torsdag, april 17, 2014

Recension: Georg Wadenius & Trio X

Georg Wadenius & Trio X - Psalmer 
G WADENIUS P/UNIVERSAL
Betyg: 4/5

Nyligen visade SVT en dokumentär om Georg "Jojje" Wadenius. Bland annat spelar han där Kalles Klätterträd för ett gäng småbarn vars föräldrar med största sannolikhet inte var födda när låten släpptes 1969 på klassikern Goda´ Goda´. Och nog är det så att denna världsmusiker i sitt hemland är mest känd för den barnskivan. Att döma av Jojjes ansiktsuttryck när han spelar för barnen har han inget emot det. Men han har också medverkat i Made In Sweden, Blood Sweat & Tears, turnérat med Simon & Garfunkel, varit en del av institutionen Saturday Night Lives husband och spelat med Pugh Rogefeldt, Cornelis Vreeswijk och Monica Zetterlund.
Nu har han med Trio X tolkat psalmer, arrangerat av musikerna och producerat av Wadenius. Det är lågmält, följsamt och värmande. De elva spåren har en genomgående atmosfär. Wadenius är en musiker som å ena sidan är närmast tekniskt fulländad men - nästan - aldrig har låtit det vara i vägen. Musiken i centrum, inte egot. Trio X (Lennart Simonsson piano, Per V Johansson bas och Joakim Ekberg trummor)  spelar också med en oerhörd lyhördhet. Dig, Helga Ande, Bedja Vi blir något som EST hade kunnat vara stolta över. Johansson spelar med stråke och får fram en underliggande melankoli. Här finns Blott En Dag, Ett Ögonblick I Sänder, Härlig Är Jorden och mindre känt. Psalmer är en skiva som tål att spelas både i bakgrunden och analyseras med förstoringsglas om man har den läggningen.
Gillar ni psalmer är det något att upptäcka. Gillar ni jazz är det något att upptäcka. Tycker ni att världen ibland snurrar lite för snabbt och att det är svårt att slappna är det också något att upptäcka.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

onsdag, april 16, 2014

Eberg/Erlandsson/Lisinski bjuder på udda musikupplevelse

Plats: Konsthallen.
Tid: Lördagen den 12 april.
Längd: En timme.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Att vara med om en så udda upplevelse.

Enligt förhandsinformationen spelar trion musik där balinesiska gamelaninstrument möter digital liveelektronik. Detta leder till två frågor. Balinesiska och gamelaninstrument. Balineiska betyder att instrumenten kommer från Bali som är en ö i Indonesien belägen nordväst om Australien med en befolkning på cirka 4 miljoner. Så långt allt klart. Gamelaninstrument då? Gamelan är ett samlingsnamn för indonesisk musiktradition. Musiken domineras av slagverksinstrument i form av gongs och klockor. Bland annat ett instrument påminnandes om en xylofon med guldmålade drakar på. Vissa av instrumenten används som rytminstrument och vissa är stämda så att det går att spela melodier på dem. Musiken förekommer traditionellt ofta i samband med dans eller skuggteater.
Från vänster till höger på scen: ung man med dator, ung man med balinesiska gamelaninstrument, ung man med dator. Den unga männen ser ut att vara i tjugoårsåldern. Första låten/stycket består av en ton (med marginella förskjutningar) som stiger och sjunker i intensitet. Till detta kommer LP-stora rytminstrument som ljuder med ungefär ett tillslag var femte sekund. Tillsammans skapar de ett intensivt och monotont molande. Monotont molande är något av ett genomgående tema.
Det påminner om den sortens olycksbådande musik som förekommer i datorspel där man skjuter monster från rymden. Eller möjligtvis som något som hade passat i slutscenen från filmen Apocalypse now. Efter 25 minuter börjar andra stycket. Det har rent av en melodi. Tio minuter senare får trion en applåd när de tystnar igen.
- Vi ska spela en låt till, sen är vi klara, informerar de. Sista låten bygger på ett ljud liknande det statiska brus gitarrförstärkare gör när den lämnas på hög volym. Samtidigt låter det som om någon använder en metallslip i rummet bredvid. Till detta kommer en trumpet som används till att skapa blåsljud snarare än toner.
Den balinesiska traditionen har påverkat många tonsättare. Debussy hörde en indonesisk gamelanorkester på världsutställningen i Paris 1889 - första gången musiken framfördes i väst - och blev påverkad. Andra har tagit det vidare därifrån.
Isak Edberg, Mats Erlandsson och Victor Lisinski skapar en udda och intressant upplevelse. Om man har en förkärlek för instrument från andra kulturer och musik som bygger på oväntade möten är konserten närmast att betrakta som en orgie.
Läs mer om något helt annat:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, april 15, 2014

Sven Zetterberg får svenska män att dansa

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 12 april.
Längd: Strax över två timmar plus paus.
Publik: Fullt.
Bäst: Allt. Det är en sådan kväll.
Sämst: Att recensenten mot sin vilja förvandlas till den sortens man som jublar åt gitarrsolon.

