Ingmar Bergmans ägodelar sålda på auktion

Två år efter den legendariska filmregissören Ingmar Bergmans bortgång har hans ägodelar sålts på auktion. När scenen tömdes en sista gång efter mer än nio timmar hade 337 föremål sålts för sammanlagt 18 miljoner kronor. Beundrare som Woody Allen och Lars von Trier var spekulanter, skriver SvD. Men det är oklart om de lyckades lägga vantarna på något. Det ryktas att Francis Ford Coppola köpte Bergmans laterna magica som gick för 500 000 kr via telefon. Ett virkat sängöverkast? 26 000 kr. En gammal stereo? 98 000 kr. En guldbagge såldes för 56 000 kr.

Små anekdoter om vissa föremål bidrog till prisrallyt. Enligt Bukowskis inledde Bergman sin dag med att kasta tärning. Om det blev höga tal, skulle dagen bli god. Hans sex tärningar av Georg Jensen, värderade till 500 kronor gick för 75 000 kronor.

Ett set med schackpjäser, som möjligtvis kan vara de som användes i Det Sjunde Inseglet, såldes för 1 000 000 kr. Detta trots att den vita kungen - som föll i filmen - saknades i förpackningen.

Under auktionens gång besöktes Bukowskis hemsida av folk från 115 nationer och 50 000 personer följde webbsändningen.

18 miljoner kr låter onekligen som mycket pengar, men enligt DN finns "värre" exempel.

Det är inga stora siffror i Bukowskissammanhang –stora internationella auktioner med modern konst kan ofta omsätta mellan 60-100 miljoner kronor. Men man brukar prata om ”procent över utrop” när man bedömer hur bra en auktion har gått, och Bergmanauktionen landade på hela 880 procent över utrop.

Här kan man se samtliga slutpriser på Bukowskis hemsida.

Läs om Jungfrukällan.

Läs om Bergmans inspiration från medeltida ballader.

Läs om Woody Allens senaste film Whatever Works.

Läs om Francis Ford Coppolas film Gudfadern III.

Läs en makaber lista över vilka bortgågna kändisar som tjänar mest pengar.

Roman Polanski gripen

1977 greps filmregissören Roman Polanski efter att ha haft sex med en trettonåring flicka i USA. Han erkände sig skyldig, men när det senare visade sig att han riskerade upp till 50 år i fängelse flydde han landet och har inte åkt tillbaka sedan dess. Polanski åkte nyligen till Schweiz för att närvara vid en filmfestival och greps då i Zürich på begäran av den amerikanska myndigheten.

Till den franske tidningen Le Figaro säger regissörens advokat Herve Temine:

Vi kräver att han ska släppas fri. Sen kommer vi att bestrida utlämnandet. Det är omänskligt, det har gått mer än 30 år sedan händelsen och en 76-årig man utgör inget hot mot samhället. Vi kommer att kräva att han friges.

DN skriver att kvinnan som Polanski hade samlag med 1977 har tidigare stött regissörens advokater som vill få fallet nedlagt. Internationellt kända kollegor till Polanski har också tagit ställning för honom, men åklagarmyndigheten har försökt gripa honom minst tre gånger tidigare utan att lyckas.

Frankrikes kulturminister Frédéric Mitterrand säger sig vara förfärad över gripandet och landets utrikesminister Bernard Kouchner har också uttalat sig stöd för regissören, enligt SvD. Vi är inte emot internationell rättvisa, utan sättet den har använts på. Det här är inte snyggt.

Polanski är både polsk och fransk medborgare och bägge dess länder har begränsade utlämningsvillkor med USA, men detta gäller inte Schweiz, skriver SvD i en annan artikel.

Utlämningsprocessen väntas bli segdragen och kan dröja veckor eller månader.

Roman Polanski är 73 år och ligger bakom filmer som Repulsion, Rosemary´s Baby, Chinatown, Tess, Frantic och The Pianist. Den sista resulterade i en Oscar för bästa regi som han inte hämtade.

Läs mer om Roman Polanski.

Läs om årets svenska Oscarsbidrag De Ofrivilliga.

Läs fler filmtips.

The White Stripes aktuella med dokumentär

Det första jag hörde med bluesrock/pop/folkmusik/och lite annat smått och gott-duon The White Stripes var riffet till den moderna klassikern Seven Nation Army, riffet som Led Zeppelin glömde, och jag har varit ett fan sedan dess. Om jag istället läst om dem först hade jag förmodligen avfärdat dem som posörer. I själva verket är Jack White (allt utom trummmor) en av de mest älskvärda låtskrivarna i min skivsamling. Meg White (trummor) håller så låg profil att Charlie Watts från The Rolling Stones framstår som The Whos Keith Moon i jämförelse.

I intervjuer brukar Jack mest prata om gamla bluesmen, man inte mycket om medlemmarna själva. Deras ursprungliga och redan nu klassiska dribblande om huruvida de var gifta eller syskon blev pressens fokus längre än vad som var rimligt. Nu kanske det blir ändring på det när dokumentären The White Stripes: Under Great White Northern Lights snart är aktuell efter sin premiär på The Toronto International Film Festival.

Filmaren Emmett Malloy följde med duon på den turné som följde efter deras sjätte och senaste album Icky Thump (2007) när de spelade på platser som band normalt inte spelar på. Bland annat besöktes Yukon och Nunavet i Kanada. Emmett har tidigare gjort videos med både The White Stripes och The Raconteurs (Jacks sidoprojekt som släppte sitt andra album Consolers Of The Lonely förra året när han inte planerade The Dead Weather som i år debuterade med albumet Horehound, eller ägnar sig åt sitt skivbolag Third Man Records - han är dessutom tvåbarns-pappa). Malloy motiverar sitt val av turnédel-att-dokumentera så här i en artikel från tidningen Rolling Stone:

They don’t want to play a round of dates at all the typical spots. Places like Iqaluit lived up to the expectations. Getting out of the plane there felt like we were on the moon, and certainly meeting the elders there, that’s the closet I’ve ever come to feeling like, ‘Wow, these people did live in igloos.’

Under turnén spelade bandet dessutom spontana gratiskonserter på båtar, en buss, ett bowlingställe, YMCA och andra platser där man inte förväntar sig konserter. Befolkningen i många av dessa små städer visste inte vad bandet spelade för sorts musik eller vad som pågick, de visste bara att de var väldigt populära. En scen frågar en lastbilschaufför Meg vad det är för sorts musik och hon svarar det är som ett rockband, fast det är bara vi två. Filmen visar också den djupa vänskap som finns mellan Jack och White (och ja - de var gifta en gång i tiden) och jag kan inte låta bli att hoppas att jag snart får ta del av den. Sista ordet går, som det brukar, till Jack White.

The idea was there was this gigantic frontier right next to where we grew up in Detroit that is just so untouched by our band, let alone bands in general.

Mer information om Under Great Night Northern Lights finns här.

Läs Jack White skaffar ännu en hobby.

Läs mer om Icky Thump.

Läs mer om gitarr-riff.

Läs mer om Charlie Watts.

Läs mer om Led Zeppelin.

Veckans sammanfattning presenteras av LKFQ

Jag vet inte riktigt vad den här veckan tagit vägen, men nu är det fredag igen. Medan jag funderar på var solen tagit vägen (den är också försvunnen) kan vi roa oss med veckans sammanfattning. Trevlig helg!

Mad Men och 30 Rock blev Emmyvinnare

Låter det inte som The Beatles?

De Ofrivilliga är årets svenska Oscarsbidrag

Clarence Clemons aktuell med bok om sitt liv

Årets bokmässa inleds idag

Skivor som inte kommer ut - just nu David Lynch

Skivor som inte kommer ut - just nu David Lynch

Förr i tiden fanns det något som kallades "outgivna skivor" och den mest omtalade av dem alla var The Beach Boys SMiLE som inte släpptes 1967, men kom 2004 i en nyinspelad version som soloskiva av låtskrivaren, arrangören och producenten Brian Wilson. Neil Young har förmodligen spelat in fler osläppta än släppta skivor. Sedan kom internet och plötsligt gick det att få tag på skivor även om de egentligen inte var utgivna och ett tag var det tom möjligt att få tag på skivor som aldrig ens spelats in.

Ett aktuellt exempel på skivor som blir lagda på hyllan är den amerikanska filmregissören David Lynch (evigt kultförklarad efter Twin Peaks) tänkta debut. Sångare som Nina Persson (The Cardigans och A Camp), Julian Casablancas (The Strokes) och Iggy Pop (Iggy Pop) och bandet Flaming Lips gästade skivan. Producenten Danger Mouse (Gnarls Barkeley, Gorillaz, Jay-Z och elva Grammisnomineringar på fyra år) har jobbat med skivan i tre år, men nu tycks den alltså inte komma ut. Någon förklaring vill skivbolaget EMI inte ge.

Andra mer eller mindre outgivna skivor som nämns i en intressant artikel i SvD är KLF´s The Black Room (1991), Princes The Black Album (1992) och David Bowies Toy (2001). Vill också nämna Dusty Springfields Longing som spelades in 1974 och till slut släpptes 2001, två år efter sångerskans bortgång i cancer.

Och kanske ska vi sluta där vi började; med The Beach Boys. Mellanbrodern Wilson hette Dennis Wilson och 1977 släppte han sitt enda - nu smått klassiska - soloalbum Pacific Ocean Blue som inte alls lät som The Beach Boys och hade planerats i sju år. Skivan fick väldigt positiva recensioner och sålde bättre än hans moderband gjorde under samma period. Efter det började han jobba på en uppföljare som skulle heta Bamboo. När Dennis omkom i en drunkningsolycka 1983 var den fortfarande inte utgiven. Förra året kom en dubbeldisc-version av Pacific Ocean Blue. Den hade varit ett hett samlarobjekt i många år. Numera innehåller den 19 tidigare outgivna låtar, varav många var tänkta att hamna på Bamboo. Rekommenderas. Kanske släpps David Lynchs skiva med bonusspår om trettio år?

Läs mer om The Beach Boys.

Läs om en intressant Beach Boys-biografi.

Läs mer om Twin Peaks.

Läs mer om David Bowie.

Läs mer om Dusty Springfield.

Läs mer om en Neil Young-skiva som går att få tag på.

Läs mer om en Neil Young-skiva som snart går att få tag på.

Årets bokmässa inleds idag

Om ni läser den här bloggen regelbundet (annars är ni välkomna ändå!) vet ni att jag läser ganska mycket böcker, men jag har tyvärr aldrig varit på bokmässan som idag inleds i Göteborg för 25 gången. Förra året hade mässan mer än 100 000 besökare. Varje mässa har ett tema och årets tema är spansk litteratur och detta innebär runt 40 seminarier och många spanskspråkiga författare på plats - sammanlagt 785 medverkade från 25 länder. Den ekonomiska kris som sveper över västvärlden tycks inte drabba förlagsbranschen. Det är alla tiders rekord på antalet som vill vara med, säger mässans VD Anna Falck till SvD.

DN rapporterar tvärtom att det är kris även för förlagen. 2007 slogs rekord med 80 miljoner sålda böcker för sammanlagt 8 miljarder kr.

Men i fjol försvann 6 procent av marknaden. Och under årets första åtta månader har butiksförsäljningen backat med ytterligare 2 procent.

– Det är inte så konstigt. Konsumtionen har minskat i de flesta branscher till följd av konjunkturen, säger Kjell Bohlind, ordförande för Förläggareföreningen.

De två jättarna Bonniers och Nordstedt minskade förra året med 11 respektive 9 procent, enligt DN.

Däremot tror Pocketförlaget med Fredrik Gustafsson i spetsen att de kommer öka med 50 procent i år. Det är tre miljoner böcker eller 60 miljoner kronor i omsättning, fortsätter han.

Årets bokmässa pågår tom söndag 17:00.

Och för oss som inte har råd med ens en bråkdel av de böcker vi vill läsa - det går precis lika bra med biblioteket.

Min senaste lästa bok: Nikki Sixx - Heroin Diaries, spillror ur ett rockstjärneliv (jag skyller på TkJ). Vilken är din senaste?

Besök bokmässans hemsida.

Ljuger du om vilka böcker du läst?

Dags att läsa böcker om historia.

Boktips för "ljumma vårkvällar" som funkar även nu!

Läs om mitt spontana biografi-år 2008.

Läs en intervju med Joyce Carol Oates. Är det hennes tur i år?

Clarence Clemons aktuell med bok om sitt liv

Bruce Springsteen & The E Street Band gjorde tre konserter i Stockholm i somras och jag upplevde två av dem. Det är förmodligen två av de tre bästa konserterna jag har sett. Clarence Clemons är den stora killen med saxofonen. Kanske den mest älskade av bandets medlemmar, och det säger inte lite. Han närmar sig sjuttio, har opererat en höft och satt på en pall stora delar av gigen, men hans svindlande solo i Jungleland den tredje kvällen tystade alla tvivel. Nu är Clemons aktuell med en bok som heter Big Man - förstås - och handlar om hans liv i ett av världens största och envisaste band. Tidningen Rolling Stone har dessutom en liten videointervju med Clarence.

Dessutom är det läge att säga grattis till Bruce som fyller 60 år idag!

Besök Clarence Clemons hemsida.

Läs Bruce Springsteen för nybörjare.

Läs fakta om Bruce Springsteen.

Läs om E Street Band-medlemmen Danny Federicis bortgång.

Läs om den bästa konserten jag har sett -Iron Maiden på Ullevi.

De Ofrivilliga är årets svenska Oscarsbidrag

Ruben Östlunds film De Ofrivilliga, han har regisserat och skrivit manuset tillsammans med Erik Hemmendorff, är årets svenska bidrag till Oscarsgala, men det betyder inte att den är nominerad än.

Vissa verkar tycka att Män Som Hatar Kvinnor hade varit ett bättre förslag, men jag håller inte med. Första delen i den Stieg Larsson-skrivna masspsykosen må vara mer typiskt amerikansk i sitt upplägg, men hur påkostad en svensk film än är motsvarar det ändå inte mer än en amerikansk b-film (Arn måste t ex framstått som en The Holy Grail dubbad av den svenska kocken från Mupparna i amerikanska öron).

De Ofrivilliga, som redan är flerfaldigt internationellt belönad, ställer frågor om kommunikation mellan människor, moral och etik samt gränsdragning. Den är något som tråkigt som en film som tar upp viktiga frågor. Innehållet får godkänt betyg, men jag föll för sättet han berättar. Dialogscener där bara en av de inblandade syns i bild, stillastående kamera - bara en kameravinkel per scen och kameran rör sig bara en enda gång genom hela filmen - och några olika berättelser som, för en gångs skull, inte knyts ihop. Kanske är det den millimeterprecisa stilistiken som gör att jag inte kommer karaktärerna så känslomässigt nära som jag önskar att jag kunde. Jag blir helt enkelt för imponerad på ett intellektuellt plan för att mina känslor ska lyckas tränga fram.

Däremot är jag säker på att Östlund om några år kan göra en av de riktigt stora svenska filmerna. Han har bevisligen verktygen, han behöver bara fila på hantverket. Kanske rentav göra det lite mindre perkfekt.

Genom åren har 14 svenska filmer blivit nominerade och fyra har vunnit. Ingmar Bergman tre gånger (Jungfrukällan, Såsom I En Spegel, Fanny & Alexander) och Bille August för Pelle Erövraren (August är dansk, men filmen var en samproduktion).

Läs mer om De Ofrivilliga och Oscar i SvD och DN.

Låter det inte som The Beatles?

Den eminenta popkulturella tidningen The Word har ett lika eminent forum för sina läsare. Där har ett gäng nördar nyligen diskuterat vilka The Beatles-artade låtar av andra artister som är bäst. XTC hade flest låtar på listan, med Crowded House på en ack så tapper andraplats (i alla fall om man bortser från att någon nominerade hela deras skiva Woodface rakt upp och ner).

Nu har en av nördarna gjort en Spotifylista av hela tjofläsket. Vi kan kalla honom Fula Fula Ord-Ola. Varsågoda!

Läs mer om The Beatles.

Mad Men och 30 Rock blev Emmyvinnare

I helgen har den prestigefyllda Emmygalan hållits i Los Angeles. Galan har samma betydelse för tv-branschen som Oscarsgalan har för filmbranschen. Bästa dramaserie blev Mad Men för andra året i följd och bästa komedi plockades upp av 30 Rock för tredje året i rad, skriver både SvD och DN.

De övriga vinnarna är en blanding av serier som vi har sett i Sverige och andra som vi fortfarande väntar på. Till den först kategorin hör Glenn Close i Damages (kvinnlig huvudroll, dramaserie), Alec Baldwin i 30 Rock (manlig huvudroll, komediserie), Cherry Jones i 24 (kvinnlig biroll, dramaserie) och Michael Emerson i Lost (manlig biroll, dramaserie), John Cryer i 2 1/2 Män (manlig biroll, komediserie). The Daily Show With Jon Stewart vann i kategorin Underhållning.

Toni Collette fick pris som bästa kvinnliga huvudroll i komediserie för United States Of Tara som visas på Kanal 9 i höst.

Kenneth Branagh var nominerad i titelrollen för BBC:s version av Wallander och Generation Kill, där Alexander Skarsgård gjorde en av rollerna, var nominerad i kategorin bästa miniserie. Bägge fick gå hem tomhänta. Både Mikael Persbrandt och Peter Haber var nominerade i kategorin mest subtila skådespel och tydligast karaktärsutveckling för sina insatser i Beck, men fick se sig besegrade av Linus från Linus På Linjen.

Besök Emmygalans hemsida.

Läs mer om Mad Men och ännu mer.

Läs mer om Generation Kill.

Läsarens guide till veckans sammanfattning

Så där ja. Helg igen. Hoppas din vecka varit lika trevlig som min. Innan det är dags att gå ut och avnjuta ännu en solig sensommardag ska vi ta en titt på veckans sammanfattning så att vi är säkra på att vi inte missat något. Trevlig helg!

The Rolling Stones remastrar klassisk live-skiva

Filter ger hopp i tidningsmörkret

Bob Dylan ställer ut konst i Köpenhamn

David Letterman byter kanal

Killingpremiär på Dramaten

Killingpremiär på Dramaten

Imorgon har Killinggänget premiär på Dramatens stora scen med Pjäsen Om Konsten Att Hålla Ihop. Höstens biljetter är slutsålda och vi som var för långsamma när biljettluckan öppnade hoppas på en fortsättning.

Eftersom killingarna Henrik Schyffert, Johan Rheborg, Martin Luuk, Robert Gustafsson, Andres Lokko och Thomas Alfredson i stort sett vägrat prata med media om pjäsen och inte heller de båda gästskådespelarna Malin Ek och Reine Brynolfsson uttalat sig har ryktena snurrat. Det vanligaste påståendet har varit att de inte pratat om pjäsen för att de inte vetat vad de hållit på med. Nu, dagen innan premiären, finns det i alla fall en lång intervju i SvD med alla utom Luuk.

I grund och botten skapar vi alltid humor. Om det sen inte blir roligt är det inte vårt problem.

Så säger Andres Lokko. I en intervju i DN med Lokko och Johan Rheborg är den sistnämnda inne på samma spår.

