måndag, mars 20, 2017

Stå upp: Henrik Schyffert

Henrik Schyffert 
Plats: Konserthuset. 
Tid: Lördagen den elfte mars. 
Längd: 90 minuter. 
Publik: Utsålt sedan länge. 
Bäst: Balansen mellan humor och allvar imponerar.

Med  tanke på att det är en av våra största rädslor att prata inför publik skulle ståuppkomiker gå att betrakta som en av de modigaste yrkesgrupperna. Det är dessutom tydligt om ingen skrattar. Men Henrik Schyffert behöver inte oroa sig. Publiken jublar redan när han kommer ut på scenen med scenen. Han vänder och kommer ut en gång till för att få njuta lite extra.

Det har gått tio år sedan han fick sitt breda genombrott som ståuppkomiker med framgångsrika föreställningen The 90´s – Ett Försvarstal, där han gjorde upp med sitt förflutna och sin självbild. Han sänkte garden och höjde ambitionsnivån för sig själv. Sedan dess har han genomfört två stora turnéer med Fredrik Lindström, som också regisserade The 90´s. Schyfferts humor har utvecklats från ironi och namedropping till att bitvis få större och större klangbotten. Kanske inte alltid politisk satir, men definitivt någon form av sociologisk satir. Varför är vi som vi är? Varför reagerar vi som vi gör? Hur funkar människan?

Nya föreställningen Var inte rädda handlar om politikers förmåga att utnyttja och vinna framgång på vår rädsla det och de andra, det nya, det okända. Schyffert analyserar rädslan, låter den gå i terapi och försöker förstå mekaniken bakom den så kallade alternativhögerns framgångar. Det är en politisk föreställningen som egentligen inte är politisk, eller möjligtvis en egentligen inte politisk föreställning som är politisk. Politisk terapi, om genren finns. Och åldersnoja. Först ska han bara förolämpa de som sitter längst fram. Max är till exempel  dålig på att göra pärlplattor. Han kan inte sjunga heller. Lite om hur föräldrarrollen har utvecklats på femtio år, Schyfferts självbild och manlig fåfänga. Fördelen med ryska män och lite snusk.

Tröst är kanske inte vad vi brukar förvänta oss av humor, men Schyffert tröstar och skapar en känsla av att det är okej att vara rädd. Och det är det förstås. Rent av nyttigt. Framförallt är han väldigt kul på ett renande sätt. Han är en av landets bästa och skickligaste komiker, han behärskar uttrycket närmast till fullo. Det känns som att han vet precis var han har publiken. Tillsammans tar vi ett långt varmt bad där Schyffert tar sig tid att massera vår stressade och spända axlar. Allt slutar med en kram och tröstande ord om att det inte är så farligt som vissa vill få oss att tro.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten

Etiketter: ,

onsdag, mars 15, 2017

Skivrecension: Laura Marling - Semper Femina

Laura Marling
Semper Femina
(More Alarmin/Playground)
Betyg: 3
Laura Marling var fortfarande tonåring när hon debuterade. Nu, med skiva nummer sex, är hon en väldigt rutinerad 27-åring. Soother, första singeln och inledningslåten, är förmodligen det bästa hon gjort. Suggestivt, jazzigt och med ett lågmält och gripande arrangemang. Marling  har aldrig tagit sig så långt in i en text. Sättet hon sjunger är minst lika viktigt som vad hon sjunger. Hon jämförs till synes alltid med Joni Mitchell och de jämförelserna lär fortsätta. Och visst - Mitchell är en skicklig och intelligent låtskrivare, men av Marling blir jag berörd, inte bara imponerad. The Valley ekar av Nick Drake med sin ståbas och undflyende stråkarrangemang. Och med nio låtar är det en skiva som inte är överdrivet lång, men ändå stannar kvar.
Semper Femina betyder "alltid kvinna". I texterna är det inte alltid lätt att veta om Marling pratar med en kompis, hela kvinnligheten eller om det är sig själv hon pratar om i tredjeperson. Eller till sig själv som sin mamma i Wild Once. Eller kanske alla fyra.

Hjärtat vill sätta ett högre betyg, men mot slutet finns några låtar som inte lyfter tillräckligt. Som om de är nöjda med att vara Laura Marling-låtar i mängden. Att skivan sammanräknat ändå är en bra upplevelse säger något om hennes nivå.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, mars 13, 2017

Konsertrecension: Jerry Williams

Jerry Williams 
Tid: Lördagen den fjärde mars. 
Plats: Konserthuset. 
Längd: 105 minuter plus paus. 
Publik: Toksmockat. 
Bäst: Sann musikglädje är alltid bäst. 
Allra bäst: Did I Tell You. 
Sämst: Trettio minuters paus är inte rock´n´roll.

Efter den storstilade och väldigt framgångsrika farvälföreställningen The Farewell Show tog det minst två veckor innan Jerry Williams var tillbaka med den likaledes självförklarande showen Man Måste Få Lira. I lördags mötte han ett fullsatt konserthus efter att trummisen inlett med ett dånande trumsolo. Både bandet och Williams visar omgående att det inte är någon trött håva-in-pengar-föreställning. Mina damer och herrar, the gubbe still got it. Did I tell you de svänger kattsvans?  Han har genomgående laddningen hos en katt som precis spanat in ett byte och förbereder anfall. Att publiken snabbt äter ur hans hand är fullt i sin ordning. De till och med står upp helt spontant.  

Så ja, det är klart Jerry ska få lira. Elton John gick i pension första gången redan 1975. Williams är förvisso sjuttiofem i april, men det finns betydligt yngre artister med betydligt mindre energi på scenen. Och för sin ålder är han, i likhet med jämnårige Paul McCartney,  närmast oförskämt vital. Särskilt jämfört med vissa andra jämnåriga mumier med nackspärr som också envisas med att turnera. När han pratar mellan låtarna får vi dessutom njuta av hans närmast patentregistrerade södertugg.

Föreställningen beskrivs i reklamen som avskalad, men med Williams inräknad är de elva personer på scenen. Det skulle möjligtvis kunna räknas som avskalat i ett storbandsjazzsammanhang, men i rock´n´roll påminner det närmast om Elvis Presleys Las Vegas-orkester, komplett med både kör och blåssektion. På grund av begränsat utrymme räknar jag inte upp alla, men blåsarna hjälper till att göra Keep On till en borttappad Otis Redding-klassiker.
Bandet gör en genomgående lysande insats. Inte konstigt att Williams står och fånler under var och varannan låt. Men när andra, förvisso skickliga, än huvudpersonen ska sjunga en handfull nummer i början av andra delen blir det lite transportsträcka.

Att han har en rik katalog att välja låtar ur är ingen överdrift. Första singeln släpptes redan 1962. Några låtar är måsten,  ni vet ungefär vilka, men det blir aldrig rutin. Självfallet saknas vissa favoriter, men vadå?

Gammal är äldst, heter det ibland. Ibland är gammal yngst. Och att karriären ska hålla i sig tills det är dags att göra lumpen, som han en gång hoppades,  kan vi nog garantera.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

tisdag, mars 07, 2017

Skivrecension: Tinariwen - Elwan

Tinariwen
Elmar
(Wedge/Border)
Betyg: 4
Till er som redan hört Tinariwen - ni vet hur det låter. Det är samma lätt hypnotiska rytmer, samma möten mellan elgitarrer och traditionella afrikanska instrument. Samma närmast transcedentala monotoni. På grund av det politiska läget i Mali befinner sig kollektivet Tinariwen i exil och skivan är inspelad i Frankrike, Marocko och Kalifornien. Skivans titel Elmar betyder elefanter och refererar till de politiker som försvårar läget i det kanske närmaste medlemmarna i nomadstammen Tuareg har ett hem där de rör sig mellan Mali och Algeriet.

Texterna är denna gång djupt politiska även om de "bara" skildrar medlemmarnas vardag, men eftersom de sjungs på tamashek är de svåra att förstå för en genomsnittlig smålänning. Sången låter ändå märkbart sorgsen och sårbar. Men Talyat, som betyder tjej, är i alla fall en kärlekslåt. I Nànnuflày dyker Kurt Vile och Mark Lanegan upp som gäster på gitarr och den sistnämnda sjunger till och med lite på engelska. It´s alright.
Även om texterna är tunga och mörka - av allt att döma - och musiken grundar sig i blues, om än inte som vi känner den, är det svårt att inte börja röra sig i någon sorts dans. Det där långsamma gunget med gitarrerna i centrum är oemotståndligt. Ett bevis på den eviga sanningen att ett ackord säger mer än tusen ord.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, februari 27, 2017

Föreställning: Joe Labero


Joe Labero 
Plats: Fortnox Arena. 
Tid: Fredagen den sjuttonde februari. 
Längd: 105 minuter. 
Publik: Runt 1400. Slutsålt. 
Bäst: Fingerfärdigheten är imponerande. Många timmars övning där.
Turnen A Magic World firar att Joe Labero har trollat i trettio år, han var tolv när han fick sin första trollerillåda. Magin bygger inte på att han verkligen kan trolla, utan på fingerfärdigheten som ligger bakom och all tid han lagt ner. När turnén, som i skrivande stund åker runt i Sverige till och med maj, i fredags fyllde Fortnox Arena är det närmast hemmaplan. Att Labero ursprungligen kommer från tågmetropolen Alvesta och en gång var något mindre känd som det lite mer vardagliga Bengt Johansson känner väl alla redan till?
De små fingerfärdiga tricken är överlag de som imponerar mest. Delar av showen upplevs bäst på de stora skärmarna på varsin sida scenen. Det gäller även oss längst fram. Vi tror vi kan ha en chans att se hemligheten. Redan innan han börjar trolla fram kort ur till synes tomma händer har han kollat vilka som var på hans föreställning i Växjö 2014, vilka som varit i Alvesta och vilka som bytt tåg i Alvesta. Applåder på samtliga. Förvånansvärt många applåderar även när han frågar vilka som varit i Australien.
Labero sticker mellan med berättelser om framgångar, personer han mött och städer han besökt. Från Stockholm till Sydney och London. Och det blir var-är-golfbollen? med valda delar av publiken. Vid pressläggning var det fortfarande oklart var tennisbollen och äpplet kom ifrån. Senare under kvällen blir det delvis några större tricks, mer Las Vegas. Det blir förstås en svävande kvinna från publiken. Ett obligatoriskt inslag för alla magiker. Mindre personligt, om än tekniskt imponerande. Ett korttrick där hela publiken deltar blir en av höjdpunkterna. Verkar rent av som att många lyckas få korten att matcha.
Trots att han hälsar på Växjö samtidigt som SM i mediehysteri utspelar sig bara några hundra meter bort är det utsålt på Fortnox. Inte helt oväntat ändå. Han har hållit på länge, är ett proffs på scenen och har välförtjänt byggt upp en lojal publik både lokalt och globalt.
Vi förstår förstås att det inte går att trolla bort (med undantag för nycklar och räkningar) eller fram saker. Hundralappar blir inte femhundringar. Det gör Joe Laberos föreställning ännu mer imponerande. Hur gör han? Var tar grejerna vägen? Var gömmer han korten? Vi får inte svar på någon av de frågorna. Istället sitter vi där, blir bortdribblade och tackar med applåder.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

fredag, februari 24, 2017

Skivrecension: Rhiannon Giddens - Freedom Highway

Rhiannon Giddens
Freedom Highway
(Nonesuch/Warner)
Betyg: 4
Ibland är samtiden märkligt likt något vi borde lagt bakom oss för längesedan. Det ett av temana på Rhiannon Giddens nya soloskiva. Giddens fick, eller borde i alla fall fått, ett genombrott med Carolina Chocolate Drops. Hon är en artist med rötterna långt ner i amerikansk folkmusik, ett uttryck hon behärskar så pass och känner sig så trygg med att hon vågar göra något eget med den. Freedom Highway är därför en skiva som kan tilltala både vänner av gammal blues, gammal folkmusik och ny americana - vad americana än är för något. Och hon har en röst som tar till exempel The Angels Laid Him Away bortom vad de flesta klarar. Röst och gitarr är allt som behövs när rösten och gitarren vet vad de håller på med. Julie har banjo och fiol och, tja, det är allt som behövs. Giddens auktoritet och tyngd finns där. Hon behöver varken skrika eller slå. Inte ens i gospeln Birmingham Sunday. Gospel brukar annars vara en ursäkt för att waila loss. Nog för att hon wailar, men inte mer än vad som behövs. Kören och orgeln ger rysningar. Det skulle gå att rabbla låttitlar tills korna kommer hem. Det är den sortens skiva.

Vi kan kallade det auktoritet. Vi kan kalla det pondus. Och trots att det bara gått två månader kan vi kalla det en av årets skivor.
You can take my blood, but not my soul - At The Purchaser´s Option

Läs mer om liknande: 

Etiketter: ,

måndag, februari 20, 2017

Konsertrecension: Nynningen

Nynningen 
Plats: Växjö teater. 
Tid: Torsdagen den nionde februari. 
Längd: 90 minuter. 
Publik: Runt 140. 
Bäst: Tyngden och pondusen i framförandet. 
Saknade mest: Deras tolkning av Staten Och Kapitalet.
Om någon med en fördomsfull bild av det som kallas progg skulle göra en parodi på ett proggband från Göteborg skulle det förmodligen låta ungefär som Nynningen. Det är egentligen inte menat som kritik. De fems (gitarr, gitarr, orgel, bas och trummor) bitvis tunga och ibland bluesbaserade rock, ibland med en ton av svensk folkmusik, har klara tidens tand och i Totta Näslund hade de en riktigt bra sångare. Efter en storstilad comeback gick han bort 2005 och numera står Tomas Forrsell vid mikrofonen och gör det med den äran. Forrsell (som beskriver turnén som att återse en gammal förälskelse) löser det genom att inte alls sjunga som Totta. För vem kan göra det förutom Totta? Den sättningen som turnerar nu är förresten den som fanns 1973, för er som undrar.
Atlantiska Oceanen inleder, håller på i bortåt tio minuter och betar av ett flertal tempobyten. Den börjar lugnt och slutar något mindre lugnt. Vilddjurens Sång fortsätter och tempot höjs ytterligare. Ett talat parti ingår. Något både de talade och sjungna texterna har gemensamt är att det inte finns många allegorier. Det som sägs är nästan alltid det som menas, bokstavligt. Analyser behövs inte.
I höjd med låten För Full Hals, från skivan med samma namn som kom 1973 och består av tonsättningar av ryska poeten Vladimir Majakovskij, börjar publiken nicka i takt, men så är det också bandets mest kända låt och skiva. Den dominerar kvällen. Vissa av de mer agitatoriska textraderna möts av knutna nävar i luften.
Nynningen gjorde ytterligare tre skivor under sjuttiotalets första halva. Det tappra men ack så förtryckta proletariatets kamp mot den onda kapitalismen går som en väldigt röd tråd genom kvällen. Texterna lyckas med konststycket att kännas både föråldrade (i formuleringar) och aktuella (till innehåll) samtidigt. Nyanser var inte proggens starka sida. Tydlighet till varje pris. Men de lyckas ändå bitvis få de gamla låtarna att handla om saker som händer nu, 45 år senare. Motstånd är det enda sättet att bli fri är ett budskap som saknar partitillhörighet och era, men det är inte en slump att skärmen på scenen blir blodröd under låtens gång.
Oavsett färg är det en musikalisk upplevelse som oftast erbjuder mer än nostalgi. Och Frank Zappas Peaches En Regalia är oväntad som näst sista nummer. Stilpoäng.
Läs mer om liknande:
 Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, februari 16, 2017

Skivrecension: Gillian Welch

Gillian Welch
Boots No 1 - The Official Revival Bootleg
(Acony/Border)
Betyg: 4
För att fira att det gått tjugo år sedan Gillian Welch debuterade med Revival har nu dubbel-CDn Boots No 1 - The Official Revival Bootleg släppts. Orphan Girl inleder båda skivorna, dels i alternativ version och dels som hemmademo. När Emmylou Harris släppte den på Wrecking Ball blev det den första Gillian Welch-låten som kom ut på skiva.
Gillian Welch är egentligen en duo bestående av Gillian Welch och Dave Rawlings. De har också gjort två skivor under namnet Dave Rawlings Machine. Många - eller i alla fall några - är vi som undrar hur de väljer vilka låtar som ska ges ut via vilket forum. Oavsett vilket är deras musik ett självklart möte mellan country, blues och amerikansk folkmusik, det som brukar kallas mountain music. Kanske går det att dra till med americana. Egentligen spelar det ingen roll om det är 1865, 1920, 1996 eller 2017. Oftast är det bara två gitarrer och två röster. Ibland blandar de in lite trummor, bas och elgitarr. Gungande bluesen Pass You By är ett exempel på det sistnämnda. Det är förresten Jim Keltner som spelar trummor. T Bone Burnett erbjuder lite gitarr och har producerat de flesta av låtarna på skivan.
Och nog för att Welch och Rawlings med små steg förfinat och utvecklat sitt uttryck, men det mest slående med de här tjugoen låtarna är hur färdiga de låter redan här. Som om de fötts och mötts med ett enda syfte och är två delar av samma gitarr och röst.
Det där med No 1 i skivans titel är förresten väldigt lovande. Bjud gärna på mer. Men ännu hellre - är det inte dags för en snar uppföljare till 2011-års mästerliga The Harrow & The Harvest snart?