Redan i första låten, en kärleksfull Johnny Youngtolkning, precisionslandar Sven Zetterberg och band på en juke joint i Chicago cirka 1956. Operation fotstamp inleds omedelbart. Det står klart att det inte är en halvmesyr som väntar. Hela bandet kommer direkt från korsningen där de har sålt sina själar. Och nu vill de motivera affären innan de ångrar sig.
Förra (första) gången Sven Zetterberg spelade på Kafe De Luxe var för två år sedan. Även då bjöd han på rysningar med en fot i Chicago och en i Memphis. Sedan dess har han hunnit besöka Tyrolens bluesfest och The Refreshments traditionsenliga julturné när den nådde konserthuset. Den gången var han en av höjdpunkterna med sin slidegitarr. Han spelar slide nu också och väver in melodier från såväl You Are My Sunshine som Shake Your Moneymaker.
Zetterberg har en pondus och en värdighet som sitter lika självklart snyggt som kostymen han har på sig och ikväll tycks han dessutom vara på synnerligen gott humör. Eller brukar han spexa så här mycket? Mottagandet är väldigt varmt. Responsen triggar honom och han kontrar med att trigga responsen ännu mer. Det skulle kanske vara fel att säga att han dansar, men han rör på sig på ett intressant sätt. Musiken rör också på sig och bandet lyckas vara väldigt tajt och löst samtidigt. De sätter inte en fot fel. Och då har de sammanlagt tio stycken.
Det är muskulöst utan att bli baktungt, svängigt utan att bli fladdrigt och det är dans, dans och dans. Enligt hemsidan firar han 42 år (!) som scenartist. Han har med andra ord haft gott om tid på sig att lära sig hantverket. Första halvans sista låt är Walk Out Like A Lady. Tid och rum upphör att existera ett flertal gånger under kvällen, men där och då tas det ett steg längre. Tesen om att ett bra solo aldrig blir för långt bevisas ännu en gång. Det är möjligt att det håller på i tio-femton minuter. Zetterberg sjunger också bitvis som vore han besatt.
Andra halvan åker söderut till Memphis och Louisiana. Bland annat blir det några ballader där Zetterberg förvandlas till Otis Redding och musikerna till Booker T & The MGs. Natten avslutas med Tequila av The Champs och det. Går. Inte. Att. Stå. Still. Som Muddy Waters sjöng en gång: The blues had a baby and they named it Sven Zetterberg.
 Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

fredag, april 11, 2014

ARC når inte hela vägen


Plats: Alvesta jazz och blues.
Tid: Lördagen 5 april.
Längd: 110 minuter plus paus.
Publik: Ett sjuttiotal.
Bäst: Att musikerna är skickliga.
Saknade mest: Attityd.

Trion baserad i Köpenhamn består av musiker som är kända i danska jazzkretsar. Paolo Russo som spelar bandoneon (ett litet dragspel som är vanligt inom tangon) och piano är från Italien. Thommy Andersson som spelar ståbas och sångerskan Josefine Cronholm är från Sverige och rent av uppväxt i Åseda. Andersson spelar ibland även på en dan-bau, en ensträngad gitarr från Vietnam som förekommer i Rue De Soleil (Solens Gata), även om musiken låter mer som om den utspelar sig på natten. Låten är en udda upplevelse och en höjdpunkt.
Cronholm påpekar att de bara spelar egna låtar och att musiken är blandad. Det sistnämnda är ingen överdrift. Tyvärr blir det ibland mer splittrat än varierat. En sak som sticker ut och inte riktigt lyckas passa in är Cronholms ordlösa sång (av modell jabadobedebabado) som ofta används som ett tredje instrument. Bitvis blir det lite störande, hur skickligt utfört det än är. Lite som en rocksångare som skriker oh-yeah-yeah under alla gitarrsolon. När Cronholm däremot sjunger texter, något hon dock inte gör så ofta under konserten, är hon utmärkt med ett återhållet och jordnära uttryck både på svenska - som i vackra Skärgårdsö - och engelska som i Ikaros. Den börjar med stråke på kontrabas och låter som något som skulle kunna mynna ut i musiken från Hajen om den fick upp farten lite (basen, inte hajen). Istället övergår den till att låta som en dörr som står och gnisslar. Efter ett tag börjar pianot låta solens första strålar långsamt krypa upp över horisonten. När sången väl börjar lyder texten bland annat daylight is calling me.
Plötsligt gifter sig ett lätt berusat tangodragspel med en basgång som hade kunnat vara hämtad från Jan Johanssons Jazz På Svenska. Det är ett av få inslag med lite tempo. Bitvis riskerar det annars att bli lite väl finstämt och duktigt. Tankarna försvinner ibland på annat håll. Ibland tycks inte de många olika influenserna veta riktigt hur de ska umgås på ett naturligt sätt. Oftast är det pianot som står för de lyckade lekfulla inslagen som får öronen att spetsas.
Kvällens sista låt är väldigt långsam och gripande med en uppenbar laddning. Cronholm vrider stor koncentration ur varenda stavelse i I´ll Be Seeing You. Just där är det en utmärkt jazzkonsert som utspelar sig.
Läs mer om liknande:
Jan Johansson är en av de första i Swedish Music Hall Of Fame
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

söndag, mars 30, 2014

Shai Maestro Trio - jazz i världsklass

Tid: Lördagen 15 mars.
Plats: Alvesta jazz och blues.
Längd: 120 minuter.
Publik: Ett sextiotal och därmed fullt.
Bäst: Att musikerna uppenbart älskar att spela tillsammans.

Det är inte varje dag man går på konsert som börjar med ett bassolo. I alla fall inte i Alvesta. Vi passerar arabiska toner och drar ett piano genom ett vattenfall innan vi landar i något som låter traditionellt och vackert. Sedan höjs tempot och musiken blir något det inte skulle ta lång tid att dansa sig svettig till. Då är det fortfarande första låten. Belgiska folksången Kalimankou Denkou klingar ut efter en kvart och möts av välförtjänt jubel. Resten av kvällen håller sig till egenkomponerat och snittlängden på låtarna är runt en kvart. Samtliga har inbördes fler nyanser än många band hinner med på en hel konsert. Gal har en närmast funkig rytm.   
Få musikstilar ger musiker möjligheten att vara så fria i sitt uttryck som jazzen. Och ju mer samspelade musikerna är, desto mer går det att tänja på ramarna. En melodi snarlik Beethovens så kallade Månskenssonat dyker upp i en låt. Sämre influenser kan man ha. Trion spelar också några låtar från kommande tredje skivan, en som vi föreslås komma på en titel till. Shai Maestro är förresten hans riktiga namn. Inte en göteborgare som vill antyda att han är en blyg mästare.
Han började spela klassiskt piano redan som femåring (i hans fall innebär det 1992) och tog sig från Israel till New York på ett stipendium för att spela jazz. Trion består också av Jorge Roeder med rötter i Peru på kontrabas, med och utan stråke, och Ziv Ravitz på trummor. Kemin och kärleken mellan de tre fyller källaren. Om man trodde att trioformatet inte längre är förnybart trodde man fel. Det låter lika nytt som det är respektfullt mot rötterna.
Och detta ibland nästan samtidigt och med en förkärlek för ackordföljder och noter som inte tvunget fungerar på pappret, men skapar gåshud när man konfronteras med dem. I attityd och frihet påminner de om EST, som också åstadkom mycket med vad som kan verka som en begränsad instrumentarsenal.
Det är en trio som har hittat en egen nisch och som belönats med internationell framgång. Efter stoppet i Alvesta och en liten turné i Sverige reser de vidare till Frankrike, Kanada, Nederländerna och Italien.
Musiken är bitvis så andäktig att folk viskar när de beställer i baren. Invisible Thread börjar med långsamma pianotoner. Det enda sättet att spela långsammare skulle vara att inte spela alls. Och det hade varit väldigt synd. 
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

onsdag, mars 26, 2014

Tiger Bell är på rätt väg

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 14 mars.
Längd: 50 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Öset är imponerande.
Saknade mest: Atmosfär.

Lotta Wennström, Lisa Löfgren, Canan Rosén och Lovisa Thurfjell kan rent musikaliskt sammanfattas med ordet energi. Scenen är ovanligt mörk denna kväll, men idén tycks vara att gitarristerna står relativt stil och att basisten inte står relativt still. Att de nämner Ramones som förebild är inte en slump. Att Tiger Bells längsta låt klockar in på strax över tre minuter och de flesta runt två minuter är heller inte en slump. Debutskivan Don´t Want To Hear About Your Band släpptes i oktober förra året och sedan dess har de spelat, spelat och spelat. Att basera låttitlar på saker man inte vill göra är förresten också en gammal Ramonesspecialitet. Tiger Bell kallar sin musik för hejarklackspunk, men cheerleader-punk (som det står på hemsidan) låter onekligen lite häftigare. The Go-Go´s och Tant Strul är märkbara förebilder, både till musik och textinnehåll. På scen har de mer av de sistnämndas attityd. Mer av de förstnämndas humor skulle inte skada.
Blandningen mellan högt tempo och refrängstarka låtar är egentligen en klockren grundidé för en lyckad konsert i en mörk och svettig källare en fredagskväll. Tre ackord - hela fem i en av låtarna som för säkerhets skull kan få vara anonym - och inga onödiga utsvängningar. Om texterna är lite svåra att urskilja i larmet, förutom möjligtvis i refrängerna där låttitlarna ofta upprepas fyra gånger, har Thurfjell ändå en mäktig röst med en attityd som skulle gå att skrapa tapeter med om det fanns några. Även om det är en sorts musik som tjänar, och rent av kräver, att ljudet är skramligt passeras bitvis gränsen för vad som är njutbart. Högtalarna hinner bitvis inte riktigt med.
Kommunikationen mellan publik och band är minimal, men Rosén ber de längst fram att gå längre från scenen om de tvunget måste möka. I övrigt tar det annars oväntat lång tid - med tanke på att musiken är som gjord att dricka öl till - innan publiken kommer igång.
Debutskivan spelas nästan i sin helhet. De hinner också med en cover och en ny låt som möjligtvis heter Radio 1, 2, 3, 4. Andningspauserna är få och möjligtvis är konserten lite i längsta laget. Dramaturgiska upp och nergångar förekommer inte. Ovanligt nog för den här sortens musik fungerar det bättre i små doser på skiva än på scen. Höjdpunkterna är Baby You´re A Murderer, Johnnie och Wanna Wanna. De bästa låtarna känns som borttappade klassiker.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

lördag, mars 01, 2014

Norrbotten NEO visar att klassiskt är samtida

Tid: Onsdagen den 26 februari.
Plats: Konsthallen.
Publik: Ett trettiotal.
Längd: 30 plus 55 minuter.

Bäst: Variationen mellan de tre inbördes verken.
Sju personer starka ensemblen Norrbotten NEO från Umeå bildades 2007 och har valt att aktivt inrikta sig på att beställa och spela ny kammarmusik av svenska kompositörer. De lyfter också fram samtida viktig internationella diton. Norrbotten NEOs två rykande färska skivor avhandlar i tur och ordning dels just ny svensk musik och dels Steve Reich.
Onsdagens konsert utgick från tre stycken där samtliga hade tydliga moderna inslag: Engelsmannens Thomas Adés (född 1971) Court Studies från 2005, förra årets Polarpristagare Kaija Saariaho (född 1952) från Finland presenteras av sitt stycke Serenatas från 2008 och fransmannen Olivier Messiaens (1908-1992) Kvartett Till Tidens Ände från 1940. Den uruppfördes i ett fångläger den 15 januari 1941 av kompositören och några av hans medfångar.
Adés musik inleder och tolkas av en kvartett bestående av piano, cello, fiol och klarinett. Musiken är inspirerad av Shakespeares förmodligen sista pjäs The Tempest och under musikens inledning hör man att det stormar. Andra partier är betydligt lugnare. Saariaho har sagt att satserna i Serenader kan framföras i vilken ordning man vill. Musiken är dramatisk, (mar)drömslik och skulle göra sig utmärkt i en svartvit skräckfilm. Musiken sitter ibland inte riktigt ihop i ordets traditionella mening. Den framförs av en trio bestående av piano, cello och slagverk, främst xylofon. Ångrar man sitt val av instrument när man ska turnera och tvingas bära runt på en xylofon? 
Efter pausen inleds Messiaens stycke lugnt - nu är den ursprungliga kvartetten åter. Det blir snabbt betydligt mer intensivt när andra satsen börjar, för att sedan bli lugnt igen. Cellon och fiolen spelar unisont medan pianot framför en närmast apatisk melodi som går i cirklar. Och om inte klarinetten får vara med i just den satsen följs det av ett klarinettsolo som spelas under stor koncentration. Även när musiken är som vackrast lurar dissonanter i bakgrunden. Bitvis kan man höra en knappnål överväga att falla. Ingen i publiken vågar ens fundera på att hosta. Avsaknaden av mikrofoner bidrar också till att musiken kommer närmare.
De fem musikerna som under kvällen står och sitter på scen (Robert Ek på klarinett, Daniel Saur slagverk, Nils-Erik Sparf violin, Elemér Lavotha cello och Mårten Landström piano) gör musiken levande och uppslukande. Allt utom musiken försvinner.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, februari 25, 2014

Spiders utsätter publiken för äkta vara

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen 22 februari.
Längd: 55 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Det är inte varje dag band som tror sig spela rock verkligen spelar rock.

Den sortens rock Spiders spelar kräver precision. Dels måste man ta det på blodigt allvar. Dels måste man göra det med glimten i ögat. AC/DC är världsmästare på den balansgången och Spiders hanterar det också ypperligt. Det är en blandning mellan intelligens och slå-sig-själv-i-huvudet-med-
en-flaska-öl som få kan hantera. Det är rock med energi från punken när den både rockar och rollar, som oklippt och skuren för en lördagskväll i en svettig källare när man vill glömma allt annat.

