onsdag, april 10, 2019

Konsertrecension: Among Lynx



Among Lynx, Kulturkällaren, Alvesta, 8 april

Det finns så många artister som är noga med att det ska vara på riktigt, som är noga med att det ska vara på stort allvar. Så redan där har Uppsalabördiga Among Lynx vunnit halva slaget. Det spelar nämligen med en stor dos oförfalskad glädje när de framför sin blandning av rock, folk, soul, blues och country. Även när det är måndag i Alvesta. Stilpoäng också för att de använder ståbas (som är ett väldigt vackert instrument) och för att de har en medlem som bara spelar munspel. De är alltså inte en gitarrist som ibland spelar lite munspel. Nej, munspelet finns där hela tiden och har en lika viktig del i ljudbilden som de andra instrumenten. Fyller eventuellt den rollen en orgel skulle kunna ha.
Att de gör ett så samspelat uttryck är ännu mer imponerande med tanke på att de under de senaste spelningarna, besöket i Alvesta är ett av stoppen under en miniturné i Småland som Musik I Syd arrangerar, har en vikarie på sång. Att Anna Svensson Rova, till vardags i Lowbird Highbird, inte är ordinarie går inte att ana sig till. Och dessutom – så sent som i fredags släpptes nya singeln Shameless som försmak inför nya albumet. Den framförs i Alvesta och tillhör spelningens höjdpunkter, även om det inte är direkt brist på sådana. Det händer mycket kring Among Lynx. Inte minst i de egenskrivna låtarna som håller hög klass. 
Tillsammans behärskar medlemmarna (Moa Brandt gitarr, Eva-Mi Ringqvist sång, Elin Öberg munspel, Tove Brandt ståbas och Lina Anderberg trummor) både det lössläppta och det återhållsamma. Stämsången är både finstämd och i kategorin alla-skriker-lite-högre-än-alla-andra-på-samma-gång. Det vore fel att lyfta fram enskilda insatser, för de är ett band som spelar tillsammans, som ett kollektiv, men alla står i centrum någon gång under konserten. Among Lynx är en nåd att stilla be om. Även, som sagt, en måndag i Alvesta.

Läs mer om liknande:
Reportage: Växjö Country Roots Festival

Reportage: Rockin Jamboree #2

Konsertrecension: First Aid Kit

Etiketter: , , ,

torsdag, april 04, 2019

Konsertrecension: Gustav Lundgren Trio med Frida-Hedvig Roth Sandberg

Gustav Lundgren Trio och Frida-Hedvig Roth Sandberg
Plats: PM. 
Publik: Fullt. 
Bäst: Jazzen har en framtid.
Sämst: Lite väl finjazzigt ibland. 
Betyg: 3

Efter en fin vårhelg behölls känslan på måndagkvällen med hjälp av föreningen Jazz i Växjö, restaurang PM och gästande Gustav Lundgren Trio, som i sin tur gästades av Frida-Hedvig Roth Sandberg.
Gustav Lundgren från Stockholm har hyllats som en av Sveriges främsta jazzgitarrister och på sin hemsida går det att ta del av lovord från bland andra George Benson. Det är ungefär som att prisas för sitt melodisinne av Paul McCartney. Lundgren började spela gitarr som tolvåring och även många som inte är bekanta med hans namn har hört honom framföra musik i reklamfilmer på TV-kanaler som sysslar med sånt. Född 1980 har han hunnit medverka på över åttio skivor. Dessutom har han turnerat över stora delar av världen.
Till PM kommer han med sin trio bestående av trummisen Ola Bothzén och basisten Mattias Welin, den sistnämnda från Växjö. De spelar som en trio där alla får plats. Det är inte så att de kompar medans Lundgren spelar solo. De spelar tillsammans, i alla fall oftast. Låtarna blandar och ger. Tekniskt oklanderligt, flinka fingrar. Doftar både soul och gypsy. Franskt. Bossanova. Plötsligt befinner vi oss i Nyhavn en av sommarens vackraste kvällar.
Med sig denna PM-kväll har de också Frida-Hedvig Roth Sandberg. Hon kommer från Växjö, har medverkat i lokala musikaler, och går nu sista året på en gymnasial musikutbildning i Stockholm. Om hon inte fått riktigt alla bitarna på plats än är hon så lovande att det nästan gör ont. Men de riktigt stora slutar aldrig utvecklas. De kommer aldrig riktigt fram, inte mer än korta ögonblick åt gången. För de vill alltid vidare. Att sjunga med Lindgrens trio, som bitvis är lekfullt lösa i kanterna, passar Frida-Hedvig.
När hon kommer ut på scenen och inleder med I Put A Spell On You förflyttas vi omedelbart från Nyhavn till en klubb i Harlem 1956. Rummet blir svartvitt. Röken stiger i slowmotion från cigaretterna. Ja, det är dumt att röka. Men det ser onekligen bra ut på bild.
Det låter som Frida-Hedvig fått hjärtat krossat fler gånger än vad som är rimligt i hennes ålder. Eller oavsett ålder. Rösten känns även när hon inte tar i. Pondusen finns där redan. Stilpoäng, om hon skulle behöva det, för att hon är barfota.
De gör något helt eget av Nina Simones I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free. Att göra Nina Simone kräver sitt mod. För Nina Simone är Nina Simone. Men Frida-Hedvig Roth Sandberg är Frida-Roth Hedvig Sandberg. Det kommer behövas nya kapitel i den stora boken om den svenska jazzens historia.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

lördag, mars 23, 2019

Stå upp: Kristoffer Appelquist

Kristoffer Appelquist: Frågornas Herre 
Plats: Palladium 
Publik: Utsålt
Bäst: Modet i att improvisera en föreställning 
Sämst: Luften går ur lite på slutet 
Betyg: 3

På Kristoffer Appelquists hemsida går det att utan större ansträngning förstå att han testat lite av det mesta. Eller kanske mycket av det mesta. Kort tidslinje: född i Malmö 1975. Komvux 2003. Årets nykomling på Svenska standupgalan 2006. Årets manliga kommer 2012. Medverkan i alla tv-program som finns utom Fråga Doktorn. En onsdag i mars 2019 kom han till Växjö.

Efter att ha turnerat med föreställningarna Krig, Drömmen om Amerika och Kristoffer Appelquist är död är han nu aktuell med Frågornas herre. Det är en improviserad föreställning. Stå upp i frijazzform. Modigt? Korkat? Både och? Det lutar åt modigt. Imponerande också.

Publiken är med på noterna. Det märks oväntat lite av att allt är fritt improviserat, även om Appelquist med största sannolikhet har en och annan stolpe att hålla sig i, anekdoter att dra fram. Publiken är en viktig del av föreställningen. Frågorna kommer från en stor skål. Publiken har fått skriva dem på lappar (några har, påpekar han, tagit med egna lappar hemifrån) innan föreställningen.  Ett udda grepp. Det uppstår en spänning där. Vi kan vara på väg vart som helst, kanske helt utan poäng. Vi kan ha lagt i backen av misstag.

Men Appelquist kör på framåt. Vissa frågor får längre svar, vissa kortare. Ibland blir det lite allvar och det är också okej. Bland annat när han pratar om sina barn. Två som flyttat hemifrån och en som är nyfödd. Lite trams också. Om framtidslego, som kommer vara samma som nu. Vi får också veta att han har inåtbuktade navel. Viktigt att påpeka. Lite om avel och problematiken i att resa i tiden och döda Hitler som spädbarn.

Och allt detta är unikt för ikväll. Det finns något häftigt i den känslan. Just de här närmare 90 minuterna kommer inte tillbaka nästa föreställning. Upplägget påminner om Lindeman, där Hasse och Tage improviserade kring artiklar i dagstidningar. Tage intervjuade Hasse. Ikväll är publiken Tage och Appelquist låter hjärnan snurra. En Lindemansketch brukade hålla på i fem-sex minuter, Appelquist alltså i närmare 90. Energin mattas något mot slutet. Det är både rimligt och begripligt. Modet i att gå upp på scen med publikens frågor som enda manus gör att det är lätt att förlåta honom.

Så trots de små invändningarna är Frågornas herre en imponerande, intressant och rolig upplevelse. Där det är modigt att ställa sig framför över 200 främlingar för att få dem att skratta är det onekligen ett steg i flera håll samtidigt att göra det utan att veta vad man ska prata om.

Läs mer om liknande:


Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

söndag, mars 10, 2019

Föreställning: Anders Jansson

Anders Jansson: Radikal optimist 
Plats: Konserthuset 
Publik: Fullsatt. 
Bäst: Att det inte bara är skämt staplade på varandra. 
Sämst: Folk som tränger sig före i kön.
Betyg: 4

Det har gått arton år sedan Anders Jansson och Johan Wester slog igenom med Hip Hip!. Denna snöiga februaritorsdag kom Jansson på besök med sin humorshow Radikal Optimist, nittio minuter med högt tempo, många skratt och ännu fler ämnen.

Vad som gör att Jansson kallar det humorshow snarare än stå upp är oklart. Ljudeffekterna? Rekvisitan? Men det är humor och show. På inget sätt alltså falsk marknadsföring. Janssons styrka är den nyfikna framtoningen och att det är uppenbart att han har kul på scenen. Det kan bero på att han inte är från Stockholm, inte tar för givet att en karriär i media är något han fötts till som ett oundvikligt öde. Det går att ta mannen ur Staffanstorp, men inte Staffanstorp ur mannen. Och vad våra lokalpolitiker än vill är Växjö närmare Staffanstorp än Stockholm, inte bara geografiskt.

Oavsett vilken klang ordet studentikost har så är Jansson det på ett positivt sätt. På samma sätt som Hasse & Tage var det. Han närmar sig ämnena både analytiskt och storögt, har ett genuint nyfiket nördigt sätt att se på livet. För det är sitt liv han tittar på. En självbiografi i humorform. Porslin, Wham!, låskolvar och tyska nudister. Glasögon. Underbart trams. Lite politik utan att vara politisk.

Ibland går det att skratta både åt honom, med honom och med och åt oss själva. Jansson förvandlar snabbt den stor salen till ett trevligt vardagsrum. Det är så skickligt gjort att det är lätt att missa hur skickligt det verkligen är.


Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

måndag, februari 18, 2019

Konsertrecension: Goran Kajfes Tropiques med Christer Bothén

Goran Kajfes Tropiques med Christer Bothén 
Plats: Kafe De Luxe 
Publik: Ett femtiotal. Alla stolar upptagna. 
Bäst: Att bli påmind om varför man älskar musik. 
Sämst: Att mycket annan musik framstår som tråkig i jämförelse. 
Betyg: 4

Förutom att göra skivor under namnet Goran Kajfes spelar han i Oddjob, Nacka Forum, Fire! Orchestra, Angles 9, Pan-Scan Ensemble, La La Lars och Magic Spirit Quartet. Och 2017 måste han fått några timmar över. Då debuterade den konstellation han kallar Tropiques.
En februarifredag två år senare spelar de i Växjö. Debuten hette Enso och innehåller bara en (1) låt, också kallad Enso. Den håller på i femtio minuter. Uppföljaren Into The Wild har fem spår och är rykande färsk. På scen finns Goran Kajfes på trumpet och synth, Alexander Zethson på piano, orgel och synth, Johan Berthling på kontrabas och Johan Holmegard på trummor, samt gästen Christer Bothén på basklarinett.
För att försöka beskriva det här på ett eventuellt begripligt sätt är musiken av den sorten där det å ena sidan , a: inte händer så mycket, men å andra sidan, b: händer väldigt mycket. Om inte i musiken så i alla fall i hjärtat och hjärnan på den som lyssnar. På den som koncentrerar sig. Det är motsatsen till stå och snacka med ett gäng kompisar och dricka öl-musik. Det börjar med att de letar efter en rytm, känner sig fram, hittar den, och kommer igång. Svårlyssnat? Nej.
Upplevelsen kan ses som en protest mot nyaintryckhelatidennunununästanästanästa-mentalitet. Något som kräver tålamod. Som tar det lite lugnare. Om ett ackord vill hålla på några minuter så håller ett ackord på i några minuter. Många minuter. En hel konsert. Mitt i alla utsvängningar, eller möjligtvis insvängningar, är det väldigt koncentrerad musik. Yvigt och linjärt samtidigt. Varsamt. Vänligt men bestämt. Ömsint. Böljande. Monotont. Varierat. Drivande. Kompromisslöst. Rogivande. Kontemplativt. 
 
Musiken segrar. Tålamod lönar sig. Jazzen lever. Och den sparkar som en häst.


Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

måndag, februari 11, 2019

Konsertrecension: Honeyboy Slim & The Bad Habits

Honeyboy Slim & The Bad Habits 
Plats: Kafe De Luxe 
Publik: Fullt efter paus. 
Bäst: Draget - ojojoj - och spelglädjen. 
Sämst: 50 minuters paus och 70 minuters konsert. 
Betyg: 4

Öronproppar? Check. Vätskekontroll? Check. Tokdans? Check. Den så kallade plattan i den så kallade mattan? Check. Är det Vetlandas Honeyboy Slim & The Bad Habits som spelar live en fredag i en svettig källare? Japp.
Det är lätt att trilla i fällan och bli lokalpatriotisk, men det behövs inte i det här fallet. Kvartetten är ruskigt bra, att de råkar  vara någorlunda lokala är en slump. Rent musikaliskt är det Beale Street i Memphis i mitten av femtiotalet där vita småkillar som Elvis och Jerry Lee hör och ser saker de aldrig kunnat föreställa sig. Det är Reeperbahn i början av sextiotalet när okända gäng från Liverpool, och då inte bara Rory Storm & The Hurricanes, rock´n´rollade hela natten med hjälp av piller som gjorde dem till jättekula typer.
Honeyboy Slim & The Bad Habits jobbar på sin första fullängdsskiva, det blir några smakprov därifrån, efter att ha släppt några singlar och dessutom ha börjat spela fler egna låtar med rötterna djupt rotade i den tradition de dyrkar. 
Deras covers är smart valda, inte de mest sönderspelade. Ingen Johnny B. Goode eller Tutti Frutti. Och det är tacksamt. De kan andra harva. Här grävs djupare än så. Mest kända låten är Bo Diddleys Road Runner. Basisten Sven Andersson skriker så högt att han inte behöver någon mikrofon.
Honeyboy Slim & The Bad Habits är en orgie i kärlek till femtio- och sextiotalsrhythm´n´blues, men inte på det sättet där det ska vara rätt frisyrer, spexiga solo med ståbas och rosa skjortor  - utan på det roliga sättet där låtarna framförs som det en gång var tänkt, med en känsla av att musiken blir roligare om den tas på allvar. Passa på att njuta. På ett sätt där inget förutom nuet spelar någon roll, inte som mysig nostalgi. Honeyboy Slim & The Bad Habits är helt ointresserade av nostalgi.
De älskar att spela skiten ur sina låtar och få väggarna att vibrera. De är glada som ett gäng grisar som rullar sig i vårens första lera. Och publiken rullar sig med dem. Sista halvtimmen är fem granar.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

torsdag, januari 31, 2019

Jazzguide Växjö och Alvesta våren 2019

“Jazzen är inte död,” konstaterade Frank Zappa i ett ofta använt citat. ”Den luktar bara lite konstigt.” I så fall kommer det lukta konstigt i Växjö och Alvesta under våren. Den svenska jazzen mår nämligen utmärkt, särskilt live.
Kafé De Luxe och föreningen Jazz i Växjö går ut hårt med Goran Kajfes Tropiques den åttonde februari. Kajfes är en av centralgestalterna i den samtida svenska jazzen. Kanske är han mest profilerad genom Oddjob. Kan Kajfes ens själv hålla reda på alla band han är med i?
Vissa vill minsann att jazzen minsann ska låta som den minsann alltid gjort och då kan det bli svårt. För den röda tråden med Kajfes olika grupper är att det blandas och ges hejvilt. Alltså jazz även för er som tror att ni inte gillar jazz. Jazz för er som kanske också gillar rock, hög volym, pumpande bas och långt hår. Eller något helt annat. Med sig på basklarinett har de musikern och konstnären Christer Bothén.
Vill ni veta mer om Kajfes – och det vill ni väl? – rekommenderas musikpodden Jag Spelar För Livet där han bland annat berättar om sin förmåga att ständigt bilda nya band. Eller kanske snarare sin oförmåga att ständigt INTE bilda nya band.  
Även på Palladium inleds jazzvåren med stil. Trettonde februari gästar nyligen skivdebuterande Johan Lindström Septett med Music For Empty Halls. Lindström är förmodligen mest från Tonbruket, men har nu ett projekt med bland andra Jonas Kullhammar och Per ”Texas” Johansson. Det kan bli vad som helst utom tråkigt.
I Alvesta börjar våren 23 februari med även de färska Soundscape Orchestra som blandar fusion och funk som de förnyar med värme och kärlek. Det fortsätter nionde mars med norska Hanna Paulsberg Concept & Magnus Broo. Saxofonisten Paulsberg släppte sitt fjärde album förra året och ett hett tips är att det blir svårt att sitta still när hon och bandet tutar loss. Om inte det vore nog är deras gäst Broo smålänning med rötter i Husqvarna. Han medverkade även på Hanna Paulsberg Concepts album Daughter Of The Sun som släpptes i höstas.
Den 23 mars gästar pianisten Sebastian Bergström med sin Oya Sextett som spelar jazz med afrikanska inslag, inspirerat av  sydafrikanen Chris McGregor som flyttade till England på sextiotalet. I bandet ingår bland andra Anna Högberg på sax. 27 april blir det Here´s To Us, med den spännande uppsättningen sax, flöjt, trumpet och bas.
Om vi ska fortsätta på Frank Zappas linje finns det alltså många goda skäl till att det kommer lukta lika konstigt som det låter bra i Alvesta och Växjö under våren. Väl mött!

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

onsdag, januari 30, 2019

Bokrecension: Metallica - Sorgespel & Segertåg

Metallica: Sorgespel & Segertåg (Det Svenska Perspektivet)
Fredrik Brolin
(Gain)
Lördagen den 27 september 1986 kommer alltid vara ett av de viktigaste datumen i historien om det amerikanska hårdrocksbandet Metallica. De var på väg från en konsert på Solnahallen i Stockholm till nästa stopp på Saga i Köpenhamn. I Fredrik Brolins nyutkomna och välskrivna bok Metallica – sorgespel och segertåg, som handlar om bandets spelningar i och relation till Sverige och Sveriges relation till bandet, berättas att det bara tre dagar tidigare när de spelade i Lund var så varmt att folk låg på gräsmattorna och drack öl.
Men vid sju på morgonen den 27 september var temperaturen enligt väderstationen vid Hagshult minus 8,4 grader. Det är än idag inte fastställt vad som hände med bandets turnébuss på E4:an vid Dörarp utanför Ljungby. En isfläck? Somnade chauffören?
Innan avfärd från Stockholm hade Metallica dragit kort om vem som skulle få sova på vilken plats i bussen. Basisten Cliff Burton drog högst och valde att byta plats med gitarristen Kirk Hammett. Burton tog platsen längst fram, bredvid sångaren och gitarristen James Hetfield. När bussen fem-sex timmar senare körde av vägen och välte i diket trycktes Burton mot fönstret. Rutan gick sönder och han slungades ut. Bussen landade på honom. Han blev 24 år gammal.
Hetfield hade vaknat under natten och flyttat längre bak. Sångaren höll på att bli förkyld och ville slippa draget. Han klarade sig undan med skrapsår.      
Brolin har pratat med räddningspersonalen från Ljungby och Värnamo som var först på plats. Några av passagerarna fördes till Ljungby lasarett. Bandets danska trummis Lars Ulrich blev hämtad av sina föräldrar. Fem år senare berättade Hetfield i en intervju att gruppen aldrig mer åker buss på turné.
Måndagen den 29 september hade Smålandsposten rubriken ”Metallicas basist omkom” och ett foto av bussen på framsidan. Ironiskt nog innebar dödsfallet att de fick mer uppmärksamhet än någonsin tidigare i svensk media.
Det tog bara en månad innan Metallica stod på scen igen. Nya basisten Jason Newsted hade snabbrekryterats och skulle under sina nästan femton år som medlem utstå mycket spott och spe. Vill ni veta hur hans avhopp, andras missbruk och allas kommunikationsproblem hanterades rekommenderas dokumentären Some Kind Of Monster från 2004.
Den 30 september 2006 avtäcktes en minnessten till Cliff Burtons minne på olycksplatsen. 300 personer och media närvarade vid ceremonin. Då var Metallica, mot alla odds med tanke på vilken extrem musik de spelar, sedan länge ett av världens största band.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

söndag, januari 13, 2019

Per Gessle 60 år

Det finns artister som till varje pris vill provocera och sedan finns det artister som är på ständig jakt efter den perfekta treackordslåten. Texterna handlar om kärlek, refrängen bör innehålla en lagom dos tra-la-la och kanske kan man slänga in ett hej också. Att det är den sistnämnda kategorin som verkar mest provokativ är säkert en ren slump. Medans de utstuderade provokatörerna oftast bara lyckas reta upp den kristna högern lyckas Per-Håkan Gessle från Halmstad regelbundet reta halva Sverige bara genom att släppa ny musik. Testa själv att säga att du gillar hans musik och se hur lång tid det tar innan någon blir irriterad. Och då behöver man inte ens nämna frisyrerna.
I veckan fyllde han sextio och avslöjade att det är han som ligger bakom projektet Mono Mind, som hittills varit relativt okänt i Sverige men redan haft listframgångar i bland annat Frankrike och USA. Ännu en anledning att gratulera!
Dagen till ära listas hans tre bästa skivor.

Gyllene Tider  - Moderna Tider (1981)
Förmodligen den bästa Tom Petty & The Heartbreakers-skivan någonsin av ett band med tre medlemmar från Harplinge. En skiva där nästan alla låtarna - än idag - låter som hits och nästan hälften är klassiker i sin genré. Här blandas brinnande hjärtan med den eviga smärtan, leva livet (livet livet) med funderingar som man har när man just fyllt tjugo och ska skapa en egen identitet. Samt lite sex och sökande efter närhet, lägg till detta en lagom dos vemod och lite extra glimt i ögat. Om inte bandet fått en stor och högljudd skara småtjejer efter sig hade de förmodligen inte varit så bespottade idag.

The Lonely Boys - The Lonely Boys (1995)
Expressenjournalisten Mats Olsson skrev boken De Ensamma Pojkarna om ett fiktivt popband på sextiotalet och det slutade med att Nisse Hellberg (Wilmer X) och Per delade på ett soundtrack. 24 år senare kan man säga att det låter mer 1995 än 1965 om produktionen, men det går inte att ta miste på spelglädjen och det stora hjärtat för gamla knastriga vinyler. Här gömmer sig också några av Gessle bästa låtar. Titelspåret, I Wanna Be With You, Apple In The Mud (Oh , baby after all/ We seem to be like John & Paul/ A rubber soul/ A beautiful team) och Genius Gone Wrong sitter lika snyggt som The Beatles pannluggar brukade göra.

