Gudfadern III underskattad

Gudfadern III har ett oförtjänt dåligt rykte. Det ska medges att den inte är lika bra som de två första delarna - men vilka filmer är det? Ska jag sätta betyg från 1-5 kan det omöjligt bli lägre än fyra. Om det inte vore för att skuggan över de två första faller så lång och mörk som den gör skulle den avslutande delen förmodligen ha den klassikerstämpel den förtjänar. Regissören Francis Ford Coppola har i intervjuer erkänt att han gick med på en del till för att kunna finansiera andra projekt och det brukar användas som argument.

Det finns onödiga inslag i filmen. Det flertal referenser till de tidigare filmerna som dyker upp kan bli lite långrandiga, men är också ett sätt att återknyta till ett av filmernas teman, nämligen det om priset man betalar för sina gamla synder - för att sedan se dem begås igen av nästa generation och själv tvingas göra om dem ännu en gång. Hela filmen är en enda lång själslig bikt där Michael Corleone tvingas betala för vad han åtog sig i slutet av den första filmen och det liv han levde i den andra filmen. Att han köpslår med kyrkan är förstås den slutgiltiga synden. Allt går att köpa. Även kyrkans tillit.

En annan punkt som är obligatorisk in denna diskussion, förmodligen den mest uppenbara, är regissörsdottern Sophia Coppola som maffiadottern Mary Corleone. Hon håller inte samma klass som Al Pacino, Diane Keaton, Talia Shire (kanske i sitt livs roll) eller Andy Garcia. Hon är inte sämre än många av de affischnamn som kommit och gått sedan filmens premiär 1990. Men om någon som inte hette Coppola i efternamn hade gjort samma roll med samma insats, hade hon då kritiserats lika hårt?

Om du inte sett filmen på länge och den inte levde upp till dina förväntningar förra gången, ge den en chans till. Du kan bli positivt överraskad.

Hur ska man annars förklara att Silvio Dante i The Sopranos envisas med att citera just del tre? Förvisso med fel betoning, men ändå. Lyssna på Miami-Steve. Han har en poäng.