fredag, december 14, 2018

Konsertrecension: Mora Träsk

Mora Träsk
Araby Park Arena
Publik: 280, samtliga barn oavsett ålder.
Bäst: Så mycket kortväxt livsglädje. Underbart.
Sämst: Att inte alla artister har så kul på scenen.
Betyg:
Mora Träsk. På söndagen lockade denna svenska kulturinstitutionen barn från tre generationer att leka, klappa takten, jaga tiger, sjunga med eller bara sitta och njuta. Men de som lyckas sitta still är lätträknade.

Moras Träsks hemsida går det att läsa att de sålt närmare en och en halv miljon skivor. Få svenskspråkiga band når upp i de siffrorna. De har sällskap med bland andra Gyllene Tider och Kent, även om de Mora Träsk-låtar som handlar om hur jobbigt det är att gå på högstadiet är lätträknade. På hemsidan lär vi oss också att var tionde musik-DVD som säljs i Sverige är med just Mora Träsk. Ingen dålig statistisk.

Bandet bildades 1971 (vill ni höra mer om hur det gick till finns det just nu en bra dokumentär om bandets historia på Sveriges radios hemsida) och då som nu är det Leif Walter som är lekledare. På turnéerna kompas han av antingen Felix eller Ingemar André.

Mitt i all glädje som fyller arenan är det kanske just Walters glädje som imponerar mest. Efter mer än 5000 (!) liveframträdanden ser han ut att ha minst lika kul som barnen. Han ger sken av att älska varje sekund. Det är svårt att inte bli varm i hjärtat. Duon har även uppträtt i Kalmar tidigare under dagen, men glädje växer av att delas.

Det blir en rejäl dos klassiker. Faktiskt bara klassiker. Fader Abraham, Klappa Händerna och Tigerjakten radas upp. Det går inte ens att läsa titlarna utan att börja sjunga och klappa händerna. När barnen ska hänga med i vänster fot, höger fot, vänster hand, höger hand ser de ut att vara närmast euforiska. Ljuden och rörelserna i Tigerjakten uppnår samma effekt, även bland de lite större barnen som samtidigt försöker anteckna för de har en recension att skriva. Alla kan texterna och rörelserna. Det är rent av svettigare än Iron Maiden på Sweden Rock Festival och med i alla fall bitvis ett ännu högre tempo. En annan sak de har gemensamt är att många låtar går snabbare och snabbare. Plus att vi får peta oss i näsan i en vers. Och i en av de få lugna stunderna härmar vi granen Alfred som är trettio meter hög och står någonstans mellan Växjö och Älmhult.

Efter 45 minuter är både konserten och publiken slut, men alla verkar vilja ha mer. Barnen är trötta och glada, de vuxna ler och Mora Träsk själva har spridit ytterligare en rejäl dos glädje. Det är som ett sockerrus helt utan socker. Dags att ge sig ut i det regniga decembermörkret igen. Men först, allihopa: Och de åt och drack, och de drack och åt - OCH SEN GJORDE DE SÅ HÄR!

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

lördag, december 08, 2018

Konsertrecension: Jennie Abrahamson



Jennie Abrahamson 
Plats: Palladium
Publik: Ett åttiotal
Bäst: Musikaliteten, rösten och låtarna. 
Sämst: Saknar något som sticker ut lite. 
Betyg:

Jennie Abrahamson, undrar kanske någon. Hon har turnerat som musiker med Peter Gabriel och sjungit duett med honom i Don´t Give Up där hon alltså ersatte Kate Bush. Och på tal om Kate Bush tolkade hon just henne i På Spåret. Och på tal om färdmedel sjunger hon även i en reklamfilm för ett känt svenskt bilmärke som ägs av kineser. På onsdagskvällen uppträdde hon i Växjö.

Tidigt förra året släpptes senaste skivan Reverseries. Ensam med syntar och piano ligger en del av tjusningen i att få höra hur den skivans suggestiva och komplexa arrangemang mer avskalat. Abrahamson påpekar att hon är trött på att jämföras med Kate Bush av bekväma journalister, men både har onekligen en förmåga att använda sina röster på sätt som få klarar av. Med det inte sagt att de har lika röster. Bara att de inser hur långt och nära det är till horisonten. Dessutom bjuds vi på en gåshudsversion av Running Up That Hill. Det går att ha det värre.