Läs mer om liknande:
Skivrecension: Dave Rawlings Machine - Nashville Obsolete
Gillian Welch sveper fram långsamt
Emmylou Harris skapar gåshud
Skivrecension: Neil Young - Peace Trail

Etiketter: ,

måndag, februari 13, 2017

Föreställning: Johan Glans - World Tour Of The World

Johan Glans 
Plats: Konserthuset. 
Tid: Lördagen den fjärde februari. 
Längd:75 minuter.
Publik: Utsålt. 
Bäst: Antal skratt är genuint imponerande. 
Saknade mest: Lite mer. Eller mycket.
Liten bakgrundshistoria. 2008 gör Johan Glans World Tour Of Skåne. 2013 gör Johan Glans World Tour Of Skandinavien. Och förra året inledde han World Tour Of The World. Ambitionen och framgången har vuxit. Turnéns namn berättigas med att han innan stoppet i Växjö (två utsålda Konserthus) uppträtt i bland annat USA, Alaska, Argentina, Japan, Australien och för all del Borås. Senare blir det inte mindre än elva uppträdanden i Malmö och sammanlagt sjutton i Göteborg. Och i september kommer han tillbaka till Växjö, även då är det utsålt. Det är imponerande. Johan Glans är, milt uttryckt, populär. Då har han hunnit med en massa annat också, inte minst tillsammans med parhästen David Batra. Batra får sig förresten en känga nu när hans fru tydligen är kändis.
Ståupp bygger, förklarar Glans, på att folk förstår språket. Det resulterar i missförstånd i Dublin där de tydligen inte pratar engelska. Men han kommer till slut till rätt klubb. På något sätt leder detta till hur han råkar förklara för irländarna hur rumpor låter olika i södra Sverige och Stockholm. Skillnaden mellan röntgensyn och astma? Glans har svaret.
I början av sin ståuppkarriär, nästan innan ordet fanns i svenska språket, hade han ofta framtoningen av den blyga tysta killen som med lätt röda kinder mumlande frågade fröken om han fick vara med på roliga timmen. Och som sedan visade sig vara jätterolig. Sådär tjugo år efter premiären i Släng dig i brunnen har han förstås en massa scenvana och möts av jubel redan när han kommer ut på scenen. Han pratar högstadieminnen (skoldans, dans på gympan, skolfoto, avslutning i nian) som varit förträngda i 25 tacksamma år. Var det nödvändigt?
Publiken sträcker sig nästan från första till andra blöjåldern. Om vissa komiker egentligen bara pratar om en sak är Glans mer inne på att hoppa runt. Många av skämten bygger på saker han upplevt under världsturnén och de situationer han mer eller mindre frivilligt upplevt.
Efter nittio minuters regelbundet skrattande och glädjetårar, inkluderat tio minuter från uppvärmaren Therese Sundin som bland annat pratar om sitt jobb som barnmorska, är det tyvärr slut. Stort plus att Glans vågar tramsa och inte känner att han behöver säga något viktigt. Inget fel på allvar och politisk satir, men ibland behöver och förtjänar Röven lite uppmärksamhet också.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

fredag, februari 10, 2017

Intervju: Honeyboy Slim & The Bad Habits



The Beatles i Hamburg. The Rolling Stones 1963. Den sortens skitiga och kompromisslösa rhythm’n’blues är det som lilla småländska samhället Vetlandas Honeyboy Slim & The Bad Habits spelar.

