The White Stripes-dokumentär full av dist och dans

Kanada är ett stort land med en befolkning som är väldigt utspridd, The White Stripes är en liten duo som är väldigt koncentrerad. När Meg och Jack White beslöt sig turnera till ödsliga platser i norr sommaren 2007 följde ett kamerateam med. Resultatet ser vi i dokumentärfilmen Under Great White Northern Lights som släpptes förra året.

2007 skulle The White Stripes släppa sin sjätte skiva Icky Thump. Deras lika traditionsbundna som egna blandning av blues, punk, country, pop och rock beslöt sig för att åka norrut och komma bort från de hårt planerade turneér som bandet brukar ge sig ut på. I filmen Under Great White Northern Lights får vi följa duon både på och bakom scenen – som kan vara både fiskebåtar och bowlinghallar. Vissa konserter bokas inte förrän 15 minuter innan bandet ska spela och vissa konserter består bara av en ton.

För mig som ofta faller pladask för allt Jack White är inblandad i (ni har väl inte missat The Raconteurs och The Dead Weather?) är det här förstås nittio minuter guld för både ögon och öron. Meg och Jack träffar folk, får skjuts av lastbilschaufförer, spelar blueslegenden Blind Willie McTell för inuiter, Jack pratar, de flyger till ytterligare en avkrok, Jack pratar, det är dagsljus kvart över elva på kvällen, Jack pratar, Meg röker, de brakar loss i ett gäng låtar som i det här sammanhanget samtliga känns som klassiker, Jack pressar Meg till att mumlande förklara att hon inte tycker om att prata, de besöker bedövande vackra landskap, sjunger Wheels On The Bus Go Round And Round på en buss, Meg röker, Jack pratar, de brakar loss i några låtar till och Meg röker. När nationalsången Seven Nation Army klingar ut är jag hög på adrenalin och ska försöka sova.

Det hela är förstås väldigt snyggt rent estetiskt – och jag skriver förstås eftersom bandet alltid varit väldigt måna om sin svart/vitt/rött-baserade visuella framtoning. Regissören Emmet Malloy förtjänar ett par röda byxor med guldkant för sitt jobb. Jack beklagar sig över att folk tror att alla bandets låtar är skrivna med linjal för att perfekt passa in i mytologin som de på klassiskt bluesmanér skapat runt sig, bara för att de alltid varit så visuellt konsekventa. Han påpekar att det börjar bli tröttsamt med folk som i alla recensioner undrar var duon ska ta vägen nu. Det har folk frågat sedan första skivan, säger Jack och ser lätt frustrerad ut.

Kanske ligger hans storhet i att han än idag, efter tio år med både kommersiell och kreativ framgång, känner sig missförstådd och frustar av kreativitet. För att citera en annan man, vi kan kalla honom Bob Dylan, som gör nytt av gammalt och vet värdet av en mytisk bakgrund – he not busy being born is busy dying.

Lyssna på musiken från filmen på Spotify

Läs mer om Jack White:

Årets bästa låtar 2010

Mer om Under Great White Northern Lights

Mer om The Dead Weather

Mer om liknande:

W är en underskattad bokstav i skivsamlingar

De bästa gitarr-riffen? Eller inte

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Sextiotalspop för nybörjare

Bob Dylan för nybörjare

Led Zeppelin för nybörjare

Fem gitarrer är fler än fyra elefanter

Inlägget publicerades ursprungligen på popkulturbloggen Dilletant i samband med filmens DVD-premiär.

Metallica för nybörjare

Metallica är inte bara ett av världens största och mest inflytelserika hårdrocksband, de är ett av världens största band alla kategorier. De bildades i Los Angeles 1981 och med sin debutskiva Kill ´Em All (1983) var de med och uppfann det som kom att kallas thrashmetal, den dittills snabbaste och brutalaste musik som hörts. Skivan blev stilbildande och innehåller några klassiker, men är ärligt talat också ganska ojämn och blev snart omsprungen av t ex Slayers tredje album Reign In Blood (1986). Trots att Metallica spelar en extrem form av musik har de sålt uppskattningsvis 100 miljoner skivor och är den fjärde bäst säljande artisten under de senaste tjugo åren. Vilka av deras skivor ska man egentligen börja med? Detta är mina tre favoriter.

Master Of Puppets (1986)

Master Of Puppets är en syskonskiva till Ride The Lightning som släpptes två år tidigare. Blandningen mellan hårt och mjukt, sättet att arrangera låtarna och de kontrasterande akustiska inslagen gör dessa bägge album till ett dubbelalbum i nästan alla avseenden utom just packeteringen. Just de lugnare partierna gjorde att många fans hävdade att bandet sålt sig (del 1). I längden vinner Master Of Puppets över Ride The Lightning på bättre och jämnare låtmaterial och ett säkrare framförande. Texterna söker sig mot djupare och personligare ämnen och handlar inte bara om att spela snabbare än alla andra och bränna ner alla städer man passerar. Battery, titelspåret, Welcome Home (Sanitarium) och Disposable Heroes är höjdpunkter som kan få vem som helst att vilja odla finnar, köpa en för liten jeansjacka och prata med dansk brytning. Det är en av hårdrockens bästa och viktigaste skivor. Dessutom den sista med högt aktade basisten Cliff Burton som omkom i en bussolycka utanför Ljungby i Småland i september 86. Hans namn kan än idag ge vuxna män en klump i halsen.

Metallica, aka Den Svarta Skivan (1991)

Efter att nästan ha slagit knut på sig själva med det virrvarr av takt- och tempobyten som kännetecknar ...And Justice For All (1988) bestämde sig bandet för att gå i motsatt riktning med enklare låtstrukturer, tydligare refränger, mindre antal riff per låt och, tja, mindre ADHD i största allmänhet. Skivan är onekligen lite ojämn, men det är ganska svårt att motargumentera Enter Sandman, Sad But True, The Unforgiven, Wherever I May Roam, Don´t Tread On Me, Nothing Else Matters och My Friend Of Misery. Skivan gjorde bandets sångare James Hetfield till världens mest älskade redneck bland världens samlade tonårskillar. Och möjligtvis även alla andra. Många fans anklagade dem för att ha sålt sig (del 2), men 25 miljoner nya fans höll inte med. Frågan är hur det hade gått om tanken att välja Holier Than Thou som första singel inte hade röstats ner av trummisen Lars Ulrich.

Death Magnetic (2008)

Efter sju sorger, åtta bedrövelser och en St Anger (2003) hade Metallica återigen hamnat i en återvändsgränd. De hade under åren efter den massiva framgång som den svarta skivan innebar långsamt slagit knut på sig själva i sin ständiga vilja att testa nya saker och aldrig nöja sig med att bara göra en skiva till. Med karriärsakutproducenten Rick Rubin som guru gjorde bandet för första gången det smått otänkbara - en skiva som lät ungefär som alla Metallica-fans ville att de ska låta. De gick tillbaka till Master Of Puppets och ...And Justice For All, till de låtstrukturer, arrangemang och den spelteknik som nu hunnit få statusen som det klassiska Metallica-soundet. Kirk Hammett fick återigen spela Formel 1-solon på gitarren. Beväpnade med nya blytunga basisten Robert Trujillo och några av sina bästa låtar blev de anklagade av vissa fans för att försöka leva på gamla meriter (del 3). Men efter alla år var två steg bakåt det enda sättet att kunna ta sig framåt. När sista spåret My Apocalypse blinkar för omkörning är det svårt att inte njuta. Death Magnetic blev årets album i både Metal Hammer och Kerrang, två av de ledande hårdrockstidningarna.

PS. Lite i smyg tycker jag nog dessutom att Load från 1996 kanske inte är topp tre, men ändå lätt underskattad. DS

Läs mer om Metallica och hårdrock:

Intressant låtlista från Metallica-konsert

Sagan om ett litet missförstånd

Den här Death Magnetic-boxen har jag!

Länk till länk till intervju med James Hetfield

Hårdrock - fördomar och fakta

Iron Maiden för nybörjare

Led Zeppelin för nybörjare

Du har väl inte missat dokumentären Anvil! The Story Of Anvil

Dave Mustaines självbiografi A Life In Metal rekommenderas

Simma Lugnt, Larry när Seinfeld återförenas

Gamla favoriter ska inte återförenas. Det slutar garanterat med en inte-lika-bra-som-förr-känsla. Seinfeld-gänget har hittat ett sätt att återförenas utan att behöva återförenas. efter det sista avsnittet 1998. I Seinfeld-skaparen Larry Davids serie Curb Your Enthusiasm (Simma Lugnt, Larry!), där han spelar en man som heter Larry David som lever ett neurotiskt liv och lever gott av alla pengar han tjänade på Seinfeld, ska nu skådespelarna Jerry Seinfeld, Julia Louis-Dreyfus (Elaine Benes), Jason Alexander (George Costanza) och Michael Richards (Cosmo Kramer) medverka för att visa hur ett misslyckat försök till återförening hade kunnat gå till. Medverkar gör även Wayne Knight (Newman) och Estelle Harris (Estelle Costanza - mamman som gud glömde).

Alla som känner till Davids humor och tonen i Seinfeld vet att det förmodligen inte blir mer Larry David än så här. Istället för att återförenas och anses som ett oundviklig besvikelse gör han ett avsnitt som handlar om den oundvikliga besvikelsen. Eller? Vill han kanske egentligen gottgöra för Seinfelds egna, ganska misslyckade, farväl? Är hans fru Cheryl (Cheryl Hines) förlorad för alltid eller ska han få henne tillbaka? Hur många olika färger kan du se i Susies (Susie Essman) byxor? Ska bröderna Dahl kunna besegra den otäcka varelsen som hotar i mörkret utanför tältet? Ska Reidar kunna rädda Dahléns från hotande konkurs? Vem ska åka ur den spännande och fartfyllda familjeunderhållningen Let´s Dance på fredag?

Även om Seinfeld är min favorit bland alla komediserier vill jag inte se en egentlig återförening. En postmodern återförening däremot - ja tack!

Säsong sju av serien börjar sändas på SVT1 ikväll vid 22:50, endast 17 månader efter den amerikanska premiären. Bra jobbat!

Läs mer om saker som har med Seinfeld att göra:

Läs om återföreningen i en intervju med Larry David i The New York Post

Mer om återföreningen

Mer om Curb Your Enthusiasm

Vad vet du om Seinfeld?

När Larry träffade George

Mer om komedi:

The Trip är lyxmys för vänner av engelsk humor

Monty Python

Fawlty Towers/Pang I Bygget

Black Adder/Svarte Orm

Mega Piranha - inte ryskt psykologiskt drama

Varför inte avsluta med en bok om Chevy Chase?

Nerladdning leder - ibland - till kortare väntan på tv

Musikbiografier x 4

Det är kallt ute och dessutom kolmörkt vid halv fem. Man skulle kanske kunna läsa en bok eller två? En musikbiografi? Här är fyra tips om bra böcker som man kan läsa även om man inte är intresserad av artisten.

Bob Dylan - Chronicles Volume 1 (2004)

Dylan är en av de stora, men att han kunde skriva prosa lika bra som vers var en positiv överraskning. Inte mycket sex, droger eller rock´n´roll men en intressant skildring av hur den unge Bob kommer till New York som nittonåring i januari 1961. Också mycket om musiken som fick honom att börja spela, men bokens röda tråd är hans relation till sitt eget skapande och kreativitet. Boken är inte kronologisk men gör väl valda nerslag under olika perioder av hans liv. Bl a beskrivs bakgrunden till skivorna New Morning (1970) och den kreativ kris som ledde fram till Oh! Mercy (1989). Att båda råka tillhöra mina personliga favoriter är inget som stör. Och visst är man lite nyfiken på hur hans hjärna egentligen funderar? Del två sägs var på väg.

Patti Smith - Just Kids (2010)

De flesta självbiografier brukar sätta fokus på de åren artisten befunnit sig i rampljuset, men Patti Smith fokuserar på sina sena tonår och de första stegen in i vuxenlivet. När det har blivit dags att spela in nu klassiska debutskivan Horses 1975 är boken i stort sett slut. Relationen mellan Patti och likaledes kreativa Robert Mapplethorpe står i centrum. Han gjorde förresten omslaget till Horses. Boken är en varm och kärleksfull skildring av en sökande människan letande efter ett eget uttryck och en påminnelse om att alla som målar/fotar/skriver/sjunger någon gång blivit tillsagda att de borde klippa sig och skaffa ett riktigt jobb. Se även dokumentären Dream Of Life.

Jimmy McDonough - Shakey: Neil Young´s Biography (2002)

Det finns enklare artister att ge sig på att skriva om än Neil Young. Ändå anses denna koloss vara en av de stora musikbiografierna. På 750 sidor - som ärligt talat känns i kortaste laget - kommer vi väldigt nära Neil Percivald Young. Från hans barndom i Winnipeg mitt i Kanada med polio, epilepsi och hans föräldrars skilsmässa till hans flytt till till Los Angeles i mitten av sextiotalet och Buffalo Springfield till mötet med Crazy Horse, genombrottet och beslutet att aldrig göra något annat än följa sina egna regler. Inte ens George Lucas hade kunnat hitta på en karaktär som Neil Young. Författaren intervjuade huvudrollsinnehavaren regelbundet under ett flertal års tid under arbetet med boken innan de - av okända anledningar -blev ovänner.

Graeme Thomson - Under The Ivy, The Life & Music Of Kate Bush (2010)

Hur gör man en bok om någon som nästan aldrig ställer upp på intervjuer? Någon som fått rykte om sig att vara konstig, men som egentligen tycks vara helt normal. I alla fall utanför studion. Kate Bush växte upp i en trygg och kärleksfull familj och hennes enda intressen under uppväxten verkar ha varit att dricka te, bjuda på te, titta på tv och röka gräs. Hennes stöd hemifrån resulterade i att hon tidigt fick ett grundmurat självförtroende. Detta i kombination med den idylliska och lite mystiska miljön hon växte upp i resulterade i musik som inte kan jämföras med någon annan. Innan Late Bush lät som henne - efter henne har många försökt, men ingen har lyckats. Stort fokus läggs på just musik, hennes privatliv nämns oftast bara i kortare sammanfattningar. Man vill trots allt ha kvar sin smått mytiska bild av henne.

Läs mer om denna glada fyra:

Bob Dylan för nybörjare

Dagens i-landsproblem: Bob Dylan

Bobs barnbarn gillar Bob

Patti Smith i dokumentär

Punk för nybörjare - en liten guide med Patti Smith i en av huvudrollerna

Bland-CD med bl a Patti Smith

Neil Youngs Le Noise växer med fullmånen

Neil Young & Crazy Horses Weld växer med höjd volym

Neil Youngs första solokonsert finns på CD och Massey Hall är ännu bättre

Mer om Kate Bush-biografin Under The Ivy, The Life & Music Of Kate Bush

Här lyssnade jag på Kate Bush-samlingen The Whole Story

Ovanligt korkade namn på musikstilar

Med jämna mellanrum dyker det upp nya namn på musikstilar. Även om musiken fortsätter vara densamma vill musikskribenter gärna ha ett nytt paraply att samla dem under. Här är några genrenamn jag brukar njuta av att reta mig på. Har du några egna favoriter?

Britpop - Det enda dessa band (Oasis, Blur och Pulp var de tre stora) hade gemensamt var att de kom från England och att de spelade musik. Så namnet var ganska uppenbart. Konstigt nog ansågs inte Radiohead tillhöra detta gäng. Ett ovanligt korkat namn på en genre tom för att vara ett ovanligt korkat namn på en genre. Se även Krautrock.

Two step - Var en uppföljare till One step. Trendigt i ca åtta minuter år 2000. Se även Three step.

Tant-som-känner-att-hon-måste-visa-bröstvårtorna-pop - Har till och från lanserats hårt av Madonna.

Kentrock - Medelålders män, gärna med finska namn, sjunger om hur jobbigt det är att gå på högstadiet. Tanken är att låta exakt som Depeche Mode och bli sur när någon påpekar att man låter exakt som Depeche Mode eftersom man hellre vill bli jämförd med David Bowie (som man därför skrivit minst 23 låtar om).

Grunge - Av någon anledning tycks begreppet gnällrock inte ha varit ledigt. I Seattle var flanellskjortor billiga och shampoo dyrt. Narcissism och ovarsam vapenhantering ger genistatus. Stilen anses ha uppfunnits av Neil Young, men jag älskar honom ändå. Bidrog förmodligen indirekt till att Dave Grohl bildade Foo Fighters och det är en förmildrande omständighet.

Postpunk - Punk som spelas av brevbärare.

Världsmusik - Världens mest generaliserade genre. Den täcker in mer eller mindre all musik som inte kommer från England eller Nordamerika och/eller sjungs på något annat språk än engelska eller svenska (för oss som bor i Sverige). Favoritmusik för folk som lyssnar på P1 och tycker det är "spännande" och "lärorikt" med "spännande och udda" kulturer. Du har väl inte missat Khaled Hosseinis spännande och lärorika bok Flyga Drake?

Mariachi - Är du en fet Mexikan? Har du stor hatt? Ännu större mustasch? Har du liten kavaj? Ännu mindre gitarr? Då söker vi DIG! Ca 72% av alla låtar nämner någon som smugglar knark i analen över gränsen till USA, vilket är ett ganska svårslaget rekord. Inte ens Mötley Crüe kommer i närheten.

Mer om musik:

Skivor i genres du kanske inte brukar lyssna på

Neil Youngs Le Noise växer med fullmånen

Läs om krautrock

Kraftwerk är krautrock

Blur återuppstår

Pulp i Pop

Oasis fick inte spela i Kina

Dave Grohl från Foo Fighters är även med i Them Crooked Vultures

En samling med hårdrock kommer lastad

Hårdrock - fördomar och fakta

Du har väl inte missat Mötley Crüe-biografin The Dirt?

Punk för nybörjare

David Bowie för nybörjare

Depeche Mode för nybörjare

Joy Division för nybörjare (brukar räknas som postpunk)

PS. Bandet på bilden heter Tinariwen, kommer från norra Mali och rekommenderas varmt DS.

Regina Spektor Live In London

2006 släppte ryskamerikanska sångerskan Regina Spektor skivan Begin To Hope som blev hennes stora och välförtjänta genombrott. Det är en av mina favoritalbum från de senaste tio åren. Jag insåg redan vid först lyssningen att jag hittat en ny favorit. Hennes ömsom vackra och ömsom lekfulla musik tilltalar både hjärtat och fötterna.

Efter att ha släppt fem studioskivor och gradvis hittat fram till en allt större publik har hon nu släppt sin första liveskiva innehållandes 22 låtar. Hela nio av dessa spår är från 2009-års Far och tre låtar är tidigare outgivna - Silly Eye Color Generalizations, Bobbing for Apples (som är minst sju år gammal och möjligtvis mer rolig än bra) och ett country-yehaaaa som hade platsat i Johnny Cashs repertoar kallat Love, You're A Whore som får mig att le.

Bortsett från att man förstås kan beklaga sig över låtar som borde varit med, t ex Summer In The City och Chemo Limo, har jag svårt att komma med några invändningar. Reginas musik är på skiva ibland väldigt ambitiöst arrangerad och de mer avskalade/intensivare/rockigare/vad-som-nu-krävs versionerna på Live In London gör att vissa låtar får en helt annan känsla än i sina studioversioner. Och publiken tycks trivas. I låtar som Aprés Moi, Samson och Ode To Divorce står piano och röst i centrum. I On The Radio, That Time och Hotel Song är ljudbilden större.

Om ni inte är bekanta med Reginas musik är det här en utmärkt introduktion och om ni redan fallit för hennes vackra melodier, säregna texter och känslofulla röst är det här en given utökning.

Diskografi: 11:11 (2001), Songs (2002), Soviet Kitsch (2004), Begin To Hope (2006), Far (2009)

De två första såldes främst på Spektors tidiga konserter och är idag väldigt svåra att få tag på, de andra är utgivna på Sire Records och borde finnas hos alla skivaffärer med bra smak.

Spotifylänk till Live In London

Mer om liknande:

Liten Regina Spektor biografi (men att hon låter som Kate Bush, tja Ola, är du säker?)

Är liveskivor en bra ide?

