Nisse Hellberg - Flod Av Eld
Går det inte att sälja skivor längre? Nils Wilhelm Hellberg har släppt fyra guldsäljande alster på raken, även om ett av dem är en samling. Delvis för att han tilltalar en generation som fortfarande köper skivor, men också för att han är en jäkel på att skriva låtar med texter som har hjärta utan att bli smet, glimten i ögat utan att bli trams och tyngd utan att bli platta. Ingen lätt balansgång. Den här gången kommenterar han Egypten och Libyen i 99 Och Bara En Kvar. I Tabu Café sjunger han om rädsla för främlingar. Jag Är En Skakad Man skulle på titeln misstas för ännu en av Hellbergs sexlåtar, men tar upp social osäkerhet till ett gungande Bo Diddley-riff. Det där sista är kanske ingen nyhet. I den förstnämnda låten kan man känna igen riffet från Solomon Burke, förmodligen via The Rollings Stones. Det är heller ingen nyhet.
Få i Sverige förvaltar den amerikanska rootsmusiken lika bra som Nisse. Dessutom tilltalar han en publik som just nu funderar på vad rootsmusik är för något. Titelspåret, en snyggt skuren popdänga, snor riffet från Wilmer X och sämre influenser kan man ha. Den anspråkslösa stilblandningen (främst rock, blues och country) påminner faktiskt om den på Mambo Febers andra CD - den fyller förresten 20 år i år - kanske för att Niklas Medin tillkommit med piano och orgel på nio av tolv låtar och fyller ut ljudbilden. Kanske också för att det är mer rock än rockabilly denna gång.
Kompgruppen Helltones kan ibland nästan bli för avslappnat tajta, men det är ett i-landsproblem. Där förra skivan En modern man var helt akustisk är gitarrerna mer ludna den här gången. Men musiken handlar inte om att överraska - snarare om att svänga. Och det gör det, minst sagt.
Många tycks tro att Nisse solokarriär började med Snackbar Blues 2006. Missa inte Röster Från Södern (1994, med Peps Persson som gäst) och X-Trem (2001).
Mer om liknande:Få i Sverige förvaltar den amerikanska rootsmusiken lika bra som Nisse. Dessutom tilltalar han en publik som just nu funderar på vad rootsmusik är för något. Titelspåret, en snyggt skuren popdänga, snor riffet från Wilmer X och sämre influenser kan man ha. Den anspråkslösa stilblandningen (främst rock, blues och country) påminner faktiskt om den på Mambo Febers andra CD - den fyller förresten 20 år i år - kanske för att Niklas Medin tillkommit med piano och orgel på nio av tolv låtar och fyller ut ljudbilden. Kanske också för att det är mer rock än rockabilly denna gång.
Kompgruppen Helltones kan ibland nästan bli för avslappnat tajta, men det är ett i-landsproblem. Där förra skivan En modern man var helt akustisk är gitarrerna mer ludna den här gången. Men musiken handlar inte om att överraska - snarare om att svänga. Och det gör det, minst sagt.
Många tycks tro att Nisse solokarriär började med Snackbar Blues 2006. Missa inte Röster Från Södern (1994, med Peps Persson som gäst) och X-Trem (2001).
Wilmer X är fortfarande Sveriges bästa liveband
Nisse Hellberg var en av de som fick mig att börja lyssna på blues
Jag har sett Nisse Hellberg på KB i Malmö
Nisse Hellberg har också gjort The Lonely Boys med Per Gessle
Så spelar och blir du blues
Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå
Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia
Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records
Myddys adepter i The Rolling Stones har också gjort bra liveskivor
The Rolling Stones Rock And Roll Circus
The White Stripes kan också sin blueshistoria
Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?
Det är kul med live-skivor
Country för nybörjare
Punk för nybörjare
Jag har varit på bluesfestival i Mönsterås, Mississippi
Etiketter: musik
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida