måndag, augusti 29, 2016

Konsertrecension: Marit Bergman

Marit Bergman 
Plats: Linnéparken.
Tid: Onsdagen den tionde augusti. 
Längd: 65 minuter. 
Publik: 330 enligt arrangören. 
Bäst: Vildros och kaprifoler är fin i sin lågmäldhet. 
Saknade mest: Infravärme.
Scensommar har hunnit fram till augusti och kanske är det dags att börja prata om sensommar, eller rent av Senscensommar. I publiken går det att uppleva den fina svenska kombinationen av picknickfilt, vinterjacka, mössa och handskar. Är det sommar så är det. Trots att himlen har samma färg som en förort till Tjernobyl blir det i alla fall inget regn. I våras släppte Marit Bergman albumet Molnfabriken, hennes första skiva på sju år och hennes första någonsin på svenska, efter fyra på engelska. Sju år är lång tid i popvärlden. Rent av ett år mer än tiden mellan The Beatles först och sist inspelade skiva, bara för att jämföra med något. Bergman och det fem personer starka bandet inleder med Dagen Då Våren Kom Till Bredäng, en titel som nästan är en provokation en sådan här dag. Fortsätter gör mer rimligt döpta Dra Åt Helvete.
Första engelska bidrag blir This Is The Tear och Bergman tar en promenad ner i publiken för att se om hon känner igen någon, men det verkar hon inte göra. Lite lugnare Vildros Och Kaprifoler blir en av kvällens höjdpunkter, trots att en keyboard lägger av. Den skulle ha spelats av Åsa Jacobsson som varit med Bergman sedan september 2001. Ett annat instrument gav upp redan innan konserten började. Inte lätt att vara instrument på sommarturné. Den första låten som skrevs till nya skivan var Ibland Gråter Jag Bara För Att Tiden Går. En titel många kan relatera till, om än kanske inte barnen som klättrar i träden, gungar och slår kullerbyttor i parken. Och inte för att hålla värmen, utan för att de är barn.
Forever Doesn´t Live Here Anymore är en låt Bergman säger sig glömt men blivit påmind om när ett fan önskade den på sociala medier. Springer Rakt Mot Ljuset inspirerades av en film på YouTube där en ensamkommande pojke får huvudet dunkat mot golvet av en vakt på Malmö station. I I Will Always Be Your Soldier undrar Bergman om Växjö vill sjunga. Det vill Växjö. Först lite tvekande, men efter uppmuntran både står folk upp och klappar takten. Annars ser publiken onekligen lite frusen ut.
Extranummer blir stampiga Tomorrow Is Today (betyder det att det blir lika tråkigt väder imorgon?) och En Sommardag På Stranden. Även om förutsättningarna inte är ideala blir det ändå en mysig tillställning med stort hjärta. Och dans är dessutom ett bra sätt att hålla värmen.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, augusti 15, 2016

Konsertrecension: Jill Johnson

Jill Johnson 
Plats: Tyrolen i Blädinge.
Tid: Torsdagen den fjärde augusti. 
Längd: 85 minuter. 
Publik: 1100 förköp och ytterligare ett gäng på plats. 
Bäst: Att det mot alla odds inte regnar under konserten.

Andra försöket. När Jill Johnson skulle vara det stora dragplåstret för en helaftonskväll med country för snart två veckor sedan gjorde en ond hals att hon fick ställa in i sista sekunden, eller i alla fall kvällen innan. Men nu så. Att säga att Johnson fått ett brett genomslag är ingen överdrift. Den största delen i hennes framgång har tv-serien Jills Veranda förmodligen haft, det var även där kvällens inledning Gabriel Kelley nådde den svenska publiken. I programmet har hon tillsammans med väl valda gäster besökt och skildrat både den amerikanska drömmen och mardrömmen. Den stora klangbotten, den bredd och det djup, som finns där på och runt verandan, saknas tyvärr ofta i musiken som är middle of the road. Och förvisso inget fel på det.
Det blir förvånansvärt många ballader och förvånansvärt lite country, som mest märks i små detaljer. En ny och outgiven ballad som förmodligen heter Again är en av höjdpunkterna med snygg pedal steel. Fyramannabandet gör ett genomgående proffsigt jobb. Musiken är trygg och gedigen P4-rock, bitvis ganska bredbent. Lite anonymt. Kött och potatis. White Lightning skrevs i Nashville och handlar om hembränt. Johnson berättar att om vi åker dit och vill dricka hembränt heter det moonshine. Men den starkare sorten heter White lightning. Låten i sig är bilåkarrock som höjer tempot lite. Hon säger att hon älskar blues och det betyder att det blir lite blues i Love Is The Devil. Gabriel Kelley dyker upp för duett i For You I´ll Wait, som också är titeln på Johnsons kommande album. Deras röster passar bra ihop och det är en fin låt.
Stilpoäng för att hon tolkar artisten Townes Van Zandt som första extranummer, även om det blir P4-rock av honom också. Låten If I Needed You upptäckte hon via Jills Veranda-gästen Christian Gidlund. Hon påpekar att den just nu, med läget i världen, fått en annan betydelse. Allra sista kommer en snyggt bluesigt avskalad och orgeldriven version av Doug Seegers (ja, från Jills Veranda) Going Down To The River.
Lite mys och charm har aldrig legat någon i fatet för att få en stor och uppskattande publik framför en scen. Och en trevligare miljö för lite torsdagsmys en tidig augustikväll än Tyrolen är svår att tänka sig, trots en mulen himmel. Men det är synd att musiken inte har mer av den charm och energi Johnson själv besitter.

Läs mer om liknande:
Konsertrecension: Weeping Willows 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, augusti 11, 2016

Konsertrecension: John Holm

John Holm 
Plats: Ladan i Urshult.
Tid: Tisdagen den andra augusti. 
Längd: En timme. 
Publik: Exakt 91 och relativt smockat. 
Bäst: Att få uppleva det här. Och En Enskilt Rum På Sabbatsberg.
Förra sommaren gjorde John Holm en liten comeback på festivalen i Säljeryd. Det var avskalat, tillbakalutat och inte minst oväntat. Ännu mer oväntat är turnén han är ute på i sommar. Enligt Facebook rör det sig om sexton spelningar, där Ladan i Urshult ligger sist och sådär 44 år efter debutskivan gör han alltså sin första sommarturné. Som om Bruce Springsteen INTE skulle turnera. Holm har med sig sonen Axel på munspel, som också inleder kvällen med att bland annat spela Dylan på gitarr, och Jesper Wihlborg från Tingsryd på elgitarr.
- Tack så mycket för att vi fick komma hit och spela för er, inleder han. Som om det är han som ska tacka. Sedan öppnar efter några ljudkorrigeringar, han vill ha mer bas i medhörningen, Min Skuld Till Dig. Holm har gjort sammanlagt fem skivor. Den senaste kom för sjutton år sedan och innehöll främst översättningar av amerikanska låtar. De två första, Sordin och Lagt Kort Ligger från 1972 och 1974, lade grunden till hans pionjärstatus.
Hur låter han då? Kanske inte helt oväntat låter han exakt som John Holm. Och det är han ensam om. Den lite väsande rösten känns igen, även om den blivit mer avslappnad. Mindre ansträngd. På tal om Springsteen. Rent visuellt är de varandras motsatser. Holm och hans luva sitter ner. Men musikaliskt har de gemensamma rötter i amerikansk visa och med berättande texter. Vi får bland annat Den Öde Stranden, Maria Många Mil Och År Från Här, som han presenterar som en visa från Småland, och Får Man Leva För Det.
Kanske är det känslan av motsträvighet som gör att de som upptäcker och fastnar för musiken fastnar rejält. Att han inte stryker medhårs. Holm är okänd för de flesta, men väldigt väldigt älskad av de få.
- Jag är så närsynt att jag knappt ser banden på gitarren, förklarar han när capodastrot inte riktigt hamnar på rätt plats på gitarrhalsen. Inför en översatt Bob Dylan-tolkning, En Hård Värld Vi Lever I, förklarar han att det numera är marknaden som styr och att han inte är intresserad av stadsfester. Och lägger till att det var skit redan på sextiotalet.
Extranummer? Jodå. Ett Enskilt Rum På Sabbatsberg och Sommaräng. Men inte önskningen Svarte Kungen. Den kan han inte, ursäktar han.
I baren sitter en man som av allt att döma har druckit för mycket. Men vi vet bättre. Det är John Holm han drabbats av. Det är lätt att relatera.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, augusti 08, 2016

Konsertrecension: Svante Thuresson & Claes Crona Trio

Svante Thuresson + Claes Crona Trio 
Plats: Gemla folkets park. 
Tid: Fredagen den 29 juli. 
Publik: Cirka 150. 
Längd: 95 minuter plus paus. 
Bäst: Självklarheten i musiken. Så enkelt.

