måndag, juli 17, 2017

Reportage: Säljerydfestivalen

Säljerydfestivalen är sju dagar med kärlek och fred som tema. Där vissa festivaler känns som tillfällen att träffa gamla bekanta medans konserterna pågår är det i Säljeryd snarare tvärtom. Det pågår konserter medans gamla bekanta träffas. För det känns verkligen som om alla känner alla i Smålands motsvarighet till Christiania.
Var ligger egentligen Säljeryd, undrar kanske någon. Om ni till exempel kör från Växjö mot Tingsryd svänger ni till vänster strax efter Ingelstad mot metropoler som Linneryd och Älmeboda. Bara någon kilometer efter ni svängt ligger det en gård på vänster sida av väg 122. Nyser ni riskerar ni att missa den. Det är onekligen en anspråkslös tillställning, långt i från det som i brist på annat kan kallas musikbranschen. Artisterna är många och spelar för bensinpengar och mat. Det är sympatiskt och hjärtevärmande.
Den mest namnkunniga artisten detta år är stilbildande sångaren och låtskrivaren John Holm, som på typiskt John Holmskt manér spelade redan på torsdagskvällen. På lördagen, sista dagen, var det sammanlagt fyra scener i gång, ingen av dem större än en genomsnittlig veranda. Och bara denna dag var sammanlagt 21 artister schemalagda, men också dans, teater, poesi, yoga och sagor bland mycket annat. Att säga att det är nära till naturen är ingen överdrift. Skogen ser ut som vakter. Det finns förstås inga riktiga vakter. Mest av allt finns det gemyt, festivalens kanske allra främsta tillgång.
De fyra i Basement Bout spelar energisk pop i gränslandet till punk. De har en bra scennärvaro och det förekommer härligt frigjord fuldans i publiken. Mando Diao nämns som förebild. De är i den åldern när det kan vara ren magi att ägna all ledig tid åt att stå och harva i en replokal.
Olivia Nu är betydligt mer lågmäld, ensam med akustisk gitarr och låtar i närheten av svensk vistradition med stora ögon. Men hon bygger också upp spännande ljud med looppedal som låter henne sjunga stämmor med sig själv och använda sin röst på ett intressant sätt. Och naturligtvis använder hon magen som trumma.
Under lördagseftermiddagen är det dessutom både plusgrader (närmare tjugo, som om det vore sommar eller något) och bitvis sol, men bitvis också i demokratins namn riktiga störtskurar. Och ibland sol och störtskurar samtidigt. Under de här omständigheterna är musiken närmast en ren bonus.
George Harrison sjöng en gång att vi kan frälsa världen med vår kärlek, och det kanske han har rätt i. Men ett par rejäla gummistövlar sitter inte heller fel.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

fredag, juli 14, 2017

Konsertrecension: The Eminent East Coast Dixie Stompers

The Eminent East Coast Dixie Stompers
Tid: Onsdagen den femte juli.
Plats: Utvandrarnas hus.                                
Publik: Strax över hundra.
Längd: 90 minuter.
Bäst: Äkta spelglädje är alltid bästa spelglädjen.

Gladjazz, tradjazz, dixielandjazz, New Orleans-jazz, revivaljazz, ragtimejazz, skolbandsjazz. Kärt barn blir lätt förvirrat. Men på onsdagen var det besök av The Eminent East Coast Dixie Stompers som spelar denna sorts jazz, alla namnen beskriver ju  mer eller mindre samma musik. Det är jazz som började i New Orleans, är starkast förknippad med Louis Armstrong och spreds över USA just av honom i takt med att hans band turnerade över landet.
East coast i bandnamnet betyder inte New York, utan Kalmar. Men det är mer eller mindre samma sak. De är vänliga nog att informera om att där har solen minsann skinit hela dagen. Stamparna bildades redan 1976, men musiken de spelar var gammal redan då. För visst må takterna de bjuder på vara lastgamla och överlag kända, men de bjuder också på några egenskrivna arrangemang.
Det är uppenbart att de har väldigt kul när de sitter eller står och med småputtrig charm tar sig igenom låtar som i vissa fall är jämngamla med första världskriget. Det blir en världspremiär med Mardi Gras Parade. Mardi gras äger rum i New Orleans, men det visste ni förstås redan. Redan i kvällens tredje låt klämmer de dessutom till med ett trumsolo.
Stilpoäng också för det underhållande mellansnacket, fingerknäppandet och  frågesporten som skapar skratt och höjer atmosfären. Med sju personer på scenen saknas det inte heller musikaliska detaljer att njuta av. Blåsinstrumenten dominerar, men det finns också gitarr, bas och trummor bakom saxofonerna, trumpeten och klarinetten. Det både svänger och tutar.
Det blir till och med sång i några passager, bland annat i I Can´t Get Started, en av 247 låtar de säger sig ha i sin katalog, som innehåller en liten pass till en svensk skådespelare som de sedan inte avslöjar vem det är. Sedan blir det Hasse & Tages Hon och jag, vars text förresten gav Per Gessle idén att sätta på flickorna på Tv 2. Och självklart blir det en genomgång av orkesterns ljudutrustning.
Av låtarnas snittålder går det att ana sig till publikens snittålder. Även om det inte dansas överdrivet vilt i bänkraderna börjar det relativt omgående rycka i benen och sedan fortsätter det.
Om gubbrock är ett nedlåtande begrepp kan det med bestämdhet fastslås att gubbjazz är något som rekommenderas att intagas regelbundet för en dos befriande livsglädje med fotstamp.

Läs mer om liknande:
Konsertrecension: The Eminent East Coast Dixie Stompers (2014)
Tanke och skratt med Hasse och Tage och Monica
Ken Burns dokumentärserie om jazzens historia bör ses av alla
Svensk jazz för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

onsdag, juli 12, 2017

Reportage: Rockin´ Jamboree #2

Midnatt råder, tyst det inte är i skogen. Det rockas, väsnas, dansas och svänger rejält. I helgen var det nämligen dags för andra upplagan av Rockin´ Jamboree. Under två dagar samsades en salig och svettig blandning av bland annat rock´n´roll, rockabilly, rhythm´n´ blues och swing.
Det fanns även lyckohjul, skjutbana och klädförsäljning. Det sistnämnda förstås allra helst med femtiotalslook. Strax utanför parken har en spontan campingplats vuxit upp för de som vill trotsa väder och sunt förnuft. Tur att det finns korv med bröd för en rimlig summa att värma sig med. De flesta har husvagn, men några har satt upp tält. Några riktigt vräkiga femtiotalsbilar är också uppställda.
Fredagen inleddes vid sex och körde sedan enligt schemat varannan DJ, varannan artist tills Honey Boy Slim & The Bad Habits brakade igång vid midnatt. Lördagen började redan vid tio när det serverades frukost för de tappra som vill komma igång inför en dag som höll på fram till kvällens sista schemalagda akt vid midnatt, nämligen de värmländska zydecofavoriterna Evil Emil & The King Congo Cobras. Och både på fredagen och lördagen avrundades allt sedan med Dj i en timme innan parken med all rätt somnade vi två. Hur länge campingen var vaken tvistar de lärde om. Eller kanske inte.
En fördel, anpassad för de eventuella brister den svenska sommaren trots allt har, är att alla konserter utspelar sig under tak. Det är ett bra sätt att undvika både solsting och regn. Det sistnämnda dominerade. Kanske är vädret en anledning till att det är lite tunt i publiken, men de som tagit sig hit njuter.
På fredagen spelade Ramblin´ Ellie & The Bashtones charmig rock´n´roll av femtiotalsmodell. Det är svårt att stå still och fötterna börjar stampa takten av sig själva. Några i publiken dansar swing helt spontant. Eller är det bugg?
Att uppleva Honeyboy Slim & The Bad Habits live kan liknas vid solsting. Ta av säkerhetsbältet, rulla ner rutorna, gasa inför alla kurvor och kör rakt ut för stupet . I trafiken är det igen bra idé. För ett band som spelar live är det precis som det ska. Alla dansar, många skriker rakt ut mellan låtarna. Bandet går, som alltid, på knock. En rutinerad recensent dansar sig genomsvettig. Hurra! Tillfälligt slutar det till och med regna. Men det kan förstås vara en slump.
En helg när vädret orsakat både nerblåsta träd och inställda gotlandsfärjor går det sammanfatta rapporten med att det varit fullt blås även på Tyrolen. Bara att lyfta på regnmössan och tacka för den här gången.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, juli 06, 2017

Konsertrecension: Thomas Stenström

Thomas Stenström 
Plats: Linnéparken. 
Tid: Onsdagen den 28 juni. 
Publik: Strax under tusen. 
Längd: 75 minuter. 
Bäst: På En Vacker Dag sticker ut. 
Saknade mest: En värmande sittdyna till en medelålders bakdel.

Enligt kalendern börjar högsommaren närma sig och i Linnéparken innebär det att onsdagarna ägnas åt Scensommar från och med den här onsdagen. Och som smålänning är det aldrig fel med gratis inträde. Först ut är Thomas Stenström som fick en jättehit för tre år sedan med Slå Mig Hårt I Ansiktet. Den har närmare 30 000 000 spelningar på Spotify och dyker inte oväntat upp mot slutet. Hans senaste skiva Rör Inte Min Kompis!, den tredje i ordningen, släpptes när året bara var ett barn och det är låtar från den som dominerar kvällen. Det är inte lätt att leva inleder energiskt, Allt jag har avslutar melankoliskt.
Det är svårt att lyssna på Stenström utan att dra paralleller till en känd göteborgare vars namn slutar på åkan Hellström. Det blir till och med en samba i form av Eldorado. Sången som ligger på bristningsgränsen och musiken som bitvis ger intryck av att ha druckit för mycket Red bull finns där. Att döma av publiken längst fram är det inte bara musiken som druckit Red bull, även om det tar ett tag innan de kommer igång.  Även i övrigt är publiken välfylld. Ungdomar, barnfamiljer och pensionärer sitter både på bänkar och på gräsmattan.
Om vädret inte är riktigt där det borde vara så är det i alla fall uppehåll. Med tanke på hur sommaren i Växjö ibland beter sig får vi vara nöjda med det, även om det stundtals blåser kalla vindar. Efter tjugo minuter tar Stenström till och med av sig solglasögonen när han sjunger Elvis, Einstein Och Jag. Den har en egen ton och stakar ut en möjlig väg framåt. Det här är inte mitt land har politisk pondus. Det fyra personer starka kompbandet både skramlar och sjunger stämmor med den äran. Ett och annat aaaaaah är bra att stoppa in i låtarna, det är enkelt att sjunga med i.
Säga vad man vill om Hellström, men trots alla stölder, lån och tydliga influenser har han en tydlig profil som är lätt att känna igen. Det kan inte riktigt sägas om Stenström. Han har, i alla fall inte än, hittat en egen stil. Lite Bruce Springsteen och The Clash får också plats bland influenserna.
Till hans fördel ska sägas att låtarna helt saknar dödkött, att han inte vet vad långörer och transportsträckor är, att han har kul på scenen och har hjärtat på rätta stället. Och det är onekligen något fler artister borde testa. Nästa vecka gästas Scensommar av Musica Vitae.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, juni 26, 2017

Konsertrecension: Madeleine Frey

Madeleine Frey 
Tid: Söndagen den elfte juni. 
Plats: Kafe De Luxe.
Längd: 45 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Sången och musiken når både ut och in.
I april släppte Malmöbaserade Madeleine Frey sin fina debut-EP Leave My Heart Outside. I går framförde hon några av de låtarna och lite annat på Kafe De Luxes lilla restaurangscen. Även om de snygga körerna och intrikata arrangemangen från skivan skalas bort denna kväll finns hennes sångröst där och det är den som står i centrum. Att turnera med den stråkkvartett och sex personer starka kör som förekommer på skivan hade förstås blivit omständigt. Med sig har hon istället bara David Johannesson på gitarr.
Don´t Let Go inleder och den blir jazzigare live än på skiva i det avskalade formatet. Och om inte rösten skär genom glas så tar den sig igenom sorl utan problem. Där låten Quiet på skiva påminner om The Beatles Eleanor Rigby med sina huggande stråkar, blir den en jazzig svängig låt live med porlande gitarr som både skuttar och skaver. En av kvällens höjdpunkter. Troubles handlar om att göra sin egen grej. Om att, som hon säger, tuta och köra. Stillsamma och drömmande Old Souls är en ny låt som inte finns med EP:n och som ger mersmak. To Judge, som Johannesson skrivit musiken till, är också ny och börjar med ett litet funky riff. When I Called Home är sist ut. Hon ber oss lyssna på texten.  
Det är inte helt lätt att nå ut till den lilla publiken som sitter och äter, skramlar med bestick eller sitter och pratar över en öl med bekanta. Att musiken dessutom är lågmäld och låtarna håller ett lågt snittempo är inte idealt. Men ändå når duon ut och skär igenom. Hon har den sortens röst, en sån som kräver att man lyssnar. Johannessons precisa och varierade gitarrspel bidrar också till att bristen på instrument inte blir ett problem. Han utnyttjar dessutom klangen i sin halvakustiska gitarr effektivt.
Sex av Freys låtar finns på Spotify. Det sätter henne i sitsen att det är svårt att få ihop en låtlista. Men å andra sidan, de låtar hon har är bra. De nya låtarna, alltså de som är nyare än skivan som kom i april, lovar en fortsättning.
Hon ger ett lugnt och tryggt intryck, trots att hon är debutant. En artist som redan hittat hem i sitt uttryck. Hon låter, om ni ursäktar en sliten formulering, musiken tala för sig själv. Det finns något värmande och lugnande i tonen. Musik som tar plats utan att trängas. Egentligen perfekt för just det här sammanhanget: en stillsam kväll där ledigheten är befriande och inte stressande. 

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

söndag, juni 18, 2017

Paul McCartney 75 år


You think that people would have had enough of silly love songs
I look around me and I see it isn´t so
Some people wanna fill the world with silly love songs
And what´s wrong with that?
I would like to know
´Cause here I go again:
I love you
I love you
I love you
I love you
- Silly Love Songs

Det är inte en text man ska skriva om man vill vara rockmytologiskt korrekt. Men måste man så måste man. Och är man James Paul McCartney, född den artonde juni 1942 i Liverpool, behöver man inte bry sig.

Som musiker utgjorde han en fjärdedel av The Beatles. Som låtskrivare utgjorde han ena halvan av pophistoriens mest framgångsrika duo. På sjuttiotalet bildade han The Wings som efter hand blev allt större för att under sina sista år börja radera några av The Beatles rekord. Ingen annan artist/låtskrivare har haft större kommersiella framgångar. Fråga Guiness Rekordbok. Än idag kan James Paul McCartney sälja ut en arena på rekordtid bara genom att hosta. En låt behöver inte vara bra för att den blir en hit, men lite imponerad kan man ändå kosta på sig att bli av en man som kan stoltsera med fler än 70 guldskivor och en sammanlagd försäljning som ligger någonstans runt 1,5 miljarder skivor.

Men det var inte statistik inlägget skulle handla om. Musik är viktigare än så. Framför allt är det roligare än. Dessutom är det ett väl etablerat faktum att man aldrig har kunnat plocka någon poäng med att svara Paul McCartney på frågan ”vad lyssnar du mest på just nu?”. Statistiken gör inte saken bättre. Det är alltid bättre att hylla obskyra artister som bara tre personer känner till. Mycket kan sägas om McCartney, men obskyr är han knappast.

Och genom att till synes alltid sjunga om kärlek gör han också ett ställningstagande. Han har förvisso sjungit om annat också. Låten Give Ireland Back To The Irish måste sägas vara politisk, BBC förbjöd den, och även en sån sak som Freedom var i samma riktning – om än tyvärr utan några andra kvaliteter. Han har också sjungit om djurens rättigheter. Men det är ändå som composer of melodic love-songs and member of The Beatles som han kommer att bli ihågkommen. Å andra sidan, medlem av The Beatles är ett ganska bra eftermäle för en musiker.

Även om det är som kompositör av Yesterday, Michelle, Hey Jude och Let It Be han lär bli ihågkommen var det han som låg bakom även kakafonin Helter Skelter, de mystiska bandslingorna på Tomorrow Never Knows och som var först med att att uppskatta avantgarde i bandet. Han träffade det tyska gökboet Stockhausen när kollegan John Lennon ännu menade att avantgarde is French for shit. McCartney planerade tom en soloskiva med experimentell elektronisk musik som han skulle kalla McCartney Goes Too Far, men den blev tack och lov/tyvärr aldrig av. Men några av de soloskivor som sågades av kritiker när de släpptes anses nu vara borttappade mästerverk och har de senaste åren kommit i påkostade återutgivningar med bonusskivor och DVDer. McCartney har de senaste tio åren långsamt börjat få det erkännande som han inte fick under t ex sjuttio- och åttiotalet.

Hans konstintresse gav upphov till Sgt Pepper Peppers Lonely Hearts Club Band-omslaget och antitesen The White Album. Hans kärlek för den belgiske surrealisten René Magritte (1898-1967) gav upphov till skivbolagsnamnet Apple.

2005 släppte han albumet Chaos And Creation In The Back Yard som har börjat visa sig vara en av de bästa skivor han gjort. En skiva som faktiskt är där uppe med tidigare underskattade Ram och McCartney II. Run Devil Run var en förvånansvärt pigg coverskiva och tidigare i år hyllade han den jazz han växte upp med på Kisses On The Bottom. New blandade klassisk McCartney med nya influenser på ett lyckat sätt. Något direkt dåligt har han faktiskt inte gjort sedan 1993. Han har slutat vara den trötta gubbe han - med all rätt - länge avfärdades som.

Han har under de senaste turnéerna dessutom rest med ett av de bästa banden han jobbat med. De har rent av spelat ihop i mer än femton år, längre än både The Beatles och The Wings höll ihop. Tyngden i låtar som Jet och Flaming Pie har framträtt tydligt och lyft låtarna ytterligare. Han har också blivit bra på att gräva fram lite mer udda låtar. Senast han spelade i Sverige fanns Tempory Secretary med i låtlistan. Men visst skulle han gärna få gräva djupare, även om fler onekligen vill höra Hey Jude än Tomorrow.

Den där evigt leende mannen med ena tummen i vädret kanske inte är fullt så ytlig och uträknad som kritikerna länge påstod.

Förresten, även om det skulle visa sig att han är så löjlig som belackarna hävdar, om det nu verkligen är så att han bara skriver en massa löjliga kärlekslåtar - vad är det egentligen för fel med det? Det skulle jag vilja veta.

Läs mer om Paul McCartney:

Etiketter: ,

måndag, maj 29, 2017

Konsertrecension: Hep Stars

Hep Stars 
Plats: Tyrolen. 
Tid: Lördagen den 20 maj. 
Längd: En timme. 
Publik: Cirka tusen. 
Bäst: Majvädret är på bra humör. 
Saknade mest: Energi.

