söndag, oktober 04, 2020

Bruce Springsteen & The E Street Band - ett kärleksbrev till ett kärleksbrev

Två låtar har släppts som försmak på den kommande skivan med Bruce Springsteen & The E Street Band. Ghosts, den ena av de två, låter som om den är gjord av någon som älskar The E Street Band nästan mer än något annat. Och kanske är det så att det är Bruce själv som är världens största E Street-fan. Den prickar av alla bandets kännetecken, möjligtvis utom klockspelet (om det inte är jag som blivit lomhörd av volymen). 

Den börjar direkt med Max Weinbergs dundrande trummor innan en vägg av gitarrer kraschar in. En refräng som förkunnar I´m alive, ett konstaterande nog så viktigt i dessa tider. Steve Van Zandts stämsång. Textrader om att bandet lägger i överväxel. Roy Bittans ensamma piano. Meet you, brother and sister, on the other side. En inräkning (ingen tycker om att räkna till fyra lika mycket som Bruce Springsteen) som följs av ett litet orgelsolo som i sin tur följs av ett saxofonsolo (inte en slump att de två kommer efter varandra, både Danny Federici och Clarence Clemons har lämnat oss) som i sin tur - förstås - följs av en lalalalala-refräng. Kanske är sex minuter lite i mesta laget, men så är The E Street Band inte kända för att underdriva speltiden. Ingen som älskar New Jerseys mest kända Fender Telecaster-ägare kommer kunna motstå det här.

Det här är, kort sagt, ett kärleksbrev till och från världens bästa barband - från världens bästa barband. One, two, three, four!

Albumet Letter To You släpps 23 oktober. 

 

Läs mer om liknande:

Bruce Springsteen för nybörjare

Artikel: En flod av musik från Springsteen  

Kanske lite udda fakta om Bruce Springsteen

Etiketter: , ,

söndag, augusti 23, 2020

The Sound Of Silence x 3

Hur många låtskrivare har haft med samma låt på tre skivor i rad?

Simon & Garfunkel debuterade med albumet Wednesday Morning, 3 AM hösten 1964. En handfull av låtarna var skrivna av Paul Simon, några var trad arr och en var en Bob Dylan-cover. Simon var också en av de första som fick dras med epitetet ”den nya Dylan”. Skivan gjorde inget väsen av sig och duon gick skilda vägar, varken för första eller sista gången. Art Garfunkel studerade konsthistoria och matte på Columbia University medans Simon åkte till England och försörjde sig som folksångare.

Sommaren 1965 resulterade det i skivan The Paul Simon Songbook som, i alla fall då, bara släpptes i England. Albumet innehåller Simon med gitarr och tolv låtar. Att två låtar är skrivna av en Paul Kane får vi ta med en nypa salt, det var helt enkelt en pseudonym för, tja, gissa vem? Paul Simon. Han var nämligen väldigt förtjust i filmen Citizen Kane och det sägs vara anledningen till namnet.
Det är nu någonstans som Simons lycka vänder. The Paul Simon Songbook blir förvisso en lika stor framgång som Simon & Garfunkels debut (det vill säga ingen framgång alls), men producenten Tom Wilson har återupptäckt låten The Sound Of Silence. Wilson är producent på skivbolaget Columbia och har haft betydande framgångar som producent bakom Bob Dylans album Bringing It All Back Home och dess singel Subterranean Homesick Blues samma vår (och dessutom Like A Rolling Stone som verkligen innebar ett genombrott för Dylan på singellistan med en andraplats senare under sommaren). 

Wilson ser nu en möjlighet att göra samma sak med The Sound Of Silence, det vill säga att lägga ”popinstrument” på vad som i dåtidens öron är folkmusik. The Sound Of Silence, samma version som ingen brydde sig om på Wednesday Morning, 3 AM, släpps nu med Wilsons i efterhand pålagda elgitarrer, bas och trummor. Detta utan att varken Simon eller Garfunkel informeras. Singeln börjar klättra på listan. Simon är först motvillig till att åka hem när han nås av nyheten ("ni håller på att få en hit!"). Han trivs i Europa. Det har gått över ett och ett halvt år sedan han sjung in den med Garfunkel. Plus att han ändå gjort en ny version på sin soloskiva.
I januari 1966 når låten, i versionen med Tom Wilsons nya arrangemang, förstaplatsen på Billboardlistan i USA, nästan ett halvår efter att den släpptes. Simon har, inte helt oväntat, återvänt hem till USA vi det här laget. I slutet av samma månad släpps den återförenade duons andra album Sounds Of Silence. Fem av låtarna från Paul Simons engelska skiva dyker upp i nya versioner (ytterligare tre dyker senare samma år upp på deras nästa album Parsley, Sage, Rosemary & Thyme). Homeward Bound är en av de helt nya låtarna som spelas in. Den släpps som singel och handlar om Simons liv i England. I England och Europa är den med på Sounds Of Silence, i USA får den vänta till nästa album.
 
I'm sitting in the railway station
Got a ticket for my destination
On a tour of one-night stands
my suitcase and guitar in hand
And every stop is neatly planned
for a poet and a one-man band
-Homeward Bound
 
Sounds Of Silence blir en stor framgång och når som bäst nummer 21 i USA och plats 13 i England. Förvisso blygsamma listplaceringar jämfört med bandets senare album, men ändå ganska bra för en duo som hunnit lägga ner efter den - ursprungligen - uteblivna framgången.
Och tack till producenten Tom Wilson som hörde något i (låten) The Sound Of Silence. Det var den som gjorde att Simon & Garfunkel fick skivkontrakt med Columbia och som, några gitarrer, bas och trummor senare, gav duon sitt genombrott. Det var också låten som avslutade Paul Simons sista konsert på svensk mark 2018. Han var, förstås, ensam med gitarr på scenen.
Skivan duon släppte efter Parsley, Sage Rosemary & Thyme var soundtracket till The Graduate och var i praktiken närmast en best of. Även där fanns The Sound Of Silence med. Skivan blev ytterligare ett kliv uppåt för duons popularitet och innebar att The Sound Of Silence varit med på fyra av fem skivor som Paul Simon satt sitt namn på. Inte illa.
 
Läs mer om liknande: 

Etiketter: , , , , , ,

måndag, juli 06, 2020

Ringo Starr 80 år

Det finns två dominerande åsikter om Ringo Starr. Dels alla Beatlesnördar som bestämt hävdar att han är världens bästa trummis, dels alla kritiker som kommer med de vanliga argumenten. Ett av de allra vanligaste är att folk drar fram ett påstått John Lennon-citat. På frågan om Ringo var den bästa trummisen i världen ska Lennon ha sagt "Ringo var inte ens den bästa trummisen i The Beatles." Men det var inte Lennon som sa det. Det var den engelska komikern Jasper Carrott som sa att Lennon sagt det.
Att Ringo är en dålig trummis är en åsikt många har, främst, misstänker jag, för att det är en åsikt man förväntas ha. Och visst, det är en demokratiskt rättighet att ha fel - och en annan, antar jag, att ha åsikter utan att ha fakta.
Många trummisar tycker att Ringo Starr är en av de bästa trummisarna och att han dessutom har en unik stil. Det sistnämnda är rent objektivt sant. Han är nämligen vänsterhänt men har alltid spelat på ett trumset uppställt för en högerhänt. Det betyder att många av hans så kallade fills spelas spegelvänt mot hur de egentligen "ska" spelas.
Det är också lätt att missa att han, särskilt under andra halvan av The Beatles karriär, rent musikaliskt spelade i - minst - tre olika band samtidigt. Lennon och Paul McCartney hade rent stilistiskt vuxit ifrån varandra. Dessutom hade George Harrison börjat skriva mer och mer och bidrog med ytterligare en sorts låtar. Ringo förväntades spela rock, pop, blues, rhythm´n´blues, country, schlager, psykedelia, jazz, soul, ska, music hall, indiskt och andra genrer som fortfarande väntar på att definieras. Och han sätter inte ett slag fel. Sug på den.
Han är den sortens musiker som inte spelar för egot, han spelar aldrig för att visa vad han kan - han spelar det låten behöver. Han spelar för att låten ska bli så bra som möjligt. Behövs det bara bastrumma och hi-hat spelar han bara bastrumma och hi-hat. Därför låter verserna i Being For The Benefit Of Mr Kite som de gör. Är det ett tekniskt avancerat komp att spela? Nej, men det är vad låten behöver.
Den märkliga haltande rytmen i Ticket To Ride (som McCartney föreslog), den lilla upprepade figuren i Tomorrow Never Knows, alla cymbalerna i I Feel Fine, de små fyrverkerierna i Rain. Och A Day In The Life där han inte spelar någon rytm alls utan bara fyller i mellanrummen. Minimalismen i Get Back och Come Together. Listan är lång.
Ringo Starr hade samma förmåga som de andra tre. Att spela väldigt märkliga saker utan att vi som lyssnar tänker på att det är märkligt. Hur då? För att han spelar - återigen - det låten behöver.
Så när Lennon, McCartney och Harrison skulle se sig om efter en ny trummis i samband med inspelningen av sin blivande debutsingel Love Me Do ville de ha den bästa Liverpool kunde erbjuda. Och då fanns det bara ett alternativ. Ringo själv har sagt att han valde The Beatles för att de hade ett underbart magiskt skivkontrakt, även om han då var med i Rory Storm & The Hurricanes som under några år var det största bandet i Liverpool.
Men solokarriären, undrar kanske vän av ordning. Har ni samlingen Photograph: The Very Best Of klarar ni er. Där finns bland annat de åtta - åtta - låtar han placerade på Topp Tio i USA under första halvan av sjuttiotalet. Under samma period klarade Lennon fyra. En lite oväntad fördelning av framgångarna.

Som någon sorts lyxhobby har den gode Ringo gjort sammanlagt tjugo soloskivor. Till dem kan läggas tio liveskivor. Men spara de pengarna. Ingen behöver trettio skivor med Ringo Starr. Vill ni ha en till efter att ha hört Photograph kan ni lyssna på den som för enkelhetens skull heter Ringo och kom 1973 (se bild ovan). Och personligen är jag svag för countryskivan Beaucoups Of Blues från 1970, som trots titeln inte har mycket med blues att göra. Framåt mitten av sjuttiotalet tog alkoholen sakta men säkert över tills han blev nykter i slutet av åttiotalet. Då hade han mött och gift sig med Barbara Bach. De är fortfarande gifta och av allt att döma väldigt lyckliga.
Att han på äldre dagar ibland verkar ha vaknat på fel sida ("jag skriver inga mer autografer") unnar vi honom. Det är förklarligt att han är på sin vakt. Liverpool är en hård stad och området the Dingle, där den unge Richard Starkey föddes och växte upp, var stadens hårdaste och gängen drog kniv först och frågade sen. Han var dessutom allvarligt sjuk som barn, bland annat sprack hans blindtarm.  Som åttaåring låg han i koma. När  han nådde tonåren hade läkarna redan förklarat två gånger för hans mamma att han inte skulle klara sig.
Men nu, den sjunde juli 2020, fyller Sir Richard Starkey - han adlades 2018 - åttio år och turnerar fortfarande regelbundet. Stort och hjärtligt grattis!

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

torsdag, juni 18, 2020

Grattis på födelsedagen, Paul McCartney!


You think that people would have had enough of silly love songs
I look around me and I see it isn´t so
Some people wanna fill the world with silly love songs
And what´s wrong with that?
I would like to know
´Cause here I go again:
I love you
I love you
I love you
I love you
- Silly Love Songs

Det är inte en text man ska skriva om man vill vara rockmytologiskt korrekt. Men måste man så måste man. Och är man James Paul McCartney, född den artonde juni 1942 i Liverpool, behöver man inte bry sig.

Som musiker utgjorde han en fjärdedel av The Beatles. Som låtskrivare utgjorde han ena halvan av pophistoriens mest framgångsrika duo. På sjuttiotalet bildade han The Wings som efter hand blev allt större för att under sina sista år börja radera några av The Beatles rekord. Ingen annan artist/låtskrivare har haft större kommersiella framgångar. Fråga Guiness Rekordbok. Än idag kan James Paul McCartney sälja ut en arena på rekordtid bara genom att hosta. En låt behöver inte vara bra för att den blir en hit, men lite imponerad kan man ändå kosta på sig att bli av en man som kan stoltsera med fler än 70 guldskivor och en sammanlagd försäljning som ligger någonstans runt 1,5 miljarder skivor.

Men det var inte statistik inlägget skulle handla om. Musik är viktigare än så. Framför allt är det roligare än. Dessutom är det ett väl etablerat faktum att man aldrig har kunnat plocka någon poäng med att svara Paul McCartney på frågan ”vad lyssnar du mest på just nu?”. Statistiken gör inte saken bättre. Det är alltid bättre att hylla obskyra artister som bara tre personer känner till. Mycket kan sägas om McCartney, men obskyr är han knappast.

Och genom att till synes alltid sjunga om kärlek gör han också ett ställningstagande. Han har förvisso sjungit om annat också. Låten Give Ireland Back To The Irish måste sägas vara politisk, BBC förbjöd den, och även en sån sak som Freedom var i samma riktning – om än tyvärr utan några andra kvaliteter. Han har också sjungit om djurens rättigheter. Men det är ändå som composer of melodic love-songs and member of The Beatles som han kommer att bli ihågkommen. Å andra sidan, medlem av The Beatles är ett ganska bra eftermäle för en musiker.

Även om det är som kompositör av Yesterday, Michelle, Hey Jude och Let It Be han lär bli ihågkommen var det han som låg bakom även kakafonin Helter Skelter, de mystiska bandslingorna på Tomorrow Never Knows och som var först med att att uppskatta avantgarde i bandet. Han träffade det tyska gökboet Stockhausen när kollegan John Lennon ännu menade att avantgarde is French for shit. McCartney planerade tom en soloskiva med experimentell elektronisk musik som han skulle kalla McCartney Goes Too Far, men den blev tack och lov/tyvärr aldrig av. Men några av de soloskivor som sågades av kritiker när de släpptes anses nu vara borttappade mästerverk och har de senaste åren kommit i påkostade återutgivningar med bonusskivor och DVDer. McCartney har de senaste tio åren långsamt börjat få det erkännande som han inte fick under t ex sjuttio- och åttiotalet.

Hans konstintresse gav upphov till Sgt Pepper Peppers Lonely Hearts Club Band-omslaget och antitesen The White Album. Hans kärlek för den belgiske surrealisten René Magritte (1898-1967) gav upphov till skivbolagsnamnet Apple.

2005 släppte han albumet Chaos And Creation In The Back Yard som har börjat visa sig vara en av de bästa skivor han gjort. En skiva som faktiskt är där uppe med tidigare underskattade Ram och McCartney II. Run Devil Run var en förvånansvärt pigg coverskiva och tidigare i år hyllade han den jazz han växte upp med på Kisses On The Bottom. New blandade klassisk McCartney med nya influenser på ett lyckat sätt. Något direkt dåligt har han faktiskt inte gjort sedan 1993. Han har slutat vara den trötta gubbe han - förvisso med all rätt - länge avfärdades som.

Han har under de senaste turnéerna dessutom rest med ett av de bästa banden han jobbat med. De har rent av spelat ihop i mer än femton år, längre än både The Beatles och The Wings höll ihop. Tyngden i låtar som Jet och Flaming Pie har framträtt tydligt och lyft låtarna ytterligare. Han har också blivit bra på att gräva fram lite mer udda låtar. Senast han spelade i Sverige fanns Tempory Secretary med i låtlistan. Men visst skulle han gärna få gräva djupare, även om fler onekligen vill höra Hey Jude än Tomorrow.

Den där evigt leende mannen med ena tummen i vädret kanske inte är fullt så ytlig och uträknad som kritikerna länge påstod.

Förresten, även om det skulle visa sig att han är så löjlig som belackarna hävdar, om det nu verkligen är så att han bara skriver en massa löjliga kärlekslåtar - vad är det egentligen för fel med det? Det skulle jag vilja veta.

Läs mer om Paul McCartney:
Skivrecension: Paul McCartney - McCartney II
Ett försök till alternativ topplista över The Beatles bästa låtar

Etiketter: ,

måndag, maj 25, 2020

Konsertrecension: Wilmer X

Wilmer X, KB, Malmö, 25 april

Någon i vårt avlånga land vet säkert hur många gånger Malmös bästa Wilmer X har sålt ut rock-klubben KB (Kulturbolaget) i just Malmö. Men en lördag i slutet av april detta koronaår lär ha varit första gången de spelade inför ett tomt KB. Konserten streamades på olika plattformer, bland annat Youtube. Där var det som mest över 7000 personer som tittade live och redan dagen efter hade siffran stigit över 30 000. Det hade blivit trångt om alla de varit på plats.
Wilmer X har turnerat två somrar i rad och bandet är ruskigt tajta och slamriga. Några tecken på rost finns inte. De inleder med Den Fria Världen och avslutar med en bensinångande Kör Dig Död. De lugnare inslagen hålls nere till ett; en fin Vem Får Nu Se Alla Tårar?.
Musikerna drar ett rakt streck mellan Chuck Berry, The Rolling Stones, Creedence Clearwater Revival, AC/DC och Ramones. Rhythm'n'blues och rock'n'roll med poprefränger, soul och lite country. Allt förstås på skånska. De gör det på blodigt allvar och med en lekfull spelglädje. Har lika roligt som fem grisar i lera. Får det att se och låta enkelt och självklart, som de riktigt stora ofta har förmågan att göra. Som om vem som helst kan göra det här. 
För oss rutinerade fans är låtlistan bekant. Till och med de lite smalare låtvalen är desamma som på KB hösten 2018: Jaguar, Ditt Dockhus Brinner och Kyss Dynamit. Alla fans har förstås just sina saknade favoriter.

Undertecknad skulle gärna höra Hong Kong Pop, Fritt Fall, Du I Din Värld och Bara Muskelminnet Kvar”. Och tjugofem till. I Din Klinik är aktuell, på gott och ont, om de velat damma av den. Men det är ändå anteckningar i marginalen. För Nisse, Jalle, Thomas, Janne och Sticky är i högform och spelar leende skiten ur låtarna.
Konserten ligger kvar på Youtube. Betala gärna en slant om ni tittar. Pengarna går även till de som gjorde ljud, bild och sändning möjligt. Stöd kulturen i dessa smittotider och håll avstånden. Då kanske Wilmer X slipper spela under hot och utan publik nästa gång.