Men kvällen inleds med To The Water, en av höjdpunkterna från senaste skivan, och att döma av alla ljud spelar hon ibland med minst fyra händer och 22 fingrar. Förmodligen två eller tre fötter också. Och aldrig med några stora åthävor. Hon får det att framstå som att göra en kopp te.

Spelningen fortsätter med titelspåret från första skivan. Sedan presenterar hon You Won Me Over som en av sina personliga favoriter. Hon har bevisligen bra smak. Delar av det snygga körarrangemanget dyker upp i samplad form.

Eftersom hon står bakom en synt nästan hela konserten händer det inte så mycket visuellt. Det är med andra ord lätt att räkna upp titlar här, för det börjar och slutar där. Men rent musikaliskt är det en afton att bära med sig och historierna hon berättar mellan låtarna underhåller. 

Abrahamson väljer att inte försöka återskapa arrangemangen från skivorna helt och fullt. Hon tar låtarna till formatet och inte tvärtom. På så sätt skapar hon ett parallellt universum. Så här kan det också låta. Och så skenbart enkelt.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, december 03, 2018

Stå upp: Johan Rheborg

Johan Rheborg
Plats: Konserthuset 
Publik: 760 personer. 
Bäst: Tempot och antalet ämnen. 
Sämst: 15-20 minuter hade kunnat skalas bort.
Betyg: 3

Johan Rheborg är väletablerad som skådespelare och komiker, men inte lika fullt etablerad som stå upp-komiker. Kanske är det därför hans turné Säker på att jag är osäker – en standup om att inte veta kallas för en ”try out”. Ett försök. Är det möjligtvis ett sätt att minska kraven på föreställningen?
För det kan tolkas som ett tecken på osäkerhet, för att travestera titeln. Som att vi eventuellt får räkna med att han kommer av sig eller att det finns en svacka i mitten som kommer fixas senare. Det är onekligen en märklig premiss för en föreställning som är på turné. Det är inte som att det är en engångsföreställning, en provföreställning som bara råkar hamna just i Växjö.
Delar av aftonen handlar om hur föreställningen kom till och alla problem som krånglade till det. Lite om att gå på teater, turerna kring akademien och valet. Genomgång av gubbljud. Och om när Stefan Löfven väljer skinka.
Enligt programförklaringen ska huvudtemat för kvällen vara vem han egentligen är, Johan Rheborg, nu när barnen flyttat hemifrån och han och frun är själva. Om den fasen i livet. Publiken tycks å ena sidan vara i en ålder när eget boende inte är aktuellt än, och å andra sidan förmodligen kan ha sett både barn och barnbarn vandra ut till sina första amorteringar. Längs vägen får vi en genomgång om vilka sorters människor som bor i Stockholms olika stadsdelar. För herr och fru Rheborg ska välja var de ska flytta när de säljer boendet i Täby. Flytten visar sig riskera bli något av en kulturkrock även om det bara är en mil till innerstan.
Det är genomgående drivet och effektivt berättat. Rheborg saknar inte scenvana. När materialet bitvis haltar, de riktiga gapskratten uteblir, kompenserar han med passionerad leverans. Ibland imiterar han människor han mött, pratar med ljud snarare än ord och är bra på att skrika och grymta. Han förklarar att det är hans subjektiva tolkning av hur de pratar.
Om han är sig själv eller ”sig själv” får vara osagt. Men det känns att det är baserat på hans egna erfarenheter och upplevelser. Möjligtvis är osäkerheten hans egen, men särskilt personligt blir det inte. Den självrannsakande programförklaringen går lite om intet och slarvas bort. En timme går innan han nämner att barnen blivit stora och flyttat.
Det gör ju egentligen inte föreställningen sämre, men innehållet är inte är det som står på burken. Med komedi är det ändå till slut antalet skratt som räknas. Och där går Rheborg trots invändningarna i land. 

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, november 20, 2018

Essä: Krautrock

Egentligen var det nog David Bowie som spred ryktet i engelska musiktidningar till en bredare läsekrets. På sjuttiotalet var det så att om Bowie tyckte något så hakade engelsk musikpress på. Tidningarna New Musical Express och Melody Maker hade jätteupplagor. The Velvet Underground och The Stooges har delvis honom att tacka för sina genombrott.

