måndag, augusti 21, 2017

Konsertrecension: John Leo Carter

John Leo Carter
Plats: Kafe Fontaine.
Tid: Söndagen den trettonde augusti.
Längd: 70 minuter.
Publik: Fullt (ett fyrtiotal) med pensionärer.
Bäst: Berättarglädjen och musikaliteten.

Irländska ballader är inte kända för sin glädje. Som amerikanska sångerskan Emmylou Harris brukar säga: Jag har inget emot glad musik, jag vet bara inte vad jag ska ha den till. Men John Leo Carter sjunger låtar om hopp och drömmar. Inte en enda låt handlar om någon som dör. Han bjuder till och med på skratt och tipsar om vikten av att undvika geggamoja i sina munspel.
Utrustad med gitarr, bodhran (en traditionell irländsk trumma) och bouzouki (en irländsk variant med platt baksida) sjunger John Leo Carter både egna och traditionella sånger han hörde under sin barndom. Några av de traditionella låtarna handlar om att flytta och vara på resa. Irländarna är ju, i likhet med oss svenskar, ett folk med mycket emigration i sin historia.
På tal om det får vi tips om hur vi kan försöka skrämma bort vikingar med trummor. Little Drummer Boy (inte den) är en traditionell ballad, men ingen vet exakt hur gammal eller vem som skrev den.
Carter kommer från irländska staden Cork men bor numera på Öland. Han har spelat med bland andra Stefan Sundström och Åsa Jinder sedan flytten för elva år sedan.
Kafé Fontaine är fullt som alltid när det vankas musik. Carter visar glatt humör och hans lågmälda humor värmer. Han inleder med egna låten Hope som skrevs just på Öland, och den ekar av Bob Dylans Don´t Think Twice, It´s Alright rent harmoniskt, om än positivare.
Den unge Dylan hade förstås aldrig sjunkit så lågt att han skrivit en låt med titeln Hope. A Song For Freedom är en av höjdpunkterna, med fint munspel och bra driv i gitarren. Rösten är ren och klar, det går att höra varje ord.
Tsunami är också egen och dessutom en världspremiär, i alla fall utanför hans åttaåriga dotters sovrum. Han brukar sjunga den för henne när hon ska sova, men konstaterar att ingen på Fontaine somnade under låtens gång.
Han berättar att han brukade följa med sin musikintresserade pappa till pubarna och drack en massa Cola. Kanske var det där det började för honom. Han sjunger några av de irländska melodierna han fick med sig hem från de pubbesöken.
Till och med låtarna som verkar dömda att sluta olyckligt har på något märkligt sätt lyckliga slut. Och varför inte ett extranummer på ukulele? Stämningen är hög när applåderna klingar ut. Det är så pass att solen börjar skina.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

tisdag, augusti 15, 2017

Reportage: Tyrolens Prog- och Visfest

Medans vi går och väntar på att sommaren ska börja har det hunnit bli augusti. För att tiden ska gå lite långsammare i alla fall för en kväll bytte folkparken Tyrolen utanför Alvesta decennium till sjuttiotalet och ordnade progg och visfest. En spännande tidsmaskin där det fina vädret innebar att det redan vid sjusnåret var runt 600 betalande på plats.
Annelie Owesdotter och Sigvard Markusson är grannar i närliggande Lönashult och två av besökarna. De äter varsin ekologisk och närodlad middag och säger att de är här för att umgås med folk och gynna Tyrolen. Särskilt gillar de Olles onsdagar, veteranbilsvänner som de är. De uttrycker också glädje över att den gamla folkparken öppnat igen.
Några meter bort står Joao i Cloetta-kiosken. Han säljer ölbiljetter och kaffe, men lägger till att det inte går så mycket glass just idag. Joao berättar att kiosken är öppen så länge folk vill handla och att han hjälper till där det behövs.
Rent musikaliskt började kvällen vid fem med lokala löftet Miranda Murre Eriksson, som ensam med gitarr bjuder på egenskrivna låtar med följsamma melodier och fint fingerplock. Folk både sitter och står för att lyssna. Musiken har en imponerande pondus i sin lågmäldhet.
Sedan tar Kebnekajse vid. På sjuttiotalet var de omtalade som Sveriges högsta band. Hur det står till med det en augustilördag 2017 mitt ute på den småländska obygden får vara osagt, men musiken är lätt hypnotiserande. Framförandet är väldigt kollektivt, det är inte en stjärna med kompmusiker, men det frestar ändå att lyfta fram Kenny Håkanssons lyriska gitarrspel. De utmärker sig med att ha två basister och blandar rock med svensk folkmusik. Det är fullsmockat både på dansbanan och i restaurangen. Det enda som saknas är att de spelar fler låtar. 
Av de åtta namnen som skulle fyllt spelschemat har John Holm tvingats ställa in med kort varsel på grund av magsjuka och nästan  lika snabbt har arrangörerna lyckats trolla fram Thomas Wiehe. Kvällen, som då hunnit bli natt, avslutas förresten av fem personer starka göteborgsbaserade Orkan som i likhet med Murre sänker snittåldern bland artisterna. 
Sjuttiotalet har fortfarande en framtid, i alla fall på Tyrolen.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

