torsdag, oktober 18, 2018

Konsertrecension: Staffan Hellstrand

Staffan Hellstrand
Växjö Teater
 Publik: Ett sextiotal. 
Bäst: Antalet bra låtar imponerar. 
Sämst: Alla låtar som saknas. 
Betyg: 3

Det är snart trettio år sedan Staffan Hellstrand släppte sin första soloskiva. Så sent som i år släppte han en av de bästa. Med nya albumet Svaret På Allt och en gedigen låtskatt kom han till Växjö teater på onsdagen.

Lite vid sidan av gör Hellstrand nämligen ny musik som kan mäta sig med de gamla topparna och det blir tydligt under konserten hur många bra låtar han verkligen gjort under åren. Vi får några hits och ännu fler som borde varit hits, rent av en och annan genuin klassiker. Han har dessutom något att säga i sina texter, även om det ibland kan vara oklart vad. De poetiska bilderna lockar bitvis till fria tolkningar. Men vi slipper nödrim om evig tonårsförälskelse och dagar på stranden. I Romeo  Stocksund lyckas han på några minuter säga mer om klassamhället och rasism än många långfilmer. Och dessutom går det att dansa till, i alla fall att sittdansa.

Musikaliskt blandas det tidiga sjuttiotalets singer-songwritervåg med svensk visa och pop. Han har på vissa skivor larmat loss rejält, ibland med The Nomads som ett svenskt Crazy Horse på bästa skrammelhumör.

Men låtarna funkar även så här, avskalat med gitarr och piano. Han får fin assistans på dragspel, piano och klaviatur av Jens Back. Melodierna framträder tydligare och texterna hamnar ännu mer i centrum. I en Du Går Aldrig Ensam och några låtar till hade kraften från elgitarrer, bas och trummor förhöjt intrycket.

Vad bjuds vi annars? Mekhong Whiskey? Ja. (Presenteras som ”en sång om ett alkoholäventyr i Sydostasien.) Vackra Fanfar? Jajamensann. Lilla Fågel Blå? Förstås. En hel del annat? Ja, det också. 
Inget Silver Och Inget Guld och Hela Vägen Hem inleder. Hellstrand påpekar att det skiljer 27 år mellan dem. Men ingen blir glad av upprabblande av låttitlar. Däremot av Kromad, Svart och Precis Som Du Är. Det går onekligen att lyfta fram mycket som saknas också, men kanske nästa gång?
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

lördag, oktober 06, 2018

Skivrecension: J.T. Lauritsen & The Buckshot Hunters



J.T. Lauritsen & The Buckshot Hunters
Blue Eyed Soul Vol 1
(Hunter Records)
CD HRCD012018
Vinyl HRLPO12018
(39 min)

Småputtrigt anses ofta negativt, men i fallet med de här norrmännen är det menat som en komplimang. De är mer tisdagskväll på altanen än fredagskväll på puben. Stilpoäng för avsaknad av gitarronani. Både Ian Fredrick Johannessen och Arnfinn Torrisen är återhållsamma. I täten finns Lauritsen med dragspel, Hammond och sin vänliga röst, som kan bli lite anonym i längden. Till hans fördel ska sägas att han inte lagt sig till med en ansträngt hes röst för att låta bluesigare.
Nu är det inte renlärig blues som spelas. Lite blues, lite cajun, lite country, lite Louisiana, lite Texas och en hel del Stax – kanske beroende på det snygga blåset som breddar ljudbilden.
För att återvända till det där med småputtrigt. När det ska rockas blir det stelbent och mindre intressant. Halvfartigt svängande Anything I Can Do (Gary Nicholson är en av låtskrivarna) och Back Pain Shuffle (gitarrsolo: Mike Zito) sitter utmärkt. Tolkningen av Toussaint McCalls Nothing Takes The Place Of You har fin orgel. Originalet från 1967 är förresten nästan på dagen lika ungt som Lauritsen.
För er som gillar den här sympatiska skivan kommer volym två innan året år slut.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

fredag, augusti 17, 2018

Konsertrecension: Baskery

Baskery 
Linnéparken 
Publik: Bortåt 300 personer. 
Bäst: Spelglädjen, musikaliteten och stämsången. 
Sämst: Många låtfavoriter saknas. 
Betyg: 4

Det är inte helt lätt att veta vilken sorts musik Baskery egenligen spelar. På sin hemsida kallar de sig queens of banjo punk, banjopunkens drottningar. Banjopunk är en beskrivning så god som någon, oavsett vad det betyder. På samma hemsida kan vi dessutom läsa att trions debutalbum Fall Among Thieves hunnit bli tio år gammalt. Och att de haft bäbispaus för att Greta fått en son.
För er som missat Baskery består de av systrarna Greta, Stella och Sunniva Bondesson. Redan 2003 och 2004 gjorde de två skivor som The Slaptones. Som Baskery har de gjort tre skivor med en fjärde till hösten. Vi får några smakprov. De har jämförts med så skilda band som The Dixie Chicks och Led Zeppelin. Det säger väl egentligen mest att de hittat något eget som inte är lätt att beskriva.
Till Linnéparken kommer de denna Scensommar med en rejäl dos spelglädje, utrustade med bland annat gitarr, ståbas, trummor och, likt alla band värda namnet, banjo. En dos stämsång också. Det är något speciellt med syskon som sjunger stämsång. Trummorna består förresten bara av virvel- och bastrumma och spelas med fötterna av Greta. Stilpoäng.
Redan i inledningen Here To Pay My Dues får de till fotstamp och spelar rejält distad banjo. Är det banjopunk så är det. Och de visar omgående exakt hur jäkla bra de är på stämsång. Det låter som de inte gjort annat än sjunga stämsång sedan de var små. Och så är det förmodligen.

Eftersom vi har en sommar där vädret påminner om den amerikanska södern sitter Baskery som en vante, eller kanske snarare som en svalkande fläkt. Det här är nämligen musik med rötter i den amerikanska södern, även om den råkar komma från Stockholm. De berättar om de nio månader de bodde i Nashville. Sedan åker vi vidare till Kanada och bjuds på Neil Youngs Old Man i en underbar version. Lite New Mexiko också i valsen Cactus Baby med elgitarr och banjo som har soloduell. Det är en resa både musikaliskt och geografiskt. En Bellman a capella också eftersom deras amerikanska publik alltid vill höra något svenskt.
Lite märkligt är det med sittande publik, men systrarna låter sig inte dämpas och publiken kommer långsamt igång. Inte det lättaste när det fysiska avståndet är så stort som det alltid blir i Linnéparken. Avståndet mellan scenen och första bänkraden är något som sänkt många konserter. Men så alltså inte denna gång, varken fysiskt eller känslomässigt, när parken förvandlas till en veranda någonstans i de lummiga delarna av Nashville. Yiiii-haaaa!

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandposten.

Etiketter: , ,

måndag, juli 23, 2018

Konsertrecension: Pugh

Pugh
Tyrolen i Blädinge
Publik: Närmare 300 glada.
Bäst: Antalet klassiker och spelglädjen!
Sämst: Ingen En Medelklass Lågutbildad Man.
Betyg: 4

