potsdamer Platz, är numera klassisk. Jag har varit i balsalen på andra våningen där ”Heroes” spelades in och fick en klump i halsen, trots att någon satt och spelade tysk hiphop i ett hörn. Omslaget till nya skivan är förresten samma som till just ”Heroes”. Ordet ”Heroes” är överstryket och Bowies ansikte täcks av en vit fyrkant med texten The Next Day. Det är briljant i all sin enkelhet.

Bowie har alltid hävdat, likt Bob Dylan, att det inte är sig själv han sjunger om, att det är Ziggy Stardust, Alladin Sane, The Thin White Duke eller någon annan det handlar om. Den här gången blir det svårt att bortförklara. Å andra sidan kommer han förmodligen inte ge några intervjuer så det problemet är löst. 1979 sjöng han I´m a DJ, I´m what I play. Bowie föddes som David Jones och DJ kan tolkas lite som man vill, som så mycket annat han gjort. Han har aldrig ens låtsas vara det som kallas ärlig. 2013 ser han tillbaka på både sitt eget och andras liv. Vilka av dessa tankar och åsikter som är hans egna vet vi inte. Spelar det någon roll?

The Next Day, producerad av Tony Visconti som varit inblandad i nästa alla de mest klassiska Bowieskivorna, är väldigt bra, nästan i klass med Heathen från 2002 och med ekon från Lodger och Scary Monsters. Låtarna är korta, skruvade och fokuserade. Och sångaren Bowie är inte bara bibehållen, han fortsätter dessutom utvecklas.

Lyssna på: Dirty Boys, Where Are We Now? och I´d Rather Be High.

Läs mer om liknande:

David Bowie tillbaka med ny skiva efter tio år

David Bowie för nybörjare
David Bowie fyllde 65 år förra året
David Bowie har en plan
Krautrock för nybörjare - den var en av anledningarna till att Bowie flyttade till Berlin

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

JT Lauritsen & The Buckshot Hunters gungar

 Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den andra mars.
Längd: 115 minuter plus paus.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Att bandet är så samspelat, som om de aldrig gjort annat än spelat ihop.
Saknade mest: Tolkningen av Jimmy Reeds Big Boss Man.

Bo Diddley sjöng att man inte ska döma en bok efter omslaget. Jan Tore Lauritsen kanske inte är det bluesigaste namnet i musikhistorien och dragspel kanske inte är det bluesigaste instrumentet. Det finns till exempel inga bilder på Howlin´ Wolf när han spelar dragspel. Men Lauritsen började spela redan när han var sex och det är 36 år sedan. Hans blueslampa tändes av BB King, Charles Brown och Ray Charles.

På scen backas han av sitt band bestående av – och nu blir namnen ännu mindre bluesiga – Arnfinn Torrisen på gitarr, Atle Rakvåg på bas och Jon Grimsby på trummor. Förutom dragspel spelar Lauritsen också munspel och sjunger. De spelar verkligen tillsammans. De spelar det som behövs och spelar inte det som inte behövs. Till och med gitarrsolona är smakfulla. Got You On My Mind har kanske det snyggaste i hård konkurrens.

Bluespuristerna har nästan genomgående en svår kväll, bandet blandar och ger. Namn som dyker upp är Sir Douglas Quintet - kanske ännu mer Doug Sahms soloskivor - Mink DeVille och Los Lobos. Har man ett dragspel längst fram så har man. Det är en smått salig blandning av blues, rock´n´roll, country, cajun, Louisiana och Texas. De mer traditionella blueslåtarna är faktiskt de minst intressanta. Men även då är det svårt att inte gunga fram och tillbaka, även om det kanske blir några låtar för mycket i mellantempo - i alla fall rent teoretiskt. Bredden är annars imponerande. Ray Charles blandas med Tom T Hall och en polka.Och på tal om Howlin´ Wolf gör de också en väldigt egen version av Back Door Man som följs av Harry´s Place om en bar i Australien.

Kvinnorna i publiken dansar, männen tävlar inledningsvis om vem som kan stå mest still. Men under The blues got me i slutet av första delen går det så långt att även männen börjar dansa och sedan fortsätter de. Under Bald Headed Woman (I love that woman because she´s got less hair than me) är JT på promenad i publiken. Låten blir längre och längre med ett flertal solon, men inte för lång.

Charm kanske låter som en förolämpning i bluessammanhang, men det är menat som en komplimang. JT Lauritsen & The Buckshot Hunters är ett väldigt charmigt band som vill att folk i publiken ska ha en kul kväll och dansa. Det lyckas.

Mer om liknande:

Big Joe Louis och King David tolkar också bluesen personligt

Charlie Patton gjorde skivor när morfar hade mjölktänder

Så blir du blues - en enkel guide

En liten hyllning till Bo Diddley

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.