lördag, augusti 12, 2017

Dennis Wilsons Pacific Ocean Blue fyrtio år

Dennis Wilson är förmodligen mest känd för två saker. Dels för att han var den enda medlemmen i The Beach Boys som faktiskt surfade och dels för sin vänskap med Charlie Manson.
Att Dennis var den kanske bästa låtskrivaren i bandet under deras borttappade år mellan 1968 och 1972 är inte lika känt. Och borttappade bara från ett kommersiellt perspektiv. Från ett kreativt perspektiv var de väldigt framgångsrika och fyllda av musik som inte lät som bandets mer kända period under sextiotalets första halva. Dennis, mellanbrodern av de tre bröderna Wilson, skrev sina första låtar till skivan Friends. Little Bird och Be Still är små vackra ballader. Naiva kanske, men också svåra att inte bli berörd av. På skivan 20/20 året efter bidrog han med Never Learn Not Love, baserad på/snodd från en av kompisen Charlie Mansons låtidéer.
Manson ville bli låtskrivare och umgicks även med Neil Young under den här perioden. Manson blev upprörd av stölden och Wilson hade dessutom mage att ändra i texten och därmed "manipulera budskapet". Eftersom anfall är bästa försvar gav Dennis sin snart före detta vän ett rejält kok stryk. Men rädslan för hämnd lär inte upphört.
Medan The Beach Boys aktie fortsatte sjunka uppstod två läger i bandet. Det ena, bröderna Carl och Dennis, ville fortsätta utveckla musiken. De andra, Al Jardine och Mike Love, ville ge fansen vad fansen ville ha. Det vill säga hitarna från sextiotalet och nya låtar som lät som hitarna från sextiotalet. I mitten satt Brian Wilson som skrivit alla de där hitsen innan hans demoner tog kontrollen över honom. Han brydde sig inte längre. Bruce Johnston, Brians turnéersättare, verkar inte haft några speciella åsikter.
Efter skivan Surf´s Up 1971, som blev deras största kommersiella framgång på länge, fick dåvarande managern Jack Riley sparken och ersattes så småningom av Mikes bror Stan. I samband med detta vann också, inte helt oväntat, Al och Mike kampen om vilken riktning bandet skulle ta. Dennis låtar fick inte längre samma utrymme på skivorna. Han rimmade inte sun med fun tillräckligt ofta.
I augusti 1977 kom Dennis kanske oundvikliga solodebut. Pacific Ocean Blue. Den låter inte alls som The Beach Boys, men möjligtvis som de hade kunnat göra om de vågats utveckla. Trots detta medverkar några av medlemmarna på albumet. Musiken är annars svår att sammanfatta i sin blandning mellan rock, soul, gospel, lite funk och ibland nästan klassiskt anlagda stråkarrangemang. Det är en skiva gjord av en man som betalar priset för att få alla sina drömmar uppfyllda och som inte riktigt vet vad han ska göra av dem. Påminner lite om vad amerikanska Iron & Wine gjorde på Kiss Each Other Clean. Och har ni inte hört den påminner den lite om Pacific Ocean Blue.
Skivan blev en kritikerframgång och sålde runt 300 000 exemplar. Inte en gigantisk kommersiell framgång, men bättre än den tidens skivor av The Beach Boys. Särskilt från ett konstnärligt perspektiv var den en stor framgång. Dennis, The Beach Boys eviga strulputte, hade bevisat sig kunna stå på egna ben.
Han började jobba på en uppföljare tänkt att heta Bambu. Hans ökande drickande och ständigt pågående användande av droger gjorde att skivan inte skulle bli klar, men han spelade in konstant. Få artister har nog ett lika stort antal outgivna låtar, i alla fall i jämförelse med vad som faktiskt gavs ut.
1983 drunknade Dennis Wilson, 39 år gammal. Han hade förlorat sin studio - som först ägdes av bandet, sedan köptes av Dennis och Carl och under några år blev ett andra hem, sin båt - som han också bodde på, och sin röst. Hans vänner kände inte längre igen den tidigare så stiliga unga mannen som varit den i bandet tjejerna skrek högst åt.
2008 kom Pacific Ocean Blue ut igen, då hade den varit omöjlig att få tag på under fler år. Skivan var utökad med en extra CD innehållandes sexton låtar med vad som - möjligtvis - hade kunnat bli Bambu.
Pacific Ocean Blue har i många kretsar status av borttappat mästerverk och gillas även av många som inte gillar The Beach Boys. Dennis röst hade bitvis mer gemensamt med en bakfull Bruce Springsteen än med sitt modersbands finlemmade falsettsång, även om gospelkören i till exempel River Song inte går av för hackor. De sista åren lät han som Bob Dylan med halsfluss.
Skivan var inte så illa av en ung pojke som en gång fick vara trummis i sin brors band mest för att deras mamma skulle veta var odågan höll hus. Vem kunde ana att han skulle skriva låtar som får vuxna män att gråta?

Läs mer om liknande:
The Beach Boys-skivan Sunflower från 1970 innehåller två av Dennis Wilson bästa låtar
The Beach Boys för nybörjare
Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas
Dokumentären Beautiful Dreamer handlar om skivan SMiLE

Etiketter: ,

måndag, augusti 07, 2017

Konsertrecension: Catfish Charly

Catfish Charly
Tid: Söndagen den 30 juli.
Plats: Kafé Fontaine.
Längd: Cirka två timmar.
Publik: Ett fyrtiotal och därmed fullsatt.
Bäst: Inlevelsen och nyanserna i gitarrspelet.

Såhär en söndag sent i juli när semestern för många antingen håller på att ta slut eller redan är slut och den svenska sommaren verkligen är en svensk sommar med femton grader och snålblåst sitter det som en vante med lite blues. Catfish Charly heter egentligen Cornelis von Son och föddes i Nederländerna. Blues från Nederländerna? Hans mer kände namne var en av de största bluessångare vi hade när han var på det humöret.
Catfish Charly har spelat på Mönsterås bluesfest, Åmåls dito och på klubben Fasching i Stockholm. Tre av bluessveriges mest renommerade platser. Hur Fontaine står sig på bluescenen är oklart, men i stämning och atmosfär känns det som att Catfish kommit rätt med sin blandning av egna låtar och covers. Han kommer utrustad med gitarr, munspel, stompboxer och tamburin. Många av de stora i gebitet klarade sig utmärkt med gitarr och fotstamp. Snart befinner vi oss, med hjälp av en dobro, mer eller mindre på en juke joint i Mississippi. Inte minst blåser det rejält på floden utanför, eller är det Växjösjön? I alla fall.
Han förklarar olika sätt att stämma gitarren, visar möjligheten att spela slide och går igenom några av trummaskinens funktioner. Eftermiddagen inleds med klassikern Rollin´ And Tumblin´. Låten döpt till Catfish svänger så rejält den kan med gitarr och trummaskin, även om människa och maskin bitvis har svårt att enas om takten. Crazy About My Baby är också charmigt stampig. Wang Dang Doodle sänker tempot och han imponerar med att få gitarrspelet att framstå som avslappnat och enkelt. Det är det inte.
Kanske hade han tjänat på att låta trumkompet vila i några låtar och låta gitarren skina ännu mer. Det hade gett lite variation. En av hans egna låtar heter Empty Shells och har ett snyggt slideriff. Och slide är alltså när man spelar med ett litet rör på fingret. Stampiga Midnight Blues är också en egen låt och får en av eftermiddagens största  applåder.
Catfish Charly har stor kunskap om och kärlek till bluesen och hans gemyt smittar. För att inte nämna hans fingerfärdighet som han visar prov på vid väl valda tillfällen. De flesta låtar har ett bra stamp i botten. Hans raspiga röst låter som om den behöver en rejäl harkling, men i bluesens värld är det förstås en komplimang.

 Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

fredag, augusti 04, 2017

Konsertrecension: Gubbanöjen & skaldevärk

Gubbanöjen & skaldevärk
Plats: Korrö loge.
Tid: Tisdagen den 25 juli.
Publik: Tämligen fullsatt.
Längd: 95 minuter plus paus.
Bäst: Berättar- och musikglädjen.
Gubbanöjen & skaldevärk? Är det ens möjligt att leva upp till den titeln? Samma vecka som Korröfestivalen äger rum spelas också denna jubileumsföreställning om storspelmannen August Strömberg (1860-1947), en av de mest berömda spelmännen i Småland och södra Sverige. Tusentals (och då hann han med att vara skomakare också) av hans visor, dikter och berättelser finns bevarade på Smålands musikarkiv och i år när det är sjuttio år sedan Strömberg gick bort och musikarkivet fyller tjugofem är det väl inte mer än rätt med en hyllning? 
På scenen finns sammanlagt sex personer, de flesta fasta inslag både på Korröfestivalen och i musikarkivet. Två av dem riksspelemän, om ni undrar. Musiken framförs av Ulrika Gunnarsson, Marie Länne Persson, Magnus Gustafsson, Anders Svensson och Mats Sturesson medans arkivchefen Mathias Boström agerar berättare. Alla musikerna utom Svensson sjunger och  det spelas på bland annat fiol, gitarr, mandolin, munspel,  klaviatur och en och annan märklig flöjt. Strömbergs egen flöjt finns också på plats.  
Föreställningen har även spelats på hembygdsgården i Jät, Strömbergs hemby, men nog känns Korrö som en svårslagen plats. Musikerna fyller logen med musikkärlek och lagom mycket respekt, det blir aldrig överdriven vördnad som den här sortens hyllningar ibland lider av. Nog för att de medverkande befinner sig på för vissa kretsar helig mark, men det ska ju svänga, kännas och dofta snus också.
Musiken levandegörs och episoder från Strömbergs liv återberättas, bitvis på bred småländska av delar av ensemblen. Vi får bland annat veta att skomakeriet var motvilligt. Och hans mamma ville inte att han skulle spela fiol, det var den ondes instrument. Tänk på det nästa gång ni skämtar om knätofsar. Han döms dessutom till straffarbete i Karlskrona efter att i självförsvar ha orsakat en mans död. Bitvis är det allt annat än rumsrent. Kom Nu Gubbar Ska Vi Supa och En Sjöman Förlustar Sig håller vad de lovar.
Det är många års gemensam erfarenhet på scen och när musikerna blir varma i kläderna svänger det bitvis rejält. Många av låtarna är tänkta att dansa till. Andra är mörka och tar upp rusets och livets baksidor.
Strömberg visar sig vara något av en så kallad karaktär och det är inte akut brist på anekdoter från hans liv. Det är både spännande och roande att få dela kvällen med honom.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, juli 31, 2017

Skivrecension: Fleet Foxes - Crack-Up

Fleet Foxes
Crack-Up
(Nonesuch/Warner)
Betyg: 3

Ja, det har gått en och en halv månad sedan den här skivan, bandets tredje, släpptes. Å andra sidan har det gått sex år sedan deras andra skiva Helplessness Blues släpptes, så det jämnar ut sig. Under tiden har bandets sångare och låtskrivare Robin Pecknold studerat litteratur på universitet. Om uppehållet var tänkt som ett uppehåll eller om Fleet Foxes var över vet vi inte, kanske inte heller medlemmarna själva.
Crack-Up är deras mest ambitiösa skiva, låtarna är långt ifrån linjära. Några av dem låter som ett flertal ihopsatta fragment snarare än som helheter. Som The Beatles Abbey Road-medley, eller ännu mer sättet som The Beach Boys (eller Brian Wilson) jobbade under arbetet med det som efter många om och men skulle bli Smile.
Att låtarna på Crack-Up heter saker som I Am All That I Need/Arroyo Seco/Thumbprint Scar, Third Of May/Odaigahara och On Another Ocean (January/June) tyder också på att de är delar som satts ihop. Resultatet blir att det inte alls saknas bra idéer, men att väldigt få av dem känns färdigutvecklande. Att tempo, rytmer och ljud sätts samman på ett intressant sätt, men inte alltid vet var de är på väg - eller ens har någon stans att ta vägen. Ibland är det frustrerande, ibland kittlande.
Fleet Foxes har velat göra något nytt och det hedrar dem, men skivan känns inte riktigt färdig. Musiken är mer imponerande än något att bli berörd av. Och förvisso inget fel med det. If You Need To, Keep Time On Me känns som en hel och färdig låt, ett av de få tillfällen där musiken ges möjlighet att landa och andas ut. Den är ett tecken på att Pecknold inte har glömt konsten att göra vackra melodier.
En anledning till den sena recensionen är att jag ville se om skivan blommande ut efter upprepade lyssningar och, ja, till viss del. Men inte så mycket som jag hoppade och trodde.
Kanske är det här ett steg framåt som leder till något riktigt stort nästa gång?

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, juli 17, 2017

Reportage: Säljerydfestivalen

Säljerydfestivalen är sju dagar med kärlek och fred som tema. Där vissa festivaler känns som tillfällen att träffa gamla bekanta medans konserterna pågår är det i Säljeryd snarare tvärtom. Det pågår konserter medans gamla bekanta träffas. För det känns verkligen som om alla känner alla i Smålands motsvarighet till Christiania.
Var ligger egentligen Säljeryd, undrar kanske någon. Om ni till exempel kör från Växjö mot Tingsryd svänger ni till vänster strax efter Ingelstad mot metropoler som Linneryd och Älmeboda. Bara någon kilometer efter ni svängt ligger det en gård på vänster sida av väg 122. Nyser ni riskerar ni att missa den. Det är onekligen en anspråkslös tillställning, långt i från det som i brist på annat kan kallas musikbranschen. Artisterna är många och spelar för bensinpengar och mat. Det är sympatiskt och hjärtevärmande.
Den mest namnkunniga artisten detta år är stilbildande sångaren och låtskrivaren John Holm, som på typiskt John Holmskt manér spelade redan på torsdagskvällen. På lördagen, sista dagen, var det sammanlagt fyra scener i gång, ingen av dem större än en genomsnittlig veranda. Och bara denna dag var sammanlagt 21 artister schemalagda, men också dans, teater, poesi, yoga och sagor bland mycket annat. Att säga att det är nära till naturen är ingen överdrift. Skogen ser ut som vakter. Det finns förstås inga riktiga vakter. Mest av allt finns det gemyt, festivalens kanske allra främsta tillgång.
De fyra i Basement Bout spelar energisk pop i gränslandet till punk. De har en bra scennärvaro och det förekommer härligt frigjord fuldans i publiken. Mando Diao nämns som förebild. De är i den åldern när det kan vara ren magi att ägna all ledig tid åt att stå och harva i en replokal.
Olivia Nu är betydligt mer lågmäld, ensam med akustisk gitarr och låtar i närheten av svensk vistradition med stora ögon. Men hon bygger också upp spännande ljud med looppedal som låter henne sjunga stämmor med sig själv och använda sin röst på ett intressant sätt. Och naturligtvis använder hon magen som trumma.
Under lördagseftermiddagen är det dessutom både plusgrader (närmare tjugo, som om det vore sommar eller något) och bitvis sol, men bitvis också i demokratins namn riktiga störtskurar. Och ibland sol och störtskurar samtidigt. Under de här omständigheterna är musiken närmast en ren bonus.
George Harrison sjöng en gång att vi kan frälsa världen med vår kärlek, och det kanske han har rätt i. Men ett par rejäla gummistövlar sitter inte heller fel.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

fredag, juli 14, 2017

Konsertrecension: The Eminent East Coast Dixie Stompers

The Eminent East Coast Dixie Stompers
Tid: Onsdagen den femte juli.
Plats: Utvandrarnas hus.                                
Publik: Strax över hundra.
Längd: 90 minuter.
Bäst: Äkta spelglädje är alltid bästa spelglädjen.