Läs mer om liknande:
Intervju: Nisse Hellberg om Peps 

Etiketter: , , ,

fredag, maj 08, 2020

Florian Schneider (1947-2020)


I veckan nåddes vi av nyheten att Kraftwerk-grundaren Florian Schneider lämnat oss efter att ha drabbats av cancer. Schneider månade om sitt privatliv och hade varit nöjd med det faktum att det tog över en vecka innan hans bortgång nådde media. Han tillhörde kategorin konstnärer som trodde på att det är verket som är det viktiga, inte artisten bakom.
Som en av de två centralgestalterna i ett av de mest inflytelsrika banden från 1970-talet (trots att de notoriskt skygga tyskara tackade nej till ett samarbete med en Michael Jackson på väg mot toppen) och framåt är det svårt att överskatta hans inflytande. Vila i frid och njut av resan längs den eviga motorvägen. 
Kraftwerk turnerar fortfarande med den andra grundaren Ralf Hütter i spetsen, men Schneider lämnade bandet 2008. Han angav, förstås, ingen anledning. 
Bilden föreställer den tyska versionen av omslaget till bandets kanske mest kända skiva, The Man-Machine, från 1978. Från vänster till höger: Karl Bartos, Ralf Hütter, Florian Schneider och Wolfgang Flür.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

tisdag, mars 17, 2020

Föreställning: Fredrik Lindström

Fredrik LindströmMänskligheten, föreställningen om oss själva
Plats: Konserthuset.
Publik: Så gott som fullt, ca 780.
Bäst: Lärorikt och underhållande på ett självklart sätt.
Sämst: Att de 90 minuterna går för snabbt.
Betyg: 4

Han är hårdrockstrummis, busringare, författare, poet, filosof, språkvetare,komiker, tv-profil, historiker. Förmodligen en hel del annat också.
När Fredrik Lindström kommer till Växjö med sin föreställning ”Mänskligheten – föreställningen om oss själva” låter han ordet föreställningen hänga lite i luften, dubbeltydigt. Det är inte stand up han gör, även om det skrattas. Det är snarare idéhistorikern Lindström som, i en roligare form än de flesta idéhistoriker mödar med, försöker se på oss (sig själv, dig och mig) utifrån och funderar på hur vi gör det vi gör och inte minst varför vi gör det vi gör.
Frågorna han ställer under föreställningen är sådant vi alla någon gång funderat på. Saker som vi ändå tror vi är ensamma om att fundera på eftersom ingen pratar om det. Vi vill ju inte framstå som dumma i en epok när alla (andra) är så perfekta och intelligenta. Men Lindström håller upp den där spegeln framför oss och, ja, det är lätt att – på gott och ont – både känna igen sig själv och grannen.
Han hoppar vilt runt mellan olika aspekter av ämnet. Ormars flygrädsla. Om att glassar var, eller inte, som det visar sig, bättre förr. Om att dricka sig bakåt i evolutionen. Just den funderingen har han kört innan, som en del av en stand up-rutin, men den fungerar bättre i det här sammanhanget. Om att husvisningars upplägg är ett tydligt exempel på att vi inte är så förnuftsbaserade som vi vill tro.
Fredrik Lindström blir ikväll en lärare som förstått att humor alltid är ett bra sätt att få folk att lyssna, att fånga vår uppmärksamhet. Men för att återvända till att det inte är stand up han gör. Att faktiskt förklara våra beteenden, att angripa dem med den akademiska bakgrund han har, framstår som lika viktigt som att beta av så många skratt som möjligt. Och det blir en bättre föreställning av det. För inte alla komiker vågar vara seriösa och ställa viktiga frågor. Men, som sagt, han är ändå väldigt rolig samtidigt som den röra tråden inte dribblas bort. Eller: samtidigt som den röda tråden ibland snurras i omvägar. Samtidigt som det bjuds på fler skratt än under fem genomsnittliga år på universitet.
Föreställningen är ett utmärkt samarbete mellan Lindströms olika personligheter. Det är rimligtvis ”På spåret”-domaren som ordnat så att Konserthuset är så gott som fullsatt. Det är filosofen och historikern, den Fredrik som med sin bror Henrik skrev och prisades för fackboken Svitjods undergång och Sveriges födelse, som skrivit manuset. Och det är komikern som står på scenen. 

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

lördag, mars 14, 2020

Konsertrecension: Jocke Wickström Trio

Jocke Wickström Trio
Plats: Alvesta kulturkällare
Publik: Ett sjuttiotal. Tämligen fullt.
Bäst: Musikerna är inte precis nybörjare.
Sämst: Sting, av ren princip. Men se nedan.
Betyg: 3

I Alvesta var det återigen dags för det trevliga initiativet kultursoppa. Det vill säga att det ges både soppa med bröd och en dos kultur för en högst rimlig summa.
Kulturen kom denna gång från Jocke Wickström Trio. Wickström är något av en lokal gubben i lådan som dyker upp både här, där och överallt med sin trumpet. På sitt CV har han bland annat South Of Sweden Jazz Orchestra som klär om all möjlig musik till storbandsjazz. För några år sedan gjorde han en hyllning till tangokompositören Ástor Piazzolla. Han har gjort hyllningskonserter till filmmusik också. Annars är jazz ofta en röd tråd när Wickström tar ton. Till vardags är han musiklärare både på Alvesta kulturskola (där han har den underbara titeln brasspedagog) och S:t Sigfrids folkhögskola.
Med sig denna kväll har han Per Sjödin på gitarr och Jonas Castell på kontrabas, båda även de till vardags på S:t Sigfrids folkhögskola. Och jodå, det blir en del jazz. Musikerna skapar en mysig stämning, lagom avslappnad att sörpla soppa till. Det gäller så att säga att musiken inte blir för intensiv för maten som valts. 
De smyger igång med Hoagy Carmichaels Stardust som leder in i Stings Fragile, den senare med Wickström på sång. Fördomen säger att alla musiklärare älskar Sting. Kanske för att Sting är musikvärldens elevkårsordförande, en ständig bror duktig. Fördomen säger också att alla musikkritiker ogillar Sting. Och förstås av samma anledning. Men denna kväll har trions sympatiska bossanovatolkning nästan förmågan att lura till omvärdering. Sting följs av signaturmelodin till tv-serien M*A*S*H*.
Det går inte att säga annat än att de ger och tar, hoppar runt i musikhistorien. Mellan låtarna pratar Wickström och det blir spontan frågesport. Vem gjorde den låten? Någon som vet? Publiken kan sin musik. Wickström verkar förresten vara hej och du med alla i publiken. Men så bor han i Moheda, bara ett stenkast eller två bort.
Kanske håller något solo på lite för länge, men det är lätt att förlåta bland alla maj 7-ackord. Ibland blir det lite lagom småbusigt, på musiklärarmaner. De hade kunnat ta ut några svängar lite mer här och där, men det är en anteckning i marginalen. Möjligtvis är de för teoretiskt kunniga för att skrämma de främre raderna.
Under All Of Me går det att blunda och plötsligt befinna sig i Nyhavn en av sensommarens vackraste kvällar. Charlie Chaplins Smile fortsätter med samma känsla. Och mycket mer än så går det inte att begära av en råkulen torsdag i tidiga mars i en källare i Alvesta.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