Vi vet förstås inte om det här kommer att fungera. Det kan man aldrig veta. Vi hoppas och tror ju det. Men vad ska man göra? Vi har fattat många beslut på vägen och nu står vi här. Nu är det bara att lita på att vi har tänkt rätt och köra på. Jag var betydligt mer hysterisk förr om åren.

Denna gången pratar den inte om att detta ska bli det sista de gör. Oavsett vilket kan jag inte göra mer än önska jag var där.

Dramatens hemsida innehåller mer information om bl a speltid.

Läs Killinggänget väg till Dramaten.

Läs om Henrik Schyfferts The 90´s - Ett Försvarstal.

David Letterman byter kanal

De senaste åren har David Letterman sänts på TV400 (innan dess TV6 och innan dess ZTV). Den senaste tiden har programmet inte visats förrän vid ett-tiden på natten eftersom kanalen har prioriterat lastgamla avsnitt av Big Brother.

Nu ska Letterman i Sverige flyttas till Tv4 Komedi den 28 september och sändas på en eventuell fast tid vid elva kvällen. Det finns en fördel med detta: den nya sändningstiden går att kombinera med ett jobb. Det finns också en stor nackdel: jag har inte TV4 Komedi.

Jag är inte beredd att skiljas från Lettermans program riktigt än och är beredd, efter att ha sett nästan alla avsnitt de senaste 13-14 åren, att skaffa en TV4-kanal till. bara för hans skull. Dessutom får jag då möjlighet att titta på den lågmälda komedin Roseanne 12 gånger om dagen. För de av er som är så unga att ni inte sett detta guldkorn handlar det om ett amerikansk tjockispar som skriker och slår varandra med grävlingar medans deras barn tävlar om vem som kan vara mest lillgammal.

Alltså - var skriver jag på?

Se trailern för kanalbytet.

Besök The Late Show With David Lettermans hemsida.

Läs en intervju med David Letterman.

Läs om Joaquin Phoenix hos Letterman.

Läs Lettermans kommentar om Richard Nixons födelsdag.

Lyssna på Bon Iver hos Letterman.

Bob Dylan ställer ut konst i Köpenhamn

Bob Dylan är onekligen mest känd för sin musik, men han målar också. (Han är förresten dessutom relativt okänd för sina filmer, men det ska vi inte fördjupa oss i.) Redan 1970 använde han en av sina målningar som omslag till en skiva som logiskt nog hette Self Portrait (ovan). Han låg också bakom det färgglada omslaget till The Bands debutskiva Music From Big Pink. Man skulle kunna tro att Dylans namn garanterar ett intresse för hans målningar, men det tog 40 år innan han fick sin första utställning som ägde rum 2007 i Tyskland. Vad detta säger om tavlorna låter jag vara osagt.

Alla Dylan-fans som vill titta närmare på hans verk kan redan nu boka in hösten 2010 i sina kalendrar. Då visas nämligen 100 målningar och - Dylan har bland annat lovat att bidra med 30 helt nygjorda akrylmålningar i storformat, rapporterar SvD och även DN. Allt detta kommer äga rum på Statens Museum for Kunst.

Läs Bob Dylan för nybörjare.

LÄs om om Bob Dylans 40 bästa låtar.

Läs om Bob Dylans konsert i Malmö.

Läs om Tell Tale Signs: The Bootleg Series vol 8.

Läs om Martin Scorseses dokumentär No Direction Home.

Läs om Masked And Anonymous.

Läs mer om The Band och några av deras kanadensiska kollegor.

Filter ger hopp i tidningsmörkret

Det pratas om tidningsdöden. Det pratas om att bloggarna tar över från journalisterna. Nyheter ska helst presenteras enbart i rubrikform och den djupare analysen får en allt mer undanskymd tillvaro.

Svenska tidningen Filter går i motsatt riktning. Här fläskas det på ordentligt med långa artiklar om saker jag inte visste om människor jag trodde jag hade koll på, några jag varit nyfiken på och några jag aldrig hört talas om. I senaste numret (Augusti & September 2009) bjöds det på en stor artikel/intervju av Christopher Friman om Killinggänget, deras misslyckade mansresa till Öland och hur de till slut hittade ett nytt mål i sin nu aktuella pjäs på Dramaten som möjligtvis ska heta Drömmen Om Herr-ön, sex år efter Fyra Nyanser Av Brunt. De första försöken gjordes redan innan The 90´s - Ett Försvarstal. Här finns också en stor intervju med Hoyte van Hoytema (även den av Friman) som inte är känd till namnet men som ligger bakom det vackra och stilsäkra fotot i både Låt Den Rätte Komma In och Lasermannen. Här finns också en intervju av Johan Joelsson med Malin Skjöld som nu återvänder med Plötsligt Igen, en uppföljare till den redan kultförklarade Plötsligt I Vinslöv där hon gjorde en minst sagt omtalad betraktelse över det svenska småsamhället.

Filter stressar inte. Killinggänget får 13 sidor på sig. Jesper Ganslandt som gjorde Farväl Falkenberg får 8. Det är, som det står på omslaget, läsmagasinet för nyfikna. Tidningen Sid, Pressbyråns gratistidning om Pressbyråns tidningar, skriver att Filter är deras bäst sålda tidning i kategorin Aktualitetsmagasin. Den har t ex gått om den amerikanska klassikern Vanity Fair (tvåa) och brittika The Economist (fyra). Den påminner onekligen om Vanity Fair med sina initierade reportage men är "här" på ett annat sätt (av förklarliga skäl).

I det aktuella numret finns också en guide till höstens självbiografier. Bl a skrivs om Kishti Tomita att läsaren som kan kan hittar på den bästa anledningen att läsa boken får en Filterprenumeration. Jag kan tyvärr inte komma på någom anledning, men skulle inte tacka nej till prenumerationen. Någon ansvarig som läser det här?

Läs mer om Killinggänget.

Läs mer om The 90´s- Ett Försvarstal.

Läs mer om Låt Den Rätte Komma In och även här.

Läs mer om National Geographic och Vanity Fair.

Läs mer om mina tidningsvanor.

Tack till TkJ för lånet!

The Rolling Stones remastrar klassisk live-skiva

Det är lätt att glömma men det fanns en tid när The Rolling Stones var på riktigt. Ett svettigt, snuskigt, berusat och till tänderna spelkåt gäng (och Charlie Watts som alltid bara suttit vid trummorna och varit Charlie Watts) som bara ville spela rock´n´roll och inte hade en tanke på att sponsras av Volkswagen. Deras klassiska skivor har förvisso återutgivits fler gånger än jag orkar räkna, men nu kommer en av de verkliga juvelerna i deras krona ut som box med tre CD och en DVD.

Get Yer Ya-Ya´s Out är inte bara en av The Rolling Stones bästa skivor, det är än av de riktigt stora liveskivorna i rockhistorien. Skivan spelades in i november 1969 i New York och det är möjligt att de varken före eller efter rockat eller rullat med samma självklara sväng som här.

Här finns Jumping Jack Flash, Sympathy For The Devil, Honky Tonk Women och Street Fighting Man. Fyra låtar som spelats på mer eller mindre varje Rolling Stones-konsert sedan dess. Låtar som numera är nostalgisk underhållning för folk som är helgrebeller. Men där och då var de nya med vässade tänder och sväng i höfterna, ingen av de fyra var mer än 18 månader gammal.

Det ska villigt erkännas att bandet på scenen inte är något av mina favoriter, men här finns det inte mycket att säga emot. Chuck Berry-låten Carol är förstås ett passande lyft på hatten för en av bandets - och hela genréns - portalfigurer.

När Live With Me inleds med raden I got nasty habits, I take tea at three påminns man också om att det fanns en tid när självaste Mick Jagger hade humor och självinsikt innan han gick över gränsen och gjorde gesterna för stora och började umgås med Lenny Kravitz för att visa att han var nere med kidsen. Keith Richards och Mick Taylors gitarrer är knappast tajta, med de är otajta på ett oslagbart sätt. Bill Wyman och hans bas bara finns där utan att någon lägger märke till det. När Wyman la av 1993, efter 31 år i bandet, fortsatte de som om inget hänt.

Alla vi som alltid hävdat att det är Charlie Watts som är den sanna hjälten i gänget får här också vatten på vår kvarn. När Jagger fäller sin numera klassiska replik Charlie is good tonight, inni? låter det onekligen som om publiken håller med. Inte konstigt att han ser så glad ut på skivans omslag.

Läs mer om Get Yer Ya-Ya´s Out-boxen i Rolling Stone.

Läs om filmen The Rolling Stones Rock And Roll Circus.

Läs om fem låtar med The Rolling Stones som borde vara klassiker.

Läs om de bästa gitarr-riffen.

Läs om gamla blandband här och här där det förekommer rullande stenar.

PS. Får jag Måns Ivarsson-stipendium när jag kallar dem för rullande stenar? DS.

Sammanfattning som ett brev på posten

Ännu en vecka har sagt sitt wosh! och för alla oss fans av The Beatles har det varit julafton. Vädret har i det närmaste varit oklanderligt i veckan, men visst börjar det bli svalare på kvällarna? Innan jag beger mig ut i höstsolen är det dags för sammanfattning. Trevlig helg!

Vilka filmer gjorde din sommar?

The Beatles släpps remastrade 090909

Skrämmande/fascinernade bok om Warren Zevon

Intressant fakta om komiker

Bear Quartet fyller 20 år

Bear Quartet fyller 20 år

Det finns band som man inte lyssnar på särskilt ofta, men som man ändå känner respekt för. Som man skulle vilja tycka om. För man känner att de har hjärtat på rätt ställe. För mig är Bear Quartet ett sånt band. De har alltid gått sin egen väg, stått vid sidan av och inte riktigt velat, eller kanske inte kunnat, passa in. De har alltid skavt lite.

Det är bra texter som vanligt, men lite mer iakttagande, säger Matti Alkberg. Jag tycker 89 är en självutlämnande skiva på många sätt. Den handlar en del om vår självbild och vår identitet. Vi har ingen bildning, men vi har ändå rätt att finnas och ta plats. Första låten handlar om det, den heter Halmet. Så blir det lätt om man är obildad och ska stava till Hamlet.

Allt detta utan att det känns poserat eller tillgjort. Det är bara så de är.

I år firar de 20-årsjubileum och släpper en ny skiva som alltså heter 89. I DN hittade jag en intervju.

Intressant fakta om komiker

Vissa komiker får oss att skratta bara genom att visa sig, vissa andra skulle kunna jobba dygnet runt året runt utan att få en reaktion. I senaste numret av engelska popkulturmagasinet The Word finns det intressant fakta om bägge kategorierna.

* Den Nakna Pistolen-bekanta Leslie Nielsen har en bror som är fd vice premiärminister i Kanada.

* Jimbo Jones i The Simpsons är baserad på Keanu Reeves karaktär Ted Logan i Bill & Teds Excellent Adventures.

* Den andra filmen om Austin Powers, The Spy Who Shagged Me, bytte namn i vissa länder. Singapore: The Spy Who Treated Me Nice. Kina: The Spy Who Liked Me A Lot. Finland: The Spy Who Bumpbed Me och Norge: The Spy Who Ejaculated On Me.

* Innan American Pie blev American Pie var dess manus omnämnt som Untitled Teenage Sex Comedy That Can Be Make For Under $10 Million That Most Readers Will Probably Hate But I Think You Will Love.

* Dean Martin och Jerry Lewis hade stor framgång under tio år som allt - bakom kulisserna - bittrare duo. Deras kärlek för kortspel gjorde inte saken bättre. När Lewis förlorade $4000 till sin partner under en tågresa och anklagade Martin för fusk förnekade Dean anklagelserna med orden du är en otursförföljd jude och jag är en bra pokerspelare.

* Groucho Marx är känd för citatet jag skulle aldrig gå med i en förening som accepterar mig som medlem. I verkligheten blev han nekad medlemsskap i en exklusiv strandförening på Long Island strax efter han flyttat dit. Anledningen var att Marx var jude. Han kontrade med frågan min son är halvjude, får han doppa sig till midjan?

* Sacha Baron Cohen höll på att bli arresterad under inspelningen av Borat. Han hävdade att en hotellräkning på Manhattan var felräknad och alldeles för hög och för att få valuta för pengarna började han stjäla saker från sitt rum - utklädd till Borat. Två av hans medarbetare fick spendera en dag i fängelse medans Baron Cohen själv fördes i säkerhet till grannstaten New Jersey.

Läs fakta om filmregissören Werner Herzog.

Läs fakta om skivbolag.

Läs fakta om Bruce Springsteen.

Läs fakta om USA:s presidenter.

Läs dags att upptäcka Sach baron Cohen med Brüno.

Skrämmande/fascinerande bok om Warren Zevon

And if California slides into the ocean
Like the mystics and statistics say it will
I predict this motel will be standing
Until I pay my bill
- Desperados Under The Eaves

Första gången jag hörde talas om Warren Zevon var när han vid några tillfällen hoppade in som ersättare för Paul Shaffer hos David Letterman i The Late Show. När Zevon blev dödligt sjuk i cancer fick han en egen timme av Letterman, som av Zevon kallades the best friend my music has ever had.

Warren Zevons musik nådde aldrig riktigt ut till den stora publiken, oklart varför. Han är inte på något sätt svårlyssnad. Men han var en - nästan ständig - kritikerfavorit och anses av många vara ett geni, särskilt med sina texter. Han är känd för sina vassa formuleringar, men kunde lika ofta vara romantisk utan skyddsnät.

Han gick bort 2003 och just nu läser jag hans förra detta fru Crystal Zevons bok I´ll Sleep When I´m Dead, The Dirty Life And Times Of Warren Zevon.

Warren framstår som en manipulativ våldsam obstinat tvångsmässig lögnare som bedrar och lurar alla han bryr sig om. Och det verkar inte bli bättre när han slutar dricka och dra i sig alla droger han hittar, även om han blir lite mer medveten om sina brister. Det är ganska obegripligt hur någon orkar med honom, ännu mindre förstår man hur folk kan känna sådan uppenbar kärlek för honom. För det gör folk onekligen.

Boken berättas blandat i citat från vänner, kollegor som Bruce Springsteen, en hel drös flickvänner, hans två barn Jordan och Ariel, samt Warrens dagböcker. Framträder gör en man som ständigt pendlar mellan bomull och rakblad. Att sätta en etikett på hans psykiska problem är svårt, för han verkar lida av det mesta. Han älskar sina barn, men vet inte hur man gör när man visar det.

Så här säger Jimmy Watchel, vän och fotograf, om när Warren slutade dricka:

I remember Warren´s startled face when they escorted him into this room where his wife, his in-laws, and every friend that he had was there. Everybody told him what an ass he´d had been to them, and how embarrassing he´d had been to them on so many occasions, hoping that he would realize that he had a problem. It worked, but I think it alienated him from us for quite a while. But eventually he stopped drinking. To be honest, he was the same asshole, drunk or sober, so there wasn´t that much difference except he didn´t repeat himself as much. But you still couldn´t understand a word he was saying.

Fram träder en man som kan få folk att förlåta honom nästan hur många gånger som helst och som lyckades dölja sina problem tom för många av sina närmaste. En man som till slut lyckades försonas med sina barn så mycket det var möjligt. Jag tror aldrig han lyckades försonas med sig själv, men å andra sidan vet jag inte om det var något han var intresserad av.

Hans sista skiva The Wind, som spelades in när han var döende, avslutas med låten Keep Me In Your Heart. Han fick i alla fall den önskan uppfylld. Trots att han uppenbarligen var ett asshole.

Shadows are falling and I´m running out of breath
Keep me in your heart for a while
If I leave you it doesn´t mean I love you any less
Keep me in your heart for a while
- Keep Me In Your Heart

Läs mer om Bruce Springsteen.

Andra musiker med problem:

Läs om Beach Boys.

Läs om John Lennon i Amerika.

Läs om Mötley Crüe.

The Beatles släpps remastrade 090909

Imorgon ställer sig världens samlade popluggar i givakt med hjärtat i halsgropen. Efter många om och men är det dags för The Beatles samlade katalog att släppas digitalt remastrad i både mono och stereo. Av det lilla jag har hört är det monoversionerna man bör sukta lite extra efter. Man kan i alla tidningar läsa om Rubber Soul, Revolver, Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band, The White Album och Abbey Road.

Själv vill jag gärna höja rösten lite extra för A Hard Day´s Night, bandets tredje skiva från 1964 som på allvar gjorde dem till världens största band. Den spelades in av fyra killar som hade världsherravälde på armslängds avstånd och som visste att de hade världsherravälde på armslängds avstånd. Tidigare under året hade de som första engelska band, för att inte säga första europeiska band, fått ett stort genombrott i USA och både She Loves You och I Want To Hold Your Hand hade nått förstaplatsen i drömmarnas land. Beatlarna själva förstod inte riktigt vad Amerika skulle med dem till. Det var ju där, på andra sidan Atlanten, allt hade börjat. Kan man sälja mjöl till mjölnaren?

Can´t Buy Me Love släpptes på singel i mars 1964. Mjölnaren köpte. Låten var den första av deras singlar som enbart var skriven av Paul McCartney och det är möjligt att detta sporrade John Lennon till den kreativa explosion som innebar att A Hard Day´s Night när den släpptes i juli bestod av tretton låtar som i tio fall var skrivna av honom. Det blev deras första skiva med bara egna låtar och deras enda skiva med bara Lennon/McCartney-låtar även om George Harrison blev tilldelad I´m Happy Just To Dance With You. Kanske kan man ana en liten klapp på axeln i det faktum att den i stort sett bara består av en ton.

Detta är ett The Beatles som ännu inte upptäckt mustascher, sitarer, baklängesgitarrer, LSD eller tror sig vara valrossar. Detta är ett The Beatles som är berusade av sin egen kreativitet och som av bara farten fyller en skiva med popmusik så infallsrik och full av sprudlande melodier att man än idag undrar hur de bar sig åt. Lennon själv skulle senare i ett flertal intervjuer avfärda många av dessa tidiga låtar som just a piece of rubbish I tossed off in five minutes. Bland detta rubbish kan nämnas I Should Have Known Better, If I Fell, Tell Me Why, Any Time At All, You Can´t Do That och I´ll Be Back. Den sistnämnda har i sitt vacklande mellan dur och moll en antydan om vad som komma skulle. If I Fell saknar vers/refräng-struktur men är ändå så självklar att man inte tänker på hur okonventionellt uppbyggd den är. Paul bidrar med vackra And I Love Her (har alltid gillat att de fick in ett And längst fram) och den drivande Things We Said Today.

Låten A Hard Day´s Night med sitt klassiska inledningsackord (G7sus) skrev Lennon direkt när de bestämt att det, en felsägning av Ringo Starr, skulle bli titeln på deras första film som just spelats in. Han misstänkte att en låt som hade samma namn som filmen var garanterad att släppas som singel. Och i likhet med Can´t Buy Me Love blev den etta överallt. Så blev även albumet.

Om 1963 var året de erövrade Europa blev 1964 året de tog över även i nordamerika. Även om vi aldrig kommer kunna förstå vidden av The Beatles storhet och betydelse så kan vi börja med att inte glömma A Hard Day´s Night. Den är kanske inte deras viktigaste skiva, men det var här de, mer än någon annanstans, lade grunden till den viktigaste och kanske lite bortglömda anledningen till varför de nästan 40 år efter sin splittring än en gång dominerar media - sin musik. Den talar för sig själv och den gör det med nytt förbättrat ljud. Man kanske inte kan köpa kärlek, men en box med The Beatles samtliga skivor är inte mycket sämre. Imorgon släpps de. All you need is box.

Läs mer om boxarna i DN.

Läs mer om boxarna i SvD.

Läs mer om skivorna.

Läs mer om en samlings-CD med George Harrison.

Läs en hyllning till George Harrison.

Läs en hyllning till Paul McCartney på födelsedagen.

Läs om en intervju med John Lennon.

Läs mer om filmerna A Hard Day´s Night och Help!

Läs om Philip Normans bok Lennon: The Life och hans Shout! om hela bandet.

Läs mer om A Hard Day´s Night.

Läs mer om Revolver.

Läs mer om Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band.

Läs mer om The White Album.

Läs om en annan The Beatles-autist. Så här känner jag mig också. ;)

Vilka filmer gjorde din sommar?

Sommarens mest underhållande film i min värld var Quentin Tarantinos Inglourious Basterds. Den som fick mig att skratta mest var Brüno. Sacha Baron Cohen belyser fördomar och gör årets smartaste satir på vägen. Fördomar som jag hoppades var just bara fördomar bekräftades på smärtsamma sätt. Finns det föräldrar som är beredda att fettsuga sina femåriga barn? Tydligen. Inte helt oväntat blev filmen en relativ flopp i USA. Anledningen till att Borat blev en sådan framgång kan bero på att den tolkades som drift med konstiga invandrare.

Favoriten Will Ferrell har tydligen floppat under sommaren med en film som heter Land Of The Lost. Den hade jag inte ens hört talas om förrän för fem minuter sedan. Hans två senaste filmer innan dess var Semi-Pro och Step Brothers. Dags att rycka upp sig? Däremot ser jag fram mot Duncan Jones sc-fi existentiella lågbudget-regidebut Moon med Sam Rockwell i huvudrollen. Förhandspratet har varit positivt men chansen att den kommer till Växjö beräknas till ca 1/580 000 000. Är också nyfiken på In The Loop med bl a James Gandolfini som beskrivs som en krigssatir med briljant manus.

Public Enemies om John Dillinger med Johnny Depp och Christian Bale i regi av Michael Mann var inte dålig, men blev ändå något av en besvikelse. The Hangover var förvisso kul men inte så kul. En stunds bra underhållning, men jag fick inte direkt kramp i skrattmusklerna. Star Trek var en stunds välgjord underhållning som fungerade även om man inte sett tv-serien/serierna men innehöll samtidigt tillräckligt många blinkningar för att hålla nördarna nöjda.

Under hösten ser jag fram mot (tror jag) Martin Scorseses nya Shutter Island med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Att den är baserad på en roman av Dennis Lehane är definitivt inte i vägen. Självklart vill jag heller inte missa Woody Allens nya Whatever Works med Larry David och Evan Rachel Wood i huvudrollerna.

Varmast i hjärtat blev jag av Anvil! The Story Of Anvil om ett tappert kämpande hårdrocksband som tiden sprungit ifrån men som vägrar ge upp. Man går från att skratta åt dem till att hålla tummarna för Steve "Lips" Kudlow och Robb Reiner. En liten film om manlig vänskap och kärlek till musik man inte bör missa.

Tidningen Rolling Stone har sammanfattat sommarens filmer. Kanske kan du hitta något du missat?

Läs mer om Brüno.

Läs mer om Christian Bale.

Läs mer om Will Ferrell.

Läs mer om Woody Allen.

Läs mer om Larry David.

Läs mer om Anvil! The Story Of Anvil.

Sammanfattning i mörkret

Det verkar inte bättre än att hösten närmar sig. Klockan är halv nio och det är redan mörkt ute. Vad kan då liva upp? En sammanfattning naturligtvis. Trevlig helg!

Brian Wilson och hans band regerar häst

Mad Men får fjärde säsong och vi väntar på trean

Neil Young släpper Harvest Moon live

Scarlett Johansson och Pete Yorn gör duettskiva

Scarlett Johansson och Pete Yorn gör duettskiva

Som fan av Tom Waits vet jag inte riktigt vad jag tyckte om skådespelerskan Scarlett Johanssons debutalbum Anywhere I Lay My Head där hon tolkade tio Waits-låtar (och gjorde en egen). Däremot är jag väldigt förtjust i hennes nya låt Relator där hon sjunger duett med Pete Yorn. Tillsammans är de aktuella med The Break Up Album, skriver DN.

Skådespelare-som-gör-skivor är en vanlig företeelse. Många känner sig kallade (ingen nämnd och inte tillräckligt många glömda), men få lyckas göra något bra.

Resultatet är ett album med duetter om en förgänglig relation (hårdraget: pojke möter flicka – flicka förstör pojke) i samma anda som Serge Gainsbourg och Brigitte Bardot, Lou Reed och Nico samt Lee Hazelwood och Nancy Sinatras musikaliska samarbeten. Förlagan till The Break Up Album är, mycket riktigt, Gainsbourg och Bardots Bonnie and Clyde-inspelningar från 60-talet.

Jag vågar inte tolka i samma anda som i klass med, men jag gillar referenserna. Johansson hävdar i intervjun att Yorn inte visste att hon kunde sjunga förrän hon tackat ja till att medverka på skivan. Innan dess kände de inte varandra. Lite oroväckande kanske. Men det var aldrig tänkt att det skulle bli en skiva och inspelningarna blev också liggande i tre år, de gjordes alltså innan Waits-albumet.

Lyssna på låten Relator på Spotify och fundera på om inte The Break Up Album är värt en chans. Jag tror det.

Neil Young släpper Harvest Moon live

De akustiska Harvest Moon (1992) och Unplugged (1993) var de skivor som fick mig att upptäcka Neil Young. Nu ska Young släppa en skiva som heter Dreamin´ Man med liveversioner av låtarna från Harvest Moon som spelades in på olika konserter under turnén 1992. Skivan släpps i november och har undertiteln Archive Performance #12. I tidningen Rolling Stone kommenteras detta med orden:

It’s unclear why he’s jumping forward to number twelve for the next release. Might box set three or four be the next set slated for release? Young never explicitly said the box sets would come out in sequential order, though that would be an odd move – even for him.