När Bowie i mitten av sjuttiotalet bestämde sig för att lämna Los Angeles, drogerna och rockstjärnelivet och flytta hem till Europa var det inte en slump att han hamnade i det delade Berlin och inte i Älmeboda. Han hade upptäckt nyskapande tyska band som Kraftwerk, Can och Neu!. ”The European canon is here,” sjöng han i låten Station To Station från skivan med samma namn. En europeisk kanon, efter att i stort sett alla hans influenser, och nästan alla andras, hade kommit från amerikansk musikkultur. Som tack för kaffet sjöng syntpionjärerna Kraftwerk från Düsseldorf om att träffa Bowie i en av sina låtar.

De tyska band som dykt upp i skarven mellan sextio- och sjuttiotal föddes i ett kulturellt vakuum. Många av musikerna tillhörde generationerna födda strax före, under eller direkt efter andra världskriget. Deras föräldrageneration hade haft åsikter de inte längre pratade om. För att citera John Cleese i Basil Fawltys skepnad: ”Don´t mention the war”. Nämn inte kriget. Tyskland låg i ruiner, även kulturellt. Musikerna fick börja från noll. Rytmerna var ofta monotona, låtarna kunde hålla på länge, refränger var inte nödvändiga och det var frivilligt att ha en sångare. De som hade en sångare hade inte nödvändigtvis texter utan använde rösten som ett instrument bland andra. Påhittade ord kunde förekomma. Renate Knaup i Amon Düül II kan sägas tillhöra samma sångtradition, om det är rätt ord, som Yoko Ono.

Många var tidigt ute med att helt eller delvis använda syntar. Det var inte en slump. För en generation musiker som kände att deras egen historia var minerad mark var det attraktivt med ett instrument som var nytt och inte heller hade någon historia, ett oskrivet musikaliskt blad. Runt 1967-68 hade popmusiken i England och Amerika dessutom delvis börjat övergå i rock. Artister som Jimi Hendrix och Cream skruvade upp volymen på förstärkare och spelade långa solon. På andra sidan ljudvallen stämde Led Zeppelin sina instrument. Synten blev ett ställningstagande både mot tysk, engelsk och amerikansk kultur. Något nytt och spännande.

I England kom stilen att kallas krautrock, eftersom tyskar äter kål. Kommer du från Frankrike kallas du  frog. Duon Neu! gjorde en låt som de ironiskt döpte till Krautrock. Musikerna själva föredrog termen kosmische. Kosmisk musik. Termen krautrock klumpade ihop så olika band som Kraftwerk, som skulle komma att bli det mest kända bandet associerade med genren, med minst sagt bångstyriga Amon Düül II.

Kraftwerks visuella framtoning var också en motreaktion. Med prydliga sidbenor och nystrykna skjortor var de mer belevade. En motreaktion på skinnjackor, långt hår och skägg. Stillastående och asexuella. Mer arkitektkontor och miniräknare än sex, droger och rock´n´roll. Ralf Hütter, bandets grundare som fortfarande turnerar med sin skapelse, studerade till just arkitekt när Kraftwerk bildades. Det var inte en slump att de sjöng att de var robotar, bara förlängningar av sina instrument.

Den samtida svenska proggen hade samma framtoning som de flesta andra krautrockband: närmare till långa låtar än till frisören. Men de tyska banden var inte lika uttalat politiska. Kaoset som ofta förekom i musiken speglade förvisso bland annat de studentdemonstrationer som 1968 ekade i Europa och USA. I Sverige ockuperades kårhus. Samma år mördades både Martin Luther King och Bobby Kennedy i USA. RAF, också kända som Baader-Meinhof-ligan, blev omtalade för sina allt mer våldsamma och blodiga aktioner i Västtyskland.

Ett personligt favoritband är Tangerine Dream som bildades 1967 i Västberlin. I BBC-dokumentären Krautrock: The Rebuilding Of Germany berättas att de fick kontrakt i England med Richard Bransons - ja, DEN Richard Branson - då nystartade skivbolag Virgin (som efter att ha tjänat stora pengar på Mike Oldfields oväntade mångmiljonsäljare Tubular Bells 1973 hjälpte tyska band finansiera inspelningar och utlandsresor) och gjorde en turné där de spelade i Englands många katedraler.

Musiken, en blandning av elektronika, psykedelia, ambient och kosmische, är knappast kommersiellt gångbar. Men i likhet med många andra av de tyska banden från perioden har de nått ett inflytande som inte går att översätta i skivförsäljning. Tangerine Dream har gjort över hundra skivor, liveskivor och samlingar inte inräknade. Att grundaren Edgar Froese gick bort 2015 har inte påverkat utgivningstakten.