Det har gått 47 år sedan Hep Stars senast spelade på Tyrolen utanför Alvesta. Och om de inte var Sveriges bästa liveband 1965 på skivan Hep Stars On Stage var de i alla fall ett av de röjigaste. Raggarrock när den var som svettigast. Då gick alla låtarna i dubbel hastighet. Nu är det snarare halva farten som gäller. Åldern tar ut sin rätt och inget fel med det.

Hur mycket hep är det då i stjärnorna 2017? Låtskrivaren och orgelspelaren Benny Andersson hoppade av redan 1969 och försvann spårlöst. Det blev början till slutet. Enda originalmedlemmen på scen denna lördagskväll är Svenne Hedlund. Han har så mycket röst kvar, och ibland kanske rent av lite mer, än det går att begära av en sjuttiotvååring. Och om håret han har på huvudet verkligen är hans eget är det imponerande.

Hep Stars karriär planade ut efter bara några år i mitten av sextiotalet, men när det small så small det ordentligt. I april 1965 hade de vid ett tillfälle tre låtar på radions Tio i topp samtidigt. Should I, So Mystifying och No Response,  den allra första låten Benny Andersson skrev, kommer tidigt under timmen.

Nostalgifaktorn är hög och gör säkert att den musikaliska stelbentheten spelar mindre roll. Det är svårt att säga att det svänger, inte ens när det bjuds på Elvis Presley på charmig svengelska. Publiken börjar i alla fall röra lite på sig. Men fem Elvis på rad är för många, särskilt när till exempel Consolation inte får plats. Sagan Om Lilla Sofie får i alla fall plats och lämnar över till Wedding och Speedy Gonzales. Men Sunny Girl? Jo då. Den låg på Tio i topp i tre och en halv månad. Flickorna skrek. De numera något äldre flickorna står och mysdiggar och applåderar prydligt.

Det är inte bara Hep Stars som håller igång denna lördag. Dessutom firas boksläpp, det är disco med Hasse Altbark och inte mindre än två spelningar med Humbles Orkester. Parken öppnade redan vid fyra och hela kalaset håller på fram till midnatt för de som verkligen vill roa sig.

Och den en gång splitter nya Cadillacen, för självklart spelas Cadillac också (och efter nästan en timme kommer publiken igång rejält), har under resans gång snarare förvandlats till en rostig Volvo 240 som är charmig i garaget men inte känns riktigt säker att köra med på vägarna. Förvisso med äran i behåll efter alla dessa år. Näst sista låt blir I Natt Jag Drömde, men på Tyrolen har kvällen bara börjat. 

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

tisdag, maj 09, 2017

Konsertrecension: Grapell

Grapell
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Lördagen den 29 april. 
Längd: En timme. 
Publik: Ett trettiotal. 
Bäst: Låt- och musikerhantverket. Så enkelt kan det vara. 
Saknade mest: De hade förtjänat större publik.
Stockholmsduon Grapell är tillbaka på Kafe De Luxe. De var senast aktuella med EP:n Some Places som släpptes i vintras. Titelspåret därifrån, en skönt jazzig halvsläpig låt som doftar åttiotal, är en av kvällens (eller snarare nattens, konserter börjar strax före midnatt) höjdpunkter. Förvisso saknas Many Voices Speaks körsång från skivan, men Emil Erstrands sång är inte fy skam den heller. Duon består av Erstrand på sång och gitarr samt Nils Nygårdh på trummor. Låtarna är välarrangerade, inget de snytit ur sig på en eftermiddag. Det är en sorts pop som kanske inte sticker ut, men berör i sin skenbara enkelhet.
För att slippa missförstånd ska det påpekas att de inte bara är två på scenen. Live utökas de till en sextett och får ett annat och tyngre sound. Gitarrfills blandas med melodiskt drivande basgångar blandas med orgeltoner som breddar ljudbilden blandas med en musiker som ägnar sig åt diverse rytminstrument. Nygårdh bakom trummorna får låtarna att svänga även när de går långsamt. Musiken är nämligen genomgående relativt halvslö och halvputtrig och för att slippa missförstånd en gång till ska det påpekas att det inte heller är något negativt. Rent musikaliskt är det mer söndagseftermiddag än lördagskväll. Kanske går det att tycka att de skulle kunna variera tempot lite mer, men låtarna är tillräckligt välgjorda för att nå ut ändå. Det finns inget dåligt väder, bara dåligt låthantverk.
Och med Erstrands röst som utmärkt hanterar den inte helt enkla balansgången mellan att vara känslosam och inlevelsefull utan att bli överarbetad på det ofta förekommande jag-behöver-gå-på-toa sättet. Sångmelodierna är lika vackra som en klarblå himmel en stilla dag. Shaping My Love är ett bra exempel på stora känslor med små gester och dessutom med snygg falsett. Det är heller inte en slump att Arrow spelats fler än tre miljoner gånger på Spotify, och nu en gång på Kafe De Luxe. Den avslutas med någon sorts oljudsövning som ger stilpoäng.
Musikerna dansar lite på scenen, i alla fall så mycket som utrymmet tillåter. Publiken är inte jättestor men börjar ganska snart jubla mellan låtarna. Och fullt rättvist. Grapell är något så otidsenligt, skrev den gamla bittra recensenten, som ett band som lägger mer tid på musiken än på varumärket. De förtjänar all framgång. 

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

fredag, maj 05, 2017

Konsertrecension: The Simon & Garfunkel Story

The Simon & Garfunkel Story 
Plats: Konserthuset. 
Tid: Torsdagen den 27 april. 
Längd: Två timmar plus paus. 
Publik: Cirka 700, nästan fullt. 
Bäst: Paul Simons låtar och stämsången. 
Sämst: The Big Bright Green Pleasure Machine. Märkligt låtval. 
Saknade mest: The Dangling Conversation.
Amerikanska folkrockduon Simon & Garfunkel är känd för mycket, men inte för förmågan att hålla sams. Redan 1957 hade de en hit som Tom & Jerry med Hey Schoolgirl innan de gick skilda vägar första gången. 1964 gick de skilda vägar igen efter att debutalbumet som Simon & Garfunkel misslyckats på listorna. Paul Simon åkte till England med sin gitarr, Art Garfunkel studerade arkitektur i USA. När sedan The Sound Of Silence, som inleder kvällen, gjordes om av producenten Tom Wilson och blev en hit året efter var duon förstås inte sen att återförenas. 
1970 gick de skilda vägar igen. Enligt Simon för att han ville satsa på sin solokarriär, enligt Garfunkel för att hans roll i filmatiseringen av Moment 22 blev allt större medans Simon klipptes bort. Sedan har de till och från återförenats för att lika till och från inse att de inte kommer överens. Senaste gången de uppträdde tillsammans var 2010.
När nu The Simon & Garfunkel Story kommer till Växjö saknas det varken dramatik eller bra låtar. Och bra är närmast en underdrift. Simon är en av de riktigt stora låtskrivarna. Det kan också vara en anledning till osämjan. Maktbalansen är ojämn, duon består till åttio procent av Simon. Ikväll är Sam O´Hanlon Simon (lite kortare, pottfrisyr) och Charles Blyth Garfunkel (lite längre, elchockfrisyr). De är oklanderliga, stämsången rent av nästan lika snygg som originalens. Kanske har de lite för kul för att det ska vara trovärdigt. Och de pratar brittisk engelska. Tre musiker backar bitvis upp och breddar ljudbilden, ibland blir det i rockigaste laget. Bridge Over Troubled Water slarvas bort lite, men sången sitter som en vante. I Old Friends är de ensamma med gitarr. Då låter det fantastiskt. Film på stor skärm med kollegor och politiska händelser blandas med bilder på duon.
Många hits blir det, och många klassiker. Även lite mer okänt som The Only Living Boy In New York. Allt är kronologiskt, komplett med klädbyten och pedagogiskt berättande om hur karriären utvecklades fram till återföreningskonserten i hemstaden New Yorks Central Park 1981. En spelning som sägs ha lockat 500 000 åskådare.
Det här kan mycket väl vara den bästa Simon & Garfunkel-upplevelsen det går att få live, i alla fall tills nästa gång Paul bestämmer sig för att ringa sin gamla trätobroder Art igen.

Läs mer om liknande: 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

tisdag, maj 02, 2017

Konsertrecension: Ossler

Ossler
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 21 april. 
Längd: 75 minuter. 
Publik: Närmare ett hundratal. 
Bäst: Laddningen, elektriciteten och, tja, nästan allt. 
Saknade mest: Mer!
Till vardags är Pelle Ossler möbelsnickare, i alla fall när han inte spelar gitarr snett bakom Thåström eller ägnar sig åt att teckna. Och med jämna mellanrum gör han musik under eget namn. På så sätt har han fått ihop en av de bästa skivkataloger någon svensk artist kan ståta med. Musiken är skev, vacker, gnisslande, vacker, självutlämnande och ännu vackrare. Om inte nervig var en sån klyscha skulle det vara ett bra ord att ta till. Nyligen kom skiva nummer sju, Evig Himmelsk Fullkomning. Ja, det stavas fullkomning. Det är skivan som är anledningen till att Ossler med band står på scen i Växjö och spelar som om det inte finns någon morgondag. 
En gårdag finns det i alla fall, en av låtarna heter Slaget Om Verdun. Texten tar sin början i en dokumentär om första världskriget. Det är en av få upptempolåtar under kvällen. Annars är det oftast lågmält, men intensivt. De tre medmusikerna (gitarr, keyboard och trummor – ingen bas) håller tillbaka och spelar med mycket luft. Det gör också att när de väl larmar på träffar det desto hårdare.
Nu bör det påpekas att Ossler både ler och skämtar under konsertens gång. I alla fall när det blivit ordning på ljudet efter att han frågat om det går att får mer skånsk sång i medhörningen, det vill säga ljudet på scenen. Bland annat frågar han, som högt för sig själv, varför han har ett notställ med alla texter när det ändå är för mörkt för att se. Det löses först med ett ljus och sedan med lampa.
Det går att vara glad och ändå sjunga om annat än glass och ballonger, ändå sjunga om något med mer klangbotten än högstadienostalgi. Sommardröm I Grått är en av höjdpunkterna på senaste skivan och även ikväll. Den lyckas på något sätt vara ännu mer intensiv live som sista låt innan extranummer i form av Ett Slutet Rum och Grisarna Och Flugorna. Däremot inte Sommartider, som han kontrar med när publiken kommer med låtönskningar.
Om någon skulle lyckas leva ett liv utan att varken känna eller tänka något går det säkert att klara sig utan Osslers musik. Musik kan förvisso erbjuda eskapism, och inget fel med det. Men Ossler erbjuder något annat. En värld där stora tankar och känslor bråkar om utrymmet, en värld där gitarrerna ibland för en jäkla massa oväsen. En värld där det plötsligt skorrar i både väggar, öron och allra längst in i hjärtat. Visst är det underbart?

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, april 24, 2017

Skivrecension: Hurray For The Riff Raff

Hurray For The Riff Raff
The Navigator
(ATO Records/Border)
Betyg: 4

Alynda Segarra växte upp i Bronx i New York och bor nu i New Orleans. New York är en kulturell smältdegel, New Orleans en annan. Inte helt oväntat att hennes musik innehåller influenser från fler håll än det går att räkna. Lägg dessutom till att hennes föräldrar härstammar från Puerto Rico. Bland de mest framträdande influenserna hörs folkmusik, blues och doo-wop. Det här är sjätte albumet på tio år och det är något av ett temaalbum om USA. Inte ett helt lätt ämne. Det gör också att det går att hitta nya infallsvinklar och tolkningsmöjligheter. First they stole our language, then they stole our names, then they stole the things that brought our fame, sjunger Segarra i Rican Beach - en av höjdpunkterna både musikaliskt och textmässigt. När hon sedan lägger till I may never see you again kan det vara riktigt mot en vän eller älskare lika gärna som ett USA som inte finns längre. Och med det sagt skrevs låten innan det gick som det gick. Texterna är skrivna så att det går att se sin egen kamp i texterna. Personligt, men inte privat. Med det inte sagt att Segarra inte vet vad varenda ord betyder för henne.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

fredag, april 21, 2017

Konsertrecension: WE (Windemo Ensemble)

WE (Windemo Ensemble)
Plats: Växjö konsthall. 
Tid: Fredagen den sjunde april. 
Längd: 55 minuter. 
Publik: Ett trettiotal. 
Bäst: Att det är en unik och egen upplevelse.

Var går gränser för vad som kan kallas musik? Måste det finnas melodi? Rytm? Sång? En refräng det går att nynna med i? Trion Windemo ensemble tester de gränserna i sin musik och blandar konstmusik, jazz och fri improvisation.

I den ljusa och luftiga konsthallen har en liten skara samlats och med tanke på att det står konstmusik på schemat (som är latin och betyder: kan vara vad som helst) vet vi inte riktigt vad vi ska förvänta oss.  Trion består av Mattias Windemo på akustisk gitarr, dubbelhalsad tapgitarr och chapmanstick, ett stränginstrument döpt efter sin skapare, jazzmusikern Emmett Chapman som uppfann denna gitarrvariant i skarven mellan sextio- och sjuttiotal,  Eva Lindal på violin och viola samt Jonny Axelsson på slagverk och vibrafon. Så långt är allt förhållandevis lättbegripligt. En tidning används som ljudeffekt med sitt prassel. Något som kan vara ugnsplåtar förekommer. Vi blir tillsagda att det inte är så noga när vi applåderar. 

När de börjar spela är det en musikalisk motsvarighet till skylten som informerar om att allmän väg upphör. Det blir inga covers av gamla klassiker för att publiken ska slappna av och känna sig hemma. Snarare påminner det om den långa scenen i slutet av 2001 – A Space Odyssey när astronauten reser genom en lång och väldigt färgglad tunnel. Obegripligt, men häftigt så länge det varar. Om man blundar under konserten är det bara fantasin som sätter gränser. Det kan påpekas att de i alla fall stundvis spelar efter noter. Många kanske tycker det är negativt att beskriva en konst- eller kulturupplevelse som helt obegriplig, men varför skulle obegriplig vara något dåligt?

Det är förstås enkelt att ha fördomar och åsikter om det här, men ibland är det intressant att smaka på något som inte kommer testas för Svensktoppen. Ett vibrafonsolo blir ett harmoniskt tillfälle att samla tankarna. Och när solot tar slut inträffar kvällens första applåd innan dissonanserna dyker upp igen och den skymmande trollskogen tar vid med violinen i täten. Mot slutet kommer Stillhet I Hangar. Vad det har med en hangar att göra får vara osagt, men det är i alla fall stillsamt. Eller: det börjar  stillsamt och välkammat. Men det är möjligt att något suspekt pågår i just den hangaren på nätterna.

Uppmaning! Vidga vyerna och njut av konserten som kaffebryggaren och de kokande äggen skapar hemma.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.  

Etiketter: , ,

onsdag, april 12, 2017

Skivrecension: Father John Misty - Pure Comedy

Father John Misty
Pure Comedy
(Bella Union/Border)
Betyg: 4
Josh Tillman har beskrivit den här skivan, hans tredje som Father John Misty, som en skiva om mänskligheten. Onekligen ett ganska stort ämne. Kanske inte en slump att en låt klockar in på över tretton minuter. Leaving LA är en väldigt personlig skildring av hur Tillman, tja, lämnar LA. Men sedan han skrev den har han hunnit flytta tillbaka. Och trots att det är en skiva som spänner bågen rejält blir det aldrig svårlyssnat. För oss som gillar att verkligen lyssna på texter är de en rejäl bonus, kanske hans allra största styrka. Men det går utmärkt att "bara" ha skivan i bakgrunden också. Här finns låtar med arrangemang och melodier som Harry Nilsson, Randy Newman eller den tidiga Elton John hade kunnat ligga bakom. När Pure Comedy inleds med bara sång och piano skulle det rent av kunna vara den sistnämnda som sjunger. Och det är inget dåligt betyg. Och bara att Things It Would Be Helpful To Know Before The Revolution och When The God Of Love Returns There'll Be Hell To Pay faktiskt lever upp till sina titlar är väl det enda ni behöver veta?
Det här är Tillmans stora uppgörelse med samtidens hyckleri, både religion - de olika tolkningarna av den - och det politiska läget får sig kängor. Livet som komisk tragedi, eller kanske tragisk komedi. Och han har gjort en utmärkt skiva att närma sig undergången med. Samtidigt som den är direkt, ytan är förföriskt vacker, lyckas den också avslöja helt nya detaljer efter tio lyssningar. Amen och hallelujah!
Each other is all we´ve got
- Pure Comedy

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, april 03, 2017

Konsertrecension: Daniel Lemma

Daniel Lemma & Hot This Year Band 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Lördagen den tjugofemte mars. 
Längd: Strax över en timme. 
Publik: Ett nittiotal. 
Bäst: Musikglädjen, dansen och de vibrerande väggarna.
Förra året släppte Daniel Lemma den reggaeinspirerade skivan Common Ground tillsammans med Hot This Year Band. Nu är de ute på en liten turné där förra stoppet var i Kalmar och nästa i Addis Abeba (jo, lovar).
Lemma har sedan det stora genombrottet för mer än femton år sedan skapat en egen stig lite vid sidan om, gjort saker på sina egna villkor och njuter av kvällen att döma av att stå på scenen. Och det är ofta de som skapar sina egna stigar som är intressantast, även om de inte alltid dyker upp i flest tv-program. Ibland går det nästan att misstänka att det finns folk som inte håller på med musik för att bli så kända som möjligt. Märklig värld.
Han har en röst som förvisso är lågmäld, men ändå aldrig tappar i pondus. Och med de minst sagt småsvängiga Hot This Year Band, bara i valet av bandnamn går det att ana en viss drift med det vi kan kalla branschen, bäddas det för en trevlig kväll. De fyra bakom Lemma spelar så mjukt och följsamt att värmen i hans låtar framträder ännu tydligare. Reggae gör sig också väldigt bra i en källare där basen fortplantar sig i väggarna och får hela rummet att vibrera. Lemma själv spelar akustisk gitarr på några låtar, men oftast står han och dansar stillsamt men slutna ögon medans han sjunger med ett leende på läpparna.   
Det blir ett gäng låtar, för att inte säga nästan alla, från Common Ground och lite annat. Från den förstnämnda kategorin utgör Still Waters och Mr Hibbert höjdpunkterna. Mr Hibbert var den första låten Lemma och bandet gjorde tillsammans och den är en hyllning till Frederick ”Toots” Hibbert från legendariska skabandet Toots & The Maytals.
If I Used To Love You, som blev Lemmas genombrott, dyker förstås upp. Det finns värre låtar att förknippas med. Den görs lätt omklädd som reggae, en kostym den bär väldigt bra. Publiken får ur sig ett litet Beatlestjut när Lemma börjar sjunga. Allra sist ut blir en mjuk Nice Time, i original av The Wailers innan Bob Marley klev fram i täten både för bandet och reggaen.  
Trevligt kan ibland tolkas som att något inte var jättebra, men ändå helt okej. Trevligt i det här sammanhanget ska tolkas som att världen verkar lite vackrare på vägen hem. Och att tårna inte blir frusna trots att temperaturen närmar sig nollan. Det kan möjligtvis bero på att de just dansat i en timme.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,