Det är kanske ohyfsat att börja en recension med artistens ålder, och då är det läge för en ursäkt. Svante Thuresson har, i alla fall på papperet, hunnit bli 79 år. Men ålder är bara en siffra och han har kvar en pojkaktig glimt i ögat. Och framförallt har han kvar rösten, den där självklart enkla och svalkande. Som att stå vid havet och känna en lätt sommarbris med ett glas isvatten i ena handen.
Det blir några dopp under kvällen i det som kallas den stora amerikanska sångboken med början i musikallåten Make Someone Happy. Gänget verkar improvisera fram tempot under inräkningarna och visar det sig att det går för snabbt justerar de mitt i låten. Är man proffs kan man göra sånt.
Med till Gemlas charmigt lummiga folkpark är vapendragarna i Claes Crona Trio: Crona på piano, Martin Höper bas och Pelle Jonasson trummor. De spelar med samma synbart lekfulla lätthet och nyanserade uttryck som Thuresson sjunger med. Fönstrena är öppna, ingen stress. Det tar inte många takter innan musiken gör luften lite lättare att andas, lite mer syrerik. Lite mer kärleksfull. Spelglädjen är möjligtvis lågmäld, men den finns där i små ögonkast och leenden.
Toots Thielemans Bluesette med svensk text av Hasse & Tage får upp tempot. När Monica Zetterlund gjorde originalet stod Thuresson i kören. Nu får den både piano-, bas- och trumsolo och scatsång. Första akten avslutas med On Green Dolphin Street som Thuresson tror ligger i Vimmerby. Här får de upp tempot så pass att en recensent som vill vara anonym börjar spela lufttrummor. Ulf Lundells Rom I Regnet från 1979 blir kvällens nyaste inslag.
Efter kaffepaus i parken som fyller 90 i år inleder Cole Porter innan det blir inte mindre än sex låtar med svenska texter av Beppe Wolgers. Sämre textförfattare finns. I år är det 30 år sedan han gick bort. Monicas Vals avslutas med raden: nu är det sommar i tusen år och Thuresson tar en ton som nästan dras ut lika långt. Förtjusta jubel följer. Sakta Vi Gå Genom Stan görs med ett oemotståndligt halvfartshäng som påminner om Van Morrisons Moondance.
Och för att utveckla resonemanget om åldern lite. Thuresson är inte 79 år gammal. Han är 79 år ung. Och det är onekligen en viss skillnad. En sådan här kväll är det lätt att bli både kär och påmind om musikens helande krafter. Bara att njuta.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

onsdag, augusti 03, 2016

Konsertrecension: Melina Borglowe + Emil Jensen

Melina Borglowe + Emil Jensen 
Plats: Linnéparken.
Tid: Onsdagen den 27:e juli. 
Publik: Cirka 400.
Längd: 30 plus 75 minuter.
Bäst: Att få uppleva Melina Borglowe blomma ut i realtid.

- Nu kommer sista låten. Den handlar om lycklig kärlek, för en gångs skull, säger Växjös egna Melina Borglowe och avslutar sin halvtimme med Thunder On The Ocean Floor. Särskilt samarbetet mellan gitarrerna är en ren fröjd. Tempot är mestadels lågt, men ibland brakar de fyra på scen loss ordentligt. Nästan lika mycket som bilen som försöker spränga ljudvallen i ett försök att flyga över simhallen och får Melina att skratta till.
Borglowe har skrivit låtar i nästan halva sitt liv, hon är tonåring ett tag till, och redan hittat ett eget charmigt avigt sätt att sjunga med. Rösten är lätt hes, som om den hunnit leva och sett saker, eller som om hon varit uppe och festat halva natten. Och det är ju något bra. Att låta så alltså, inte att vara uppe och festa. Röster ska berätta saker, inte bara visa hur höga toner de kan ta. Några ord kan vara svåra att höra, men känslan går fram. Det går att förstå utan att förstå. Om musiken inte är den sorten det hoppas upp och ner till kan hjärtat hoppa upp och ner. I Used To Play närmar sig 145 000 spelningar på Spotify och framförs även i Linnéparken. Sunflower Meadow tillhör också en av höjdpunkterna.
Att denna upplaga av scensommar har två artister gör att vädret håller sig i schack (för det är väl därför?) och picknickpubliken sluter upp även om det är lite småmulet. Nu jäklar ska det mysas! Och hör sen! För sedan blir det Emil Jensen. Han påminner om den duktiga eleven med noggrant kammad sidbena som har uppmuntrats av läraren att läsa egna dikter för föräldrarna. Han säger själv att han är den duktiga flickan. Rent musikaliskt inleder han och bandet med Saknar Du Mig och Hur Lyckliga Kan Vi Bli. Stilpoäng delas ut för titeln Finns Det Något Mer Deprimerande Än En Läggmatch I Pingis På Psyket. Men dikterna drar ner större applåder.
Via sociala medier har han fått frågor. Någon undrar varför han pratar så mycket om jämställdhet och feminism, det som kallas politisk korrekthet. Kan han inte prata mer om landsbygden? Hela Sverige ska leva, menar frågeställaren. Tycker man det har man inte gått på högstadiet i Staffanstorp, kontrar Jensen.
Jensen menar att alla musikkritiker jämför alla artister med Kate Bush. Men själv är han nog mer en Robert Broberg med diftonger där närmaste ordlek sällan är mer än tre stavelser bort. Kanske blir det lite mycket i längden.  