När de står på scenen finns det ingen morgondag. Det finns inget annat än just nu. Varje takt är kvällens viktigaste och varje låt framförs som om det vore kvällens sista extranummer. Låtar av Bo Diddley, Fats Domino och Ray Charles tillhör favoriterna.
Längst fram står bröderna Steinwall med varsin gitarr. Jacob sjunger lite mjukare och melodiskt. Josef sjunger lite hårdare och svettigare. Båda spelar slide som om de föddes med varsitt stålrör på ena handens långfinger. Josef extraknäcker ibland på tvättbräda. En rejäl käftsmällsversion av Roadrunner är ett av deras paradnummer och då spelar Josef maracas så att armarna riskerar trilla av. Bakom bröderna står Sven Andersson. Han bidrar med tungt och drivande basspel och brukar ha ett riktigt fånleende i ansiktet på scenen. Som ett barn som har fått ett obegränsat kreditkort i en godisbutik. Bakom trummorna sitter Linus Sollin – Honeyboy Slim – och bankar skiten ur trummorna. Som om han precis märkt att han har en huggorm innanför tröjan. 
Honeyboy Slim & The Bad Habits är ett av de bästa livebanden jag har sett. Det finns inga egon som ska spela solon som vägrar ta slut, ingen medlem som ser ut att fundera på om det inte är dags att måla om staketet hemma. Det är plattan i mattan från start till mål. Jacob presenterade en gång en låt med orden ”nästa fina artist upp till slakt är Ray Charles”. Annars pratar de inte mycket. Musiken talar, som det brukar heta, för sig själv.
De har djupa rötter. När de blir tillfrågade om husgudar blir svaren blandade. Jacob svarar Ry Cooder. ”Har lyssnat på honom från och till sedan jag började spela, han har gjort väldigt mycket bra grejer både musikaliskt och politiskt.” Josef väljer pianisten Thelonious Monk. ”Originell, lekfull, fånig och på blodigt allvar.” Linus har den goda smaken att nämna Ringo Starr. ”Det finns lika många anledningar till detta som det finns The Beatles-låtar.” Sven väljer också han en pianist - Professor Longhair. “Kungen av rumbablues, the man who put funk into music!” 
Bob Marley sjöng en gång: one good thing about music, when it hits you feel no pain. Honeyboy Slim & The Bad Habits live är som att få en knytnäve i magen och sträcka armarna mot himlen (eller taket) och be om mer. De är den sortens band som kan få nyktra svenska män att gå fullständigt banan. Jag vet. Jag har själv drabbats. Svenska män är annars bra på att stå med armarna i kors på konsert. Det går inte när Honeyboy Slim & The Bad Habits kommer igång. Och varför skulle det gå? Vem går på konsert för att stå still? Stå still kan jag göra hemma.
Även om musiken talar för sig själv svarade Jacob gärna på några frågor. Och vi börjar från början.
När började ni?
- Första gången vi lirade ihop i konstellationen var 2010 på ett jam i Vetlanda. Vi tyckte det var jäkligt kul och det lät rätt skapligt, så vi fortsatte. Fördelen med att bo i en småstad är ju att det inte finns så mycket annat att göra än att spela musik. Av någon anledning fick vi för oss att vi skulle göra en julshow och i december
2010 gjorde vi första giget på den lokala kvarterspuben. Efter det blev vi bokade till Hultsfreed Hayride och det var väl då det blev på riktigt. Sedan dess har det bara rullat på.

Hur träffades ni?
- Jag och Josef är bröder och vi kände varann allihop sedan tidigare. Sven och jag gick i skolan ihop och har spelat tillsammans sedan tidigt nittiotal, mestadels blues och rock i olika konstellationer. Josef och Linus har spelat ihop sedan 2000, till början i ett lokalt postrockband.

Vad har ni för influenser?
- Alla i bandet lyssnar på allt möjligt. I bussen kan det vara pop, rock, jazz, soul, ska, zydeco, metal eller rap eller vad som helst. Spelmässigt kan man nog säga att Josef och Linus bidrar med den punkigare attityden till bandets sound medan Sven och jag har en bluesigare bakgrund, om man ska förenkla det. Det vi har gemensamt är väl att vi lyssnar på mycket rotmusik av alla slag.

Spelar ni i andra band?
- Josef och Linus har sin duo Five Finger Discount och Sven och jag hade tidigare Jacob & The Jackals, men det ligger på is sedan vi bildade Honeyboy Slim. Jag kör även en del med min enmansorkester under namnet Lightnin' Jay när tid och lust finns.

Vad jobbar ni med till vardags?
- Linus jobbar på stadsarkivet i Malmö, Sven är säljare och jag arbetar på en byggplåtsfabrik. Josef har inget fast kneg, men hoppar in på en restaureringsfirma ibland.

Ni har nyligen gjort tre spelningar i USA? Hur blev ni bemötta där?
- Mycket positivt och väldigt bra gensvar! Inte på det där sättet att dom tyckte det var festligt med skandinaver som spelar “deras” musik, utan mer som att dom jämförde oss med vilket amerikanskt band som helst och det är ju kul. Två gig blev det, ett på rockabillyfestivalen Viva Las Vegas och ett på Winter's Tavern, en klubb i södra San Francisco. Den tredje spelningen i Los Angeles var aldrig riktigt spikad och det blev lite för tajt tidsmässigt innan vi skulle åka hem, men vi får ta det nästa gång.

Senare i sommar ska ni till Tyskland. Ni har varit där tidigare, eller hur?
- Ja, vi ska dit två gånger i år, först på en rockabillyfestival i Düsseldorf och sedan Berlin Blues Trash i december, en festival som Darren Ward i Malmö arrangerar och som vi lirade på 2014.

Är det samma publik i Tyskland och USA?
- Vi upplever det ganska lika, publiken skiljer sig nog mer beroende på vilken typ av evenemang det är. Publiken på en rockabillyfestival är förmodligen ganska likartad oavsett var i världen den är och vi spelar ju på många olika typer av tillställningar, så där kan man nog se skillnaderna i så fall.

Hur kom ni i kontakt med Nikki Hill? Hur är det att spela med henne?
- Det var Nisse Johansson som bokade Nikki och Matt till Hultsfreed Hayride 2013 med oss som komp och passade på att sätta ihop en liten turné i Sverige och Finland. Det funkade hur bra som helst och vi hade skitkul, vi hade ganska mycket dötid när vi reste så vi lärde känna varandra. Hon hade senare lite otur med några sydeuropeiska kompband och bestämde sig för att enbart köra med sitt egna band efter det, vilket ju är fullt förståeligt. Senast vi träffades var hon sugen på att göra något ihop igen och vi får väl se vad som händer, dom har ju ett jäkligt späckat turnéschema.

Har ni gjort några skivor?
- Vi gjorde en sjua 2011 när vi började, inspelad live i replokalen med ett par mickar rakt av. 2013 släppte vi en EP i tolvtumsformat på Hayride Records som Göran Svenningsson producerade och som var mer påkostad. 2014 gjorde vi ytterligare en inspelning som var tänkt att släppas som singel på ett spanskt bolag men dom fick ekonomiska problem och det blev aldrig av. Låtarna är dock mastrade och färdiga så vi kanske släpper dom själva framöver istället.

Skriver ni mycket eget material?
- Nu gör vi det. I början lirade vi mest andras låtar, men nu har vi börjat skriva mer eget. Vi har ett långsiktigt mål att göra en fullängdare med bara eget material, vi får se om det lyckas!

Vi pratade innan om influenser. Hur sätter ni ihop en låtlista? Var kommer låtarna ifrån?
- Vi har en basrepertoar med en bunt låtar, några har hängt med från början och en del tappar spänsten och byts ut mot något annat som någon i bandet hittat eller gjort. Det händer att vi sitter i bilen på väg någonstans och lyssnar på en platta och börjar diskutera hur vi skulle kunna göra en låt. Vi plankar aldrig något rakt av utan försöker göra det på vårt sätt. När vi sätter ihop en setlist utgår vi från spellängden och vad som känns rätt för kvällen. Ibland kan det vara bra att kasta om och byta ut lite för att hålla sig på tårna också, det kan lätt börja gå på rutin om man är i en period med mycket spelningar.
Har ni några speciella mål med Honeyboy Slim & The Bad Habits eller tar ni en spelning i taget?
- Hittills har vi väl mest tagit det som det kommer. Ingen av oss är intresserad av att ringa runt och fixa spelningar och greja, det är arrangörerna som kontaktar oss. Vi har dock knutit kontakter med flera bokare under tiden, så förhoppningsvis blir det mer strukturerat framöver.


Läs mer om liknande: 
Reportage: Rockin´ Jamboree på Tyrolen 
Konsertrecension: Honeyboy Slim & The Bad Habits 
Här nämns Five Finger Discount
The Beatles någorlunda alternativa Topp Tio
Publicerades ursprungligen i Jefferson

Etiketter: ,