måndag, juli 23, 2018

Konsertrecension: Pugh

Pugh
Tyrolen i Blädinge
Publik: Närmare 300 glada.
Bäst: Antalet klassiker och spelglädjen!
Sämst: Ingen En Medelklass Lågutbildad Man.
Betyg: 4

Det har inte ens gått tre månader sedan rockpionjären Pugh var i Alvesta senast, men det har gått 43 år sedan han var på Tyrolen. I onsdags kväll rådde han bot på det. 
1975 var han på turné med Rainrock, den här gången kompas han av Hasse Tholin på bas och Mikael Nylander på trummor. Själv spelar han gitarr och munspel, och sjunger förstås. Innan dess var det veteranbilsträff och americana med That Dog Was A Band Now. Kvällen avslutas sedan av Pugh med band och för de som orkade hela distansen var det en helkväll som hette duga. 
Med tanke på att hans debutalbum kom redan 1969 och att han gjort sammanlagt fjorton soloskivor saknas det inte bra låtar att välja mellan. Även om det hinns med många klassiker saknas det nästan likna många. Ett i-landsproblem förstås. Och kanske hade det gått variera låtlistan lite mer från förra besöket. 
Han började karriären med fem skivor som numera anses vara klassiker. Låtar därifrån dominerar. Ingen klagar. Det blir lite nytt också. Först In, Sist Ut ger mersmak. Bland de lite mer oväntade låtarna går det att njuta av västeråsfunken i Het och Vår Kommunale Man som ZZ Top-boogie. 
Trion har uppenbarligen kul tillsammans och låtarna görs lekfullt och avslappnat men aldrig avslaget. Pugh tar inte sig själv på stort allvar, trots att han är en legendar i svensk musikhistoria. Många har fått storhetsvansinne av mindre. 
Publiken njuter av både musiken och att den kvävande hettan dagen till ära övergått i behaglig värme. De kommer igång ordentligt och jublar redan från start. De är semesterglada och matas förstås med många gamla favoriter. 
Ingemar Rogefeldt, Pughs bror och gitarrist från tiden med Rainrock och även bakom Jerry Williams, dyker plötsligt upp på scenen och tillsammans drar de igång Hog Farm. Pugh tar i så han blir hes. Sedan höjs temperaturen ytterligare. 
Ska de ändå vara ute och turnera får de gärna fortsätta komma hit en gång i kvartalet. Det finns värre sätt att spendera en kväll. Det blir, precis som Dinga Linga Lena lovar, skönaste grejen idag.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

söndag, juli 15, 2018

Konsertrecension: Daniel Lemma

Daniel Lemma
Gemla Folkets park
Publik: Parken är minst sagt full. Folkfest!
Bäst: Bra låtar, bra röst, trevlig kväll. Enkelt va?
Sämst: Myggjä”#*£!
Betyg: 3

Juli, närmast klarblå himmel, en lummig park med vind som prasslar i löven och Scensommar med Daniel Lemma. Vad kan gå fel?
Eftersom det är lag på att klaga på vädret bör det ändå påpekas att det kanske, trots allt, är i varmaste laget. Vilken tur då att Daniel Lemma svalkar med en egentlig ganska märklig men skön blandning av reggae, blues, amerikansk folkmusik och soul. När han som idag är ensam med akustisk gitarr kommer texterna i centrum.
- Här kommer den första av många låtar om olycklig kärlek, lyder hans programförklaring. Då har han redan hunnit spela Candy Man som, hälsar han alla barn i publiken, handlar om godis. Okej, vi säger väl det. Allt från barnfamiljer till pensionärspar och medelålders fikakorgar med matchande filtar har letat sig till parken. Nästan alla sitter i skuggan, precis som Socialstyrelsen rekommenderar. Det är förresten inte svårt, träd skuggar från alla håll. På dansbanan återskapar några barn slaget vid Poltava.
Senast Lemma var i våra trakter för strax över ett år sedan, då uppträdde han med Hot This Year Band och körde reggae för hela slanten. Sedan har han även gjort en skiva där han tonsatt dikter av Karin Boye. Därifrån hämtas vackra Hela Min Själ.
Varför ta den mest uppenbara vägen? Om han gjort det hade han inte hamnat i Gemla och det hade varit synd. Worries drar ner välförtjänta applåder och jubel. Stilpoäng för tolkningen av Loudon Wainwrights The Swimming Song. Kvällens tema är sjö, eftersom han (nästan) är i Växjö, påpekar han. Förutom olycklig kärlek förstås.
- Jag älskar såna här spelningar. Det blir inget tjafs om pengarna tillbaka och sånt, skrattar han. Poängen är att det är gratis inträde.  
Daniel Lemma har en personlighet och ett avslappnat sätt att prata med publiken, och förstås en massa bra låtar. Och en fin röst. Ibland är det inte svårare än så. Men If I Used To Love You då, undrar vän av ordning. Spelar han inte den? Jodå. Lika solig som sommaren.

Läs mer om liknande:
Konsertrecension: Daniel Lemma 2013
Konsertrecension: Louise Hoffsten

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

söndag, juni 10, 2018

Reportage: Muskelrock 2018


Redan på torsdagen vid klockan fyra inleddes den tionde (grattis!) upplagan av hårdrocksfestivalen Muskelrock som håller på hela helgen. Även om de stora kända namnen till största del lyser med sin frånvaro råder det inte brist på bra musik, spelglädje och folkliv. Redan första kvällen var det välbesökt i den lummigt inramade nöjesparken Tyrolen i Blädinge strax utanför Alvesta.
Ett av de första banden att spela i den stekande hettan, inte ett moln så långt ögat kan nå och inte en droppe regn på flera dar, är nyligen återförenade Ice Age från Göteborg. De har beskrivits som ett kvinnligt Metallica (Megadeth är inte heller långt borta) och bildades 1985, även om de sedan var inaktiva under många år. För vänner av komplex thrash av den gamla skolan är de en höjdpunkt. De har dessutom ganska nyligen skivdebuterat, fortfarande med Sabrina Kihlstrand i spetsen på sång och gitarr.
Om Muskelrock inte riktigt kommit igång än, folk har väl jobb att sköta, ger Ice Age en rejäl adrenalinkick med spelglädje för de som är på plats.  Norska doomtrion Purple Hill Witch, tänk tidiga Black Sabbath, har då redan bjudit på härligt långsamma riff. Egentligen inte den bästa sortens hårdrock mitt på dagen, men de vet vikten av ett tempobyte.
På Tyrolen finns förutom mat, dryck (mycket dryck!) och tappra campare också skivförsäljare (förstås), tatuerare (förstås) och besökare som kanske inte träffats sedan förra året. Muskelrock är som folkmusikfestivalen i Korrö fast hårigare och mer högljudd. Det vill säga att gemytet, stämningen och umgänget för många är lika viktigt som musiken. Många tar sig långväga för att njuta.
- Det är vackert här och väl värt att åka hit. Det är inte för stort och det går att upptäcka nya band, säger rutinerade festivalbesökarna Dietmar och Christina som kört hela vägen från Bremen i norra Tyskland bara för festivalen. Sover gör de i bilen och på måndag morgon ska de jobba igen.
De kan se sammanlagt trettiotre artister på tre dagar med lokala Bullet som största namn. Hela tjofläsket kostar inte ens tusen kronor, och då ingår campingplats för de som har den läggningen. Redan på torsdagskvällen är campingen fylld med tält, husvagnar och husbilar.
Muskelrock avslutas på söndag klockan 11 i Blädinge kyrka med musikgudstjänst. Då går det att be om syndernas förlåtelse för alla djävulstecken. Länge leve hårdrocken. Och lika länge kommer Muskelrock leva. Amen.

Läs mer om liknande:
Hårdrock - fördomar och fakta

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

lördag, maj 26, 2018

Skivrecension: Arctic Monkeys

Arctic Monkeys
Tranquility Base & Casino
(Domino/Playground)
Betyg: 4

Sheffieldbandet fick en stor och välförtjänt framgång både kommersiellt och kreativt med sitt femte album AM, i USA rentav deras största försälningsframgång hittills. Istället för att snabbt göra en skiva till med ungefär samma sound och räkna pengarna tog de en paus. När de nu kommer tillbaka är det med en lugnare samling låtar där gitarrerna får stå tillbaka för piano. Med det sagt har Four Out Of Five en rejält distad gitarr i förgrunden. Den låter som ett irriterat bi fångat i en burk. På annat håll finns sån där ploppig Brian Wilson-bas jag är så förtjust i.
Recensenterna har till viss del varit skeptiska och påpekat att det inte alls låter som bandets första och i många kretsar klassiska Whatever People Say I´m, That´s What I´m Not. Nej, det är klart det inte gör. Bandets låtskrivare Alex Turner hade då nyss - väldigt nyss - fyllt tjugo och skrev de låtarna när han fortfarande var tonåring. Nu är han 32. Det är inte allt för långsökt att han inte har samma perspektiv på livet längre. Det är heller inte långsökt att han kanske inte vill ägna hela sitt liv åt att göra samma skiva. Arctic Monkeys har rent av närmat sig Turners andra projekt The Last Shadow Puppets i ljudbild och tempo. Det innebär mer sextiotal och mer luft i ljudbilden.
Låtarna på Tranquility Base & Casino skrevs i Los Angeles där han numera bor. Det är väldigt långt från Sheffield. Är låtarna inte lika direkta och flåsiga som genombrottslåten I Bet You Look Good On The Dancefloor så är de, med lite tålamod, lika bra och går betydligt djupare. Mer lördagsmorgon än fredagskväll. Texterna ser på samtiden med en ironisk blick som också har hjärta och sorg när det behövs. 
Ändå - det låter typiskt Arctic Monkeys, även om det gör det på ett nytt sätt. Det är smart brittisk pop i exil, ett kliv framåt. Sökandet efter ett nytt uttryck. En vilja att utmana sig själv. Fler artister borde våga ta steget.

I´m so full of shite
I need to spend less time stood around in bars
Waffling on to strangers all about martial arts
And how much I respect them
- She Looks Like Fun

Läs mer om liknande:
Skivrecension: Arctic Monkeys - Suck It And See
Arctic Monkeys aktuella med nya skivan Humbug
Arctic Monkeys är nötknäckande bra
The Beach Boys för nybörjare

Etiketter: ,

måndag, maj 14, 2018

Skivrecension: Bettye LaVette


Bettye LaVette
Things Have Changed
(Verve/Universal)
Betyg: 4


Bettye Lavette kan sina grejer. Och då menar jag inte bara att hon vet bättre än att skrika sönder låtarna utan istället - likt Mavis Staples - lita på sin inre pondus. På den här skivan tolkar LaVette tolv låtar av Bob Dylan, men är smart nog att till stor del välja mindre kända låtar från hans långa - långa - karriär. För oavsett hur många klassiker han gjort finns det mindre kända låtar också. Många mycket bättre än du tror. Hon lyfter framför allt in ett gäng åttiotalslåtar från skamvrån. De utgör ryggraden på den här skivan. Om "småputtrig" kan låta som ett negativt omdöme menas det inte alls så. För Things Have Changed är småputtrig och svängig på ett skönt sätt där LaVette än en gång gör det svårt att förstå varför hon inte är mer känd än hon är med tanke på alla hon sjungit och turnerat med. Otis Redding och James Brown är inga dussinartister. Hon har varit aktiv sedan 1962 och är bara en handfull år yngre än Dylan, men har betydligt mer röst i behåll.  

Till skillnad från många av de hon brukar jämföras med, till exempel just Mavis, började hon inte sjunga i kyrkan. Det var hemma hos sina föräldrar hon började med att sjung country och rhythm´n´blues. Men i likhet med Mavis har hon upplevt en renässans på senare år. Ain´t Talkin´ sjunger hon på ett sätt som gör att varje ord handlar om henne. Det gäller förresten nästan hela skivan. Det är bara klassikern The Times They´re A-Changin´ hon inte riktigt lyckas ta sig in i, inte riktigt lyckas göra till sin egen. Så är det också den överlägset mest kända låten på skivan. Hon reparerar skadan direkt med en suggestiv What Was It You Wanted. Och så håller det på. 

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

onsdag, maj 09, 2018

Skivrecension: Neil Young + Promise Of The Real - Paradox

Neil Young + Promise Of The Real
Paradox
(Reprise/Warner)
Betyg: 2


Har ni sett filmen Paradox som Neil Young gjort i samarbete med skådespelaren, regissören, manusförfattaren (och flickvännen) Daryl Hannah? Svaret är förmodligen nej. Vill ni kasta bort 70 minuter, så visst. Kör på. Den finns på Netflix. Soundtracket då? Som en blandning av en ny skiva med kompgruppen Promise Of The Real, Neils filmmusik till Dead Man - det vill säga Neil som ensam sitter och gnisslar med en distad gitarr - och ett ljudkollage baserat på en liveversion av Cowgirl In The Sand som kallas Cowgirl Jam och håller på i över tio minuter där all sång är bortklippt. Bör möjligtvis upplevas en gång av Neil Young-nördarna. Men annars är det här ovanligt obegripligt till och med för att vara Neil Young och det säger inte lite. Här finns små fragment av låtar som kunde och borde blivit något mer.
Men men. Inledande Show Me är en fin liten bagatell i alla sina 106 sekunder. En tramporgelversion av Pochahontas är inte helt bortkastad tid. Peace Trail är en vacker sentida låt. Tolkningen av Willie Nelsons Angel Flying To Close To The Ground är härligt romantisk och sjungs av Lucas Nelson, medlem i Promise Of The Real. Efternamnets likhets med Willies är inte en slump. Resten? Tack, men nej tack.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, april 30, 2018

Reportage: Växjö Country Roots Festival

I helgen var det dags för den fjärde upplagan av Växjö Country Roots Festival på Palladium i Växjö. Det gick att lyssna på olika sorters country, bland annat bluegrass och honky tonk, från fyra på eftermiddagen till elva på kvällen.
Trion The Sugar Mill Stringband inledde med fiol, gitarr, banjo, stämsång och en rejäl dos spelglädje. De är entusiaster som älskar musiken. Ingen normalbegåvad börjar spela amerikansk folkmusik à la The Carter Family på banjo för att kunna sitta hemma och räkna pengarna. Det gör man för att det inte går att låta bli. De avslutar med den sortens låt där alla textrader har fem ord för mycket. Underbart.
Maria Stille och Homesick Mac skulle uppträda med sitt The Delmore Sessions, som inte helt oväntat spelar material av The Delmore Brothers. Tyvärr har Stille fått halsfluss, men den gode Mac är inte den som är den. Speleman som han är trollar han fram ett eget set ur hatten istället (men nej, han har inte hatt på sig) och inleder med Sitting On Top Of The World (ja, han sitter ner). Plötsligt befinner vi oss på en veranda i södern. Han förklarar att han haft fler gitarrer än kvinnor, men tar en bild på publiken som han ska skicka till sin fru för att visa att det finns folk som lyssnar på honom.
När han spelar på countryfestivaler spelar han mer blues och när han spelar på bluesfestivaler spelar han mer country, avslöjar han. Helt rätt inställning. Stilpoäng också för att han tolkar amerikanska artisten Odetta. Och det är definitivt inte första gången han spelar gitarr.
I pauserna är Mats Sturesson, en av arrangörerna, allmän gubbe i lådan och ser till att humöret hålls uppe. Stämningen är avslappnad, gemytlig och uppsluppen. Många sitter och lyssnar, några passar på att ta en fika eller öl. Det går också att njuta av en liten skivmässa i foajen där bland andra Dolly Parton, Loretta Lynn, Merle Haggard och några hundra andra håller till. 
Artisterna som uppträder är kanske inte kända för en bredare publik. Men, och det är ett stort och viktigt men, de är valda med fingertoppskänsla och med kärlek till musiken. Country och dess närbesläktade vänner brukar i Sverige annars mest vara dansband eller rock som har fått för sig att ha hatt på huvudet. Men country är betydligt roligare och bättre än så. På Palladium får publiken verkligen valuta för pengarna. Och det rejält. Minutpriset är mindre än en krona för de som kör hela sträckan.
Växjö Country Roots Festival är kort sagt alldeles för roligt för att inte få en femte upplaga. Eller vad säger ni, musikälskare?

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

onsdag, april 25, 2018

Konsertrecension: Pugh

Pugh
Alvesta Folkets Hus
Publik: Närmare 300, så gott som fullt.
Bäst: Det råder inte akut brist på bra låtar.
Sämst: Det saknas många favoriter. 75 minuter räcker inte.

Pugh brukar få äran för att ha varit först med att sjunga rock på svenska. 1968 debuterade han med singeln Haru Vart På Cirkus som året efter följdes av albumet Ja, Dä Ä Dä. Han spelade i Alvesta på tisdagen.
Rocken är inte ungdomsrevolt längre. Många anser att Jackie Brenstons låt Rocket 88 var startskottet för rock´n´rollen och det var redan 1952. Då var Pugh fem år hemma i Västerås. Det är kanske inte en slump att den här turnén arrangeras i samarbete med PRO.
De två musiker han turnerar med fyller musiken med glädje och kärlek. De blandar klassiker med relativt nytt, det har hunnit gå tio år sedan senaste skivan, och mer okänt. Vi får en nyskriven låt som ger mersmak. Dags för ny skiva?
Mellan låtarna får vi ta ytterligare del av Pughs tankar. Kanske inte alltid helt lättbegripliga, men ofta intressanta. Som hans musik.
Som låtskrivare, och särskilt som textförfattare, är Pugh unik. Hans första skivor låter än i dag lika märkliga som de låter bra. Redan på andra skivan uppfanns ett eget språk, både skivan och språket hette Pughish. Vem skulle annars skrivit en kärlekslåt till en grävmaskin?
Även om han bara gjort tre skivor med nya låtar de trettio senaste åren, och där Maraton från 1999 är en av hans bästa, gick han ut så hårt i början att om han lagt av redan 1974 efter mästerverket Bolla Och Rulla (”somliga gillar låtar som låter som inkokt fisk, men det gäller inte mina, för de ska bolla och rulla fram”) hade han med god marginal varit inskriven i svensk musikhistoria. Problemet är också att han sedan dess varit tvungen att tävla och mäta sig med sina tidiga stilbildande år. Men det går än idag att förstå hur han blev en förebild för så väsenskilda artister som Per Gessle och Joakim Thåström.
Dinga Linga Lena, en av de tre bästa svenska låtarna någonsin, framförs i en lekfullt loj version. Kanske skaver det att höra en sjuttioettåring sjunga att han står utanför skolgården och väntar på en femtonåring. Pugh påpekar problemet och säger att han ett tag ändrade hennes ålder till femtio, men då klagade fansen. Och han skrev den när han var nitton.
Själva låten har inte åldrats en dag. I en rättvis värld skulle den stå staty i Västerås. Så där håller det på. Klassiker på parad.
Han spelar bara eget, inget från Så Mycket Bättre. Vi slipper Nattmara, men saknar Grymlings. Tyvärr blir det ingen En Medelklass Lågutbildad Man (en av de ungefär 58 bästa svenska låtarna som gjorts). Inte lätt att hinna med allt som borde hinnas med. Men vi får rysaren Vår Kommunale Man med skitig slide.
Pugh går fortfarande sin egen väg, framför låtarna med tyngd och pondus och en lagom dos halvslarvig charm. Som om det trots allt bara är lite musik det handlar om, det är inte på liv och död.
Men jo, det bollar och rullar. Den blir första extranummer. Alltså Bolla Och Rulla. Någon inkokt fisk blir det inte. Lekfullheten har varit en av hans stora tillgångar ända sedan debuten. Och förmodligen innan dess också.
 
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

lördag, april 21, 2018

Skivrecension: Staffan Hellstrand

Staffan Hellstrand
Svaret På Allt
(Lovande Projekt/BEN)
Betyg: 3


Jimmy Och Klara ToR är en väldigt typisk Staffan Hellstrand-titel på en annars lite otypisk Staffan Hellstrand-skiva. Rösten, melodikänslan och de egna texterna känns igen, men denna gång det är piano som står i centrum snarare än de vanliga gitarrerna. Den dramatiska Inget Silver & Inget Guld inleder och stämningen lovar mycket som skivan sedan till stor del lyckas leva upp till. Svaret På Allt är en suggestiv upplevelse.
Pianot gör sällskap med sjuttiotalssyntar. Få instrument låter så vackert som sjuttiotalssyntar. Tänk Bowie i Berlin. Kanske är det en anledning till att Ossler dyker upp i mina tankar. Titelspåret är en rysare med bråkig trumpet spelad av Jon Rekdal. På annat håll finns snygga stråkar. Hellstrand spelar det mesta själv, men inte just stråkarna. Lisa Långbacka dyker också upp med sitt dragspel och Cajsa Siik sjunger på några låtar. Och Hellstrands skivan nummer sexton är en av hans mest vitala på länge. Inte illa.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

onsdag, april 18, 2018

Konsertrecension: Sanningen om Big Joe

Sanningen om Big Joe
Växjö stadsbibliotek
Publik: Ett tjugotal.
Bäst: Musiken och att barnen tas på allvar.
Sämst: Att inte fler hittade till biblioteket denna soliga söndag. 
Betyg: Tre av fem 