Det har inte ens gått tre månader sedan rockpionjären Pugh var i Alvesta senast, men det har gått 43 år sedan han var på Tyrolen. I onsdags kväll rådde han bot på det. 
1975 var han på turné med Rainrock, den här gången kompas han av Hasse Tholin på bas och Mikael Nylander på trummor. Själv spelar han gitarr och munspel, och sjunger förstås. Innan dess var det veteranbilsträff och americana med That Dog Was A Band Now. Kvällen avslutas sedan av Pugh med band och för de som orkade hela distansen var det en helkväll som hette duga. 
Med tanke på att hans debutalbum kom redan 1969 och att han gjort sammanlagt fjorton soloskivor saknas det inte bra låtar att välja mellan. Även om det hinns med många klassiker saknas det nästan likna många. Ett i-landsproblem förstås. Och kanske hade det gått variera låtlistan lite mer från förra besöket. 
Han började karriären med fem skivor som numera anses vara klassiker. Låtar därifrån dominerar. Ingen klagar. Det blir lite nytt också. Först In, Sist Ut ger mersmak. Bland de lite mer oväntade låtarna går det att njuta av västeråsfunken i Het och Vår Kommunale Man som ZZ Top-boogie. 
Trion har uppenbarligen kul tillsammans och låtarna görs lekfullt och avslappnat men aldrig avslaget. Pugh tar inte sig själv på stort allvar, trots att han är en legendar i svensk musikhistoria. Många har fått storhetsvansinne av mindre. 
Publiken njuter av både musiken och att den kvävande hettan dagen till ära övergått i behaglig värme. De kommer igång ordentligt och jublar redan från start. De är semesterglada och matas förstås med många gamla favoriter. 
Ingemar Rogefeldt, Pughs bror och gitarrist från tiden med Rainrock och även bakom Jerry Williams, dyker plötsligt upp på scenen och tillsammans drar de igång Hog Farm. Pugh tar i så han blir hes. Sedan höjs temperaturen ytterligare. 
Ska de ändå vara ute och turnera får de gärna fortsätta komma hit en gång i kvartalet. Det finns värre sätt att spendera en kväll. Det blir, precis som Dinga Linga Lena lovar, skönaste grejen idag.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

söndag, juli 15, 2018

Konsertrecension: Daniel Lemma

Daniel Lemma
Gemla Folkets park
Publik: Parken är minst sagt full. Folkfest!
Bäst: Bra låtar, bra röst, trevlig kväll. Enkelt va?
Sämst: Myggjä”#*£!
Betyg: 3

Juli, närmast klarblå himmel, en lummig park med vind som prasslar i löven och Scensommar med Daniel Lemma. Vad kan gå fel?
Eftersom det är lag på att klaga på vädret bör det ändå påpekas att det kanske, trots allt, är i varmaste laget. Vilken tur då att Daniel Lemma svalkar med en egentlig ganska märklig men skön blandning av reggae, blues, amerikansk folkmusik och soul. När han som idag är ensam med akustisk gitarr kommer texterna i centrum.
- Här kommer den första av många låtar om olycklig kärlek, lyder hans programförklaring. Då har han redan hunnit spela Candy Man som, hälsar han alla barn i publiken, handlar om godis. Okej, vi säger väl det. Allt från barnfamiljer till pensionärspar och medelålders fikakorgar med matchande filtar har letat sig till parken. Nästan alla sitter i skuggan, precis som Socialstyrelsen rekommenderar. Det är förresten inte svårt, träd skuggar från alla håll. På dansbanan återskapar några barn slaget vid Poltava.
Senast Lemma var i våra trakter för strax över ett år sedan, då uppträdde han med Hot This Year Band och körde reggae för hela slanten. Sedan har han även gjort en skiva där han tonsatt dikter av Karin Boye. Därifrån hämtas vackra Hela Min Själ.
Varför ta den mest uppenbara vägen? Om han gjort det hade han inte hamnat i Gemla och det hade varit synd. Worries drar ner välförtjänta applåder och jubel. Stilpoäng för tolkningen av Loudon Wainwrights The Swimming Song. Kvällens tema är sjö, eftersom han (nästan) är i Växjö, påpekar han. Förutom olycklig kärlek förstås.
- Jag älskar såna här spelningar. Det blir inget tjafs om pengarna tillbaka och sånt, skrattar han. Poängen är att det är gratis inträde.  
Daniel Lemma har en personlighet och ett avslappnat sätt att prata med publiken, och förstås en massa bra låtar. Och en fin röst. Ibland är det inte svårare än så. Men If I Used To Love You då, undrar vän av ordning. Spelar han inte den? Jodå. Lika solig som sommaren.