Per Gessle - Mazarin (2003)
Den varma akustiska ljudbilden, långt ifrån det oftast kalla maskinella Roxette-soundet, kombinerat med personliga texter gör detta till hans förmodligen mest älskade skiva - till och med gubbdiscon Spegelboll fungerar. Här Kommer Alla Känslorna (På En Och Samma Gång) blev sommarens hit och en i sista minuten planerad turné blev årets största. Trots alla framgångar han upplevt verkade han genuint rörd av framgången. För första gången kändes det också som om han togs på allvar i media. I intervjuer fick han prata musik i stället för pengar och när han upprepade att det var den skivan han var mest nöjd med lät det som han menade det. Dessutom är Tycker Om När Du Tar På Mig kanske hans bästa låt. Tack för konserten i Kalmar!

- Du sjunger mycket om kärlek, du har inte funderat på att sjunga om något allvarligare?
- Det finns väl inget allvarligare än kärlek?

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, december 31, 2018

Konsertrecension: Timo Räisänen

Timo Räisänen
Kafe De Luxe 
Publik: Fullt.
Bäst: Spel- och publikglädjen.
Sämst: Det blir bitvis lite roliga timmen över det.
Betyg: 3 
Jesusfaktor: 1
Tomtefaktor: 2
Fredagskväll på ett utsålt (det vill säga 140 personer) Kafe De Luxe betyder fest. Denna kväll är rubriken ”Timo Räisänen tolkar julen”. Exakt så blir det. Jullåtar i kubik. Och långa mellansnack. Och allsång. ”Det blir bara publikfrieri, inga krusiduller”, förklarar han. Okej. Då åker vi.
Med sig har Räisänen musikerna Rebecka Tholerus på kontrabas (alltid stilpoäng för kontrabas) och Pär Öjerot på bland annat gitarr. Publiken är definitivt och väldigt bokstavligt med på noterna. Många har förmodligen jobbat sin sista dag för i år och kanske till och med luktat på glöggen. 
De inleder med en långsam och härligt jazzig Ser Du Stjärnan I Det Blå? och fortsätter med en hillbillyversion av Stilla Natt som verkar ligga i en något för hög tonart och följs av jubel. Om just Räisänen är den sorten som behöver uppmuntras är oklart. Han är inte Dylantypen som gömmer sig bakom trummorna. Inte för att det finns några trummor, men ändå. Han är glad som ett sockerrusigt barn. Den känslan får man också av en snabbtitt på hans karriär. Han har hoppat runt och testat saker, till synes väldigt förtjust i utmaningar och högt tempo. Inte rädd för att riskera att halka lite snett. Kanske är den balansgången en del av charmen. Jag Såg Mamma Kyssa Tomten blir en märklig mardrömsvisa. Tänd Ett Ljus korsas med Stand By Me.
Han berättar att han brukar sjunga I´ll Be Home For Christmas när han är full på hotellrum och längtar hem. Den framförs i en väldigt blå version med lyriskt gitarrspel av Öjerot som når längre in än något annat under konserten. Originalet gjordes 1943 av Bing Crosby. Happy Xmas (War Is Over) blir också allsång. Tyvärr är det inte krig bara en gång om året. Fairytale Of New York då? Självklart. I sista låten Last Christmas får publiken bassning för att de inte kan vissla. Sämst hittills, lyder Räisänens skämtsamma omdöme.
Det är förstås en smart genväg att sjunga så många låtar som alla känner igen. Räisänen blir ibland mer lekledare än sångare. Det är oftast inte en konsert att bli berörd av. Möjligtvis en höjdpunkt för alla som är på humör för lite julspex och en grimasch i mungipan. 
Oavsett vilket är inlevelsen och glädjen svår att värja sig mot. Betyget bygger lika mycket på publiken som på musiken. Och varför inte? 

Bonusrecension som jag tydligen inte lagt upp (från sommaren 2015): 
Timo Räisänen
Plats: Linnéparken.
Tid: Onsdagen den 24 juni.
Längd: 70 minuter.
Publik: Cirka 350.
Bäst: Låtarna, arrangemangen och spelglädjen.
Saknade mest: En och annan favorit saknas onekligen.

Himlen Är Oskyldigt Blå, lyder en av låtarna Timo Räsinänen sjunger. En av konsertens höjdpunkter och en av bröderna Gärdestads - ni glömmer väl inte storebror Kenneth som skrev texterna? -  vackraste låtar. Att himlen är blå är väl att ta i. Att den är oskyldig är också att ta i. Men Himlen är skyldig till tolv nyanser av grått är inte en lika vacker titel. Även Sol, Vind Och Vatten framstår nästan provokativ i det väder juni så här långt bjudit på. Men ändå. Vi är inte här för att klaga på vädret. Och det regnar inte. Alltid något. Det är betydligt trevligare att fokusera på musiken. Ted Gärdestad var bara 15 när han slog igenom 1972 med debutsingel Jag Vill Ha En Egen Måne (som inte framförs). Bara nio år senare drog han sig tillbaka, även om han gjorde comeback på nittiotalet.

