söndag, juni 18, 2017

Paul McCartney 75 år


You think that people would have had enough of silly love songs
I look around me and I see it isn´t so
Some people wanna fill the world with silly love songs
And what´s wrong with that?
I would like to know
´Cause here I go again:
I love you
I love you
I love you
I love you
- Silly Love Songs

Det är inte en text man ska skriva om man vill vara rockmytologiskt korrekt. Men måste man så måste man. Och är man James Paul McCartney, född den artonde juni 1942 i Liverpool, behöver man inte bry sig.

Som musiker utgjorde han en fjärdedel av The Beatles. Som låtskrivare utgjorde han ena halvan av pophistoriens mest framgångsrika duo. På sjuttiotalet bildade han The Wings som efter hand blev allt större för att under sina sista år börja radera några av The Beatles rekord. Ingen annan artist/låtskrivare har haft större kommersiella framgångar. Fråga Guiness Rekordbok. Än idag kan James Paul McCartney sälja ut en arena på rekordtid bara genom att hosta. En låt behöver inte vara bra för att den blir en hit, men lite imponerad kan man ändå kosta på sig att bli av en man som kan stoltsera med fler än 70 guldskivor och en sammanlagd försäljning som ligger någonstans runt 1,5 miljarder skivor.

Men det var inte statistik inlägget skulle handla om. Musik är viktigare än så. Framför allt är det roligare än. Dessutom är det ett väl etablerat faktum att man aldrig har kunnat plocka någon poäng med att svara Paul McCartney på frågan ”vad lyssnar du mest på just nu?”. Statistiken gör inte saken bättre. Det är alltid bättre att hylla obskyra artister som bara tre personer känner till. Mycket kan sägas om McCartney, men obskyr är han knappast.

Och genom att till synes alltid sjunga om kärlek gör han också ett ställningstagande. Han har förvisso sjungit om annat också. Låten Give Ireland Back To The Irish måste sägas vara politisk, BBC förbjöd den, och även en sån sak som Freedom var i samma riktning – om än tyvärr utan några andra kvaliteter. Han har också sjungit om djurens rättigheter. Men det är ändå som composer of melodic love-songs and member of The Beatles som han kommer att bli ihågkommen. Å andra sidan, medlem av The Beatles är ett ganska bra eftermäle för en musiker.

Även om det är som kompositör av Yesterday, Michelle, Hey Jude och Let It Be han lär bli ihågkommen var det han som låg bakom även kakafonin Helter Skelter, de mystiska bandslingorna på Tomorrow Never Knows och som var först med att att uppskatta avantgarde i bandet. Han träffade det tyska gökboet Stockhausen när kollegan John Lennon ännu menade att avantgarde is French for shit. McCartney planerade tom en soloskiva med experimentell elektronisk musik som han skulle kalla McCartney Goes Too Far, men den blev tack och lov/tyvärr aldrig av. Men några av de soloskivor som sågades av kritiker när de släpptes anses nu vara borttappade mästerverk och har de senaste åren kommit i påkostade återutgivningar med bonusskivor och DVDer. McCartney har de senaste tio åren långsamt börjat få det erkännande som han inte fick under t ex sjuttio- och åttiotalet.

Hans konstintresse gav upphov till Sgt Pepper Peppers Lonely Hearts Club Band-omslaget och antitesen The White Album. Hans kärlek för den belgiske surrealisten René Magritte (1898-1967) gav upphov till skivbolagsnamnet Apple.

2005 släppte han albumet Chaos And Creation In The Back Yard som har börjat visa sig vara en av de bästa skivor han gjort. En skiva som faktiskt är där uppe med tidigare underskattade Ram och McCartney II. Run Devil Run var en förvånansvärt pigg coverskiva och tidigare i år hyllade han den jazz han växte upp med på Kisses On The Bottom. New blandade klassisk McCartney med nya influenser på ett lyckat sätt. Något direkt dåligt har han faktiskt inte gjort sedan 1993. Han har slutat vara den trötta gubbe han - med all rätt - länge avfärdades som.

Han har under de senaste turnéerna dessutom rest med ett av de bästa banden han jobbat med. De har rent av spelat ihop i mer än femton år, längre än både The Beatles och The Wings höll ihop. Tyngden i låtar som Jet och Flaming Pie har framträtt tydligt och lyft låtarna ytterligare. Han har också blivit bra på att gräva fram lite mer udda låtar. Senast han spelade i Sverige fanns Tempory Secretary med i låtlistan. Men visst skulle han gärna få gräva djupare, även om fler onekligen vill höra Hey Jude än Tomorrow.

Den där evigt leende mannen med ena tummen i vädret kanske inte är fullt så ytlig och uträknad som kritikerna länge påstod.

Förresten, även om det skulle visa sig att han är så löjlig som belackarna hävdar, om det nu verkligen är så att han bara skriver en massa löjliga kärlekslåtar - vad är det egentligen för fel med det? Det skulle jag vilja veta.

Läs mer om Paul McCartney:

Etiketter: ,

måndag, maj 29, 2017

Konsertrecension: Hep Stars

Hep Stars 
Plats: Tyrolen. 
Tid: Lördagen den 20 maj. 
Längd: En timme. 
Publik: Cirka tusen. 
Bäst: Majvädret är på bra humör. 
Saknade mest: Energi.

Det har gått 47 år sedan Hep Stars senast spelade på Tyrolen utanför Alvesta. Och om de inte var Sveriges bästa liveband 1965 på skivan Hep Stars On Stage var de i alla fall ett av de röjigaste. Raggarrock när den var som svettigast. Då gick alla låtarna i dubbel hastighet. Nu är det snarare halva farten som gäller. Åldern tar ut sin rätt och inget fel med det.

Hur mycket hep är det då i stjärnorna 2017? Låtskrivaren och orgelspelaren Benny Andersson hoppade av redan 1969 och försvann spårlöst. Det blev början till slutet. Enda originalmedlemmen på scen denna lördagskväll är Svenne Hedlund. Han har så mycket röst kvar, och ibland kanske rent av lite mer, än det går att begära av en sjuttiotvååring. Och om håret han har på huvudet verkligen är hans eget är det imponerande.

Hep Stars karriär planade ut efter bara några år i mitten av sextiotalet, men när det small så small det ordentligt. I april 1965 hade de vid ett tillfälle tre låtar på radions Tio i topp samtidigt. Should I, So Mystifying och No Response,  den allra första låten Benny Andersson skrev, kommer tidigt under timmen.

Nostalgifaktorn är hög och gör säkert att den musikaliska stelbentheten spelar mindre roll. Det är svårt att säga att det svänger, inte ens när det bjuds på Elvis Presley på charmig svengelska. Publiken börjar i alla fall röra lite på sig. Men fem Elvis på rad är för många, särskilt när till exempel Consolation inte får plats. Sagan Om Lilla Sofie får i alla fall plats och lämnar över till Wedding och Speedy Gonzales. Men Sunny Girl? Jo då. Den låg på Tio i topp i tre och en halv månad. Flickorna skrek. De numera något äldre flickorna står och mysdiggar och applåderar prydligt.

Det är inte bara Hep Stars som håller igång denna lördag. Dessutom firas boksläpp, det är disco med Hasse Altbark och inte mindre än två spelningar med Humbles Orkester. Parken öppnade redan vid fyra och hela kalaset håller på fram till midnatt för de som verkligen vill roa sig.

Och den en gång splitter nya Cadillacen, för självklart spelas Cadillac också (och efter nästan en timme kommer publiken igång rejält), har under resans gång snarare förvandlats till en rostig Volvo 240 som är charmig i garaget men inte känns riktigt säker att köra med på vägarna. Förvisso med äran i behåll efter alla dessa år. Näst sista låt blir I Natt Jag Drömde, men på Tyrolen har kvällen bara börjat. 

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

tisdag, maj 09, 2017

Konsertrecension: Grapell

Grapell
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Lördagen den 29 april. 
Längd: En timme. 
Publik: Ett trettiotal. 
Bäst: Låt- och musikerhantverket. Så enkelt kan det vara. 
Saknade mest: De hade förtjänat större publik.
Stockholmsduon Grapell är tillbaka på Kafe De Luxe. De var senast aktuella med EP:n Some Places som släpptes i vintras. Titelspåret därifrån, en skönt jazzig halvsläpig låt som doftar åttiotal, är en av kvällens (eller snarare nattens, konserter börjar strax före midnatt) höjdpunkter. Förvisso saknas Many Voices Speaks körsång från skivan, men Emil Erstrands sång är inte fy skam den heller. Duon består av Erstrand på sång och gitarr samt Nils Nygårdh på trummor. Låtarna är välarrangerade, inget de snytit ur sig på en eftermiddag. Det är en sorts pop som kanske inte sticker ut, men berör i sin skenbara enkelhet.
För att slippa missförstånd ska det påpekas att de inte bara är två på scenen. Live utökas de till en sextett och får ett annat och tyngre sound. Gitarrfills blandas med melodiskt drivande basgångar blandas med orgeltoner som breddar ljudbilden blandas med en musiker som ägnar sig åt diverse rytminstrument. Nygårdh bakom trummorna får låtarna att svänga även när de går långsamt. Musiken är nämligen genomgående relativt halvslö och halvputtrig och för att slippa missförstånd en gång till ska det påpekas att det inte heller är något negativt. Rent musikaliskt är det mer söndagseftermiddag än lördagskväll. Kanske går det att tycka att de skulle kunna variera tempot lite mer, men låtarna är tillräckligt välgjorda för att nå ut ändå. Det finns inget dåligt väder, bara dåligt låthantverk.
Och med Erstrands röst som utmärkt hanterar den inte helt enkla balansgången mellan att vara känslosam och inlevelsefull utan att bli överarbetad på det ofta förekommande jag-behöver-gå-på-toa sättet. Sångmelodierna är lika vackra som en klarblå himmel en stilla dag. Shaping My Love är ett bra exempel på stora känslor med små gester och dessutom med snygg falsett. Det är heller inte en slump att Arrow spelats fler än tre miljoner gånger på Spotify, och nu en gång på Kafe De Luxe. Den avslutas med någon sorts oljudsövning som ger stilpoäng.
Musikerna dansar lite på scenen, i alla fall så mycket som utrymmet tillåter. Publiken är inte jättestor men börjar ganska snart jubla mellan låtarna. Och fullt rättvist. Grapell är något så otidsenligt, skrev den gamla bittra recensenten, som ett band som lägger mer tid på musiken än på varumärket. De förtjänar all framgång. 

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

fredag, maj 05, 2017

Konsertrecension: The Simon & Garfunkel Story

The Simon & Garfunkel Story 
Plats: Konserthuset. 
Tid: Torsdagen den 27 april. 
Längd: Två timmar plus paus. 
Publik: Cirka 700, nästan fullt. 
Bäst: Paul Simons låtar och stämsången. 
Sämst: The Big Bright Green Pleasure Machine. Märkligt låtval. 
Saknade mest: The Dangling Conversation.
Amerikanska folkrockduon Simon & Garfunkel är känd för mycket, men inte för förmågan att hålla sams. Redan 1957 hade de en hit som Tom & Jerry med Hey Schoolgirl innan de gick skilda vägar första gången. 1964 gick de skilda vägar igen efter att debutalbumet som Simon & Garfunkel misslyckats på listorna. Paul Simon åkte till England med sin gitarr, Art Garfunkel studerade arkitektur i USA. När sedan The Sound Of Silence, som inleder kvällen, gjordes om av producenten Tom Wilson och blev en hit året efter var duon förstås inte sen att återförenas. 
1970 gick de skilda vägar igen. Enligt Simon för att han ville satsa på sin solokarriär, enligt Garfunkel för att hans roll i filmatiseringen av Moment 22 blev allt större medans Simon klipptes bort. Sedan har de till och från återförenats för att lika till och från inse att de inte kommer överens. Senaste gången de uppträdde tillsammans var 2010.
När nu The Simon & Garfunkel Story kommer till Växjö saknas det varken dramatik eller bra låtar. Och bra är närmast en underdrift. Simon är en av de riktigt stora låtskrivarna. Det kan också vara en anledning till osämjan. Maktbalansen är ojämn, duon består till åttio procent av Simon. Ikväll är Sam O´Hanlon Simon (lite kortare, pottfrisyr) och Charles Blyth Garfunkel (lite längre, elchockfrisyr). De är oklanderliga, stämsången rent av nästan lika snygg som originalens. Kanske har de lite för kul för att det ska vara trovärdigt. Och de pratar brittisk engelska. Tre musiker backar bitvis upp och breddar ljudbilden, ibland blir det i rockigaste laget. Bridge Over Troubled Water slarvas bort lite, men sången sitter som en vante. I Old Friends är de ensamma med gitarr. Då låter det fantastiskt. Film på stor skärm med kollegor och politiska händelser blandas med bilder på duon.
Många hits blir det, och många klassiker. Även lite mer okänt som The Only Living Boy In New York. Allt är kronologiskt, komplett med klädbyten och pedagogiskt berättande om hur karriären utvecklades fram till återföreningskonserten i hemstaden New Yorks Central Park 1981. En spelning som sägs ha lockat 500 000 åskådare.
Det här kan mycket väl vara den bästa Simon & Garfunkel-upplevelsen det går att få live, i alla fall tills nästa gång Paul bestämmer sig för att ringa sin gamla trätobroder Art igen.

Läs mer om liknande: 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

tisdag, maj 02, 2017

Konsertrecension: Ossler

Ossler
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 21 april. 
Längd: 75 minuter. 
Publik: Närmare ett hundratal. 
Bäst: Laddningen, elektriciteten och, tja, nästan allt. 
Saknade mest: Mer!
Till vardags är Pelle Ossler möbelsnickare, i alla fall när han inte spelar gitarr snett bakom Thåström eller ägnar sig åt att teckna. Och med jämna mellanrum gör han musik under eget namn. På så sätt har han fått ihop en av de bästa skivkataloger någon svensk artist kan ståta med. Musiken är skev, vacker, gnisslande, vacker, självutlämnande och ännu vackrare. Om inte nervig var en sån klyscha skulle det vara ett bra ord att ta till. Nyligen kom skiva nummer sju, Evig Himmelsk Fullkomning. Ja, det stavas fullkomning. Det är skivan som är anledningen till att Ossler med band står på scen i Växjö och spelar som om det inte finns någon morgondag. 
En gårdag finns det i alla fall, en av låtarna heter Slaget Om Verdun. Texten tar sin början i en dokumentär om första världskriget. Det är en av få upptempolåtar under kvällen. Annars är det oftast lågmält, men intensivt. De tre medmusikerna (gitarr, keyboard och trummor – ingen bas) håller tillbaka och spelar med mycket luft. Det gör också att när de väl larmar på träffar det desto hårdare.
Nu bör det påpekas att Ossler både ler och skämtar under konsertens gång. I alla fall när det blivit ordning på ljudet efter att han frågat om det går att får mer skånsk sång i medhörningen, det vill säga ljudet på scenen. Bland annat frågar han, som högt för sig själv, varför han har ett notställ med alla texter när det ändå är för mörkt för att se. Det löses först med ett ljus och sedan med lampa.
Det går att vara glad och ändå sjunga om annat än glass och ballonger, ändå sjunga om något med mer klangbotten än högstadienostalgi. Sommardröm I Grått är en av höjdpunkterna på senaste skivan och även ikväll. Den lyckas på något sätt vara ännu mer intensiv live som sista låt innan extranummer i form av Ett Slutet Rum och Grisarna Och Flugorna. Däremot inte Sommartider, som han kontrar med när publiken kommer med låtönskningar.
Om någon skulle lyckas leva ett liv utan att varken känna eller tänka något går det säkert att klara sig utan Osslers musik. Musik kan förvisso erbjuda eskapism, och inget fel med det. Men Ossler erbjuder något annat. En värld där stora tankar och känslor bråkar om utrymmet, en värld där gitarrerna ibland för en jäkla massa oväsen. En värld där det plötsligt skorrar i både väggar, öron och allra längst in i hjärtat. Visst är det underbart?

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, april 24, 2017

Skivrecension: Hurray For The Riff Raff

Hurray For The Riff Raff
The Navigator
(ATO Records/Border)
Betyg: 4

Alynda Segarra växte upp i Bronx i New York och bor nu i New Orleans. New York är en kulturell smältdegel, New Orleans en annan. Inte helt oväntat att hennes musik innehåller influenser från fler håll än det går att räkna. Lägg dessutom till att hennes föräldrar härstammar från Puerto Rico. Bland de mest framträdande influenserna hörs folkmusik, blues och doo-wop. Det här är sjätte albumet på tio år och det är något av ett temaalbum om USA. Inte ett helt lätt ämne. Det gör också att det går att hitta nya infallsvinklar och tolkningsmöjligheter. First they stole our language, then they stole our names, then they stole the things that brought our fame, sjunger Segarra i Rican Beach - en av höjdpunkterna både musikaliskt och textmässigt. När hon sedan lägger till I may never see you again kan det vara riktigt mot en vän eller älskare lika gärna som ett USA som inte finns längre. Och med det sagt skrevs låten innan det gick som det gick. Texterna är skrivna så att det går att se sin egen kamp i texterna. Personligt, men inte privat. Med det inte sagt att Segarra inte vet vad varenda ord betyder för henne.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

fredag, april 21, 2017

Konsertrecension: WE (Windemo Ensemble)

WE (Windemo Ensemble)
Plats: Växjö konsthall. 
Tid: Fredagen den sjunde april. 
Längd: 55 minuter. 
Publik: Ett trettiotal. 
Bäst: Att det är en unik och egen upplevelse.

Var går gränser för vad som kan kallas musik? Måste det finnas melodi? Rytm? Sång? En refräng det går att nynna med i? Trion Windemo ensemble tester de gränserna i sin musik och blandar konstmusik, jazz och fri improvisation.

I den ljusa och luftiga konsthallen har en liten skara samlats och med tanke på att det står konstmusik på schemat (som är latin och betyder: kan vara vad som helst) vet vi inte riktigt vad vi ska förvänta oss.  Trion består av Mattias Windemo på akustisk gitarr, dubbelhalsad tapgitarr och chapmanstick, ett stränginstrument döpt efter sin skapare, jazzmusikern Emmett Chapman som uppfann denna gitarrvariant i skarven mellan sextio- och sjuttiotal,  Eva Lindal på violin och viola samt Jonny Axelsson på slagverk och vibrafon. Så långt är allt förhållandevis lättbegripligt. En tidning används som ljudeffekt med sitt prassel. Något som kan vara ugnsplåtar förekommer. Vi blir tillsagda att det inte är så noga när vi applåderar. 

När de börjar spela är det en musikalisk motsvarighet till skylten som informerar om att allmän väg upphör. Det blir inga covers av gamla klassiker för att publiken ska slappna av och känna sig hemma. Snarare påminner det om den långa scenen i slutet av 2001 – A Space Odyssey när astronauten reser genom en lång och väldigt färgglad tunnel. Obegripligt, men häftigt så länge det varar. Om man blundar under konserten är det bara fantasin som sätter gränser. Det kan påpekas att de i alla fall stundvis spelar efter noter. Många kanske tycker det är negativt att beskriva en konst- eller kulturupplevelse som helt obegriplig, men varför skulle obegriplig vara något dåligt?

Det är förstås enkelt att ha fördomar och åsikter om det här, men ibland är det intressant att smaka på något som inte kommer testas för Svensktoppen. Ett vibrafonsolo blir ett harmoniskt tillfälle att samla tankarna. Och när solot tar slut inträffar kvällens första applåd innan dissonanserna dyker upp igen och den skymmande trollskogen tar vid med violinen i täten. Mot slutet kommer Stillhet I Hangar. Vad det har med en hangar att göra får vara osagt, men det är i alla fall stillsamt. Eller: det börjar  stillsamt och välkammat. Men det är möjligt att något suspekt pågår i just den hangaren på nätterna.

Uppmaning! Vidga vyerna och njut av konserten som kaffebryggaren och de kokande äggen skapar hemma.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.  

Etiketter: , ,

onsdag, april 12, 2017

Skivrecension: Father John Misty - Pure Comedy

Father John Misty
Pure Comedy
(Bella Union/Border)
Betyg: 4
Josh Tillman har beskrivit den här skivan, hans tredje som Father John Misty, som en skiva om mänskligheten. Onekligen ett ganska stort ämne. Kanske inte en slump att en låt klockar in på över tretton minuter. Leaving LA är en väldigt personlig skildring av hur Tillman, tja, lämnar LA. Men sedan han skrev den har han hunnit flytta tillbaka. Och trots att det är en skiva som spänner bågen rejält blir det aldrig svårlyssnat. För oss som gillar att verkligen lyssna på texter är de en rejäl bonus, kanske hans allra största styrka. Men det går utmärkt att "bara" ha skivan i bakgrunden också. Här finns låtar med arrangemang och melodier som Harry Nilsson, Randy Newman eller den tidiga Elton John hade kunnat ligga bakom. När Pure Comedy inleds med bara sång och piano skulle det rent av kunna vara den sistnämnda som sjunger. Och det är inget dåligt betyg. Och bara att Things It Would Be Helpful To Know Before The Revolution och When The God Of Love Returns There'll Be Hell To Pay faktiskt lever upp till sina titlar är väl det enda ni behöver veta?
Det här är Tillmans stora uppgörelse med samtidens hyckleri, både religion - de olika tolkningarna av den - och det politiska läget får sig kängor. Livet som komisk tragedi, eller kanske tragisk komedi. Och han har gjort en utmärkt skiva att närma sig undergången med. Samtidigt som den är direkt, ytan är förföriskt vacker, lyckas den också avslöja helt nya detaljer efter tio lyssningar. Amen och hallelujah!
Each other is all we´ve got
- Pure Comedy

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, april 03, 2017

Konsertrecension: Daniel Lemma

Daniel Lemma & Hot This Year Band 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Lördagen den tjugofemte mars. 
Längd: Strax över en timme. 
Publik: Ett nittiotal. 
Bäst: Musikglädjen, dansen och de vibrerande väggarna.
Förra året släppte Daniel Lemma den reggaeinspirerade skivan Common Ground tillsammans med Hot This Year Band. Nu är de ute på en liten turné där förra stoppet var i Kalmar och nästa i Addis Abeba (jo, lovar).
Lemma har sedan det stora genombrottet för mer än femton år sedan skapat en egen stig lite vid sidan om, gjort saker på sina egna villkor och njuter av kvällen att döma av att stå på scenen. Och det är ofta de som skapar sina egna stigar som är intressantast, även om de inte alltid dyker upp i flest tv-program. Ibland går det nästan att misstänka att det finns folk som inte håller på med musik för att bli så kända som möjligt. Märklig värld.
Han har en röst som förvisso är lågmäld, men ändå aldrig tappar i pondus. Och med de minst sagt småsvängiga Hot This Year Band, bara i valet av bandnamn går det att ana en viss drift med det vi kan kalla branschen, bäddas det för en trevlig kväll. De fyra bakom Lemma spelar så mjukt och följsamt att värmen i hans låtar framträder ännu tydligare. Reggae gör sig också väldigt bra i en källare där basen fortplantar sig i väggarna och får hela rummet att vibrera. Lemma själv spelar akustisk gitarr på några låtar, men oftast står han och dansar stillsamt men slutna ögon medans han sjunger med ett leende på läpparna.   
Det blir ett gäng låtar, för att inte säga nästan alla, från Common Ground och lite annat. Från den förstnämnda kategorin utgör Still Waters och Mr Hibbert höjdpunkterna. Mr Hibbert var den första låten Lemma och bandet gjorde tillsammans och den är en hyllning till Frederick ”Toots” Hibbert från legendariska skabandet Toots & The Maytals.
If I Used To Love You, som blev Lemmas genombrott, dyker förstås upp. Det finns värre låtar att förknippas med. Den görs lätt omklädd som reggae, en kostym den bär väldigt bra. Publiken får ur sig ett litet Beatlestjut när Lemma börjar sjunga. Allra sist ut blir en mjuk Nice Time, i original av The Wailers innan Bob Marley klev fram i täten både för bandet och reggaen.  
Trevligt kan ibland tolkas som att något inte var jättebra, men ändå helt okej. Trevligt i det här sammanhanget ska tolkas som att världen verkar lite vackrare på vägen hem. Och att tårna inte blir frusna trots att temperaturen närmar sig nollan. Det kan möjligtvis bero på att de just dansat i en timme.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, mars 30, 2017

Skivrecension: Ossler - Evig Himmelsk Fullkomning

Ossler
Evig Himmelsk Fullkomning
(Razzia)
Betyg: 4
Är det inte fel att Ossler släpper en skiva i mars, månaden när det vänder? Borde den inte kommit i oktober när allt går åt helvete och mörkret slickar fönstret tidigare och tidigare på kvällen? Det korta svaret är väl att nej, det kan aldrig vara fel att Ossler släpper skiva. Och det regnar och blåser i mars också.

Sju minuter långa Ingen Rök Utan Eld, en duett med Amanda Werne, inleder och redan där står det klart att den förtätade stämningen, som alltid tycks fånga stämningen i Berlins allra gråaste kvarter, är intakt. Thåström, som Ossler spelar med när han inte snickrar möbler eller gör egna skivor, låter nästan som Per Gessle i jämförelse. Så jävla tung är Ossler. Och inte på ett poserande Kentsätt utan bara på sättet hos någon som ibland kanske funderar lite för mycket på de stora frågorna. I nästa låt rimmar han surrealist och jihadist. Det går i brist på bättre att ta till ord som nerv och närvaro. Men så är skivan också inspelad live, dock utan publik, på Teater Galeasen förra sommaren.
Det är lockande att nämna skivans samtliga låttitlar och citera var och varannan textrad, det är den sortens skiva med den sortens texter, men lyssna istället. Och glöm inte att skönhet, herrejävlar vilken vacker musik han och musikerna gör tillsammans med producenten Christian Gabel, även kan finnas i det skeva. Och det är bara fegisen i mig som hindrar att sätta högre betyg.
Du öppnade en värld för mig
Större än den här
Konstruktioner som jag fångats i
Plockade du isär
- Helsingborg

Läs mer om liknande:

Tack till Marie Fransson!

