måndag, april 24, 2017

Skivrecension: Hurray For The Riff Raff

Hurray For The Riff Raff
The Navigator
(ATO Records/Border)
Betyg: 4

Alynda Segarra växte upp i Bronx i New York och bor nu i New Orleans. New York är en kulturell smältdegel, New Orleans en annan. Inte helt oväntat att hennes musik innehåller influenser från fler håll än det går att räkna. Lägg dessutom till att hennes föräldrar härstammar från Puerto Rico. Bland de mest framträdande influenserna hörs folkmusik, blues och doo-wop. Det här är sjätte albumet på tio år och det är något av ett temaalbum om USA. Inte ett helt lätt ämne. Det gör också att det går att hitta nya infallsvinklar och tolkningsmöjligheter. First they stole our language, then they stole our names, then they stole the things that brought our fame, sjunger Segarra i Rican Beach - en av höjdpunkterna både musikaliskt och textmässigt. När hon sedan lägger till I may never see you again kan det vara riktigt mot en vän eller älskare lika gärna som ett USA som inte finns längre. Och med det sagt skrevs låten innan det gick som det gick. Texterna är skrivna så att det går att se sin egen kamp i texterna. Personligt, men inte privat. Med det inte sagt att Segarra inte vet vad varenda ord betyder för henne.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

fredag, april 21, 2017

Konsertrecension: WE (Windemo Ensemble)

WE (Windemo Ensemble)
Plats: Växjö konsthall. 
Tid: Fredagen den sjunde april. 
Längd: 55 minuter. 
Publik: Ett trettiotal. 
Bäst: Att det är en unik och egen upplevelse.

Var går gränser för vad som kan kallas musik? Måste det finnas melodi? Rytm? Sång? En refräng det går att nynna med i? Trion Windemo ensemble tester de gränserna i sin musik och blandar konstmusik, jazz och fri improvisation.

I den ljusa och luftiga konsthallen har en liten skara samlats och med tanke på att det står konstmusik på schemat (som är latin och betyder: kan vara vad som helst) vet vi inte riktigt vad vi ska förvänta oss.  Trion består av Mattias Windemo på akustisk gitarr, dubbelhalsad tapgitarr och chapmanstick, ett stränginstrument döpt efter sin skapare, jazzmusikern Emmett Chapman som uppfann denna gitarrvariant i skarven mellan sextio- och sjuttiotal,  Eva Lindal på violin och viola samt Jonny Axelsson på slagverk och vibrafon. Så långt är allt förhållandevis lättbegripligt. En tidning används som ljudeffekt med sitt prassel. Något som kan vara ugnsplåtar förekommer. Vi blir tillsagda att det inte är så noga när vi applåderar. 

När de börjar spela är det en musikalisk motsvarighet till skylten som informerar om att allmän väg upphör. Det blir inga covers av gamla klassiker för att publiken ska slappna av och känna sig hemma. Snarare påminner det om den långa scenen i slutet av 2001 – A Space Odyssey när astronauten reser genom en lång och väldigt färgglad tunnel. Obegripligt, men häftigt så länge det varar. Om man blundar under konserten är det bara fantasin som sätter gränser. Det kan påpekas att de i alla fall stundvis spelar efter noter. Många kanske tycker det är negativt att beskriva en konst- eller kulturupplevelse som helt obegriplig, men varför skulle obegriplig vara något dåligt?

Det är förstås enkelt att ha fördomar och åsikter om det här, men ibland är det intressant att smaka på något som inte kommer testas för Svensktoppen. Ett vibrafonsolo blir ett harmoniskt tillfälle att samla tankarna. Och när solot tar slut inträffar kvällens första applåd innan dissonanserna dyker upp igen och den skymmande trollskogen tar vid med violinen i täten. Mot slutet kommer Stillhet I Hangar. Vad det har med en hangar att göra får vara osagt, men det är i alla fall stillsamt. Eller: det börjar  stillsamt och välkammat. Men det är möjligt att något suspekt pågår i just den hangaren på nätterna.

Uppmaning! Vidga vyerna och njut av konserten som kaffebryggaren och de kokande äggen skapar hemma.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.  

Etiketter: , ,

onsdag, april 12, 2017

Skivrecension: Father John Misty - Pure Comedy

Father John Misty
Pure Comedy
(Bella Union/Border)
Betyg: 4
Josh Tillman har beskrivit den här skivan, hans tredje som Father John Misty, som en skiva om mänskligheten. Onekligen ett ganska stort ämne. Kanske inte en slump att en låt klockar in på över tretton minuter. Leaving LA är en väldigt personlig skildring av hur Tillman, tja, lämnar LA. Men sedan han skrev den har han hunnit flytta tillbaka. Och trots att det är en skiva som spänner bågen rejält blir det aldrig svårlyssnat. För oss som gillar att verkligen lyssna på texter är de en rejäl bonus, kanske hans allra största styrka. Men det går utmärkt att "bara" ha skivan i bakgrunden också. Här finns låtar med arrangemang och melodier som Harry Nilsson, Randy Newman eller den tidiga Elton John hade kunnat ligga bakom. När Pure Comedy inleds med bara sång och piano skulle det rent av kunna vara den sistnämnda som sjunger. Och det är inget dåligt betyg. Och bara att Things It Would Be Helpful To Know Before The Revolution och When The God Of Love Returns There'll Be Hell To Pay faktiskt lever upp till sina titlar är väl det enda ni behöver veta?
Det här är Tillmans stora uppgörelse med samtidens hyckleri, både religion - de olika tolkningarna av den - och det politiska läget får sig kängor. Livet som komisk tragedi, eller kanske tragisk komedi. Och han har gjort en utmärkt skiva att närma sig undergången med. Samtidigt som den är direkt, ytan är förföriskt vacker, lyckas den också avslöja helt nya detaljer efter tio lyssningar. Amen och hallelujah!
Each other is all we´ve got
- Pure Comedy

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, april 03, 2017

Konsertrecension: Daniel Lemma

Daniel Lemma & Hot This Year Band 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Lördagen den tjugofemte mars. 
Längd: Strax över en timme. 
Publik: Ett nittiotal. 
Bäst: Musikglädjen, dansen och de vibrerande väggarna.
Förra året släppte Daniel Lemma den reggaeinspirerade skivan Common Ground tillsammans med Hot This Year Band. Nu är de ute på en liten turné där förra stoppet var i Kalmar och nästa i Addis Abeba (jo, lovar).
Lemma har sedan det stora genombrottet för mer än femton år sedan skapat en egen stig lite vid sidan om, gjort saker på sina egna villkor och njuter av kvällen att döma av att stå på scenen. Och det är ofta de som skapar sina egna stigar som är intressantast, även om de inte alltid dyker upp i flest tv-program. Ibland går det nästan att misstänka att det finns folk som inte håller på med musik för att bli så kända som möjligt. Märklig värld.
Han har en röst som förvisso är lågmäld, men ändå aldrig tappar i pondus. Och med de minst sagt småsvängiga Hot This Year Band, bara i valet av bandnamn går det att ana en viss drift med det vi kan kalla branschen, bäddas det för en trevlig kväll. De fyra bakom Lemma spelar så mjukt och följsamt att värmen i hans låtar framträder ännu tydligare. Reggae gör sig också väldigt bra i en källare där basen fortplantar sig i väggarna och får hela rummet att vibrera. Lemma själv spelar akustisk gitarr på några låtar, men oftast står han och dansar stillsamt men slutna ögon medans han sjunger med ett leende på läpparna.   
Det blir ett gäng låtar, för att inte säga nästan alla, från Common Ground och lite annat. Från den förstnämnda kategorin utgör Still Waters och Mr Hibbert höjdpunkterna. Mr Hibbert var den första låten Lemma och bandet gjorde tillsammans och den är en hyllning till Frederick ”Toots” Hibbert från legendariska skabandet Toots & The Maytals.
If I Used To Love You, som blev Lemmas genombrott, dyker förstås upp. Det finns värre låtar att förknippas med. Den görs lätt omklädd som reggae, en kostym den bär väldigt bra. Publiken får ur sig ett litet Beatlestjut när Lemma börjar sjunga. Allra sist ut blir en mjuk Nice Time, i original av The Wailers innan Bob Marley klev fram i täten både för bandet och reggaen.  
Trevligt kan ibland tolkas som att något inte var jättebra, men ändå helt okej. Trevligt i det här sammanhanget ska tolkas som att världen verkar lite vackrare på vägen hem. Och att tårna inte blir frusna trots att temperaturen närmar sig nollan. Det kan möjligtvis bero på att de just dansat i en timme.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, mars 30, 2017