Utan att behöva avrunda neråt kan man säga att Ann-Sofie Hoyles inte är den största människan som stått på Kafe De Luxes scen, men hon har en röst som med ära tävlar med högljudd gitarr, bas och trummor. Hur får så mycket röst plats? Musikerna kan konsten att väsnas. John Hoyles gitarr skramlar, Matteo Gambacorta (vissa namn är tuffare än andra) spelar John Entwistle-bas som är både melodisk och pumpar på rejält och Ricard Harryson på trummor skulle kunna ersätta Animal i Mupparnas husband om behovet uppstod.
Med bara en fullängdare i ryggen - och för all del en EP samt några singlar - är urvalet av låtar något begränsat. Åtta av de nio låtarna från debuten finns med på låtlistan. De flesta låtarna är under tre minuter och några långa och tekniskt avancerade solon blir det inte. Det är en sorts musik som gör sig bäst i rimliga mängder. Variation är inte a och o i genren. Det finns bara två lägen: av och på. Och under konserten gång stänger de inte av. Det skulle kunna bli platt och onyanserat om de inte var så jäkla bra, för rent teoretiskt motsvarar det en film enbart bestående av biljaktscener. Pratet mellan låtarna är begränsat, även om Ann-Sofie tackar för applåderna med att säga att det känns som att fylla år.

Det är förstås en slump att hon ser ut som om David Johansen från New York Dolls har en svensk dotter tillsammans med Grace Slick från Jefferson Airplane, men rent musikaliskt ligger de närmare de förstnämnda. Dock är Spiders bättre på att hantera sina instrument. Man får inte intrycket att allt kan falla isär vilket ögonblick som helst, även om Ann-Sofie ibland skakar tamburin så att armarna riskerar att lossna.

Det finns så många dåliga band som tror att de spelar rock att man lätt glömmer hur det ska låta och kännas när man utsätts för den äkta varan. Efter en timme i Spiders våld är man påmind.

Läs mer om liknande: 
Hammered Satin spelar också sjuttiotalsrock
The Who för nybörjare 
Please Kill Me är en intressant bok om sjuttiotalspunk
Jack & The Wild Horses är en märklig upplevelse

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, februari 18, 2014

Frijazz med humor, hjärta och mycket tutande

SE & HÖR
Plats: Alvesta Jazz & Blues
Tid: Lördagen 15 februari.
Längd: 45 plus 55 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Energin, inlevelsen och upplevelsen.

Ibland är jazzen snäll, mjuk, har vattenkammad sidbena och kommer när man ropar på den. Och det är trevligt. Ibland är jazzen punk och tutar så att man nästan får ont in huvudet, hoppar upp och ner och sprattlar från topp till tå. Och det är också trevligt. Se & Hör spelar förvisso akustiskt, men attityden är på Bitches Brew-tutnivå. Bitches Brew är förvisso fusion och Se & Hör är väl närmast frijazz, men det är samma take no prisoners-känsla. Trots att bandet bara består av fyra personer, löst räknat Anna Högberg på saxofon, Niklas Barnö på trumpet, Dennis Egberth på trummor (presentation: han är inte bara trummis, han är musiker också) och Emil Skogh på kontrabas, spelar de som om det inte finns någon morgondag. Det kan vi inte med säkerhet veta att det gör, så det gäller att passa på.
Och alla som har humor och leklusta att döpa en låt till Fan Far, som de inleder med, förtjänar en applåd. Den humorn och leklustan finns genomgående även i musiken. Högberg har i tidningen Orkesterjournalen sagt att musik som bara känns duktig och tillrättalagd inte rör henne i ryggen. Mycket kan sägas om Se & Hörs musik, men duktig och tillrättalagd är inte två av adjektiven som passar. De fortsätter med Grattis På Födelsedagen För Fan. Då har medlemmarna presenterats och vi har fått veta vad de har för favoritmat. De har också sagt att de har spelat ihop i tre-fyra år och gjort ungefär lika många spelningar. Sant är i alla fall att de just släppt sin första skiva som de säljer med både humor och hjärta.
Folk som inte gillar jazz brukar lite nedlåtande säga att det låter som om alla spelar varsin låt. Det är för amatörer. Se & Hör låter bitvis som om de spelar två låtar var. Att få åtta låtar samtidigt är valuta för pengarna. Bunkerlåt spelas live för andra gången. Den sticker ut med sin traditionella regelbundna rytm från både bas och trumma. Tur att saxofon och trumpet tutar loss för fullt så publiken inte blir förvirrad.
För att återvända till det inledande resonemanget. Det ena behöver inte vara bättre än det andra, men det finns jazz man spelar när man vill koppla av och ta det lugnt. Och det finns jazz man spelar när man vill åka till yttre rymden via Alvesta. Det är den sortens jazz Se & Hör spelar. Ni som stannade hemma för att kolla på Melodifestivalen eller den där sportgrejen borde ha förstånd att ångra er.
Mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, februari 11, 2014

Konserten är bättre än musiken

NAVID MODIRI & GUDARNA
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 8 februari.
Längd: 75 minuter.
Publik: Fullsmockat.
Bäst: Publikkontakten höjer stämningen.

