Maskerad och anonym

Igår såg jag Masked And Anonymous. Det är en helt okej film som ändå framstår som ett smärre mästerverk. I rollerna finns några av mina personliga favoriter som John Goodman och Jeff Bridges (dessutom en faktiskt lysande Val Kilmer i en väldigt liten roll). Handlingen utgår från artisten Jack Fate, utdömd av alla och dömd till fängelse. Hans manager - Goodman - är skyldig några aggressiva män pengar och sätter ihop en välgörenhetsgala där Jack Fate verkar vara enda artisten.

Det här skulle vara en ganska beige historia om det inte vore för att Jack Fate spelas av Bob Dylan. Ärligt talat är det en ganska beige historia även trots Bob Dylan. Men den puttrar på i makligt tempo och blir aldrig varken särskilt dålig eller särskilt spännande. Dylan gör inte så mycket skådespel, men han är inte så dålig som jag trodde. Och han är bra på att muttra. Dessutom är dialogen fylld av Dylanska sett allt, gjort allt, trött på allt-bittra repliker.

De bästa scenerna är de där Jack Fate och hans band Simple Twist Of Fate - förstås - spelar låtar. Dylan har förmodligen inte haft ett svängigare gäng musiker bakom sig sedan han spelade med The Band i mitten av 1800-talet.

Slumpen är så snäll att Jack Fates repertoar delvis består av Dylan-låtar. Så det kan gå. Bl a får vi en väldigt bra version av enorma Cold Irons Bound, men vi bjuds även på några avslappnade halvakustiska folkvisor. Under eftertexterna bjuds vi dessutom på en version av Blowing In The Wind som jag inte känner igen förrän refrängen.

Det är, inte helt oväntat, musiken som är det bästa med Masked And Anonymous.

Om Jack Fate valt skådespeleriet hade han i bästa fall kunnat bli sextiotalets Ben Affleck. Tur att han valde musiken. Han förtjänar faktiskt samma status som Bob Dylan.

Dagens låt är Diamond Joe av Jack Fate.