lördag, april 21, 2018

Skivrecension: Staffan Hellstrand

Staffan Hellstrand
Svaret På Allt
(Lovande Projekt/BEN)
Betyg: 3


Jimmy Och Klara ToR är en väldigt typisk Staffan Hellstrand-titel på en annars lite otypisk Staffan Hellstrand-skiva. Rösten, melodikänslan och de egna texterna känns igen, men denna gång det är piano som står i centrum snarare än de vanliga gitarrerna. Den dramatiska Inget Silver & Inget Guld inleder och stämningen lovar mycket som skivan sedan till stor del lyckas leva upp till. Svaret På Allt är en suggestiv upplevelse.
Pianot gör sällskap med sjuttiotalssyntar. Få instrument låter så vackert som sjuttiotalssyntar. Tänk Bowie i Berlin. Kanske är det en anledning till att Ossler dyker upp i mina tankar. Titelspåret är en rysare med bråkig trumpet spelad av Jon Rekdal. På annat håll finns snygga stråkar. Hellstrand spelar det mesta själv, men inte just stråkarna. Lisa Långbacka dyker också upp med sitt dragspel och Cajsa Siik sjunger på några låtar. Och Hellstrands skivan nummer sexton är en av hans mest vitala på länge. Inte illa.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

onsdag, april 18, 2018

Konsertrecension: Sanningen om Big Joe

Sanningen om Big Joe
Växjö stadsbibliotek
Publik: Ett tjugotal.
Bäst: Musiken och att barnen tas på allvar.
Sämst: Att inte fler hittade till biblioteket denna soliga söndag. 
Betyg: Tre av fem 

Drängen Gustaf lämnar Småland för den stora drömmen i Amerika. Där träffar han rövarprinsessan Emma och tillsammans bildar de ett rockband. Det var handlingen i musikteatern Amerikaresan, som var mer musik än teater. Nu har det äntligen blivit dags för fortsättningen. För vad hände sedan?
 
De båda kompisarna är gatumusiker, men det går inte som de hoppats. Berättelsen börjar i ett träsk i Louisiana, deras instrument försvinner, de hamnar i trubbel och Gustaf sätts i fängelse. Någon motarbetar dem.
 
Gitarristen och sångaren Marcus Svensson (som också skrivit föreställningen och musiken) och basisten och sångaren Petter Eriksson har denna gång utökats med Lovisa Samuelsson som sjunger och utöver gitarr också spelar rytminstrument, resväska och cello. Och jonglerar.
 
Men vem är den mystiske Big Joe i föreställningens titel? Han visar sig vara ledaren för rövarbandet Emma lämnat bakom sig för att istället bilda rockband med Gustaf. Big Joe tyckte inte om att förlora Emma och nu hotar han dem med pistol i en låt med ekon av klassikern Hey Joe, mest känd i Jimi Hendrix version.
 
Det låter kanske tungt och deppigt för en musikföreställning som riktar sig till barn som är fyra år eller äldre. De små barnen som sitter längst fram på madrasser dras in i berättelsen och lyssnar koncentrerat även om de inledningsvis har myror i byxorna. De något äldre gråhåriga barnen längre bak dras också in i äventyret.
 
Rock´n´roll, country, lite blues och amerikansk rootsmusik blandas på ett sätt som borde kunna göra vilken liten parvel som helst nyfiken på att lyssna på Blind Lemon Pie. Trions stämsång sitter också som en vante.
 
Och pjäsens budskap om att stå upp för sina vänner och vikten av gemenskap och förlåtelse är lika sann idag som på 1800-talet. Det är en fin sensmoral för barn i alla åldrar att ta med sig hem och vidare ut i livet. Plus att det är omöjligt att sitta still till musiken som framförs med glädje, inlevelse och kärlek. Hoppas nu foten inte är allvarligt skadad.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten

Etiketter: , ,

fredag, mars 23, 2018

Skivrecension: Jack White

Jack White
Boarding House Reach
(XL Recording/Playground)
Betyg: 3

Jack Whites tredje soloskiva börjar ungefär som vi förväntar oss, även om ovanligt många syntar slåss med gitarren. Men sedan, tja, sedan låter det som om Jack White och musikerna haft väldigt kul i studion. Tydliga influenser från funk och hiphop hörs. Corporation hade suttit som en smäck på soundtracket till Shaft, trots avsaknad av wah-wah-pedal. På det som på vinylspråk kallas b-sida finns ett par spår som ärligt talat är mer roliga idéer än färdiga låtar, mer lekstuga än minnesvärda melodier. Everything You´ve Ever Learned är en sorts låt bara en mamma kan gilla. Den är bara strax över två minuter. Alltid något.
Boarding House Reach är - förvisso bitvis väldigt - rolig så länge den varar, men kommer förmodligen inte få någon framskjuten plats i Whites sammanlagda utgivning. Det sa recensenterna å andra sidan om Neil Youngs On The Beach också. Och nu är den ansedd som en klassiker. På Get In The Mindshaft är det snarare Whites Trans vi hamnat på.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

söndag, mars 11, 2018

Skivrecension: Anna von Hausswolff


Anna von Hausswolff
Dead Magic
(Pomperipossa/Playground)
Betyg: 4

Anna von Hausswolff gör det inte enkelt för sig. Och varför skulle alla musiker följa minsta motstånds lag? Varför måste alla lalla på samma sätt? Huvudinstrumentet på Dead Magic är en dansk kyrkorgel. Första låten - av sammanlagt blott fem - The Truth, The Glow, The Fall vecklar långsamt ut sig under sina tolv minuter. Efter sådär fyra minuter får orgeln och Hausswolffs röst - röst - sällskap av bland annat trummor. Efter sådär åtta minuter försvinner trummorna och en gitarr som porlar som vatten dyker upp innan stjärnorna tänds över trollskogen. Rösten är sprucken nu, som om hon skrikit sig hes. Manisk.
Med den sortens smått obegripliga liknelser går det att fylla recensionen. Med det inte sagt att musiken är obegriplig, bara svår att sortera in i färdiga mallar. Och bara det är förstås anledning att tycka om den.
Förresten. Rösten. von Hausswolff har aldrig sjungit bättre eller mer utmanande. Det låter som om hon går igenom en väldigt dålig drogupplevelse. Kanske tråkigt för henne, men bra för oss. The Mysterious Vanishing Of Electra är en skärseld för rösten. I alla fall tills Ugly And Vengeful tar över med sina sexton minuter och är ännu skärseldigare. Där sjunger hon plötsligt med sin allra vackraste röst, längst ut på andra sidan av sin spännvidd, men rena och klara toner. I alla fall inledningsvis. Sedan övergår det i brötfest och långa solon från både gitarr och orgel. Här hörs det att producenten Randall Dunn även jobbat med Sunn O))).
Om den här skivan släppts i november hade jag inte vågat lyssna. Bättre skräckfilm för öronen var det längesedan jag hörde. Och om barnen inte kan sova ställer ni omslaget vid deras säng. God natt!

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, mars 05, 2018

Skivrecension: Yoko Ono/Plastic Ono Band

Yoko Ono
Plastic Ono Band
(Apple/EMI)
Betyg: 4

Det finns två sorters "olyssningsbar" musik. En sort som är olyssningsbar för att den är dålig och en sort som är olyssningsbar för att den utmanar, låter olikt allt annat och inte är helt lätt att ta till sig eller att ta sig in i. Mycket av Yoko Onos musik tillhör den sistnämnda kategorin.
Hennes Plastic Ono Band-skiva spelades in samtidigt som John Lennons skiva med samma namn, nästan samma omslag och samma musiker. Lennon på gitarr (det är ibland svårt att höra var gitarren slutar och sången börjar), Klaus Voormann på bas och Ringo Starr på trummor. Musiken improviserades och sedan redigerades den med klipp och klistra-teknik. För övrigt samma metod som jazztrumpetaren Miles Davis använde på stilbildande In A Silent Way och Bitches Brew vid samma tid. Inspelningen tog några timmar en eftermiddag i oktober 1970, redigeringen ungefär två veckor. Ono gick mödosamt igenom de bitarna hon ville ha, de bitar som skulle utgöra den färdiga skivan.
Skivan närmar sig rockens oväsen med jazzens frihet och påminner, på till exempel Greenfield Morning I Pushed An Empty Baby Carriage All Over The City om vad det tyska bandet Can höll på med samtidigt. Och i likhet med dem var Ono så långt före sin tid att hon först nu börjar få uppskattning för sin musik. Greenfield Morning baserades förresten på en överbliven inspelning av George Harrison som spelar sitar. Titeln hämtades från Onos bok Grapefruit och handlar om hennes erfarenhet av ett flertal missfall.
AOS, som till skillnad från resten av skivan spelades in live 1968, medverkar trumpetaren Ornette Coleman.
Det är inte musik som möts halvvägs eller bryr sig om att vara omtyckt. Det är musik som provocerar, sticker ut. Men det är också musik som drar in en och man har tålamod.
Delar av sångtekniken är inspirerad av traditionell japansk kabukiteater. Ono har förresten i andra sammanhang visat att hon kan sjunga, hon väljer bara att skrika.Att använda sin röst som ett instrument i mängden. Det är förmodligen roligare.
En sak till. Skivan är inte aktuell på något sätt, senast den kom i nyutgåva var 2016 när den släpptes med några nya bonusspår. Jag ville skriva om den bara för att den är en så häftig upplevelse. Och kanske för att Ono fyllde 85 i februari. Min CD-utgåva innehåller bland annat den närmare sjutton minuter långa bonusspåret The South Wind som, till och med i det här sammanhanget, är en märklig upplevelse. Respekt.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

fredag, mars 02, 2018

Skivrecension: Sharon Jones & The Dap-Kings

Sharon Jones & The Dap-Kings
Soul Of A Woman
(Daptone Records/Border)
Betyg: 4

I dokumentären Miss Sharon Jones! från 2015 får vi följa sångaren Sharon Jones när hon får en cancerdiagnos och sedan följer vi henne genom behandling, både medicinskt och mentalt, och hur hon och musikerna i The Dap-Kings försöker få sin vardag med räkningar och familj att gå ihop med Sharons sjukdom. I slutet av filmen blir hon friskförklarad. Men sedan kom cancern tillbaka och Sharon gick bort i december 2016, sextio år gammal.
Soul Of A Woman släpptes nästan ett år senare, i november förra året. Skivan innehåller den soul som Jones och bandet bemästrade till fulländning, den sortens svängiga och köttiga soul som skivbolagen Stax och Motown sysslade med i skarven mellan sextio- och sjuttiotal. Soul som är omöjlig att stå still till och som kort sagt svänger på ett oemotståndligt sätt, framfört av musiker som vet hur ett blåsarrangemang ska framföras. Kort sagt, skruvar du upp ljudet är du på bästa festen i stan.
Trots omständigheterna Soul Of A Woman gjordes under börjar skivan nämligen lika livsbejakande som vi är vana vid när det står Sharon Jones & The Dap-Kings på omslaget. Under skivans sammanlagt 35 minuter övergår det sedan i en mer eftertänksam upplevelse efterhand som insikten sjunker in. Musikerna, som spelade tillsammans i femton år både på skiva och scen, visste att det var den sista skivan de gjorde tillsammans. Come And Be A Winner övergår i Rumours och Searching (For A New Day) ("where did all the good times go?"). Skivans sista låt heter Call On God, en ren gospelsång. En kärlekshyllning till gud. Kampen är över och förlorad. Bara en väg återstår. Och även en ateist berörs av den sången.

(I höstas förlorade skivbolaget Daptone även sitt andra stora namn Charles Bradley till samma sjukdom. Det är två tunga förluster för soulälskare världen över.)

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, februari 26, 2018

Konsertrecension: Ossler

Ossler
Växjö teater (17/2)
Publik: Ett sjuttiotal.
Bäst: Intensiteten. Oljudet. Skönheten.
Sämst: Alla låtar som inte spelas.
Betyg: 4/5

Få i Sverige kan väsnas så snyggt och intressant med elgitarr som Ossler, det visade han inte minst på förra årets skiva Evig, Himmelsk, Fullkomning. Efter att då ha gjort en turné där han fick väggarna att skorra i olika konsertlokaler med sitt band kommer han nu till Växjö med en mer avskalad och intim föreställning kompad av Henrik Meierkord på cello och Micke Nilzén på syntar och klaviatur. På tal om att få väggar att skorra kan en cello föra en massa oväsen.
Efter ett långt och atmosfäriskt intro där trion långsamt enas om tempo och tonart kommer Tiden Lider igång. Ibland hittar Ossler inte ettan (musikerhumor), ibland låter det som en förbannad Lou Reed med migrän och baksmälla. Underbart. Svartvattenfeber presenteras som en gammal hit innan Ossler inser att han aldrig haft någon hit. Men den skulle kunna ge David Lynch mardrömmar. Slaget Om Verdun håller intensiteten uppe även om tempot är lägre. En vacker Fåglar Faller får tiden att stå still. På riktigt.
I Sverige går det tjugosju Ulf Lundell-kloner på dussinet. Men trots att Ossler är både man och spelar gitarr är han något helt annat. Och inte bara än Lundell, utan allt annat också. Ossler är, kort sagt, något eget. På sin mjuka helsingborgsdialekt framför han sina texter som pendlar mellan att vara vackra, sorgliga och ibland obegripliga. Han kan måla både abstrakt och socialrealistiskt.
Det är svårt att veta varför vissa texter går rakt in och andra bara passerar utan att göra avtryck. Kanske är det Osslers förmåga att ta sig an de stora frågorna med ett eget språk.
Om det här kan verka nattsvart och tungt bör det påpekas att hans prat mellan låtarna tyder på humor. Han ler flera gånger. Lovar. Oroa er inte.
Vissa artister är kopior, andra original. Originalen är mycket intressantare. Och även om Ossler inte haft några hits är det tydligt att de (oss!) han berör, berör han ordentligt. Avslutande En Förlorad Vals låter ana gryning på den nattsvarta himlen.

Läs mer om liknande:
Konsertrecension: Ossler 170421
Skivrecension: Evig, Himmelsk, Fullkomning
Konsertrecension: Ossler 151121
Lundell i all ära, men Ossler då?
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
Ps. Vill påpeka att jag inte har något emot Lundell. Alla som vill har rätt att tycka allt var bättre 1967.

Etiketter: , ,

söndag, februari 25, 2018

George Harrison 75 år

Den kanske allra bästa repliken i filmen A Hard Day´s Night serveras av George Harrison. En journalist frågar honom what do you call that hair style? och han svarar Arthur. Jag vet inte varför, men jag gillar det. Även om Ringo Starr var den skalbaggen som hade enklast för att agera naturligt på vita duken var det George som gjorde bäst ifrån sig i filmbranschen. Han medverkade både i The Rutles och Life Of Brian - två av de roligaste filmerna som gjorts. Den sistnämnda finansierade han dessutom. Hans vänner Eric Idle och Michael Palin i den engelska humorgruppen Monty Python hade svårt att hitta finansiärer till sitt nya manus. George fick läsa det, gillade det och lär ha sagt I have to see this. Han betalade därför inspelningen. Det kan vara världens dyraste biobiljet

I Beatles var han alltid lillebror, som låtskrivare stod han onekligen i skuggan av John Lennon och Paul McCartney, men han skrev redan under sextiotalet saker som Don´t Bother Me (kanske min personliga favorit), Think For Yourself, Taxman, I Want To Tell You, While My Guitar Gently Weeps (missa inte ensam-med-gitarr-versionen på Anthology 3), Long Long Long, Something och Here Comes The Sun. Någon har sagt i vilket annat band som helst hade George varit nummer ett och det kan vara så.

Lyssna på A Concert For George - som i dagarna släpps remastrad på LP, CD, DVD och några format till - där några av hans närmaste vänner sjunger några av hans bästa låtar. Bland höjdpunkterna finns den för mig tidigare okända Sam Brown som gör en enorm version av den sentida höjdaren Horse To The Water. Här kan man dessutom tappa hakan vid insikten att sonen Dahni (med hustrun Olivia) ser mer ut som en ung George än vad George själv gjorde, och detta trots att han runt -63 såg extremt mycket ut som sig själv.

George var förmodligen den som tröttnade först av alla på Beatles-hysterin, även om John senare gjorde mer väsen av sin brytning. Redan 1966 när bandet bestämde sig för att sluta turnéra började George kalla sig för trädgårdsmästare, snarare än musiker och året efter sjöng han i Within You, Without You om folk som vinner världen men förlorar sig själva. Då var han 24 år.

George brukar kallas den osynliga gitarristen, och det ligger något i det. Han lät alltid känslan gå före tekniken. Han var ingen vräkig se mig, älska mig-typ. Hans ofta sparsmakade gitarrsolon var dessutom perfekta komplement till Lennons mer skogshuggarartade "teknik". Den blandning av ballerina och skogshuggare dessa två skapade tillsammans kan vara en av de mest förbisedda aspekterna av The Beatles ljudbild. Mitt favorit Harrison-solo är förmodligen det i All My Loving. Det är dessutom ett av väldigt få gitarrsolon jag aldrig kan låta bli att sjunga med i (ja, sjunga med i, försök själva). Den där lilla knorren på slutet får mig att le varje gång.

Han fick ändå sitt erkännande som soloartist 1970 med trippel-LP:n All Things Must Pass som än idag är ingen av de bästa skivorna det tidiga sjuttiotalet har att erbjuda. Efter det tror jag inte hans intresse för varken turnéer eller skivor var tillräckligt stort och brinnande för att skapa några mästerverk, även om han aldrig gjorde något som helt saknade värde. Det var bara det att han prioriterade annat. Bland annat familjen, andligt sökande och Formel 1. Just motsättningen mellan de två sistnämnda brukar lyftas fram som exempel på hur motsägelsefull han var. 

På samlingen Let It Roll: The Songs Of George Harrison är det tydligt att det inte saknades bra låtar under en förvisso ojämn solokarriär. Riktigt avslappnad verkar han inte varit i en studio förrän han bildade det anspråkslösa hobbyprojektet The Traveling Wilburys med några vänner han samlat ihop. Då behövde han inte vara mer än en i gänget, han slapp stå ensam i rampljuset. Hans sista skiva Brainwashed bör också lyftas fram, avlsutad av sonen Dahni och Jeff Lynne efter Georges bortgång.

När George Harrison till slut förlora kampen mot cancern den 29 november 2001 regnade lovorden från fans, vänner och kollegor runt hela världen. Jag minns vad Keith Richards sa: I hope he is jamming with John. Det hoppas jag också. Och idag skulle han fyllt 75.


Läs mer om likande:
En George Harrison kommer lastad
Ett litet kärleksbrev till Ringo Starr
Paul McCartney 75 år
The Beatles någorlunda alternativa Topp Tio

Etiketter: , ,

onsdag, februari 21, 2018

Skivrecension: Nicolai Dunger

Nicolai Dunger
Arkebusering Av Egot
(Hi-hat Music/Border)
Betyg: 4 

Det är inte alltid helt enkelt att hålla koll på piteåsonen Nicolai Dunger. Ibland upptäcker jag att han släppt en skiva jag helt missat för ett år sedan, ibland flera år. Arkebusering Av Egot kom så sent som i september och är alltså inte ens ett halvår gammal. Det är hans ungefär sjuttonde skiva som soloartist och den tredje på svenska. Den andra på svenska med egna texter (den första på svenska innehöll tonsatta dikter av Edith Södergran).
Arkebusering Av Egot är en relativt enkel och följsam skiva. Lite viston, lite jazzackord och Dunger själv har sagt att Amerika i hans öron låter som något som skulle kunna ligga på Svensktoppen. För att vara en skiva av Dunger är det kanske mer Svensktoppen än till exempel hans gökursprojekt A Taste Of Ra, som å andra sidan inte riskerar att misstas för något som spelas på kommersiell radio.  
De tio låtar som utgör den trettiotvå minuter långa skivan möts av en Dunger som i alla fall skrivit ovanligt raka texter. Kanske även ovanligt personliga. Eller möjligtvis blir det bara mer påtagligt när han sjunger på svenska. Texterna hamnar också mer i centrum när arrangemangen är så sparsmakade. Mammans bortgång blir något av ett tema, inte minst i den korta - och nästan skissartade - gripande Mamma Går Igen.

Dunger blev dessutom pappa för första gången, femtio år gammal, strax innan inspelningen. Kanske inte en slump att han gör en så naken skiva just nu.

