John Lennon i Amerika, snask i pappersform

Efter att en förkylning drog in i näsan igår har dagen spenderats med en bok. Geoffrey Guilianos bok Lennon In America 1971-1980, Based In Part On The Lost Lennon Diaries från 2000 är bitvis mer snask än fakta, men jag kan inte förneka att det överlag är roande snask. I alla fall om man räknar paranoia, otrohet och drogmissbruk som roande snask. Och det gör man väl?

Boken är om inget annat lättläst och välskriven och tar upp de delvis borttappade åren i John Lennons liv när han var hemmapappa. Den officiella versionen av dessa åren (75-80) är att de var fem lyckliga år för John & Yoko, fem år när deras förhållande var stabilt och deras värsta demoner låg bakom dem. Jag tror kanske inte det var fullt så mysigt som ibland har påståtts, men inte heller fullt så Dionysiskt som det påstås här. Påståendet om Lennons bisexualitet har använts i så många liknande sammanhang att man inte reagerar längre. Att han hade ett ojämnt temperament visste vi också. Att han gick i Yokos koppel visste vi. Om man har lite kött på John & Yoko-benen lär man sig inget nytt, men man får allt serverat i en praktisk 220 sidors munsbit.

Författaren påstår sig ha forskat i sexton år för boken och det finns bilder inlagda där han sitter bredvid Yoko och parets son Sean, några av Johns släktingar och andra från den närmaste kretsen nämns också. Kanske som ett bevis på att författaren haft källor på insidan. Och visst, jag förnekar inte färgerna i boken, men det känns som att några nyanser har försvunnit. Men, å andra sidan, ett mer nyanserat porträtt hade inte varit lika underhållande. Det medges. Men, å tredje sidan, boken är kanske inte mer svartmålande än många av de officiella släppen är vitmålade? John Lennon retade sig på falskhet och hade förmodligen gillat Giulianos direkthet. Och snask säljer.

Dagens låt är It´s The Same Old Song av The Four Tops.

Läs om en mer aktuell biografi.