måndag, januari 09, 2017

Skivrecension: David Bowie - Blackstar

Igår var det ett år sedan David Bowie släppte skivan Blackstar. Igår skulle han också, i en mer rättvis värld, fyllt sjuttio. Imorgon är det ett år sedan han lämnade oss. På fredag visar SVT den rykande färska BBC-dokumentären The Last Five Years. Nedan är recensionen jag skrev han skivan som visade sig vara ett medvetet farväl. Han visste att slaget mot cancern vr förlorad. "Look up here, I´m in heaven/ I´ve got scars that can´t be seen." Efter att ha levt med skivan i ett år och ha lyssnat på den regelbundet i alla väder och sinnesstämningar tror jag mig tycka att det är en av hans bästa. Tack för senast, tack för allt.  

David Bowie
Blackstar
(ISO/Sony)
Betyg: 4
När David Bowie debuterade 1967 var det tydligt att han inte hittat sin egen stil, inte hade en aning om vad han ville göra. Och så är det fortfarande. På skiva efter skiva har han utforskat ny musik med en närmast manisk besatthet. Det har ibland resulterat i gåshud, ibland i magplask. Men han har aldrig stått still. En Bowieskiva kan vara ansträngd, tillkrånglad, artificiell och alldeles, alldeles underbar. Och det ena behöver inte utesluta det fjärde. På sin 25e skiva - som släpps på hans 69-årsdag den åttonde januari - är han främst underbar. Det är en skiva som låter olikt allt han gjort tidigare. Kanske låter den minst olik Station To Station och Low, två av de bästa och mest kreativa skivorna i hans katalog. Det inledande titelspåret på Blackstar är med sina tio minuter dessutom en av de mest ambitiöst upplagda låtarna sedan Station To Station inleddes med sitt titelspår 1976.

Tillsammans med ett litet jazzband med saxofonisten Donny McCaslin i täten skapar Bowie något som möjligtvis låter som husbandet med gästcrooner som just denna helg underhåller på restaurangen vid slutet av universum. På tal om crooner. Bowie fortsätter att utvecklas som sångare vid en ålder när många av hans jämnåriga för längesedan blivit parodier på sig själva. Det känns lite märkligt att säga det här om en artist som hållit på sedan Erik XIV regerade i Sverige - men jag är nyfiken på vad Bowie ska hitta på nästa gång, om det blir någon.

Tills dess är Blackstar en riktig fest för oss som gillar honom ju längre bort från alla förväntningar han landar. För er som tycker Let´s Dance är det bästa han gjort kanske det är bättre att ta det lite lugnt. Blackstar är inte gjord för att spelas på radio, den försöker inte vara kommersiell. Och kanske är det en förklaring till att den är så jäkla bra.
Lyssna också på: Can - Ege Bamyasi (1972)

Etiketter: , ,

måndag, januari 02, 2017

Intervju: Caroline af Ugglas



Någon blev kanske förvånad när Caroline af Ugglas i somras dök upp på Åmål´s Blues Fest, men det hindrade inte att det slutade med jubel. Efter att ha gjort bluesiga albumet Joplin På Svenska kom tidigare i år Nåväl med bluesbaserade egenskrivna låtar där känslorna inte skäms för sig. Det och mycket mer - bland annat framtiden, att hitta hem och hur du hanterar vinterdeppen - pratade vi om via modern elektronik.
Så vad har du egentligen för relation till bluesen? 
- Det känns som om jag har hittat hem i och med senaste plattan Nåväl. Den drar en hel del åt blueshållet. Jag har aldrig någonsin haft så roligt som när jag gigar nu. Det känns på riktigt, liksom. Det är ju sånt man inte vet förrän man väl hittar hem. Jag har ju närmat mig det uttrycket tidigare med Joplin På Svenska, och Snälla Snälla som  ju egentligen också är en slags blues.
Om vi går tillbaka till början. Vilken låt eller artist var det som fick dig att inse att musik var något du skulle ägna dig åt? Var och när skedde det? 
- Det var ju Janis Joplin. Jag fick en platta av en kvinna som jag bodde tillsammans med i Spanien en sommar. Jag sjöng jämt och när vi lämnade varandra gav hon mig skivan och sa till mig, ”lyssna på den. Du har exakt samma röst och uttryck som Janis”. Då var jag femton år. Sen åkte jag hem, lyssnade och startade ett band. Och det blev mycket Joplincovers. 
Du är van att skriva texterna själ, men på Nåväl är det inte du som hållit i pennan. Hur känns det? Befriande, begränsande eller något helt annat? 
- Det känns varken befriande eller begränsande. Däremot känns det väldigt intressant för mig och förhoppningsvis även för den som lyssnar. Det är ju Heinz som skrivit texterna och han är den som lever mig allra närmst, och han känner och vet nog mer om mig än vad jag själv gör. Det är lätt att bli hemmablind. Sen känns det lite som han och jag talar samma språk. Det han säger i texterna – jag hade inte kunnat säga det bättre själv.
Du producerade skivan själv. Hur är du som producent? 
- Det handlar först och främst om att plocka bra musiker, det är nummer ett. Sen bara försöka vara lyhörd för alla detaljer som man ska plocka fram, och ge musikerna frihet under ansvar. Jag är ingen envåldshärskare. Heinz och jag är med lika mycket i produktionen på den här plattan som vi varit på alla andra, egentligen.
Bandet är inga nybörjare. Hur valde du musiker? 
- Jag är en trogen person, och jag älskar mina vänner - som dessa gossar har hunnit bli med åren. Det är ju inte första plattan de är med på. Jag kände också att jag var tvungen att plocka in den gode Johan Lindström som är lite skönt galen och ett stort geni. Sen som topping på kakan kom Micke Fall på munspel, som vi fick nys om och som slog oss alla med häpnad. Jag har aldrig skrattat så mycket under en skivinspelning. Vad fantastisk han är! Det känns också jättekul att giga live tillsammans med honom. Man känner sig inte så ensam, det känns nästan som om man har en duettpartner.
Vissa artister har ledord för inspelningen – återhållsamt, attack, ostämt. Är du bekant med den idén? 
- Vi har på våra inspelningar alltid som ”ledmening” att känsla är viktigare än perfektion. Saker får gärna ligga lite på gränsen.
 Vad har du för planer för framtiden? 
- Drömmen är att få komma ut och visa upp det här sköna gänget på lite bluesfestivaler, och den drömmen hoppas vi slår in till sommaren.
Du sysslar med olika uttrycksformer. Är det någon av dem som ligger dig extra varmt om hjärtat eller är de olika ben på livets stol? 
- Jag skulle kalla det för plus och minus. För mig finns bara två konstformer. Sång/musik och konst. Musik är väldigt socialt och oerhört roligt men kan också vara väldigt tröttande och lite utbrännande. Då är konsten pluspolen där man i lugn och ro och meditativt kommer i balans igen. Jag måste ju göra något när jag vilar också…
Du är av allt att döma en levnadsglad person. Några tips för att klara sig igenom det svenska vintermörkret? 
- Sök solen där du kan. Jag skulle inte klara den mörka vintern utan att åka till vårt hus i Spanien och jobba där. Jag har varit hemma några vintrar och det gör mig inte speciellt gott och jag är inte så glad då. Lite sol i ansiktet gör underverk! 

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Jefferson

Etiketter: ,

fredag, december 30, 2016

Intervju: Nisse Hellberg om Peps


- Jag får alltid den frågan. ”Vad gör Peps?” Och jag vet inte vad han gör.