Mer om liknande: 

Etiketter: ,

söndag, februari 18, 2018

Konsertrecension: Thomas Stenström

Thomas Stenström 
Växjö teater 
Publik: Cirka 150. 
Bäst: Atmosfären. Publiken njuter för fullt. 
Sämst: Vissa låtar blir lite anonyma. 
Betyg: 3/5

Thomas Stenström var i Växjö så sent som i somras. Då var han utomhus i Linnéparken och hade ett band med sig. Till teatern denna kalla och vackra vinterkväll har han bara Johannes Runemark till hjälp, förvisso med tillgång till en smärre orkester i synten plus elgitarr, piano och munspel. Det är ett modigt grepp att skala ner. Det kräver starka låtar och förmåga att kommunicera med publiken. Trasig Med Dig, en avancerad gymnasietryckare från tidigt åttiotal, inleder komplett med långsamma synttrummor. Publiken går ut hårt med en rejäl applåd. Andra låten På En Vacker Dag inleds med akustiskt gitarr och munspel som skulle kunna vara intro till nästan vilken akustisk Bruce Springsteen-låt som helst. Elvis, Einstein Och Jag tillhör en av höjdpunkterna, liksom fina extranumret Tårar Torkar Långsamt.
Det har snart hunnit gå fyra år sedan hans stora hit Slå Mig Hårt I Ansiktet släpptes och på Spotify är den hans överlägset mest spelade låt. Det finns fler bra låtar, men lite mer eget uttryck skulle inte skada. Han borde våga bli mindre av sina idoler och mer sig själv. Eller är det dialekten som gör att han påminner om en känd Håkan?  Det råder inte akut brist på svenska män med gitarr som sjunger om sin uppväxt, även om just Stenström gör det med mer empati än många. Men det krävs ytterligare något extra för att sticka ut i det gänget. Hur många barn- och ungdomsskildringar behövs i svensk pop?
Som textförfattare har han ändå öga för både detaljer och narrativ. De 75 minuterna känns anpassade för att undvika transportsträckor och hans pojkaktigt (han fyllde trettio i januari) charmiga och ödmjukt kaxiga prat med lätt Uddevalla-dialekt mellan låtarna plockar poäng. Han förklarar bland annat att om han ser arg ut är det bara för att han är nervös.
Kvällens upplägg visar att han har ambitionen att utmana sig själv och utvecklas. Återkom gärna. En bra låtskrivare kan bli bättre. Stenström kan vara något stort på spåret.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, januari 29, 2018

Skivrecension: Bo Sundström

Bo Sundström
Mitt Dumma Jag - Svensk Jazz
(Columbia/Sony)
Betyg: 3


Egentligen är det märkligt att Bo Sundström - till vardags sångare i Bo Kaspers Orkester - inte redan gjort en skiva med lågmäld jazz för dygnets  blåaste och ensammaste timmar, gärna med regn mot rutan. Kanske sista låten innan stängning i en bar med utsikt över en regnig trottoar. Eller ännu hellre för en ensam kväll på balkongen en sommar med utsikt över hustaken.
Nu har Sundström gjort ett gäng översättning av amerikanska jazzlåtar (och Gotlands Lars Gullin) och spelat in med ett litet band - bland annat några av de musiker Bo Kaspers Orkester brukar förstärkas med på turné - och gjort en sympatisk skiva med de för Sundström typiskt vassa texterna som blandar vardagsdetaljer och humor med stor tragedi mitt i vanligheten. Det går att ana en separation, men det kan vara jag som läser in tidningarnas rapporterande om hans privatliv. Och det har jag väl egentligen inte med att göra. Det finns också funderingar kring att bli äldre, om hur snabbt allting går. Musiken är oftast mjuk och följsam, rökig.
Tom Waits fina All The World Is Green blev Allt Är Som Förut redan med BKO på deras album Vilka Tror Vi Att Vi Är, men är mer sorgsen i den här versionen. Vi får också bland andra Nat King Cole och Bill Evans, som i Sverige väl är mest känd för sitt samarbete med Monica Zetterlund. På tal om det blir det en tolkning av Monicas Vals, som sjungs av bland andra just henne. Och förstås med text av Beppe Wolgers.
Vad vet du om kärlek/ Om feber som aldrig verkar gå ner/När det gör ont för varje par du ser/Vad vet du om kärlek?
- Vad Vet Du Om Kärlek