Etiketter: ,

måndag, mars 27, 2017

Konsertrecension: Nils Landgren och Vince Mendoza

Nils Landgren och Vince Mendoza
Plats: Teatern. 
Tid: Fredagen den sjuttonde mars. 
Publik: Strax över 300. 
Längd: 95 minuter plus paus. 
Bäst: Att det känns intimt trots storleken.
Att försörja sig som musiker i ett litet land som Sverige är inte lätt. Att försörja sig som jazzmusiker ännu svårare. Och om vi drar resonemanget ytterligare ett steg: att försörja sig som jazztrombonist. Då är vi nästan nere i singular. Att Nils Landgren lyckas säger något om hans skicklighet, men också om hur driven och öppen för samarbete och korsbefruktning han är.
 Att kunna locka en yngre publik, och med yngre menas i sammanhanget personer som inte är pensionärer, till storbandsjazz är få förunnat och storbandsjazz är vad som bjuds.
Till Växjö kommer Landgren tillsammans med Vince Mendoza, som utöver att vara kompositör och arrangör nyligen blivit konstnärlig ledare för WKR Big Band i Köln. Han har dessutom hunnit med att samarbeta med så skilda artister som Björk, Robbie Williams och Joni Mitchell. Med ett sånt renommé var det förstås bara en tidsfråga innan han skulle hitta till Växjö.
Konserten börjar med Mendozas Homecoming innan Landgren ansluter för i tur och ordning Simple Song  och lite ur  West Side Story, båda av Leonard Bernstein, som råkar vara huvudpersonen på Landgrens senaste skiva. Den finns, påpekar han, av en ren slump till försäljning i foajen. Så kan det gå.
Föreställningen, som har benägen uppbackning av mjuka, pulserande, temperamentsfyllda och väldigt samspelade Bohuslän Big Band, har undertiteln Still Crazy After All These Years. Då går det att misstänka att Paul Simons klassiker med samma namn ska dyka upp. Det gör den också i en inkännande och tung version som blir en av höjdpunkterna efter paus. John Coltranes Impressions, kan den vara något i ett storbandsarrangemang? Det visar det sig att den kan. Plötslig befinner vi oss i förtexterna till en häftig sjuttiotalsdeckare, förmodligen med en biljakt på San Franciscos gator. Känslan under andra halvan är att de lossat på slipsknuten, och ibland rejält.
Det är en sorts jazz som tittar mer bakåt än framåt och inget fel med det. Förret dammas bitvis av ordentligt och närmas på nytt sätt. I denna kategori jazz, som ikväll har en förmåga att ta ut svängarna och aldrig bli överkokt bakgrundsmusik,  är det en imponerande upplevelse, skickligt och proffsigt framförd av de sammanlagt arton musikerna plus dirigent på scenen. Bitvis svänger det rejält. Och glöm inte applådera efter varje solo.

 Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, mars 23, 2017

Skivrecension: Depeche Mode - Spirit

Depeche Mode
Spirit
(Columbia/Sony)
Betyg: 3

Det finns två läger Depeche Mode-fans. De som  tycker att en ny skiva är kul, men aldrig lika bra som just deras favorit - och vilken det är beror på fanets ålder, för det är nästan alltid den första skivan de hörde. Och sedan finns det de som tycker att det är förbannat jäkla skitbra eftersom det är Depeche Mode och Depeche Mode är alltid förbannat jäkla skitbra. Ett genomsnittligt Depehe Mode-fan har samma relation till Depeche Mode som B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d har till B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d.
Spirit, trions fjortonde skiva om än inte den fjortonde som trio, kommer inte ändra på det här. Hur låter det då? Som Depeche Mode. Alltid annorlunda, alltid samma. Kanske lite mindre gitarr än vi vant oss vid, kanske lite mer Kraftwerk. Och kanske lite mer politik. Inte helt oväntat från tre herrar som rest runt hela världen och vet att England inte är universums mittpunkt, att the empire är borta sedan länge och att Brexit kanske inte är så lyckat. Skivans första singel heter Where´s The Revolution och första låten på skivan heter Going Backwards. Ingen av titlarna är en slump. Martin Gore har skrivit texter som bitvis är rejält förbannade och Dave Gahan sjunger dem med samma attityd. Pull the trigger, konstaterar han i Scum. You Move har trätobröderna till och med skrivit tillsammans. Är det en ny sorts pain and suffering? 
Producenten James Ford, som också jobbat med bland andra Arctic MonkeysAM, gör ett bra jobb som substitut för avhoppade medlemmen Alan Wilder. Wilders arrangemang och känsla för detaljer och nyanser är fortfarande, mer än tjugo år efter hans avhopp, närvarande i sin frånvaro. Men ändå, för oss som blir glada bara av Gahans direkt igenkännbara röst - inte minst när Gores andrastämma dyker upp och lägger sig strax bakom - och Gores aviga ackordföljder, går det inte att förneka att det är bra. För de av er som vet vad Andy Fletcher egentligen bidrar med går det säkert att njuta av det också.
Är det inte så bra som vi innerst inne inte vågar hoppas är det ändå bättre än vad vi har rätt att begära från ett band som debuterade för trettiosju år sedan. The Rolling Stones gjorde Steel Wheels när de hållit på lika länge och det var försent att lägga av redan då. 
Och förresten. Om några månader kommer jag återkomma och påpeka att betyget var i snålaste laget. Vi hörs.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, mars 20, 2017

Stå upp: Henrik Schyffert

Henrik Schyffert 
Plats: Konserthuset. 
Tid: Lördagen den elfte mars. 
Längd: 90 minuter. 
Publik: Utsålt sedan länge. 
Bäst: Balansen mellan humor och allvar imponerar.

Med  tanke på att det är en av våra största rädslor att prata inför publik skulle ståuppkomiker gå att betrakta som en av de modigaste yrkesgrupperna. Det är dessutom tydligt om ingen skrattar. Men Henrik Schyffert behöver inte oroa sig. Publiken jublar redan när han kommer ut på scenen med scenen. Han vänder och kommer ut en gång till för att få njuta lite extra.

Det har gått tio år sedan han fick sitt breda genombrott som ståuppkomiker med framgångsrika föreställningen The 90´s – Ett Försvarstal, där han gjorde upp med sitt förflutna och sin självbild. Han sänkte garden och höjde ambitionsnivån för sig själv. Sedan dess har han genomfört två stora turnéer med Fredrik Lindström, som också regisserade The 90´s. Schyfferts humor har utvecklats från ironi och namedropping till att bitvis få större och större klangbotten. Kanske inte alltid politisk satir, men definitivt någon form av sociologisk satir. Varför är vi som vi är? Varför reagerar vi som vi gör? Hur funkar människan?

Nya föreställningen Var inte rädda handlar om politikers förmåga att utnyttja och vinna framgång på vår rädsla det och de andra, det nya, det okända. Schyffert analyserar rädslan, låter den gå i terapi och försöker förstå mekaniken bakom den så kallade alternativhögerns framgångar. Det är en politisk föreställningen som egentligen inte är politisk, eller möjligtvis en egentligen inte politisk föreställning som är politisk. Politisk terapi, om genren finns. Och åldersnoja. Först ska han bara förolämpa de som sitter längst fram. Max är till exempel  dålig på att göra pärlplattor. Han kan inte sjunga heller. Lite om hur föräldrarrollen har utvecklats på femtio år, Schyfferts självbild och manlig fåfänga. Fördelen med ryska män och lite snusk.

Tröst är kanske inte vad vi brukar förvänta oss av humor, men Schyffert tröstar och skapar en känsla av att det är okej att vara rädd. Och det är det förstås. Rent av nyttigt. Framförallt är han väldigt kul på ett renande sätt. Han är en av landets bästa och skickligaste komiker, han behärskar uttrycket närmast till fullo. Det känns som att han vet precis var han har publiken. Tillsammans tar vi ett långt varmt bad där Schyffert tar sig tid att massera vår stressade och spända axlar. Allt slutar med en kram och tröstande ord om att det inte är så farligt som vissa vill få oss att tro.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten

Etiketter: ,

onsdag, mars 15, 2017

Skivrecension: Laura Marling - Semper Femina

Laura Marling
Semper Femina
(More Alarmin/Playground)
Betyg: 3
Laura Marling var fortfarande tonåring när hon debuterade. Nu, med skiva nummer sex, är hon en väldigt rutinerad 27-åring. Soother, första singeln och inledningslåten, är förmodligen det bästa hon gjort. Suggestivt, jazzigt och med ett lågmält och gripande arrangemang. Marling  har aldrig tagit sig så långt in i en text. Sättet hon sjunger är minst lika viktigt som vad hon sjunger. Hon jämförs till synes alltid med Joni Mitchell och de jämförelserna lär fortsätta. Och visst - Mitchell är en skicklig och intelligent låtskrivare, men av Marling blir jag berörd, inte bara imponerad. The Valley ekar av Nick Drake med sin ståbas och undflyende stråkarrangemang. Och med nio låtar är det en skiva som inte är överdrivet lång, men ändå stannar kvar.
Semper Femina betyder "alltid kvinna". I texterna är det inte alltid lätt att veta om Marling pratar med en kompis, hela kvinnligheten eller om det är sig själv hon pratar om i tredjeperson. Eller till sig själv som sin mamma i Wild Once. Eller kanske alla fyra.

Hjärtat vill sätta ett högre betyg, men mot slutet finns några låtar som inte lyfter tillräckligt. Som om de är nöjda med att vara Laura Marling-låtar i mängden. Att skivan sammanräknat ändå är en bra upplevelse säger något om hennes nivå.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,