Sammanfattning med extramaterial

Säga vad man vill om hösten, men man blir i alla fall inte bländad. Bländad kan man kanske bli av antalet skiv- och bokreferenser som hunnits med i veckan. Här kommer de i praktisk klickform. Eftersom jag är bortrest ett tag bjuder jag dessutom på en genomgång av guider till några favoritskivor för dem av er som funderar på att upptäcka nygammal musik och inte vet riktigt vad ni ska börja. Trevlig helg!

Kraftwerk släpps remastrade

Country för nybörjare

Böcker att läsa i höst

Extramaterial: Nybörjarguider till...

The Beach Boys

David Bowie

Elvis Costello

Depeche Mode

Bob Dylan

Per Gessle

Iron Maiden

Joy Division

Led Zeppelin

Sextiotalspop

Bruce Springsteen

Böcker att läsa i höst

Läser du böcker regelbundet? Sitter du ofta och funderar på vilken bok du ska läsa näst? Just nu står jag i valet och kvalet mellan:

Cormac McCarthy - The Road

The Road har bara tre år på nacken med har redan fått stämpel som något av klassiker och är belönad med en Pulitzer. McCarthy är en utsökt stilist och hans romaner påminner ibland mer om dikter än prosa. I Sverige är han mest känd för No Country For Old Men som filmats med stor framgång av bröderna Coen.

Patricia Highsmith - En Man Utan Samvete

Den andra delen av de fyra om Tom Ripley. Den första heter En Man Med Många Talanger och är en av de mest krypningar-under-huden framkallande böcker jag läst. Den har också filmats ett flertal gånger. Senast som The Talented Mr Ripley 1999 med bl a Matt Damon, Jude Law och Gwyneth Paltrow. Highsmith skrev också Alfred Hitchcocks Strangers On A Train.

Joyce Carol Oates - Fallen

Om man vinner en musiktävling blir man extra glad när ett av priserna som finns att välja är en bok av en relativt nyupptäckt favoritförfattare. Få kan som Oates skapa drama av vardagliga händelser och få mig att tänka det här skulle kunna hända mig och har det här hänt henne eller någon hon känner. Någon gång ska jag också ta mod till mig att läsa Blonde, denna tegelsten där Oates tar sig an myten, symbolen och människan Marilyn Monroe.

John Ajvide Lindqvist - Människohamn

Nackdelen med Ajvide Lindqvist är att han inte skrivit så mycket (tre romaner och en novellsamling) och det känns bra att ha något oläst av honom hemma, men ska man läsa honom (och det ska man) kan man lika gärna göra det när höstregnet slår mot fönstret. Man kanske kan hoppas att det kommer en ny bok snart. Då skulle problemet vara löst. Det kan också vara läge att se om Tomas Alfredsons filmversion av Låt Den Rätte Komma In.

Jimmy McDonough - Shakey, Neil Young´s Biography

Den här boken är nästan lika tjock som Neils polisonger. Köpte den efter farbrorns mästerliga konsert på Where The Action Is i början av sommaren. Sedan dess har jag lyssnat mycket på skivorna i hyllan igen efter några år av mer sporadiskt umgänge. Jag har förstått att detta är boken man ska läsa om man ska läsa en bok om Neil Percivald Young.

Oavsett vilken av ovanstående jag börjar med har jag något att göra i november. Och de två översta ska tillbaka till biblioteket förr eller senare. Kanske rent av borde börja med någon av dem?

Läs mer om No Country For Old Men.

Läs några tips som är nästan exakt ett år gamla där bl a Patricia Highsmith nämns.

Läs Hitchcock om Hitchcock.

Läs en intervju med Joyce Carol Oates.

Läs mer om boken Låt Den Rätte Komma In.

Läs mer om filmen Låt Den Rätte Komma In.

Läs om Neil Youngs möjligtvis snart kommande liveskiva Dreamin´ Man.

Läs om femton bra böcker som jag har läst.

Country för nybörjare

Folk i min ålder tittar ofta konstigt om man säger att man gillar country. Jag tror det beror på företeelser som Kikki Danielsson och Mats Rådberg & Rankarna. Det fanns en period i svensk musikhistoria när det räckte att ta på sig hatt och sjunga om att mata kossor och peta in pinnar i brasor för att det skulle räknas som "country". Men det finns bra country också, musik som inte nödvändigtvis låter som typisk country. Ingen joddlande sång, inga fioler, inga yeee-ha. It´s just three chords and the truth, som Emmylou Harris sa i en intervju. Här följer några av mina favoriter inom det som kan räknas in i genrén country. Hårklyvare skulle kanske vilja sortera in några av dessa skivor i den kategori som kallas Americana och det är okej för mig. Musiken är lika bra ändå.

Hank Williams - Vilken Best Of/Greatest Hits som helst (nästan årligen)

Hank Williams är förmodligen countrymusikens The Beatles. Han skrev en radda klassiker och levde rockmyt innan någon visste vad rockmyten var för något. Blev inte ens 30 år och gjorde musik som står sig mer än 50 år senare. Texterna är enkla och handlar om vardagslivet. Jag tyckte länge att Williams musik var töntig, men jag har haft fel förr. Hårdare än så här blir det förmodligen inte med hatten på.

Johnny Cash - At San Quentin (1969)

Han kom, sågs, segrade och försvann igen fler gånger än de flesta. När han efter ett långt liv gick bort 2003 71 år gammal hade han en status och åtnjöt en respekt som de flesta bara kan drömma om. Inte för att han var felfri, utan för att han var så mänsklig med samma brister och fel som du och jag. Här sjunger han om kärlek, gud och att skjuta folk bara för att få se dem dö. Det är punk framförd som country. Och egentligen är det folkmusik.

Townes van Zandt - Live At The Old Quarter (1977)

De whiskypimplande pillerknaprarna är ovanligt många per capita i den här genren. Townes kanske inte är så känd till namnet, men låtarna? Hootchy mama! Här finns bl a Pancho & Lefty, If I Needed You, To Live Is To Fly, For The Sake Of The Song, Kathleen, Waiting ´round To Die och Lungs. Har ni ännu kvar att upptäcka kraften i dessa låtar är det bara att gratulera. Townes är ensam med gitarr. Det räcker.

Emmylou Harris - Red Dirt Girl (2000)

Det här var den första av Harris skivor jag hörde och det är fortfarande min favorit. Med fötterna i myllan och en röst som målar hela himlen blå är detta en modern klassiker. Även om hon är en av världens bästa uttolkare av andras låtar, både på egen hand och som duettsångare, kan man inte låta bli att fundera över varför hon inte skriver fler egna låtar. Hon vet bevisligen hur man gör. Bang The Drum Slowly och Elvishyllningen Boy From Tupelo klumpar halsar.

Gillian Welch - Time (The Revelator) (2001)

Om jag måste välja en skiva av de fyra hon gett ut får det bli denna, hennes tredje. Här finns om inget annat en låt till om Elvis, Elvis Presley Blues. Här finns två röster och två gitarrer. David Rawlings och Welch sjunger och spelar på ett sätt som får så mycket annan musik att låta överarbetad och skrålig. För egentligen är detta det enda som behövs. När den avslutande I Dream A Highway tonar ner efter en kvart känns det som om solen går ner bakom horisonten efter en kväll på verandan.

Läs om Johnny Cash At Folsom Prison.

Läs Gillian Welch sveper fram långsamt.

Läs Emmylou Harris skapar gåshud.

Läs Emmylou Harris och rösten.

Läs sextiotalet för nybörjare.

Läs om live-skivor.

Läs om Elvis Presley.

Kraftwerk släpps remastrade

Få band har varit så inflytelserika som tyska Kraftwerk och få band har varit så konsekventa i sin musik och estetiska framtoning. Nu släpps åtta av deras skivor med förbättrat ljud, varav fem inte kan räknas som annat än klassiker. För även om de bara släppt tre skivor de senaste 25 åren, och en av dem var en remix-skiva, så är albumen gruppen gav ut mellan 1974 och 1981 (Autobahn, Radio-Activity, Trans-Europe Express, The Man-Machine och Computer World) en svit som på alla sätt rättfärdigar deras status som den elektroniska musikens The Beatles. Det är sällan man hör 30-åriga skivor som låter som det allra hippaste dagens musikscen har att erbjuda. Särskilt elektronisk musik brukar åldras snabbare än man hinner säga pannband.