- Fan vad jag tjatar, påpekar Räisänen som föddes 1979. Det tar ett tag innan första låten Viking kommer igång eftersom Räisänen gärna vill förklara hur idén uppstod och lite annat. Han var gitarrist i Håkan Hellströms band men har också hunnit släppa sex skivor på engelska i eget namn. Hans musik har ofta varit skramligare än Ted Gärdestads, men tolkningarna görs med mycket kärlek och lagom mycket respekt. Med sig på scen har han Martin Schaub - som också kom med idén och står för arrangemangen - på gitarr och klaviatur och Martin Holmlund på ståbas.

Trion blandar klassiker med mer okänt, även de mindre kända låtarna känns som klassiker. Bland annat får vi Chapeau-Claque med engelsk text, då kallad Hollywood, och Universum. Teds kärlek till The Beatles blir tydlig; han får in influenser från många stilar (bland annat pop, rock, funk, jazz, visa, gammeltjo) men på ett så självklart sätt att det är lätt att missa. Allt framstår som otvunget i händerna på de som kan. Under avslutande För Kärlekens Skull är det inte bara jag som torkar kinden - trots att det inte regnar.

Musiken är vacker, lekfull, gripande och svängig. Lägger man till Räisänens mellansnack tillkommer även lätt förvirrat och väldigt charmigt. Att brödernas låtar är välskrivna visste vi. Arrangemangen tydliggör hantverket, skivorna blev ibland överproducerade. Trion älskar uppenbarligen låtarna och att spela tillsammans. Och musikens kraft fortsätter att imponera. Vad mer kan man begära av en mulen onsdag i juni?  

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

söndag, december 23, 2018

Konsertrecension: Markus Krunegård

Markus Krunegård 
Kafe De Luxe 
Publik: Utsålt sedan länge. 
Bäst: Kärleken och atmosfären. 
Sämst: Ljudet. 
Betyg: 3

Hur många Markus Krunegård behövs det för att byta en glödlampa? Okej, det kanske inte är en relevant fråga. Men det behövs bara en för att fylla Kafe De Luxe en fredagskväll.
Med sig i bagaget har han en rejäl dos spelglädje, ett lagom skramligt fyra personer starkt band och senaste skivan I Huvet På En Idiot, I En Bar, På En Ö, I Ett Hav, På En Ö, I En Bar, I Huvet På En Idiot”. Ja, den heter verkligen så. Dessutom har det gått tio år sedan solodebuten Markusevangeliet. Och i april nästa år fyller han 40. Men först är det helg i Växjö och källaren är som sagt full, publiken huvudsakligen obetydligt mindre så. Stämningen är lite på den nivån att luften i lokalen håller på att ta slut redan innan första ackordet i Ben, Kött Och Känsler. Alla kan texten. Everybody Hurts fortsätter. Alla kan texten. Hela Livet Var Ett Disco. Alla kan texten. Och så håller det på.
Senaste skivan behandlar delvis den utbrändhet med sjukskrivning han drabbades av förra året. Synd att de oftast väldigt ordrika texterna, fulla av originella bilder och liknelser, försvinner i mixen. Ni behöver bara läsa albumtiteln ovan för att förstå att Krunegård har ett eget språk. Lyssnar man bara på musiken låter det betydligt muntrare. Mellan låtarna pratar Krunegård med publiken och lyckas ordna en avslappnad stämning, som om vi alla befann oss hemma hos en gemensam bekant. Han prickar in både skratt och allvar.
Till kvällens höjdpunkter hör OAOAE Vi Förlorade och Tur Att Vi Lever Samtidigt, båda hämtade från senaste albumet. De nya låtarna har bara tre månader på nacken men tas emot med samma glädje som de äldre favoriterna. Publiken är från tjugoårsåldern och upp till ungefär i samma ålder som artisten. Texterna kan relateras till. Det märks med all tydlighet på publikens inlevelse.
För snart tre år sedan spelade Krunegård i Växjö i ett mer avskalat och intimt format. Då kom texterna fram på ett annat sätt, publiken satt ner och det var en helt annat upplevelse. Denna fredagskväll blir det fest, och den har börjat redan innan konserten. Möjligtvis träffade hans förra konsert hårdare. Den var mer nyanserad och hade hans låthantverk i centrum. Nu är tempot och volymen högre. Plattan i mattan. Det är ju fredag och allsång für alle. Och ingen går hem besviken.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

torsdag, december 20, 2018

Konsertrecension: Moneybrother

Moneybrother 
Växjö teater 
Publik: Strax över 300. 
Bäst: Passionen. Humorn. Värmen. Musikglädjen. 
Sämst: Alla favoriter som saknas. 
Betyg: 4

