Beach Boys - helvetet tur och retur

När man ser en bild på det tidiga The Beach Boys och hör t ex Surfer Girl kan man misstänka att det är Walt Disney som ligger bakom. Men ju mer man lär sig om bröderna Brian, Dennis och Carl Wilson, deras kusin Mike Love och kompisen Al Jardine - desto mer inser man att det förmodligen är Lars Norén som ligger bakom.

I Peter Ames Carlins väldigt läsvärda och grundliga Catch A Wave: The Rise, Fall & Redemption Of The Beach Boys´ Brian Wilson får man följa bandet från start till nutid. Det band som numera turnerar under namnet The Beach Boys är egentligen Mike Love och vilka han väljer att jobba med för tillfället. Men det är Brian Wilson som står i centrum, både i boken och i bandets musik. Vi får veta hur Brian tidigt formas av sin smått psykotiska - och efter hand allt mer alkoliserade - amatörmusikerpappa Murray. Brian visar tidigt stor musikalisk talang, dessutom lika stora delar humor och sårbarhet. Under det tidiga sextiotalet skapar Brian hitlåtar på löpande band, den musik som fortfarande utgör grunden för Mike Loves turnéer och hörs regelbundet på alla nostalgistationer på radion.

Men någonstans på vägen tröttnar Brian på de skrikande massorna och bestämmer sig för att anta den utmaning som han hör i The Beatles musik. Han bestämmer sig för att göra den bästa popskivan någonsin. Resultatet blir albumet Pet Sounds och den följande singeln Good Vibrations. Pet Sounds blir förvisso något av ett kommersiellt misslyckade i USA och når "bara" plats elva listan, men Good Vibrations blir etta. Brian hyllas av kollegor (som inte förstår hur han gör, men väljer att kontra med Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band, ansedd som ett direkt svar) och han är 1966 popvärldens mest aktade kompositör, arrangör och producent. De andra killarna i bandet, främst Mike Love, är mer tveksamma. De vill ha mer låtar om sol, surf och tjejer. De är låtarna som gör fansen hysteriska under konserterna. Brian vill fortsätta sin resa och är inte så intresserad av att fortsätta i gamla spår. Han påbörjar SMiLE, hans teenage symphony to God. Den blir klar 2004 och är, trots att den blev framskjuten i 37 år, fortfarande före sin tid och olik allt annat jag hört. Vad det säger om skaparens musikalitet vet jag inte.

Brian tröttnade efter detta och blev allt mer oangagerad i bandet. De andra gjorde skivor mer eller mindre utan honom. Vissa av dem, t ex 20/20 från 1969 och Sunflower från 1970 är än idag väldigt bra och än idag helt okända utanför den innersta kretsen av fans. Bandets försök att lämna sin surf-image lyckades kreativt, men inte kommersiellt. Brian gjorde några försök att bli en aktiv del av bandet igen, men fick inte det stöd han behövde och hade förmodligen inte heller den rätta viljan. De andra hade sina egna problem. Han turnerade till och med under perioder, men det varade inte länge. 1977-års The Beach Boys Love You, i praktiken en soloskiva, var ett allvarligt försök att komma tillbaka. Väl värd att höras, men ingen var intresserad av att köpa den. I mitten av sjuttiotalet gav bandet upp sina ambitioner att vara något annat än ett nostalgiband och de tidiga hitsen tog över konserterna. Brian drog sig tillbaka igen.

Boken berättar om en av pophistoriens mest intressanta människor. En man vars musik förmodligen är så bra som musik kan bli. En man som älskar musik mer än något annat men är ointresserad av att vara popstjärna och går igenom helvetets alla kval när han känner sig sviken av sitt band och i stort sett låser in sig i sovrummet under nästan 20 år. Begreppet psykiska problem är nästan en finskrivning.

I början av 2000-talet började han turnéra igen, trots sin erkända scenskräck. Han slutade vara en fast del av turnerandet med The Beach Boys redan i december 1964 för att koncentrera sig på att skriva och jobba i studion.

Det finns saker i boken man egentligen inte vill veta, men det går inte att sluta läsa. Tack och lov är slutet lyckligt, i alla fall så lyckligt som det är möjligt. Efter alla år med demoner, alkohol och droger verkar Brian mer stabil än på länge, även om allt är relativt. Hans musik har fått det erkännandet den förtjänar och han är beundrad och älskad på ett sätt som få kan mäta sig med. Trots detta får Brian tokfnatt bakom scenen när han får sin tionde stående ovation och blir inkallad igen. De gillar mig verkligen, konstaterar han förvånat. Ja, vi gör ju det.

I en bransch där alla pratar om att vara sig själva och gå sin egen väg finns det nämligen några få original som inte kan bli som oss hur gärna de än vill. Brian är en av dem. Den här boken berättar om hans resa och hans musik. Hans liv har ibland varit lika sorgligt som hans musik är vacker, men nu verkar han ha hitta hem och funnit den kärlek han alltid letat efter. Jag är glad för hans skull.

Brian dragged his feet into Van Dyke´s first session, interupting the start of his first take to ask an excruciatingly simple question: "Wait a minute. What am I even doing here?" Van Dyke hit the talk button without missing a beat. "You´re here because I can´t stand the sound of my own voice!" Brian thought about that for a second, nodded his head, and stepped up to the microphone. "Well, that makes sense. Okay, take one!"

Läs om The Beach Boys bästa skivor.

Läs mer om The Beach Boys.

Läs mer om Brian Wilson.