Det är kanske inte så konstigt att bandets kärna Florian Schneider, som lämnade dem i början av året, och Ralf Hütter har lyckats bygga upp en sådan aura av mystik runt sig. De är ständigt aktuella, med eller utan ny musik, och pratar nästan aldrig med media. Deras musik lät länge som om den var från ett universum nästan som vårt, men bara nästan. Kraftwerk lyckades skapa något som bara var deras. Gruppens hem Kling-Klang Studio i hemstaden Düsseldorf är idag lika legendarisk i vissa kretsar som någonsin Abbey Road i London.

Även om Karl Bartos och Wolfgang Flür lämnade gruppen 1989 efter 25 år och därmed satte punkt för den mest kreativa eran turnérar Hütter fortfarande med tre nya medlemmar. Och varför inte? När omvärlden efter många om och men börjar komma ikapp bör man lyfta på hatten för de som visade vägen. Framtiden vore inte densamma utan dem. Respekt.

Läs en intervju med Ralf Hütter från The Guardian.

Läs om tyska kollegorna Cans underbara album Tago-Mago.

Läs om ett blandband där Kraftwerk medverkar.

Läs Depeche Mode för nybörjare.

Läs David Bowie för nybörjare.

Läs om elektroniska myskobandet Fever Ray.

Läs om Kraftwerk i SvD.

Veckans sammanfattning börjar och slutar här

Medans jag funderar på om jag ska ge mig ut på en promenad i det allt annat än trevliga vädret gör jag en sammanfattning av veckans inlägg och önskar trevlig helg. Trevlig helg!

Jerry Seinfeld gör ny serie

Nerladdning leder till kortare väntan på tv

Borttappad klassiker av Ron Sexsmith fyller tio år

Borttappad klassiker av Ron Sexsmith fyller 10 år

I nästan varje nummer av valfri stor musiktidning står det några rader om någon klassisk skiva som fyller 20, 30 eller 40 år. Helst ska det vara en skiva som ingen köpte när den släpptes men som i efterhand långsamt har blivit klassikerstämplad. Men de flesta skivor når aldrig så långt. 1999 släppte Ron Sexsmith sin tredje skiva Whereabouts. Både den självbetitlade debuten och uppföljaren Other Songs innehåller förvisso många fina borde-vara-klassiker, men det var först på Whereabouts som Sexsmith kanske allra förnämsta tillgång kom till sin fulla rätt - hans röst var helt plötsligt lika självklar och avslappnad som hans melodier. Jag hade just börjat jobba extra i en skivaffär och fick låna hem hur mycket skivor jag ville och redan under inledningslåten Still Time visste jag, som man gör ibland, att jag hittat en ny favorit. 

 

Den kerublike kanadensaren på omslaget kändes som en gammal bekant med sina melankoliska vardagsbetraktelser till texter och melodier så vackra och självklara att det var obegripligt att inte en Paul McCartney eller Cole Porter skrivit ner dem innan. Ronald Eldon Sexsmith var en gammal vän jag just träffat för första gången. Sedan dess har han fyllt skiva efter skiva med ett nästan kriminellt antal melodier så vackra att det för mig är obegripligt att han inte är mer känd. Hans ofta humoristiska texter om vardagen, kärleken och de där delarna av livet som man inte alltid kan förklara storheten med är inte på något sätt svår musik. I mina öron låter minst hälften av låtarna på Whereabouts som Frank Sinatra borde stått lutad mot ett piano och sjungit, låtar som borde blivit hits, låtar som ingen borde kunna motstå. Jag kan det i alla fall inte. Ron var redan en gift trettioettårig småbarnspappa när hans första skiva släpptes 1995 (om man inte räknar Grand Opera Lane, men det verka det inte som om han själv vill och då gör jag inte det heller).  

 

Andres Lokko skrev en gång i tidningen Pop att Ron Sexsmith älskar sånger om avsked, sånger där kärleken slocknar mitt i andra versen och ångrar sig i den allra sista refrängen men alltid gör det lite för sent. Men då bör man lägga till att det finns en dos subtil humor i texterna. Det finns ingen självömkan i den S:t Catherines-födde textförfattarens rader. När han sjunger you can count on many things to let you down i One Grey Morning gör han det inte med ett martyrskap i tonen utan med tonen hos en vän som vill trösta under en regnig höstfika. 

 

Hans musik faller kanske vid okoncentrerad lyssning i kategorin alla-låtar-låter-likadant. Jag förstår om man tycker det. Den enda gången han egentligen försökt utvecklas var med den ojämna Blue Boy 2001 där en enhällig jury kom fram till att Sexsmith inte ska spela funk. Men på samma sätt som jag inte tröttnar på att dra samma obegripliga internskämt med samma vänner på samma kafé som förra gången tröttnar jag inte på Whereabouts. Den Sexsmith jag gillar allra mest sitter under samma korkek med en gitarr och ett piano och spelar låtar som Still Time, Right About Now, Riverbed, Feel For You, Beautiful View, Seem To Recall och In A Flash. Samtliga finns på just Whereabouts. Samtliga gör mig varm inombords. In A Flash skrev han efter att ha nåtts av nyheten att en vän gått bort alldeles för ung.

Our eyes can´t help but disbelieve this Bad news and even though The end must come for some good reason Right now, I just don´t know

Den låten har jag lyssnat på fler gånger än jag kan räkna till och varje gång har jag tänkt på en av mina egna vänner som gick bort alldeles för ung. Och varje gång har det slutat med att jag tänkt på dem som fortfarande finns kvar. I november 2009 fick jag äntligen uppleva Ron Sexsmith live. Han stod på scenen tillsammans med två kompisar som spelade sparsam elgitarr respektive ståbas. Det var en vacker upplevelse och jag kände mig - återigen - varm inombords. Efteråt fick jag chans att prata med honom och jag tackade för en trevlig kväll. Han tackade mig för att jag kommit till konserten och signerade sin då nya skiva Exit Strategy Of The Soul. Den är - misstänker jag numera - lika bra som Whereabouts, men har inte hunnit bli en lika stor del av mitt liv. Jag vet inte när Ron spelar i Sverige nästa gång, men jag vet att kvällstidningarna inte kommer göra bilagor där de betygsätter hans skivor, hans frisyrer eller hans olika skjortor. Men förhoppningsvis kommer jag stå i publiken. Tiden kommer stå still och ett pärlband av okända klassiker kommer radas upp innan det sista mollackordet klingar ut.

In a flash, in a flash There one moment and gone in a flash

Ron-tips förutom Whereabouts: Cobblestone Runway (2002) Retriever (2004) Exit Strategy Of The Soul (2008) Läs Ron Sexsmith upphör inte att inte förvåna. Läs en promenad med Ron Sexsmith. Läs om 2008 års bästa konserter. Läs favoriter från Kanada. Läs om ett blandband där Ron Sexsmith bidrar med en låt. Här nämns han också, om än bara i förbifarten - men ni kan lära känna mig lite bättre. :)

Nerladdning leder till kortare väntan på tv

Nedladdning kan få positiva konsekvenser även för branschen. Utländska tv-serier får allt snabbare premiär i Sverige, skriver SvD, och just för att motverka nedladdning. Hyllade Nurse Jackie med Edie Falco började i juni i USA och har redan visats en månad på SVT. Tycker ni att det ändå är en ganska lång väntan kunde samma process ta flera år så sent som för tio år sedan. När sista avsnittet av Seinfeld visades i början av år 2000 hade det gått nästan två år sedan seriens farväl i USA. Nu visar Kanal 5 populära läkardramakomedin Grey´s Anatomy med bara en veckas fördröjning.

Serier som Gossip girl, Desperate housewives och Grey’s Anatomy, som folk laddar ner illegalt på nätet och som har en lojal, trogen publik som vet exakt när de sänds i USA, är mer känsliga än komedier och kriminalserier, säger inköpschefen Katarina Eriksson.

Science fiction-dramat Flash Forward hade premiär 24 september i USA och visas from 30 oktober i Sverige. I Ryssland hade serien premiär redan 2 oktober. Clara Scherman på TV4 menar att serier som främst vänder sig mot unga killar laddas ner och därför försöker kanalen vara snabbare med just den sortens genrér. Andra serier är inte lika känsliga, menar hon och säger därmed emot sin kollega på Kanal 5.

Scherman vet inte när säsong tre av hyllade David Duchovny-serien Californication ska visas. Den fick USA-premiär 27 september. Är inte det en serie för främst yngre killar?

SVT verkar tyvärr inte alltid ha det lika stressigt. Familje/gangster/politiska-dramat Brotherhoods tredje säsong fick vänta nästan ett år innan den började rulla här. Samma sak med hyllade vampyrserien True Blood - och detta trots att Alexander Skarsgård spelar en av rollerna.

Läs mer om Californication.

Läs mer om Brotherhood.

Läs om Seinfelds "återförening". Oklart när den visas av SVT.

Tre nya fynd i tv-soffan

Läs om Mad Men - bäst på tv just nu.

Och ännu mer om Mad Men.

Jerry Seinfeld gör ny serie

Elva år efter den moderna klassikern Seinfeld ska Jerry Seinfeld göra en ny tv-serie. Den handlar om gifta par och upphovsmannen själv förklarar seriens med min fru tjatade på mig i åratal att göra den.

Om jag fick bestämma skulle Seinfeld aldrig mer göra tv, för hur bra det än blir kan det i mina ögon aldrig bli lika bra som serien som redan bär hans namn. Den formade mig under mina tonår och när jag ser om DVD-erna (för tillfället säsong sju) förstår jag inte riktigt vad det var jag skrattade åt då. Vad visste jag om det livet eller om livet överhuvud taget? Å andra sidan känner jag mig innerst inne fortfarande som George Costanza. Och jag förstår ännu bättre hur välskrivet det är, hur långt före sina kollegor de låg och undrar över hur de kom undan med vissa ämnesval i programmet.

Jerrys nya serie heter Marriage Ref (Äktenskapsdomaren). Programmet beskrivs som en dokusåpa där gifta par får hjälp med sina meningsskiljaktigheter genom en domare på ett kul vis.

Efter Seinfeld återvände Jerry till sin urpsrungliga kärlek ståuppkomik och han turnérar regelbundet. Han skrev manus och gjorde rösten till Berry B Benson i animerade långfilmen Bee Movie 2007 och har nyligen återförenats med Julia Louis-Dreyfus, Jason Alexander, Michael Richards och Larry David från Seinfeld-gänget i Davids nuvarande serie Curb Your Enthusiasm - dessa avsnitt visas i USA nu och kommer förmodligen till SVT om två-tre år - som är tänkt att visa att inte återföreningar är en bra idé. Och det är helt rätt. Återföreningar är inte en bra idé, men kanske kan en postmodern ironisk återförening vara det?

Just nu undrar jag om Marriage Ref är en bra idé. Jag ska försöka lägga förväntningarna på en rimlig nivå.

Läs mer om Seinfeld nya serie i DN och SvD.

Läs mer om Seinfeld-gängets återförening.

Läs Larry David är George Costanza.

Läs när Larry träffade George.

Läs om Larry David i senaste Woody Allen-filmen Whatever Works.

Läs om folk som skriker när de pratar.

Vad vet du om Seinfeld?

Sammanfattning? Äntligen fredag!

Jäklar vad höst det blivit! Och plötsligt är alla träd extra färgglada. Vill också meddela att det nu finns en Fula Fula Ord-Twitter. Där bjuds på lite extra länkar, intressanta klipp och Spotifytips. Välkomna och trevlig helg!

Monty Pythons Flying Circus 40 år

Tom Waits snart aktuell med liveskiva

Anna Ternheim på akustisk turné

Fem saker jag lärt mig

Fem saker jag lärt mig

I senaste numret av The Word Magazine har några författare, musiker, komiker mm tipsat om saker de lärt sig via sina jobb. Här är några av mina favorittips.

Att vara med i en komedi - Inse dina begränsningar. Om du aldrig har improviserat komedi helt näck ska du inte testa för första gången i en film. Se Confetti för bevis. Eller, ännu bättre, låt bli. Tips av Robert Webb.

Att skriva krönikor - Om du inte kan komma på en fyndig och insiktsfull sammanfattning i slutet av din krönika brukar det fungera att ta textens andra mening och klippa in den sist. Du har förmodligen både kommit till poängen och formulerat dig som bäst precis i början av skrivandet. Tips av Caitlin Moran.

Att vara tv-sportkommentator - Mindre smakar mer. Låt bilderna berätta. Om något direkt avgörande sker och hela, eller i alla fall halva publiken jublar - håll bara tyst. Tips av David Lloyd (om någon från SVT Sport läser det här)

Att vara fotograf - Det hjälper att ha färre alternativ. Under tidigt åttiotal väntade jag i två dagar både på Miles Davis och David Bowie. Sedan hade jag fem minuter på mig. Om man bara har ett fåtal alternativ kvar jobbar man effektivare och blir otrolig fokuserad. Det är mer troligt att man gör något speciellt under sådana omständigheter. Tips av Anton Corbijn.

Att skriva skönlitteratur:

1 - Alla har en bok i sig. Och i de flesta fall är det där den borde stanna.
2 - Att skriva är små ögonblick av nöje och insikter. Med långa perioder av tråkigt drägg.
3 - Att lära sig om ämnen är kul för man kommer ut bland folk. Men för att skriva behöver man mer lung och ro ju äldre man blir.
4 - Det är hur enkelt som helst att tappa koncentrationen - genom att titta på fotboll eller något liknande.
5 - Författare elller folk som drömmer om att bli författare hatar alltid författare som är mer berömda och/eller tjänar mer pengar än dom. Undantagen är väldigt få. Tips av Irvine Welsh.

Läs om Anton Corbinjs långfilmsdebut Control.

Läs Anton visar sin Kobra.

Läs Miles Davis 80 år.

Läs Miles Davis mästerverk fyller 50 år.

Läs mer om David Bowie.

Läs om Joy Division.

Anna Ternheim på akustisk turné

Anna Ternheim har lika kul som oväntat gjort sig ett namn som en av Sveriges största artister med hjälp av en radda bra låtar och en ständig vilja att utvecklas. Hennes senaste skiva Leaving On A Mayday, den tredje i ordningen, släpptes förra året och var hennes bästa hittills och ett av 2008-års bästa album. Musiken låter ofta som en höstdag känns när solen börjar gå ner. Fast bra.

Leaving On A Mayday, som även kom med en bonus-CD fylld av Frank Sinatra-tolkningar, är ett väldigt rytmiskt album som bl a bjöd på Leonard Cohen-disco (sångerskans egen beskrivning) i första singeln What Have I Done där föregångaren Separation Road var mer atmosfärisk och nästan lika stark. Den släpptes förresten också med en bonus-CD som innehöll hela skivan i akustisk version.

I november gör Anna ett tjugotal solospelningar i Sverige och med det menas att hon är ensam på scenen med gitarr och - förmodligen - piano. Enligt hennes hemsida börjar biljetterna ta slut och extra konserter har satts in. Hon är också aktuell med helt nya låten Make It On My Own på singel.

När jag skrev att Ternheims framgångar var oväntade menade jag inte att hennes musik är svårlyssnad, den är snarare melodisk, vacker och med några välvalda drag av melankoli. Däremot har hon valt att inte vara med i alla tv-program som finns. Med tanke på hur populär hon blivit både bland lyssnare och kritiker är det bevisligen en strategi som fungerar. I en bransch som blir allt mer desperat finns det folk som klarar sig genom att låta musiken tala för sig själv. Det är en tanke så vacker att den förtjänar en liten applåd varje gång den faktiskt fungerar.

Läs mer om What Have I Done.

Läs mer om 2008-års bästa skivor.

Läs om en bland-CD där Anna Ternheim medverkar.

Mer höstmusik?

Läs om Gillian Welch.

Läs om Emmylou Harris.

Läs om Ron Sexsmith.

Läs mer om bl a Ron Sexsmith och Leonard Cohen.

Tom Waits snart aktuell med liveskiva

Tom Waits tillhör den där skaran artister som det ibland är roligare att prata och läsa om än att lyssna på, men när han är som bäst är han riktigt bra. Sedan debutskivan Closing Time 1973 har han gjort sammanlagt 20 skivor, två av dem har varit live. Nu kommer en tredje. Bra jobbat för någon som tycks ha kronisk turnéskräck.

Den första var Nighthawks At The Diner som kom 1975. Där spelar Waits den lite stereotypa ensamma grubblaren som sitter vid sitt piano med ett whiskyglas och bönar och ber om kärlek. Bl a hulkar han ur sig raden I´m so horny I could screw the crack of dawn. Nästa fas/karaktär var den som inleddes med Swordfishtrombones (?) 1983 och är en av hans bästa skivor. Den andra fasen av Toms resa fångades på liveskivan Big Time 1988. Om hans första grubblande-trubadur-noir-inkarnation kunde vara lite klichéartad var Big Time-eran något helt annat och helt eget. Inte lika genomgående melodisk, inte lika lättlyssnad, inte lika tillgjort poserande. Det finns inga dåliga väder, bara konstiga trumpetljud. Här lyckas han blanda de mest kakafoniska oljud med de allra vackraste melodier. Ibland i samma låt. Den här fasen togs - enligt mig - lite för långt på de två följande skivorna.

1999 hade Waits inte gjort någon ny skiva på sex år och istället valt att fokusera på filmroller och familjeliv. Kanske tyckte han också att han tagit det hela för långt. Men när Mule Variations släpptes under milleniets sista år inleddes ännu en fas och föddes ännu en karaktär. Skivan blev lika oväntat som välförtjänt en stor kommersiell framgång. Tom Waits hade finslipat sin karaktär, hade återvänt till en sorts muterad blues och låtit den umgås med gospel och kabaré. Samtidigt finns här några av de vackraste ballader du hört, eller kanske inte hört.

Jag återvänder till ordet karaktär för att det uppenbarligen finns ett ganska stort gap mellan Tom Waits och Tom Waits. Han sitter egentligen inte, likt en galen vetenskapsman i ett torn och spelar orgel för fladdermössen, men det är onekligen en underhållande myt han skapat runt sig själv. Det är dessutom så hans musik låter. Det är - oftast inte - socialrealism han ägnar sig åt. Att han sedan är gift sedan trettio år och helst av allt verkar vilja vara hemma med familjen har inte med hans musik att göra. Och det är okej för mig.

Den 24 november får alltså även denna era en egen liveskiva. Glitter And Doom Live spelades in under förra årets turné. Hans senaste studioskiva är 2006 års Orphans, en trippel-CD med 56 låtar, varav 30 var nya inspelningar. Om ni inte hört Tom Waits musik innan beskriver han nya skivan så här:

A lot of applause, followed by a song, and after the song there's more applause, and then there's a song. And it goes like that all the way through.

Tom Waits är även aktuell med en roll i Terry Gilliams nya film The Imaginarium Of Doctor Parnassus, mest omtalad som Heath Ledgers sista film, som får svensk premiär 4 december.

Läs om skivan i SvD.

Ladda ner låtar från skivan gratis och lagligt på Tom Waits hemsida.

Se en presskonferens Tom Waits gjorde inför turnén.

Läs mer om Tom Waits skådespelarkarriär, bl a i filmer av Jim Jarmusch.

Läs om Tom Waits förra skivbolag Asylum.

Läs om inte mindre en ett, två och tre blandband där han också medverkar.

Läs om Neil Youngs kommande liveskiva.

Monty Pythons Flying Circus 40 år

Den här veckan är det 40 år sedan första avsnittet av Monty Python´s Flying Circus sändes på BBC i England. Det skulle bli sammanlagt 45 avsnitt av serien som la grunden för en av de mest klassiska humorgrupperna. Senare skulle fem engelsmän och en amerikan bli mer kända och omtalade för filmer som The Holy Grail och Life Of Brian. Men det var med den flygande cirkusen det började, oavsett vad "det" var. Och tycker man Monty Python´s Flying Circus är ett obegripligt namn - och det finns det folk som gör - hade de innan dess avfärdat bl a Owl Stretching Time, The Toad Elevating Moment, Vaseline Review och Bun, Wackett, Buzzard, Stubble And Boot. Ett tag hette programmet kort och gott It´s efter mannen, spelad av Michael Palin, som inleder programmen med att säga just it´s innan signaturmelodin Liberty Bell March av amerikanska kompositören John Philip Sousa börjar.

I went back home and told my brother, "We´ve got a title for the show, we´re going to call it Monty Python´s Flying Circus." And he said, "It´ll never catch on." My brother had a good sense for these things, but not that time. - Terry Jones

Samtliga pythonar var kända i Englands humorvärld som manusförfattare och skådespelare med John Cleese som den mest profilerade. Samtliga, utom animerande amerikanen Terry Gilliam, hade varit inblandade i humorprogrammet The Frost Report (66-67) även om bara Cleese syntes framför kameran.

The only thing I ever remember is a meeting in a park somewhere, where we sat and talked about it with John and it seemed like a good idea. The initial meeting in the park was to see if we all wanted to do it and would it work. Then we went to the BBC to show them what we were going to do, which basically, we didn´t know! And I think that convinced them. - Eric Idle

När det första Monty Python-avsnittet sändes påbörjades ett nytt kapitel i humorhistorien, även om inte många tittade just då. Serien bröt mot många av humorns regler och tilltalade inte den stora massan. De började tidigt med att utesluta den annars ständigt närvarande slutklämmen som på humorspråk kallas punchline. När folk kritiserar dem för att det inte finns någon poäng har de alltså helt rätt. Och det är det som är poängen.

Istället avslutades sketcherna bl a av animerade segment som fungerade som övergångar och med att en strikt överste, spelad av Graham Chapman, dök upp i bild och påpekade att sketchen avbröts för att den var för löjlig. En sketch avslutas när karaktärerna påpekar I think this is the silliest sketch I´ve ever been in.

Nu fyller de 40 år och fortsätter balansera på den tunna gränsen mellan dåraktiga obegripligheter och intelligent analys av samhället. Men det där sista får man nog ta med en nypa albatross.

Läs mer om de fyrtio åren på Pythonline.

Läs Monty Python aktuella med dokumentär.

Läs om Fawly Towers.

Läs om Michael Palins serie Ripping Yarns.

Läs om Michael Palin Diaries 1969-1979.

Veckans sammanfattning är tidigt ute

Sammanfattning? Är det redan fredag? Ja, för mig är det redan fredag. Jag ska nämligen ut och resa och tar därför långhelg. Innan dess vill jag berätta att Fula Fula Ord nu finns på Twitter också. Där bjuds det på extra länkar och bra musiktips. Trevlig helg!

The White Stripes aktuella med dokumentär

Roman Polanski gripen

Ingmar Bergmans ägodelar sålda på auktion

Kerstin Ekman och Peter Englund debatterar

Kerstin Ekman och Peter Englund debatterar

I en intervju i DN i söndags hävdade historikern och akademiordföranden Peter Englund att Kerstin Ekman inte lämnade akademin enbart pga av den sk Rushdieaffären. Nu svarar Ekman på Englunds kommentar.

Till att börja med, så här sammanfattas DN Rushdieaffären:

Den 14 februari 1989 utfärdade Irans dåvarande ideologiske ledare, ayatolla Khomeini, en fatwa i vilken han uppmanade rättrogna muslimer att döda den brittiske författaren Salman Rushdie och alla som haft med utgivningen av hans senaste roman, The Satanic Verses , Satansverserna, att göra. Skälet var att Rushdie i romanen skulle ha kränkt islam och profeten Muhammed.

En minoritet av ledamöterna ville att Svenska Akademien skulle ställa sig bakom en appell till den svenska regeringen att ingripa i Rushdie-frågan. Så skedde inte. I protest slutade Kerstin Ekman, medlem av akademin sedan 1978, och Lars Gyllensten att delta i akademiens arbete i mars 1989.

Å ena sidan säger Englund så här:

Men konflikter, hur sunda de än må vara, måste hållas interna. Blir de offentliga, eller för såriga, kan de bli skadliga. ”Det enda som kan skada Akademien är Akademien själv”, säger Peter Englund, och även om det var före hans tid säger han att hon (ja, Akademien är en ”hon”) kunde ha gått under i svallvågorna av Rushdiekonflikten för tjugo år sedan, när Kerstin Ekman och Lars Gyllensten lämnade sina stolar tomma. Motsättningar som byggts upp under lång tid och gällt helt andra saker, som fastighetsförvaltning, kulminerade över oenigheten kring ett eventuellt gemensamt stöd för Salman Rushdie. Krisen förvärrades avsevärt av publiciteten.

Å andra sidan säger Ekman så här:

Det har gång på gång under tjugo år gjorts försök att skriva om Rushdiekonfliktens historia så att den i själva verket skulle gälla något helt annat än yttrande- och tryckfrihet. Sture Allén gjorde stora ansträngningar att få det att se ut som om akademin hela tiden hade tänkt stödja Rushdie. Det hade man inte. Det fordrades en presstorm för att akademin skulle yttra sig till hans försvar.

OBS! Mina citat ger inte hela bilden, men representerar de bägge ståndpunkterna. Jag rekommenderar att ni läser artiklarna jag länkat till.

Vad tror ni om vem och varför?

Läs mer om Peter Englund.

Läs mer om konsten att ändra historien - Stalin var en mästare!

Nyfiken på böcker om historia?