måndag, januari 29, 2018

Skivrecension: Bo Sundström

Bo Sundström
Mitt Dumma Jag - Svensk Jazz
(Columbia/Sony)
Betyg: 3


Egentligen är det märkligt att Bo Sundström - till vardags sångare i Bo Kaspers Orkester - inte redan gjort en skiva med lågmäld jazz för dygnets  blåaste och ensammaste timmar, gärna med regn mot rutan. Kanske sista låten innan stängning i en bar med utsikt över en regnig trottoar. Eller ännu hellre för en ensam kväll på balkongen en sommar med utsikt över hustaken.
Nu har Sundström gjort ett gäng översättning av amerikanska jazzlåtar (och Gotlands Lars Gullin) och spelat in med ett litet band - bland annat några av de musiker Bo Kaspers Orkester brukar förstärkas med på turné - och gjort en sympatisk skiva med de för Sundström typiskt vassa texterna som blandar vardagsdetaljer och humor med stor tragedi mitt i vanligheten. Det går att ana en separation, men det kan vara jag som läser in tidningarnas rapporterande om hans privatliv. Och det har jag väl egentligen inte med att göra. Det finns också funderingar kring att bli äldre, om hur snabbt allting går. Musiken är oftast mjuk och följsam, rökig.
Tom Waits fina All The World Is Green blev Allt Är Som Förut redan med BKO på deras album Vilka Tror Vi Att Vi Är, men är mer sorgsen i den här versionen. Vi får också bland andra Nat King Cole och Bill Evans, som i Sverige väl är mest känd för sitt samarbete med Monica Zetterlund. På tal om det blir det en tolkning av Monicas Vals, som sjungs av bland andra just henne. Och förstås med text av Beppe Wolgers.
Vad vet du om kärlek/ Om feber som aldrig verkar gå ner/När det gör ont för varje par du ser/Vad vet du om kärlek?
- Vad Vet Du Om Kärlek

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

lördag, januari 20, 2018

Skivrecension: First Aid Kit - Ruins

First Aid Kit
Ruins
(Columbia/Sony)
Betyg: 4
Det har gått fyra år sedan First Aid Kits förra album Stay Gold. Liten sammanfattning: Lång turné, stora framgångar, tecken på utbrändhet, tårar, separation, mer tårar, ledighet, identitetssökande, några förmodligen välbehövliga månader ifrån varandra, körkort och ljus i slutet av tunneln. Vi kan kalla det livet. Och nu är de tillbaka med en skiva som på något sätt sammanfattar allt detta. Som vanligt med lysande låtar och strålande stämsång. Denna gång med lite ruffigare ljudbild med båda elgitarr och även i övrigt större arrangemang. Producenten Tucker Martine (My Morning Jacket) är också ny, även om de velat samarbeta länge. Både Glenn Cotche från Wilco och Peter Buck från R.E.M. gästar.
Och texter som känns mer som att de handlar mer om deras egna erfarenheter och lite mindre om vad de hört andra sjunga. Kanske inte en slump att omslaget går i svartvitt snarare än Stay Golds färggladare toner.
Vad som känns igen är hur jäkla bra det är. Och här är det lockande att börja rabbla låttitlar. Singlarna It´s A Shame och Fireworks (stråkarna!) finns förstås här, höstens You Are The Problem Here gör det tyvärr inte. Kanske hade den inte riktigt passat in i stämning och atmosfär med sin ilska och bitande taggtrådsgitarr, men den höll definitivt måttet kvalitetsmässigt. Postcards hade platsat på nästan vilken som helst av Dolly Partons sjuttiotalsskivor.
Om det är en klyscha att lidande leder till stor konst har First Aid Kit ändå just bekräftat den. Mer njutbara ruiner än de här blir det svårt att hitta vintern 2018. 

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

tisdag, januari 09, 2018

Kultur och nöje i Kronoberg 2017 och 2018

1. Årets konsert, scen, konst eller bok i Kronoberg
Andra upplagan av Rockin´ Jamboree på Tyrolen drabbades av sommarvädret. Men Honeyboy Slim & The Bad Habits, som avslutade fredagen, ger aldrig mindre än 102,7 procent, oavsett förutsättningar. Jag dansade mig svettig och skrek mig hes. Så ska det vara. Inga säkerhetsbälten på konsert. 

