tisdag, september 01, 2009

Brian Wilson och hans band regerar häst

http://gentlebear.files.wordpress.com/2008/06/brian-wilson-19761.jpg

Brian Wilson var inte menad att bli postjärna. Men han skrev några av 1900-talets vackraste låtar. Redan i december 1964, när hans grupp The Beach Boys var knappt två år som USA:s största popgrupp, fick han ett nervöst sammanbrott på ett flygplan på väg mot ännu en konsert och bestämde sig för att sluta turnéra. Medans de andra fortsatte resa skulle han fokusera på att skriva, arrangera och producera musik åt bandet. Under 1965 och -66 resulterade detta i en rad låtar som la ribban så högt att musiker och producenter fortfarande kliar sig i huvudet och undrar hur fan han gjorde. Han gjorde enstaka turné-comebacker på både sjuttio- och åttiotalet, men hans mentala hälsa sviktade och de andra strandpojkarna, som under denna perioden onekligen hade sina egna problem, gav inte det stöd han behövde.

Men saker blev bättre. Brian hittade stabilitet - och rätt medicin - i sitt liv, hans status som galet geni gjorde honom musikhistorisk ständigt aktuellt och plötslig inträffade det. Han började turnera. Och han har fortsatt. Nu har han spelat regelbundet i tio år med ett band som uppenbart älskar både Brian och hans musik. De fyller den med all den kärlek som Brian alltid pratar om att han vill förmedla. I söndags spelade Brian med sitt tiomannaband i Göteborgs Konserthus. Jag satt på nittonde raden, sen stod jag på nittonde raden, sedan dansade jag på nittonde raden.

Smaka på de här: Surfin´ USA, Surfer Girl, In My Room, Fun Fun Fun, I Get Around, Dance Dance Dance, When I Grow Up (To Be A Man), Help Me, Rhonda, California Girls, Wouldn´t It Be Nice, God Only Knows (som inleds med hälsningen om jag inte får en stående ovation för den här är det något fel på er - han har rätt) och Good Vibrations som avbryts och börjar om när Brian, som sitter längst fram på scenen vid elpiano, visar oss hur man klappar i takt. Andras låtar han gjort till sina egna ingår också. Do You Wanna Dance?, Then I Kissed Her och Sloop John B rivs av, men också mer otippade Johnny B Good. Lägg till detta mindre kända egna favoriter som In My Room, Don´t Worry Baby, Girl Don´t Tell Me, Please Let Me Wonder, The Little Girl I Once Knew, Do It Again, Add Some Music To Your Day, Sail On Sailor, Soul Searchin´, Your Imagination och dramatiska Midnight´s Another Day från senaste skivan That Lucky Old Sun (2007) som kul nog är en av kvällens höjdpunkter.

Bandet var precis så bra som jag hoppats och Brian var bättre än jag vågat hoppats. Han sjunger förvisso inte falsettstämmor längre, men rösten lät bättre live än den numera gör på skiva även om han fick hjälp ibland. Några missade ord här och där stör faktiskt inte. Och ljudet är perfekt. Alla femtioelva musikerna hörs och stämsången - tja, det är Brian Wilson vi pratar om.

När han efter avslutande bönen Love And Mercy, trots några snubblade ord, säger tack och vi ses nästa gång är jag varm inombords och har tårar på kinderna. Jag ler som ett litet barn och är en väldigt lycklig ung man. Tack Brian. Och ja, det skulle inte förvåna mig om vi ses nästa gång.

Besök Brian Wilsons hemsida.

Läs Brian Wilson/The Beach Boys för nybörjare.

Läs om boken Catch A Wave: The Rise, Fall & Redemption Of The Beach Boys´ Brian Wilson.

Läs om dokumentären Beautiful Dreamer.
Två timmars spellista på Spotify!

Läs recension i Dagens Nyheter.

Läs recension i GP.

Läs recension i Svenska Dagbladet.

Etiketter:

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida