Neil Young är gubbe med hedern i behåll

Det krävs mer av en Bob Dylan än det gör av en Kid Rock för att man ska gå igång. Kanske gör detta att man underskattar vissa skivor av de stora och är orättvis mot dem. Man kan inte begära av Neil Young att han ska få ur sig en After The Gold Rush, Rust Never Sleeps eller Harvest Moon varje gång han släpper nytt. Kanske är det just därför lätt att vara orättvist hård mot de där skivorna som är bra även om de inte är klassiker. Jag börjar tycka att förra årets Chrome Dreams II tillhör kategorin förvisso inte en klassiker, men väldigt bra. Inte i klass med de ovannämnda, nej, men ändå en skiva som om den varit gjord av en artist med färre antal klassisker i nacken kanske hade tagits emot mer positivt. Nu blev den bara ännu en Neil Young-skiva. Musikerna denna gång var förresten samma som på Harvest Moon. Ibland hörs det, ibland hörs det inte.

Här finns varma öppningen Beautiful Bluebird, Shining Light med återhållsam slidegitarr av Ben Keith, verandabanjon i Boxcar, stampiga och förvisso bagatellartade Dirty Old Man och de inte bara rent längdmässigt maffiga Ordinary People (18:13) och No Hidden Path (14:31). Även om inte samtliga tio spår håller lika hög klass finns här heller ingen direkt utfyllnad.

Räkna aldrig ut en gammal polisongwriter.

Dagens låt är The Believer av Neil Young.