tisdag, september 27, 2016

Konsertrecension: Ecaroh

Ecaroh 
Plats: Palladium.
Tid: Onsdagen den 21 september. 
Publik: Ett trettiotal.
Längd: 85 minuter plus paus. 
Bäst: Att en septemberonsdag kan bjuda på en så vacker upplevelse.
Pianisten Horace Silver hade en karriär som sträckte sig över nästan sextio år. Mest känd är han förmodligen för sitt arbete med The Jazz Messengers som han var med och grundade i mitten av femtiotalet. Då hade han redan spelat bakom Stan Getz och skulle även komma att spela med bland andra Miles Davis och Milt Jackson (bland MÅNGA andra). Det är inte gärdsgårdsserien vi pratar om. När Silver gick bort 85 år gammal sommaren 2014 lämnade han ett stort musikaliskt arv efter sig. 
Nu, två år senare, har ett gäng svenska jazzmusiker satt ihop en hyllningskonsert och denna sena septemberonsdag kom de till Palladium och spelade hårtsvängande och rytmisk hardbop med intrikata arrangemang. Hardbop? Jazzen kan nästan mäta sig med hårdrocken när det gäller antalet undergenrer.
Kvällens inleds, när alla delarna till trummorna är lokaliserade och monterade, med en tio minuter lång version av låten som heter just Ecaroh. Vänd på det om ni undrar vad ordet betyder. Sedan fortsätter de med en fint slingrande Señor Blues med en basrytm som driver hela bygget framåt. Peace blir aftonen första  mer lågmälda stycke. Dessutom med en melankoli som antyder en rationell insikt om att titeln är omöjlig att uppnå. Sedan blir det lite konferens om vad de ska spela näst. Den lite obskyra Silver serenade vinner, och det ska vi vara tacksamma för. Det går att rabbla samtliga låtar. Nivån hålls uppe.

Ecaroh består av Björn Jansson på tenorsax, Jonne Bentlöv trumpet, Carl Orrje piano, Niklas Fernkvist kontrabas och Daniel Fredriksson trummor. Att nämna samtliga musiker i en konsertrecension är antingen att betrakta som utfyllnad eller som ett tecken på att alla förtjänar att nämnas. I detta fall rör det sig om det sistnämnda. Några av musikerna är vikarier, påpekar Jansson. Det är alltid någon som inte kan komma. Månresor eller tvättider nämns som exempel på saker som brukar komma i vägen. Trots detta står och sitter de och diggar till varandras solon. De trivs i och med musiken. Jansson är förresten pratglad och underhållande och vi får veta att han aldrig spelat inför en publik med så låg medelålder tidigare.
Efter extranumret The Preacher (som blev Jazzbacillen på svenska)  är luften lite klarare på vägen hem. En sån här kväll känns det som att jazzen har en framtid, även om den råkar vara sextio år gammal.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

fredag, september 23, 2016

Skivrecension: Nick Cave & The Bad Seeds

Rock 
Nick Cave & The Bad Seeds 
Skeleton Tree
(Playground)
Betyg: 4
 
Ulf Lundell har sagt något i stil med att konstens främsta uppgift är att ge tröst. Skeleton Tree är resultatet av att Nick Cave förlorade sin femtonårige son Arthur när denne föll från en klippa. Hur går en förälder vidare? Går det ens att fortsätta framåt? Å andra sidan, finns det något alternativ till att själv fortsätta leva hur stort hålet i hjärtat än är? 
Det mörker han ofta omgett sig av, få har gjort så många låtar om ond bråd död, är denna gång på riktigt. The Bad Seeds finns där nästan som i en skyddande ring,  stöttande och ovanligt dämpade. Några dissonanter förekommer, men ställer sig aldrig längst fram. 
Cave ligger inte på golvet och skriker i förtvivlan. Det är inte hans John Lennon/Plastic Ono Band. Skivan är snarare en musikalisk motsvarighet till att tomt stirra ut i intet. Ibland reciterar han texterna mer än sjunger dem. Jesus Alone och Magneto (där han bitvis låter betydligt äldre än sin faktiska ålder) är två exempel. Alla låtar handlar inte om Caves förlust, skivan vara redan påbörjad när olyckan inträffade, men ändå gör de det.

Han har aldrig påstått att musik ska byggas utav glädje. Här är den med största sannolikhet byggd av nödvändighet i ett försök att acceptera, gå vidare och, om möjligt, förstå. Nothing really matters anymore when the one you love is gone, sjunger Cave i I Need You. Hur många gånger har inte liknande ord, nästan som utfyllnad, kommit och gått i musikhistorien?

Att recensera Skeleton Tree är egentligen omöjligt. Den är inte tänkt som en stunds njutbar avkoppling. Men det är Nick Caves modigaste och naknaste album. Förhoppningsvis behöver han aldrig mer göra något liknande. 

Titta också på: dokumentären One More Time With Feeling (2016) om inspelningen av skivan.
 Läs mer om liknande:
Nick Cave har jobbat med Mavis Staples
Publicerades ursprungligen i Smålandposten

Etiketter: ,

måndag, september 19, 2016

Konsertrecension: Maxida Märak och Michel Dida

Michel Dida och Maxida Märak
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den tionde augusti. 
Längd: Cirka trettio minuter var. 
Publik: Ett åttiotal. Och alla står längst fram. 
Bäst: Atmosfären, publikkontakten och energin.

Maxida Märak är jojkare (hon har svensk-samisk bakgrund), hiphopartist och skådespelare. Gjorde ett Sommarprat förra året. Hon har samarbetat med Mando Diao och sjöng tidigare med engelskspråkiga Downhill Bluesgrass Band. Nyligen jobbade hon med Garmarna på deras första singel på femton år. Ikväll får vi bland annat höra hennes nya singel Rebell som hon tillägnar sin lilla dotter. Låtarna handlar om systerskap, styrka och politik, bland annat om gruvbrytning. Med sin uppväxt i Jokkmokk tar hon upp andra frågor än många rappare från Stockholms förorter. I Mimis Jojk jojkar hon passionerat till sparsamma rytmer. Hon pratar, med vad som nästan låter som lite värme i rösten, om killar som kör EPA-traktor. Hon inleder med Backa Bak, som lite ironiskt får alla att ta några rejäla kliv framåt mot scenen. Karisman är uppenbar.
Efter en väldigt kort paus, faktiskt så kort att den inte ens kan kallas paus, dyker Michel Dida upp på scenen. Om Märak fick publiken att äta ur hennes hand höjs stämningen nu ytterligare. Publiken går fullkomligt bananer i pyjamas. Dida har synts och hörts med artister som Timbuktu, Adam Tensta och Silvana Imam. Han har kallats för den svenska rappens framtid. Debutsingeln Höru Mej Bae har spelats mer än 1 500 000 gånger på Spotify. Dida har bara ett läge, extra allt, och det kanske inte är en slump att han lägger en handduk över huvudet. När han sjunger att det är något trasigt i hans skalle är det lätt att tro honom, men på ett bra sätt. Hans rörelseschema måste upplevas. Som om han får konstanta elchockar. Enda gången ha tar det lite lugnare, relativt sett, är under sista låten Telefonen. Där Märak pratar mellan låtarna och berättar bakgrunden till texterna gör Dida mer av ett medley, som om han är lite för rastlös för att låta rytmerna tar paus. Eller själv hämta andan. Kanske är tur att han bara håller på i trettio minuter.
Attityd är ett ord som sammanfattar kvällen och det gäller både på och framför scenen. Attityd är inte något som brukar saknas i hiphop, en genre som sällan har problem att lyfta fram den egna förträffligheten i texterna. Det blir många ord i minuten. Bröderna Karamazov framstår närmast som en haiku när flowet är som snabbast. Om alla orden inte riktigt registreras går betydelsen fram ändå. Händerna i taket säger mer än tusen ord.

Läs mer om oliknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, september 12, 2016

Konsertrecension: Sofia Karlsson och The Grand Guitar Orchestra

Sofia Karlsson och The Grand Guitar Orchestra   
När: Fredagen den andra september. 
Var: Hynnenäs bygdegård.   
Längd: 80 minuter 
Publik: Tämligen fullt – cirka 150. 
Bäst: Musikaliteten, atmosfären och glädjen.
Hynnenäs, undrar kanske någon. Jo, om ni kör lite lätt vilse i trakterna av Grimslöv ligger det där mitt i skogen och döljer en fin bygdegård. Dit har Sofia Karlsson och The Grand Guitar Orchestra hittat. Karlsson är relativt känd, men The Grand Guitar Orchestra kanske behöver en närmare presentation. Orkestern består av Mattias Perez, Daniel Ek och Anders Nygårds. Samtliga spelar, kanske inte helt oväntat, gitarr. Det blir lite fiol också och en mandolinbas. Perez var förresten med Karlsson på Tyrolen under en visfestival för ganska exakt ett år sedan. Ikväll tar han en promenad i publiken med sin gitarr och belönas med jubel. Det visar sig också att det är första gången sedan dagis han har hängslen på sig.
Spelningarna under den här höstturnén är några av de första de fyra gör tillsammans. Eller höstturné och höstturné. Sensommarturné låter trevligare. Karlsson har under sin karriär samarbetet med en rad olika artister och samtidigt som hon alltid går att känna igen formas hon förstås av sammanhanget. Med rötter i folkmusik och visa tangerar hon också amerikansk rotmusik som country och ibland även pop. Med bara fyra gitarrer på scenen (och med bara menas att det bara är gitarrer, inte att det bara är FYRA gitarrer) går det möjligtvis att dra paralleller till Crosby, Stills, Nash & Young, även om Karlsson och gänget inte drar iväg i några långa gitarrdueller. Däremot ett och annat  vackert solo. Sofia är den självklara centralgestalten, men har hon inget emot att dela med sig av rampskummet.
Bygdegården är nämligen nersläckt så när som på några levande ljus, de flesta på scenen. Det visar sig inte vara helt lätt att se låtlistan i mörkret. Några mikrofoner eller gitarrförstärkare används inte heller. Delar av mellansnacket sker däremot för säkerhet skull med hjälp av en trattmegafon. Sången hörs i alla fall klart och tydligt ändå.
Dan Andersson dyker inte helt oväntat upp under kvällen. Men det slutar inte där. Det blir både död och brudmarsch och lite Irland, som alltid varit bra på elände. Andra Sidan blir en höjdpunkt bland de egna låtarna.
Det blir en udda, gripande och vacker upplevelse med några hjärtliga skratt. Och ibland är det så lågmält att det går att höra ett SMS falla i skogen. Om det tvunget ska bli höst kunde den inte börja bättre.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, september 05, 2016

Konsertrecension: Electric Banana Band

Electric Banana Band 
Plats: Stortorget. 
Tid: Lördagen den trettonde augusti. 
Publik: Cirka 4000. 
Längd: 75 minuter. 
Bäst: Publikglädjen. 
Saknade mest: Sången Om Den Köttätande Växten Roger Som Hatar Lever Och Egentligen Är Vegetarian.

En banaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan! Electric Banana Band, med inga mindre än Trazan och Banarne i spetsen, verkar locka det som brukar kallas barn i alla åldrar. Trazan (Apansson i efternamn) och Banarne är misstänkt lika Lasse Åberg och Klasse Möllberg. De har kläder som inte ens Rod Stewart skulle ta på sig. Zebran är misstänkt lik Janne Schaffer.
Det blir handuppräckning på hur många i publiken som såg programmet de gjorde 1976. Förvånansvärt många. Hur många ser dem just nu? Förvånansvärt få. Möllberg tar täten från scenen, Åberg är bitvis lite inaktiv. Med på scen finns ytterligare fyra musiker samt kören Los Flamingos som får sjunga en låt a cappella. Tekniskt imponerande med snygga stämmor, men det går att misstänka att det är Electric Banana Band publiken vill höra.
Om någon skulle missat vilka som står på scen inleder de med just låten Electric Banana Band och fortsätter med Electric Banana Tajm och Morfar Och Kaninen. Den presenteras som någon sorts reggae. Den är nog mer någon sorts än den är reggae. Vi får lära oss återvinna batterier och Möllberg lär ut rörelser, inte för sista gången under konserten. Han lär publiken joddla och härma hönor. Det går förvisso sådär, men är kul. De har också bildat ett nytt parti som heter Banandemokraterna. Höj bananbidragen och ta hand om skalbolagen! Självklart är Banarne partiledare.
De vet hur man får banankontakt med bananpubliken. Det blir bananallsång och banandans ganska bananomgående. Musikerna är imponerande tajta, men det är svårt att bortse från att många av låtarna får ett anonymt och småtråkigt fyrkantigt åttiotalsrocksound.
Ett av undantagen är Vi Har Tarzan På Middag där Åberg hänger på sig banjo och Möllberg en gitarr som ser ut som en banan. Förstås. Där blir det svängig gladjazz. Kanske är Trazan & Banarne-låtarna mer musikaliskt varierade än Electric Banana Band? Mot slutet av konserten blir det medley med bland annat Min Piraja Maya (alla utom vakterna härmar pirajor med händerna) och förstås Banankontakt.
Torget är, trots en ganska hotfull himmel och regn på slutet, tämligen smockat. Publiken är utrustad med regnkläder och paraplyer. Och ingen konsert värd namnet är komplett utan en låt om människan ständiga vilja att bo in en svamp. Det blir förstås rejäl allsång.

Karl Oskar-festivalen från tidigare år:
Konsertrecension: Rix FM-festival
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, augusti 29, 2016

Konsertrecension: Marit Bergman

Marit Bergman 
Plats: Linnéparken.
Tid: Onsdagen den tionde augusti. 
Längd: 65 minuter. 
Publik: 330 enligt arrangören. 
Bäst: Vildros och kaprifoler är fin i sin lågmäldhet. 
Saknade mest: Infravärme.
Scensommar har hunnit fram till augusti och kanske är det dags att börja prata om sensommar, eller rent av Senscensommar. I publiken går det att uppleva den fina svenska kombinationen av picknickfilt, vinterjacka, mössa och handskar. Är det sommar så är det. Trots att himlen har samma färg som en förort till Tjernobyl blir det i alla fall inget regn. I våras släppte Marit Bergman albumet Molnfabriken, hennes första skiva på sju år och hennes första någonsin på svenska, efter fyra på engelska. Sju år är lång tid i popvärlden. Rent av ett år mer än tiden mellan The Beatles först och sist inspelade skiva, bara för att jämföra med något. Bergman och det fem personer starka bandet inleder med Dagen Då Våren Kom Till Bredäng, en titel som nästan är en provokation en sådan här dag. Fortsätter gör mer rimligt döpta Dra Åt Helvete.
Första engelska bidrag blir This Is The Tear och Bergman tar en promenad ner i publiken för att se om hon känner igen någon, men det verkar hon inte göra. Lite lugnare Vildros Och Kaprifoler blir en av kvällens höjdpunkter, trots att en keyboard lägger av. Den skulle ha spelats av Åsa Jacobsson som varit med Bergman sedan september 2001. Ett annat instrument gav upp redan innan konserten började. Inte lätt att vara instrument på sommarturné. Den första låten som skrevs till nya skivan var Ibland Gråter Jag Bara För Att Tiden Går. En titel många kan relatera till, om än kanske inte barnen som klättrar i träden, gungar och slår kullerbyttor i parken. Och inte för att hålla värmen, utan för att de är barn.
Forever Doesn´t Live Here Anymore är en låt Bergman säger sig glömt men blivit påmind om när ett fan önskade den på sociala medier. Springer Rakt Mot Ljuset inspirerades av en film på YouTube där en ensamkommande pojke får huvudet dunkat mot golvet av en vakt på Malmö station. I I Will Always Be Your Soldier undrar Bergman om Växjö vill sjunga. Det vill Växjö. Först lite tvekande, men efter uppmuntran både står folk upp och klappar takten. Annars ser publiken onekligen lite frusen ut.
Extranummer blir stampiga Tomorrow Is Today (betyder det att det blir lika tråkigt väder imorgon?) och En Sommardag På Stranden. Även om förutsättningarna inte är ideala blir det ändå en mysig tillställning med stort hjärta. Och dans är dessutom ett bra sätt att hålla värmen.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, augusti 15, 2016

Konsertrecension: Jill Johnson

Jill Johnson 
Plats: Tyrolen i Blädinge.
Tid: Torsdagen den fjärde augusti. 
Längd: 85 minuter. 
Publik: 1100 förköp och ytterligare ett gäng på plats. 
Bäst: Att det mot alla odds inte regnar under konserten.

Andra försöket. När Jill Johnson skulle vara det stora dragplåstret för en helaftonskväll med country för snart två veckor sedan gjorde en ond hals att hon fick ställa in i sista sekunden, eller i alla fall kvällen innan. Men nu så. Att säga att Johnson fått ett brett genomslag är ingen överdrift. Den största delen i hennes framgång har tv-serien Jills Veranda förmodligen haft, det var även där kvällens inledning Gabriel Kelley nådde den svenska publiken. I programmet har hon tillsammans med väl valda gäster besökt och skildrat både den amerikanska drömmen och mardrömmen. Den stora klangbotten, den bredd och det djup, som finns där på och runt verandan, saknas tyvärr ofta i musiken som är middle of the road. Och förvisso inget fel på det.
Det blir förvånansvärt många ballader och förvånansvärt lite country, som mest märks i små detaljer. En ny och outgiven ballad som förmodligen heter Again är en av höjdpunkterna med snygg pedal steel. Fyramannabandet gör ett genomgående proffsigt jobb. Musiken är trygg och gedigen P4-rock, bitvis ganska bredbent. Lite anonymt. Kött och potatis. White Lightning skrevs i Nashville och handlar om hembränt. Johnson berättar att om vi åker dit och vill dricka hembränt heter det moonshine. Men den starkare sorten heter White lightning. Låten i sig är bilåkarrock som höjer tempot lite. Hon säger att hon älskar blues och det betyder att det blir lite blues i Love Is The Devil. Gabriel Kelley dyker upp för duett i For You I´ll Wait, som också är titeln på Johnsons kommande album. Deras röster passar bra ihop och det är en fin låt.
Stilpoäng för att hon tolkar artisten Townes Van Zandt som första extranummer, även om det blir P4-rock av honom också. Låten If I Needed You upptäckte hon via Jills Veranda-gästen Christian Gidlund. Hon påpekar att den just nu, med läget i världen, fått en annan betydelse. Allra sista kommer en snyggt bluesigt avskalad och orgeldriven version av Doug Seegers (ja, från Jills Veranda) Going Down To The River.
Lite mys och charm har aldrig legat någon i fatet för att få en stor och uppskattande publik framför en scen. Och en trevligare miljö för lite torsdagsmys en tidig augustikväll än Tyrolen är svår att tänka sig, trots en mulen himmel. Men det är synd att musiken inte har mer av den charm och energi Johnson själv besitter.

Läs mer om liknande:
Konsertrecension: Weeping Willows 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, augusti 11, 2016

Konsertrecension: John Holm

John Holm 
Plats: Ladan i Urshult.
Tid: Tisdagen den andra augusti. 
Längd: En timme. 
Publik: Exakt 91 och relativt smockat. 
Bäst: Att få uppleva det här. Och En Enskilt Rum På Sabbatsberg.
Förra sommaren gjorde John Holm en liten comeback på festivalen i Säljeryd. Det var avskalat, tillbakalutat och inte minst oväntat. Ännu mer oväntat är turnén han är ute på i sommar. Enligt Facebook rör det sig om sexton spelningar, där Ladan i Urshult ligger sist och sådär 44 år efter debutskivan gör han alltså sin första sommarturné. Som om Bruce Springsteen INTE skulle turnera. Holm har med sig sonen Axel på munspel, som också inleder kvällen med att bland annat spela Dylan på gitarr, och Jesper Wihlborg från Tingsryd på elgitarr.
- Tack så mycket för att vi fick komma hit och spela för er, inleder han. Som om det är han som ska tacka. Sedan öppnar efter några ljudkorrigeringar, han vill ha mer bas i medhörningen, Min Skuld Till Dig. Holm har gjort sammanlagt fem skivor. Den senaste kom för sjutton år sedan och innehöll främst översättningar av amerikanska låtar. De två första, Sordin och Lagt Kort Ligger från 1972 och 1974, lade grunden till hans pionjärstatus.
Hur låter han då? Kanske inte helt oväntat låter han exakt som John Holm. Och det är han ensam om. Den lite väsande rösten känns igen, även om den blivit mer avslappnad. Mindre ansträngd. På tal om Springsteen. Rent visuellt är de varandras motsatser. Holm och hans luva sitter ner. Men musikaliskt har de gemensamma rötter i amerikansk visa och med berättande texter. Vi får bland annat Den Öde Stranden, Maria Många Mil Och År Från Här, som han presenterar som en visa från Småland, och Får Man Leva För Det.
Kanske är det känslan av motsträvighet som gör att de som upptäcker och fastnar för musiken fastnar rejält. Att han inte stryker medhårs. Holm är okänd för de flesta, men väldigt väldigt älskad av de få.
- Jag är så närsynt att jag knappt ser banden på gitarren, förklarar han när capodastrot inte riktigt hamnar på rätt plats på gitarrhalsen. Inför en översatt Bob Dylan-tolkning, En Hård Värld Vi Lever I, förklarar han att det numera är marknaden som styr och att han inte är intresserad av stadsfester. Och lägger till att det var skit redan på sextiotalet.
Extranummer? Jodå. Ett Enskilt Rum På Sabbatsberg och Sommaräng. Men inte önskningen Svarte Kungen. Den kan han inte, ursäktar han.
I baren sitter en man som av allt att döma har druckit för mycket. Men vi vet bättre. Det är John Holm han drabbats av. Det är lätt att relatera.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, augusti 08, 2016

Konsertrecension: Svante Thuresson & Claes Crona Trio

Svante Thuresson + Claes Crona Trio 
Plats: Gemla folkets park. 
Tid: Fredagen den 29 juli. 
Publik: Cirka 150. 
Längd: 95 minuter plus paus. 
Bäst: Självklarheten i musiken. Så enkelt.

Det är kanske ohyfsat att börja en recension med artistens ålder, och då är det läge för en ursäkt. Svante Thuresson har, i alla fall på papperet, hunnit bli 79 år. Men ålder är bara en siffra och han har kvar en pojkaktig glimt i ögat. Och framförallt har han kvar rösten, den där självklart enkla och svalkande. Som att stå vid havet och känna en lätt sommarbris med ett glas isvatten i ena handen.
Det blir några dopp under kvällen i det som kallas den stora amerikanska sångboken med början i musikallåten Make Someone Happy. Gänget verkar improvisera fram tempot under inräkningarna och visar det sig att det går för snabbt justerar de mitt i låten. Är man proffs kan man göra sånt.
Med till Gemlas charmigt lummiga folkpark är vapendragarna i Claes Crona Trio: Crona på piano, Martin Höper bas och Pelle Jonasson trummor. De spelar med samma synbart lekfulla lätthet och nyanserade uttryck som Thuresson sjunger med. Fönstrena är öppna, ingen stress. Det tar inte många takter innan musiken gör luften lite lättare att andas, lite mer syrerik. Lite mer kärleksfull. Spelglädjen är möjligtvis lågmäld, men den finns där i små ögonkast och leenden.
Toots Thielemans Bluesette med svensk text av Hasse & Tage får upp tempot. När Monica Zetterlund gjorde originalet stod Thuresson i kören. Nu får den både piano-, bas- och trumsolo och scatsång. Första akten avslutas med On Green Dolphin Street som Thuresson tror ligger i Vimmerby. Här får de upp tempot så pass att en recensent som vill vara anonym börjar spela lufttrummor. Ulf Lundells Rom I Regnet från 1979 blir kvällens nyaste inslag.
Efter kaffepaus i parken som fyller 90 i år inleder Cole Porter innan det blir inte mindre än sex låtar med svenska texter av Beppe Wolgers. Sämre textförfattare finns. I år är det 30 år sedan han gick bort. Monicas Vals avslutas med raden: nu är det sommar i tusen år och Thuresson tar en ton som nästan dras ut lika långt. Förtjusta jubel följer. Sakta Vi Gå Genom Stan görs med ett oemotståndligt halvfartshäng som påminner om Van Morrisons Moondance.
Och för att utveckla resonemanget om åldern lite. Thuresson är inte 79 år gammal. Han är 79 år ung. Och det är onekligen en viss skillnad. En sådan här kväll är det lätt att bli både kär och påmind om musikens helande krafter. Bara att njuta.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

onsdag, augusti 03, 2016

Konsertrecension: Melina Borglowe + Emil Jensen

Melina Borglowe + Emil Jensen 
Plats: Linnéparken.
Tid: Onsdagen den 27:e juli. 
Publik: Cirka 400.
Längd: 30 plus 75 minuter.
Bäst: Att få uppleva Melina Borglowe blomma ut i realtid.

- Nu kommer sista låten. Den handlar om lycklig kärlek, för en gångs skull, säger Växjös egna Melina Borglowe och avslutar sin halvtimme med Thunder On The Ocean Floor. Särskilt samarbetet mellan gitarrerna är en ren fröjd. Tempot är mestadels lågt, men ibland brakar de fyra på scen loss ordentligt. Nästan lika mycket som bilen som försöker spränga ljudvallen i ett försök att flyga över simhallen och får Melina att skratta till.
Borglowe har skrivit låtar i nästan halva sitt liv, hon är tonåring ett tag till, och redan hittat ett eget charmigt avigt sätt att sjunga med. Rösten är lätt hes, som om den hunnit leva och sett saker, eller som om hon varit uppe och festat halva natten. Och det är ju något bra. Att låta så alltså, inte att vara uppe och festa. Röster ska berätta saker, inte bara visa hur höga toner de kan ta. Några ord kan vara svåra att höra, men känslan går fram. Det går att förstå utan att förstå. Om musiken inte är den sorten det hoppas upp och ner till kan hjärtat hoppa upp och ner. I Used To Play närmar sig 145 000 spelningar på Spotify och framförs även i Linnéparken. Sunflower Meadow tillhör också en av höjdpunkterna.
Att denna upplaga av scensommar har två artister gör att vädret håller sig i schack (för det är väl därför?) och picknickpubliken sluter upp även om det är lite småmulet. Nu jäklar ska det mysas! Och hör sen! För sedan blir det Emil Jensen. Han påminner om den duktiga eleven med noggrant kammad sidbena som har uppmuntrats av läraren att läsa egna dikter för föräldrarna. Han säger själv att han är den duktiga flickan. Rent musikaliskt inleder han och bandet med Saknar Du Mig och Hur Lyckliga Kan Vi Bli. Stilpoäng delas ut för titeln Finns Det Något Mer Deprimerande Än En Läggmatch I Pingis På Psyket. Men dikterna drar ner större applåder.
Via sociala medier har han fått frågor. Någon undrar varför han pratar så mycket om jämställdhet och feminism, det som kallas politisk korrekthet. Kan han inte prata mer om landsbygden? Hela Sverige ska leva, menar frågeställaren. Tycker man det har man inte gått på högstadiet i Staffanstorp, kontrar Jensen.
Jensen menar att alla musikkritiker jämför alla artister med Kate Bush. Men själv är han nog mer en Robert Broberg med diftonger där närmaste ordlek sällan är mer än tre stavelser bort. Kanske blir det lite mycket i längden.  

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, augusti 01, 2016

Reportage: Kvällen när sanningen kom till Tyrolen

Emmylou Harris har sagt att country bara är tre ackord och sanningen. Var då möjligtvis lördagskvällshelaftonsföreställningen ögonblicket sanningen kom till Tyrolen? Musiken gick att kombinera med Småländsk burgerbuffé, slutsåld redan på förköp för de som är hungriga i värmen. Tre barer fanns för den törstige. Under fredagseftermiddagen rapporterades att aftonens stora dragplåster Jill Johnson har ställt in på grund av en rejäl förkylning. Hon kommer den fjärde augusti istället.
Växjöbördiga Moonshine Maladies inledde kvällen vid halv åtta. Namnet kan översättas som sjukdomar orsakade av hembränt. Femmannabandet hanterar både yeehaw, ballader och motorvägscountry. Det är tämligen smockat på Rotundan. Tyrolen erbjuder rent av det som ibland kallas folkfest. Vissa kör picknick i gräset. Men så är det också en närmast perfekt sommarkväll. Inte ett moln så långt ögat kan nå och inte en droppe regn på flera dar.
En helt annan upplevelse är Shoutin´ Red, till vardags Felicia Nielsen. Hon lockar in lyssnaren i en tidsmaskin med destination tjugo- och trettiotal och blandar enligt sin Facebooksida countryblues, folk och gospel. Allt detta ensam med gitarr och historieberättande. Hon är en jäkel på att plocka strängarna och sjunger dessutom på det tidstypiska genomträngande sättet, som det lät innan elektriciteten hittade till den amerikanska landsbygden. Det blir fotstamp i publiken. Hon kastar också in en svensk gånglåt från medeltiden.
Gabriel Kelley bor i Nashville, kommer från en liten stad i Georgia och var med i Jills Veranda. Han har hatt och en liten tamburin fastsatt på ena foten. Delar på begäran ut tips om hur publiken får lika rejäla skägg som han har. Dessutom pratar han svenska efter att ha varit utbytesstudent här. Och det var i Sverige han började skriva, även om han spelade redan som sjuåring. Kelley spelar en rad låtar från sin senaste skiva Lighter Shades Of Blue där titelspåret är en av höjdpunkterna och charmar med sitt mellansnack. I skuggan av sommarens nyhetsflöde håller han ett litet brandtal om att vi måste bli bättre på att ta hand om varandra. Det leder till en fin The Road I Ride som belönas med jubel. Han berättar också att en av hans stora hjältar spelar på Ullevi samma dag och gör en version av Atlantic City.
För några blev aftonen kanske lite haltande efter Johnsons sena avbokning, men både Tyrolen och den svenska sommaren, som äntligen kommit igång, är på sitt allra finaste humör denna kväll. Inte illa.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, juli 28, 2016

Ståupp: Under Jord på turné

Under Jord på turné
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Onsdagen den 20 juli. 
Längd: 110 minuter plus paus. 
Publik: 100 och därmed fullt. 
Bäst: Simon Svensson. 
Saknade mest: Lite rappare tempo.
Under Jord är namnet på en ståuppklubb i Malmö. De fyra som står på scen på Kafe De Luxe råkar också vara de som driver klubben och kvällen blir ett virrvarr av ämnen.
Johannes Finnlaugsson kommer från Lund, har medverkat i P3 och gjort podcasts, bland annat en om Palmemordet som enligt tillförlitliga Wikipedia är tillgänglig i sammanlagt 71 avsnitt. Han inleder kvällen och pratar bland annat om lumpentips från killar som inte gjort lumpen och saker som är bättre än att våldta barn. Och hur Miljöpartiet islamisterna gör en terrorist av en mink.
K Svensson, där K står för Kristoffer eller Kringlan, kommer från Göteborg och har medverkat i P3. Bland annat i samma program som Finnlaugsson. Han har också varit manusförfattare till en rad tv-program, bland annat Fångarna På Fortet. Eller är det ett skämt? Han lägger ut en lätt flummig text om att nöja sig med det sämsta, som ofta är gratis. Han berättar också om hur statsminister Olof Palme rökte 20 000 cigaretter om dagen och en gång ville röka ett barn under en frågestund och avslutar med en dikt om, eventuellt, tjatsex av Elsa Beskow.
Petrina Solange är född i Angola, uppväxt i Degerberga i Kristianstad kommun, har medverkat i P3 (samma program som Finnlaugsson och Svensson) och blev 2013 årets nykomling på Svenska stand up-galan. Förra årets blev hon årets kvinnliga komiker på samma gala. Hon börjar med att fråga om någon i publiken är från Degerberga. Svar nej. Hennes pappa är viktig där, rent av degerkung i Degerberga. Hon avslöjar också att hon vill ha ett barn med Downs syndrom och frågar sig hur barnen i Afrika egentligen påverkas av om vi äter upp vår mat eller inte.
Simon ”Chippen” Svensson föddes i Lund och har inte helt oväntat medverkat i P3 (ja, och programmet heter Tankesmedjan, det är kvällens röda tråd), har jobbat med tv-programmet Robins (en annan röd tråd) och gjort podcasts. Svensson tycker att nyheterna var bättre förr och har tröttnat. Vilken säsong är de uppe i? Och hur kunde de döda Anna Lindh. Hon var hans favoritkaraktär.
Kvällen är något ojämn, men publiken trivs. Några längst bak kollar förvisso Facebook, men det kan vara en reflex snarare än ett tecken på att de är uttråkade. Är det inte mästarklass håller de ändå en godkänd nivå och är inbördes tillräckligt olika för att komplettera varandra för en godkänd blandning.

Etiketter: ,

torsdag, juli 21, 2016

Konsertrecension: Amanda Bergman

Amanda  Bergman 
Tid: Onsdagen den trettonde juli. 
Plats: Linnéparken. 
Längd: 50 minuter. 
Publik: Cirka 300. 
Bäst: Rösten och atmosfären.