Gladjazz, tradjazz, dixielandjazz, New Orleans-jazz, revivaljazz, ragtimejazz, skolbandsjazz. Kärt barn blir lätt förvirrat. Men på onsdagen var det besök av The Eminent East Coast Dixie Stompers som spelar denna sorts jazz, alla namnen beskriver ju  mer eller mindre samma musik. Det är jazz som började i New Orleans, är starkast förknippad med Louis Armstrong och spreds över USA just av honom i takt med att hans band turnerade över landet.
East coast i bandnamnet betyder inte New York, utan Kalmar. Men det är mer eller mindre samma sak. De är vänliga nog att informera om att där har solen minsann skinit hela dagen. Stamparna bildades redan 1976, men musiken de spelar var gammal redan då. För visst må takterna de bjuder på vara lastgamla och överlag kända, men de bjuder också på några egenskrivna arrangemang.
Det är uppenbart att de har väldigt kul när de sitter eller står och med småputtrig charm tar sig igenom låtar som i vissa fall är jämngamla med första världskriget. Det blir en världspremiär med Mardi Gras Parade. Mardi gras äger rum i New Orleans, men det visste ni förstås redan. Redan i kvällens tredje låt klämmer de dessutom till med ett trumsolo.
Stilpoäng också för det underhållande mellansnacket, fingerknäppandet och  frågesporten som skapar skratt och höjer atmosfären. Med sju personer på scenen saknas det inte heller musikaliska detaljer att njuta av. Blåsinstrumenten dominerar, men det finns också gitarr, bas och trummor bakom saxofonerna, trumpeten och klarinetten. Det både svänger och tutar.
Det blir till och med sång i några passager, bland annat i I Can´t Get Started, en av 247 låtar de säger sig ha i sin katalog, som innehåller en liten pass till en svensk skådespelare som de sedan inte avslöjar vem det är. Sedan blir det Hasse & Tages Hon och jag, vars text förresten gav Per Gessle idén att sätta på flickorna på Tv 2. Och självklart blir det en genomgång av orkesterns ljudutrustning.
Av låtarnas snittålder går det att ana sig till publikens snittålder. Även om det inte dansas överdrivet vilt i bänkraderna börjar det relativt omgående rycka i benen och sedan fortsätter det.
Om gubbrock är ett nedlåtande begrepp kan det med bestämdhet fastslås att gubbjazz är något som rekommenderas att intagas regelbundet för en dos befriande livsglädje med fotstamp.

Läs mer om liknande:
Konsertrecension: The Eminent East Coast Dixie Stompers (2014)
Tanke och skratt med Hasse och Tage och Monica
Ken Burns dokumentärserie om jazzens historia bör ses av alla
Svensk jazz för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

onsdag, juli 12, 2017

Reportage: Rockin´ Jamboree #2

Midnatt råder, tyst det inte är i skogen. Det rockas, väsnas, dansas och svänger rejält. I helgen var det nämligen dags för andra upplagan av Rockin´ Jamboree. Under två dagar samsades en salig och svettig blandning av bland annat rock´n´roll, rockabilly, rhythm´n´ blues och swing.
Det fanns även lyckohjul, skjutbana och klädförsäljning. Det sistnämnda förstås allra helst med femtiotalslook. Strax utanför parken har en spontan campingplats vuxit upp för de som vill trotsa väder och sunt förnuft. Tur att det finns korv med bröd för en rimlig summa att värma sig med. De flesta har husvagn, men några har satt upp tält. Några riktigt vräkiga femtiotalsbilar är också uppställda.
Fredagen inleddes vid sex och körde sedan enligt schemat varannan DJ, varannan artist tills Honey Boy Slim & The Bad Habits brakade igång vid midnatt. Lördagen började redan vid tio när det serverades frukost för de tappra som vill komma igång inför en dag som höll på fram till kvällens sista schemalagda akt vid midnatt, nämligen de värmländska zydecofavoriterna Evil Emil & The King Congo Cobras. Och både på fredagen och lördagen avrundades allt sedan med Dj i en timme innan parken med all rätt somnade vi två. Hur länge campingen var vaken tvistar de lärde om. Eller kanske inte.
En fördel, anpassad för de eventuella brister den svenska sommaren trots allt har, är att alla konserter utspelar sig under tak. Det är ett bra sätt att undvika både solsting och regn. Det sistnämnda dominerade. Kanske är vädret en anledning till att det är lite tunt i publiken, men de som tagit sig hit njuter.
På fredagen spelade Ramblin´ Ellie & The Bashtones charmig rock´n´roll av femtiotalsmodell. Det är svårt att stå still och fötterna börjar stampa takten av sig själva. Några i publiken dansar swing helt spontant. Eller är det bugg?
Att uppleva Honeyboy Slim & The Bad Habits live kan liknas vid solsting. Ta av säkerhetsbältet, rulla ner rutorna, gasa inför alla kurvor och kör rakt ut för stupet . I trafiken är det igen bra idé. För ett band som spelar live är det precis som det ska. Alla dansar, många skriker rakt ut mellan låtarna. Bandet går, som alltid, på knock. En rutinerad recensent dansar sig genomsvettig. Hurra! Tillfälligt slutar det till och med regna. Men det kan förstås vara en slump.
En helg när vädret orsakat både nerblåsta träd och inställda gotlandsfärjor går det sammanfatta rapporten med att det varit fullt blås även på Tyrolen. Bara att lyfta på regnmössan och tacka för den här gången.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, juli 06, 2017

Konsertrecension: Thomas Stenström

Thomas Stenström 
Plats: Linnéparken. 
Tid: Onsdagen den 28 juni. 
Publik: Strax under tusen. 
Längd: 75 minuter. 
Bäst: På En Vacker Dag sticker ut. 
Saknade mest: En värmande sittdyna till en medelålders bakdel.