Några krautrockband nådde kultstatus i England, där de i mitten av sjuttiotalet påminde om den engelska prog (med ett (1) g, kallas i Sverige även symfonirock) som också utforskade musikens yttermarker och var ett alternativ till kommersiellt sinnade artister. I engelsk media gjordes det ofta stor poäng av att musikerna var just tyska. Rubrikerna kunde handla om att de brukade komma med bombplan, men att de nu spelade musik istället.

Can, ytterligare ett personligt favoritband, bildades i Köln av en brokig skara musiker med olika bakgrund, några hade studerat under experimentella kompositören Karlheinz Stockhausen. De höll till i en sal i slottet Schloss Nörvenich där de i djup koncentration jammade i timmar, spelade in rubbet och sedan hittade passager, rytmer, melodier och riff som de klippte ut och baserade låtar på. En unik blandning av rock, jazz och Stockhausen.

Det är musik från en annan värld. En värld förvisso väldigt lik vår, men inte riktigt. En värld där tiden går lite långsammare och där en låt håller på tills den tar slut. Musiken är det viktiga, inte musikerna. Rob Young skriver i sin biografi över bandet, All Gates Open: The Story Of Can, att låtarna är monotona och att ”allt förändras på ett sätt som förblir det samma”. Ja, ungefär så. 

Det märkligaste i alla märkligheter i historien om Can är att de hade riktiga hits både i Tyskland och Frankrike. Inte precis för att de försökte. I Want More är kanske inte disco, snarare ”disco”, men den blev en hit. Spoon blev topp fem i hemlandet 1971. Den hade draghjälp av att vara signaturmelodi till en populär tv-deckare. Och för att återknyta till påhittade ord: Damo Suzuki var bandets sångare/”sångare” på de tre skivor som kom 1971-73 och ofta anses vara Cans bästa.

Suzukis sång var ofta improviserad på en blandning av tyska, engelska och hans modersmål japanska. Han bodde i Sverige några år innan han upptäcktes som gatumusiker och på stående fot blev tillfrågad av bandets basist och ljudtekniker Holger Czukay om att bli deras nya sångare. Samma kväll gjorde han sin första spelning med bandet.

Under konsertens gång skymtade medlemmarna den klassiske engelske skådespelaren David Niven i publiken. Niven var den sortens distingerade gentleman som förmodligen både sov och badade med tredelad kostym och cigarett i munstycke. Efteråt kunde Czukay inte låta bli att fråga vad han tyckte om musiken. ”Fantastisk,” blev svaret. ”Men jag visste inte att det var musik.”

2010 släpptes den första av tre volymer samlingsskivor kallade Deutsche Elektronische Musik, med underrubriken ”experimental German rock and electronic music 1972-83”, av skivbolaget Soul Jazz Records. Relativt kända artister samsas med band så obskyra att knappt ens medlemmarna själva torde hört talas om dem. Dessa samlingar gjorde att musiken nådde en ny generation lyssnare och var också ett bevis på att kvalitet är tidlöst. Många yngre musiker, födda långt efter murens fall 1989, inspireras nu av den musik som en gång skapades med helt nya ljud och instrument, helt utan tanke på kommersiell gångbarhet, och med den enda regeln att det inte finns några regler. Vem kunde tro att dessa band skulle överleva och fortsätta inspirera ett halvt sekel senare?

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

torsdag, november 15, 2018

Konsertrecension: Christian Kjellvander

Christian Kjellvander
Kafe De Luxe
Publik: Ett åttiotal. 
Bäst: Låtarna och att han inte bjuder till i onödan. 
Sämst: Ljudet är bitvis väldigt vasst. 
Betyg: 3

Det är då som det stora vemodet rullar in. Raden från Ted Ströms Vintersaga sammanfattar Christian Kjellvander bättre än mycket annat. Det är så här års hans musik låter som bäst, när solen går ner redan vid halv fem-snåret.

Alltså är det kanske inte en slump att han i slutet av oktober släppte sin nya skiva Wild Xmans. Det blev låtar därifrån blandat med gamla favoriter på Kafe De Luxe på onsdagskvällen. 

Kjellvander började som en relativt traditionell singer-songwriter men har sedan långsamt blivit något annat, något svårare att kategorisera. Kanske är det sig själv han blivit. Wild Xmans har inslag av jazz, de två första låtarna är tillsammans nästan tjugo minuter. Dock kortare live. 