På Wilmer X liveskiva En Speciell Kväll med Wilmer X dyker Peps upp som gäst i bland annat Perssons Gård, låten Nisse Hellberg skrev om hur man eventuellt hittar till Peps gård. Hellberg lyckas inte riktigt hänga med i beskrivningen, som denna gång är ännu mer invecklad än i originalversionen på Mambo Feber. ”Men det är först pågatåget från Malmö väl? Du får ta det från början.” Peps förtydligar att pågatåget bara går till Höör. Hellberg fortsätter med att skivbolaget hörde av sig och inte förstod vad Peps sa på inspelningen och behövde hjälp till texthäftet. Men inte ens i skriven form begrep de. ”Ska det vara ett a, ett o eller ett u där?”
Peps ger sig sedan iväg i en monolog som förvirrar mer än förklarar. Tydligen ska man passera Ynglingarum och sedan svänga vänster vid något tillfälle där en Jöns-Nils Gunnars bor. Rakt fram vid Hungahålan (om jag hör rätt). Kopparnosabacken ska passeras. ”Sedan är du,” säger Peps pillemariskt, ”nästan framme.” Och förmodligen med betoning på ”nästan”.
Men hur träffades Nisse och Peps och hur började deras samarbete? I samband med Peps sjuttioårsdag i december förklarar Nisse Hellberg det och mycket annat.
Kommer du ihåg första gången du hörde eller hörde talas om Peps?
- Jag har inget tydligt minne, men är nästan helt säker på att det var skivan Blodsband som jag tycker är fantastiskt bra fortfarande. Jag har inget minne av att jag hörde honom när han sjöng på engelska. Jalle Lorensson (munspelare i Wilmer X) hade The Week Peps Came To Chicago, men den har jag inget minne av. Utan det var på skånska först.
Har det påverkat ditt eget val av sångspråk?
- Otroligt mycket. Det var inget som jag var direkt medveten om då, men jag har pusslat ihop det i efterhand. Jag har sagt det i intervjuer tusen gånger: För Wilmer X och mig var det inget val att sjunga på skånska, det var något man gjorde där och då där vi fanns i den tiden och den tidsbubblan. Vi tänkte inte så mycket på det då, men någon måste ju börja. När Peps kom och sjöng på skånska måste det varit sensationellt. När vi började 1977-78 var skånskan en självklarhet och det var förstås mycket Peps förtjänst. Vi hade blivit utslängda om vi inte sjungit på skånska.
När spelade ni tillsammans första gången?
- Det var en på båt i Helsingborg som hette M/S Marina, tror jag. 1986 var det Wilmer X med Peps Persson. Det var mig veterligen första gången jag träffade honom. Först spelade Wilmer X ett set, sedan kompade vi Peps.
Hur fick du idén till Perssons Gård?
- Det var så att Wilmer hade spelat hela åttiotalet och jobbat sig fram till en större publik och hamnat på EMI. Vi skulle göra vår tredje platta där, den kom att heta Mambo Feber. Vi började spela in den hösten -nittio. Kjell Andersson på skivbolaget var vår man där och hade alltid stora idéer och här slog han rekord. Skivan växte under inspelningen och skulle vara en dubbel-LP, tyckte han, och sedan även en dubbel-CD med en akustisk del. Jag hade redan skrivit tjugofem låtar och var i mitt livs kreativaste fas, jag hade kommit ur en besvärlig fas och träffat min fru. Det sprutade musik ur mig. Jag kunde säga ja och leverera. Och Perssons Gård var en av idéerna Kjell hade, nämligen att föra in gästmusiker. Kanske någon duett? Ganska snabbt kom Peps upp. Hur skulle man göra då? Skulle han bara sjunga? Spela munspel? Jag hade börjat lyssna rätt mycket på New Orleans-musik och kom helt enkelt på idén att sjunga om Perssons Gård. Sedan skickades den till honom och han sa ja.
Hade du varit hemma hos honom när du skrev den?
- Nej.
Men du visste att det började med pågatåget?
