fredag, december 02, 2016

Skivrecension: Regina Spektor

Regina Spektor
Remember Us To Life
(Warner)
Betyg: 3

Remember Us To Life är Moskvafödda Regina Spektors första skiva på fyra år. En av hennes främsta musikaliska styrkor har alltid varit lekfullheten och den spretighet det resulterar. Men det gör också att hennes skivor ibland är svåra att ta till sig. Den här gången sjunger hon rakare än på föregångaren What We Saw From The Cheap Seats, en skiva som var kul första gången jag hörde den, men som inte höll för särskilt många lyssningar. Det kändes som att hon gjorde en rolig grimas mellan var och varannan rad, som om hon var lite ironiskt distanserad - även om hon å andra sidan inte alls sysslar med ironi. Öppningsspåret här - Bleeding Heart - sätter agendan. Visst är den sprattlig, men också med en snygg melodi och en nedtonad sångstil. Hon känns igen, men är inte lika yvig. Något vuxnare - på ett bra sätt. Older And Taller handlar möjligtvis om sonen och präglas av raden enjoy your youth. Melodin är härligt McCartney-studsig. Dramatiska The Trapper And The Furrier sticker också ut. Remember Us To Life visar att Spektor är värd en chans till, även om tio år gamla Begin To Hope fortsätter vara hennes bästa skiva.

Läs mer om liknande: 

Etiketter: ,

måndag, november 28, 2016

Konsertrecension: Oddjob

Oddjob 
Tid: Lördagen den nittonde november. 
Plats: PM & Vänner. 
Längd: Femtiofem minuter. 
Publik: Sammanlagt över 120 sålda biljetter. 
Bäst: Att det är alldeles... alldeles... underbart. 
Sämst: Att inte alla konserter är så här. 
Saknade mest: Mer!
I helgen var det dags för den andra upplagan av restaurang PM:s jazzfestival. För den uthålliga och/eller envisa gick det att jazza från ett på eftermiddagen till strax före midnatt. På två scener blandades lokala akter med nationella som turnérar internationellt.  Bland de mest aktade namnen var Goran Kajfes som kom till Växjö med sin trumpet både som medlem av sin Subtropic Archestra och Oddjob.
Kvintetten Oddjob spelade vid nio och är något av den svenska jazzvärldens all stars, ett Travelling Wilburys. De är rykande aktuella med en hyllningsskiva till Weather Report. Oddjob är en upplevelse som går utanför de vanliga referensramarna och gör det som krävs för att följa musiken. Kort sagt: De spelar inte jazz, de spelar musik. De har tolkat svensk folkmusik, filmmusik från filmer med Clint Eastwood och ligger bakom den underbara barnmusikskivan Jazzoo. Till PM kommer de med vad som snabbt visar sig vara en rejäl dos musikglädje.
Vi i publiken blir påminda om varför vi älskar musik, en sån upplevelse man alltid hoppas på varje gång det är konsert. Piano, trumpet och saxofon ligger över de feta drivande rytmer som skapas av bas och trummor, ibland närmast okuvligt pumpande. Inte helt lätt att sitta still. De gånger tempot sänks blir det en välkommen andningspaus, i alla fall i den utsträckning det finns något syre kvar i den härligt fulla lokalen. Bandet får upp farten så pass att det tar närmare halvtimmen innan saxofonisten Per ”Ruskträsk” Johansson hälsar på publiken, presenterar bandet och försöker sälja en skiva. Sedan blir det full storm i en gammal folkmusiklåt som börjar med ett lockrop. De getterna lär inte få mycket sömn. Sedan avslutar de med sin personliga version av Where Did You Sleep Last Night, som bland annat Lead Belly och Nirvana också gjort.
Det har gått fjorton år sedan Oddjobs debutskiva och de är minst sagt samspelade. Samspelade är rent av en underdrift. Samtidigt ser det ut som om de har roligare än ett gäng grisar som rullar sig i årets första lera. Det ska föreställa en komplimang. För det är inte bara levande musik, det är musik som lever, verkligen lever. Musik som, för en stund, får en att glömma allt annat. Ett evigt ögonblick som tar slut allt för snabbt. Det blir väl en tredje upplaga, PM?
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

onsdag, november 23, 2016

Konsertrecension: Dynamite


Dynamite 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Fredagen den elfte november. 
Längd: Sextio minuter. 
Publik: Fullt, fullare, Dynamitespelning.
Bäst: En rejäl dos bonna-rock´n´roll sitter väl aldrig fel? 
Sämst: Nej, inget sånt.
Hur många AC/DC-doftande band från Växjötrakten krävs det för att skruva i en glödlampa? Okej, det är kanske inte så enkelt att svara på. Men hur många krävs det för att ordna luftgitarrfest på Kafe De Luxé en kylig fredagskväll i november? Ett. Dynamite.
Att de försöker låta exakt, exakt, ta mig tusan, som AC/DC är inte menat som kritik. Det finns sämre band att inspireras av. Och nu när AC/DC verkar sjunga på sista versen finns det skor, stora skor, att fylla. Och att Dynamite just kommit hem till Sverige från en längre turné betyder att de är ruskigt samspelta. Det visar sig omgående i en källare som är insvettad och redo redan innan första ackordet. Ingen är på plats för att ha tråkigt. På scenen finns tre förstärkare som tar upp så stort utrymme att trummisen Jonas Hagström med nöd och näppe får plats, men han syns där bakom trots allt.
Kvällens låtar sitter som vantar, eller om ni så vill – som en välanvänd skoluniform. Många som vill vara AC/DC verkar missa hur oerhört välarrangerade låtarna är, hur mycket små detaljer det finns . Hur smarta de är, mitt i all idioti. Dynamite har fattat det. Det tar inte lång tid innan ett stort fånleende infinner sig och huvudet börjar nicka fram och tillbaka. Dynamite spelar bara det som behövs, inga onödiga toner eller flashiga solon. Fullt stamp framåt. Det låter enkelt, men är svårt.  Löst och tajt samtidigt. Publikkörer, händer i luften. Fredagskväll. Men med den här musiken skulle det kunna vara fredagskväll en regnig måndagsmorgon.
Streetfighting Blues är kvällens lite lugnare inslag, även om lugnare ska tas med en nypa salt. Tempot är långsamt sugande. Redan första ackordet möts av ett ”ja, fy fan vad bra!” från någon längst fram. Det är inte en felaktig analys. Alla som blir oroliga över avsaknaden av tempo möts sedan av smockan Ride Alone. Lock´n´Load blir sista låten innan extranumrena och den lever upp till sin titel.
Förvisso är det svårt att bortse från att låtarna är snarlika. Men bra. Och det betyder i alla fall att Dynamite har en bra låt som de sedan spelar i sexton upplagor. Och en bra låt är ärligt talat mer än de flesta band har. Den här kvällen är nerlusad med bra låtar kompletta med underbart korkade texter. Om rocken är död går det i alla fall inte att förneka att liket har väldigt roligt. 
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, november 21, 2016

Skivrecension: Nisse Hellberg - Vägen Västerut


Nisse Hellberg
Vägen Västerut
(Gamlestans Grammofonbolag/Border)
Betyg: 4

Nytt skivbolag, ny producent och utökat band. Och en mer påtaglig spelglädje än på länge när Nisse gör en countryskiva. Det betyder inte att Nisse hakar på countrytrenden. Det här är country, inte country. På samma sätt som McDonald´s inte ska blandas ihop med med någon som gör hamburgare. Texmex, cajun och lite Sun Records. Lådbilen är varken den första eller sista Johnny Cash-hyllningen Nisse gör. Texten handlar om en dröm där jaget är med om en olycka med just en lådbil och sedan kramar sin älskade när han vaknar. En liten söt kaka om att inte ta allt för givet. Möjligtvis ett pekoral, men med hjärtat på rätt ställe. En Hel Slev Snikenhet gästas av piano och dragspel på ett lyhört och svängande sätt.
Här finns den ständiga kampen mellan att se tillbaka och försöka leva i nuet och gärna lite mer kompromisslöst, samtidigt som vardagen ska gå ihop. Texterna är som vanligt små betraktelser som med små och till synes enkla formuleringar fångar den där sortens vanliga liv som inte är så vanligt. Få är så bra på att göra diskbänksrealism så svängigt som Hellberg. Och förresten - få svenska artister är så bra på att göra det Hellberg gör, musik med rötterna långt ner i USA:s musikaliska musikarv.

Etiketter: ,

fredag, november 18, 2016

Skivrecension: Air - Twentyears

Air
Twentyears
(Parlophone/Warner)
Betyg: 4

Franska duon Air slog igenom stort 1998 med sitt debutalbum Moon Safari och var trendigast i stora delar av Europa i flera veckor. Problemet med att vara veckans trend är att man redan nästa vecka hunnit bli förra veckans trend. De där? Håller de fortfarande på? Och nog för att det här är deras första skiva sedan 2012, men ja, de håller fortfarande på. Nu har det dessutom nästan hunnit gå sex månader sedan den här samlingen släpptes.
Glädjande nog låter musiken väldigt bra fortfarande, något som inte alltid går att säga om elektronisk musik. Musik som är väldigt mycket nu brukar snabbt bli mycket då. Air är drömska, ibland lite långsamma och gör musik att spela i bakgrunden. Om det kan låta som en förolämpning att kalla något "bakgrundsmusik" så är det i det här sammanhanget en komplimang. Den funkar också utmärkt i hörlurar. Det är inte musik som gapar och nödvändigtvis kräver all din uppmärksamhet. Ibland är de lite lågmält funky på ett märkligt franskt vis. 
Att duon gjort filmmusik är inte en slump. Kanske är det rent av så att soundtracket till Sofia Coppolas The Virgin Suicides är det mest kända exemplet. De varma analoga syntarna på Premiers Symptomes har ett speciellt ljud jag är väldigt förtjust i. Men även på annat håll är musiken ett argument för att elektronisk musik inte behöver vara kall och sakna känslor, som den ofta anklagas för. Ibland skapar de samma sköna känsla av avslagen sommardåsighet som Pink Floyd var mästare på i början av sjuttiotalet.
För er som har gamla exemplar av 10 000 Hz Legend och Talkie Walkie hemma är det dags att återupptäcka. Ibland blir man förvånad av vilken musik som fortfarande låter bra femton år senare. Och så här års, när det är något av en uppoffring att befinna sig utomhus, är det extra trevligt med musik som erbjuder en resa som kan avnjutas nerbäddad i sängen med en stor kopp te.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

tisdag, november 15, 2016

Konsertrecension: Magnus Uggla

Magnus Uggla
Plats: Konserthuset.
Tid: Lördagen den femte november.
Längd: 110 minuter.
Publik: Slutsålt.
Bäst: Att det är konstant underhållande med lite gripande bonus.
En sak som måste sägas om Magnus Uggla är att han ser extremt mycket ut som Magnus Uggla. Och alltid har gjort. Han är som en Ramonesmedlem . Efter att bland annat ha ondgjort sig över att kritikerna har sågat honom längs, och nästan under fotknölarna, har han de senaste åren nått stora framgångar med monologbaserade föreställningen Hallå! Popmusik, Kickar Å Kläder som han nu är på turné med. Det är en självbiografisk resa genom den unge Ugglas liv och familj. Han har en moster som heter Per. Men vad är en patentrådsblick? Som föreställningens namn säger är det relationen till musiken som står i centrum. Bland annat berättar han hur han knockas av David Bowies The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, Mott The Hoople och Lou Reed. På slutet pratar han lite nutid och att förlora människorna som är länken till det förflutna. Om att vakna mitt i natten, som en gammal människa, och åka in till stan och sova på kontoret.
Innan han har sagt ett ord, och utan att säga ett ord, skämtar han om sin längd när han går fram till mikrofonen  som sitter alldeles för högt. Sedan börjar han prata om musikens kraft och sin egen karisma. Eller kanske snarare brist på den. När han som ung gick in i ett rum blev det direkt dålig stämning. Ikväll möts han i alla fall med jubel bara genom att gå upp på scen.  Det är också en skildring av Stockholms sextio- och sjuttiotal. Han tar på sig ett par platåskor, elva centimeter höga, som han imponerande nog mer eller mindre kan gå i. Och till och med dansa. En gång i tiden hade han dem både när han gick ut och när han gick hem. Målet var att se homosexuell ut för att skrämma vanligt folk.
Så vad vi får är berättelsen om hans liv från barndomen fram till skivdebuten med Om Bobbo Viking och strax bortom. Det betyder att alla de låtar han är mest känd för uteblir. Ingen Jag Mår Illa, Fyra Sekunder eller Kung För En Dag.
Martin Luuks manus kan sägas förklara Uggla och hans musik på ett sätt han eller den aldrig varit i närheten av. Det kan också sägas att den karaktär Uggla skapat ofta är minst lika underhållande som hans musik.
Men jo, det blir musik också. Sparsamt framförd med bara tre musiker. Samtliga låtar satta i sitt biografiska sammanhang. Bland annat Hallå, Bobbo Viking och Balladen Om 70-talets Största Rockband. En dörrvaktsimitation leder till Dörrslusk. Mot slutet kommer genombrottslåten Varning På Stan. Med tredje skivan slog det till ordentligt.
En liten fråga bara. Hade han verkligen rakt hår när han var liten?


Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

tisdag, november 08, 2016

Recension: En Skam För Sverige 2

En Skam För Sverige 2 
Plats: Konserthuset.
Tid: Fredagen den 21 oktober. 
Längd: Två timmar plus paus. 
Publik: Slutsålt. 
Bäst: Antalet skratt per minut imponerar.

Det har gått tre år nästan på dagen sedan Soran Ismail och Magnus Betnér var i Växjö med En Skam För Sverige. Att det skulle bli en fortsättning var inte helt otippat, inte minst för att de uppenbart har så kul tillsammans. Denna gång är det till och med på scenen samtidigt. De pratar bland annat om saker Betnér inte vill göra på scenen. Visar sig vara en lång lista. Ismail klär ut sig till en superhjälte. En Skam För Sverige 2 är en uppföljare mer till namn än innehåll och form. Eller form och form. Det är fortfarande stå upp, fast sittande.

Men det är Betnér som börjar och inleder med hår och skägg, passkontroller, dansk rattonykterhet och skillnaden mellan bra och dålig politisk korrekthet, rysk logik och en massa Adele. Han tittar nära, väldigt, väldigt nära, på hennes texter. Betnér får snabbt igång publiken och möts av jubel redan när han lommar ut på scenen. Om han i vanliga fall pratar mycket politik blir det denna gång en hel del trams. Och varför inte? Trams är underskattat.

Ett favoritämne, dessutom oändligt, är idioter på Facebook där han får upp tempot ordentligt. Kanske för att hinna med så mycket som möjligt. Han byter inte ämne förrän han börjar prata om kungen, och det steget kanske ändå inte är så långt. Det går att känna igen delar av materialet från Betnérs förra besök, men det hindrar inte att han river ner jubel och applåder.   

En anledning till duons framgång, förutom att de är väldigt roliga, är att de kompletterar varandra på ett bra sätt. Ismail, den lågmält resonerande med underskruven och det pojkaktiga leendet, och Betnér som, tja, lågmält resonerande är inte hans grej. Komikens Tintin och Kapten Haddock. Vem som är vem får ni bestämma själva.

Efter paus är det Ismails tur och tempot blir lägre. Han börjar med att prata om skillnaden mellan generationerna. Om den ständiga viljan att inte bli som sina föräldrar, försöken att inte upprepa den tidiga generationens misslyckande. Att mena väl men göra fel, lättkränkthet och att överbeskydda sina barn. Och förstås lite om hur vi vet om vi är katter eller människor. Om vi nu kan veta det.

När humor är som bäst kan samma formulering innehålla både skratt och en djupare tanke, en frågeställning. En tanke som kan slå rot. En Skam För Sverige 2 är bitvis på den nivån – och ljuvligt trams.
Läs mer om liknande:  
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
 

Etiketter: ,

tisdag, oktober 25, 2016

Konsertrecension: Magnus Öström Quartet och Tonbruket

Magnus Öström Quartet + Tonbruket  
Plats: PM & Vänner.
Tid: Lördagen femtonde oktober. 
Publik: Ett hundratal och därmed fullt. 
Längd: 65 plus 85 minuter plus paus. 
Bäst: Musiken. Ibland är det så enkelt.
Det går inte att skriva den här texten utan att nämna Esbjörn Svensson Trio, så vi börjar där. När pianisten och kompositören Esbjörn Svensson gick bort 2008, 44 år gammal, blev de två andra medlemmarna, basisten och kompositören Dan Berglund och trummisen och kompositören Magnus Öström, hängande i luften. Båda har sagt i intervjuer att de inte visste om de skulle orka plocka upp sina instrument igen. Tack och lov orkade de.
Denna lördag fick Växjö tack vare Alvesta jazz & blues och Kulturföreningen Kristina besök av både Magnus Öström Quartet och Tonbruket, där Berglund spelar bas. Även om jazz är en bred genre känns det inte som att den räcker till att beskriva upplevelsen. Tonbruket rymmer till exempel Martin Hederos, mest känd från The Soundtrack Of Our Lives, vars keyboardspel innehåller både psykedelisk rock och Jan Johansson, både San Francisco och Utanmyra. Lika självklart rymmer Öströms band basisten Thobias Gabrielson som spelat med Timbuktu och Carola.
Kvartetten börjar med något som låter som vindbrus på kalfjällen. Om man som lyssnare blundar är det bara fantasin som sätter gränser. Pianot letar rastlöst efter en melodi och hittar till slut en. Kulingen upphör och en mer traditionell, men inte mer förutsägbar, låt tar vid. De går ut hårt med högt tempo. Och även om det är solobaserat (ibland alla fyra samtidigt) spelar de ändå ofrånkomligen tillsammans. Ibland intrikat, men inte så publiken hamnar efter. Oftast med en okuvligt drivande, nästan Led Zeppelin-artad rytm i grunden.
Tonbruket håller lite lägre snittempo och lägger sig bitvis i omloppsbana kring samma planet som tyska bandet Can brukade besöka i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet. Blytungt och fjäderlätt samtidigt. Filmmusik för ett inre universum där en flamencorytm blandas med något som en flamencorytm aldrig blandats med tidigare. Lika häftigt som svårt att klä med ord. Den sortens upplevelse som påminner om varför musik kan vara beroendeframkallande, hallucinatoriskt och alldeles, alldeles underbart. Och märkligast av allt: helt lagligt för alla åldrar.
Musik är alldeles för viktigt och roligt för att sorteras in i färdiga fack. Och hela den här kvällen är en hyllning till att det är viktigare att göra något bra än något som nödvändigtvis måste kunna definieras. Höstens dubbelsmocka. Tack.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, oktober 17, 2016

Artikel: Gitarrclinic med Kee Marcello

Kjell Hilding Löfbom från Umeå kanske inte höjer så många ögonbryn. Betydligt mer känd är han som Kee Marcello, gitarrist med världen som arbetsfält. I helgen var han i Växjö på Musikhuset och berättade om sin karriär med sex strängar. Han börjar med att testa gitarren och tar en slurk kaffe.
Tillställningen har rubriken gitarrclinic, resten av musikerna finns i datorn. Det är inte helt oväntat gitarren som står i centrum, men lite anekdoter blir det också. Mest känd är han förmodligen från rockbandet Europe där han var med under andra halvan av åttiotalet, det är han som spelar gitarren på bland annat hiten Superstitious (där han eventuellt snodde solot från Saltkråkan) och från numera smått kultförklarade Easy Action, där även Tommy Nilsson fick sitt genombrott i början av åttiotalet. Easy Action är förresten aktiva igen sedan tio år tillbaka. Han har också spelat med symfoniorkestrar och 2015 medverkade han i Stjärnkusken på TV4 och vann hela tjofläsket. Innan dess hade han hunnit med en självbiografi.
Annars fokuserar han på sin solokarriär och är aktuell med fjärde skivan i eget namn samt turnerar med Rock Of The 80´s. Att den föreställningen befann sig på Vida Arena under lördagen kan ha något med besöket på Bergendahlska gården att göra. Det är, får vi veta, andra gången han är här.
En handuppräckning visar att nästan alla i publiken är gitarrister. Det tillåter att nördribban höjs rejält och leder till en utläggning om den pentatoniska skalan, subdominanter och konsten att gå från Em till Cm, förstås med en diskussion om jazzsaxofonisten Charlie Parker. Och vem gillar inte Ernst Kirchsteiger, som eventuellt uppfanns av Deep Purple-gitarristen Ritchie Blackmore. Marcellos hjältar plockas ner i detalj och förklaras. Kopplingar görs mellan olika stilar. Rötterna undersöks. Jazz möter rock. Django Reinhardt skakar hand med Jeff Beck.
I publiken finns ett sjuttiotal medelålders, ungdomar och medelålders ungdomar som  lyssnar på Marcellos berättelse förmedlad med värme och humor. Även om det inte sägs bokstavligt är det kärleken till musiken som är den röda tråden. Han började spela som trettonåring på julafton 1973 efter att ha spelat luftgitarr på ett tennisracket och insett att han måste ha en gitarr. Och där under granen låg den. Kärlek vid första ackordkastet.
De två timmarna plus går fort. Förresten. Söndagens bästa citat, värt att tänka på under nästa gitarrsolo och livet i allmänhet: Det går inte att mollpenta sig igenom det här.
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, oktober 13, 2016

Bob Dylan får Nobelpriset i litteratur

Bob Dylan tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Vi på Fula Fula Ord-redaktionen säger ett stort grattis!

Läs mer om liknande:
Bob Dylan för nybörjare
Konsertrecension: Bob Dylan gör omklädda klassiker i Malmö
Bob Dylan 70 år
Dagens i-landsproblem: Bob Dylan


Läs ännu mer om liknande:
Skivrecension: Bob Dylan - Fallen Angels
Skivrecension: Bob Dylan - Shadows In The Night 
Blood On The Tracks fyllde nyligen 40 år
Skivrecension: Bob Dylan & The Band - The Basement Tapes
Konsertrecension: Bob Dylan på Newport
Bob Dylan ställer ut konst i Köpenhamn
Självbiografin Chronicles Volume 1

Bob Dylan pratar Together Through Life
Bob Dylans 40 bästa låtar?

Nytt från Bob Dylan
Nygammalt från Bob Dylan
Intervju med Bob Dylan

Bob Dylan - World´s Greatest Grandfather!

Bob Dylan vs Joakim Thåström

No Direction Home, del 1
No Direction Home, del 2
Bob 65

Etiketter: ,

onsdag, oktober 12, 2016

Konsertrecension: South Of Sweden Jazz Orchestra

South Of Sweden Jazz Orchestra 
Plats: Konserthuset.
Tid: Första oktober. 
Längd: 145 minuter plus paus. 
Publik: Cirka 150. 
Bäst: Duke Ellingtons In A Sentimental Mood. The Duke är alltid The Duke. 
Saknade mest: Lite hårdare redigering.

Det är inte varje dag det ges tillfälle att se nybildade storband spela. Men när vinylen gjort comeback kan väl lika gärna storbandsjazzen också återuppstå från sin dvala? Inte en dag för tidigt. Som orkesternamnet antyder kommer musikerna från södra Sverige (Blekinge, Skåne och Småland) och de anser just Växjö Konserthuset vara sin mittpunkt. Inte mer än rätt att det är här de börjar efter att ha träffats för första gången igår och repat lite. Och det är sant, även om det inte hörs.