Men oavsett om Young haft George Lucas som mattelärare är Archives en musikhistorisk kulturgärning och om Neil hoppar lite i kronologin och landar vid en av mina favoriter tänker inte jag säga ifrån.

Harvest Moon sågs av många, artisten själv inräknad, som något av en uppföljare till hans mest kända album Harvest från 1972 som bl a innehöll hans stora - och enda - hit Heart Of Gold. Silver & Gold från 2000 har omnämnts som en avslutande del av en löst sammansatt trilogi. Mästerproducenten Rick Rubin har hävdat att Harvest Moon är en fantastisk skiva med tråkig produktion och att han själv hade gjort ett bättre jobb genom att spela in Young live i studion utan att göra några pålägg i efterhand. Nu får han nästan sin vilja igenom. Vågar man kanske hoppas på ett faktiskt samarbete i framtiden? Är det något band som borde gynnas av Rubins avslappnade arbetssätt är det Crazy Horse.

Läs mer om Dreamin´ Man.

Läs om betydligt brötigare liveskivan Weld, inspelad med klassiska kompgruppen Crazy Horse.

Läs mer om Archives-boxen.

Läs om Neil Youngs första solokonsert som förstås också finns utgiven.

Läs om Live At Massey Hall, även den akustisk.

Läs om några av mina kanadensiska favoritartister.

Du har väl inte missat att hela första volymen av Archives finns på Spotify?

Mad Men får fjärde säsong och vi väntar på trean

Enligt en växande skara tittare är Emmy-belönade Mad Men den just nu bästa dramaserien tv har att erbjuda. Säsong tre har nyligen påbörjats i USA, i Sverige visar kanal 5 för närvarande säsong två i repris och nu står det klart att serien även får en fjärde säsong, rapporterar SvD. Förtroendet tycks bero på det stora intresse som visas för seriens tredje säsong. Så här skriver nöjessajten Variety:

The Aug. 16 season premiere of "Mad Men" drew 2.8 million viewers in its initial airing (34% more than the season-two debut) and 4.5 million viewers for its opening week, shortly after the show received 16 Emmy nominations (including three acting noms and four writing noms) for its second season. The series won 2008 Emmy drama honors for its freshman year.

Serien handlar om reklambyrån Sterling-Cooper på Manhattan i skarven mellan femtio- och sextiotal och lyfter fram attityder, motsättningar och fördomar som vi nu gärna vill tro enbart finns i historieböckerna. Lugnet som döljer stormen under ytan har sällan skildrats bättre än av John Hamm som huvudkaraktären Don Draper. Och om man gillar erans kläder och inredning är serien ren porr. Christina Hendricks som Joan Holloway är mer porr med kläderna på än vad Madonna skulle bli om hon flyttade in i en gurkaffär i Trosa.

Det är ännu oklart när säsong tre börjar visas i Sverige.

Läs mer om Mad Men.

Besök Mad Mens hemsida.

Brian Wilson och hans band regerar häst

Brian Wilson var inte menad att bli postjärna. Men han skrev några av 1900-talets vackraste låtar. Redan i december 1964, när hans grupp The Beach Boys var knappt två år som USA:s största popgrupp, fick han ett nervöst sammanbrott på ett flygplan på väg mot ännu en konsert och bestämde sig för att sluta turnéra. Medans de andra fortsatte resa skulle han fokusera på att skriva, arrangera och producera musik åt bandet. Under 1965 och -66 resulterade detta i en rad låtar som la ribban så högt att musiker och producenter fortfarande kliar sig i huvudet och undrar hur fan han gjorde. Han gjorde enstaka turné-comebacker på både sjuttio- och åttiotalet, men hans mentala hälsa sviktade och de andra strandpojkarna, som under denna perioden onekligen hade sina egna problem, gav inte det stöd han behövde.

Men saker blev bättre. Brian hittade stabilitet - och rätt medicin - i sitt liv, hans status som galet geni gjorde honom musikhistorisk ständigt aktuellt och plötslig inträffade det. Han började turnera. Och han har fortsatt. Nu har han spelat regelbundet i tio år med ett band som uppenbart älskar både Brian och hans musik. De fyller den med all den kärlek som Brian alltid pratar om att han vill förmedla. I söndags spelade Brian med sitt tiomannaband i Göteborgs Konserthus. Jag satt på nittonde raden, sen stod jag på nittonde raden, sedan dansade jag på nittonde raden.

Smaka på de här: Surfin´ USA, Surfer Girl, In My Room, Fun Fun Fun, I Get Around, Dance Dance Dance, When I Grow Up (To Be A Man), Help Me, Rhonda, California Girls, Wouldn´t It Be Nice, God Only Knows (som inleds med hälsningen om jag inte får en stående ovation för den här är det något fel på er - han har rätt) och Good Vibrations som avbryts och börjar om när Brian, som sitter längst fram på scenen vid elpiano, visar oss hur man klappar i takt. Andras låtar han gjort till sina egna ingår också. Do You Wanna Dance?, Then I Kissed Her och Sloop John B rivs av, men också mer otippade Johnny B Good. Lägg till detta mindre kända egna favoriter som In My Room, Don´t Worry Baby, Girl Don´t Tell Me, Please Let Me Wonder, The Little Girl I Once Knew, Do It Again, Add Some Music To Your Day, Sail On Sailor, Soul Searchin´, Your Imagination och dramatiska Midnight´s Another Day från senaste skivan That Lucky Old Sun (2007) som kul nog är en av kvällens höjdpunkter.

Bandet var precis så bra som jag hoppats och Brian var bättre än jag vågat hoppats. Han sjunger förvisso inte falsettstämmor längre, men rösten lät bättre live än den numera gör på skiva även om han fick hjälp ibland. Några missade ord här och där stör faktiskt inte. Och ljudet är perfekt. Alla femtioelva musikerna hörs och stämsången - tja, det är Brian Wilson vi pratar om.

När han efter avslutande bönen Love And Mercy, trots några snubblade ord, säger tack och vi ses nästa gång är jag varm inombords och har tårar på kinderna. Jag ler som ett litet barn och är en väldigt lycklig ung man. Tack Brian. Och ja, det skulle inte förvåna mig om vi ses nästa gång.

Besök Brian Wilsons hemsida.

Läs Brian Wilson/The Beach Boys för nybörjare.

Läs om boken Catch A Wave: The Rise, Fall & Redemption Of The Beach Boys´ Brian Wilson.

Läs om dokumentären Beautiful Dreamer.

Två timmars spellista på Spotify!

Läs recension i Dagens Nyheter.

Läs recension i GP.

Läs recension i Svenska Dagbladet.