Mustaschen i musikhistorien

Ni har säkert funderat. Kanske till och med legat sömnlösa. Vilka är egentligen musikhistoriens snyggaste mustascher? Nu menar jag alltså inte mustasch/skägg-kombinationer, utan fristående mustascher. Jag tog mig dessutom friheten att hoppa över all sydstatsboogie från 70-talet, annars hade jag fastnat direkt mellan Lynyrd och Skynyrd. Det här är mina tio favoriter.

Andre 3000 (OutKast)
Kan man ta över funkstafettpinnen efter James Brown, Sly Stone, George Clinton och Prince utan mustasch? Ja. Kan man få folk att sprattla loss okontrollerbart till Ms Jackson, The Whole Wide World och Hey Ya! utan mustasch? Ja. Kan man gör det med stil? Nej.

Rick Danko (The Band)
The Band var ju förstås the skäggrockband-to-end-all-skäggrock. Men det var basisten med den hjärtslitande rösten, de snälla ögonen och det varma leendet som var allra coolast – särskilt 1969 - i ett band som överlag var ungefär så coolt som det går att bli. Varför då, undrar vän av ordning. Gissa. Just det.

George Harrison (The Beatles, The Rutles)
När världens mest kända skalbaggar tröttnade på att ha likadana kostymer och frisyrer bestämde de sig för att odla mustascher istället. Alltså såg de likadana ut i alla fall. Men där John Lennon aldrig riktigt klädde i sin, Ringo Starr blev Manolitos okända kusin och Paul McCartneys var för välansad var det minstingen i gänget som tog hem spelet.

David Crosby (The Byrds och Crosby, Stills, Nash & Young)
Vissa har använt mustaschen som en modeassesoar. Icke så David Crosby. Det ryktas att han föddes med sin. Den har dessutom i perioder haft karaktärern av att täcka hela munnen på klassiskt general Custer-manér. På detta sätt har Crosby gjort för mustaschen vad Neil Young gjort för burrpolisongen.

Muddy Waters (bluesikon)
Kan man flytta norrut från Mississippi och lägga grunden för Chicagobluesen utan mustasch? Ja. Kan man göra de stenhårda Got My Mojo Working, Rolling Stone, I´m A Man, You Need Love, Mannish Boy och Hoochie Coochie Man utan mustasch? Ja. Kan man göra det med stil? Nej.

Janne Karlsson (Hansson & Karlsson)
Det är lätt att glömma idag, men en gång i tiden var Janne ”Loffe” Karlsson det svängigaste som hade suttit bakom ett trumset i det här landet. Sedan skrattade han hö-hö-hö i en tv-serie och det har försörjt honom sedan dess. Synd, skam och idioti, förstås. Men inga dåliga buskisfilmer i världen kan ta äran från mustaschen.

Bob Dylan (Bob Dylan)
Han har gjort tappra försök flera gånger, men det har aldrig blivit mer än spridda skurar. Efter att ha jobbat med The Band var han ju tvungen att anlägga ansiktsbehåring, men det blev bara fjun. Se till exempel omslagen till Nashville Skyline och Infidels. Men 2001, på omslaget till "Love And Theft", ståtar den då 59-årige Robert Zimmerman men en stilig tangorabatt. Trägen vinner.

Albert King (bluesdoldis)
Det fanns större stjärnor på Stax Records, men fanns det en snyggare mustasch än Albert Kings? Nej, det gjorde det inte. Det fanns andra mustascher där, till och med Otis Redding gjorde ett tappert försök, men han räckte inte hela vägen. Om ni inte har The Stax Story hemma, spring och köp den och bläddra sedan fram till sidan 50 i bookleten. Game over.

Jack White (The White Stripes, The Raconteurs och The Dead Weather)
Få grupper har de senaste åren påmint mig lika ofta om varför jag älskar musik som The White Stripes. Men det har ändå känts som om det är något som saknats. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingrarna på vad och det är något jag har retat mig på. När jag fick se omslaget till Get Behind Me Satan insåg jag. Just det.