De börjar med några takter som trio innan inte mindre än fjorton blåsare ansluter. På scen denna afton finns inte mindre än sammanlagt arton musiker. Alla ska inte räknas upp, men i lokalpatriotismens namn är två från Växjö. Jocke Wickström (som också står för en liten programförklaring och är drivande kraften bakom), spelar trumpet och Mikael Anderfjärd håller till vid trombonen. I täten hittar vi konstnärlige ledaren Peter Asplund på trumpet och sång och Ida Sand på piano och sång. Asplund har spelat med bland andra Herbie Hancock, Monica Zetterlund, Lena Philipsson och Kent. Imponerande bredd. Sand, som ansluter efter ungefär en timme, vågar också tänka fritt. Hennes senaste skiva är en hyllning till den kanadensiska tjurskallen Neil Young.

Hur går då premiären? Spelglädjen är påtaglig. Helheten så väl som enskilda detaljer imponerar. Storbandsjazz är inte en sorts jazz som bygger på solon. Och tur är kanske det med så många musiker på scenen. Men de som ska spela solo, det blir några i första låten av Joe Henderson, går fram till scenkanten för att spela innan det är dags att ta emot sin applåd och återvända till blåsarhyllan.

Kvällen blir en resa från tjugotalet och framåt, allt med nyskrivna arrangemang. Det  blir både eget och andras material, och rent av lite blått från Duke Ellington. Och Hello Dolly. Och Frank Sinatra, Neil Young (Hey Hey, My My imponerar), The Hollies, Billy Joel och Stevie Wonder. Det saknas inte klassiker att välja mellan, kanske håller de till och med på lite i längsta laget.

Den uttalade tanken är att South Of Sweden Jazz Orchestra ska återkomma regelbundet till Växjö Konserthus, om än kanske inte två gånger i veckan som Asplund skämtar om. Men att döma av kvällens konsert är det en både lockande och rimlig tanke.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten

Etiketter: , ,

måndag, oktober 10, 2016

Skivrecension: Bon Iver - 22, A Million

Bon Iver
22, A Million
(JAGJAGUWAR/Playground)
Betyg: 4

Efter de stora framgångarna med debuten For Emma, Forever Ago (akustisk trubadur med skägg) och uppföljaren Bon Iver (åttiotalsost med skägg) upplevde Justin Vernon att framgången kostade mer än den smakade. Han gick igenom en depression och led av panikattacker. Han fick vad som på modern svenska kallas psykbryt. Det har gått fem år sedan hans andra skiva och många av oss hade nog trott att det blev den sista. Han verkade nöjd med att röra sig bakom kulisserna - skriva, producera och samarbeta med andra artister - snarare än att själv stå i rampljuset.
Men så plötsligt är han tillbaka med en skiva bestående av tio spår som inte går att uttala titlarna på ens om man försöker. Försök skrika efter 715 - Cr Ks på en konsert, om du vill. Skivans musikaliska inriktning med syntar, märkliga rytmer och bitvis autotunade sång kan förvisso anses märklig, men är samtidigt den logiska utveckling efter de två första skivorna. Det finns en röd tråd. Av vissa har 22, A Million avfärdats som pretentiös dynga, men för oss som förälskat oss i hans röst - manipulerad eller inte - och intressanta ljudvärld är det ett givande återseende. Inte minst i hörlurar nu när höstmörkret kryper allt närmare allt tidigare. Bon Iver har gjort sin Low, McCartney II eller Kid A. En skiva som kanske går att kalla märklig, som kräver lite tålamod, men som belönar den som har öron och hjärta öppna. Som inser att det som händer i marginalen kan vara minst lika intressant som Allsång På Skansen.
Och avslutande 10 00000 Million är en vacker liten gospel som gör att jag trycker på repeat.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

fredag, oktober 07, 2016

Konsertrecension: Final Days Society

Final Days Society
Tid: Fredagen den sextonde september. 
Plats: Kafe De Luxe. 
Längd: Sjuttio minuter. 
Publik: Ett åttiotal som mest. 
Bäst: Oväsen, oväsen, ljuva oväsen.

Redan av bandnamnet går det att misstänka att det inte är ölhävarrock som spelas. Växjöbandet Final Days Societys senaste skiva Icebreaker kom förra året och innehåller sex låtar. Tre av dem ligger runt tio minuter. De känns inte så långa. En bra låt bli aldrig för lång. At Peace At Last är till och med lite i kortaste laget, trots att det hade gått koka gammaldags idealmakaroner innan sista tonen klingar ut. Det är musik som vänder sig inåt. Musik att småsvänga till, snarare än att hoppa eller dansa till. Musik att blunda till, snarare än vråla till. De som är i källaren för att ta en lugn öl med kompisarna får nog inte riktigt vad de vill ha. Däremot hade de, med lite mer tålamod, fått vara med om en häftig upplevelse. Och det jublas mellan låtarna. Efter bara femtio minuter hörs det ett leende hej från scenen. Publikfrieri på hög nivå. Sedan spelar de Icebreaker och då går det att ta en omgång idealmakaroner till.

Ibland är musiken lågmäld, drömmande och vacker. En soluppgång med en älskad. Ibland, rent av något oftare, är det ett jäkla oväsen, mardrömmande vackert på ett helt annat sätt. Ibland manglas det för fulla muggar samtidigt som en vackert ringande gitarr skiner igenom. Bandet består av två gitarrer, bas och trummor. Ibland synt, megafon och en extra trumma. Låtarnas upplägg må vara likartat och i längden flyter de ihop, men det är inte nödvändigtvis något dåligt. Ljuset matchar förresten musiken. När de brakar på som mest tänds vad som kan vara helljus på scenen. Som att möta en raggare i en gammal Volvo med extraljus utanför Älmeboda en mörk kväll.

Tidigare i år turnerade de fyra i Europa med sina svarta (förstås) kläder och den här spelningen är något av ett hej och tack innan det är dags att försvinna och börja jobba på ny musik. Och spelningar med familj, vänner och bekanta i publiken har ofta en speciell laddning. Applåderna har lite extra värme och kärlek, är förmodligen mer lättförtjänade än inför en publik bestående av främlingar. Bandet är rimligtvis också mer nervöst på hemmaplan. Men de har rutinen. Låtarna sitter. Medlemmarna ler till och med, även om musiken inte är Lasse Stefanz.

Om det är så här planetens sista dagar kommer låta, och det verkar inte allt för långsökt att det kommer bli något åt det hållet, så är det rent av läge att sluta oroa sig och börja älska bomben.

Läs mer om något helt annat:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, oktober 03, 2016

Skivrecension: Wilco - Schmilco

Wilco
Schmilco
(Anti/Playgound)
Betyg: 3
Om bandets förra skiva Star Wars var något av det mest upptempoösiga de gjort är detta baksmällan. I alla fall på så sätt att det är lågmält och överlag akustiskt i täten. Vad som däremot känns igen är Jeff Tweedys sårbara röst och uppriktiga texter, ibland med en lätt svart humor. Eller lätt och lätt. Happiness depends on who you blame, sjunger han i Happiness. Inte precis en Paulo Coelho-klyscha. Men så är Tweedy också bra på att skildra även den kanske lite jobbiga sanningen med få och enkla ord. I Normal American Kids ser han tillbaka på sin ungdom, men långt ifrån på det nostalgiska det-var-bättre-förr-sättet som brukar romantisera utanförskap och ansvarslösa nätter som aldrig tog slut, gärna med en ölburk i handen. Always hated normal American kinds, konstaterar han till akustisk gitarr. Det enda som saknas på Schmilco är en brötig låt i stil med Bull Black Nova som ger Nels Cline chansen att på allvar elda på med gitarren. Kanske nästa gång.
Förresten - bonuspoäng för Harry Nilsson-referensen i albumtiteln. 

Etiketter: ,