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, augusti 01, 2016

Reportage: Kvällen när sanningen kom till Tyrolen

Emmylou Harris har sagt att country bara är tre ackord och sanningen. Var då möjligtvis lördagskvällshelaftonsföreställningen ögonblicket sanningen kom till Tyrolen? Musiken gick att kombinera med Småländsk burgerbuffé, slutsåld redan på förköp för de som är hungriga i värmen. Tre barer fanns för den törstige. Under fredagseftermiddagen rapporterades att aftonens stora dragplåster Jill Johnson har ställt in på grund av en rejäl förkylning. Hon kommer den fjärde augusti istället.
Växjöbördiga Moonshine Maladies inledde kvällen vid halv åtta. Namnet kan översättas som sjukdomar orsakade av hembränt. Femmannabandet hanterar både yeehaw, ballader och motorvägscountry. Det är tämligen smockat på Rotundan. Tyrolen erbjuder rent av det som ibland kallas folkfest. Vissa kör picknick i gräset. Men så är det också en närmast perfekt sommarkväll. Inte ett moln så långt ögat kan nå och inte en droppe regn på flera dar.
En helt annan upplevelse är Shoutin´ Red, till vardags Felicia Nielsen. Hon lockar in lyssnaren i en tidsmaskin med destination tjugo- och trettiotal och blandar enligt sin Facebooksida countryblues, folk och gospel. Allt detta ensam med gitarr och historieberättande. Hon är en jäkel på att plocka strängarna och sjunger dessutom på det tidstypiska genomträngande sättet, som det lät innan elektriciteten hittade till den amerikanska landsbygden. Det blir fotstamp i publiken. Hon kastar också in en svensk gånglåt från medeltiden.
Gabriel Kelley bor i Nashville, kommer från en liten stad i Georgia och var med i Jills Veranda. Han har hatt och en liten tamburin fastsatt på ena foten. Delar på begäran ut tips om hur publiken får lika rejäla skägg som han har. Dessutom pratar han svenska efter att ha varit utbytesstudent här. Och det var i Sverige han började skriva, även om han spelade redan som sjuåring. Kelley spelar en rad låtar från sin senaste skiva Lighter Shades Of Blue där titelspåret är en av höjdpunkterna och charmar med sitt mellansnack. I skuggan av sommarens nyhetsflöde håller han ett litet brandtal om att vi måste bli bättre på att ta hand om varandra. Det leder till en fin The Road I Ride som belönas med jubel. Han berättar också att en av hans stora hjältar spelar på Ullevi samma dag och gör en version av Atlantic City.
För några blev aftonen kanske lite haltande efter Johnsons sena avbokning, men både Tyrolen och den svenska sommaren, som äntligen kommit igång, är på sitt allra finaste humör denna kväll. Inte illa.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, juli 28, 2016

Ståupp: Under Jord på turné

Under Jord på turné
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Onsdagen den 20 juli. 
Längd: 110 minuter plus paus. 
Publik: 100 och därmed fullt. 
Bäst: Simon Svensson. 
Saknade mest: Lite rappare tempo.
Under Jord är namnet på en ståuppklubb i Malmö. De fyra som står på scen på Kafe De Luxe råkar också vara de som driver klubben och kvällen blir ett virrvarr av ämnen.
Johannes Finnlaugsson kommer från Lund, har medverkat i P3 och gjort podcasts, bland annat en om Palmemordet som enligt tillförlitliga Wikipedia är tillgänglig i sammanlagt 71 avsnitt. Han inleder kvällen och pratar bland annat om lumpentips från killar som inte gjort lumpen och saker som är bättre än att våldta barn. Och hur Miljöpartiet islamisterna gör en terrorist av en mink.
K Svensson, där K står för Kristoffer eller Kringlan, kommer från Göteborg och har medverkat i P3. Bland annat i samma program som Finnlaugsson. Han har också varit manusförfattare till en rad tv-program, bland annat Fångarna På Fortet. Eller är det ett skämt? Han lägger ut en lätt flummig text om att nöja sig med det sämsta, som ofta är gratis. Han berättar också om hur statsminister Olof Palme rökte 20 000 cigaretter om dagen och en gång ville röka ett barn under en frågestund och avslutar med en dikt om, eventuellt, tjatsex av Elsa Beskow.
Petrina Solange är född i Angola, uppväxt i Degerberga i Kristianstad kommun, har medverkat i P3 (samma program som Finnlaugsson och Svensson) och blev 2013 årets nykomling på Svenska stand up-galan. Förra årets blev hon årets kvinnliga komiker på samma gala. Hon börjar med att fråga om någon i publiken är från Degerberga. Svar nej. Hennes pappa är viktig där, rent av degerkung i Degerberga. Hon avslöjar också att hon vill ha ett barn med Downs syndrom och frågar sig hur barnen i Afrika egentligen påverkas av om vi äter upp vår mat eller inte.
Simon ”Chippen” Svensson föddes i Lund och har inte helt oväntat medverkat i P3 (ja, och programmet heter Tankesmedjan, det är kvällens röda tråd), har jobbat med tv-programmet Robins (en annan röd tråd) och gjort podcasts. Svensson tycker att nyheterna var bättre förr och har tröttnat. Vilken säsong är de uppe i? Och hur kunde de döda Anna Lindh. Hon var hans favoritkaraktär.
Kvällen är något ojämn, men publiken trivs. Några längst bak kollar förvisso Facebook, men det kan vara en reflex snarare än ett tecken på att de är uttråkade. Är det inte mästarklass håller de ändå en godkänd nivå och är inbördes tillräckligt olika för att komplettera varandra för en godkänd blandning.

Etiketter: ,

torsdag, juli 21, 2016

Konsertrecension: Amanda Bergman

Amanda  Bergman 
Tid: Onsdagen den trettonde juli. 
Plats: Linnéparken. 
Längd: 50 minuter. 
Publik: Cirka 300. 
Bäst: Rösten och atmosfären.

Hon har kallat sig Idiot Wind, Jaw Lesson och Hajen. Hon medverkar i bandet Amason som turnerat sig hela vägen till USA. Från deras skiva spelas en fin Kelly. Kritikerhyllad är ett genomgående tema i Bergmans bana. Hon har också medverkat i På spåret och förra året gjorde hon tillsammans med Oskar Linnros en ny version av Ted Ströms klassiker Vintersaga (spelas inte) som var med i en reklamfilm för ett mer eller mindre svenskt bilmärke. Tidigare i år släppte hon soloskivan Docks.
Bergman från lilla orten Gagnef i Dalarna är om sig och kring sig. Vet man förresten att hon är från Dalarna går det att höra påverkan. Musiken är atmosfärisk, snygg och oftast långsam. Det går att tänka sig ett öppet landskap med skog, skog och skog långt bort och vattendrag till musiken. Kanske inte en slump att Sitting By The River heter som den gör.
Hon hostar några gånger under kvällen, men det är inget som påverkar rösten negativt. Senaste singeln Taxis är en av få låtar där tempot höjs lite. Annars är det vemod för hörlurar och regniga dagar. Så för att retas är det förstås sol. Publiken spänner sig från pensionärer, picknickfamiljer och Växjös samtliga tre legitimerade hipsters med kravmärkta skägg.
Musiken har utvecklats och kommer förmodligen fortsätta göra så. Hon tycks, tacksamt nog, inte tänka i ord som karriär. Sann konst följer sällan karriärsplaner uträknade på kontor. Kreativitet vet inga andra förutsättningar än sina egna och det enda som funkar i längden är om artisten följer efter och ser var det hamnar. Att Bergman fått ett relativt stort genombrott är imponerande. Hon gör förvisso inte musik som återuppfinner hjulet, men det hörs att den kommer från en för henne viktig och ärlig plats. Och rösten är hennes egen, oavsett språk. Hon har förmodligen lyssnat på Stevie Nicks från Fleetwood Mac. Hon sjunger med många utdragna vokalljud, som om hon inte är säker på hur de uttalas men känner innebörden. Nya Falcons tillhör en av höjdpunkterna med sitt fina porlande gitarrspel. De fyra musikerna heter förresten Petter, utom Rebecka som heter Rebecka.
Bergman säger inte mycket. Hon inleder med att bland annat konstatera att det nog inte var en bra idé att äta hamburgare innan konserten, men sedan blir det mest ett och annat kort tack ska ni ha. Musiken vänder sig inåt, inte utåt. Perfekt att dagdrömma till. Och självklart sjunger fåglarna på vägen hem.

Läs mer om liknande:
Anna Ternheim bjuder inte på kompromisser 
Biografi om Kate Bush avslöjar inte för mycket 
Skivrecension: Ane Brun
Svensk jazz för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, juli 18, 2016