Skivrecension: Ossler - Evig Himmelsk Fullkomning

Ossler
Evig Himmelsk Fullkomning
(Razzia)
Betyg: 4
Är det inte fel att Ossler släpper en skiva i mars, månaden när det vänder? Borde den inte kommit i oktober när allt går åt helvete och mörkret slickar fönstret tidigare och tidigare på kvällen? Det korta svaret är väl att nej, det kan aldrig vara fel att Ossler släpper skiva. Och det regnar och blåser i mars också.

Sju minuter långa Ingen Rök Utan Eld, en duett med Amanda Werne, inleder och redan där står det klart att den förtätade stämningen, som alltid tycks fånga stämningen i Berlins allra gråaste kvarter, är intakt. Thåström, som Ossler spelar med när han inte snickrar möbler eller gör egna skivor, låter nästan som Per Gessle i jämförelse. Så jävla tung är Ossler. Och inte på ett poserande Kentsätt utan bara på sättet hos någon som ibland kanske funderar lite för mycket på de stora frågorna. I nästa låt rimmar han surrealist och jihadist. Det går i brist på bättre att ta till ord som nerv och närvaro. Men så är skivan också inspelad live, dock utan publik, på Teater Galeasen förra sommaren.
Det är lockande att nämna skivans samtliga låttitlar och citera var och varannan textrad, det är den sortens skiva med den sortens texter, men lyssna istället. Och glöm inte att skönhet, herrejävlar vilken vacker musik han och musikerna gör tillsammans med producenten Christian Gabel, även kan finnas i det skeva. Och det är bara fegisen i mig som hindrar att sätta högre betyg.
Du öppnade en värld för mig
Större än den här
Konstruktioner som jag fångats i
Plockade du isär
- Helsingborg

Läs mer om liknande:

Tack till Marie Fransson!

Etiketter: ,

måndag, mars 27, 2017

Konsertrecension: Nils Landgren och Vince Mendoza

Nils Landgren och Vince Mendoza
Plats: Teatern. 
Tid: Fredagen den sjuttonde mars. 
Publik: Strax över 300. 
Längd: 95 minuter plus paus. 
Bäst: Att det känns intimt trots storleken.
Att försörja sig som musiker i ett litet land som Sverige är inte lätt. Att försörja sig som jazzmusiker ännu svårare. Och om vi drar resonemanget ytterligare ett steg: att försörja sig som jazztrombonist. Då är vi nästan nere i singular. Att Nils Landgren lyckas säger något om hans skicklighet, men också om hur driven och öppen för samarbete och korsbefruktning han är.
 Att kunna locka en yngre publik, och med yngre menas i sammanhanget personer som inte är pensionärer, till storbandsjazz är få förunnat och storbandsjazz är vad som bjuds.
Till Växjö kommer Landgren tillsammans med Vince Mendoza, som utöver att vara kompositör och arrangör nyligen blivit konstnärlig ledare för WKR Big Band i Köln. Han har dessutom hunnit med att samarbeta med så skilda artister som Björk, Robbie Williams och Joni Mitchell. Med ett sånt renommé var det förstås bara en tidsfråga innan han skulle hitta till Växjö.
Konserten börjar med Mendozas Homecoming innan Landgren ansluter för i tur och ordning Simple Song  och lite ur  West Side Story, båda av Leonard Bernstein, som råkar vara huvudpersonen på Landgrens senaste skiva. Den finns, påpekar han, av en ren slump till försäljning i foajen. Så kan det gå.
Föreställningen, som har benägen uppbackning av mjuka, pulserande, temperamentsfyllda och väldigt samspelade Bohuslän Big Band, har undertiteln Still Crazy After All These Years. Då går det att misstänka att Paul Simons klassiker med samma namn ska dyka upp. Det gör den också i en inkännande och tung version som blir en av höjdpunkterna efter paus. John Coltranes Impressions, kan den vara något i ett storbandsarrangemang? Det visar det sig att den kan. Plötslig befinner vi oss i förtexterna till en häftig sjuttiotalsdeckare, förmodligen med en biljakt på San Franciscos gator. Känslan under andra halvan är att de lossat på slipsknuten, och ibland rejält.
Det är en sorts jazz som tittar mer bakåt än framåt och inget fel med det. Förret dammas bitvis av ordentligt och närmas på nytt sätt. I denna kategori jazz, som ikväll har en förmåga att ta ut svängarna och aldrig bli överkokt bakgrundsmusik,  är det en imponerande upplevelse, skickligt och proffsigt framförd av de sammanlagt arton musikerna plus dirigent på scenen. Bitvis svänger det rejält. Och glöm inte applådera efter varje solo.

 Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, mars 23, 2017

Skivrecension: Depeche Mode - Spirit

Depeche Mode
Spirit
(Columbia/Sony)
Betyg: 3

Det finns två läger Depeche Mode-fans. De som  tycker att en ny skiva är kul, men aldrig lika bra som just deras favorit - och vilken det är beror på fanets ålder, för det är nästan alltid den första skivan de hörde. Och sedan finns det de som tycker att det är förbannat jäkla skitbra eftersom det är Depeche Mode och Depeche Mode är alltid förbannat jäkla skitbra. Ett genomsnittligt Depehe Mode-fan har samma relation till Depeche Mode som B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d har till B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d.
Spirit, trions fjortonde skiva om än inte den fjortonde som trio, kommer inte ändra på det här. Hur låter det då? Som Depeche Mode. Alltid annorlunda, alltid samma. Kanske lite mindre gitarr än vi vant oss vid, kanske lite mer Kraftwerk. Och kanske lite mer politik. Inte helt oväntat från tre herrar som rest runt hela världen och vet att England inte är universums mittpunkt, att the empire är borta sedan länge och att Brexit kanske inte är så lyckat. Skivans första singel heter Where´s The Revolution och första låten på skivan heter Going Backwards. Ingen av titlarna är en slump. Martin Gore har skrivit texter som bitvis är rejält förbannade och Dave Gahan sjunger dem med samma attityd. Pull the trigger, konstaterar han i Scum. You Move har trätobröderna till och med skrivit tillsammans. Är det en ny sorts pain and suffering? 
Producenten James Ford, som också jobbat med bland andra Arctic MonkeysAM, gör ett bra jobb som substitut för avhoppade medlemmen Alan Wilder. Wilders arrangemang och känsla för detaljer och nyanser är fortfarande, mer än tjugo år efter hans avhopp, närvarande i sin frånvaro. Men ändå, för oss som blir glada bara av Gahans direkt igenkännbara röst - inte minst när Gores andrastämma dyker upp och lägger sig strax bakom - och Gores aviga ackordföljder, går det inte att förneka att det är bra. För de av er som vet vad Andy Fletcher egentligen bidrar med går det säkert att njuta av det också.
Är det inte så bra som vi innerst inne inte vågar hoppas är det ändå bättre än vad vi har rätt att begära från ett band som debuterade för trettiosju år sedan. The Rolling Stones gjorde Steel Wheels när de hållit på lika länge och det var försent att lägga av redan då. 
Och förresten. Om några månader kommer jag återkomma och påpeka att betyget var i snålaste laget. Vi hörs.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, mars 20, 2017

Stå upp: Henrik Schyffert

Henrik Schyffert 
Plats: Konserthuset. 
Tid: Lördagen den elfte mars. 
Längd: 90 minuter. 
Publik: Utsålt sedan länge. 
Bäst: Balansen mellan humor och allvar imponerar.

Med  tanke på att det är en av våra största rädslor att prata inför publik skulle ståuppkomiker gå att betrakta som en av de modigaste yrkesgrupperna. Det är dessutom tydligt om ingen skrattar. Men Henrik Schyffert behöver inte oroa sig. Publiken jublar redan när han kommer ut på scenen med scenen. Han vänder och kommer ut en gång till för att få njuta lite extra.

Det har gått tio år sedan han fick sitt breda genombrott som ståuppkomiker med framgångsrika föreställningen The 90´s – Ett Försvarstal, där han gjorde upp med sitt förflutna och sin självbild. Han sänkte garden och höjde ambitionsnivån för sig själv. Sedan dess har han genomfört två stora turnéer med Fredrik Lindström, som också regisserade The 90´s. Schyfferts humor har utvecklats från ironi och namedropping till att bitvis få större och större klangbotten. Kanske inte alltid politisk satir, men definitivt någon form av sociologisk satir. Varför är vi som vi är? Varför reagerar vi som vi gör? Hur funkar människan?

Nya föreställningen Var inte rädda handlar om politikers förmåga att utnyttja och vinna framgång på vår rädsla det och de andra, det nya, det okända. Schyffert analyserar rädslan, låter den gå i terapi och försöker förstå mekaniken bakom den så kallade alternativhögerns framgångar. Det är en politisk föreställningen som egentligen inte är politisk, eller möjligtvis en egentligen inte politisk föreställning som är politisk. Politisk terapi, om genren finns. Och åldersnoja. Först ska han bara förolämpa de som sitter längst fram. Max är till exempel  dålig på att göra pärlplattor. Han kan inte sjunga heller. Lite om hur föräldrarrollen har utvecklats på femtio år, Schyfferts självbild och manlig fåfänga. Fördelen med ryska män och lite snusk.

Tröst är kanske inte vad vi brukar förvänta oss av humor, men Schyffert tröstar och skapar en känsla av att det är okej att vara rädd. Och det är det förstås. Rent av nyttigt. Framförallt är han väldigt kul på ett renande sätt. Han är en av landets bästa och skickligaste komiker, han behärskar uttrycket närmast till fullo. Det känns som att han vet precis var han har publiken. Tillsammans tar vi ett långt varmt bad där Schyffert tar sig tid att massera vår stressade och spända axlar. Allt slutar med en kram och tröstande ord om att det inte är så farligt som vissa vill få oss att tro.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten

Etiketter: ,

onsdag, mars 15, 2017

Skivrecension: Laura Marling - Semper Femina

Laura Marling
Semper Femina
(More Alarmin/Playground)
Betyg: 3
Laura Marling var fortfarande tonåring när hon debuterade. Nu, med skiva nummer sex, är hon en väldigt rutinerad 27-åring. Soother, första singeln och inledningslåten, är förmodligen det bästa hon gjort. Suggestivt, jazzigt och med ett lågmält och gripande arrangemang. Marling  har aldrig tagit sig så långt in i en text. Sättet hon sjunger är minst lika viktigt som vad hon sjunger. Hon jämförs till synes alltid med Joni Mitchell och de jämförelserna lär fortsätta. Och visst - Mitchell är en skicklig och intelligent låtskrivare, men av Marling blir jag berörd, inte bara imponerad. The Valley ekar av Nick Drake med sin ståbas och undflyende stråkarrangemang. Och med nio låtar är det en skiva som inte är överdrivet lång, men ändå stannar kvar.
Semper Femina betyder "alltid kvinna". I texterna är det inte alltid lätt att veta om Marling pratar med en kompis, hela kvinnligheten eller om det är sig själv hon pratar om i tredjeperson. Eller till sig själv som sin mamma i Wild Once. Eller kanske alla fyra.