Captain Beefheart (allmänt mysko)
Det hade räckt med Trout Mask Replica, men det finns mer. Den har egentligen ingen säregen stil. Det är bara en klassisk raggarmustasch. Kanske är det kontrasten mellan hans udda musik och hans trevliga Sven Melander-mustasch som gör Don Van Vliet ofrånkomlig i den här listan. I likhet med Crosby lät han dessutom den åldras med den naturliga hårfärgen.

Billy Childish (The Pop Rivets, The Milkshakes, The Headcoats och The Buff Medways)
Mannen är numera en blandning av alla klädstilar som fått plats i en färgblind garderob. Han har lyckats behålla sin ungdomsattityd utan att det har blivit löjligt och föråldrat. Hur går detta till? Det finns en detalj som på ett naturligt sätt knyter samman allt. Vilken då? Jajamensan. Stort plus dessutom för att han tvinnar ändarna.

Väldigt långt utanför listan: Yanni, Engelbert Humperdinck samt Ron Mael i The Sparks. Fel mustasch på fel man i fel tid kan omöjligt bli rätt. Men Ron Mael kan vara så fel att han blir rätt. Diskutera.

Läs mer om de ovanstående:

OutKast-dokumentär går inte att få tag på

35 Soulklassiker 1970-75

The Band uppfann skäggrocken, trots Dankos protester

Om George Harrison

Om en samling med George Harrison - både med och utan mustasch

Muddy Waters - lite blueshistoria

Janne Carlsson spelade trummor med Pugh i metropolen Växjö

Under den konserten gjorde några låtar från skivan Vinn Hjärta Vinn

Bob Dylan 70 år

Bob Dylan för nybörjare

Dokumentär om The White Stripes

Kanske lite om The Dead Weather också?

Kung Sigismund gillar Captain Beefheart

Nu - Gillian Welch, Ken Burns och Lotta Lotass

Musik: Gillian Welch - The Harrow & The Harvest

Gillian Welch och David Rawlings har gjort fem skivor och åtta år har gått sedan Soul Journey. De tyckte inte de nya låtarna höll. Men det färdiga resultatet låter lika självklart och enkelt som vanligt och det är ett vanligt jag inte har några problem att återvända till. Två gitarrer eller banjo och två röster är allt som behövs för ett lågmält och stilsäkert möte mellan bluegrass, country och amerikansk folkmusik. Welch och Rawlings låter som om de aldrig gjort annat än sjungit och spela tillsammans. Som om de tio låtarna funnits sedan innan Moses odlade skägg. Allt utom det nödvändiga är bortskalat. Det här är precis så bra som jag inte vågade hoppas och i klass med Time (The Revelator) från 2001. Det är inte den sortens musik som hoppar ut ur högatalaren och klipper till en på hakan, men jag vågar lova att den långsamt kommer smyga sig upp på en massa årsbästa-listor när året ska sammanfattas.

Läs mer om:

Gillian Welch sveper fram långsamt

Country för nybörjare

The Band la grunden för det som kallas americana

TV/DVD: Ken Burns - The Civil War

I Sverige är Ken Burns kanske mest känd för sin dokumentärserie om jazzens historia, men 1990 gjorde han nio ca 70 minuter långa program om det amerikanska inbördeskriget. Serien berättas bitvis så långsam att räknaren på min DVD ibland går baklänges, men när man väl fastnat för de människoöden som skildras är det svårt att slita sig. Historiker blandas med uppläsning av bevarade brev, dagböcker och biografier. Visuellt är det oftast stillbilder som visas - målningar och foton med motiv som skildrar vad som hände från 1861 till 1865 när det blodigaste kriget landet varit indraget i långsamt avgjordes. Mer än 600 000 människor dog - dubbelt så många som USA har förlorat sammanlagt i samtliga andra krig de varit inblandade i. Det är en i grunden ojämn kamp mellan ett splittrat land. En rik industridel och en fattig jordbruksdel, vars ekonomi dessutom i huvudsak bygger på vad som ska utvecklas till krigets viktigaste fråga.

Läs mer om:

Ken Burns serie om jazz är en (åter)upplevelse

The Band (igen!) har skrivit en låt som handlar om södern efter nederlaget

Vill du lära dig mer om historia?

BOK: Lotta Lotass - Den Röda Himlen

I den elfte timmen, på den elfte dagen, i den elfte månaden 1918 slöts fred i det som kom att kallas Första Världskriget. Då hade under drygt fyra års tid sexton miljoner människor, civila och soldater, dödats. I en enda oavbruten, hundra sidor lång mening, utan början och utan slut, beskriver Lotta Lotass i Den Röda Himlen skyttegravskrigets specialla fasor: instängdheten, den ofrånkomliga döden, mörkret, leran, ledan. Så lyder texten på bokens baksida. Denna ledamot i Svenska akademin har skrivit en lika mäktig som märklig bok som tar James Joyce idé om den inre monologen ett steg längre. Monologen är både inre och yttre och både kan och kan inte läsas i ett svep. Var tar man paus? Det finns ingen styckeindelning, ingen början och inget slut. Det enda jag tidigare läst som är snarlikt är Imre Kertész Kaddish För Ett Ofött Barn. Språket blir både mål och medel. Ett sätt att även med formen försätta läsaren i det rätta känslotillståndet.

Läs mer om:

Den bästa skildringen av första världskriget gjordes faktiskt av Black Adder

Michael Palin och Terry Jones skildrade första världskriget i Ripping Yarns

Anna Funders bok Stasiland är en av de mest skrämmande och bästa böcker jag läst

Och som en sammanfattning av samtliga punkter:

PJ Harvey sjunger om olika krig som England är och varit inblandade i på skivan Let England Shake

Fredrik Lindström undrar - Vad är en människa?

På sommaren fylls tv-tablåerna av repriser, tantdeckare, folk som tycker om att klappa i otakt tillsammans, mer repriser, folk som skriker (har man damp och en timme över i veckan kan man bli programledare av den mer hysteriska sommarprograms-sorten - ALLTSKAVARAVÄLDIGTCRAZYHELATIDENFÖRDETÄRSÅTOKIGT-NUBLIRDETENKUPP!!!), nostalgiprogram och mer repriser. Och ett program där två personer pratar i en timme om vad det egentligen innebär att vara människa. Vad är vi för ett konstigt djur? Vad vill vi? Hur gör vi? Hur tänker vi?

SVT visar just nu en repris värd att nämnas. Vad Är En Människa? är garanterat inte det roligaste, mest lättsmälta eller mest färgglada program Fredrik Lindström varit inblandad i, men kanske det mest intressanta. Med gäster som psykiatern Åsa Nilsonne och religionshistorikern Christer Hedin diskuteras de stora frågorna utan några inklippta reportage eller musikinslag. Två personer som pratar om stora frågor. Det är allt.

Programmen finns på SVT Play och del ett ligger kvar tom 31 augusti. Missa inte.

Läs mer om tv - både komedi och drama:

The Trip är lyxmys för vänner av engelsk humor

Monty Python

Fawlty Towers/Pang I Bygget

Black Adder/Svarte Orm

Mega Piranha - inte ryskt psykologiskt drama

Varför inte avsluta med en bok om Chevy Chase?

Nerladdning leder - ibland - till kortare väntan på tv

Säsong två av Treme är här

The Wire var svår att förstå för folk i England

The Wire tackar för sig

The Sopranos tackar för sig

Manusförfattaren George Pelecanos i Expressen

Stafettpinne i drama (Homicide, The Sopranos, The Wire)

Missa heller inte Boardwalk Empire

Ken Burns serie om jazz rekommenderas varmt

Neil Young-konsert på TV4+ (kanske av misstag)

TV4 nöjer sig ofta med att visa ännu en reprisomgång av Wallander eller Beck - ni vet, de där helfestliga filmerna där Peter Haber säger repliker som Gunvald, för helvete för 95 gången och ändå lyckas hålla sig för skratt. När TV4 inte nöjer sig med det går det utmärkt med repriser på Stefan & Kristers tokroligheter från nittiotalet. Ni är väl redo med skinnväst och mustasch?

Ibland råkar TV4 köpa in bra program, förmodligen av misstag, och då får de lite panik. Hur ska de lyckas smyga ut dem när ingen tittar?