Hon har kallat sig Idiot Wind, Jaw Lesson och Hajen. Hon medverkar i bandet Amason som turnerat sig hela vägen till USA. Från deras skiva spelas en fin Kelly. Kritikerhyllad är ett genomgående tema i Bergmans bana. Hon har också medverkat i På spåret och förra året gjorde hon tillsammans med Oskar Linnros en ny version av Ted Ströms klassiker Vintersaga (spelas inte) som var med i en reklamfilm för ett mer eller mindre svenskt bilmärke. Tidigare i år släppte hon soloskivan Docks.
Bergman från lilla orten Gagnef i Dalarna är om sig och kring sig. Vet man förresten att hon är från Dalarna går det att höra påverkan. Musiken är atmosfärisk, snygg och oftast långsam. Det går att tänka sig ett öppet landskap med skog, skog och skog långt bort och vattendrag till musiken. Kanske inte en slump att Sitting By The River heter som den gör.
Hon hostar några gånger under kvällen, men det är inget som påverkar rösten negativt. Senaste singeln Taxis är en av få låtar där tempot höjs lite. Annars är det vemod för hörlurar och regniga dagar. Så för att retas är det förstås sol. Publiken spänner sig från pensionärer, picknickfamiljer och Växjös samtliga tre legitimerade hipsters med kravmärkta skägg.
Musiken har utvecklats och kommer förmodligen fortsätta göra så. Hon tycks, tacksamt nog, inte tänka i ord som karriär. Sann konst följer sällan karriärsplaner uträknade på kontor. Kreativitet vet inga andra förutsättningar än sina egna och det enda som funkar i längden är om artisten följer efter och ser var det hamnar. Att Bergman fått ett relativt stort genombrott är imponerande. Hon gör förvisso inte musik som återuppfinner hjulet, men det hörs att den kommer från en för henne viktig och ärlig plats. Och rösten är hennes egen, oavsett språk. Hon har förmodligen lyssnat på Stevie Nicks från Fleetwood Mac. Hon sjunger med många utdragna vokalljud, som om hon inte är säker på hur de uttalas men känner innebörden. Nya Falcons tillhör en av höjdpunkterna med sitt fina porlande gitarrspel. De fyra musikerna heter förresten Petter, utom Rebecka som heter Rebecka.
Bergman säger inte mycket. Hon inleder med att bland annat konstatera att det nog inte var en bra idé att äta hamburgare innan konserten, men sedan blir det mest ett och annat kort tack ska ni ha. Musiken vänder sig inåt, inte utåt. Perfekt att dagdrömma till. Och självklart sjunger fåglarna på vägen hem.

Läs mer om liknande:
Anna Ternheim bjuder inte på kompromisser 
Biografi om Kate Bush avslöjar inte för mycket 
Skivrecension: Ane Brun
Svensk jazz för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, juli 18, 2016

Konsertrecension: Richard Lloyd

Richard Lloyd 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Fredagen den åttonde juli. 
Längd: 100 minuter. 
Publik: Som mest ett fyrtiotal. 
Bäst: Låtarna och musiken. 
Saknade mest: Utstrålning.
Richard Lloyd kanske inte är en legendar på så sätt att en slumpmässigt utvald person på Storgatan kan nynna med i låtar, men vissa är legender i skuggan. Lloyd och hans band Television tillhörde samma skola som deras närstående på punkklubben CBGB:s på Manhattan i New York. Blondie fick senare fler hits med poppigare låtar, Patti Smith fick större ikonstatus och Ramones räknade till fyra snabbare och oftare, men alla som hört tio minuter långa Marquee Moon från debutskivan som kom 1977 har varit med om något stort. Den spelas inte ikväll.
Lloyd hade lärt sig spela gitarr av Jimi Hendrix, det hörs i solot till Field Of Fire som är en kvällens höjdpunkter. När det var dags för debutskivan hade Lloyd och hans dåvarande sparringpartner Tom Verlaine, de träffades i början av sjuttiotalet, utvecklat ett nästan jazzigt sätt att närma sig tankar om vad två gitarrer kunde åstadkomma. Det blev två skivor med Television (en tredje kom på nittiotalet) och sedan dess har han sporadiskt gjort soloskivor. Rosedale är hans sjunde och väldigt nysläppta alster och anledningen till att han är ute på turné. Det blir en radda låtar därifrån. Tunga Devil´s Design inleder kvällen. Tired Old Morning sticker ut, och att döma av kvällens smakprov är det en bra skiva han har gjort. Det bjuds även gamla favoriter som Alchemy från solodebuten och Wicked Son med sitt Led Zeppelin-doftande riff.
Lloyd och hans tre musiker kommer ut på scenen exakt på utsatt tid, spelar i exakt 45 minuter, tar exakt 45 minuter paus och spelar i exakt 45 minuter till innan det blir två extranummer. Bandet, med en svensk trummis längst bak, är väldigt samspelade och Lloyd spelar en rad intressanta solon. Låtarna håller genomgående hög klass. Men ändå. Lloyd tittar mer på gitarren än på publiken. Rör inte en min. Någon spelglädje blir det inte, men bitvis lite dans längst fram och luftgitarr även längre bak i lokalen.
Helhetsintrycket är alltså splittrat. Musikaliskt är det bra, men som konsertupplevelse är det tråkigt. Det enda som händer är att Lloyd plötsligt ler inför extranumren och för all del pratar lite, och bitvis roligt, mellan låtarna. ”Vi ska spela en ny låt som heter Amnesia om vi kan komma ihåg den.” Och nog är det lite snopet att nattens tre sista låtar, två extranummer inräknade, är repriser från första set.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,