Konsertrecension: Richard Lloyd

Richard Lloyd 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Fredagen den åttonde juli. 
Längd: 100 minuter. 
Publik: Som mest ett fyrtiotal. 
Bäst: Låtarna och musiken. 
Saknade mest: Utstrålning.
Richard Lloyd kanske inte är en legendar på så sätt att en slumpmässigt utvald person på Storgatan kan nynna med i låtar, men vissa är legender i skuggan. Lloyd och hans band Television tillhörde samma skola som deras närstående på punkklubben CBGB:s på Manhattan i New York. Blondie fick senare fler hits med poppigare låtar, Patti Smith fick större ikonstatus och Ramones räknade till fyra snabbare och oftare, men alla som hört tio minuter långa Marquee Moon från debutskivan som kom 1977 har varit med om något stort. Den spelas inte ikväll.
Lloyd hade lärt sig spela gitarr av Jimi Hendrix, det hörs i solot till Field Of Fire som är en kvällens höjdpunkter. När det var dags för debutskivan hade Lloyd och hans dåvarande sparringpartner Tom Verlaine, de träffades i början av sjuttiotalet, utvecklat ett nästan jazzigt sätt att närma sig tankar om vad två gitarrer kunde åstadkomma. Det blev två skivor med Television (en tredje kom på nittiotalet) och sedan dess har han sporadiskt gjort soloskivor. Rosedale är hans sjunde och väldigt nysläppta alster och anledningen till att han är ute på turné. Det blir en radda låtar därifrån. Tunga Devil´s Design inleder kvällen. Tired Old Morning sticker ut, och att döma av kvällens smakprov är det en bra skiva han har gjort. Det bjuds även gamla favoriter som Alchemy från solodebuten och Wicked Son med sitt Led Zeppelin-doftande riff.
Lloyd och hans tre musiker kommer ut på scenen exakt på utsatt tid, spelar i exakt 45 minuter, tar exakt 45 minuter paus och spelar i exakt 45 minuter till innan det blir två extranummer. Bandet, med en svensk trummis längst bak, är väldigt samspelade och Lloyd spelar en rad intressanta solon. Låtarna håller genomgående hög klass. Men ändå. Lloyd tittar mer på gitarren än på publiken. Rör inte en min. Någon spelglädje blir det inte, men bitvis lite dans längst fram och luftgitarr även längre bak i lokalen.
Helhetsintrycket är alltså splittrat. Musikaliskt är det bra, men som konsertupplevelse är det tråkigt. Det enda som händer är att Lloyd plötsligt ler inför extranumren och för all del pratar lite, och bitvis roligt, mellan låtarna. ”Vi ska spela en ny låt som heter Amnesia om vi kan komma ihåg den.” Och nog är det lite snopet att nattens tre sista låtar, två extranummer inräknade, är repriser från första set.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, juli 11, 2016

Reportage: Rockin Jamboree på Tyrolen

I helgen var det tvådagarstillställning Rockin Jamboree på Tyrolen med både DJ:s, dans (St Louis Shim Sham, Lindy hop och swing), en liten marknad, modevisning med kläder från fyrtio- och femtiotal och livs levande musik. Det finns också en imponerande samling husbilar, husvagnar och tält på parkeringen. De trängs dessutom inte helt oväntat med ett gäng amerikanska femtiotalsbilar.  Fredagskvällen var närmast att betrakta som en sex timmars förfest för de som tycker att EN heldag brylcreem är för lite. Kanske kan den fungera som regnskydd också, även om båda scenerna har tak. Arrangörerna kan sin sak. För det regnar bitvis rejält innan ett uppehåll bryter ut framåt kvällen och himlen rent av bjuder på vackra färger.
Musiken sträcker sig över country, rockabilly, soul, rock´n´roll, blues och rhythm´n´blues. Alla som tycker att lilla Memphisbolaget Sun Records är en av musikhistoriens självklara grundbultar (och vem tycker inte det?) kunde se fram mot två dagars julafton. Det sammanhållande temat är att det är musik att dansa, oavsett hur avancerad eller enkel man vill göra den, och vara glad till. Det går bra att bara hoppa och veva med armarna. Det är också en sorts dans. Alla kan vara med! Vissa kan, det ska sägas, dansa på riktigt. Andra tycks ha problem med finmotoriken. Och då inte bara italienska straffläggare.
I musikväg på lördagen var rockabillygänget Terry O´Connel & His Pilots från Stockholm näst sist ut. De blandar in country, blues och jazz och håller tempot uppe. Det är lönlöst att inte försöka dansa loss. Dessutom sviktar golvet så om grannen börjar studsa sprider gunget sig. Självklart använder de ståbas och ett trumset så litet att det är imponerande att trummisen hittar det. Musiken har samma oemotståndliga och oförfalskade charm som Elvis Presleys tidiga inspelningar. De spelar också Just Because, som han gjorde. Scotty Moore ler i sin himmel. Sitting On Top Of The World är en annan höjdpunkt. Men det är svårt att välja. Den vilt dansande publiken längst fram kräver både extra och extra extranummer.
Sedan återstår ett sista treackordsfyrverkeri från Vetlandas Honeyboy Slim & The Bad Habits som det är svårt att få nog av. De kör på knock direkt och förvånar något med en ballad, även om begreppet ballad är relativt. Vid några tillfällen hamnar basisten Sven Andersson i det där Bruce Springsteen-läget där det ser ut som om han blivit galen på riktigt. Det är tyvärr inte alla musiker som alltid ser ut att ha så jämrans kul på scenen. Och hans bandkamrater står inte direkt och sover de heller. Absolut sista låten kommer från Ray Charles, men det visar sig vara lögn. Det blir den absolut tredje sista låten. Den absolut ABSOLUT sista låten denna första Rockin Jamboree blir Mean Woman Blues. Men det är inte heller sant, efter de dåliga vanorna är det dags för en DJ.
Och det kan bero på mörkret som råder mitt i skogen klockan ett på natten, men det ser ut som om kossorna på ängen ger tummen upp. Bara att hålla med.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, juli 07, 2016

