Killingängets väg till Dramaten

Killinggängets film Fyra Nyanser Av Brunt blev omtalad för två saker. Sin längd och sitt innehåll. Filmen är tre och en halv timme lång med paus (tack!), men ännu viktigare: Killing blev vuxna. Den handlar inte folk som dricker klorin, lakritstroll som friar till radiopratare i direktsänding, karaktärer döpta efter The Cure-trummisar – Lol Tolhurst, om ni minns - som framför Lou Reeds Take A Walk On The Waa Zaa med sina koleanska adoptivpälon eller folk som eldar upp sina hus för att kunna baka bröd så billigt som möjligt. Alla artiklar som skrevs i samband med filmen nämnde att den inte alls var som NileCity. Nej, det är den inte. NileCity gjordes 1995, Fyra Nyanser av Brunt kom 2004. Det vore mer anmärkningsvärt om ingenting hänt mellan dessa produktioner.

Sanningen är att deras än så länge odöpta pjäs på Dramaten med premiär i höst är ett lika logiskt men på ytan onaturligt steg från Fyra Nyanser Av Brunt som den var ett logiskt steg efter debuten 1992 med I Manegen Med Glenn Killing, genombrottet NileCity, Percy Tårar och Fyra Små Filmer. Redan i Percy Tårar från 1996 fanns ett flertal sketcher och karaktärer som man inte visste om man skulle skratta eller gråta åt. Man försöker skratta med dom snarare än åt dom, mest för att rädda sitt eget samvete. Fyra Små Filmer, där Torsk På Tallin - En Liten Film Om Ensamhet nog får anses mest lyckad, tog samma idé ett steg längre. Tomas Alfredson kom in som regissör och tvingade dem att våga ta sig själva på större allvar, tvingade dem utveckla sina idéer och inte bara sikta på närmaste skratt. Och han lyckades.

Torsk På Tallinn – En Liten Film Om Ensamhet satte många skratt i halsen. Man visste inte om man skulle skratta, jo…eller? Oavsett vilket blev man berörd av karaktärerna. Berörd? Av Killinggänget? Ja. Robert Gustavsson kan när han vill. Hans porträtt av den försynta svenska mannen på jakt efter kärlek – detta ålderdomliga koncept för lycka – snarare än bara sex är en av de bästa svenska skildringarna av den själsliga tomheten i det moderna samhället. De andra filmerna satte sig inte lika djupt, i alla fall inte hos mig. Gunnar Rehlin - En Liten Film Om Att Göra Någon Illa var underbart elak och hade en imponerande konsekvens i sin dokumentära stil. Killinggänget själva förekommer knappast. Modigt och imponerande. På Sista Versen – En Liten Film Om Döden var väl egentligen den mörkaste. En neurotiks dokumentärfilmare ska fånga sin fars död ruta för ruta och producenten på kanalen han förhandlar med tycker att idén är fantastiskt. Men pappan vägrar dö – han är på bättringsvägen. Och producenterna blir otåliga. Detta var innan dokusåporna slog sitt förlamande grepp kring vårt land. Nu känns intrigen som en idé till ett program på Femman. Den modigaste av de små filmerna var helt klart Ben & Gunnar – En Liten Film Om Manlig Vänskap. Inte för handlingen, men för att det var just Killinggänget som gjorde den. Filmens slutledning är att två killar inte kan vara bara kompisar – förr eller senare vill de alltid ligga med varandra. Den ironiska generationens flaggbärare gör en film om homosexualitet utan att driva med homosexuella. Nu har alla sit-coms inkvoterade homo-karaktärer som är där mest för att det ska vara politiskt korrekt (vilket innebär att alla är stereotypa homos: det måste märkas att de är homo). Men Ben & Gunnar har istället skägg. Ju mer skägg, desto mer homo. Och Bruce Springsteen var bäst i början av sin karriär. Han hade ju skägg då.

Fyra Nyanser Av Brunt var alltså inte det jättehopp som många har velat utpeka den som och det är inte heller deras kommande inflyttning på den tyngsta av alla Svenska teaterscener. Men visst är det ett modigt grepp från den ironiska generationens påtvingade fanhållare. Och när skratten kommer vet man numera ofta inte riktigt om man verkligen ska våga skratta. Jag kan inte låta bli att imponeras av att de vågat bli vuxna. Jag menar inte att alla måste vara vuxna hela tiden, men med så mycket talang som Killinggänget besitter är jag glad att de har vågat utvecklats och inte gjort vad alla förväntade sig. Det är aldrig roligt när en författare/låtskrivare/regissör eller vad det rör sig om gör precis vad man förväntar sig eller upprepar sig.

Om man vill se NileCity en gång till kan man göra det. Vill man se en knivskarp analys av det kalla, varma, cyniska, passionerade, isolerade och kärleksfulla landet Sverige bör man se Fyra Nyanser Av Brunt om man inte gjort det. Den gjordes av sju vuxna män som gör saker tillsammans och som har insett värdet av skratt i allvaret och allvar i skrattet. En vuxenhet som sedan dess blivit gubbighet inför premiären på den Kungliga Teatern, enligt de själva. Men måste man bli vuxen? Ja, ibland kan det vara bra. Och jag är glad att Killinggänget vågade. Nu väntar vi med spänning på deras gemensamma husköp på Fårö.

Sedan bilden ovan togs har Jonas Inde, trea från höger, tyvärr lämnat kollektivet. Nytt är också att de bägge doldisarna Martin Luuk och Andres Lokko ska ha "riktiga" roller på scenen, de brukar annars bara vara statister. Tomas Alfredson (Låt Den Rätte Komma In) regisserar även denna gång.

Läs mer om Killing på dramaten i DN. Läs en intervju med Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm i SvD.

Läs mer om Bruce Springsteens aktuella turné (utan skägg).