Nyligen kom Anders Wendins nya album Det Är De Dagarna Jag Vill Sjunga Om. Faktiskt hans första på svenska med egna låtar under namnet Moneybrother. På onsdagskvällen spelade han akustiskt med två medmusikanter och en konstutställning på Växjö teater.
Moneybrother blev snabbt omtalad för sina euforiska livekonserter och jämförelserna med en känd New Jersey-bo vi kan kalla Bruce duggade tätt. I själva verket var det nog snarare så att de hade gemensamma soulfavoriter än att Wendin spelat sönder Born To Run. Men känslan av att alla känslorna ska in i varje stavelse finns där. Han inspireras av den korsning där The Clash, Otis Redding och The Ronettes sjöng och dansande hela natten tills morgonrusning satte stopp. Nu har Cornelis lagts till också.
Femton år efter genombrottet har Wendin blivit vuxen, fått några av de ärr livet oundvikligen för med sig och sänkt tempot något. Hittat ett delvis nytt uttryck. Han har blivit en egentligen ganska märklig blandning av soul, country och svensk vistradition som ändå framstår som fullt logisk. Och i det nerskalade bandformat (trion varvar gitarr, mandola, klaviatur, fiol, trummor och annat) han nu är på turné med hittar han nya låtar även i de gamla. Rösten finns kvar, den som inte vill få hjärtat krossat fler gånger. Den som vill försöka en gång till. Och som tror att det denna gång verkligen kommer lyckas. Och denna kväll på teatern lyckas han. Rejält. Publiken äter  ur hans hand från början till slut. Snälla, bara en låt till.
 
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

fredag, december 14, 2018

Konsertrecension: Mora Träsk

Mora Träsk
Araby Park Arena
Publik: 280, samtliga barn oavsett ålder.
Bäst: Så mycket kortväxt livsglädje. Underbart.
Sämst: Att inte alla artister har så kul på scenen.
Betyg:
Mora Träsk. På söndagen lockade denna svenska kulturinstitutionen barn från tre generationer att leka, klappa takten, jaga tiger, sjunga med eller bara sitta och njuta. Men de som lyckas sitta still är lätträknade.

Moras Träsks hemsida går det att läsa att de sålt närmare en och en halv miljon skivor. Få svenskspråkiga band når upp i de siffrorna. De har sällskap med bland andra Gyllene Tider och Kent, även om de Mora Träsk-låtar som handlar om hur jobbigt det är att gå på högstadiet är lätträknade. På hemsidan lär vi oss också att var tionde musik-DVD som säljs i Sverige är med just Mora Träsk. Ingen dålig statistisk.

Bandet bildades 1971 (vill ni höra mer om hur det gick till finns det just nu en bra dokumentär om bandets historia på Sveriges radios hemsida) och då som nu är det Leif Walter som är lekledare. På turnéerna kompas han av antingen Felix eller Ingemar André.

Mitt i all glädje som fyller arenan är det kanske just Walters glädje som imponerar mest. Efter mer än 5000 (!) liveframträdanden ser han ut att ha minst lika kul som barnen. Han ger sken av att älska varje sekund. Det är svårt att inte bli varm i hjärtat. Duon har även uppträtt i Kalmar tidigare under dagen, men glädje växer av att delas.

Det blir en rejäl dos klassiker. Faktiskt bara klassiker. Fader Abraham, Klappa Händerna och Tigerjakten radas upp. Det går inte ens att läsa titlarna utan att börja sjunga och klappa händerna. När barnen ska hänga med i vänster fot, höger fot, vänster hand, höger hand ser de ut att vara närmast euforiska. Ljuden och rörelserna i Tigerjakten uppnår samma effekt, även bland de lite större barnen som samtidigt försöker anteckna för de har en recension att skriva. Alla kan texterna och rörelserna. Det är rent av svettigare än Iron Maiden på Sweden Rock Festival och med i alla fall bitvis ett ännu högre tempo. En annan sak de har gemensamt är att många låtar går snabbare och snabbare. Plus att vi får peta oss i näsan i en vers. Och i en av de få lugna stunderna härmar vi granen Alfred som är trettio meter hög och står någonstans mellan Växjö och Älmhult.

Efter 45 minuter är både konserten och publiken slut, men alla verkar vilja ha mer. Barnen är trötta och glada, de vuxna ler och Mora Träsk själva har spridit ytterligare en rejäl dos glädje. Det är som ett sockerrus helt utan socker. Dags att ge sig ut i det regniga decembermörkret igen. Men först, allihopa: Och de åt och drack, och de drack och åt - OCH SEN GJORDE DE SÅ HÄR!

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,