Enligt kalendern börjar högsommaren närma sig och i Linnéparken innebär det att onsdagarna ägnas åt Scensommar från och med den här onsdagen. Och som smålänning är det aldrig fel med gratis inträde. Först ut är Thomas Stenström som fick en jättehit för tre år sedan med Slå Mig Hårt I Ansiktet. Den har närmare 30 000 000 spelningar på Spotify och dyker inte oväntat upp mot slutet. Hans senaste skiva Rör Inte Min Kompis!, den tredje i ordningen, släpptes när året bara var ett barn och det är låtar från den som dominerar kvällen. Det är inte lätt att leva inleder energiskt, Allt jag har avslutar melankoliskt.
Det är svårt att lyssna på Stenström utan att dra paralleller till en känd göteborgare vars namn slutar på åkan Hellström. Det blir till och med en samba i form av Eldorado. Sången som ligger på bristningsgränsen och musiken som bitvis ger intryck av att ha druckit för mycket Red bull finns där. Att döma av publiken längst fram är det inte bara musiken som druckit Red bull, även om det tar ett tag innan de kommer igång.  Även i övrigt är publiken välfylld. Ungdomar, barnfamiljer och pensionärer sitter både på bänkar och på gräsmattan.
Om vädret inte är riktigt där det borde vara så är det i alla fall uppehåll. Med tanke på hur sommaren i Växjö ibland beter sig får vi vara nöjda med det, även om det stundtals blåser kalla vindar. Efter tjugo minuter tar Stenström till och med av sig solglasögonen när han sjunger Elvis, Einstein Och Jag. Den har en egen ton och stakar ut en möjlig väg framåt. Det här är inte mitt land har politisk pondus. Det fyra personer starka kompbandet både skramlar och sjunger stämmor med den äran. Ett och annat aaaaaah är bra att stoppa in i låtarna, det är enkelt att sjunga med i.
Säga vad man vill om Hellström, men trots alla stölder, lån och tydliga influenser har han en tydlig profil som är lätt att känna igen. Det kan inte riktigt sägas om Stenström. Han har, i alla fall inte än, hittat en egen stil. Lite Bruce Springsteen och The Clash får också plats bland influenserna.
Till hans fördel ska sägas att låtarna helt saknar dödkött, att han inte vet vad långörer och transportsträckor är, att han har kul på scenen och har hjärtat på rätta stället. Och det är onekligen något fler artister borde testa. Nästa vecka gästas Scensommar av Musica Vitae.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, juni 26, 2017

Konsertrecension: Madeleine Frey

Madeleine Frey 
Tid: Söndagen den elfte juni. 
Plats: Kafe De Luxe.
Längd: 45 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Sången och musiken når både ut och in.
I april släppte Malmöbaserade Madeleine Frey sin fina debut-EP Leave My Heart Outside. I går framförde hon några av de låtarna och lite annat på Kafe De Luxes lilla restaurangscen. Även om de snygga körerna och intrikata arrangemangen från skivan skalas bort denna kväll finns hennes sångröst där och det är den som står i centrum. Att turnera med den stråkkvartett och sex personer starka kör som förekommer på skivan hade förstås blivit omständigt. Med sig har hon istället bara David Johannesson på gitarr.
Don´t Let Go inleder och den blir jazzigare live än på skiva i det avskalade formatet. Och om inte rösten skär genom glas så tar den sig igenom sorl utan problem. Där låten Quiet på skiva påminner om The Beatles Eleanor Rigby med sina huggande stråkar, blir den en jazzig svängig låt live med porlande gitarr som både skuttar och skaver. En av kvällens höjdpunkter. Troubles handlar om att göra sin egen grej. Om att, som hon säger, tuta och köra. Stillsamma och drömmande Old Souls är en ny låt som inte finns med EP:n och som ger mersmak. To Judge, som Johannesson skrivit musiken till, är också ny och börjar med ett litet funky riff. When I Called Home är sist ut. Hon ber oss lyssna på texten.  
Det är inte helt lätt att nå ut till den lilla publiken som sitter och äter, skramlar med bestick eller sitter och pratar över en öl med bekanta. Att musiken dessutom är lågmäld och låtarna håller ett lågt snittempo är inte idealt. Men ändå når duon ut och skär igenom. Hon har den sortens röst, en sån som kräver att man lyssnar. Johannessons precisa och varierade gitarrspel bidrar också till att bristen på instrument inte blir ett problem. Han utnyttjar dessutom klangen i sin halvakustiska gitarr effektivt.
Sex av Freys låtar finns på Spotify. Det sätter henne i sitsen att det är svårt att få ihop en låtlista. Men å andra sidan, de låtar hon har är bra. De nya låtarna, alltså de som är nyare än skivan som kom i april, lovar en fortsättning.
Hon ger ett lugnt och tryggt intryck, trots att hon är debutant. En artist som redan hittat hem i sitt uttryck. Hon låter, om ni ursäktar en sliten formulering, musiken tala för sig själv. Det finns något värmande och lugnande i tonen. Musik som tar plats utan att trängas. Egentligen perfekt för just det här sammanhanget: en stillsam kväll där ledigheten är befriande och inte stressande. 