tisdag, mars 10, 2020

Konsertrecension: Hov1

Hov1
Plats: Kafe De Luxe
Publik: Smockat.
Bäst: Engagemanget på scen och i publik.
Sämst: Förvisso gratis inträde, men bara en timme långt.
Betyg: 3
Inträdet är gratis och först till kvarn gäller. Kön ringlar sig lång utanför Kafe De Luxe denna sista lördag i februari skottåret 2020. 
Hiphopgruppen Hov1 är ett av Sveriges största band. På Spotify har de över en miljon spelningar per månad. Det är fler än Håkan Hellström. Fler än Kent. Fler än Philemon Arthur & The Dung. Nästan lika många som Veronica Maggio, som de förövrigt gjort duett med. De har vunnit en rad priser, bland annat Rockbjörnar för årets grupp, årets livekonsert och årets fans. Med tanke på att det är fansen som röstat är särskilt det sista viktigt. Vissa av dem har köat i 18 timmar. Då har det inte precis varit risk för solbränna under det dygnet.
Med tanke på hur stora Hov1 är det otippat att de spelar på Kafe De Luxe som rymmer 160 personer. Gruppen hade förmodligen kunnat fylla Konserthuset eller till och med Vida Arena. Turnen kallas Cirkus Montague  och beskrivs av medlemmarna som 100 procent rock´n´roll rakt igenom. Rock´n´roll i detta sammanhanget har inget med Elvis, Jerry Lee Lewis eller Chuck Berry att göra. Hov1:s fans tillhör en generation som gick i blöja när CD:n fasades ut ur de flesta svenska hem. Men att göra en gratisturné med sex stopp i mindre lokaler, där Växjö samsas med bland annat Malmö, Göteborg och Stockholm, och släppa in publiken gratis – det är onekligen också en sorts rock´n´roll. Och en rejäl fjäder i kepsen för Kafe De Luxe.
Festen drar igång med att ridån dras undan när Svartsjuk startar och allsången börjar direkt. Den fortsätter i Våra Vackra Dar och nya Mitten Av September. Allsången fortsätter rent av med varje ord i varje text. Inte konstigt att Hov1 ser lätt omtumlade ut på scenen. Även för oss som fyllt så gammalt som 25, och kanske till och med passerat 25 och ett halvt, blir det snabbt tydligt varför fansen röstat fram sig själva till Sveriges bästa fans. Lika imponerande är att bandet har nästan lika mycket energi. Det blir lite armbrottning med en stark man också, turnen kallas trots allt Cirkus Montague. Vid scenen finns clowner som sällskapar Noel, Dante, Ludwig och Axel.
Alla vill stå längst fram, så även om Kafe De Luxe tagit in så många de får ser lokalen bara lite mer än halvfull ut. Och alla händer i luften. Och hoppa. Och sjung. Och filma. Och skrik. Och sjung ännu högre. Och om möjligt ännu fler händer (och mobiler) i luften.
Även för oss som aldrig kommer lyssna på Hov1 igen är det här en upplevelse att bära med sig. Och, som sagt, Sveriges bästa fans kan sin sak.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

måndag, mars 02, 2020

Konsertrecension: Magic Spirit Quartet

Magic Spirit Quartet
Plats: Alvesta jazz & blues
Publik: Ett sextiotal och tämligen fullt
Bäst: Svänget och att en i teorin märklig blandning funkar
Sämst: Att Kajfes inte sjunger Toto, som han hotar med
Betyg: 4

Vädret är som det är, men ett välkommet vårtecken som trots allt går att lita på är säsongspremiären för Alvesta jazz & blues. Och våren 2020 börjar med en rejäl käftsmäll.
Magic Spirit Quartet är ute på en liten turné för att fira sin debutskiva. De har tidigare spelat i Göteborg, Köpenhamn och Stockholm. Fjärde stoppet är förstås Alvesta. Alvesta jazz & blues visar därmed ännu en gång att de har förmågan att locka de stora namnen.
Magic Spirit Quartet är nämligen Goran Kajfes senaste skapelse. Och som det gamla djungelordspråket lyder: när Kajfes och trumpet står på scenen är det värt att lyssna. Det är sant den här gången också. Med sig har han trummisen Stefan Pasborg från Danmark, Majid Bekkas från Marocko på sång och guembri och Jesper Nordström på piano, orgel och synt. Det är Bekkas namn som står med störst bokstäver på skivomslaget.
Programförklaringen lyder att de spelar musik som landar i gränslandet mellan ”traditionell marockansk gnawamusik, ökenblues, psykedelisk rock och europeisk jazz”. I teorin kan det verka krångligt att få ihop. Resultatet är i alla fall en helt egen och unik upplevelse. Faktiskt olikt allt annat jag hört. Det går, recensionen till trots, inte att beskriva musiken i ord. Mer än att det upprepade gånger under konserten känns som att hjärnan poppar popcorn och låter hjärtat ta över. Är låtarna tre eller 30 minuter? När bytte de ackord senast? HAR de bytt ackord? Varför rycker det så mycket i benen? Var kommer fånleendet i från? Varför känns inte alla konserter så här mycket? Är det redan paus?
Bekkas spelar bas på sin guembri, oftast små korta fraser som upprepas. Nordström hänger ibland på med samma lilla slinga. De skulle kunna bli enformiga, men resultatet är lätt hypnotiskt. Det repetitiva rubbar tidsuppfattningen. Pasborg är en trummis med känsla för nyanser och stämning, spelar det låten behöver. Driver på. Kajfes trumpet tar ibland täten, ibland spelar han congas. Solon är precis så långa som de behöver vara. Det gäller för övrigt samtliga. Till och med trumsolot känns som en naturlig del av konserten. Inte illa.
Andra akten börjar med att solen långsamt går upp över horisonten i Sahara innan rytmen rullar igång. Sången på arabiska (kanske) och amazigh (dubbelkanske) blir ett instrument bland de andra.
Magic Spirit Quartet skapar en rytmisk, lyhörd, bitvis euforisk och värmande upplevelse en blåsig och regnig lördag i Alvesta. Tack och välkomna åter. Sjunde mars blir det Torbjörn Zetterberg & Den Stora Frågan.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