Första låten Vi Gör Det Här För Att Vi Måste lånar sitt gitarriff från Jimi Hendrix Little Wing. Det verkar som att bandet hade kunnat spela vad som helst. Publiken har bestämt sig för att det är fest - förr både kropp och hjärna - och det är publiken som bestämmer. Och de bestämmer att det är dags för dans och händerna i luften. Även om bandets skivor ibland avviker i närmast studentspäxiga låtar stör inte det en ölglad lördagspublik.

Det är enklare att nämna vad Navid Modiri inte gjort än vad han har gjort, men låter namnet bekant är det kanske från P3. Tillsammans med Gudarna har han gjort fyra skivor. Låtarna har influenser från fler håll. Musiken är rytmisk och blandar skramlig pop, soul, hiphop, reggae och elektroniskt. Reggaen och de svängiga låtarna funkar bättre än de lite blekare poplåtarna, både musikaliskt och publikmässigt. Modiri både sjunger och rapar. De flesta låtarna är ordrika. Det Är Inte Lätt har rapade verser och en sjungen refräng som kunde vara från tidigt åttiotalet.

Texterna är mer än ofta politiska och genomtänkta. De handlar inte bara om att partiet X är dumma utan går djupare och uppmuntrar till att tänka och inte bara ha åsikter. Här Kommer En Lista är mycket riktigt en lista Modiri skrivit om saker och människor han tycker om. Omkoppling Sker handlar om hur det skulle vara om Göteborg jämnades till marken av krig. Både av texter och prat mellan låtarna är det uppenbart att Modiri är en tänkande människa. Han kan prata allvar utan att det blir pretentiöst samtidigt som han vet hur man hanterar en publik som inte nödvändigtvis är här för att stå still och dricka te.

- Ska ni sjunga med får ni göra det ordentligt, säger Modiri spelat allvarligt även om allsången redan når upp till godkänd volym. Refrängerna är oftast skrivna för allsång. När ljudet tillfälligt försvinner meddelar basisten Jacob Brydolf att publiken får roa sig själv en stund - ha trevligt då för fan, beordrar han skämtsamt.

Kom Dag Kom tar ner tempot och publiken som står och trängs får andas, men även under de låtarna som är lite mer anonyma håller publiken och Modiri igång och intensiteten håller i sig. Kvällens sista låt blir Någon Håll I Mig. Publiken uppmuntras att dansa och det gör publiken. Låten är en av kvällens bästa och trots vissa ojämnheter har bandet med hjälp av en hängiven publik ordnat fest.
Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

