tisdag, mars 17, 2020

Föreställning: Fredrik Lindström

Fredrik LindströmMänskligheten, föreställningen om oss själva
Plats: Konserthuset.
Publik: Så gott som fullt, ca 780.
Bäst: Lärorikt och underhållande på ett självklart sätt.
Sämst: Att de 90 minuterna går för snabbt.
Betyg: 4

Han är hårdrockstrummis, busringare, författare, poet, filosof, språkvetare,komiker, tv-profil, historiker. Förmodligen en hel del annat också.
När Fredrik Lindström kommer till Växjö med sin föreställning ”Mänskligheten – föreställningen om oss själva” låter han ordet föreställningen hänga lite i luften, dubbeltydigt. Det är inte stand up han gör, även om det skrattas. Det är snarare idéhistorikern Lindström som, i en roligare form än de flesta idéhistoriker mödar med, försöker se på oss (sig själv, dig och mig) utifrån och funderar på hur vi gör det vi gör och inte minst varför vi gör det vi gör.
Frågorna han ställer under föreställningen är sådant vi alla någon gång funderat på. Saker som vi ändå tror vi är ensamma om att fundera på eftersom ingen pratar om det. Vi vill ju inte framstå som dumma i en epok när alla (andra) är så perfekta och intelligenta. Men Lindström håller upp den där spegeln framför oss och, ja, det är lätt att – på gott och ont – både känna igen sig själv och grannen.
Han hoppar vilt runt mellan olika aspekter av ämnet. Ormars flygrädsla. Om att glassar var, eller inte, som det visar sig, bättre förr. Om att dricka sig bakåt i evolutionen. Just den funderingen har han kört innan, som en del av en stand up-rutin, men den fungerar bättre i det här sammanhanget. Om att husvisningars upplägg är ett tydligt exempel på att vi inte är så förnuftsbaserade som vi vill tro.
Fredrik Lindström blir ikväll en lärare som förstått att humor alltid är ett bra sätt att få folk att lyssna, att fånga vår uppmärksamhet. Men för att återvända till att det inte är stand up han gör. Att faktiskt förklara våra beteenden, att angripa dem med den akademiska bakgrund han har, framstår som lika viktigt som att beta av så många skratt som möjligt. Och det blir en bättre föreställning av det. För inte alla komiker vågar vara seriösa och ställa viktiga frågor. Men, som sagt, han är ändå väldigt rolig samtidigt som den röra tråden inte dribblas bort. Eller: samtidigt som den röda tråden ibland snurras i omvägar. Samtidigt som det bjuds på fler skratt än under fem genomsnittliga år på universitet.
Föreställningen är ett utmärkt samarbete mellan Lindströms olika personligheter. Det är rimligtvis ”På spåret”-domaren som ordnat så att Konserthuset är så gott som fullsatt. Det är filosofen och historikern, den Fredrik som med sin bror Henrik skrev och prisades för fackboken Svitjods undergång och Sveriges födelse, som skrivit manuset. Och det är komikern som står på scenen. 

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

lördag, mars 14, 2020

Konsertrecension: Jocke Wickström Trio

Jocke Wickström Trio
Plats: Alvesta kulturkällare
Publik: Ett sjuttiotal. Tämligen fullt.
Bäst: Musikerna är inte precis nybörjare.
Sämst: Sting, av ren princip. Men se nedan.
Betyg: 3

I Alvesta var det återigen dags för det trevliga initiativet kultursoppa. Det vill säga att det ges både soppa med bröd och en dos kultur för en högst rimlig summa.
Kulturen kom denna gång från Jocke Wickström Trio. Wickström är något av en lokal gubben i lådan som dyker upp både här, där och överallt med sin trumpet. På sitt CV har han bland annat South Of Sweden Jazz Orchestra som klär om all möjlig musik till storbandsjazz. För några år sedan gjorde han en hyllning till tangokompositören Ástor Piazzolla. Han har gjort hyllningskonserter till filmmusik också. Annars är jazz ofta en röd tråd när Wickström tar ton. Till vardags är han musiklärare både på Alvesta kulturskola (där han har den underbara titeln brasspedagog) och S:t Sigfrids folkhögskola.
Med sig denna kväll har han Per Sjödin på gitarr och Jonas Castell på kontrabas, båda även de till vardags på S:t Sigfrids folkhögskola. Och jodå, det blir en del jazz. Musikerna skapar en mysig stämning, lagom avslappnad att sörpla soppa till. Det gäller så att säga att musiken inte blir för intensiv för maten som valts. 
De smyger igång med Hoagy Carmichaels Stardust som leder in i Stings Fragile, den senare med Wickström på sång. Fördomen säger att alla musiklärare älskar Sting. Kanske för att Sting är musikvärldens elevkårsordförande, en ständig bror duktig. Fördomen säger också att alla musikkritiker ogillar Sting. Och förstås av samma anledning. Men denna kväll har trions sympatiska bossanovatolkning nästan förmågan att lura till omvärdering. Sting följs av signaturmelodin till tv-serien M*A*S*H*.
Det går inte att säga annat än att de ger och tar, hoppar runt i musikhistorien. Mellan låtarna pratar Wickström och det blir spontan frågesport. Vem gjorde den låten? Någon som vet? Publiken kan sin musik. Wickström verkar förresten vara hej och du med alla i publiken. Men så bor han i Moheda, bara ett stenkast eller två bort.
Kanske håller något solo på lite för länge, men det är lätt att förlåta bland alla maj 7-ackord. Ibland blir det lite lagom småbusigt, på musiklärarmaner. De hade kunnat ta ut några svängar lite mer här och där, men det är en anteckning i marginalen. Möjligtvis är de för teoretiskt kunniga för att skrämma de främre raderna.
Under All Of Me går det att blunda och plötsligt befinna sig i Nyhavn en av sensommarens vackraste kvällar. Charlie Chaplins Smile fortsätter med samma känsla. Och mycket mer än så går det inte att begära av en råkulen torsdag i tidiga mars i en källare i Alvesta.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

tisdag, mars 10, 2020

Konsertrecension: Hov1

Hov1
Plats: Kafe De Luxe
Publik: Smockat.
Bäst: Engagemanget på scen och i publik.
Sämst: Förvisso gratis inträde, men bara en timme långt.
Betyg: 3
Inträdet är gratis och först till kvarn gäller. Kön ringlar sig lång utanför Kafe De Luxe denna sista lördag i februari skottåret 2020. 
Hiphopgruppen Hov1 är ett av Sveriges största band. På Spotify har de över en miljon spelningar per månad. Det är fler än Håkan Hellström. Fler än Kent. Fler än Philemon Arthur & The Dung. Nästan lika många som Veronica Maggio, som de förövrigt gjort duett med. De har vunnit en rad priser, bland annat Rockbjörnar för årets grupp, årets livekonsert och årets fans. Med tanke på att det är fansen som röstat är särskilt det sista viktigt. Vissa av dem har köat i 18 timmar. Då har det inte precis varit risk för solbränna under det dygnet.
Med tanke på hur stora Hov1 är det otippat att de spelar på Kafe De Luxe som rymmer 160 personer. Gruppen hade förmodligen kunnat fylla Konserthuset eller till och med Vida Arena. Turnen kallas Cirkus Montague  och beskrivs av medlemmarna som 100 procent rock´n´roll rakt igenom. Rock´n´roll i detta sammanhanget har inget med Elvis, Jerry Lee Lewis eller Chuck Berry att göra. Hov1:s fans tillhör en generation som gick i blöja när CD:n fasades ut ur de flesta svenska hem. Men att göra en gratisturné med sex stopp i mindre lokaler, där Växjö samsas med bland annat Malmö, Göteborg och Stockholm, och släppa in publiken gratis – det är onekligen också en sorts rock´n´roll. Och en rejäl fjäder i kepsen för Kafe De Luxe.
Festen drar igång med att ridån dras undan när Svartsjuk startar och allsången börjar direkt. Den fortsätter i Våra Vackra Dar och nya Mitten Av September. Allsången fortsätter rent av med varje ord i varje text. Inte konstigt att Hov1 ser lätt omtumlade ut på scenen. Även för oss som fyllt så gammalt som 25, och kanske till och med passerat 25 och ett halvt, blir det snabbt tydligt varför fansen röstat fram sig själva till Sveriges bästa fans. Lika imponerande är att bandet har nästan lika mycket energi. Det blir lite armbrottning med en stark man också, turnen kallas trots allt Cirkus Montague. Vid scenen finns clowner som sällskapar Noel, Dante, Ludwig och Axel.
Alla vill stå längst fram, så även om Kafe De Luxe tagit in så många de får ser lokalen bara lite mer än halvfull ut. Och alla händer i luften. Och hoppa. Och sjung. Och filma. Och skrik. Och sjung ännu högre. Och om möjligt ännu fler händer (och mobiler) i luften.
Även för oss som aldrig kommer lyssna på Hov1 igen är det här en upplevelse att bära med sig. Och, som sagt, Sveriges bästa fans kan sin sak.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

måndag, mars 02, 2020

Konsertrecension: Magic Spirit Quartet

Magic Spirit Quartet
Plats: Alvesta jazz & blues
Publik: Ett sextiotal och tämligen fullt
Bäst: Svänget och att en i teorin märklig blandning funkar
Sämst: Att Kajfes inte sjunger Toto, som han hotar med
Betyg: 4

Vädret är som det är, men ett välkommet vårtecken som trots allt går att lita på är säsongspremiären för Alvesta jazz & blues. Och våren 2020 börjar med en rejäl käftsmäll.
Magic Spirit Quartet är ute på en liten turné för att fira sin debutskiva. De har tidigare spelat i Göteborg, Köpenhamn och Stockholm. Fjärde stoppet är förstås Alvesta. Alvesta jazz & blues visar därmed ännu en gång att de har förmågan att locka de stora namnen.
Magic Spirit Quartet är nämligen Goran Kajfes senaste skapelse. Och som det gamla djungelordspråket lyder: när Kajfes och trumpet står på scenen är det värt att lyssna. Det är sant den här gången också. Med sig har han trummisen Stefan Pasborg från Danmark, Majid Bekkas från Marocko på sång och guembri och Jesper Nordström på piano, orgel och synt. Det är Bekkas namn som står med störst bokstäver på skivomslaget.
Programförklaringen lyder att de spelar musik som landar i gränslandet mellan ”traditionell marockansk gnawamusik, ökenblues, psykedelisk rock och europeisk jazz”. I teorin kan det verka krångligt att få ihop. Resultatet är i alla fall en helt egen och unik upplevelse. Faktiskt olikt allt annat jag hört. Det går, recensionen till trots, inte att beskriva musiken i ord. Mer än att det upprepade gånger under konserten känns som att hjärnan poppar popcorn och låter hjärtat ta över. Är låtarna tre eller 30 minuter? När bytte de ackord senast? HAR de bytt ackord? Varför rycker det så mycket i benen? Var kommer fånleendet i från? Varför känns inte alla konserter så här mycket? Är det redan paus?
Bekkas spelar bas på sin guembri, oftast små korta fraser som upprepas. Nordström hänger ibland på med samma lilla slinga. De skulle kunna bli enformiga, men resultatet är lätt hypnotiskt. Det repetitiva rubbar tidsuppfattningen. Pasborg är en trummis med känsla för nyanser och stämning, spelar det låten behöver. Driver på. Kajfes trumpet tar ibland täten, ibland spelar han congas. Solon är precis så långa som de behöver vara. Det gäller för övrigt samtliga. Till och med trumsolot känns som en naturlig del av konserten. Inte illa.
Andra akten börjar med att solen långsamt går upp över horisonten i Sahara innan rytmen rullar igång. Sången på arabiska (kanske) och amazigh (dubbelkanske) blir ett instrument bland de andra.
Magic Spirit Quartet skapar en rytmisk, lyhörd, bitvis euforisk och värmande upplevelse en blåsig och regnig lördag i Alvesta. Tack och välkomna åter. Sjunde mars blir det Torbjörn Zetterberg & Den Stora Frågan.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

måndag, februari 10, 2020

Konsertrecension: Torsson


Torsson
Kafe De Luxe
Publik: Utsålt.
Bäst: Ren kärlek i luften. Underbart.
Sämst: Åkerströms morgonrock tycks gått i pension.
Betyg: 4/5

Torsson kommer från ett Sverige som är lite långsammare, lite snällare och lite mer lantligt. Och de möts alltid med kärlek i Växjö.
Redaktör Hägred påpekade nyligen Växjös sviktande ställning som kulturstad. Det är ingen hemlighet att många av de stora banden och artisterna har svårt att hitta hit. Att kalla Torsson för ett stort band är kanske att ta i, men de är djupt älskade. På ett utsålt Kafe De Luxe blir det jubel när bandet äntrar scenen, innan de ens har plockat upp instrumenten. Torsson gör inte många spelningar per år, men Växjö är ett regelbundet stopp. Medlemmarna har förstås nära hit från Skåne, även om de just ikväll närmast kommer norrifrån.
På Kafe De Luxe är det lördag med åttiotalstema och Torsson fokuserar därför på det årtiondet. Då hann de med hela tre vinyler. Det tempot har de inte lyckats hålla sedan dess. Torsson är inte bandet som stressar. Förvisso var de ganska långsamma redan då. Även om deras blandning av country, rock´n´roll och rhythm´n´blues egentligen inte är särskilt originell är de ändå helt unika, till synes utan ansträngning. En viktig del i det unika är texterna, oftast skrivna av Bo Åkerström. Där många, nästan alla, svenska textförfattare är en svensk variant av någon internationell förebild så finns det bara en Bo Åkerström och hans namn är Bo Åkerström.
Jag Minns En Gammal Bil (som han förvisso inte skrev texten till) inleder och sätter direkt den perfekta småputtrigheten Torsson är mästare på. Senare har Turistinformation ändå ett så högt tempo att Chuck Berry hade kunnat vara nöjd. Assar Höll Ett Tal fortsätter vara världens bästa dansbandsballad. Akterseglad i Brownsville visar hur mycket självaste Grateful Dead inspirerats av Torsson. Det Spelades Bättre Boll har allsång som lyfter taket. Låtarna är oftast korta. Många titlar blir det. Hej Kontinent avslutar kvällen. Då är bandet framme och nosar på nittiotalet.
Det här kan tyckas vara en okritisk recension. Men det är svårt att kritisera Torsson. Nej, Åkerströms gitarrsolon är inte Yngwie Malmsteen (tack och lov). Nej, Åkerström är inte Bruce Springsteen på scenen. Övriga musiker då, undrar vän av ordning. Thomas Holst (även i Wilmer X) på gitarr och keyboard. Åkerströms presentation: ”Han är från Klippan, men det går bra ändå.” Michael Sellers spelar också gitarr, kapellmästare Dan Persson spelar bas och Rikard Swärdh hanterar trummorna.
Det går inte att jämföra Torsson med något annat. Torsson är Torsson. En unik företeelse. Och det är omöjligt att inte bli på bra humör.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

tisdag, december 17, 2019

Konsertrecenension: Deportees

Deportees
Växjö teater
Publik: Strax över 300.
Bäst: Att var och varannan låt känns som en klassiker.
Sämst: Vädret?
Betyg: 4

Deportees släppte nyligen sitt första album på fyra år och nu har de även spelat i Växjö för första gången på lika länge. Och av allt att döma verkar de ha vilat sig i form.
Med vilat menas inte att medlemmarna har legat hemma på sofflocket i fyra år. Anledningen till uppehållen mellan skivorna är att några av dem turnerar med andra band och artister när de inte spelar med Deportees. Hyror måste betalas. 
I våras släppte de äntligen EP:n Re-dreaming och nya albumet, deras sjätte, All Future följde i oktober. Kvällen börjar med att Esther och hennes xylofon värmer upp publiken med några låtar. Hon spelar sedan även keyboard och bas såväl som sjunger kör med sammanlagt sex personer starka Deportees.
Musiken är välskriven, välarrangerad och välspelad. Deportees är inte ett band som överraskar med tvära kast eller gör saker med vänsterhanden. Förmodligen skulle det vara enkelt att göra misstaget att avfärda dem som tråkiga. Men, och det är ett stort men, med tålamod tar man sig in i musiken och upptäcker detaljer och nyanser. Stoltheten och omsorgen. Live är de bitvis betydligt skramligare och brötigare än på skiva och Thomas Hedlund förvandlas vid några väl valda tillfällen till Keith Moon bakom trummorna.
Ibland närmar de sig långsamt och plötsligt är man mitt i en värmande kram. Musik som ber om tålamod är förmodligen i sig otidsenligt i ett mediaklimat som är i ständig jakt på klick och likes. Chansen är ändå stor att en Love Me Like I´m Gone (som spelas redan som låter nummer två) eller en A Heart Like Yours In A Time Like This kommer finnas kvar länge hos de som släpper in dem. Under The Pavement – The Beach görs om till vacker pianoballad. Det blir en handfull nya låtar. Bright Eyes (inte Art Garfunkel-låten) är redan en publikfavorit. Forever Seems Longer Today är också redan där uppe. Samtliga låtar får ytterligare en växel live.
Ljuset är enkelt med effektivt, annars talar musiken för sig själv. Sångaren Peder Stenberg pratar lite lågmält mellan låtarna, rycks ibland med av musiken. Det är väldigt vackert i all sin enkelhet. Deportees är lite som en musikalversion av Susan Cains bok Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns, även om det möjligtvis är motsägelsefullt med tanke på att de trots allt står på en scen.
Några gånger är de uppe och nosar på högsta betyg. Tyvärr går det inte att sätta fyra och en halv gran, men protokollför att de fyra granarna ska vara extra tjocka. Och vänta inte fyra år till nästa Växjöbesök, tack.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten

Etiketter: , , ,

lördag, december 14, 2019

Konsertrecension: Stefan Sundström

Stefan Sundström
Publik: 180
Bäst: Hans karisma och närvaro.
Sämst: Många bra låtar saknas.
Betyg: 3

Visartisten, skådespelaren och tomatodlaren Stefan Sundström är ute på turné kallad Domedagspredikan. Växjö teater tog tacksamt emot.
Det blir snabbt lika varmt i teatern som det är kallt utanför. Sundström är älskad. En artist som, oavsett hur överanvänd frasen är, går sin egen väg. Säger något viktigt med glimten i ögat, säger något roligt på stort allvar. Senaste skivan heter likt turnén Domedagspredikan. Tanken är att gud tröttnat, tackar för sig och meddelar att om mänskligheten ska klaga på allt kan de fixa saker själva och de tror det är så j*kla enkelt.
Rent musikaliskt påminner skivan om en sentida Tom Waits. Kabaret, rock, jazz, skrammel och visor. Sången ligger i vanliga fall närma Mick Jagger. Men i kväll, ensam med gitarr, går det att höra varenda stavelse i varenda ord. Om ordet trubadurafton lätt får en klang av dassiga tolkningar av klassiska visor på någon pub i ett somrigt Borgholm är det här en trubadurafton i ordets finaste bemärkelse. Både hellre OCH bra, liksom. Cornelis ler i sin himmel, inte minst för texternas skull.
På tal om klassiska visor. Märk Hur Vår Skugga är det nummer under kvällen som inte bär Sundströms egen signatur. Han pratar om fördelen med att börja 19:30, frånvaron av alkohol och att spela på en teater. Och sjunger en låt om livet som morfar. Att åldras är ett av kvällens teman. Han pratar också om grannsamverkan där han bor. Om att fotspåren i snön på något konstigt sätt blev fler för varje varv han gick runt grannens hus. Han kan konsten att dra en skröna, både mellan och i låtarna.
Trettiofyra stopp är det på turnén. Växjö är nummer tjugoåtta. Han är med andra ord varm i kläderna vid det här laget. Det kompenseras med en avväpnande rufsighet. Ibland kommer han av sig i texterna trots att han verkar ha textlappar framför sig.
Alla artister som står på en scen jobbar med att försöka riva den där osynliga muren mellan scen och publik (förstås förutom Pink Floyd som istället byggde en mur). Sundström behöver bara komma ut på scenen så river publiken glatt muren åt honom. Han tackar för det förtroendet med att vara på lysande humör.
”Jag gör en platta, turnerar ensam och sedan behöver jag inte jobba på ett år,” förklarar Stefan Sundström inledningsvis kvällens koncept. Det är oklart om ärlighet lönar sig 2019, men det lägger grunden för en underhållande kväll med många skratt i allvaret. Utanför ligger snön vit och himlen är stjärnklar. ”Snart är det sommar”, påpekar Sundström och hälsar att han kommer tillbaka då.   

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

söndag, december 01, 2019

Essä: Nick Lowe, pophantverkare av högsta klass

Kevin Costner, bara för att börja någonstans. Var det den amerikanska skådespelaren och regissören Kevin Costner som räddade Nick Lowes karriär? Den engelska låtskrivaren, producenten och artisten Nick Lowes popularitet hade planat ut i mitten av åttiotalet. Om han någonsin kunnat kallat sig popstjärna var den tiden förbi. Skulle han fortsätta med musik såg han i bästa fall fram mot en ständigt pågående cirkel av nya skivor och turnéer för att säkerställa försörjningen. Lägg till detta ett tilltagande missbruk av både vätska och pulver.
Costner gjorde filmen Bodyguard tillsammans med Whitney Houston. Houstons tolkning av Dolly Partons fina ballad I Will Always Love You blev en stor hit och den huvudsakliga anledningen till att filmmusiken fram tills idag har sålt uppskattningsvis 35 miljoner exemplar. Och där, som låt nummer tio, finns (What´s So Funny ´bout) Peace, Love And Understanding? framförd av Curtis Stigers. Låten skrevs av, just det, Nicholas Drain Lowe, född i Walton-on-Thames i Surrey 1949.   
När Bodyguard väl släpptes 1992 hade Lowe både slutat dricka och sniffa. Inkomsterna från låten gav den då relativt nyblivna 40-åringen möjligheten att i fortsättningen göra skivor i det tempo han ville, utan flåset i nacken från kommersiella krav och skivbolag. Det har resulterat i en handfull album som närmast definierar konsten att åldras med värdighet som artist. Rent kommersiellt har de förstås inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Lowe var redan då medelålders och gråhårig. För gammal för att vara ung, för ung för att vara gammal. Inte heller gjorde han några lättklädda musikvideos där han skakade på rumpan.
Första skivan som var ett resultat av Lowes nya, mindre stressade ekonomiska tillvaro var The Impossible Bird som kom 1994 och bland annat innehöll The Beast In Me, som också tolkats av Lowes före detta svärfar Johnny Cash som gjorde sin version redan samma år.
I den nyutkomna Lowe-biografin Cruel To Be Kind – The Life And Music Of Nick Lowe berättar författaren Will Birch om första gången Lowe spelar låten för Cash. Händelsen utspelas mer än tio år innan den kommer ut. Lowe var länge känd för att jobba snabbt, men inte så just den gången. 
Han var gift med Carlene Carter, dotter till June Carter Cash och styvdotter till Johnny Cash. Hela klanen Cash, stor och inte helt i avsaknad av musikaliskt kapital, väller in i Carlenes och Nicks lägenhet. Nick är av begripliga skäl nervös. Och bakfull. Och svettig. Och ännu mer nervös. Och sitter med sin gitarr och ska spela en låt som han inte är riktigt klar med.
Texten kan tolkas som att den handlar om missbruk, något Cash hade erfarenhet av. Något också Lowe har erfarenhet av, även om det just där och då fortfarande inte kontrollerade honom. Lowe har berättat att kvällen innan, när han spelade låten för sig själv, ensam hemma, är han Johnny Cash. Nu, när han sitter mitt emot samma väldiga man och legendar, känner han sig som en tolvåring och rösten som kommer ut när han sjunger är väldigt liten. Trots de något haltande förutsättningarna går det bra. 
Cash gillar vad han hör. Ber Lowe skriva klart. Det skulle visa sig bli en stilistisk föraning om Lowes senare sätt att skriva, där tempot ofta är lägre och texterna ofta griper tag snarare än roar, även om han fortfarande kan formulera sig som få. Att han jobbar långsamt beror inte på att han lägger  till mer och mer saker, utan på att han vill skala bort allt onödigt tills bara det absolut nödvändiga finns kvar. En konst så svår som någon. 
Att hans låtar ofta är självklara, som om de trillat ur av sig själva, färdigformulerade och klara i ögonblicket, är mest av allt ett bevis på det tålamod han har med varje rad, frasering och melodislinga. The Beast In Me skulle senare, i form av Lowes originalversion,  komma att avsluta första avsnittet av maffia- och familjedramat The Sopranos.
Under många år var Lowe mest känd för snitsiga popdängor, fulla av smarta och ofta lätt ironiska ordvändningar, inspelade snabbt. Som producent, bland annat av Elvis Costello, The Pretenders, The Damned (som med Lowes hjälp blev det första engelska punkbandet som släppte en singel) och Dr Feelgood, var han känd som ”the basher”. Att ”bash” kan betyda både att slå till något hårt och snabbt, att kritisera något hårt, att festa och att göra ett försök, ”have a bash”. Det är med största sannolikhet de två sistnämnda betydelserna som gav honom smeknamnet.
Lowes liv fram till genombrottet kan väldigt kortfattat summeras: uppväxt i militärfamilj, jobb på lokaltidning (han ville bli krigsreporter, men kokade istället oftast te och skrev om aktuella filmer), går 1967 med i en nära väns band kallat Kippington Lodge, fortsätter med bandet Brinsley Schwartz (det är under de åren i mitten av sjuttiotalet han skriver nämnda (What´s So Funny ´bout) Peace, Love And Understanding?). Han har också medverkat i Rockpile och Little Village. Någonstans på vägen träffar han galenpannan och blivande skivbolagsdirektören Jake Riviera som blir hans manager. Riviera bildar skivbolaget Stiff Records. Motto: ”If it ain´t Stiff, it´s not worth a fuck”. Lowe blir husproducent och allmän gubbe i lådan och ibland blir någon av de ofta öldoftande låtarna hits.
Men innan dess, i en ofta berättat anekdot, måste Lowe ta sig ur sitt dåvarande kontrakt med skivbolaget United Artists. De vill ha en låt till innan de är beredda att låta honom tacka för sig. Riviera föreslår att Lowe ska bränna bron ordentligt och göra en avsiktligt usel låt. Några år tidigare hade The Rolling Stones sagt tack och hej till Decca Records med samma idé och gjort Cocksucker Blues med en text som än idag står ut och inte används i skolans engelskaundervisning.
Sagt och gjort. Lowe gör en låt som är en parodi på de just då stora tonårsidolerna Bay City Rollers. Han använder ingredienser han avskyr i poplåtar: barnkörer, hejarklacksrefränger och handklapp. Lowe, som inte är främmande för ironi, möts av ett skivbolag som tycker låten är fantastisk. När Rollers Show dessutom blir en stor hit i Japan vill skivbolaget att han gör en hel skiva på samma tema. Lowe tackar nej.
När jag såg honom live på Nalen i Stockholm 2014 bjöd han på en annan anekdot med ironisk utgång. Han var ensam med gitarr på scenen, stämningen var avslappnad men allt annat än avslagen. Vid sina fötter hade han en mugg te där påsen fick ligga kvar under hela konserten. Han var oklanderligt klädd med sidbena, ett segel av vitt hår på huvudet och glasögon med tjocka svarta bågar. Såg ut som en litteraturprofessor.
Lowe kan konsten att berätta och mellan två låtar fick vi höra om när soulsångerskan Diana Ross, mest känd från Motown-trion The Supremes, en gång valde att tolka hans låt I Live On A Battlefield. Efter många turer fram och tillbaka närmade sig berättelsen slutet. Det gick att ana att Lowe inte tyckte det var den bästa tolkningen som gjorts på någon av hans låtar. Men, avslutade han, det nya badrummet blev i alla fall fint. Samma låt tolkades förresten en gång i Växjö konserthus av Tommy Körberg.
Även om skivorna numera kommer mer sällan visar de att Lowe fortfarande behärskar hantverket som få. Istället för att vara evig tonåring, som lockar många av hans kollegor, har han valt att åldras med stil. En titel som I Read A Lot kan stå som exempel, även om låten inte är så tråkig som den kan verka av titeln. 2001 gjorde han albumet The Convincer som av många anses vara hans bästa. Sedan dess har han både hunnit gifta sig och bli förälder för första gången.
Nick Lowes karriär och Will  Birchs biografi är båda på den nivån att anekdoterna och de bra låtarna till synes är oändliga. Några av berättelserna har vi förvisso hört förut, men det är inget som stör. De tål att upprepas.
Vi får bland annat Lowes teori om hur det där med Costner verkligen gick till och det i efterhand kanske tveksamma i att flyga ett helt plan med musikjournalister från London till New York. Särskilt när bandet de ska recensera har glömt ansöka om arbetstillstånd.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

lördag, november 23, 2019

Konsertrecension: Ola Magnell

Ola Magnell
Vislanda bibliotek
Publik: 100 personer och därmed fullsatt.
Bäst: Värmen i rummet.
Sämst: Svårt att se för de som inte sitter långt fram.
Betyg: 3

Av vissa artister går det tretton på dussinet. Ola Magnell är inte en av dem. På fredagskvällen besökte han Vislanda bibliotek tillsammans med sin gitarr och kompisen Jonatan Stenson.
Magnell börjar med att påpeka att han tyvärr inte har några böcker med sig, nu när han spelar på ett bibliotek och allt. Han har förvisso gett ut en bok med sina samlade texter, men den sålde han slut på i Kalmar för bara några dagar sedan. När han ska sjunga Vällingklockan tappar han bort texten och påpekar att det bara är de längst fram i publiken som kommer ihåg orden. Och det sägs på ett humoristiskt sätt. Han är rolig också. Låten spelades in i den i musikkretsar legendariska studion Muscle Shoals i Alabama tillsammans med den nästan lika legendariska producenten Anders Burman.
Magnell har fint fingerplock och Stenson spelar kompletterande gitarrslingor runt, genom och tillsammans med honom. Han körar och spelar piano och till och med lapsteel (i en fin Löneslaven). Ibland kliar det nästan för mycket i Stensons fingrar, men han lyckas hålla sig på rätt sida gränsen. Rent musikaliskt går det att höra vistradition och country. Musik som är enkel, i alla fall till synes. Texterna är en blandning av humor, satir, melankoli och allvar.
Rösten är en lika märklig som självklar upplevelse och den är välbehållen, även i de mer krumbuktiga melodierna. Lika omisskännlig Ola Magnell som Pugh är Pugh, för att dra till med det kanske närmaste en inhemsk samtida liknelse som finns. Inte för att de låter lika, men båda har något eget och passar inte in i de vanliga facken. Och de har samma formuleringsglädje. De går lite på tvären, lite som en Cornelis eller Dylan. Magnell nämner själv Tom Waits under kvällen. Låtar som blivit hits, för Magnell hade såna en gång i tiden, blev det mer av slump än av mödosamt kalkylerande. Men jodå, det blir både Kliff (allsång!) och Påtalåten.
Stämningen i publiken är peppad, på scenen avslappnad men inte avslagen. När den här sortens intima spelningar är som bäst kan de uppnå en känsla som kan vara svårslagen i konsertsammanhang. Som om artist och publik blir ett, som att vi befinner oss hemma hos en nära vän. Och många av de som är på plats ser förmodligen Magnell just som en gammal vän. En skara som ger kärlek – och den är besvarad. Inte trots att han gått sin egen väg, utan kanske just därför. En framgång som inte går att mäta i försäljningssiffror, men i ett fullsatt bibliotek 45 år efter debuten. Som både skrattar, jublar och berörs.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

lördag, november 16, 2019

Konsertrecension: Väsen

Väsen
Kulturens hus, Alvesta
Publik: Ett åttiotal.
Bäst: Folkmusik i världsklass i Alvesta en dimmig fredag.
Sämst: Att det inte är mer folkmusik i Alvesta.
Betyg: 4


Den internationellt ansedda folkmusiktrion Väsen fyller trettio i år. Det firas som sig bör med en rejäl turné och ett flertal stopp i Kronobergs län ingår. På fredagkvällen roade de Alvesta.
Folkmusiken får ibland, likt jazzen, något k-märkt över sig. Det är lätt att det blir musealt. Att respekten för traditionen blir för stor. Framförandet av musiken kan bli närmast ett jobb i arkiv, framfört av musiker som förvisso är väldigt skickliga, men tenderar att visa för stor respekt. Det spelas med vita handskar på. Som om musiken riskerar att gå sönder om man inte visar den stor vördnad. Respekt och vördnad är bra, men det kan också lätt ta över och dämpa glädjen. Väsen har inte det problemet. Nog för att det är uppenbart att de kan sin sak (minst sagt) och att de älskar musiken. Men de fyller den också med liv, blod, svett och skratt. Musiken är ju gjord att dansa till.
Dessutom, och det är något som borde förekomma på fler konserter, är medlemmarna roliga mellan låtarna. Mellansnacket, som det snack kallas som förekommer mellan låtarna, är väldigt underhållande. Så när både musiken och pauserna mellan polskorna (som dominerar) håller världsklass blir helhetsintrycket förstås ännu starkare. Inte en slump att Väsen turnerar både i Europa, USA och Asien. Det roande roar och det gripande griper tag.
Musiken under kvällen har rötter långt tillbaka i en tid när Sverige var ett fattigt och underutvecklat land som låg ännu mer i Europas utkant än det gör idag. Musiken doftar sommarkväll, ladugård, sjö, ängsmark och oändliga skogar. Men också, om vi luktar närmare, drömmar, längtan, saknad och melankoli. Allt som livet har att erbjuda, hela spektrat av känslor. Allt detta inte för att alla melodierna är gamla, många är egenskrivna, men för att det är så folkmusik doftar.
Nyckelharpspelaren Olof Johansson, gitarristen Roger Tallroth och Mikael Marin på viola gestaltar och frammanar allt det här med sina trettio fingrar. Tillsammans är de snart försjunkna i musiken. Ibland får de ögonkontakt och fyrar av små leenden till varandra, till synes berusade av att spela tillsammans ännu en gång. Lite märkligt dock med sittande publik, för det rycker stundtals rejält i benen. Men det går förstås alltid att sittdansa.
Det främsta kännetecknet för de riktigt stora finns där också, nämligen att de får allt att låta så enkelt. Som om de bara står där och spelar lite. Som om det inte är något märkvärdigt. Som om det är den enklaste saken. Global svensk folkmusik när den är som bäst. 

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

fredag, november 01, 2019

Konsertrecension: Jojje Wadenius

Jojje Wadenius: visor för barn
 
Plats: Restaurang PM. 
Publik: Ett femtiotal barn i alla åldrar. 
Bäst: En timme ren kärlek. 
Sämst: Att inte alla konserten innehåller Jojje. 
Betyg: 4

Legendarisk är ett missbrukat ord, inte minst av musikskribenter. Men Jojje Wadenius är onekligen en av våra legendariska artister, oavsett vad han själv tycker om titeln. Tror hellre han låter musiken tala för sig själv. Han verkar vara den ödmjuka sorten. I år är det femtio år sedan barnskivan Goda goda släpptes och med anledning av detta fyllde Jojje PM med musikglädje.
18-20 oktober firade Växjö & Alvesta Jazzdagar, en utveckling av PM:s jazzfestival. Under fredagen spelade Jojje med Cleobandet i Braås, lördagen bjöd Johan Gradens Olägenheter i Alvesta och söndagen konserter på PM med Jakob Möllerström Trio samt Almaz Yebio Twist n Shout.
Men tillbaka till Jojje. En kort lista över artister han spelat med: Cornelis Vreeswijk, Siv Malmkvist, Monica Zetterlund, Kent, Roberta Flack, Aretha Franklin, Diana Ross, Steely Dan, Dr John, James Brown, Robert Plant och Simon & Garfunkel. Och medlem i Made In Sweden och Blood, Sweat & Tears. Och han var med i Saturday Night Live och deras husband. Och med Pugh. Så sent som i onsdags firade de på Cirkus i Stockholm att Pughs debut Ja, Dä Ä Dä också fyller femtio.
Trots allt detta är han förmodligen , i alla fall i Sverige, mest känd för barnskivan Goda Goda med texter av Barbro Lindgren. Barn i alla åldrar har älskat den i femtio år. Kanske för att den innehåller en musikalitet som gör att även vuxna barn kan lyssna.
Om skivan spelades in med ett väldigt funky band är Jojje ibland nästan lika svängig på egen hand. Det sitter, som sagt, i fingrarna. Han beskriver Ägget som en Giant Steps för barn. Och ja, det finns onekligen märkliga ackord , tempon och taktbyten i båda. Kanske blir John Coltrane nästa dagisfavorit.
Det blir Jag Är Det Fulaste Som Finns (om någon som har en miljon fräknar och ser ut som en get) och Kalles Klätterträd. Det blir också visor från Jojjes andra barnskivor, bland annat Zzoppa som han gjorde med Kenneth Gärdestad. Då får publiken agera grodkör. 
Trots alla han spelat med är det uppenbart att han älskar att spela och möta publiken även en lördagseftermiddag strax efter lunch i ett så här avslappnat och nertonat sammanhang. Det kanske är det vackraste med konserten, att han fortfarande är så hopplöst förälskad i låtarna och spelandet.
Och de stora, lite mer gråhåriga barnen i publiken, har lika kul som de små. Tre generationer barn är på plats. Allsången i Mitt Lilla Barn är ett minne att värma sig med när vintern närmar sig. Jojje förtjänar all kärlek han möts av.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

måndag, september 30, 2019

Konsertrecension: Sol Sol


Sol Sol 
Plats: Alvesta kulturkällare 
Publik: Ett fyrtiotal och fullsatt. 
Bäst: Gränsöverskridandet kittlar. 
Sämst: Laktos i soppan. 
Betyg:

Trots det fina helgvädret har mer än halva september passerat och det betyder höstpremiär för Alvesta jazz och blues-förening i vid Allbotorget. Först ut var en ny kvartett med det för lördagen passande namnet Sol Sol.
Sol Sol debuterade i våras med albumet Unaccustomed Soil och det är med dessa åtta låtar och lite annat de kommer till Alvesta. Musiken är skriven av Elin Forkelid (saxofon) och David Stackenäs (gitarr) som utgör bandet tillsammans med Mauritz Agnas (kontrabas) och Anna Lund (trummor). Tillsammans är de fyra härligt lösa i kanterna och inte rädda för att släppa loss, det hörs på skivan och ännu mer live. De har också en förmåga att släppa loss utan att helheten tappas bort. Det blir inte frijazz, även om musikerna är där och nosar, bara skevare melodier.
De lösa kanterna är viktiga att påpeka i en genre, alltså jazz, där det finns mycket duktighet, men ibland känns som alla läst samma teoriböcker och haft samma lärare och ingen vågar tänka nu jäklar och gå utanför skalorna. Verkligen spela. Strunta i duktigheten. Gå ut på isen och testa om den håller. Sol Sol är duktiga, men inte dess fångar. De visar i partier att de har läst teoriböckerna, kan konsten att räcka upp handen och sitta still i bänkarna, men de väljer att inte göra det hela tiden. Dessutom spelar de tillsammans, inte som en stjärna med komp. Alla fyra får möjlighet att skina och det blir inte långrandigt.
Aura bjuder på ett tillbakalutat driv med närmast lyriskt gitarrspel och lågmält saxofonspel. Our Mobile Home inleds med drivande bas, monotont drivande bestämt framåt, som snart får sällskap av lätt atonal saxofon och mycket cymbaler, allt som hämtat från en cool sjuttiotalsfilm, förmodligen med Steve McQueen i huvudrollen. När gitarren också lägger sig i leken med något som delvis låter som ett Jimmy Page-riff på villovägar uppnås en av konsertens höjdpunkter. Ett senare gitarrsolo tillsätter två deciliter rent kaos och omskakar väl.
Poängen är att de behärskar både det vackert återhållsamma (Valparaiso är på tal om det en annan höjdpunkt) och det stökigt brötiga, även om de är roligare när de brötar. Det sistnämnda förstås upp till tycke och smak, som om en recension kunde vara något annat.
Om betyget, trots alla lovord, verkar snålt beror det på att Sol Sol med största sannolikhet har en nivå till i sig. Återkommer gärna då. Alvesta jazz och blues återkommer 19 oktober med Johan Gradens Olägenheter. Och missa inte den lilla fotoutställningen på väggen. 

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

måndag, augusti 26, 2019

Reportage: Tyrolens Progg- & Visfestival

Tredje upplagan av Tyrolens Progg- & Visfest gick av stapeln under lördagen och med 17 grader och regn, i alla fall till och från, har den svenska sommaren äntligen anlänt. Programmet började redan vid 16 och höll sedan på till andra sidan midnatt. Med rejäla kläder och gummistövlar gick det alltså utmärkt att göra en helkväll av festen.

Med åtta artister, en musikföreställning och en DJ går det inte att klaga på bredden. Dessutom utlovas en överraskning på programmet vid 02, för er som håller er vakna hela sträckan. Musiken går från visa, folkmusik och jazz till psykedelisk och bluesig rock. Artisterna har också bredden från relativa nykomlingen Maja Johansson till Contact som gör sin första turné sedan 1972. Och Merit Hemmingson spelade pianojazz redan på femtiotalet.

Om musiken inte påverkas av regnet så drabbas folklivet. De flesta håller sig under tak. Inga picknickfiltar, inga solglasögon. Heder åt de tappra i husvagn som parkerat utanför Tyrolens grindar, ännu mer åt de i tält för ja, sådana finns också.

Vid 18 spelade Contact. Med originalmedlemmarna Ted Ström och Lorne De Wolfe i spetsen är detta alltså bandets första turne på nästan femtio år. Sug på den. De har förvisso gjort lite ströspelningar under årens gång, men ändå. Mest kända är de nog för albumet Hon Kom Över Mon från 1971, där de samarbetade med folkmusiktrion Skäggmanslaget och skapade en nu kultförklarad skiva. Någon i publiken halvviskar till en vän att de har blivit äldre. Sedan förra turnén 1972? Ja, förmodligen. Men blandningen av rock, jazz, folkmusik och kabare är lika egen nu som då. Och texterna verkar fortfarande lika aktuella. Antingen var Contact före sin tid eller så är nuet efter sin tid.

Nästa stopp på programmet är den onekligen något yngre Maja Johansson. Hon har släppt två ep:s, kallade EP 1 och, håll i hatten, EP 2. Musiken är långsam, porlande, fjäderlätt och blytung. Ibland samtidigt. Hon backas bara av trummor och bas. Ingen spelar en enda ton i onödan. Ljudbilden blir uppfriskande som en vindpust en kvav dag. Texterna skildrar vardagen, ett ämne så svårt som något, på ett sätt som lyckas vara originellt. Johanssons röst är ett av instrumenten. Hennes framtid väntar otåligt på att börja, om den inte redan gjort det.

Med tanke på festivalens namn och åldern på några av artisterna är det lätt att tro att den röda tråden för kvällen skulle vara att det var bättre förr, men så är det alltså inte. På Tyrolen är det allt som oftast bäst just nu, oavsett väder. Men glöm inte extrastrumpor.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

fredag, augusti 16, 2019

Konsertrecension: Israel Nash

Israel Nash 
Publik: 150 på området. 
Bäst: Gediget låthantverk. 
Sämst: Det saknas något som sticker ut. 
Betyg: 3

En sympatisk onsdagskväll med rent av lite kyla i luften är det långväga besök bland träden på Tyrolen. Israel Nash och hans band bjuder rock med countryinslag och möts med tilltagande jubel.
Hans femte skiva kallad Lifted kom för ganska exakt ett år sedan. Under resans gång har han gått från att nästan låta mer Neil Young än Neil Young själv till att i alla fall på skiva blanda in för genren lite mindre väntade referenser, till exempel Phil Spector. Förvisso samarbetade Neil Young med Jack Nitzsche som var något av Spectors vänsterhand i studion. Äpplet fallet inte långt från flanellskjortan.
Nashs mest spelade låt på Spotify heter Rain Plans och låter som ett enlåtsdestillat av Neil Young-albumet On The Beach. Men nu räcker det med Neil Young-referenser. Poängen har gått fram. Nash spelar förresten på en vit Gretsch-gitarr (som ni-vet-vem) som nästan på egen hand höjer betyget ett snäpp. Just Rain Plans avslutar ordinarie set innan de kommer ut för extranumret Down In The Country, en ny låt om ”allt som pågår i mitt land”. En ilsken smäll som lovar gott för en kommande skiva.
Att Nash är en stor favorit i engelska tidningar som Mojo och Uncut är inte en överraskning. Han har skägg och gör långsamt svepande musik. Kanske blir låtarna snarlika efter ett tag, även om det blir mer varierat och ruffigare live. Han plockar charmpoäng på sin ödmjuka framtoning och spelar förvånad när det visar sig att ingen i publiken, faktiskt inte en enda, är från Dripping Springs i Texas, där han sedan länge bor.
Musiken är välskriven, välspelad och välsjungen och det är svårt att inte bli imponerad. Med Aaron McClellan på bas, Jordan Cook på trummor och Eric Swanson på pedal steel, som ibland istället bidrar med ytterligare en elgitarr och då vrider ner countryn och upp rocken, landar Nash tryggt i en tydlig tradition.
Det är lätt att tycka om honom, låtarna är oftast varma och inbjudande, men det är svårt att falla riktigt pladask. Och kanske av samma anledning. I så fall skulle det behövas något som särskiljer honom mer från War On Drugs, Jonathan Wilson, Band Of Horses och 58 andra band och låtskrivare som också gör musik som är välskriven, välspelad och välsjungen och med kraftiga ekon av ni-vet-vem. 
I Blädinge har solen gått ner och promenaden som leder till bilparkeringen är full av lampor i olika färger. En Gretsch har just klingat ut och imorgon går solen upp igen. Förresten. De avslutar med Neil Youngs Ohio. En händelse som ser ut som en tanke.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,