måndag, februari 10, 2020

Konsertrecension: Torsson


Torsson
Kafe De Luxe
Publik: Utsålt.
Bäst: Ren kärlek i luften. Underbart.
Sämst: Åkerströms morgonrock tycks gått i pension.
Betyg: 4/5

Torsson kommer från ett Sverige som är lite långsammare, lite snällare och lite mer lantligt. Och de möts alltid med kärlek i Växjö.
Redaktör Hägred påpekade nyligen Växjös sviktande ställning som kulturstad. Det är ingen hemlighet att många av de stora banden och artisterna har svårt att hitta hit. Att kalla Torsson för ett stort band är kanske att ta i, men de är djupt älskade. På ett utsålt Kafe De Luxe blir det jubel när bandet äntrar scenen, innan de ens har plockat upp instrumenten. Torsson gör inte många spelningar per år, men Växjö är ett regelbundet stopp. Medlemmarna har förstås nära hit från Skåne, även om de just ikväll närmast kommer norrifrån.
På Kafe De Luxe är det lördag med åttiotalstema och Torsson fokuserar därför på det årtiondet. Då hann de med hela tre vinyler. Det tempot har de inte lyckats hålla sedan dess. Torsson är inte bandet som stressar. Förvisso var de ganska långsamma redan då. Även om deras blandning av country, rock´n´roll och rhythm´n´blues egentligen inte är särskilt originell är de ändå helt unika, till synes utan ansträngning. En viktig del i det unika är texterna, oftast skrivna av Bo Åkerström. Där många, nästan alla, svenska textförfattare är en svensk variant av någon internationell förebild så finns det bara en Bo Åkerström och hans namn är Bo Åkerström.
Jag Minns En Gammal Bil (som han förvisso inte skrev texten till) inleder och sätter direkt den perfekta småputtrigheten Torsson är mästare på. Senare har Turistinformation ändå ett så högt tempo att Chuck Berry hade kunnat vara nöjd. Assar Höll Ett Tal fortsätter vara världens bästa dansbandsballad. Akterseglad i Brownsville visar hur mycket självaste Grateful Dead inspirerats av Torsson. Det Spelades Bättre Boll har allsång som lyfter taket. Låtarna är oftast korta. Många titlar blir det. Hej Kontinent avslutar kvällen. Då är bandet framme och nosar på nittiotalet.
Det här kan tyckas vara en okritisk recension. Men det är svårt att kritisera Torsson. Nej, Åkerströms gitarrsolon är inte Yngwie Malmsteen (tack och lov). Nej, Åkerström är inte Bruce Springsteen på scenen. Övriga musiker då, undrar vän av ordning. Thomas Holst (även i Wilmer X) på gitarr och keyboard. Åkerströms presentation: ”Han är från Klippan, men det går bra ändå.” Michael Sellers spelar också gitarr, kapellmästare Dan Persson spelar bas och Rikard Swärdh hanterar trummorna.
Det går inte att jämföra Torsson med något annat. Torsson är Torsson. En unik företeelse. Och det är omöjligt att inte bli på bra humör.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

tisdag, december 17, 2019

Konsertrecenension: Deportees

Deportees
Växjö teater
Publik: Strax över 300.
Bäst: Att var och varannan låt känns som en klassiker.
Sämst: Vädret?
Betyg: 4

Deportees släppte nyligen sitt första album på fyra år och nu har de även spelat i Växjö för första gången på lika länge. Och av allt att döma verkar de ha vilat sig i form.
Med vilat menas inte att medlemmarna har legat hemma på sofflocket i fyra år. Anledningen till uppehållen mellan skivorna är att några av dem turnerar med andra band och artister när de inte spelar med Deportees. Hyror måste betalas. 
I våras släppte de äntligen EP:n Re-dreaming och nya albumet, deras sjätte, All Future följde i oktober. Kvällen börjar med att Esther och hennes xylofon värmer upp publiken med några låtar. Hon spelar sedan även keyboard och bas såväl som sjunger kör med sammanlagt sex personer starka Deportees.
Musiken är välskriven, välarrangerad och välspelad. Deportees är inte ett band som överraskar med tvära kast eller gör saker med vänsterhanden. Förmodligen skulle det vara enkelt att göra misstaget att avfärda dem som tråkiga. Men, och det är ett stort men, med tålamod tar man sig in i musiken och upptäcker detaljer och nyanser. Stoltheten och omsorgen. Live är de bitvis betydligt skramligare och brötigare än på skiva och Thomas Hedlund förvandlas vid några väl valda tillfällen till Keith Moon bakom trummorna.
Ibland närmar de sig långsamt och plötsligt är man mitt i en värmande kram. Musik som ber om tålamod är förmodligen i sig otidsenligt i ett mediaklimat som är i ständig jakt på klick och likes. Chansen är ändå stor att en Love Me Like I´m Gone (som spelas redan som låter nummer två) eller en A Heart Like Yours In A Time Like This kommer finnas kvar länge hos de som släpper in dem. Under The Pavement – The Beach görs om till vacker pianoballad. Det blir en handfull nya låtar. Bright Eyes (inte Art Garfunkel-låten) är redan en publikfavorit. Forever Seems Longer Today är också redan där uppe. Samtliga låtar får ytterligare en växel live.
Ljuset är enkelt med effektivt, annars talar musiken för sig själv. Sångaren Peder Stenberg pratar lite lågmält mellan låtarna, rycks ibland med av musiken. Det är väldigt vackert i all sin enkelhet. Deportees är lite som en musikalversion av Susan Cains bok Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns, även om det möjligtvis är motsägelsefullt med tanke på att de trots allt står på en scen.
Några gånger är de uppe och nosar på högsta betyg. Tyvärr går det inte att sätta fyra och en halv gran, men protokollför att de fyra granarna ska vara extra tjocka. Och vänta inte fyra år till nästa Växjöbesök, tack.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten

Etiketter: , , ,

lördag, december 14, 2019

Konsertrecension: Stefan Sundström

Stefan Sundström
Publik: 180
Bäst: Hans karisma och närvaro.
Sämst: Många bra låtar saknas.
Betyg: 3

Visartisten, skådespelaren och tomatodlaren Stefan Sundström är ute på turné kallad Domedagspredikan. Växjö teater tog tacksamt emot.
Det blir snabbt lika varmt i teatern som det är kallt utanför. Sundström är älskad. En artist som, oavsett hur överanvänd frasen är, går sin egen väg. Säger något viktigt med glimten i ögat, säger något roligt på stort allvar. Senaste skivan heter likt turnén Domedagspredikan. Tanken är att gud tröttnat, tackar för sig och meddelar att om mänskligheten ska klaga på allt kan de fixa saker själva och de tror det är så j*kla enkelt.
Rent musikaliskt påminner skivan om en sentida Tom Waits. Kabaret, rock, jazz, skrammel och visor. Sången ligger i vanliga fall närma Mick Jagger. Men i kväll, ensam med gitarr, går det att höra varenda stavelse i varenda ord. Om ordet trubadurafton lätt får en klang av dassiga tolkningar av klassiska visor på någon pub i ett somrigt Borgholm är det här en trubadurafton i ordets finaste bemärkelse. Både hellre OCH bra, liksom. Cornelis ler i sin himmel, inte minst för texternas skull.
På tal om klassiska visor. Märk Hur Vår Skugga är det nummer under kvällen som inte bär Sundströms egen signatur. Han pratar om fördelen med att börja 19:30, frånvaron av alkohol och att spela på en teater. Och sjunger en låt om livet som morfar. Att åldras är ett av kvällens teman. Han pratar också om grannsamverkan där han bor. Om att fotspåren i snön på något konstigt sätt blev fler för varje varv han gick runt grannens hus. Han kan konsten att dra en skröna, både mellan och i låtarna.
Trettiofyra stopp är det på turnén. Växjö är nummer tjugoåtta. Han är med andra ord varm i kläderna vid det här laget. Det kompenseras med en avväpnande rufsighet. Ibland kommer han av sig i texterna trots att han verkar ha textlappar framför sig.
Alla artister som står på en scen jobbar med att försöka riva den där osynliga muren mellan scen och publik (förstås förutom Pink Floyd som istället byggde en mur). Sundström behöver bara komma ut på scenen så river publiken glatt muren åt honom. Han tackar för det förtroendet med att vara på lysande humör.
”Jag gör en platta, turnerar ensam och sedan behöver jag inte jobba på ett år,” förklarar Stefan Sundström inledningsvis kvällens koncept. Det är oklart om ärlighet lönar sig 2019, men det lägger grunden för en underhållande kväll med många skratt i allvaret. Utanför ligger snön vit och himlen är stjärnklar. ”Snart är det sommar”, påpekar Sundström och hälsar att han kommer tillbaka då.   