Konsertrecension: Den Svenska Björnstammen

Den Svenska Björnstammen 
Tid: Onsdagen den 29 juni. 
Plats: Linnéparken. 
Publik: Cirka 500. 
Längd: 50 minuter. 
Bäst: Kampviljan, både på scen och i publiken. 
Sämst: Regnet känns lite onödigt.
Sommar, sol och folkfest? Nej, kanske inte. Men i alla fall en av tre. Och publiken trotsat regnet och dyker upp trots att alla möjligheter till picknickmys är som bortspolad när Den Svenska Björnstammen inleder årets onsdagar i Linnéparken.
Sedan genombrottet 2011 med Vart Jag Mig I Världen Vänder, fler än 44 000 000 spelningar på Spotify, har de sju i kollektivet från Norrköping hunnit spela in tre skivor.  I kommunens broschyr kallas de ett av landets mest spännande liveakter. Nu ska det i rättvisans namn sägas att regn och onsdagskväll kanske inte är de bästa förutsättningarna, men björnarna kämpar på med den äran. Den rutinerade publiken kommer klädd i regnkläder, ponchos och paraply. Några tappra och/eller mindre vetande kommer med shorts, t-shirt och sandaler. Våga vägra regn? Kanske. När kollektivet säger att det är kul att det kom folk låter de genuint lättade.
Kollektivet, förresten. Ja, de är mer än ett band. De sysslar även med bland annat serier, bildkonst, ljudinstallationer, film och textil. Men någon grafisk formgivning av tyg blir det inte ikväll. Låtarna Ett Fel Närmare Rätt och Trumma Trumma dyker upp tidigt och hjälper till att hålla värmen. Bandet själva är klädda i shorts och t-shirts och ser mer ut som ett gäng vikarierande träslöjdslärare än några som nästan kan mäta sig med Håkan Hellström på Spotify.
Energin smittar av sig, i alla fall längst fram där ett försök till allsång lyckas med Vanligt, även om det inte sprider sig så långt bak i publiken. Det kan förvisso också bero på de numera smått absurda reglerna för volym i tätbebyggt område. Även långt fram går det utmärkt att ha ett samtal i normal ton.
Country presenteras som kvällens rockigaste låt, och visst, basen pumpar på rejält. Vi bjuds på ett helt ny nummer som var tänkt att släppas om två dagar, men det kommer inte hinna bli klart. Sista ordinarie blir fyrtiofyramiljonaren nämnd ovan och den möts av jubel.
Sedan följer ett närmast rörande bevis på att Den Svenska Björnstammen gjort ett bra jobb. Trots regn och plaskande strumpor krävs de på extranummer och avrundar med Mening. Möjligtvis vald för att den klockar in på blott åttio sekunder. Eller för att den är vacker i sin enkelhet och värdig avslutare. Och det finns inga dåliga väder, bara folk som inte kan simma. 

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

fredag, juli 01, 2016

Skivrecension: Lars Winnerbäck

Rock
Lars Winnerbäck 
Granit Och Morän
(Universal)
Betyg: 3
Rockpoet. Vilket hemskt ord. Den svenska rockpoeten gillar naturlyrik, fåglar som sjunger, havet, öppna landskap, grå betong, gärna regnslickad och stora frågor. Gärna retoriska. Vem ÄR det egentligen som tänder stjärnorna? Rockpoeten gillar också sökandet efter mannen/kvinnan som gör kvällen vackrare och är vild i natten. Allt antytt självupplevt. Rockpoeten har tydliga refränger som går att sjunga med i och som det byggs upp inför med dundrande trummor och lagom distade gitarrer.
Lågmälda Möt Mig På Stationerna är en av skivans höjdpunkter med referenser till geografi och årstider. Både Stockholm (”kyss mig på Västerbron när hösten kommer”) och St Petersburg nämns. Blues Of A Salesman handlar om att ha ett lyckligt liv i en värld av sorg, om att turnera (träd, mack, träd, mack, träd, mack, träd) och hemlängtan, om att sakna sitt barn. Om vad det kostar att uppfylla sin dröm.  All heder för att han inte fastnat i att skildra sin uppväxt. Tonårsminnen är rockpoetens nödutgång när idéerna sinar, men Visst Har Vi Glömt funkar ändå med sina fina återkommande pianoslingor.
Lars Winnerbäck, Sveriges svar på Ulf Lundell minus all bitterhet, gör gedigen rock med litterära ambitioner för folk som gillar gedigen rock med litterära ambitioner. Inget ont i det, i sin genre sticker han till och med ut ur mängden med sitt snygga låthantverk, porlande melodier och ovanligt lyhörda musiker. Musikerna är inte lika bredbenta som de uppenbara förebilderna, men poäng för originalitet blir det inte. På väg längs E4:an i sommar är det här förmodligen ändå så mycket hellylle-P4 det går att bli utan att lyssna på P4. Winnerbäck verkar rent av lycklig. Det unnar vi honom.
Lyssna också på: OsslerEtt Brus (2008).