Natten mot söndag vid 01:50 på TV4 Plus visar de alltså konsertdokumentären Neil Young: Heart Of Gold från 2005. I filmen spelar Neil och hans band, tom Emmylou Harris dyker upp, ett flertal av hans mer stillsamma låtar. Hälften av dem är från fina skivan Prairie Wind som framförs inför publik innan skivan släpptes, men även några gamla klassiker som Harvest Moon, Comes A Time och förstås Heart Of Gold. Eftersom skivan doftar mer än lovligt av country valde Neil att spela in konserten i Nashville på The Ryman Auditorium under två kvällar. Ryman är hem för ett av USA:s mest legendariska radioprogram. Countryns Mecka The Grand Ole Opry har sänts därifrån en gång i veckan sedan 1925 och är därmed landets äldsta radioprogram.

Vill du spendera nästan 100 minuter med den stillsamma akustiska Neil Young i sommarnatten så vet du var och när ett utmärkt tillfälle ges.

På scenen medverkar också Ben Keith som gick bort för nästan exakt ett år sedan efter att ha jobbat med Neil i nästan 40 år och Spooner Oldham, doldis bakom namn som Bob Dylan, Percy Sledge, Wilson Pickett och Aretha Franklin. Filmen regisserades av Jonathan Demme (När Lammen Tystnar och Philadeplhia).

(Det här är förresten det första inlägget om Neil sedan 23/6. Ganska bra jobbat va?)

Läs mer om Neil Young och Emmylou Harris:

Liveskivan A Treasure är för nördarna

Hans senaste studioskiva Le Noise är fan ta mig en av hans bästa

Dreamin´ Man är också en del av Archives

Första solokonserten från 1968 finns utgiven som Sugar Mountain: Live At The Canterbury House

Live At Massey Hall - Neil är ensam på scenen och spelar nästa hela då kommande Harvester

Läs om Vol 1 av den stora Archives-boxen, som alla småskivor är smakprov från

Rapport om den långa väntan på första Archives-boxen

En rapport till om den långa väntan på första Archives-boxen

Greatest Hits 2 är en samling bestående av mina personliga favoriter

Dubbel live-CD kallad Weld bör spelas högre än högst

Skivan Chrome Dreams II (uppföljare till outgivna Chrome Dreams) är underskattad

Läs om låten Down By The River från 1969

Du har väl inte missat Jimmy McDonoughs biografi Shakey?

Emmylou Harris skapar gåshud

Emmylou Harris och rösten

Country för nybörjare

Så spelar du blues! Hela listan! Hovet rasar!

En liten nybörjarguide i 23 enkla punkter för er som vill vara, leva och spela blues på ett trovärdigt sätt.

1) De flesta blueslåtar börjar woke up this morning.

2) I got a good woman är inte ett bra sätt att börja en blues, om inte något jobbigt händer i nästa rad: I got a good woman, with the meanest face in town.

3) Bluesen är enkel. Har du lyckats skriva en rad kan du sjunga den en gång till. Sen försöker du mer eller mindre rimma. I got a good woman, with the meanest face in town/Yeah, I got a good woman, with the meanest face in town/Got woman like Margaret Thatcher, and she weigh 500 pound.

4) Bluesen handlar inte om alternativ. Om du är fast i ett dike är du fast i ett dike och kommer aldrig kunna ta dig därifrån.

5) Bluesbilar: Chevy, Ford, Cadillac och sönderrostade flakbilar. Bluesen kör inte Volvo, BMW eller sportbil. Bluesen åker ofta buss och tåg - gärna söderut. Att gå är också populärt. Likaså att vara döende, möjligtvis av att gå.

6) Tonåringar kan inte sjunga blues. De håller inte på att dö än. Bluesen är för vuxna. "Vuxen" betyder att man är tillräckligt gammal för att dömas till elektriska stolen om man har skjutit någon i Memphis.

7) Blues kan utspelas i New York, men inte på Hawaii eller i Kanada. En livskris i Minneapolis eller Seattle är förmodligen bara klinisk depression. Chicago, St Louis och Kansas är än idag de bästa platserna för bluesen. Man kan inte spela blues i en stad där det inte regnar.

8) En man som börjar bli flint är inte blues. En kvinna som börjar bli flint däremot. Att bryta benet när man åker skidor är inte blues. Att bryta benet för att en krokodil nafsar på det däremot.

9) Man kan inte ha bluesen på ett kontor eller i ett köpcenter - ljuset är fel. Gå ut till parkeringen eller sätt dig vid en sopcontainer.

10) Bra platser för bluesen - a: en motorväg, b: fängelse, c: en tom säng eller d: botten av en flaska.

11) Dåliga plaster för bluesen - a: Dressman, b: ett konstgalleri, c: ett universitet, d: golfbanor.

12) Ingen kommer tro att du är blues om du har kostym. Men den regeln gäller inte om du är gammal, färgad och ser ut som om du sovit i kostymen.

13) Du får sjunga blues om du - a: är äldre än gatan, b: är blind, c: har skjutit någon i Memphis, d: aldrig är nöjd med något.
14) Du får inte sjunga blues om du - a: har alla tänder kvar, b: har varit blind, c: mannen i Memphis överlevde, d: pensionssparar.

15) Blues handlar inte om färg. Det handlar om otur. Drottning Silvia kan inte sjunga blues. Sven Nylander kan.

16) Om du ber om vatten och får bensin är det blues.

17) Andra godkända drycker är - a: billigt vin, b: whisky och bourbon, c: grumligt vatten (muddy water), d: kolsvart kaffe.

18) Följande drycker är inte godkända - a: Ramlösa, b: chardonnay, c: Mer, d: Light Cola.

19) Om döden inträffar på ett billigt hotell eller ett hål i väggen är det blues. Att bli huggen i ryggen av en svartsjuk make är blues. Se även: elektriska stolen, missbruk och att dö ensam i en gammal tältsäng. Att dö under en tennismatch eller under en skönhetsoperation är inte blues.

20) Några bluesnamn för kvinnor - a: Sadie, b: Big Mama, c: Bessie, d: Fat River Dumpling.

21) Några bluesnamn för män - a: Joe, b: Willie, c: Little Willie, d: Big Willie.

22) Heter du Filippa, Hagbert, Desiree, Brynolf, Charlotta eller Leif-Tommy kan du inte sjunga blues oavsett hur många du skjutit i Memphis.

23) Oavsett hur tragiskt ditt liv har varit, är eller kan bli - har du en dator kan du inte sjunga blues.

Överst: John Lee Hooker. I mitten: Big Mama Thornton.

Texten förekom som insändare (!) i The Word Magazine, juli 2011 och översattes av undertecknad.

Mer klickande om liknande:

Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records

Myddys adepter i The Rolling Stones har också gjort bra liveskivor

The White Stripes kan också sin blueshistoria

Nisse Hellberg i Wilmer X var en av de som fick mig att börja lyssna på blues

Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?

Det är kul med live-skivor

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Skäggrock för nybörjade

Jag har varit på bluesfestival i Mönsterås, Mississippi

The Big 4 i repris på lördag på SVT24

Det är kul att gilla hårdrock just nu. Man anses inte automatiskt bo i en grotta, äta fladdermöss och offra skånska oskulder. På högstadiet förklarade en lärare för mig att bandet på min tröja var satanister och att jag skulle hamna i helvetet om jag fortsatte lyssna på dem. Jo, det är sant. Jag överdriver inte. Alice Cooper och Ozzy brukade också pekas ut som djävulsdyrkare. Att både i själva verket är kristna var tydligen inte relevant. Cooper växte upp med en pappa som var pastor och har sagt att han inte hade kunnat besegra sin alkoholism utan guds hjälp. Han är dessutom numera hedersdoktor. Dagisfavoriterna Kiss påstods vara nazister och grundargumentet var att de två s:en i deras namn såg ut som de blixt-liknande sättet som SS skrev sitt SS. I själva verket är bandets båda grundare Gene Simmons (Cheim Weitz) och Paul Stanley (Stanley Eisen) av judisk härkomst. Både lärare och Siewert Öholm var roligare förr. Den sistnämnda kan jag rentav säga att jag saknar. Vad gör han nu för tiden?

Numera har i alla fall djävulen det svenska folket i sitt grepp med den statliga televisionens hjälp. Synd att hin håle inte tycks kunna göra något åt Megadeth-sångaren Dave Mustaines scennärvaro, men Dave är å andra sidan nyfödd kristen och det kanske är en förklaring. 10 procent av konungarikets befolkning tittade på direktsändningen från Ullevi med The Big 4 - utöver de 56 000 som var på plats.

De Stora 4 syftar på de stora fyra namnen inom den sortens hårdrock som kallas thrash metal, en undergenre som började i San Francisco. När den uppfanns av Metallica i början av åttiotalet var den det snabbaste och hårdaste som någonsin hade spelats av en liten dansk trummis med fjunskägg. Om man däremot jämför den med förvisso samtida men länge ytterst marginaliserade stilen black metal låter den både snäll och melodisk. Och där finns det dessutom anledning att prata om satanism. Finns det överhuvudtaget några kyrkor alls kvar i Norge?

Nu på lördag sänds hela The Big 4-tjofläsket i repris på SVT 24 mellan 20:00 och 02:00. Där kan man njuta av (beroende på läggning förstås): Anthrax, som jag inte lyssnat särskilt mycket på, men de sägs ha bjudit på en smittande spelglädje. Just nu är dessutom deras förmodligen populäraste sångare Joey Belladonna tillbaka. Han sjöng på skivan Among The Living och även på min personliga favorit Persistence Of Time. Bandet genomförde däremot konserten utan sin mest kända medlem Scott Ian. Gitarristen blev nyligen pappa och stannar hemma.

Megadeth, som är ett av mina favoritband, spelade bara åtta låtar. Sju klassiker och Head Chrusher från senaste skivan Endgame. Dave Mustaine är en av de stora gitarristerna, arrangörerna och riffmakarna. När bandet spelade sin konsert låg jag i gräset utanför Ullevi och njöt. Synd som sagt att Mustaine helt saknar talang som publikdomptör. Men ändå -musiken! Holy Wars... The Punishment Due! In My Darkest Hour! Symphony Of Destruction! Rycker det inte lite i thrashtarmen?

Slayer, som påstås ha bildats för att bevisa att det gick att spela ännu snabbare än Metallica gjorde på stilbildande debuten Kill ´Em All, gjorde en klassiker med Reign In Blood och är väl ett av få band som kan få AC/DC att framstå som trendkänsliga. Slayer är förstås innerst inne snälla killar - bortsett från gitarristen Kerry King som får Stalin att framstå som Mark Levengood, bortsett från ett massmord eller två - men deras musik är inget man äter picknick till. De inledde sin konsert med låten Disciples och den fina refrängen god hates us all dundrade på arenan. Det är också namnet på en av deras skivor. Bandets sångare Tom Araya fick en gång frågan om han verkligen tror att gud hatar alla. No, but it´s a pretty cool title. Han har onekligen en poäng. Även Slayer saknar för tillfället en av sina gitarrister. Jeff Hanneman har drabbats av en köttätande sjukdom efter ett spindelbett.

Överlägset störst av de tre är förstås Metallica som inte bara är det största thrash metal bandet med en liten dansk trummis utan ett av världens största band alla kategorier. De har ocskå ett namn man kan säga högt utan att börja skratta. Allra störst blev de med sin svarta skiva som kom 1991 och än idag delar fansen i två läger. Kommersiell smörja eller genidrag? Eftersom de egentligen inte kunnat sorteras in i thrash metal-facket sedan åttiotalet spelar de mest låtar från åttiotalet. Och om de inte spelade alla sina hits - ingen Nothing Else Matters - så gick de ut hårt med Hit The Lights och fortsatte med enbart fanfavoriter. Just den låten var första låten som bandet släppte officiellt på en samlingsskiva med namnet Metal Massacre. Till och med The Call Of Ktulu släpptes ut i ljuset under konserten. Det var den sortens låtlista som de så kallade riktiga fansen ville ha. James Hetfield är numera ofta mer framstående som frontfigur och allsångsledare, men på Ullevi sjöng han riktigt bra. Dessutom, Lars Ulrich, vår älskade lille danske trummis - vet fortfarande var crashsymbalen sitter.

Själv nöjde jag mig mer än gärna med att vara på plats för fredagens konsert. Och det enda man egentligen kan klaga på är att ingen av de stora fyra är Iron Maiden. Men de kommer förstås från fel land och tillhör The New Wave Of British Heavy Metal. :)

Alltså - lördag, SVT 24, 20:00. Take no prisoners!

