Boken Blod Eld Död kryper under huden

Problemet med böcker om tyngre musik är att förlagen ofta tycks utgå från att hårdrockare egentligen inte är läskunniga. De flesta böcker i ämnet är rent språkligt genomgående parodiskt dåligt skrivna. När biografier översätts brukar jobbet göras av någon av schimpanserna alla förlag tycks ha inlåsta i källaren. Med journalisterna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingbergs bok Blod Eld Död - En Svensk Metalhistoria blir det ändring.

För de vars kunskap om hårdrock ligger på Run To The Hills-nivå kanske det kommer som en överraskning att Sverige länge varit ett av de ledande, mest kreativa och stilbildande länderna vad gäller mer extrem metall. Här har gjorts skivor som inom sina respektive underavdelningar varit lika inflytelserika som The Beatles Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band.

Stocholmska Bathory debuterade med sitt självbetitlade album 1984 och la grunden till black metal när de tyckte att den thrash metal Metallica och Slayer spelade inte gick tillräckligt snabbt. Regissören Jonas Åkerlund var förresten ett kort tag bandets trummis. Black metal skulle senare komma att associeras med Norge där banden spelade så snabbt att de fick tid över att bränna kyrkor. Den satanism som för Bathory och dess ledare/multriinstrumentalist Tomas Forsberg mest var en visuell framtoning lånad från skräckfilm blev senare i Norge en livsstil för folk som bara åt insekter och sov i kistor i upp och nervända kyrkor på havets botten. Eller i alla fall ville att det var så det skulle framstå. Det finns en romantik och regler kring hur en hårdrockare ska leva och se ut som får hiphopvärlden att framstå som avslappnad.

Som en motreaktion på konsten att spela så snabbt som möjligt bildade Leif Edling bandet Candlemass. Tyngd var viktigare än snabbhet och gitarrerna var nerstämda, stilen ligger nära den musik Black Sabbath spelade i början av sin karriär. Candlemass debut Epicus Doomicus Metallicus från 1986 gav upphov till genrebetäckningen doom metal.

Entombed blev stilbildande inom skandinavisk death metal, i synnerhet med sina två första skivor Left Hand Path (1990) och Clandestine (1991). De innebar att ännu ett nytt kapitel påbörjades och bandet får även ett eget kapitel i boken.

Många av dessa grupper bestod vid tiden för deras mest inflytelserika skivor av folk som ännu inte lämnat tonåren bakom sig. I synnerhet Entombed skulle gå vidare musikaliskt och blanda in en rad andra influenser i sin musik. Allra längst har kanske Nicke Andersson, före detta trummis i bandet, gått. Han har även medverkat i t ex Hellacopters och jobbar nu främst med Empirial State Electric. I boken får man följande definition av death metal:

Musiken kännetecknas av nedstämda instrument, en lågfrekvent och atonal sångstil som kallas growl, samt användande av blast beats - ett extremsnabbt trumkomp där virveltrumman slås an på samtliga fyra taktslag. Termen "blast beats" lär ha myntats av britterna i Napalm Death runt 1987. De spelade grindcore - en ultrasnabb musikform där just blast beats är en musikalisk hörnsten. I boken Swedish Death Metal för författaren Daniel Ekeroth fram idén att den tidigast daterade inspelningen med blast beats finns på en svensk demo från 1982 - How Could Hardcore Be Any Worse av hardcorebandet Asocial från Hedemora.

Bortsett från Hedemora fokuserar boken mer på Stockholm än Göteborg. Band som In Flames och At The Gates nämns bara i förbifarten, även om Hammerfall och deras Drakar Och Demoner-inspirerade power metal ges utrymme. Å andra sidan inte ett ord om Opeth från Stockholm.

Uppsalabandet Watain med Erik Danielsson, som blivit omtalade långt utanför black metalens vanliga kretsar utan att bränna ner kyrkor, ges också ett eget kapitel/reportage och verkar ha ett kluvet förhållande till att omfamnas av en relativt stor publik. Och för Danielsson är inte musiken något man sätter på sig bara när man går utanför dörren, vilket hörs på bandets ambitiösa verk Lawless Darkness från förra året. Samma sak med Nifelheim som sätter på sig sina nitbälten med samma precision och dedikation som en fågel putsar sina fjädrar. Å ena sida kan man skratta åt den visuella framtoningen om man vill, men kärleken för allt som stavas metal är i första hand hjärtevärmande.

Boken har bitvis ett innehåll som håller en vaken om natten, och inte bara för att den är svår att lägga ifrån sig. Man blir både road, äcklad och berörd och undrar var gränsen egentligen går för att vara sann och ärlig mot sig själv och sina ideal. Men har man minsta intresse för hårdrock bör man läsa Blod Eld Död, även om man tycker att norska Mayhem bara är en massa oväsen. Man får i alla fall veta varför de låter som de gör.

Och ja, eftersom det är 2011 handlar ett kapitel om varför det är så få tjejer som spelar och lyssnar på metall.

En bok av, om och för folk som brinner för sin musik eller bara är intresserade i största allmänhet.

Mer om hårdrock, hördröck och metal up your ass:

The Big 4 (Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax)

Hårdrock - fördomar och fakta

Metallica för nybörjare

Sagan om ett litet missförstånd

Den här Death Magnetic-boxen har jag!

Länk till länk till intervju med James Hetfield

Dave Mustaines självbiografi A Life In Metal rekommenderas

Megadeth aktuella med CD-R!

Hårdrock - fördomar och fakta

Iron Maiden för nybörjare

Uppvärming inför Iron Maidens senaste konsert på Ullevi

Du har väl inte missat dokumentären Anvil! The Story Of Anvil

Ovanligt korkade namn på musikstilar

Led Zeppelin för nybörjare

För 25 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen

Gästskribent hyllar återförenade System Of A Down

Bland-CD med hårdrock

Priset man betalar för att vara hårdrockare