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

onsdag, juni 22, 2016

DVD-recension: Jimi Hendrix - Electric Church

JIMI HENDRIX
Electric Church
Sony Legacy EAN: 0888751433397 (105 min)
Sommaren 1970, samma helg som USAs nationaldag, hölls den andra Atlanta International Pop Festival. Publiken har uppskattats från 200 000 till 600 000, i filmen anges 500 000 – Jimi Hendrix största publik någonsin i USA på det som brukar anses vara den sista stora rockfestivalen. Den hölls i det lilla samhället Byron i Georgia, som än idag bara har runt 3000 invånare. Polischefen minns att Byron bara hade ett trafikljus. Hit kom alltså Jimi Hendrix tillsammans med den drivande trummisen Mitch Mitchell och den återhållne basisten Billy Cox, som båda intervjuas i filmen. Att rubbet filmades var inte så konstigt (bland andra The Allman Brothers Band, Johnny Winter och BB King var också på plats). Men filmrullarna har, något mer oväntat, legat till sig tills nu.
En massa hippies var på plats för att lyssna på musiken och röka makrill och det verkar som att hela ortsbefolkningen var där för att titta också. Inte nödvändigtvis på musikerna så mycket som på publiken, på spektaklet. Riktiga hippies var ovanliga i södern. En intervjuad kommer ihåg att de till och med tog av sig på överkroppen.  Hendrix själv hade en klädstil som stack ut i London. I Byron måste han sett ut som någon från yttre rymden. Och nog är det två världar som möts. Många lokala förmågor tyckte segregation var en bra idé, bland annat den lokala guvernören, och Hendrix såg onekligen misstänkt färgad ut.
Jimi Hendrix spelar en rad klassiker. Fire inleder - och passade förstås med tanke på datumet på att spela sin version av The Star-Spangled Banner. Tyvärr får inte alla de sjutton låtar trion spelade plats i filmen. Bland andra Hear My Train A Comin´ och Message Of Love har fått stryka på foten. Men vi får några av de stora (bland annat Red House, Foxy Lady och Voodoo Child) och några mer obskyra (Room Full Of Mirrors och Freedom).
Ju mer man skruvar upp, desto bättre låter det. Och om Jimi mot slutet av sin allt för korta karriär ibland gjorde ett småtrött (läs drogat) intryck är det här en höjdpunkt att ömt vårda. Han hoppar inte runt lika mycket som på Monterey, tre omöjligt intensiva år tidigare, men är lika förlorad i musiken. Och bara några veckor senare för evigt.

Läs mer om liknande:
Här någonstans finns en recension av Johnny Winters sista skiva
Konsertrecension: Sky High
Så spelar du blues! Hela listan!
Fler liveinspelningar att njuta av i sommar
Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Etiketter: , , ,

torsdag, juni 16, 2016

Iron Maiden på Ullevi

Imorgon är det dags för allsång på Ullevi med Eddie och de där andra sex jag aldrig lär mig namnen på. Det engelska hårdrocksbandet Iron Maiden bildades 1975 och är ute och turnerar med senaste skivan The Book Of Souls. I skrivande stund finns det fortfarande biljetter kvar för er som går och funderar på om ni ska gå eller inte. Hur ska ni annars få se Steve Harris sätta ena foten på monitorn och leka kulspruta med basen? Hur ska ni annars kunna svara sångaren Bruce Dickinson ber publiken att skrika för honom? Och låtarna, låtarna. Låtarna. Mycket nytt och dessutom har de grävt fram Children Of The Damned. I övrigt blir det i stort sett ni-vet-vilka. De kanske inte är bandet som överraskar med sina låtval.
Det kommer med största sannolikhet bli en upplevelse att bära med sig. Iron Maiden är inte kända för att ge 98 procent live. och glöm inte öronproppar!
Eddie är förresten mannen på bilden ovan. Han kom i kontakt med bandet när han fick jobb som busschaufför på första turnen. 

Läs mer om liknande:

Etiketter: , ,