Drängen Gustaf lämnar Småland för den stora drömmen i Amerika. Där träffar han rövarprinsessan Emma och tillsammans bildar de ett rockband. Det var handlingen i musikteatern Amerikaresan, som var mer musik än teater. Nu har det äntligen blivit dags för fortsättningen. För vad hände sedan?
 
De båda kompisarna är gatumusiker, men det går inte som de hoppats. Berättelsen börjar i ett träsk i Louisiana, deras instrument försvinner, de hamnar i trubbel och Gustaf sätts i fängelse. Någon motarbetar dem.
 
Gitarristen och sångaren Marcus Svensson (som också skrivit föreställningen och musiken) och basisten och sångaren Petter Eriksson har denna gång utökats med Lovisa Samuelsson som sjunger och utöver gitarr också spelar rytminstrument, resväska och cello. Och jonglerar.
 
Men vem är den mystiske Big Joe i föreställningens titel? Han visar sig vara ledaren för rövarbandet Emma lämnat bakom sig för att istället bilda rockband med Gustaf. Big Joe tyckte inte om att förlora Emma och nu hotar han dem med pistol i en låt med ekon av klassikern Hey Joe, mest känd i Jimi Hendrix version.
 
Det låter kanske tungt och deppigt för en musikföreställning som riktar sig till barn som är fyra år eller äldre. De små barnen som sitter längst fram på madrasser dras in i berättelsen och lyssnar koncentrerat även om de inledningsvis har myror i byxorna. De något äldre gråhåriga barnen längre bak dras också in i äventyret.
 
Rock´n´roll, country, lite blues och amerikansk rootsmusik blandas på ett sätt som borde kunna göra vilken liten parvel som helst nyfiken på att lyssna på Blind Lemon Pie. Trions stämsång sitter också som en vante.
 
Och pjäsens budskap om att stå upp för sina vänner och vikten av gemenskap och förlåtelse är lika sann idag som på 1800-talet. Det är en fin sensmoral för barn i alla åldrar att ta med sig hem och vidare ut i livet. Plus att det är omöjligt att sitta still till musiken som framförs med glädje, inlevelse och kärlek. Hoppas nu foten inte är allvarligt skadad.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten

Etiketter: , ,

fredag, mars 23, 2018

Skivrecension: Jack White

Jack White
Boarding House Reach
(XL Recording/Playground)
Betyg: 3

Jack Whites tredje soloskiva börjar ungefär som vi förväntar oss, även om ovanligt många syntar slåss med gitarren. Men sedan, tja, sedan låter det som om Jack White och musikerna haft väldigt kul i studion. Tydliga influenser från funk och hiphop hörs. Corporation hade suttit som en smäck på soundtracket till Shaft, trots avsaknad av wah-wah-pedal. På det som på vinylspråk kallas b-sida finns ett par spår som ärligt talat är mer roliga idéer än färdiga låtar, mer lekstuga än minnesvärda melodier. Everything You´ve Ever Learned är en sorts låt bara en mamma kan gilla. Den är bara strax över två minuter. Alltid något.
Boarding House Reach är - förvisso bitvis väldigt - rolig så länge den varar, men kommer förmodligen inte få någon framskjuten plats i Whites sammanlagda utgivning. Det sa recensenterna å andra sidan om Neil Youngs On The Beach också. Och nu är den ansedd som en klassiker. På Get In The Mindshaft är det snarare Whites Trans vi hamnat på.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

söndag, mars 11, 2018

Skivrecension: Anna von Hausswolff


Anna von Hausswolff
Dead Magic
(Pomperipossa/Playground)
Betyg: 4

Anna von Hausswolff gör det inte enkelt för sig. Och varför skulle alla musiker följa minsta motstånds lag? Varför måste alla lalla på samma sätt? Huvudinstrumentet på Dead Magic är en dansk kyrkorgel. Första låten - av sammanlagt blott fem - The Truth, The Glow, The Fall vecklar långsamt ut sig under sina tolv minuter. Efter sådär fyra minuter får orgeln och Hausswolffs röst - röst - sällskap av bland annat trummor. Efter sådär åtta minuter försvinner trummorna och en gitarr som porlar som vatten dyker upp innan stjärnorna tänds över trollskogen. Rösten är sprucken nu, som om hon skrikit sig hes. Manisk.
Med den sortens smått obegripliga liknelser går det att fylla recensionen. Med det inte sagt att musiken är obegriplig, bara svår att sortera in i färdiga mallar. Och bara det är förstås anledning att tycka om den.
Förresten. Rösten. von Hausswolff har aldrig sjungit bättre eller mer utmanande. Det låter som om hon går igenom en väldigt dålig drogupplevelse. Kanske tråkigt för henne, men bra för oss. The Mysterious Vanishing Of Electra är en skärseld för rösten. I alla fall tills Ugly And Vengeful tar över med sina sexton minuter och är ännu skärseldigare. Där sjunger hon plötsligt med sin allra vackraste röst, längst ut på andra sidan av sin spännvidd, men rena och klara toner. I alla fall inledningsvis. Sedan övergår det i brötfest och långa solon från både gitarr och orgel. Här hörs det att producenten Randall Dunn även jobbat med Sunn O))).
Om den här skivan släppts i november hade jag inte vågat lyssna. Bättre skräckfilm för öronen var det längesedan jag hörde. Och om barnen inte kan sova ställer ni omslaget vid deras säng. God natt!

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, mars 05, 2018

Skivrecension: Yoko Ono/Plastic Ono Band

Yoko Ono
Plastic Ono Band
(Apple/EMI)
Betyg: 4

Det finns två sorters "olyssningsbar" musik. En sort som är olyssningsbar för att den är dålig och en sort som är olyssningsbar för att den utmanar, låter olikt allt annat och inte är helt lätt att ta till sig eller att ta sig in i. Mycket av Yoko Onos musik tillhör den sistnämnda kategorin.
Hennes Plastic Ono Band-skiva spelades in samtidigt som John Lennons skiva med samma namn, nästan samma omslag och samma musiker. Lennon på gitarr (det är ibland svårt att höra var gitarren slutar och sången börjar), Klaus Voormann på bas och Ringo Starr på trummor. Musiken improviserades och sedan redigerades den med klipp och klistra-teknik. För övrigt samma metod som jazztrumpetaren Miles Davis använde på stilbildande In A Silent Way och Bitches Brew vid samma tid. Inspelningen tog några timmar en eftermiddag i oktober 1970, redigeringen ungefär två veckor. Ono gick mödosamt igenom de bitarna hon ville ha, de bitar som skulle utgöra den färdiga skivan.
Skivan närmar sig rockens oväsen med jazzens frihet och påminner, på till exempel Greenfield Morning I Pushed An Empty Baby Carriage All Over The City om vad det tyska bandet Can höll på med samtidigt. Och i likhet med dem var Ono så långt före sin tid att hon först nu börjar få uppskattning för sin musik. Greenfield Morning baserades förresten på en överbliven inspelning av George Harrison som spelar sitar. Titeln hämtades från Onos bok Grapefruit och handlar om hennes erfarenhet av ett flertal missfall.
AOS, som till skillnad från resten av skivan spelades in live 1968, medverkar trumpetaren Ornette Coleman.
Det är inte musik som möts halvvägs eller bryr sig om att vara omtyckt. Det är musik som provocerar, sticker ut. Men det är också musik som drar in en och man har tålamod.
Delar av sångtekniken är inspirerad av traditionell japansk kabukiteater. Ono har förresten i andra sammanhang visat att hon kan sjunga, hon väljer bara att skrika.Att använda sin röst som ett instrument i mängden. Det är förmodligen roligare.
En sak till. Skivan är inte aktuell på något sätt, senast den kom i nyutgåva var 2016 när den släpptes med några nya bonusspår. Jag ville skriva om den bara för att den är en så häftig upplevelse. Och kanske för att Ono fyllde 85 i februari. Min CD-utgåva innehåller bland annat den närmare sjutton minuter långa bonusspåret The South Wind som, till och med i det här sammanhanget, är en märklig upplevelse. Respekt.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,