- Det talade partiet är improviserat. Vi tyckte att det kunde vara roligt. Kjell hörde inte vad Peps sa. Idén var att han är så starkt förknippad med landet. Livet På Landet är en känd låt. Jag är tvärtom. Kan ingenting om landet, är uppväxt i Malmö och har bott här hela mitt liv. Det var inte helt säkert att han skulle tycka det var en bra idé, att han skulle tycka det var för mycket buskis. Men det blev jäkligt bra. Han var inte med under hela inspelningen, han lade på sin gitarr i efterhand. Men vi sjöng samtidigt och pratet är också autentiskt – men planerat. ”Här kan vi prata lite, jag frågar dig saker.” Gitarrsolot är i en tagning, tror jag, och vi bara stod och gapade.
Hur kom Peps in på Röster Från Södern? Var det tänkt som en soloskiva eller var det meningen att Peps skulle vara med?
- Det är lustigt det där för jag har alltid sett det som en soloplatta och det slog mig nyligen när jag tog upp den att det står Nisse Hellberg och Peps Persson och hans namn har blivit större och större för varje nyutgåva. Och inget fel på det. Hans insats är så tydligt, vad han än gör sätter han sån enorm prägel på. Jag kommer ihåg exakt var jag gick i Malmö när jag fick tanken att göra en soloplatta. Då var det en ganska skrämmande tanke gentemot de andra i Wilmer X och så där.
- Under turnén efter Mambo Feber, som blev en väldigt stor framgång, kom snabbt idén att Peps skulle gästa och det gjorde han på ett antal låtar. Han var även med oss på ett projekt som Eldkvarn hade som hette Cirkus Broadway med ett stort tält och massa gästartister. Då lärde vi känna honom lite bättre i logen. Så då var det naturligt att han var med på vår turné 1991 som gäst och det vrålet han fick från publiken när han kom in på slutet var helt makalöst. Vilken älskad artist och person han är, det märkte man då. Där har du bakgrunden till att det var ganska självklart till att om jag ska göra en soloplatta så måste väl ändå Peps vara med som gäst igen.
Hur bestämde ni vilka låtar Peps skulle sjunga?
- Jag satte ihop vad jag tyckte skulle vara ett drömband på en blues eller rhythm & blues-platta. Inga musiker som Peps brukar spela med, men han tackade ja och vi satte igång och repade och det flöt på. Men Peps sjöng inga låtar. Han ville avvakta och komma in i det och jag hade inga problem med det, men tyckte det var synd om han kom fram till att han inte skulle sjunga.  Vad var vitsen då? Men jag tänkte att det löser sig. Inspelningen började i Stockholm och han kunde fortfarande inte ge besked och jag sjöng alla låtarna i grundtagningarna. Han spelade munspel fantastiskt bra och lite gitarr, men skivbolaget började bli nervösa. De ville ju ha stjärnan, de ville ha namnet. Jag har förstått att om Peps tycker att det är bättre om han bara spelar lite gitarr, om han tycker att låten vinner på det – då är det vad han gör. Någon annan hade väl tyckt ”kan du inte sjunga också?” Och det gör han om han har lust, men bara om han tycker helheten blir bättre. Det är en teori jag har.
- Jag såg honom i Malmö på en konsert och var lite skeptisk för då kompade han långa stunder bara Tony Ellis och stod med ryggen mot publiken. Då var han som Elvis för mig. Jag vill ha mer Peps, liksom. Men då tyckte han väl att helheten blev bättre av det. Det är bara som jag spekulerar.
- I alla fall. Tiden gick, musikerna åkte hem och Peps hade fortfarande inte gett besked. Skivbolaget var riktigt nervösa. Det är pengar och grejer. Men då kom han till slut. ”Nisse, jag har bestämt de här.” Och då sjöng han dem, de som är på plattan. De hade han testat och gått igenom.
Så du gav honom helt fria händer i valet av låtar?
- Ja, alla låtarna. Men det var nog inte alla som var tänkbara. Jag minns att (sedermera första singeln) Det Är Nåt Magisk Med Dig, den begrep han sig inte på. Jag vet inte vad som är svårt med den, men det sa han i alla fall. De andra låtarna är hemska för mig att höra med min sång. Det finns en låt jag är väldigt stolt över som heter Herr Blues Hälsar På. Med min sång är den rent värdelös, med Peps får den en helt annan klang och betydelse. Jag hade kanske gjort den bättre nu, men då var jag bara trettiofyra år och hade inte tyngden att sjunga en sådan låt.