2. Årets kronobergare
Den lågmälda eufori som infinner sig av en riktigt bra bok är en av vardagens bästa fyrverkerier. Och det är gratis. Årets kronobergare är därför alla våra bibliotikarier som ger tips och råd – kanske om en ny favoritförfattare. Och att kunna stava Houellebecq, bara en sån sak.

3. Att se fram emot 2018
Iron Maiden spelar på Sweden Rock Festival. Wilmer X återuppstår. Det enda som saknas är väl att Gillian Welch hittar hit. Men allra mest ser jag fram mot de där låtarna av de där artisterna jag inte hört talas om än. De som kommer från ingenstans och får det att börja rycka i benen. Hallelujah och god jul!
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
Ps. Så här i efterhand kan det sägas att jag böjde lite på Kronobergs gränser i punkt tre...

Etiketter: , , , ,

onsdag, januari 03, 2018

Skivrecension: Europe - Walk The Earth

Europe
Walk The Earth
(Hell & Back/ADA/Warner)
Betyg: 4
Det är inte nödvändigtvis en bra idé att gå tillbaka och lyssna på en artist man gillade innan man fyllde tvåsiffrigt.
Europe hade kunnat göra det enkelt för sig. När de återförenades efter millennieskiftet och gjorde sin första skiva på över tio år var åttiotalet trendigt igen. Det hade varit enkelt att återskapa sitt sound från hits som The Final Countdown och Carrie. Det hade kunnat resultera i ett rejält och snabbt tjong på banken. Istället gjorde de en mörkare och hårdare skiva, snarare baserat på sitt adra album Wings Of Tomorrow från 1984. Mer sjuttio- än åttiotal, mer Deep Purple än Bon Jovi.
Så här i efterhand ska också sägas att de båda storsäljarna The Final Countdown och Out Of This World är två av deras mindre intressant skivor. Produktionen har inte åldrats helt klockrent, även om det går att förstå att de tog chansen att bli popstjärnor när de fick den. Det unnar jag dem, även om det var en kortsiktig plan som resulterade i att gitarristen John Norum hoppade av när gitarren mixades lägre och synten högre. Och sedan en rejäl skatteskuld som kanske mer än något annat knäckte dem.
På återkomsten med den talande titeln Start From The Dark 2004 var det därför inte ett band som ville håva in på gamla framgångar. Det var ett band som ville bygga långsiktigt utan att jaga radiohits. Som säg framåt. Medlemmarna hade också passerat fyrtio och var väl dessutom för gamla för att vara tonårsidoler. Det går rent av att säga att det här var den egentliga uppföljaren till Wings Of Tomorrow, den uppföljare de försökte göra redan med Prisoners In Paradise 1991. Men då var det mot skivbolagets vilja ("vi vill ha mer hits! En ny The Final Countdown!" och bandet orkade inte stå emot de kommersiella kraven. Skivan blev en kreativ kompromiss och ett relativt - ställt mot de krav och förväntningar som fanns - kommersiellt misslyckande. 
Med förra årets Walk The Earth har Europe gjort fler skivor efter återföreningen än de gjorde före. De har inte haft några fler hits i klass med de de fick på åttiotalet, men de säljer stabila mängder album och turnerar regelbundet inför en stor och trogen publik. Efter återkomsten har de nu gjort sju skivor med hårdrock placerad i nuet med inspiration från sjuttiotalet. Synten har tacksamt nog oftast bytts ut mot orgel och piano. De har blivit ett albumband, inte ett singelband - även om de flesta förmodligen ser dem som en one hit wonder från åttiotalet. Å andra sidan; att vara en one hit wonder är en hit mer än de flesta band lyckas med.
Walk The Earth är deras kanske jämnaste album i karriären. De tio låtarna håller hela vägen. Inga dippar, få transportsträckor. När jag lyssnade på dem i min barndom tror jag inte riktigt jag förstod hur bra låtskrivare Joey Tempest verkligen är. Eller hur bra sångare han är. Och han är bättre nu än på åttiotalet. Hur mycket han utvecklats som textförfattare kan bli ett eget inlägg. Men så har han bott i England i många år och har en engelsk fru.

Tempest ligger bakom samtliga låtar, främst tillsammans med John Norum eller keyboardisten Mic Michaeli. Skivans producent Dave Cobb står också, tillsammans med några andra icke-bandmedlemmar, med som låtskrivare. På tal om Cobb låter skivan underbart luftig och varm, särskilt i ett par hyfsade högtalare.

Walk The Earth är ett album av ett band som uppenbarligen känner sig tryggt, vet vad de vill och har hörbart kul tillsammans, fria från krav på att tilltala topplistor. För de har ju, lite otippat, blivit ett stort band igen i skymundan.  När deras andra album efter återföreningen döptes till Secret Society var det inte en slump. På Spotify spelas de mer än 2 500 000 gånger per månad. Det är mer än förmodligen mer namnkunniga artister som Alice Cooper och Mötley Crüe. Det säger något, även om det är svårt att säga exakt vad.
Av alla band jag lyssnade på i slutet av åttiotalet och klumpade ihop under namnet hårdrock (eller möjligtvis hård rock, var gränsen går? fråga inte) var det minst sagt otippat att Europe skulle vara ett av de - väldigt få - som skulle göra så här bra musik trettio år senare. Och då inte bara på ett "jag tycker om dem för jag minns dem från min barndom"-sätt utan på riktigt. Europe har, frånsett namnet och medlemmarna, nästan inget alls att göra med det band som fick mig att hoppa upp och ner på åttiotalet.

Inledande titelpåret lägger ribban högt, The Siege låter med sin arabiska slinga som om den kan komma från Led Zeppelins Physical Graffiti och Kingdom Come håller den uppe. Och så fortsätter det. Rekommenderas. Är ni riktigt snälla får ni rent av veta vad som hände ute i rymden på vägen till Venus.

Läs mer om liknande:
Led Zeppelin för nybörjare
Boktips: Mötley Crüe - The Dirt
Artikel: Gitarrklinik med Kee Marcello
Hårdrock för nybörjare

Etiketter: ,

söndag, december 31, 2017

Ett litet kärleksbrev till Ringo Starr

I mellandagarna nåddes vi av nyheten att Ringo Starr ska adlas av drottningen. På sociala medier delades åsikterna i två läger. Dels alla Beatlesnördar som tävlade om vem som kunde vara mest exalterad, dels alla kritiker som kom med de vanliga argumenten. Ett av de allra vanligaste är att folk drar fram ett påstått John Lennon-citat. På frågan om Ringo var den bästa trummisen i världen ska Lennon ha sagt "Ringo var inte ens den bästa trummisen i The Beatles." Men det var inte Lennon som sa det. Det var den engelska komikern Jasper Carrott som sa att Lennon sagt det.
Att Ringo är en dålig trummis är en åsikt många har, främst, misstänker jag, för att det är en åsikt man förväntas ha. Och visst, det är en demokratiskt rättighet att ha fel - och en annan, antar jag, att ha åsikter utan att ha fakta.
Många trummisar tycker att Ringo Starr är en av de bästa trummisarna och att han dessutom har en unik stil. Det sistnämnda är rent objektivt sant. Han är nämligen vänsterhänt men har alltid spelat på ett trumset uppställt för en högerhänt. Det betyder att många av hans så kallade fills spelas spegelvänt mot hur de egentligen "ska" spelas.
Det är också lätt att missa att han, särskilt under andra halvan av The Beatles karriär, rent musikaliskt spelade i - minst - tre olika band samtidigt. Lennon och Paul McCartney hade rent stilistiskt vuxit ifrån varandra. Dessutom hade George Harrison börjat skriva mer och mer och bidrog med ytterligare en sorts låtar. Ringo förväntades spela rock, pop, blues, rhythm´n´blues, country, schlager, psykedelia, jazz, soul, ska, music hall, indiskt och andra genrer som fortfarande väntar på att definieras. Och han sätter inte ett slag fel. Sug på den.
Han är den sortens musiker som inte spelar för egot, han spelar aldrig för att visa vad han kan - han spelar det låten behöver. Han spelar för att låten ska bli så bra som möjligt. Behövs det bara bastrumma och hi-hat spelar han bara bastrumma och hi-hat. Därför låter verserna i Being For The Benefit Of Mr Kite som de gör. Är det ett tekniskt avancerat komp att spela? Nej, men det är vad låten behöver.
Den märkliga haltande rytmen i Ticket To Ride (som McCartney föreslog), den lilla upprepade figuren i Tomorrow Never Knows, alla cymbalerna i I Feel Fine, de små fyrverkerierna i Rain. Och A Day In The Life där han inte spelar någon rytm alls utan bara fyller i mellanrummen. Minimalismen i Get Back och Come Together. Listan är lång.
Ringo Starr hade samma förmåga som de andra tre. Att spela väldigt märkliga saker utan att vi som lyssnar tänker på att det är märkligt. Hur då? För att han spelar - återigen - det låten behöver.

Så när Lennon, McCartney och Harrison skulle se sig om efter en ny trummis i samband med inspelningen av sin blivande debutsingel Love Me Do ville de ha den bästa Liverpool kunde erbjuda. Och då fanns det bara ett alternativ. Ringo själv har sagt att han valde The Beatles för att de hade ett underbart magiskt skivkontrakt, även om han då var med i Rory Storm & The Hurricanes som under några år var det största bandet i Liverpool.
Men solokarriären, undrar kanske vän av ordning. Har ni samlingen Photograph: The Very Best Of klarar ni er. Som någon sorts lyxhobby har han gjort sammanlagt nitton soloskivor. Till dem kan läggas tio liveskivor. Men spara de pengarna. Ingen behöver tjugonio soloskivor med Ringo Starr. Vill ni tvunget ha en till efter att ha hört Photograph kan ni lyssna på den som för enkelhetens skull heter Ringo och kom 1973. Sedan tog alkoholen sakta men säkert över tills han blev nykter i slutet av åttiotalet.
Att han på äldre dagar ibland verkar ha vaknat på fel sida ("jag skriver inga mer autografer") unnar vi väl honom. Det är förklarligt att han är på sin vakt. Liverpool är en hård stad och området the Dingle, där den unge Richard Starkey föddes och växte upp, var stadens hårdaste och gängen drog kniv först och frågade sen. Att han var allvarligt sjuk som barn har bevakats på annat håll och redan innan han var tonåring hade läkarna förklarat två gånger för hans mamma att han inte skulle klara sig.
Men nu, 77 år ung, blir han Sir Richard Starkey. Grattis!

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

onsdag, december 27, 2017

Konsertrecension: Anna Ternheim

Fyra Granar
Anna Ternheim
Plats: Växjö teater
Publik: Cirka 300.
Bäst: Helheten. Laddningen.
Sämst: Bitvis mycket skorrande i högtalarna.
Anna Ternheim har tålmodigt och utan att lalla runt där artister förväntas lalla runt jobbat sig fram till en fin låtskatt och en trogen publik. Söndag är inte en ideal konsertkväll, men musiken är mer söndag än lördag.
Till teatern kommer hon tillsammans med Martin Hederos på piano, keyboard, tramporgel, dragspel och fiol. Det har bara gått två veckor sedan hennes senaste album All The Way To Rio släpptes, och det dessutom mindre än två år efter föregångaren For The Young. Avstånden mellan hennes skivor har annars blivit allt längre, musiken mer lågmäld och intim. Men också mer intensiv.
Hederos (som spelat och spelar med bland många andra The Soundtrack Of Our Lives och Tonbruket) har en imponerande förmåga att bara spela på exakt de tangenterna som behövs. Behövs det en tangent spelar han på en, men behövs det åttioåtta spelar han på åttioåtta. I Lovers Dream låter det som om jorden håller på att gå under. Titelspåret från nya skivan ges en pumpande elektrisk grundpuls. My Heart Still Beats For You blir närmast en vaggvisa.
Ternheim har förstås också, snart femton år efter debuten, lärt sig var knapparna sitter både som låtskrivare och scenartist.  Under låtarna är publiken knäpptyst, det skulle gå att tolka som ointresse men är snarare djup koncentration. Som att sitta ensam hemma och lyssna i hörlurar. En effektiv och enkel ljusshow förstärker intrycken. Påfallande ofta handlar texterna om att avsluta, lämna och börja om. Längtan och sökande.
Helhetsupplevelsen är större än de enskilda låtarna, även om det inte är något fel på hantverket. Och med bara sång, en handfull olika gitarrer och olika klaviaturer hamnar låtarna i centrum. De bär upp kvällen med den äran, omgjorda favoriter och nyskrivna bekanta.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten

Etiketter: , ,

söndag, december 17, 2017

Skivrecension: Neil Young + Promise Of The Real

Neil Young + Promise Of The Real
The Visitor
(Reprise/Warner)
Betyg: 3

Sommaren 2015 släppte Neil Young albumet The Monsanto Years med kompgruppen Promise Of The Real och gav sig ut på en bejublad turné. Turnén nådde Dalhalla för en rejäl stunds gåshud i Sverige förra sommaren och resulterade också i liveskivan Earth.
Nu är det dags för studioalbum nummer två från samarbetet. Det är något mer akustiskt och luftigt än den överlag brötiga The Monsanto Years, Almost Always innehåller halva riffet från klassikern Unknown Legend, men det finns bröt här också för folk som gillar den sidan.
För att jämföra med två tidigare skivor blandas Harvest Moon och Ragged Glory även om The Visitor är en något mer ojämn resa rent kvalitetsmässigt. Texterna handlar - kanske ofrånkomligt - om det nuvarande politiska läget i USA. Already Great är en kommentar till den slogan som lovade att göra America great again.
Young hade som vanligt tjänat på att putsa lite på några låtar, men här finns också några nya favoriter, bland annat över åtta minuter långa Carnival. Och för er fans som inte gillar det här släppet kommer det säkert något nytt om några månader. Om inget annat går det att lyssna gratis på hans enorma arkiv fram till sommaren. Och går ni in där kommer det vara sommar fortare än kvickt. Glöm inte dricka regelbundet.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

tisdag, december 05, 2017

Skivrecension: Anna Ternheim - All The Way To Rio

Anna Ternheim
All The Way To Rio
(Only Records Ternheim AB/Universal)
Betyg: 4
Den stora överraskningen är att All The Way To Rio kommer mindre än två år efter For The Young. Anna Ternheim är inte känd för att jobba snabbt. Hon väntar på inspirationen - på rätt låtar - och har i intervjuer berättat att hon ofta trott att det är slut nu, att det är dags att göra något annat. Skaffa det som i brist på bättre ord kan kallas "ett riktigt jobb". Men så kommer låtarna.
Om de båda föregångarna The Night Visitor och For The Young varit lågmälda och haft en genomgående atmosfär känns All The Way To Rio mer som en samling låtar, om än med hennes sedvanliga melankoli och melodispråk. Och inget fel med det. Skivan är också föredömligt kort. Åtta låtar på 35 minuter. Det ger poäng. Antalet skivor som är två låtar för korta är betydligt fler än de som håller på för länge.
Låtarna har förresten legat på Ternheims dator i en handfull år utan att hon fick alla bitarna att falla på plats, trots att hon åkte till just Rio för att se om det fanns några låtar att hitta där. Det var först när hon fick se bilder av fotokonstnären Jacob Felländer det lossnade. Bilderna föreställde bergsmassiv. Om det nu förklarar något.

Läs mer om liknande:
Skivrecension: For The Young
Konsertrecension: Anna Ternheim 

Etiketter: ,

onsdag, november 22, 2017

Konsertrecension: Toni Holgersson

Toni Holgersson
Plats: Växjö teater.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Närvaron och den intima känslan.                                               
Sämst: Att inte fler hittade till konserten.
Toni Holgerssons senaste skiva Nordic Noir, den sista delen i en trilogi gjord i samarbete med sonen Dante Kinnunen, släpptes förra året och en regnblaskig novemberkväll passar hans lugna och lugnande framtoning utmärkt.
Till teatern kommer han ensam med gitarr, sin mjuka röst och berättelser från sitt liv. Medans han stämmer gitarren innan han börjar med En Skortensblick frågar han sig högt  ”kunde han inte gjort det innan?”. Stämt gitarren alltså.
Han har tio skivor att välja låtar från. Det avskalade formatet gör att melodierna, låthantverket, lyfts fram. Hans skivor är bra, särskilt de två senaste, men ibland blir det svårt att skilja alla medelålders män som till lågmält och välspelat komp, gärna i lågt tempo, grubblar över sitt åldrande och gör det med litterära ambitioner. Det är väl förresten något vi har gemensamt. Ingen blir yngre.
Holgersson har ibland kallats rockpoet. Inget fel på varken rock eller poesi, men rockpoesi brukar inte vara särskilt upphetsande. Till hans ära bör sägas att han lyckas undvika de vanliga klyschorna och skriver texter som kryper nära och berör på riktigt. Som tar upp de stora frågorna med vardagliga ambitioner utan att ta till fullmånar, hav och bilar längs E4:an.  
Texterna, formuleringarna och berättelserna, kommer förstås extra mycket i fokus i ett så här avskalat sammanhang. Med ett antal pedaler till gitarren och fotstamp varierar han sig så gott det går även musikaliskt.
Som extranummer får vi en helt ny låt, en hälsning till en förlorad vän, som han skrev klart tidigare idag.
Mellan låtarna berättar han ibland historierna bakom sångerna och skapar känslan av att dela en kanna te med en vän. Om att bli pappa tidigt och inse att han gjorde om saker hans egen pappa gjort. Om sitt missbruk. Om återkomsten. Det är, trots det mörker (eller tack vare) han inte skyggar för, en värmande kväll.
En känsla av att vi är mindre ensamma när vi är tillsammans infinner sig. Att det kan vara gemensamma rädslor, lika gärna som sidor vi hellre lyfter fram, som för oss samman.
Han påpekar att låtlistan påminner om en dödsmässa, men att han på de tidiga skivorna ofta var pilsk och nyförälskad. Och även om de gamla låtarna håller fortfarande är det de nyare som träffar hårdast. Vägen Till Paris, Blå Moln (Över Stockholm) och Inga Kläder tillhör topparna. De borde vara allmän egendom.

Läs mer om liknande:

Etiketter: , ,

lördag, november 18, 2017

Konsertrecension: Torsson

Torsson
Plats: Palladium i Växjö.
Publik: Fullsatt.
Bäst: Att Torsson gör världen lite gladare.
Sämst: Att Bo Åkerströms morgonrock tycks gått i pension.
Det fjärde bästa bandet i Lund, till vardags mer känt som Torsson, är på besök i Växjö en regnig fredag i november. Att kalla det turné är att ta i, de gör lite spelningar här och där då och då. De är lite som Fantomen. För det finns dagar när Bo Åkerström går på stadens gator som en till vardags helt vanlig professor vid biomedicinskt centrum i Lund. Men ikväll är han sångare, gitarrist och skarpsynt skildrare av vardagen i Torsson.
De inleder med Lena Green, Elmia Jordbruksutställning och Max & Nisse. En inledning så stark att en McCartney eller Springsteen skulle tvingas lägga på ett kol. Sedan förstås som sig bör en låt om den svenska läroplanen.
Det blir nya låtar också. Den Stora Smällen från förra årets fyrtioårsjubileumsskiva är en av höjdpunkterna. Och självklart får vi Det Spelades Bättre Boll som rent av blev en hit på riktigt. Rock, rhythm´n´blues och country blandas under kvällen. Ibland rockas det rejält med tre gitarrer.
Att gilla Torsson är som att tillhöra en hemlig sekt, en sekt i en värld som förvisso är lik den riktiga världen, men annorlunda. Lite långsammare, varmare och snällare. Kanske är det därför vi älskar dem. Oavsett vad som händer fortsätter Torsson vara Torsson.
En ständig fråga om Torsson är om de är på allvar eller på skoj. Och svaret är att ja, det är de. Kvällen slutar med stående ovation. Förstås.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, november 16, 2017

Konsertrecension: Oddjob

Oddjob
Plats: Kafe De Luxe i Växjö.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Att det är underbart i största allmänhet.
Sämst: Inget från Jazzoo? Hovet rasar!
Senare i november gör Oddjob två spelningar på Fasching i Stockholm för att fira att de fyller tjugo år. Innan dess hinner de med fyra konserter i södra Sverige och en i Frankrike. Dessutom har de en del två på gång av sin underbara Jazzoo, en skiva med bilderbok för vad vi kan kalla barn i alla åldrar.
Att kalla Oddjob för ett av Sveriges bästa jazzband är lite för snävt. Närmare sanningen är att kort och gott kalla dem ett av Sveriges bästa band. Rötter i jazzen, ja, men de tangerar också psykedelisk drömmande rock à la Träd, Gräs & Stenar. De bitvis monotona rytmerna påminner om tyska Neü!. På något sätt svänger det och står still samtidigt.
Oddjob blandar också in traditionell svensk folkmusik. Tre av de fyra låtarna före paus kommer från skivan som heter just Folk och blandar traditionella svenska lockrop och vallåtar med bitvis närmast frijazzlarmande. Det är svårt att avgöra om de vill locka korna eller skrämma iväg dem, men publiken njuter. Vi får också ett nummer från senaste albumet Weather Report, en hyllning till bandet med samma namn. Efter pausen blir det bland annat vad som kan vara en rejält omgjord Joni Mitchell och Lead Belly. Hela setet sätts ihop till ett enda långt stycke. Helt **vla lysande.
Längst fram står Goran Kajfes på främst trumpet och Per ”Ruskträsk” Johansson på främst saxofon och byter ibland små leenden och skratt med varandra. Bakom pumpas det på med kontrabas, trummor och elpiano. Musikerna håller intensiteten uppe även när de sänker tempot och är förlorade i musiken, som om de spelar under en stjärnklar himmel på toppen av ett berg.
Om vi levde i en värld där den här sortens musik skapade hits skulle kvällen vara full av sådana. Nu får Oddjob nöja sig med att vara fantastiska på rent musikaliska grunder. Det är en kväll att bära med sig i hjärtat när kylan biter till i vintermörkret.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, oktober 02, 2017

Föreställning: Johan Glans - World Tour Of The World

Johan Glans
Tid: Fredagen den 22 september.
Plats: Konserthuset.
Publik: Fullsatt.
Längd: 90 minuter.
Bäst: Att vi bjuds tramskonst på högsta nivå.
Ett fullsatt konserthus redan klockan fem en eftermiddag kan bara betyda en sak: extrainsatt föreställning. Dagen innan var det samma visa i Jönköping, dagen efter i Kalmar. Och det är inte bara Småland som fått Johan Glans-feber. Men i Haparanda och Kalix, där han uppträder i mitten av november, finns det biljetter kvar. Turnén påbörjades i november förra året och kommer hålla på till våren. Det kan inte stavas annat än succé.
Så sent som i februari var Glans i Växjö och körde även då två utsålda föreställningar samma dag med samma turné, och precis som då inleder ännu inte lika kända Therese Sandin med tio minuter om att vara barnmorska och dejtingvärlden.
Turnén har förresten det ödmjuka namnet World Tour Of The World, som är den logiska fortsättningen på World tour of Skåne och World tour of Skandinavien. Och ja, namnet motiveras av att han uppträtt i Irland, USA, Sydafrika, Argentina, Japan och Australien.
Håkan Hellström kritiserades i somras för att inte vara tillräckligt politisk. Nog för att vi har komiker som ägnar sig åt politisk satir i Sverige, men Glans är inte en av dem. Och med det politiska läget i världen just nu känns det skönt och rent av befriande att få tänka på något helt annat en stund, eller rent av helt slippa tänka.
Istället bjuds vi bland annat på resonemang om missförstånd kring olika fisljud och ett litet samhälle i Hälsingland med ett namn synonymt med kroppsdelen vi sitter på. Samhället har antagit en nästan mytiskt status i Glans föreställningar.
Trams är underskattat och att kalla föreställningen för trams är definitivt inte menat som kritik. Vill ni ha en lång utläggning om diarré finns det få komiker som har samma flyt som Glans. Skillnaden mellan röntgensyn och astma? Glans vet.
Han är den sortens komiker som är så skicklig på upplägg, pauser och att få publiken på sin sida att han kan prata om mer eller mindre vad som helst och göra det kul. Och det gör han. Pratar om vad som helst, alltså. Han hoppar vildsint mellan ämnena. Som att befinna sig i en popcornmaskin. Och han tackas med jubel, trots kanske viss publik fredagströtthet. Men helgen kunde knappast börjat bättre.

Mer om liknande:
Stå upp: Johan Glans - World Tour Of Skandinavien
Stå upp: Henrik Schyffert
Schyffert och Glans tillsammans på teatern i Växjö
Stå upp: En Skam För Sverige
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

måndag, september 11, 2017

Skivrecension: Neil Young - Hitchhiker

Neil Young
Hitchhiker
(Reprise/Warner)
Betyg: 3
På sjuttiotalet gjorde Neil Young åtta skivor under eget namn, en med Stephen Stills och två med Crosby, Stills, Nash & Young. Plus några liveskivor och ett soundtrack. Och med att Neil Young gjorde menas egentligen gav ut. För han gjorde ytterligare - minst - en handfull skivor som inte gavs ut. En av dem ges i alla fall ut nu.
Av de tio låtarna som klockar in på strax över halvtimmen har de flesta getts ut på andra skivor och i andra versioner. Tre av dem hamnade på Rust Never Sleeps 1979. Titelspåret gavs ut med en nyskriven vers på Le Noise 2010. De två låtarna som förblivit outgivna, Hawaii och Give Me Strenght, tillhör inte höjdpunkterna. 
Det är intressant att få låtarna i sitt rätta sammanhang i vad som är alternativa versioner (även om de alltså egentligen är originalversionerna), i huvudsak framförda med bara sång och gitarr under en enda rusig natt, mer eller mindre i realtid. Producenten och trätobrodern David Briggs mixade direkt under inspelningen.
Anledningen till att Hitchhiker inte gavs ut 1976 var, påstås det, att Young tyckte han var för hög, stenad och allmänt full under inspelningen. Som om det någonsin hindrat honom. Hans tillstånd är inget som stör, i alla fall inte oss rutinerade passiva knarkare. Finns det något tillfälle under sjuttiotalet när Young inte var hög under en inspelning? Det kan också vara så att skivbolaget hörde ännu en skiva som inte var lika trevlig och välkammad som storsäljaren Harvest. Om de bara visste vad de gett sig in på. 

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

fredag, september 01, 2017

Skivrecension: David Rawlings

David Rawlings
Poor David´s Almanack
(Acony/Border)
Betyg: 4
För nytillkomna läsare kanske det är bäst att börja med en liten sammanfattning. Paret Gillian Welch och David Rawlings har gjort sex skivor under namnet Gillian Welch och två under namnet Dave Rawling´s Machine. Men nu är maskinen borta och Dave har blivit David. När de kallar sig Gillian Welch står David strax bakom Gillian, när de kallar sig David står Gillian strax bakom David. Rent musikaliskt är skillnaden ändå hårfin. Arrangemangen är lite större på Dave och Davids skivor, lite fler musiker medverkar. Men av de tre skivor som paret inte gett ut som Gillian Welch är det den här som låter mest Gillian Welch. Frågor på detta?
Det tar inte många sekunder i första låten Midnight Train innan Gillians stämsång dyker upp. Och i Cumberland Gap sjunger de varannan vers och backas upp av både trummor, orgel, bas och elgitarr. Som alltid låter allting självklart, enkelt och otvunget. Men så är de också irriterande musikaliska. Ain´t it easy when you know how?  
För oss som redan förälskat oss i duons blandning av country, gospel, blues och amerikansk folkmusik är Poor David´s Almanack ett perfekt ljudspår att möta säsongens första gulnande löv, långa promenader och allt tidigare kvällar med. Tack och på återhörande.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,