Hjärtat vill sätta ett högre betyg, men mot slutet finns några låtar som inte lyfter tillräckligt. Som om de är nöjda med att vara Laura Marling-låtar i mängden. Att skivan sammanräknat ändå är en bra upplevelse säger något om hennes nivå.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, mars 13, 2017

Konsertrecension: Jerry Williams

Jerry Williams 
Tid: Lördagen den fjärde mars. 
Plats: Konserthuset. 
Längd: 105 minuter plus paus. 
Publik: Toksmockat. 
Bäst: Sann musikglädje är alltid bäst. 
Allra bäst: Did I Tell You. 
Sämst: Trettio minuters paus är inte rock´n´roll.

Efter den storstilade och väldigt framgångsrika farvälföreställningen The Farewell Show tog det minst två veckor innan Jerry Williams var tillbaka med den likaledes självförklarande showen Man Måste Få Lira. I lördags mötte han ett fullsatt konserthus efter att trummisen inlett med ett dånande trumsolo. Både bandet och Williams visar omgående att det inte är någon trött håva-in-pengar-föreställning. Mina damer och herrar, the gubbe still got it. Did I tell you de svänger kattsvans?  Han har genomgående laddningen hos en katt som precis spanat in ett byte och förbereder anfall. Att publiken snabbt äter ur hans hand är fullt i sin ordning. De till och med står upp helt spontant.  

Så ja, det är klart Jerry ska få lira. Elton John gick i pension första gången redan 1975. Williams är förvisso sjuttiofem i april, men det finns betydligt yngre artister med betydligt mindre energi på scenen. Och för sin ålder är han, i likhet med jämnårige Paul McCartney,  närmast oförskämt vital. Särskilt jämfört med vissa andra jämnåriga mumier med nackspärr som också envisas med att turnera. När han pratar mellan låtarna får vi dessutom njuta av hans närmast patentregistrerade södertugg.

Föreställningen beskrivs i reklamen som avskalad, men med Williams inräknad är de elva personer på scenen. Det skulle möjligtvis kunna räknas som avskalat i ett storbandsjazzsammanhang, men i rock´n´roll påminner det närmast om Elvis Presleys Las Vegas-orkester, komplett med både kör och blåssektion. På grund av begränsat utrymme räknar jag inte upp alla, men blåsarna hjälper till att göra Keep On till en borttappad Otis Redding-klassiker.
Bandet gör en genomgående lysande insats. Inte konstigt att Williams står och fånler under var och varannan låt. Men när andra, förvisso skickliga, än huvudpersonen ska sjunga en handfull nummer i början av andra delen blir det lite transportsträcka.

Att han har en rik katalog att välja låtar ur är ingen överdrift. Första singeln släpptes redan 1962. Några låtar är måsten,  ni vet ungefär vilka, men det blir aldrig rutin. Självfallet saknas vissa favoriter, men vadå?

Gammal är äldst, heter det ibland. Ibland är gammal yngst. Och att karriären ska hålla i sig tills det är dags att göra lumpen, som han en gång hoppades,  kan vi nog garantera.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

tisdag, mars 07, 2017

Skivrecension: Tinariwen - Elwan

Tinariwen
Elmar
(Wedge/Border)
Betyg: 4
Till er som redan hört Tinariwen - ni vet hur det låter. Det är samma lätt hypnotiska rytmer, samma möten mellan elgitarrer och traditionella afrikanska instrument. Samma närmast transcedentala monotoni. På grund av det politiska läget i Mali befinner sig kollektivet Tinariwen i exil och skivan är inspelad i Frankrike, Marocko och Kalifornien. Skivans titel Elmar betyder elefanter och refererar till de politiker som försvårar läget i det kanske närmaste medlemmarna i nomadstammen Tuareg har ett hem där de rör sig mellan Mali och Algeriet.

Texterna är denna gång djupt politiska även om de "bara" skildrar medlemmarnas vardag, men eftersom de sjungs på tamashek är de svåra att förstå för en genomsnittlig smålänning. Sången låter ändå märkbart sorgsen och sårbar. Men Talyat, som betyder tjej, är i alla fall en kärlekslåt. I Nànnuflày dyker Kurt Vile och Mark Lanegan upp som gäster på gitarr och den sistnämnda sjunger till och med lite på engelska. It´s alright.
Även om texterna är tunga och mörka - av allt att döma - och musiken grundar sig i blues, om än inte som vi känner den, är det svårt att inte börja röra sig i någon sorts dans. Det där långsamma gunget med gitarrerna i centrum är oemotståndligt. Ett bevis på den eviga sanningen att ett ackord säger mer än tusen ord.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, februari 27, 2017

Föreställning: Joe Labero


Joe Labero 
Plats: Fortnox Arena. 
Tid: Fredagen den sjuttonde februari. 
Längd: 105 minuter. 
Publik: Runt 1400. Slutsålt. 
Bäst: Fingerfärdigheten är imponerande. Många timmars övning där.
Turnen A Magic World firar att Joe Labero har trollat i trettio år, han var tolv när han fick sin första trollerillåda. Magin bygger inte på att han verkligen kan trolla, utan på fingerfärdigheten som ligger bakom och all tid han lagt ner. När turnén, som i skrivande stund åker runt i Sverige till och med maj, i fredags fyllde Fortnox Arena är det närmast hemmaplan. Att Labero ursprungligen kommer från tågmetropolen Alvesta och en gång var något mindre känd som det lite mer vardagliga Bengt Johansson känner väl alla redan till?
De små fingerfärdiga tricken är överlag de som imponerar mest. Delar av showen upplevs bäst på de stora skärmarna på varsin sida scenen. Det gäller även oss längst fram. Vi tror vi kan ha en chans att se hemligheten. Redan innan han börjar trolla fram kort ur till synes tomma händer har han kollat vilka som var på hans föreställning i Växjö 2014, vilka som varit i Alvesta och vilka som bytt tåg i Alvesta. Applåder på samtliga. Förvånansvärt många applåderar även när han frågar vilka som varit i Australien.
Labero sticker mellan med berättelser om framgångar, personer han mött och städer han besökt. Från Stockholm till Sydney och London. Och det blir var-är-golfbollen? med valda delar av publiken. Vid pressläggning var det fortfarande oklart var tennisbollen och äpplet kom ifrån. Senare under kvällen blir det delvis några större tricks, mer Las Vegas. Det blir förstås en svävande kvinna från publiken. Ett obligatoriskt inslag för alla magiker. Mindre personligt, om än tekniskt imponerande. Ett korttrick där hela publiken deltar blir en av höjdpunkterna. Verkar rent av som att många lyckas få korten att matcha.
Trots att han hälsar på Växjö samtidigt som SM i mediehysteri utspelar sig bara några hundra meter bort är det utsålt på Fortnox. Inte helt oväntat ändå. Han har hållit på länge, är ett proffs på scenen och har välförtjänt byggt upp en lojal publik både lokalt och globalt.
Vi förstår förstås att det inte går att trolla bort (med undantag för nycklar och räkningar) eller fram saker. Hundralappar blir inte femhundringar. Det gör Joe Laberos föreställning ännu mer imponerande. Hur gör han? Var tar grejerna vägen? Var gömmer han korten? Vi får inte svar på någon av de frågorna. Istället sitter vi där, blir bortdribblade och tackar med applåder.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

fredag, februari 24, 2017

Skivrecension: Rhiannon Giddens - Freedom Highway

Rhiannon Giddens
Freedom Highway
(Nonesuch/Warner)
Betyg: 4
Ibland är samtiden märkligt likt något vi borde lagt bakom oss för längesedan. Det ett av temana på Rhiannon Giddens nya soloskiva. Giddens fick, eller borde i alla fall fått, ett genombrott med Carolina Chocolate Drops. Hon är en artist med rötterna långt ner i amerikansk folkmusik, ett uttryck hon behärskar så pass och känner sig så trygg med att hon vågar göra något eget med den. Freedom Highway är därför en skiva som kan tilltala både vänner av gammal blues, gammal folkmusik och ny americana - vad americana än är för något. Och hon har en röst som tar till exempel The Angels Laid Him Away bortom vad de flesta klarar. Röst och gitarr är allt som behövs när rösten och gitarren vet vad de håller på med. Julie har banjo och fiol och, tja, det är allt som behövs. Giddens auktoritet och tyngd finns där. Hon behöver varken skrika eller slå. Inte ens i gospeln Birmingham Sunday. Gospel brukar annars vara en ursäkt för att waila loss. Nog för att hon wailar, men inte mer än vad som behövs. Kören och orgeln ger rysningar. Det skulle gå att rabbla låttitlar tills korna kommer hem. Det är den sortens skiva.

Vi kan kallade det auktoritet. Vi kan kalla det pondus. Och trots att det bara gått två månader kan vi kalla det en av årets skivor.
You can take my blood, but not my soul - At The Purchaser´s Option

Läs mer om liknande: 

Etiketter: ,

måndag, februari 20, 2017

Konsertrecension: Nynningen

Nynningen 
Plats: Växjö teater. 
Tid: Torsdagen den nionde februari. 
Längd: 90 minuter. 
Publik: Runt 140. 
Bäst: Tyngden och pondusen i framförandet. 
Saknade mest: Deras tolkning av Staten Och Kapitalet.
Om någon med en fördomsfull bild av det som kallas progg skulle göra en parodi på ett proggband från Göteborg skulle det förmodligen låta ungefär som Nynningen. Det är egentligen inte menat som kritik. De fems (gitarr, gitarr, orgel, bas och trummor) bitvis tunga och ibland bluesbaserade rock, ibland med en ton av svensk folkmusik, har klara tidens tand och i Totta Näslund hade de en riktigt bra sångare. Efter en storstilad comeback gick han bort 2005 och numera står Tomas Forrsell vid mikrofonen och gör det med den äran. Forrsell (som beskriver turnén som att återse en gammal förälskelse) löser det genom att inte alls sjunga som Totta. För vem kan göra det förutom Totta? Den sättningen som turnerar nu är förresten den som fanns 1973, för er som undrar.
Atlantiska Oceanen inleder, håller på i bortåt tio minuter och betar av ett flertal tempobyten. Den börjar lugnt och slutar något mindre lugnt. Vilddjurens Sång fortsätter och tempot höjs ytterligare. Ett talat parti ingår. Något både de talade och sjungna texterna har gemensamt är att det inte finns många allegorier. Det som sägs är nästan alltid det som menas, bokstavligt. Analyser behövs inte.
I höjd med låten För Full Hals, från skivan med samma namn som kom 1973 och består av tonsättningar av ryska poeten Vladimir Majakovskij, börjar publiken nicka i takt, men så är det också bandets mest kända låt och skiva. Den dominerar kvällen. Vissa av de mer agitatoriska textraderna möts av knutna nävar i luften.
Nynningen gjorde ytterligare tre skivor under sjuttiotalets första halva. Det tappra men ack så förtryckta proletariatets kamp mot den onda kapitalismen går som en väldigt röd tråd genom kvällen. Texterna lyckas med konststycket att kännas både föråldrade (i formuleringar) och aktuella (till innehåll) samtidigt. Nyanser var inte proggens starka sida. Tydlighet till varje pris. Men de lyckas ändå bitvis få de gamla låtarna att handla om saker som händer nu, 45 år senare. Motstånd är det enda sättet att bli fri är ett budskap som saknar partitillhörighet och era, men det är inte en slump att skärmen på scenen blir blodröd under låtens gång.
Oavsett färg är det en musikalisk upplevelse som oftast erbjuder mer än nostalgi. Och Frank Zappas Peaches En Regalia är oväntad som näst sista nummer. Stilpoäng.
Läs mer om liknande:
 Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,