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

söndag, juni 18, 2017

Paul McCartney 75 år


You think that people would have had enough of silly love songs
I look around me and I see it isn´t so
Some people wanna fill the world with silly love songs
And what´s wrong with that?
I would like to know
´Cause here I go again:
I love you
I love you
I love you
I love you
- Silly Love Songs

Det är inte en text man ska skriva om man vill vara rockmytologiskt korrekt. Men måste man så måste man. Och är man James Paul McCartney, född den artonde juni 1942 i Liverpool, behöver man inte bry sig.

Som musiker utgjorde han en fjärdedel av The Beatles. Som låtskrivare utgjorde han ena halvan av pophistoriens mest framgångsrika duo. På sjuttiotalet bildade han The Wings som efter hand blev allt större för att under sina sista år börja radera några av The Beatles rekord. Ingen annan artist/låtskrivare har haft större kommersiella framgångar. Fråga Guiness Rekordbok. Än idag kan James Paul McCartney sälja ut en arena på rekordtid bara genom att hosta. En låt behöver inte vara bra för att den blir en hit, men lite imponerad kan man ändå kosta på sig att bli av en man som kan stoltsera med fler än 70 guldskivor och en sammanlagd försäljning som ligger någonstans runt 1,5 miljarder skivor.

Men det var inte statistik inlägget skulle handla om. Musik är viktigare än så. Framför allt är det roligare än. Dessutom är det ett väl etablerat faktum att man aldrig har kunnat plocka någon poäng med att svara Paul McCartney på frågan ”vad lyssnar du mest på just nu?”. Statistiken gör inte saken bättre. Det är alltid bättre att hylla obskyra artister som bara tre personer känner till. Mycket kan sägas om McCartney, men obskyr är han knappast.

Och genom att till synes alltid sjunga om kärlek gör han också ett ställningstagande. Han har förvisso sjungit om annat också. Låten Give Ireland Back To The Irish måste sägas vara politisk, BBC förbjöd den, och även en sån sak som Freedom var i samma riktning – om än tyvärr utan några andra kvaliteter. Han har också sjungit om djurens rättigheter. Men det är ändå som composer of melodic love-songs and member of The Beatles som han kommer att bli ihågkommen. Å andra sidan, medlem av The Beatles är ett ganska bra eftermäle för en musiker.

Även om det är som kompositör av Yesterday, Michelle, Hey Jude och Let It Be han lär bli ihågkommen var det han som låg bakom även kakafonin Helter Skelter, de mystiska bandslingorna på Tomorrow Never Knows och som var först med att att uppskatta avantgarde i bandet. Han träffade det tyska gökboet Stockhausen när kollegan John Lennon ännu menade att avantgarde is French for shit. McCartney planerade tom en soloskiva med experimentell elektronisk musik som han skulle kalla McCartney Goes Too Far, men den blev tack och lov/tyvärr aldrig av. Men några av de soloskivor som sågades av kritiker när de släpptes anses nu vara borttappade mästerverk och har de senaste åren kommit i påkostade återutgivningar med bonusskivor och DVDer. McCartney har de senaste tio åren långsamt börjat få det erkännande som han inte fick under t ex sjuttio- och åttiotalet.

Hans konstintresse gav upphov till Sgt Pepper Peppers Lonely Hearts Club Band-omslaget och antitesen The White Album. Hans kärlek för den belgiske surrealisten René Magritte (1898-1967) gav upphov till skivbolagsnamnet Apple.

2005 släppte han albumet Chaos And Creation In The Back Yard som har börjat visa sig vara en av de bästa skivor han gjort. En skiva som faktiskt är där uppe med tidigare underskattade Ram och McCartney II. Run Devil Run var en förvånansvärt pigg coverskiva och tidigare i år hyllade han den jazz han växte upp med på Kisses On The Bottom. New blandade klassisk McCartney med nya influenser på ett lyckat sätt. Något direkt dåligt har han faktiskt inte gjort sedan 1993. Han har slutat vara den trötta gubbe han - med all rätt - länge avfärdades som.

Han har under de senaste turnéerna dessutom rest med ett av de bästa banden han jobbat med. De har rent av spelat ihop i mer än femton år, längre än både The Beatles och The Wings höll ihop. Tyngden i låtar som Jet och Flaming Pie har framträtt tydligt och lyft låtarna ytterligare. Han har också blivit bra på att gräva fram lite mer udda låtar. Senast han spelade i Sverige fanns Tempory Secretary med i låtlistan. Men visst skulle han gärna få gräva djupare, även om fler onekligen vill höra Hey Jude än Tomorrow.

Den där evigt leende mannen med ena tummen i vädret kanske inte är fullt så ytlig och uträknad som kritikerna länge påstod.

Förresten, även om det skulle visa sig att han är så löjlig som belackarna hävdar, om det nu verkligen är så att han bara skriver en massa löjliga kärlekslåtar - vad är det egentligen för fel med det? Det skulle jag vilja veta.

Läs mer om Paul McCartney:

Etiketter: ,

måndag, maj 29, 2017

Konsertrecension: Hep Stars

Hep Stars 
Plats: Tyrolen. 
Tid: Lördagen den 20 maj. 
Längd: En timme. 
Publik: Cirka tusen. 
Bäst: Majvädret är på bra humör. 
Saknade mest: Energi.