lördag, februari 08, 2014

Bakom Llewyn Davis insida

Bröderna Coens film Inside LLewyn Davis har biopremiär i dagarna. Den skildrar folkmusikscenen i New York i början av 1960-talet. Huvudkaraktären är fiktiv, men vissa händelser är tagna från Dave Van Ronks självbiografi.
Till och med för de mer invigda är Brooklynfödde Dave Van Ronk (1936-2002) mest känd för sin koppling till Bob Dylan. Dels var Van Ronks dåvarande fru Terri Thal en kort tid manager åt Dylan. Dels snodde Dylan arrangemanget till House Of The Rising Sun på sin första skiva från 1962. Mer än 50 år senare mindes Van Ronk händelsen i Martin Scorseses Dylan-dokumentären No Direction Home.
Van Ronk fick en viktig roll för den spirande scenen som mentor och förebild för de yngre förmågorna. Hans lägenheten blev enligt Dylans dåvarande flickvän Suze Rotolos självbiografi ett vardagsrum för en ny generation bohemer. Van Ronk fick smeknamnet The Mayor Of MacDougal Street - MacDougal streets borgmästare. Det blev också namnet på självbiografin han nästan hann färdigställa tillsammans med Elijah Wald innan sin bortgång.
Under 1950-talet inledde den konservativa senatorn Joseph McCarthy kartläggning och förhör, i vissa fall ren förföljelse, av folk med kommunistiska eller socialistiska åsikter. Det kalla kriget resulterade i en antingen eller-politik som gjorde att många som ansågs sprida eller värna om oamerikanska värderingar bannlystes om de vägrade dämpa sig. Pete Seeger, som nyligen gick bort vid 94 års ålder, vägrade svara på frågor om åsikter och vänner. Han bannlystes från radio, tv och skivinspelningar. 
Van Ronk beskriver i boken hur han dras mot vänsterkanten främst som en motreaktion. Han vill så långt bort från McCarthy och Richard Nixon som möjligt. Han börjar snart störa sig även på de mest enögda kommunisterna, även om han är emot registrering och svartlistning som han menar mer eller mindre kvävde folkmusikrörelsen under femtiotalet. Det blev enklare att stå på barrikaderna på sextiotalet, i alla fall om man var vit. Samtidigt konstaterar han lakoniskt att han ändå inte gjorde tillräckligt mycket väsen av sig för att vara aktuell för övervakning. Men han var politiskt aktiv och deltog i demonstrationer. Att han inte sjöng direkt politiska låtar berodde på att han ansåg sig inte vara tillräckligt bra på det. Han spelar hellre blueslåtar som i många fall var gamla redan då och som på sitt sätt ofta skildrar karaktärer på samhällets skuggsida. Även om Van Ronk inte skrev egna låtar, något som inte prioriteras inom folkmusiken, blev han en utmärkt skildrare.
Vi får en intressant definition av vad folkmusik egentligen är. Van Ronk menar att det var en muntlig tradition, ett sätt att berätta för folk som inte kunde läsa och skriva. Låtarna och deras berättelser blir viktigare än vem som sjunger dem. Han bjuder till och från på intressanta resonemang om musikhistoria och boken är inte bara en självbiografi där det egna jaget är viktigt. Van Ronk delar med sig även av sammanhanget han verkade i, både musikaliskt och politiskt med analyser som är lättförstådda, väldigt nyktra och underhållande. Och han kan konsten att dra en har-det-här-verkligen-hänt skröna.
Till och med de i självbiografier obligatoriska inledande minnena från skola och barndom är värda uppmärksamhet, långt ifrån de transportsträckor de brukar vara. Van Ronk får till och med svält – han spelade banjo i ett jazzband på femtiotalet och redan då gick det inte att försörja sig på att spela jazz - att framstå som något man vill testa. Han byter från tradjazz till folkmusik när han inser att jazzen är över och blir kidnappad av en äldre (sextonårig) kvinna som tar med honom från Brooklyn till andra sidan universum i Greenwich VillageManhattan. Ett område som alltid anses ha varit bättre för 20 år sedan. Det såg, berättar han upphetsat, ut exakt likadant som Brooklyn. New York hade många musiker men Chicago, Los Angeles och San Francisco hade fler ställen att spela på för de engagerat hoppfulla.
Folkmusikvärlden tycktes vara mer kamratlig, i alla fall inledningsvis när scenen i New York var så liten att alla kände alla och turisterna inte hittat dit än. Man stöttade varandra istället för att trampa varandra på tårna. Vill man veta mer är Van Ronk en utmärkt guide som både förklarar det större sammanhanget och roar med udda detaljer från händelsernas centrum. Inte helt långsökt att bröderna Coen med sin udda humor fallit för The Mayor Of MacDougal Street.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

fredag, februari 07, 2014

Jord - gränslös musik från gränsen

Plats: Älmhults Folkets hus.
Tid: Tisdagen 4 februari.
Publik: Ett fyrtiotal.
Längd: 75 min.
Bäst: Det har sagts förr, men äkta musikglädje är alltid bäst.
Saknade mest: Några låtar till hade inte gjort ont.

En helt vanlig tisdag i februari i Älmhult kan man lyssna på gruppen Jord som spelar världsmusik från Tornedalen. Det är en udda och spännande upplevelse, inte alltid helt lätt att beskriva. De sjunger huvudsakligen på meänkeli, som betyder vårt språk. I Sverige finns ungefär 50 000 personer som pratar meänkeli och det har erkänts som minoritetsspråk. För otränade småländska öron låter det förvillande likt finska, men kanske lite mer melodiskt. Det kan förstås också bero på sången. Tornedalen ligger på gränsen mellan Sverige och Finland. Och om det här blir mycket samhällskunskap för en musikrecension beror det på att bakgrunden spelar en viktig roll för musiken. Innan konserten delas det ut en liten broschyr om nationella minoriteter och språk och hur det påverkar oss. Sedan börjar bandet konserten med att förklara hur Sverige förlorar Finland 1809 och hur gränsen kom att hamna där den ligger än idag.
Jords tredje skivan Nice Matka (som betyder trevlig resa) släpptes i samband med bandets 10-årsjubileum 2011. Musikens två viktigaste beståndsdelar är stämsången - alla fyra medlemmarna sjunger - och rytmen. Rytmerna befinner sig bitvis i ett harmoniskt mellanlunk som gör att man slappnar av i kroppen och dansar lite trots att man sitter ner. Inspirationen kommer från hela världen och där ligger bland annat Grekland. Den influensen leder lite otippat till ett allsångsförsök på tornedalska. Bandet blandar traditionell musik med egenskrivet. Att försöka sig på att nämna titlarna på några favoritlåtar är dömt att misslyckas.
Det är avslappnande att lyssna på sång på ett språk man inte förstår. Eftersom det fullt logiskt är svårt att hänga med i texterna lyssnar man på ljuden istället för innehållet.
- Texterna handlar om olycklig kärlek. Det är det gamla vanliga. Så om ni inte förstår alla ord behöver ni inte vara oroliga. Blir det någon ändring säger vi till, informerar de omtänksamt.
Johanna Lindgren på flöjt och slagverk, Erling Fredriksson på kontrabas både med och utan stråke, Jan Johansson på dragspel och Susanne Rantatalo på slagverk bjuder, trots gemensamt hemland med publiken, på en smått exotisk musiktradition. Men så är det också längre till Tornedalen än till Rumänien från Älmhult. De avslutar med att enligt finsk tradition säga tack och förlåt. Det var så lite. 
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