Läs mer om liknande:
Konsertrecension: Daniel Lemma 2013
Konsertrecension: Louise Hoffsten

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

söndag, juni 10, 2018

Reportage: Muskelrock 2018


Redan på torsdagen vid klockan fyra inleddes den tionde (grattis!) upplagan av hårdrocksfestivalen Muskelrock som håller på hela helgen. Även om de stora kända namnen till största del lyser med sin frånvaro råder det inte brist på bra musik, spelglädje och folkliv. Redan första kvällen var det välbesökt i den lummigt inramade nöjesparken Tyrolen i Blädinge strax utanför Alvesta.
Ett av de första banden att spela i den stekande hettan, inte ett moln så långt ögat kan nå och inte en droppe regn på flera dar, är nyligen återförenade Ice Age från Göteborg. De har beskrivits som ett kvinnligt Metallica (Megadeth är inte heller långt borta) och bildades 1985, även om de sedan var inaktiva under många år. För vänner av komplex thrash av den gamla skolan är de en höjdpunkt. De har dessutom ganska nyligen skivdebuterat, fortfarande med Sabrina Kihlstrand i spetsen på sång och gitarr.
Om Muskelrock inte riktigt kommit igång än, folk har väl jobb att sköta, ger Ice Age en rejäl adrenalinkick med spelglädje för de som är på plats.  Norska doomtrion Purple Hill Witch, tänk tidiga Black Sabbath, har då redan bjudit på härligt långsamma riff. Egentligen inte den bästa sortens hårdrock mitt på dagen, men de vet vikten av ett tempobyte.
På Tyrolen finns förutom mat, dryck (mycket dryck!) och tappra campare också skivförsäljare (förstås), tatuerare (förstås) och besökare som kanske inte träffats sedan förra året. Muskelrock är som folkmusikfestivalen i Korrö fast hårigare och mer högljudd. Det vill säga att gemytet, stämningen och umgänget för många är lika viktigt som musiken. Många tar sig långväga för att njuta.
- Det är vackert här och väl värt att åka hit. Det är inte för stort och det går att upptäcka nya band, säger rutinerade festivalbesökarna Dietmar och Christina som kört hela vägen från Bremen i norra Tyskland bara för festivalen. Sover gör de i bilen och på måndag morgon ska de jobba igen.
De kan se sammanlagt trettiotre artister på tre dagar med lokala Bullet som största namn. Hela tjofläsket kostar inte ens tusen kronor, och då ingår campingplats för de som har den läggningen. Redan på torsdagskvällen är campingen fylld med tält, husvagnar och husbilar.
Muskelrock avslutas på söndag klockan 11 i Blädinge kyrka med musikgudstjänst. Då går det att be om syndernas förlåtelse för alla djävulstecken. Länge leve hårdrocken. Och lika länge kommer Muskelrock leva. Amen.

Läs mer om liknande:
Hårdrock - fördomar och fakta

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

lördag, maj 26, 2018

Skivrecension: Arctic Monkeys

Arctic Monkeys
Tranquility Base & Casino
(Domino/Playground)
Betyg: 4

Sheffieldbandet fick en stor och välförtjänt framgång både kommersiellt och kreativt med sitt femte album AM, i USA rentav deras största försälningsframgång hittills. Istället för att snabbt göra en skiva till med ungefär samma sound och räkna pengarna tog de en paus. När de nu kommer tillbaka är det med en lugnare samling låtar där gitarrerna får stå tillbaka för piano. Med det sagt har Four Out Of Five en rejält distad gitarr i förgrunden. Den låter som ett irriterat bi fångat i en burk. På annat håll finns sån där ploppig Brian Wilson-bas jag är så förtjust i.
Recensenterna har till viss del varit skeptiska och påpekat att det inte alls låter som bandets första och i många kretsar klassiska Whatever People Say I´m, That´s What I´m Not. Nej, det är klart det inte gör. Bandets låtskrivare Alex Turner hade då nyss - väldigt nyss - fyllt tjugo och skrev de låtarna när han fortfarande var tonåring. Nu är han 32. Det är inte allt för långsökt att han inte har samma perspektiv på livet längre. Det är heller inte långsökt att han kanske inte vill ägna hela sitt liv åt att göra samma skiva. Arctic Monkeys har rent av närmat sig Turners andra projekt The Last Shadow Puppets i ljudbild och tempo. Det innebär mer sextiotal och mer luft i ljudbilden.
Låtarna på Tranquility Base & Casino skrevs i Los Angeles där han numera bor. Det är väldigt långt från Sheffield. Är låtarna inte lika direkta och flåsiga som genombrottslåten I Bet You Look Good On The Dancefloor så är de, med lite tålamod, lika bra och går betydligt djupare. Mer lördagsmorgon än fredagskväll. Texterna ser på samtiden med en ironisk blick som också har hjärta och sorg när det behövs. 
Ändå - det låter typiskt Arctic Monkeys, även om det gör det på ett nytt sätt. Det är smart brittisk pop i exil, ett kliv framåt. Sökandet efter ett nytt uttryck. En vilja att utmana sig själv. Fler artister borde våga ta steget.

I´m so full of shite
I need to spend less time stood around in bars
Waffling on to strangers all about martial arts
And how much I respect them
- She Looks Like Fun

Läs mer om liknande:
Skivrecension: Arctic Monkeys - Suck It And See
Arctic Monkeys aktuella med nya skivan Humbug
Arctic Monkeys är nötknäckande bra
The Beach Boys för nybörjare

Etiketter: ,

måndag, maj 14, 2018

Skivrecension: Bettye LaVette


Bettye LaVette
Things Have Changed
(Verve/Universal)
Betyg: 4


Bettye Lavette kan sina grejer. Och då menar jag inte bara att hon vet bättre än att skrika sönder låtarna utan istället - likt Mavis Staples - lita på sin inre pondus. På den här skivan tolkar LaVette tolv låtar av Bob Dylan, men är smart nog att till stor del välja mindre kända låtar från hans långa - långa - karriär. För oavsett hur många klassiker han gjort finns det mindre kända låtar också. Många mycket bättre än du tror. Hon lyfter framför allt in ett gäng åttiotalslåtar från skamvrån. De utgör ryggraden på den här skivan. Om "småputtrig" kan låta som ett negativt omdöme menas det inte alls så. För Things Have Changed är småputtrig och svängig på ett skönt sätt där LaVette än en gång gör det svårt att förstå varför hon inte är mer känd än hon är med tanke på alla hon sjungit och turnerat med. Otis Redding och James Brown är inga dussinartister. Hon har varit aktiv sedan 1962 och är bara en handfull år yngre än Dylan, men har betydligt mer röst i behåll.  

Till skillnad från många av de hon brukar jämföras med, till exempel just Mavis, började hon inte sjunga i kyrkan. Det var hemma hos sina föräldrar hon började med att sjung country och rhythm´n´blues. Men i likhet med Mavis har hon upplevt en renässans på senare år. Ain´t Talkin´ sjunger hon på ett sätt som gör att varje ord handlar om henne. Det gäller förresten nästan hela skivan. Det är bara klassikern The Times They´re A-Changin´ hon inte riktigt lyckas ta sig in i, inte riktigt lyckas göra till sin egen. Så är det också den överlägset mest kända låten på skivan. Hon reparerar skadan direkt med en suggestiv What Was It You Wanted. Och så håller det på. 