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

lördag, januari 20, 2018

Skivrecension: First Aid Kit - Ruins

First Aid Kit
Ruins
(Columbia/Sony)
Betyg: 4
Det har gått fyra år sedan First Aid Kits förra album Stay Gold. Liten sammanfattning: Lång turné, stora framgångar, tecken på utbrändhet, tårar, separation, mer tårar, ledighet, identitetssökande, några förmodligen välbehövliga månader ifrån varandra, körkort och ljus i slutet av tunneln. Vi kan kalla det livet. Och nu är de tillbaka med en skiva som på något sätt sammanfattar allt detta. Som vanligt med lysande låtar och strålande stämsång. Denna gång med lite ruffigare ljudbild med båda elgitarr och även i övrigt större arrangemang. Producenten Tucker Martine (My Morning Jacket) är också ny, även om de velat samarbeta länge. Både Glenn Cotche från Wilco och Peter Buck från R.E.M. gästar.
Och texter som känns mer som att de handlar mer om deras egna erfarenheter och lite mindre om vad de hört andra sjunga. Kanske inte en slump att omslaget går i svartvitt snarare än Stay Golds färggladare toner.
Vad som känns igen är hur jäkla bra det är. Och här är det lockande att börja rabbla låttitlar. Singlarna It´s A Shame och Fireworks (stråkarna!) finns förstås här, höstens You Are The Problem Here gör det tyvärr inte. Kanske hade den inte riktigt passat in i stämning och atmosfär med sin ilska och bitande taggtrådsgitarr, men den höll definitivt måttet kvalitetsmässigt. Postcards hade platsat på nästan vilken som helst av Dolly Partons sjuttiotalsskivor.
Om det är en klyscha att lidande leder till stor konst har First Aid Kit ändå just bekräftat den. Mer njutbara ruiner än de här blir det svårt att hitta vintern 2018. 

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

tisdag, januari 09, 2018

Kultur och nöje i Kronoberg 2017 och 2018

1. Årets konsert, scen, konst eller bok i Kronoberg
Andra upplagan av Rockin´ Jamboree på Tyrolen drabbades av sommarvädret. Men Honeyboy Slim & The Bad Habits, som avslutade fredagen, ger aldrig mindre än 102,7 procent, oavsett förutsättningar. Jag dansade mig svettig och skrek mig hes. Så ska det vara. Inga säkerhetsbälten på konsert. 

2. Årets kronobergare
Den lågmälda eufori som infinner sig av en riktigt bra bok är en av vardagens bästa fyrverkerier. Och det är gratis. Årets kronobergare är därför alla våra bibliotikarier som ger tips och råd – kanske om en ny favoritförfattare. Och att kunna stava Houellebecq, bara en sån sak.

3. Att se fram emot 2018
Iron Maiden spelar på Sweden Rock Festival. Wilmer X återuppstår. Det enda som saknas är väl att Gillian Welch hittar hit. Men allra mest ser jag fram mot de där låtarna av de där artisterna jag inte hört talas om än. De som kommer från ingenstans och får det att börja rycka i benen. Hallelujah och god jul!
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
Ps. Så här i efterhand kan det sägas att jag böjde lite på Kronobergs gränser i punkt tre...

Etiketter: , , , ,

onsdag, januari 03, 2018

Skivrecension: Europe - Walk The Earth

Europe
Walk The Earth
(Hell & Back/ADA/Warner)
Betyg: 4
Det är inte nödvändigtvis en bra idé att gå tillbaka och lyssna på en artist man gillade innan man fyllde tvåsiffrigt.
Europe hade kunnat göra det enkelt för sig. När de återförenades efter millennieskiftet och gjorde sin första skiva på över tio år var åttiotalet trendigt igen. Det hade varit enkelt att återskapa sitt sound från hits som The Final Countdown och Carrie. Det hade kunnat resultera i ett rejält och snabbt tjong på banken. Istället gjorde de en mörkare och hårdare skiva, snarare baserat på sitt adra album Wings Of Tomorrow från 1984. Mer sjuttio- än åttiotal, mer Deep Purple än Bon Jovi.
Så här i efterhand ska också sägas att de båda storsäljarna The Final Countdown och Out Of This World är två av deras mindre intressant skivor. Produktionen har inte åldrats helt klockrent, även om det går att förstå att de tog chansen att bli popstjärnor när de fick den. Det unnar jag dem, även om det var en kortsiktig plan som resulterade i att gitarristen John Norum hoppade av när gitarren mixades lägre och synten högre. Och sedan en rejäl skatteskuld som kanske mer än något annat knäckte dem.
På återkomsten med den talande titeln Start From The Dark 2004 var det därför inte ett band som ville håva in på gamla framgångar. Det var ett band som ville bygga långsiktigt utan att jaga radiohits. Som säg framåt. Medlemmarna hade också passerat fyrtio och var väl dessutom för gamla för att vara tonårsidoler. Det går rent av att säga att det här var den egentliga uppföljaren till Wings Of Tomorrow, den uppföljare de försökte göra redan med Prisoners In Paradise 1991. Men då var det mot skivbolagets vilja ("vi vill ha mer hits! En ny The Final Countdown!" och bandet orkade inte stå emot de kommersiella kraven. Skivan blev en kreativ kompromiss och ett relativt - ställt mot de krav och förväntningar som fanns - kommersiellt misslyckande. 
Med förra årets Walk The Earth har Europe gjort fler skivor efter återföreningen än de gjorde före. De har inte haft några fler hits i klass med de de fick på åttiotalet, men de säljer stabila mängder album och turnerar regelbundet inför en stor och trogen publik. Efter återkomsten har de nu gjort sju skivor med hårdrock placerad i nuet med inspiration från sjuttiotalet. Synten har tacksamt nog oftast bytts ut mot orgel och piano. De har blivit ett albumband, inte ett singelband - även om de flesta förmodligen ser dem som en one hit wonder från åttiotalet. Å andra sidan; att vara en one hit wonder är en hit mer än de flesta band lyckas med.
Walk The Earth är deras kanske jämnaste album i karriären. De tio låtarna håller hela vägen. Inga dippar, få transportsträckor. När jag lyssnade på dem i min barndom tror jag inte riktigt jag förstod hur bra låtskrivare Joey Tempest verkligen är. Eller hur bra sångare han är. Och han är bättre nu än på åttiotalet. Hur mycket han utvecklats som textförfattare kan bli ett eget inlägg. Men så har han bott i England i många år och har en engelsk fru.

Tempest ligger bakom samtliga låtar, främst tillsammans med John Norum eller keyboardisten Mic Michaeli. Skivans producent Dave Cobb står också, tillsammans med några andra icke-bandmedlemmar, med som låtskrivare. På tal om Cobb låter skivan underbart luftig och varm, särskilt i ett par hyfsade högtalare.

Walk The Earth är ett album av ett band som uppenbarligen känner sig tryggt, vet vad de vill och har hörbart kul tillsammans, fria från krav på att tilltala topplistor. För de har ju, lite otippat, blivit ett stort band igen i skymundan.  När deras andra album efter återföreningen döptes till Secret Society var det inte en slump. På Spotify spelas de mer än 2 500 000 gånger per månad. Det är mer än förmodligen mer namnkunniga artister som Alice Cooper och Mötley Crüe. Det säger något, även om det är svårt att säga exakt vad.
Av alla band jag lyssnade på i slutet av åttiotalet och klumpade ihop under namnet hårdrock (eller möjligtvis hård rock, var gränsen går? fråga inte) var det minst sagt otippat att Europe skulle vara ett av de - väldigt få - som skulle göra så här bra musik trettio år senare. Och då inte bara på ett "jag tycker om dem för jag minns dem från min barndom"-sätt utan på riktigt. Europe har, frånsett namnet och medlemmarna, nästan inget alls att göra med det band som fick mig att hoppa upp och ner på åttiotalet.

Inledande titelpåret lägger ribban högt, The Siege låter med sin arabiska slinga som om den kan komma från Led Zeppelins Physical Graffiti och Kingdom Come håller den uppe. Och så fortsätter det. Rekommenderas. Är ni riktigt snälla får ni rent av veta vad som hände ute i rymden på vägen till Venus.

Läs mer om liknande:
Led Zeppelin för nybörjare
Boktips: Mötley Crüe - The Dirt
Artikel: Gitarrklinik med Kee Marcello
Hårdrock för nybörjare

Etiketter: ,