- Blues ABC finns utgiven både med Peps sång och en version där jag också sjunger. Det är en av mina favoritlåtar, jag spelar den fortfarande ofta.
Du bara skrev låtarna och hoppades någon skulle göra dem rättvisa.
- Ärligt talat minns jag inte alla detaljer, men jag var nog öppen för att han skulle sjunga de flesta. Jag tror han fick alla texterna. Men det var lite nervdaller där när han inte kom med något (skratt). Och så från det till den här triumfen. Det blev det ju. Det verkar precis som både min och hans publik tyckte det var perfekt. Den blev etta på topplistan och sålde väldigt bra. Vi gjorde en kort turné på våren och en på sommaren och det gick väldigt bra.
- Jag hade idén att hitta andra låtar så att konserterna skulle vara längre. Skivan var bara fyrtiofem minuter och vi behövde fler låtar. Jag tänkte på den gamla Yngve Stoor-låten Sjömans Jul På Hawaii, att vi kunde göra den i en version ungefär som Peps hade gjort med Edvard Persson-låtar på platta. Som en kul grej, som Louis Prima eller något sådant. Vi repade den, men sen ville han inte när det kom till skott för han hade sjungit de gamla låtarna i folkparkerna i början av sextiotalet och var trött på dem. Då fick jag stå och sjunga den till absolut ingen effekt (skratt). Vi strök den rätt snabbt.
Har du någon favoritlåt med Peps?
- Jag tycker fortfarande Blodsband-plattan är fantastisk, den gråa. Falsk Matematik, som även Wilmer X har spelat in och spelat många gånger, hämtades därifrån. Hög Standard, jag gillade reggae ganska tidigt. Jag kan inte svära på om det var genom Peps eller om jag gjorde det innan, men jag tror jag hade hört Jimmy Cliffs The Harder They Come. Jag gillade att han spelade reggae. Jag var inte främmande för det. Kanske var det tråkigt när plattorna bara var reggae, men det fick man ta.
- Jag älskar verkligen plattorna som kom då. Fyra Tunnlann Bedor Om Dan, Spår och Droppen Urholkar Stenen. Det var lika stort som när Stones kom med någonting. Hyreskasern såklart. På den tiden tänkte man inte så mycket om det var han som hade skrivit det eller inte. Han har ju gjort rätt mycket översättningar. Egna låtar som Hög Standard och Upp Eller Ner. Den spelade Wilmer X också in och jag har spelat den många gånger själv.
Fyra Tunnlann Bedor Om Dan är ett sorts skånskt visarv. Hade du hört dem tidigare?
- Ingenting. Det är en generation där det har försvunnit helt. Jag pratade med den gamla fotbollsspelaren Staffan Tapper som håller mycket i MFFs (någon sorts fotbollslag, redaktörens anmärkning) kulturarv och han pratade om att de sjöng sådana visor i bussen på hans tid. Han trodde han var den sista generationen. Sedan var det borta. Jag har inte hört dem överhuvudtaget när jag var liten. När jag var liten var det pop för hela slanten. Dragspel och Kalle Jularbo var gammalt och tradigt. Men jag tror att Peps ville visa att allt kommer från samma rötter, reggae till exempel. Och det visade han. Jag blev jätteförvånad när jag hörde det. Det är bra låtar, gammal folkmusik. Där fick man en lektion av Peps. Han fick väl det från sin pappa.
- Peps har alltid varit nyfiken på rytmer och sånt. En stor grej som skiljer oss är att jag är totalt hängiven rock´n´roll och närliggande musik. Country, blues och rockabilly. Peps är mer nyfiken musikaliskt.
Du har jämfört Peps med Elvis vid något tillfälle. Hur var det egentligen att jobba med honom, någon du vuxit upp med som betyder så mycket för dig?
- Mitt allra stoltaste ögonblick när det gäller sånt är hans munspel på Blues ABC. Jag har lyssnat mycket på munspel genom åren och jag kan nog säga att det är ett av mina tre-fyra favoritsolon all time. Vi pratar då Big Walter Horton, Little Walter och sådant. Jag tycker det är så perfekt det solot och det är på min låt. (skratt). Helt magiskt. Det går inte att ta till sig.

Läs mer om liknande:

Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Etiketter: ,

tisdag, december 27, 2016

Föreställning: Brynolf & Ljung

Brynolf & Ljung
Tid: Söndagen den artonde december.
Plats: Konserthuset. 
Längd: 105 minuter. 
Publik: Mer eller mindre slutsålt. 
Bäst: Publikkontakten.
Brynolf & Ljung är kända från TV4 med Brynolf & Ljung – Street Magic. De har medverkat i Allsång På Skansen, Nyhetsmorgon, Sommarkrysset, Godmorgon Sverige och, okej. Ni förstår poängen. De har också uppträtt på internationella scener via bland annat medverkan i tv-programmet Britain´s Got Talent. Efter att rent av ha varit i Las Vegas, den färgglada ökenmetropolen där hopp och förtvivlan är grannar, är Växjö konserthus möjligtvis ett naturligt steg.
Showen börjar med en film på skärm om deras bakgrund och alla framgångar. För säkerhets skull är filmen på engelska så vi ska förstå hur big de är abroad, in the outland.  Sedan trollar de fram ett bowlingklot ur ett anteckningsblock. Skärmarna kommer även till nytta när svenska kändisar berättar vad de vill se i Brynolf & Ljungs show. Bland annat en älg (check!) och ett blodbad (jo, ett litet blir det). Vi får också veta hur man trollar fram ett bowlingklot, men självklart utan att egentligen få veta hur man verkligen trollar fram ett bowlingklot. Delar av showen utspelas även på storbildsskärm när vissa av tricken annars inte skulle synas. Delar av föreställningen hade onekligen gjort sig bättre på tv. Rubiks kub är till exempel för liten för att fylla ett konserthus. Det gäller även de många korttricken.
Showen Hokus Pokus Motherf*ckers har varit på turné i snart ett år. Duon är samspelade, trots problem med luftgeväret. Med det kanske är planerat? Det handlar inte om att trolla bort flygplan eller dela på elefanter, snarare om att stoppa kulor. Hur mycket de som sitter långt bak i publiken verkligen uppfattar är svårt att säga. Undertecknad sitter relativt långt fram och lyckas ändå inte njuta av detaljerna. Men å andra sidan – att publiken inte hänger med är grunden för allt trolleri. Om vi visste hur det gick till skulle poängen gå förlorad. Men Konserthuset är onekligen bitvis för stort. Mycket av duons framgång bygger också på deras personkemi och utstrålning. De är något av en svensk motsvarighet till amerikanska Penn & Teller (som de också har imponerat på), även om deras karaktärer inte är lika välutvecklade och de ibland verkar lite trötta. Det har varit en lång turné.
Trots att det bitvis är snopet att rekvisitan är så liten är det ändå god underhållning som är skickligt framförd, men det hade gått trolla bort femton minuter från speltiden.

Läs mer om något helt annat: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

onsdag, december 21, 2016

Bruce Springsteen-intervju på radio

Engelska radioprogrammet Desert Island Discs sändes första gången i januari 1942. Det är ett tag sedan. Fler än 3000 avsnitt har gjorts, jodå. Den även i Sverige kände Michael Parkinson har varit en av programledarna. Sedan 2006 är det Kirsty Young som ställt frågorna. Programmet bygger på att en gäst väljer åtta skivor att ta med till en öde ö. Mellan låtarna pratas det om livet, jobbet och musiken. De flesta gästerna är engelska, många är relativt okända för oss i Sverige. Men ibland smäller det till. Nyligen var Bruce Springsteen, New Jerseys egen Ulf Lundell, på besök. I första hans för att göra reklam för sin självbiografi Born To Run.
Programmet brukar klocka in på 35 minuter, men eftersom Bruce är Bruce - eller för att han mumlar och pratar långsamt - fick han några minuter extra. Vill ni lyssna finns det en länk gömd någonstans i det här inlägget.

Läs mer om liknande:

Etiketter: , ,

måndag, december 19, 2016

Konsertrecension: Urban Turban

Urban Turban
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Fredagen den nionde december. 
Längd: Femtio minuter. 
Publik: Ett fyrtiotal. 
Bäst: Att något som inte borde funka visar sig vara självklart. 
Saknade mest: Mer, mer och sedan gärna lite till.

Begreppet kult används i allt märkligare sammanhang. Men Urban Turban, ikväll med nio personer på scenen, är en företeelse ute i marginalen som de flesta inte känner till. Enligt Kafe De Luxes hemsida är det den gode Urbans första spelning på tio år. Hur det kommer sig att den utspelas just i Växjö kan man fråga sig, men något svar lär man inte få. Peter Bryngelsson, en av svenskt musiklivs mest älskvärda original och något av ett levande musiklexikon, är till vardags lektor i musik i Stockholm. Men han har sommarstuga i landsbygdsmetropolen Älmeboda.

Även som ett fan av Urban Turban är det svårt att  veta vad som väntar. Svenska folkhemsschlagers översatta till och framförda på persiska? Visst. Sångerskan Shamim Naghede tar täten. Det är inte, milt uttryckt, det gamla vanliga, men två långa traditioner möts. En unik och rolig upplevelse blir sällan mer udda än så här. Och det som göms i gamla musikarkiv dyker förr eller senare upp hemma hos Peter Bryngelsson, heter det ju. Det svänger även när det går lite långsammare och i sittande läge.

