Monty Python live (mostly) i Åseda Folkets hus

När biljetterna till komedigruppen Monty Pythons återförening i London på 02 Arena släpptes tog de slut snabbare än man hinner ropa albatross. För oss som inte bor i England blev det möjligt att se föreställningen via direktsänd bio världen över. Inte i Växjö, men strax utanför. Monty Python live i Åseda Folkets hus låter i sig som en sketch.

Under mottot one down, five to go (en fixad, fem kvar) presenterade John Cleese, Terry Jones, Terry Gilliam, Eric Idle och Michael Palin med hjälp av bland andra Carol Cleveland klassiker om exploderande pingviner, nudge nudge, skogshuggartransvestiter, den spanska inkvisationen (som alla ärligt talat förväntade sig) och Anne Elks teori om dinosaurier. Graham Chapman, som avled i cancer 1989, är fortfarande död och medverkade inte.

Några av de sketcher som är svårare att återskapa, till exempel fotbollsmatchen mellan Grekland och Tysklands filosofer, visas i originalversioner på storskärm. Grekerna avgör i slutminuten när Archimedes får idén att dribbla bollen som dittills legat orörd i mittcirkeln medans alla har varit upptagna med att gå runt på planen och grubbla. Idle brukar med både allvar och skämtsamhet i rösten påpeka att han fortfarande är nöjd med nicken han fick till när sketchen spelades in.

De nygjorda dansnummer baserade på gruppens låtar som framförs utan Pythonmedlemmar hade kunnat hoppas över, även om de är snyggt koreograferade. Silly walks the musical? Att Cleese skulle genomföra numret var däremot otänkbart. Två höftoperationer sätter sina spår i vigheten. De flesta av oss skulle inte klara krumbuktandet ändå. Plus att han - tycks det - aldrig riktigt gillat sketchen.

Kvällens höjdpunkt nås när Palin och Cleese via papegojsketchen till synes improviserar sig fram genom den mindre kända the cheese shop. Deras vänskap lyser igenom och det är uppenbart att de har kul tillsammans. Cleese frågar Palin om nästa replik.

- Det kommer en poäng snart om vi bara hittar den, förklarar Palin. Slutnumret blir inte helt oväntat allsången Always Look On The Bright Side Of Life. När de sätter ner foten för förmodligen sista gången resulterar det i hjärtevärmande leenden snarare än gapskratt. Livet hade varit stelare och tråkigare utan Monty Python. Tack för allt.

Läs mer om liknande: 

Monty Python´s Fying Circus fyller 40 år 

Monty Python aktuella med dokumentär

Missa inte Terry Jones och Michael Palins Ripping Yarns

Fawlty Towers har väl alla redan sett?

Publicerades ursprungligen i en kortare version i Smålandsposten.

Ett folklustspel även för folk som inte gillar folklustspel

HJÄLTEN FRÅN TOFTASJÖN
Plats: Villa Vik.
Tid: Fredagen den 18 juli.
Längd: Två timmar och tio minuter plus fikapaus.
Publik: Cirka 200.
Bäst: Uteteater under klarblå himmel gör inte ont.

I början av 1900-talet skrev duon Ernst Bach (1876-1929) och Franz Arnold (1878-1960) en rad lustspel och komedier. Spanska Flugan är kanske mest känd. Alla skämt tar den kortaste vägen till skratt och 98 procent bygger på dubbeltydigheter kring sex. En hund som heter Petter-Niklas? Man kan räkna med att det kommer leda till missförstånd. Husan har Sandsbros saftigaste skinkor i köket. Det kan också leda till missförstånd. I Sverige togs den här humorformen längst av Nils Poppe (1908-2000) och sedan hans bortgång av kronprinsessan Eva Rydberg.

1978 översatte Poppe Der Kühne Schwimmer av duon Bach/Arnold till Hjälten Från Öresund och flyttade handlingen till - gissa! - Öresund. Linneateatern har nu gjort om den till Hjälten Från Toftasjön och flyttat handligen till - gissa! - Toftasjön. Och man kan inte vara närmare Toftasjön än Villa Vik utan att bli blöt om fötterna.

Handlingen i korthet: Fröodlaren Otto Persson (spelas av Patrik Dahlberg med Tage Danielsson-peruk) räddar betydligt yngre Gittan (Emilia Sallhag) från att drunkna och hon blir så glad att hon vill gifta sig med honom av tacksamhet. Men det visar sig att fröodlaren inte kan simma. Så hur gick räddningen egentligen till? Extra stilpoäng delas ut till Carina Engman som gör husan Märta. Hon pratar så bred småländska att varje replik riskerar parkeringsböter. Till de betydligt mer oväntade inslagen hör balettdans. Och att ha frack, peruk, lösmustasch och hög hatt på sig i nästan 30 graders värme? Gäller försäkringen?

Epoken är obestämt 1900-tal. Det pratas om att Snoddas Flottarkärlek är sommarens bäst låt och den kom 1952. Men det är inte så noga. Och att analysera med ett genusperspektiv vore som att sätta ett svartvitt foto i färganalys. Men i en av de nyskrivna texterna sjunger de: Ödmjukhet och fjäsk ska börja hemma, så att han lär sig att frun ska bestämma. Musiknumren är baserade på låtar som tolkats av så skilda artister som Monica Zetterlund (Den Sista Jäntan) och Louis Prima och Ingemar Nordströms (Just A Gigolo).

I en komediform där överspel brukar vara granne med gud har regissören Stefan Leske valt en oväntat och tacksamt nertonad spelstil för den skickliga ensemblen. Det gör att föreställningen blir fullt njutbar även för oss som i vanliga fall ställer sig något tvivlande till buskis. Inte illa.

Läs mer om något helt annat:

Hårdrock för nybörjare

Svensk jazz för nybörjare

Krautrock för nybörjare

Sextiotalspop för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Killingpremiär på Dramaten

Imorgon har Killinggänget premiär på Dramatens stora scen med Pjäsen Om Konsten Att Hålla Ihop. Höstens biljetter är slutsålda och vi som var för långsamma när biljettluckan öppnade hoppas på en fortsättning.

Eftersom killingarna Henrik Schyffert, Johan Rheborg, Martin Luuk, Robert Gustafsson, Andres Lokko och Thomas Alfredson i stort sett vägrat prata med media om pjäsen och inte heller de båda gästskådespelarna Malin Ek och Reine Brynolfsson uttalat sig har ryktena snurrat. Det vanligaste påståendet har varit att de inte pratat om pjäsen för att de inte vetat vad de hållit på med. Nu, dagen innan premiären, finns det i alla fall en lång intervju i SvD med alla utom Luuk.

I grund och botten skapar vi alltid humor. Om det sen inte blir roligt är det inte vårt problem.

Så säger Andres Lokko. I en intervju i DN med Lokko och Johan Rheborg är den sistnämnda inne på samma spår.

Vi vet förstås inte om det här kommer att fungera. Det kan man aldrig veta. Vi hoppas och tror ju det. Men vad ska man göra? Vi har fattat många beslut på vägen och nu står vi här. Nu är det bara att lita på att vi har tänkt rätt och köra på. Jag var betydligt mer hysterisk förr om åren.

Denna gången pratar den inte om att detta ska bli det sista de gör. Oavsett vilket kan jag inte göra mer än önska jag var där.

Dramatens hemsida innehåller mer information om bl a speltid.

Läs Killinggänget väg till Dramaten.

Läs om Henrik Schyfferts The 90´s - Ett Försvarstal.

Killingängets väg till Dramaten

Killinggängets film Fyra Nyanser Av Brunt blev omtalad för två saker. Sin längd och sitt innehåll. Filmen är tre och en halv timme lång med paus (tack!), men ännu viktigare: Killing blev vuxna. Den handlar inte folk som dricker klorin, lakritstroll som friar till radiopratare i direktsänding, karaktärer döpta efter The Cure-trummisar – Lol Tolhurst, om ni minns - som framför Lou Reeds Take A Walk On The Waa Zaa med sina koleanska adoptivpälon eller folk som eldar upp sina hus för att kunna baka bröd så billigt som möjligt. Alla artiklar som skrevs i samband med filmen nämnde att den inte alls var som NileCity. Nej, det är den inte. NileCity gjordes 1995, Fyra Nyanser av Brunt kom 2004. Det vore mer anmärkningsvärt om ingenting hänt mellan dessa produktioner.

Sanningen är att deras än så länge odöpta pjäs på Dramaten med premiär i höst är ett lika logiskt men på ytan onaturligt steg från Fyra Nyanser Av Brunt som den var ett logiskt steg efter debuten 1992 med I Manegen Med Glenn Killing, genombrottet NileCity, Percy Tårar och Fyra Små Filmer. Redan i Percy Tårar från 1996 fanns ett flertal sketcher och karaktärer som man inte visste om man skulle skratta eller gråta åt. Man försöker skratta med dom snarare än åt dom, mest för att rädda sitt eget samvete. Fyra Små Filmer, där Torsk På Tallin - En Liten Film Om Ensamhet nog får anses mest lyckad, tog samma idé ett steg längre. Tomas Alfredson kom in som regissör och tvingade dem att våga ta sig själva på större allvar, tvingade dem utveckla sina idéer och inte bara sikta på närmaste skratt. Och han lyckades.

Torsk På Tallinn – En Liten Film Om Ensamhet satte många skratt i halsen. Man visste inte om man skulle skratta, jo…eller? Oavsett vilket blev man berörd av karaktärerna. Berörd? Av Killinggänget? Ja. Robert Gustavsson kan när han vill. Hans porträtt av den försynta svenska mannen på jakt efter kärlek – detta ålderdomliga koncept för lycka – snarare än bara sex är en av de bästa svenska skildringarna av den själsliga tomheten i det moderna samhället. De andra filmerna satte sig inte lika djupt, i alla fall inte hos mig. Gunnar Rehlin - En Liten Film Om Att Göra Någon Illa var underbart elak och hade en imponerande konsekvens i sin dokumentära stil. Killinggänget själva förekommer knappast. Modigt och imponerande. På Sista Versen – En Liten Film Om Döden var väl egentligen den mörkaste. En neurotiks dokumentärfilmare ska fånga sin fars död ruta för ruta och producenten på kanalen han förhandlar med tycker att idén är fantastiskt. Men pappan vägrar dö – han är på bättringsvägen. Och producenterna blir otåliga. Detta var innan dokusåporna slog sitt förlamande grepp kring vårt land. Nu känns intrigen som en idé till ett program på Femman. Den modigaste av de små filmerna var helt klart Ben & Gunnar – En Liten Film Om Manlig Vänskap. Inte för handlingen, men för att det var just Killinggänget som gjorde den. Filmens slutledning är att två killar inte kan vara bara kompisar – förr eller senare vill de alltid ligga med varandra. Den ironiska generationens flaggbärare gör en film om homosexualitet utan att driva med homosexuella. Nu har alla sit-coms inkvoterade homo-karaktärer som är där mest för att det ska vara politiskt korrekt (vilket innebär att alla är stereotypa homos: det måste märkas att de är homo). Men Ben & Gunnar har istället skägg. Ju mer skägg, desto mer homo. Och Bruce Springsteen var bäst i början av sin karriär. Han hade ju skägg då.

Fyra Nyanser Av Brunt var alltså inte det jättehopp som många har velat utpeka den som och det är inte heller deras kommande inflyttning på den tyngsta av alla Svenska teaterscener. Men visst är det ett modigt grepp från den ironiska generationens påtvingade fanhållare. Och när skratten kommer vet man numera ofta inte riktigt om man verkligen ska våga skratta. Jag kan inte låta bli att imponeras av att de vågat bli vuxna. Jag menar inte att alla måste vara vuxna hela tiden, men med så mycket talang som Killinggänget besitter är jag glad att de har vågat utvecklats och inte gjort vad alla förväntade sig. Det är aldrig roligt när en författare/låtskrivare/regissör eller vad det rör sig om gör precis vad man förväntar sig eller upprepar sig.

Om man vill se NileCity en gång till kan man göra det. Vill man se en knivskarp analys av det kalla, varma, cyniska, passionerade, isolerade och kärleksfulla landet Sverige bör man se Fyra Nyanser Av Brunt om man inte gjort det. Den gjordes av sju vuxna män som gör saker tillsammans och som har insett värdet av skratt i allvaret och allvar i skrattet. En vuxenhet som sedan dess blivit gubbighet inför premiären på den Kungliga Teatern, enligt de själva. Men måste man bli vuxen? Ja, ibland kan det vara bra. Och jag är glad att Killinggänget vågade. Nu väntar vi med spänning på deras gemensamma husköp på Fårö.

Sedan bilden ovan togs har Jonas Inde, trea från höger, tyvärr lämnat kollektivet. Nytt är också att de bägge doldisarna Martin Luuk och Andres Lokko ska ha "riktiga" roller på scenen, de brukar annars bara vara statister. Tomas Alfredson (Låt Den Rätte Komma In) regisserar även denna gång.

Läs mer om Killing på dramaten i DN. Läs en intervju med Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm i SvD.

Läs mer om Bruce Springsteens aktuella turné (utan skägg).

EN YXA!

Jag har redan tidigare skrivit om Henrik Schyffert, men det är dags igen för The Nineties - Ett Försvarstal var väldigt bra. Det var nästan två timmar monolog, det började med väldigt mycket skratt och blev på slutet mer personligt för att sluta allvarligt. Manuset är skrivet tillsammans med Fredrik Lindström och Killing-kollegan Martin Luuk.

Schyffert pratade om problemet med att alltid vara ironisk och att man till slut kommer till en punkt när man inte själv vet om man menar allvar eller inte. Han berättade att han började gå i terapi och när han fick frågan vad är viktigt för dig? visste han inte vad han skulle svara. Schyffert förklarade också att den ironiska generationen var ett resultat av det DDR-Sverige vi hade på sjuttio- och åttiotalet där man menade varje ord man sa och Mikael Rickfors bredbent sjöng att han skulle köpa vingar för pengarna och flyga ut över ängarna och faktiskt menade just exakt att han skulle köpa vingar för pengarna och flyga ut över ängarna.

Om man är uppväxt med politiskt ställningstagande i alla frågor och axelvaddar till skinnslipsen blir upproret att inte ta ställning till någonting och klä sig som en uteliggare (kortärmat över långärmat).

Övergången till det mer personliga och seriösa slutet på föreställningen gjordes på ett bra sätt och trots att jag följt Schyfferts karriär länge har jag aldrig kommit honom så nära. Det var modigt av honom att släppa in en utsåld teater bakom ironin.

Rubriken?

Dagens låt är Hey Princess av Popsicle.