Fula Fula Ord: The Big 4 i repris på lördag på SVT24

Det är kul att gilla hårdrock just nu. Man anses inte automatiskt bo i en grotta, äta fladdermöss och offra skånska oskulder. På högstadiet förklarade en lärare för mig att bandet på min tröja var satanister och att jag skulle hamna i helvetet om jag fortsatte lyssna på dem. Jo, det är sant. Jag överdriver inte. Alice Cooper och Ozzy brukade också pekas ut som djävulsdyrkare. Att både i själva verket är kristna var tydligen inte relevant. Cooper växte upp med en pappa som var pastor och har sagt att han inte hade kunnat besegra sin alkoholism utan guds hjälp. Han är dessutom numera hedersdoktor. Dagisfavoriterna Kiss påstods vara nazister och grundargumentet var att de två s:en i deras namn såg ut som de blixt-liknande sättet som SS skrev sitt SS. I själva verket är bandets båda grundare Gene Simmons (Cheim Weitz) och Paul Stanley (Stanley Eisen) av judisk härkomst. Både lärare och Siewert Öholm var roligare förr. Den sistnämnda kan jag rentav säga att jag saknar. Vad gör han nu för tiden?

Numera har i alla fall djävulen det svenska folket i sitt grepp med den statliga televisionens hjälp. Synd att hin håle inte tycks kunna göra något åt Megadeth-sångaren Dave Mustaines scennärvaro, men Dave är å andra sidan nyfödd kristen och det kanske är en förklaring. 10 procent av konungarikets befolkning tittade på direktsändningen från Ullevi med The Big 4 - utöver de 56 000 som var på plats.

De Stora 4 syftar på de stora fyra namnen inom den sortens hårdrock som kallas thrash metal, en undergenre som började i San Francisco. När den uppfanns av Metallica i början av åttiotalet var den det snabbaste och hårdaste som någonsin hade spelats av en liten dansk trummis med fjunskägg. Om man däremot jämför den med förvisso samtida men länge ytterst marginaliserade stilen black metal låter den både snäll och melodisk. Och där finns det dessutom anledning att prata om satanism. Finns det överhuvudtaget några kyrkor alls kvar i Norge?

Nu på lördag sänds hela The Big 4-tjofläsket i repris på SVT 24 mellan 20:00 och 02:00. Där kan man njuta av (beroende på läggning förstås): Anthrax, som jag inte lyssnat särskilt mycket på, men de sägs ha bjudit på en smittande spelglädje. Just nu är dessutom deras förmodligen populäraste sångare Joey Belladonna tillbaka. Han sjöng på skivan Among The Living och även på min personliga favorit Persistence Of Time. Bandet genomförde däremot konserten utan sin mest kända medlem Scott Ian. Gitarristen blev nyligen pappa och stannar hemma.

Megadeth, som är ett av mina favoritband, spelade bara åtta låtar. Sju klassiker och Head Chrusher från senaste skivan Endgame. Dave Mustaine är en av de stora gitarristerna, arrangörerna och riffmakarna. När bandet spelade sin konsert låg jag i gräset utanför Ullevi och njöt. Synd som sagt att Mustaine helt saknar talang som publikdomptör. Men ändå -musiken! Holy Wars... The Punishment Due! In My Darkest Hour! Symphony Of Destruction! Rycker det inte lite i thrashtarmen?

Slayer, som påstås ha bildats för att bevisa att det gick att spela ännu snabbare än Metallica gjorde på stilbildande debuten Kill ´Em All, gjorde en klassiker med Reign In Blood och är väl ett av få band som kan få AC/DC att framstå som trendkänsliga. Slayer är förstås innerst inne snälla killar - bortsett från gitarristen Kerry King som får Stalin att framstå som Mark Levengood, bortsett från ett massmord eller två - men deras musik är inget man äter picknick till. De inledde sin konsert med låten Disciples och den fina refrängen god hates us all dundrade på arenan. Det är också namnet på en av deras skivor. Bandets sångare Tom Araya fick en gång frågan om han verkligen tror att gud hatar alla. No, but it´s a pretty cool title. Han har onekligen en poäng. Även Slayer saknar för tillfället en av sina gitarrister. Jeff Hanneman har drabbats av en köttätande sjukdom efter ett spindelbett.

Överlägset störst av de tre är förstås Metallica som inte bara är det största thrash metal bandet med en liten dansk trummis utan ett av världens största band alla kategorier. De har ocskå ett namn man kan säga högt utan att börja skratta. Allra störst blev de med sin svarta skiva som kom 1991 och än idag delar fansen i två läger. Kommersiell smörja eller genidrag? Eftersom de egentligen inte kunnat sorteras in i thrash metal-facket sedan åttiotalet spelar de mest låtar från åttiotalet. Och om de inte spelade alla sina hits - ingen Nothing Else Matters - så gick de ut hårt med Hit The Lights och fortsatte med enbart fanfavoriter. Just den låten var första låten som bandet släppte officiellt på en samlingsskiva med namnet Metal Massacre. Till och med The Call Of Ktulu släpptes ut i ljuset under konserten. Det var den sortens låtlista som de så kallade riktiga fansen ville ha. James Hetfield är numera ofta mer framstående som frontfigur och allsångsledare, men på Ullevi sjöng han riktigt bra. Dessutom, Lars Ulrich, vår älskade lille danske trummis - vet fortfarande var crashsymbalen sitter.

Själv nöjde jag mig mer än gärna med att vara på plats för fredagens konsert. Och det enda man egentligen kan klaga på är att ingen av de stora fyra är Iron Maiden. Men de kommer förstås från fel land och tillhör The New Wave Of British Heavy Metal. :)

Alltså - lördag, SVT 24, 20:00. Take no prisoners!