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

onsdag, maj 09, 2018

Skivrecension: Neil Young + Promise Of The Real - Paradox

Neil Young + Promise Of The Real
Paradox
(Reprise/Warner)
Betyg: 2


Har ni sett filmen Paradox som Neil Young gjort i samarbete med skådespelaren, regissören, manusförfattaren (och flickvännen) Daryl Hannah? Svaret är förmodligen nej. Vill ni kasta bort 70 minuter, så visst. Kör på. Den finns på Netflix. Soundtracket då? Som en blandning av en ny skiva med kompgruppen Promise Of The Real, Neils filmmusik till Dead Man - det vill säga Neil som ensam sitter och gnisslar med en distad gitarr - och ett ljudkollage baserat på en liveversion av Cowgirl In The Sand som kallas Cowgirl Jam och håller på i över tio minuter där all sång är bortklippt. Bör möjligtvis upplevas en gång av Neil Young-nördarna. Men annars är det här ovanligt obegripligt till och med för att vara Neil Young och det säger inte lite. Här finns små fragment av låtar som kunde och borde blivit något mer.
Men men. Inledande Show Me är en fin liten bagatell i alla sina 106 sekunder. En tramporgelversion av Pochahontas är inte helt bortkastad tid. Peace Trail är en vacker sentida låt. Tolkningen av Willie Nelsons Angel Flying To Close To The Ground är härligt romantisk och sjungs av Lucas Nelson, medlem i Promise Of The Real. Efternamnets likhets med Willies är inte en slump. Resten? Tack, men nej tack.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, april 30, 2018

Reportage: Växjö Country Roots Festival

I helgen var det dags för den fjärde upplagan av Växjö Country Roots Festival på Palladium i Växjö. Det gick att lyssna på olika sorters country, bland annat bluegrass och honky tonk, från fyra på eftermiddagen till elva på kvällen.
Trion The Sugar Mill Stringband inledde med fiol, gitarr, banjo, stämsång och en rejäl dos spelglädje. De är entusiaster som älskar musiken. Ingen normalbegåvad börjar spela amerikansk folkmusik à la The Carter Family på banjo för att kunna sitta hemma och räkna pengarna. Det gör man för att det inte går att låta bli. De avslutar med den sortens låt där alla textrader har fem ord för mycket. Underbart.
Maria Stille och Homesick Mac skulle uppträda med sitt The Delmore Sessions, som inte helt oväntat spelar material av The Delmore Brothers. Tyvärr har Stille fått halsfluss, men den gode Mac är inte den som är den. Speleman som han är trollar han fram ett eget set ur hatten istället (men nej, han har inte hatt på sig) och inleder med Sitting On Top Of The World (ja, han sitter ner). Plötsligt befinner vi oss på en veranda i södern. Han förklarar att han haft fler gitarrer än kvinnor, men tar en bild på publiken som han ska skicka till sin fru för att visa att det finns folk som lyssnar på honom.
När han spelar på countryfestivaler spelar han mer blues och när han spelar på bluesfestivaler spelar han mer country, avslöjar han. Helt rätt inställning. Stilpoäng också för att han tolkar amerikanska artisten Odetta. Och det är definitivt inte första gången han spelar gitarr.
I pauserna är Mats Sturesson, en av arrangörerna, allmän gubbe i lådan och ser till att humöret hålls uppe. Stämningen är avslappnad, gemytlig och uppsluppen. Många sitter och lyssnar, några passar på att ta en fika eller öl. Det går också att njuta av en liten skivmässa i foajen där bland andra Dolly Parton, Loretta Lynn, Merle Haggard och några hundra andra håller till. 
Artisterna som uppträder är kanske inte kända för en bredare publik. Men, och det är ett stort och viktigt men, de är valda med fingertoppskänsla och med kärlek till musiken. Country och dess närbesläktade vänner brukar i Sverige annars mest vara dansband eller rock som har fått för sig att ha hatt på huvudet. Men country är betydligt roligare och bättre än så. På Palladium får publiken verkligen valuta för pengarna. Och det rejält. Minutpriset är mindre än en krona för de som kör hela sträckan.
Växjö Country Roots Festival är kort sagt alldeles för roligt för att inte få en femte upplaga. Eller vad säger ni, musikälskare?

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

onsdag, april 25, 2018

Konsertrecension: Pugh

Pugh
Alvesta Folkets Hus
Publik: Närmare 300, så gott som fullt.
Bäst: Det råder inte akut brist på bra låtar.
Sämst: Det saknas många favoriter. 75 minuter räcker inte.

Pugh brukar få äran för att ha varit först med att sjunga rock på svenska. 1968 debuterade han med singeln Haru Vart På Cirkus som året efter följdes av albumet Ja, Dä Ä Dä. Han spelade i Alvesta på tisdagen.
Rocken är inte ungdomsrevolt längre. Många anser att Jackie Brenstons låt Rocket 88 var startskottet för rock´n´rollen och det var redan 1952. Då var Pugh fem år hemma i Västerås. Det är kanske inte en slump att den här turnén arrangeras i samarbete med PRO.
De två musiker han turnerar med fyller musiken med glädje och kärlek. De blandar klassiker med relativt nytt, det har hunnit gå tio år sedan senaste skivan, och mer okänt. Vi får en nyskriven låt som ger mersmak. Dags för ny skiva?
Mellan låtarna får vi ta ytterligare del av Pughs tankar. Kanske inte alltid helt lättbegripliga, men ofta intressanta. Som hans musik.
Som låtskrivare, och särskilt som textförfattare, är Pugh unik. Hans första skivor låter än i dag lika märkliga som de låter bra. Redan på andra skivan uppfanns ett eget språk, både skivan och språket hette Pughish. Vem skulle annars skrivit en kärlekslåt till en grävmaskin?
Även om han bara gjort tre skivor med nya låtar de trettio senaste åren, och där Maraton från 1999 är en av hans bästa, gick han ut så hårt i början att om han lagt av redan 1974 efter mästerverket Bolla Och Rulla (”somliga gillar låtar som låter som inkokt fisk, men det gäller inte mina, för de ska bolla och rulla fram”) hade han med god marginal varit inskriven i svensk musikhistoria. Problemet är också att han sedan dess varit tvungen att tävla och mäta sig med sina tidiga stilbildande år. Men det går än idag att förstå hur han blev en förebild för så väsenskilda artister som Per Gessle och Joakim Thåström.
Dinga Linga Lena, en av de tre bästa svenska låtarna någonsin, framförs i en lekfullt loj version. Kanske skaver det att höra en sjuttioettåring sjunga att han står utanför skolgården och väntar på en femtonåring. Pugh påpekar problemet och säger att han ett tag ändrade hennes ålder till femtio, men då klagade fansen. Och han skrev den när han var nitton.
Själva låten har inte åldrats en dag. I en rättvis värld skulle den stå staty i Västerås. Så där håller det på. Klassiker på parad.
Han spelar bara eget, inget från Så Mycket Bättre. Vi slipper Nattmara, men saknar Grymlings. Tyvärr blir det ingen En Medelklass Lågutbildad Man (en av de ungefär 58 bästa svenska låtarna som gjorts). Inte lätt att hinna med allt som borde hinnas med. Men vi får rysaren Vår Kommunale Man med skitig slide.
Pugh går fortfarande sin egen väg, framför låtarna med tyngd och pondus och en lagom dos halvslarvig charm. Som om det trots allt bara är lite musik det handlar om, det är inte på liv och död.
Men jo, det bollar och rullar. Den blir första extranummer. Alltså Bolla Och Rulla. Någon inkokt fisk blir det inte. Lekfullheten har varit en av hans stora tillgångar ända sedan debuten. Och förmodligen innan dess också.
 
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,