Det går att försöka sjunga med, i alla fall i den text på svenska som onekligen är mer bekant. De börjar med Sånt Är Livet. Kan ni tänka er den som akustisk persisk psykedelisk rock? Är Det Konstigt Att Man Längtar Bort Någon Gång fortsätter, Buffy Saint Marie gjorde originalet. När Bryngelsson bytt till elgitarr blir det låtar som tidigare gjorts av Kakka Israelsson, John Holm och förstås Thorleifs (självaste Gråt Inga Tårar med, passande nog, gråtande fioler) som skakar hand med Grateful Dead och Led Zeppelin. Men blir det ingen Lill Lindfors, undrar ni? Klart det blir, komplett med ökensand i skorna. Lyckliga Gatan som shuffle? Check. Jag Ger Dig Min Morgon? Japp. Det Börjar Verka Kärlek Banne Mig med grisig slidegitarr? Självklart. Och med sång på både svenska och persiska. Extranummer blir bland annat The Beatles, eller i alla fall riffet från Tomorrow Never Knows blandat med vad som än kommer i närheten. Genomgående väldigt underhållande.

Förresten. Om någon undrar hur det får plats nio personer på den relativt lilla scenen i kaféts källare är väl svaret att det egentligen inte gör det. Men finns det musikmagi finns det stjärterum. Och det är väl dags för ett statligt geniförklarade av Bryngelsson snart?


Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Etiketter: , ,

måndag, december 12, 2016

Konsertrecension: Nina – A Dangerous Story About Me And Nina Simone

Nina – A Dangerous Story About Me And Nina Simone 
Tid: Fredagen den andra december. 
Plats: Katedralskolans aula. 
Längd: 85 välmatade minuter. 
Publik: Cirka 200. 
Bäst: Styrkan i smockan och berättarglädjen mitt i eländet.
Bara att Josette Bushell-Mingo i företällningen Nina – A Dangerous Story About Me And Nina Simone vågar sig på att tolka Simones låtar tyder på en attityd som kunnat få Simone själv att le förtjust. Men samarbetet mellan Riksteatern, Unity Theatre och Växjö Teaterförening är ingen regelrätt konsert. Monolog på engelska blandas med musik framförd med en trio. Sista tredjedelen blir det  konsert.
Bushell-Mingo har en imponerande karisma redan från början, om än inte samma intensitet som Simone. Hon kompenserar med energi. Vi börjar i Harlem 1969 och hamnar i en folkfest där Simone ska framträda. Musikerna hjälper till att piska upp stämningen. Om Simone var en långsamt mullrande vulkan är Bushell-Mingo mer ett fyrverkeri. Men glädjen övergår snabbt i ett uppräknande av svarta som dött i rasistdåd de senaste åren. Bitvis är det så tyst i salen att det går att höra en dröm falla i bitar.
Sedan tillbaka till Ninas första konsert i en vit kyrka vid elva års ålder. Hon vägrade spela om hennes föräldrar inte fick sitta längst fram. Föräldrarna skämdes och önskade att hon skulle hålla tyst. Efter konserten fick hon sin första applåd. Men hon glömde inte och byggde en egen kyrka med sin musik. Bushell-Mingo förkunnar att hon är medlem i den kyrkan. Detta leder till en berättelse om när hennes egen mamma gick bort. Trots ämnet lockar den till skratt. Detaljer från huvudrollsinnehavarnas respektive liv blandas tills de möts, metaforiskt, och Simone sjunger bara för henne.
Bushell-Mingo har arbetat med The Royal Shakespeare Company och har erfarenhet av både skådespeleri, regisserande och sång. Det förklarar att hon så nyanserat kan skildra både ilskan och känslan att dricka soppa med sked samtidigt som hon med fingertoppskänsla framför Simones musik. Mississippi Goddam från 1964 (samma år som Bushell-Mingo föddes) framförs med sådan attityd att ögonbryn blir svedda långt bak i lokalen. Det är, minst sagt, en stark och gripande upplevelse. Samma sak med Sinner Man. I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free är jublande och bejublad.
Det pratas om vår tids rädsla för allvar. Bushell-Mingo är inte rädd för allvar. Det är snarare oroväckande hur aktuella några av låtarna är än idag. Har vi verkligen inte kommit längre på femtio år? Har vi inte lärt oss något?

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,