Det har gått 47 år sedan Hep Stars senast spelade på Tyrolen utanför Alvesta. Och om de inte var Sveriges bästa liveband 1965 på skivan Hep Stars On Stage var de i alla fall ett av de röjigaste. Raggarrock när den var som svettigast. Då gick alla låtarna i dubbel hastighet. Nu är det snarare halva farten som gäller. Åldern tar ut sin rätt och inget fel med det.

Hur mycket hep är det då i stjärnorna 2017? Låtskrivaren och orgelspelaren Benny Andersson hoppade av redan 1969 och försvann spårlöst. Det blev början till slutet. Enda originalmedlemmen på scen denna lördagskväll är Svenne Hedlund. Han har så mycket röst kvar, och ibland kanske rent av lite mer, än det går att begära av en sjuttiotvååring. Och om håret han har på huvudet verkligen är hans eget är det imponerande.

Hep Stars karriär planade ut efter bara några år i mitten av sextiotalet, men när det small så small det ordentligt. I april 1965 hade de vid ett tillfälle tre låtar på radions Tio i topp samtidigt. Should I, So Mystifying och No Response,  den allra första låten Benny Andersson skrev, kommer tidigt under timmen.

Nostalgifaktorn är hög och gör säkert att den musikaliska stelbentheten spelar mindre roll. Det är svårt att säga att det svänger, inte ens när det bjuds på Elvis Presley på charmig svengelska. Publiken börjar i alla fall röra lite på sig. Men fem Elvis på rad är för många, särskilt när till exempel Consolation inte får plats. Sagan Om Lilla Sofie får i alla fall plats och lämnar över till Wedding och Speedy Gonzales. Men Sunny Girl? Jo då. Den låg på Tio i topp i tre och en halv månad. Flickorna skrek. De numera något äldre flickorna står och mysdiggar och applåderar prydligt.

Det är inte bara Hep Stars som håller igång denna lördag. Dessutom firas boksläpp, det är disco med Hasse Altbark och inte mindre än två spelningar med Humbles Orkester. Parken öppnade redan vid fyra och hela kalaset håller på fram till midnatt för de som verkligen vill roa sig.

Och den en gång splitter nya Cadillacen, för självklart spelas Cadillac också (och efter nästan en timme kommer publiken igång rejält), har under resans gång snarare förvandlats till en rostig Volvo 240 som är charmig i garaget men inte känns riktigt säker att köra med på vägarna. Förvisso med äran i behåll efter alla dessa år. Näst sista låt blir I Natt Jag Drömde, men på Tyrolen har kvällen bara börjat. 

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

tisdag, maj 09, 2017

Konsertrecension: Grapell

Grapell
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Lördagen den 29 april. 
Längd: En timme. 
Publik: Ett trettiotal. 
Bäst: Låt- och musikerhantverket. Så enkelt kan det vara. 
Saknade mest: De hade förtjänat större publik.
Stockholmsduon Grapell är tillbaka på Kafe De Luxe. De var senast aktuella med EP:n Some Places som släpptes i vintras. Titelspåret därifrån, en skönt jazzig halvsläpig låt som doftar åttiotal, är en av kvällens (eller snarare nattens, konserter börjar strax före midnatt) höjdpunkter. Förvisso saknas Many Voices Speaks körsång från skivan, men Emil Erstrands sång är inte fy skam den heller. Duon består av Erstrand på sång och gitarr samt Nils Nygårdh på trummor. Låtarna är välarrangerade, inget de snytit ur sig på en eftermiddag. Det är en sorts pop som kanske inte sticker ut, men berör i sin skenbara enkelhet.
För att slippa missförstånd ska det påpekas att de inte bara är två på scenen. Live utökas de till en sextett och får ett annat och tyngre sound. Gitarrfills blandas med melodiskt drivande basgångar blandas med orgeltoner som breddar ljudbilden blandas med en musiker som ägnar sig åt diverse rytminstrument. Nygårdh bakom trummorna får låtarna att svänga även när de går långsamt. Musiken är nämligen genomgående relativt halvslö och halvputtrig och för att slippa missförstånd en gång till ska det påpekas att det inte heller är något negativt. Rent musikaliskt är det mer söndagseftermiddag än lördagskväll. Kanske går det att tycka att de skulle kunna variera tempot lite mer, men låtarna är tillräckligt välgjorda för att nå ut ändå. Det finns inget dåligt väder, bara dåligt låthantverk.
Och med Erstrands röst som utmärkt hanterar den inte helt enkla balansgången mellan att vara känslosam och inlevelsefull utan att bli överarbetad på det ofta förekommande jag-behöver-gå-på-toa sättet. Sångmelodierna är lika vackra som en klarblå himmel en stilla dag. Shaping My Love är ett bra exempel på stora känslor med små gester och dessutom med snygg falsett. Det är heller inte en slump att Arrow spelats fler än tre miljoner gånger på Spotify, och nu en gång på Kafe De Luxe. Den avslutas med någon sorts oljudsövning som ger stilpoäng.
Musikerna dansar lite på scenen, i alla fall så mycket som utrymmet tillåter. Publiken är inte jättestor men börjar ganska snart jubla mellan låtarna. Och fullt rättvist. Grapell är något så otidsenligt, skrev den gamla bittra recensenten, som ett band som lägger mer tid på musiken än på varumärket. De förtjänar all framgång. 

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,