Curtain Maker lunkar framåt. Klaviatur, bas och trummor puttrar på bakom Kjellvanders elgitarr. I The Thing Is brötas det rejält. Men som allra bäst låter det i de trögflytande låtarna, de som går lite för långsamt. Vi kan kalla det Cortez The Killer-tempo. Ni kan väl era Neil Young & Crazy Horse-klassiker? I det tempot hör också Transatlantic hemma. Å andra sidan är det bra att inte hela konserten utspelas i det läget.

Om det finns artister som är bäst mellan låtarna har Kjellvander alltid i första hand med målmedveten lågmäldhet fokuserat på text och musik. Och han gör det bra. De ord han byter med publiken mellan låtarna går nästan att räkna på ena handens tumme. Han påpekar i alla fall att Växjö är Smålands Örebro och att det är kul att vara här.

Han slösar inte med något, gör eventuellt ett något stramt intryck. Litar på att låtarna står på egna ben. Första textraden både på nya skivan och på Kafe De Luxe, från låten Strangers In Northeim,  sammanfattar kvällen: Take only exactly what you need. Ta bara exakt det du behöver.

Det är en upplevelse som skulle kunna misstas för tråkig i en tid som drogar oss med konstanta klick, kickar, gillanden och tummar upp. Istället utmanar Kjellvander publiken med att kräva oss på lite tålamod. Och det lönar sig.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

fredag, november 09, 2018

Föreställning: Gubbanöjen & Skaldevärk

Gubbanöjen Och Skaldevärk
Medverkande: Jonas Åkerlund och Mats Sturesson 
Plats: Kulturkällaren, Alvesta 
Publik: Ett fyrtiotal. 
Bäst: Spel- och berättarglädjen smittar. 
Sämst: Bara 50 minuter känns snopet. 
Betyg: 3

August Strömberg levde 1860-1947 och var en av Smålands och södra Sveriges mest kända spelmän. Tusentals berättelser, visor och dikter finns bevarade på Smålands musikarkiv. På onsdagskvällen framfördes några av dem i Alvesta.
Två av Växjös musikprofiler, skådespelaren, bondkomikern och trubaduren Mats Sturesson och multiinstrumentalisten Jonas Åkerlund har gjort ett urval, och det kan inte varit helt lätt, av allt som finns bevarat av Strömbergs livsverk. Redan förra året gjordes en föreställning med samma namn, bland annat i Korrö. Då var de sex personer på scenen och Sturesson var med redan då.
Duon turas om att berätta ibland dråpliga historier från Strömbergs liv. Vi får också veta att han var från Jät och till vardags skomakare, hur han nu hann med det. Sturesson spelar gitarr, ibland med en dos blues eller Chuck Berry, och skedar. Åkerlund spelar en massa annat. Bland annat gitarr, munspel, dragspel och banjo. Han är den sortens musikant som tycks kunna spela alla instrument som kommer närmare än fem meter. Några låtar är instrumentala, några har text. Några är roliga, några allvarliga. Några rent av gripande. Det är berättelser om kärlek och fylla från svältens Sverige. Dessutom tips om vad man ska spela i båten på fisketuren för att få fisken att hoppa upp i båten frivilligt.
Gemytet sprider sig snabbt i källaren, faktiskt redan innan spelningen. Utöver den trevliga musiken bjuds det nämligen på soppa, bröd och kaffe. Det händer aldrig på Iron Maiden-konserter. 

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, november 01, 2018

Konsertrecension: Tonbruket

Tonbruket 
Plats: Kafe De Luxe 
Publik: Utsålt. 
Bäst: Tja, att få uppleva det här. 
Sämst: 35 minuter försening.
Betyg:

Det har sagts förr, men det tål att sägas igen: Det finns bara två sorters musik, bra och dålig. Antingen känner man något när man lyssnar, eller inte. Om det sedan är jazz, extremmetall, gospel eller en gammal rostig Opel Ascona 1,6 DL som kämpar sig uppför en backe en blåsig kväll spelar mindre roll.
Och när Tonbruket fyllde Kafe De Luxe till bristningsgränsen ganska exakt två år efter sitt förra besök i Växjö gav de den sortens upplevelse som påminner om varför musik betyder så mycket, varför det når allra längst in i hjärtat och långt ut i rymden med ett kort stopp på Hawaii. Ibland låter det som de spelar varsin låt. Ibland tassar de försiktigt. Ibland för de en jäkla massa oväsen. Soluppgång och undergång. Skärgården och Ruhrområdet. Just det, ibland svänger det också på ett ZZ Top-sätt. Ibland vet man inte om ett groove, en basgång, ett gitarriff eller en pianoslinga hållit på i fem, femton eller femtio minuter. Dessutom kvittar det. Det enda som finns är nuet.
Även om det är Växjö jazzförening som arrangerar kvällen är det en förenkling att kalla Tonbruket jazz. Men vad är det då? Tja, psykedelisk rock, boogie, kraut, folkmusik (särskilt i Martin Hederos pianofingrar) och lite allt möjligt. Om det inte vore en sån klyscha att prata om filmmusik på jakt efter en film skulle det vara ett alternativ.
Tonbruket låter kort sagt som Tonbruket. All musik de älskar mals ner och kommer ut som ett unikt uttryck. Dan Berglund på bas, Johan Lindström på gitarrer, Andreas Werliin på trummor och Martin Hederos på klaviatur, fiol och blandade leksaker gör musik för ett eget universum där de enskilda låtarna är delar av en större helhet. Var en låt slutar och nästa börjar spelar ingen roll.
Musikerna spelar i djup koncentration, hopplöst förlorade tillsammans. Kanske kommunicerar de med telepati, kanske med små ögonkast. Tillsammans med publiken utgör de snart en enda stor kropp, kopplade till samma känslor. Och låter det obegripligt betyder det att ni inte var där. Bara att beklaga. 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, oktober 18, 2018

Konsertrecension: Staffan Hellstrand

Staffan Hellstrand
Växjö Teater
 Publik: Ett sextiotal. 
Bäst: Antalet bra låtar imponerar. 
Sämst: Alla låtar som saknas. 
Betyg: 3

Det är snart trettio år sedan Staffan Hellstrand släppte sin första soloskiva. Så sent som i år släppte han en av de bästa. Med nya albumet Svaret På Allt och en gedigen låtskatt kom han till Växjö teater på onsdagen.

Lite vid sidan av gör Hellstrand nämligen ny musik som kan mäta sig med de gamla topparna och det blir tydligt under konserten hur många bra låtar han verkligen gjort under åren. Vi får några hits och ännu fler som borde varit hits, rent av en och annan genuin klassiker. Han har dessutom något att säga i sina texter, även om det ibland kan vara oklart vad. De poetiska bilderna lockar bitvis till fria tolkningar. Men vi slipper nödrim om evig tonårsförälskelse och dagar på stranden. I Romeo  Stocksund lyckas han på några minuter säga mer om klassamhället och rasism än många långfilmer. Och dessutom går det att dansa till, i alla fall att sittdansa.

Musikaliskt blandas det tidiga sjuttiotalets singer-songwritervåg med svensk visa och pop. Han har på vissa skivor larmat loss rejält, ibland med The Nomads som ett svenskt Crazy Horse på bästa skrammelhumör.

Men låtarna funkar även så här, avskalat med gitarr och piano. Han får fin assistans på dragspel, piano och klaviatur av Jens Back. Melodierna framträder tydligare och texterna hamnar ännu mer i centrum. I en Du Går Aldrig Ensam och några låtar till hade kraften från elgitarrer, bas och trummor förhöjt intrycket.

Vad bjuds vi annars? Mekhong Whiskey? Ja. (Presenteras som ”en sång om ett alkoholäventyr i Sydostasien.) Vackra Fanfar? Jajamensann. Lilla Fågel Blå? Förstås. En hel del annat? Ja, det också. 
Inget Silver Och Inget Guld och Hela Vägen Hem inleder. Hellstrand påpekar att det skiljer 27 år mellan dem. Men ingen blir glad av upprabblande av låttitlar. Däremot av Kromad, Svart och Precis Som Du Är. Det går onekligen att lyfta fram mycket som saknas också, men kanske nästa gång?
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

lördag, oktober 06, 2018

Skivrecension: J.T. Lauritsen & The Buckshot Hunters



J.T. Lauritsen & The Buckshot Hunters
Blue Eyed Soul Vol 1
(Hunter Records)
CD HRCD012018
Vinyl HRLPO12018
(39 min)

Småputtrigt anses ofta negativt, men i fallet med de här norrmännen är det menat som en komplimang. De är mer tisdagskväll på altanen än fredagskväll på puben. Stilpoäng för avsaknad av gitarronani. Både Ian Fredrick Johannessen och Arnfinn Torrisen är återhållsamma. I täten finns Lauritsen med dragspel, Hammond och sin vänliga röst, som kan bli lite anonym i längden. Till hans fördel ska sägas att han inte lagt sig till med en ansträngt hes röst för att låta bluesigare.
Nu är det inte renlärig blues som spelas. Lite blues, lite cajun, lite country, lite Louisiana, lite Texas och en hel del Stax – kanske beroende på det snygga blåset som breddar ljudbilden.
För att återvända till det där med småputtrigt. När det ska rockas blir det stelbent och mindre intressant. Halvfartigt svängande Anything I Can Do (Gary Nicholson är en av låtskrivarna) och Back Pain Shuffle (gitarrsolo: Mike Zito) sitter utmärkt. Tolkningen av Toussaint McCalls Nothing Takes The Place Of You har fin orgel. Originalet från 1967 är förresten nästan på dagen lika ungt som Lauritsen.
För er som gillar den här sympatiska skivan kommer volym två innan året år slut.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

fredag, augusti 17, 2018

Konsertrecension: Baskery

Baskery 
Linnéparken 
Publik: Bortåt 300 personer. 
Bäst: Spelglädjen, musikaliteten och stämsången. 
Sämst: Många låtfavoriter saknas. 
Betyg: 4

Det är inte helt lätt att veta vilken sorts musik Baskery egenligen spelar. På sin hemsida kallar de sig queens of banjo punk, banjopunkens drottningar. Banjopunk är en beskrivning så god som någon, oavsett vad det betyder. På samma hemsida kan vi dessutom läsa att trions debutalbum Fall Among Thieves hunnit bli tio år gammalt. Och att de haft bäbispaus för att Greta fått en son.
För er som missat Baskery består de av systrarna Greta, Stella och Sunniva Bondesson. Redan 2003 och 2004 gjorde de två skivor som The Slaptones. Som Baskery har de gjort tre skivor med en fjärde till hösten. Vi får några smakprov. De har jämförts med så skilda band som The Dixie Chicks och Led Zeppelin. Det säger väl egentligen mest att de hittat något eget som inte är lätt att beskriva.
Till Linnéparken kommer de denna Scensommar med en rejäl dos spelglädje, utrustade med bland annat gitarr, ståbas, trummor och, likt alla band värda namnet, banjo. En dos stämsång också. Det är något speciellt med syskon som sjunger stämsång. Trummorna består förresten bara av virvel- och bastrumma och spelas med fötterna av Greta. Stilpoäng.
Redan i inledningen Here To Pay My Dues får de till fotstamp och spelar rejält distad banjo. Är det banjopunk så är det. Och de visar omgående exakt hur jäkla bra de är på stämsång. Det låter som de inte gjort annat än sjunga stämsång sedan de var små. Och så är det förmodligen.

Eftersom vi har en sommar där vädret påminner om den amerikanska södern sitter Baskery som en vante, eller kanske snarare som en svalkande fläkt. Det här är nämligen musik med rötter i den amerikanska södern, även om den råkar komma från Stockholm. De berättar om de nio månader de bodde i Nashville. Sedan åker vi vidare till Kanada och bjuds på Neil Youngs Old Man i en underbar version. Lite New Mexiko också i valsen Cactus Baby med elgitarr och banjo som har soloduell. Det är en resa både musikaliskt och geografiskt. En Bellman a capella också eftersom deras amerikanska publik alltid vill höra något svenskt.
Lite märkligt är det med sittande publik, men systrarna låter sig inte dämpas och publiken kommer långsamt igång. Inte det lättaste när det fysiska avståndet är så stort som det alltid blir i Linnéparken. Avståndet mellan scenen och första bänkraden är något som sänkt många konserter. Men så alltså inte denna gång, varken fysiskt eller känslomässigt, när parken förvandlas till en veranda någonstans i de lummiga delarna av Nashville. Yiiii-haaaa!

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandposten.

Etiketter: , ,

måndag, juli 23, 2018

Konsertrecension: Pugh

Pugh
Tyrolen i Blädinge
Publik: Närmare 300 glada.
Bäst: Antalet klassiker och spelglädjen!
Sämst: Ingen En Medelklass Lågutbildad Man.
Betyg: 4