Mer om hårdrock:

Hårdrock - fördomar och fakta

Metallica för nybörjare

Sagan om ett litet missförstånd

Den här Death Magnetic-boxen har jag!

Länk till länk till intervju med James Hetfield

Dave Mustaines självbiografi A Life In Metal rekommenderas

Megadeth aktuella med CD-R!

Hårdrock - fördomar och fakta

Iron Maiden för nybörjare

Du har väl inte missat dokumentären Anvil! The Story Of Anvil

Ovanligt korkade namn på musikstilar

Led Zeppelin för nybörjare

För 25 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen

Gästskribent hyllar återförenade System Of A Down

Bland-CD med hårdrock

Priset man betalar för att vara hårdrockare

Muddy Waters - lite blueshistoria

McKinley Morganfield föddes i Mississippi 1915. Som ung influerades han av Robert Johnson, Son House och Charley Patton. Han spelades in redan sommaren 1941 av Alan Lomax för The Library of Congress. Låtarna som fästes på band var Country Blues och Burr Clover Country Blues.

När Muddy Waters – som hans mormor kallade honom – flyttade till Chicago fick han hjälp av Big Bill Broonzy att ta kontakt med den lokala bluesscenen och snart spelade han gitarr med Sonny Boy Williamson I. Sin skivkarriär inledde Muddy 1947 på en inspelning med Sunnyland Slim, detta var för övrigt samma år som han gick över till att spela elgitarr. I före detta The Rolling Stones basisten Bill Wymans bok Blues Odyssey står det att Muddys första egna låt gavs ut 1948 på skivbolaget Checkers (sidan 272). Enligt samma bok grundades inte Checkers förrän 1952 (sidan 260). Oavsett vilket blev skivan, med I Can´t Be Satisfied på ena sidan och Feel Like Going Home, en stor framgång. Första upplagan sålde slut på en dag och den skulle så småningom nå 11:e plats på R&B-listan.

Vid inspelningen medverkade Muddy på gitarr och Big Crawford på bas, det dröjde några år – till 1951 - innan han fick spela in med fullt komp, trots att han redan spelade med ett fantastiskt band live. Enligt Blues Odyssey var bandet the epitome of the hard-edged, driving electric blues band of Chicago, the very fountainhead of what we call rock music today. Stora ord, men välförtjänta. Med tanke på vilka som fastnade för Muddy och hans band i England och hur många de i sin tur har påverkat – Wyman själv inräknad – är det svårt att motargumentera hans betydelse. På 50-talet lyckades Muddy placera 15 låtar på R&B-listan. Blande dessa fanns bland annat I´m Your Hoochie Coochie Man, I Just Wanna Make Love To You, Mannish Boy och Got My Mojo Working. Klassiker allihop. Utöver dessa även en låt med titeln Rolling Stone som onekligen känns bekant.

Han fick efter hand även en vit publik med album som Muddy Waters At Newport 1960, fyra år senare spelade han där igen, och Muddy Waters Folk Singer som kom 1964. På den spelade han återigen akustisk gitarr och skivan blev något av en återgång till hans Delta-rötter, men inspelad under då moderna förutsättningar. Musiken visade Muddy att det fanns ett klart samband mellan den ”nya” stadsbluesen och den gamla från landet. Själv hävdade han att han alltid spelade deltablues, oavsett om han gjorde det akustiskt eller elförstärkt. Själv tycker jag att oavsett var man lever är det möjligt att relatera till känslan i musiken. Under 70-talet turnerade Muddy konstant och 1977 fick han en grammis för albumet Hard Again.

Muddy Waters avled 1983, 68 år gammal. Då hade han blivit en av de som betytt mest för blues utformning och spridning.

Läs mer om liknande:

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records klassiker

Myddys adepter i The Rolling Stones har också gjort bra liveskivor

The White Stripes kan också sin blueshistoria

Nisse Hellberg i Wilmer X var en av de som fick mig att börja lyssna på blues

Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?

Det är kul med live-skivor

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Skäggrock för nybörjade

Jag har varit på bluesfestival i Mönsterås, Mississippi