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

söndag, december 01, 2019

Essä: Nick Lowe, pophantverkare av högsta klass

Kevin Costner, bara för att börja någonstans. Var det den amerikanska skådespelaren och regissören Kevin Costner som räddade Nick Lowes karriär? Den engelska låtskrivaren, producenten och artisten Nick Lowes popularitet hade planat ut i mitten av åttiotalet. Om han någonsin kunnat kallat sig popstjärna var den tiden förbi. Skulle han fortsätta med musik såg han i bästa fall fram mot en ständigt pågående cirkel av nya skivor och turnéer för att säkerställa försörjningen. Lägg till detta ett tilltagande missbruk av både vätska och pulver.
Costner gjorde filmen Bodyguard tillsammans med Whitney Houston. Houstons tolkning av Dolly Partons fina ballad I Will Always Love You blev en stor hit och den huvudsakliga anledningen till att filmmusiken fram tills idag har sålt uppskattningsvis 35 miljoner exemplar. Och där, som låt nummer tio, finns (What´s So Funny ´bout) Peace, Love And Understanding? framförd av Curtis Stigers. Låten skrevs av, just det, Nicholas Drain Lowe, född i Walton-on-Thames i Surrey 1949.   
När Bodyguard väl släpptes 1992 hade Lowe både slutat dricka och sniffa. Inkomsterna från låten gav den då relativt nyblivna 40-åringen möjligheten att i fortsättningen göra skivor i det tempo han ville, utan flåset i nacken från kommersiella krav och skivbolag. Det har resulterat i en handfull album som närmast definierar konsten att åldras med värdighet som artist. Rent kommersiellt har de förstås inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Lowe var redan då medelålders och gråhårig. För gammal för att vara ung, för ung för att vara gammal. Inte heller gjorde han några lättklädda musikvideos där han skakade på rumpan.
Första skivan som var ett resultat av Lowes nya, mindre stressade ekonomiska tillvaro var The Impossible Bird som kom 1994 och bland annat innehöll The Beast In Me, som också tolkats av Lowes före detta svärfar Johnny Cash som gjorde sin version redan samma år.
I den nyutkomna Lowe-biografin Cruel To Be Kind – The Life And Music Of Nick Lowe berättar författaren Will Birch om första gången Lowe spelar låten för Cash. Händelsen utspelas mer än tio år innan den kommer ut. Lowe var länge känd för att jobba snabbt, men inte så just den gången. 
Han var gift med Carlene Carter, dotter till June Carter Cash och styvdotter till Johnny Cash. Hela klanen Cash, stor och inte helt i avsaknad av musikaliskt kapital, väller in i Carlenes och Nicks lägenhet. Nick är av begripliga skäl nervös. Och bakfull. Och svettig. Och ännu mer nervös. Och sitter med sin gitarr och ska spela en låt som han inte är riktigt klar med.
Texten kan tolkas som att den handlar om missbruk, något Cash hade erfarenhet av. Något också Lowe har erfarenhet av, även om det just där och då fortfarande inte kontrollerade honom. Lowe har berättat att kvällen innan, när han spelade låten för sig själv, ensam hemma, är han Johnny Cash. Nu, när han sitter mitt emot samma väldiga man och legendar, känner han sig som en tolvåring och rösten som kommer ut när han sjunger är väldigt liten. Trots de något haltande förutsättningarna går det bra. 
Cash gillar vad han hör. Ber Lowe skriva klart. Det skulle visa sig bli en stilistisk föraning om Lowes senare sätt att skriva, där tempot ofta är lägre och texterna ofta griper tag snarare än roar, även om han fortfarande kan formulera sig som få. Att han jobbar långsamt beror inte på att han lägger  till mer och mer saker, utan på att han vill skala bort allt onödigt tills bara det absolut nödvändiga finns kvar. En konst så svår som någon. 
Att hans låtar ofta är självklara, som om de trillat ur av sig själva, färdigformulerade och klara i ögonblicket, är mest av allt ett bevis på det tålamod han har med varje rad, frasering och melodislinga. The Beast In Me skulle senare, i form av Lowes originalversion,  komma att avsluta första avsnittet av maffia- och familjedramat The Sopranos.
Under många år var Lowe mest känd för snitsiga popdängor, fulla av smarta och ofta lätt ironiska ordvändningar, inspelade snabbt. Som producent, bland annat av Elvis Costello, The Pretenders, The Damned (som med Lowes hjälp blev det första engelska punkbandet som släppte en singel) och Dr Feelgood, var han känd som ”the basher”. Att ”bash” kan betyda både att slå till något hårt och snabbt, att kritisera något hårt, att festa och att göra ett försök, ”have a bash”. Det är med största sannolikhet de två sistnämnda betydelserna som gav honom smeknamnet.
Lowes liv fram till genombrottet kan väldigt kortfattat summeras: uppväxt i militärfamilj, jobb på lokaltidning (han ville bli krigsreporter, men kokade istället oftast te och skrev om aktuella filmer), går 1967 med i en nära väns band kallat Kippington Lodge, fortsätter med bandet Brinsley Schwartz (det är under de åren i mitten av sjuttiotalet han skriver nämnda (What´s So Funny ´bout) Peace, Love And Understanding?). Han har också medverkat i Rockpile och Little Village. Någonstans på vägen träffar han galenpannan och blivande skivbolagsdirektören Jake Riviera som blir hans manager. Riviera bildar skivbolaget Stiff Records. Motto: ”If it ain´t Stiff, it´s not worth a fuck”. Lowe blir husproducent och allmän gubbe i lådan och ibland blir någon av de ofta öldoftande låtarna hits.
Men innan dess, i en ofta berättat anekdot, måste Lowe ta sig ur sitt dåvarande kontrakt med skivbolaget United Artists. De vill ha en låt till innan de är beredda att låta honom tacka för sig. Riviera föreslår att Lowe ska bränna bron ordentligt och göra en avsiktligt usel låt. Några år tidigare hade The Rolling Stones sagt tack och hej till Decca Records med samma idé och gjort Cocksucker Blues med en text som än idag står ut och inte används i skolans engelskaundervisning.
Sagt och gjort. Lowe gör en låt som är en parodi på de just då stora tonårsidolerna Bay City Rollers. Han använder ingredienser han avskyr i poplåtar: barnkörer, hejarklacksrefränger och handklapp. Lowe, som inte är främmande för ironi, möts av ett skivbolag som tycker låten är fantastisk. När Rollers Show dessutom blir en stor hit i Japan vill skivbolaget att han gör en hel skiva på samma tema. Lowe tackar nej.
När jag såg honom live på Nalen i Stockholm 2014 bjöd han på en annan anekdot med ironisk utgång. Han var ensam med gitarr på scenen, stämningen var avslappnad men allt annat än avslagen. Vid sina fötter hade han en mugg te där påsen fick ligga kvar under hela konserten. Han var oklanderligt klädd med sidbena, ett segel av vitt hår på huvudet och glasögon med tjocka svarta bågar. Såg ut som en litteraturprofessor.
Lowe kan konsten att berätta och mellan två låtar fick vi höra om när soulsångerskan Diana Ross, mest känd från Motown-trion The Supremes, en gång valde att tolka hans låt I Live On A Battlefield. Efter många turer fram och tillbaka närmade sig berättelsen slutet. Det gick att ana att Lowe inte tyckte det var den bästa tolkningen som gjorts på någon av hans låtar. Men, avslutade han, det nya badrummet blev i alla fall fint. Samma låt tolkades förresten en gång i Växjö konserthus av Tommy Körberg.
Även om skivorna numera kommer mer sällan visar de att Lowe fortfarande behärskar hantverket som få. Istället för att vara evig tonåring, som lockar många av hans kollegor, har han valt att åldras med stil. En titel som I Read A Lot kan stå som exempel, även om låten inte är så tråkig som den kan verka av titeln. 2001 gjorde han albumet The Convincer som av många anses vara hans bästa. Sedan dess har han både hunnit gifta sig och bli förälder för första gången.
Nick Lowes karriär och Will  Birchs biografi är båda på den nivån att anekdoterna och de bra låtarna till synes är oändliga. Några av berättelserna har vi förvisso hört förut, men det är inget som stör. De tål att upprepas.
Vi får bland annat Lowes teori om hur det där med Costner verkligen gick till och det i efterhand kanske tveksamma i att flyga ett helt plan med musikjournalister från London till New York. Särskilt när bandet de ska recensera har glömt ansöka om arbetstillstånd.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,