torsdag, februari 06, 2014

De är först in i Swedish Music Hall Of Fame

Idag tillkännagavs de första tolv namnen att ta plats i den svenska musikens Hall Of Fame. Vissa av namnen är svåra att komma runt. ABBA och Roxette på grund av sina stora internationella framgångar, Evert Taube och Monica Zetterlund för sin status som ikoner. Stina Nordenstam och Entombed har båda varit stilbildande om än i kanske lite smalare kretsar. Om man tycker att vissa namn är uppenbara så är det lite poängen med den här sortens sammanhang att det är de stora namnen som premieras. Utgår från att Peps finns med på nästa lista. Hans betydelse för blues och reggae på svenska är svår att överskatta. 
Hela listan för första årskullen:
1 Evert Taube
2 Jan Johansson
3 Latin Kings
4 Nationalteatern
5 Cornelis Vreeswijk
6 Stina Nordenstam
7 Ebba Grön
8 Eva Dahlgren
9 Entombed
10 Monica Zetterlund
11 Roxette
12 ABBA

Vill man läsa juryns motiveringar kan man göra det här. I juryn ingår bland andra musikjournalisten Jan Gradvall och radiolegenden Kersti Adams-Ray.
PS. Jag försökte hitta en bild på ABBA där de inte ser så töffiga ut, men det är inte lätt. DS

Läs mer om liknande:
Svensk jazz för nybörjare
Per Gessle för nybörjare
Entombed? Du har väl inte missat hur stilbildande svensk extremmetall är
Monica Zetterlund hade bra smak när hon valde låtskrivare

Etiketter: , ,

onsdag, februari 05, 2014

Top Dogs och Bill Öhrström svänger fint

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen 1 februari.
Längd: 75 plus 15 minuter.
Publik: Ett fyrtiotal.
Bäst: Bill Öhrströms inlevelse.
Saknade mest: Konsertens andra halva.

Det är ett modigt upplägg. Under kvällen får vi höra Bill Öhrström sjunga några av sina sällan framförda svenska låtar. Merparten av konserten består av outgivna låtar blandat med låtar från skivan Gift som kom 2006. Han förklarar valet av språk med att citera Horace Engdahl: Som svensk blir man dummare på engelska. Den främsta konsekvensen verkar vara att man inte märker det. Tur då att Öhrström dessutom skriver bra svenska texter. Han inte bara sjunger på svenska, han placerar texterna i Sverige också. Och även om Lidingö (som en låt heter) inte spelar en lika viktig roll i blueshistorien som Clarksdale är det i alla fall med största sannolikhet närmare Öhrströms verklighet. Som textförfattare kan han konsten att berätta historier med enkla bilder. Faktiskt så pass att man verkligen lyssnar för att kunna hänga med i verserna.
Top Dogs spelar den där sortens stillsamt men obevekligt gungade souliga blues som får benen att röra på sig, även om de ibland fastnar i en mellanlunk som är mer duktig än svängig. Under ett parti där de spelar i tur och ordning Om Vindarna Vänder, den långsamma Liv, boogien 365 Dagar och Hat I Mitt Hus visar de ändå sin bredd. Öhrström har en pojkaktig utstrålning och är förmodligen på gränsen till för glad för att vara trovärdig som sårad bluesman, men det är uppenbart att han njuter av att sjunga och spela munspel.
Top Dogs släppte sin första skiva 2012 men har lång erfarenhet från andra band. Gitarristen Sverker Blomberg var med och vann Nalens popbandstävling innan gammelfarfar föddes, förutsatt att gammelfarfar föddes efter 1967. Om man googlar snubblar man över insikten att trummisen Jonas Backman kan skilja på 18 olika sorters shuffle och det är minst 17 mer än de flesta. Patrik Norrman är den sortens basist som spelar det som låten behöver, tryggt och stabilt.
Efter pausen är tanken är att bandet ska komma tillbaka och spela engelska låtar, men tekniska problem drar ut på tiden och ett disco väntar. Efter nästan en timmes uppehåll kommer bandet ändå upp och kör tre låtar till med gitarristen Blomberg på sång och Öhrström på congas. Ett något snopet slut på en trevlig kväll.
Blomberg säger förresten att Öhrström var först i landet med congas. Är det sant eller ett internskämt? Man kan i alla fall googla sig till att han var först i Stockholm.
Läs mer om liknande:
Och finsk rockabilly
Så blir du blues
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,