Det har inte ens gått tre månader sedan rockpionjären Pugh var i Alvesta senast, men det har gått 43 år sedan han var på Tyrolen. I onsdags kväll rådde han bot på det. 
1975 var han på turné med Rainrock, den här gången kompas han av Hasse Tholin på bas och Mikael Nylander på trummor. Själv spelar han gitarr och munspel, och sjunger förstås. Innan dess var det veteranbilsträff och americana med That Dog Was A Band Now. Kvällen avslutas sedan av Pugh med band och för de som orkade hela distansen var det en helkväll som hette duga. 
Med tanke på att hans debutalbum kom redan 1969 och att han gjort sammanlagt fjorton soloskivor saknas det inte bra låtar att välja mellan. Även om det hinns med många klassiker saknas det nästan likna många. Ett i-landsproblem förstås. Och kanske hade det gått variera låtlistan lite mer från förra besöket. 
Han började karriären med fem skivor som numera anses vara klassiker. Låtar därifrån dominerar. Ingen klagar. Det blir lite nytt också. Först In, Sist Ut ger mersmak. Bland de lite mer oväntade låtarna går det att njuta av västeråsfunken i Het och Vår Kommunale Man som ZZ Top-boogie. 
Trion har uppenbarligen kul tillsammans och låtarna görs lekfullt och avslappnat men aldrig avslaget. Pugh tar inte sig själv på stort allvar, trots att han är en legendar i svensk musikhistoria. Många har fått storhetsvansinne av mindre. 
Publiken njuter av både musiken och att den kvävande hettan dagen till ära övergått i behaglig värme. De kommer igång ordentligt och jublar redan från start. De är semesterglada och matas förstås med många gamla favoriter. 
Ingemar Rogefeldt, Pughs bror och gitarrist från tiden med Rainrock och även bakom Jerry Williams, dyker plötsligt upp på scenen och tillsammans drar de igång Hog Farm. Pugh tar i så han blir hes. Sedan höjs temperaturen ytterligare. 
Ska de ändå vara ute och turnera får de gärna fortsätta komma hit en gång i kvartalet. Det finns värre sätt att spendera en kväll. Det blir, precis som Dinga Linga Lena lovar, skönaste grejen idag.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

söndag, juli 15, 2018

Konsertrecension: Daniel Lemma

Daniel Lemma
Gemla Folkets park
Publik: Parken är minst sagt full. Folkfest!
Bäst: Bra låtar, bra röst, trevlig kväll. Enkelt va?
Sämst: Myggjä”#*£!
Betyg: 3

Juli, närmast klarblå himmel, en lummig park med vind som prasslar i löven och Scensommar med Daniel Lemma. Vad kan gå fel?
Eftersom det är lag på att klaga på vädret bör det ändå påpekas att det kanske, trots allt, är i varmaste laget. Vilken tur då att Daniel Lemma svalkar med en egentlig ganska märklig men skön blandning av reggae, blues, amerikansk folkmusik och soul. När han som idag är ensam med akustisk gitarr kommer texterna i centrum.
- Här kommer den första av många låtar om olycklig kärlek, lyder hans programförklaring. Då har han redan hunnit spela Candy Man som, hälsar han alla barn i publiken, handlar om godis. Okej, vi säger väl det. Allt från barnfamiljer till pensionärspar och medelålders fikakorgar med matchande filtar har letat sig till parken. Nästan alla sitter i skuggan, precis som Socialstyrelsen rekommenderar. Det är förresten inte svårt, träd skuggar från alla håll. På dansbanan återskapar några barn slaget vid Poltava.
Senast Lemma var i våra trakter för strax över ett år sedan, då uppträdde han med Hot This Year Band och körde reggae för hela slanten. Sedan har han även gjort en skiva där han tonsatt dikter av Karin Boye. Därifrån hämtas vackra Hela Min Själ.
Varför ta den mest uppenbara vägen? Om han gjort det hade han inte hamnat i Gemla och det hade varit synd. Worries drar ner välförtjänta applåder och jubel. Stilpoäng för tolkningen av Loudon Wainwrights The Swimming Song. Kvällens tema är sjö, eftersom han (nästan) är i Växjö, påpekar han. Förutom olycklig kärlek förstås.
- Jag älskar såna här spelningar. Det blir inget tjafs om pengarna tillbaka och sånt, skrattar han. Poängen är att det är gratis inträde.  
Daniel Lemma har en personlighet och ett avslappnat sätt att prata med publiken, och förstås en massa bra låtar. Och en fin röst. Ibland är det inte svårare än så. Men If I Used To Love You då, undrar vän av ordning. Spelar han inte den? Jodå. Lika solig som sommaren.

Läs mer om liknande:
Konsertrecension: Daniel Lemma 2013
Konsertrecension: Louise Hoffsten

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,