Graeme Thomsons Kate Bush-biografi rekommenderas

Country för nybörjare - mer om bl a Johnny Cash

En genom gång av Tom Waits liveskivor

Rolig och udda fakta om skivbolag

Skivor som var kommande för två år sedan

Lite sextiotalssoul i vintermörket

Jag gjorde för någon vecka sedan en samling med sextiotals-soul till en kompis och jag är nöjd med urvalet. Antalet låtar som inte kom med är onekligen betydligt fler än antalet låtar som fick plats, men det är som det brukar. Nu har jag gjort en Spotifylista med samma låtar. Och nej, jag har inget emot Motown, men samma kompis fick boxen i födelsedag.

Om du vill lyssna på lite Sam Cooke, The Impressions, Gladys Night & The Pips, The Meters, Aretha Franklin, James Brown, Booker T & The MG´s, Irma Thomas och Otis Redding kan jag rekommendera ett litet klick.

Lyssna här!

Mer om soul:

Motown fyllde 50 2009

Mavis Staples kan sjunga

James Brown är fortfarande hårdare än du

Smokey Robinson pratar

Ett gammalt blandband med bl a soul

Ett annat gammalt blandband med soul

Ytterligare ett gammalt blandband med ganska lite soul

Ett försök till humor (misstänker jag)

Här finns en spellista med 2010-års 20 bästa låtar

Sofia Coppolas Somewhere ställer frågor

1999 gjorde Sofia Coppola regidebut med The Virgin Suicides och filmen är nu något av en kultklassiker. Lost In Translation från 2003 är ett modernt mästerverk, varken mer eller mindre. Marie Antoinette (2006) var förvisso väldigt snygg, men det gick inte att komma ifrån att det skramlade lite tomt och saknades hjärta.

I Somewhere (2010) skildras livet som firad filmstjärna (Stephen Dorff) och ensamstående pappa till en elvaåring (Elle Fanning). Det låter onekligen som om valfritt antal klyschor ligger nära till hands, men de värsta moralkakorna undviks på ett snyggt sätt. Och på tal om snyggt så visar Coppola återigen att film är ett bildmedium i första hand. Under filmens första kvart sägs inte ett enda ord. Det är en lågmäld och vacker skildring av en far/dotter-relationen. En stillsam betraktelse av är det här allt-känslan som drabbar oss alla till och från. Filmen har heller ingen tydlig dramaturgi. Egentligen börjar den bara, och sedan håller den på. Tempot är långsamt, många bilder hålls kvar länge och det händer inte nödvändigtvis särskilt mycket - men det blir aldrig tråkigt.

Det finns stunder under filmens gång när jag frågar mig om det inte ska hända något snart, innan jag inser att det är stämningen och atmosfären som är det viktiga. Och att poängen är att det inte händer något, saker bara pågår. Filmen känns som en klämdag när man unnar sig att ligga och läsa i sängen. Framåt kvällen får man förmodligen lite ångest över att man slösat bort allt på ingenting, men det går inte att förneka att det var trevligt.

Man skulle kunna avfärda Somewhere som ännu en rad snyggt fotade vykort staplade på varandra, men när eftertexterna börjar känner jag mig berörd. Jag vet bara inte riktigt varför eller hur.

Läs mer om film:

Gudfadern III - bättre än sitt rykte

This Is England - 86, fortsättningen som är bättre

Mega Piranha - inte ryskt pskologisk drama

Du har väl inte missat dokumentären om Anvil?

Fler "tips" om dokumentärer

Uppföljare - bra eller dåligt?

Filmtips om det är för kallt att gå ut!

Punk för nybörjare

Det finns folk som tror att Sex Pistols uppfann punken, men egentligen var det snarare tvärtom. Med dem blev det plötsligt viktigare med säkerhetsnålar, sönderrivna tröjor och tuppkammar än att inte kunna spela. Och det var väl aldrig meningen? Plötsligt blev kläderna viktigare än attityden, skådespelet viktigare än innehållet. Punkens ursprungliga tanke var att skala av allt onödigt. Gitarr-, bas- och trumsolon skulle bort. Texter hämtade från Sagan Om Ringen skulle bort. Bara kärnan skulle vara kvar. 2011 finns det få saker som är mindre punk än punk, men det hindrar inte att den ursprungliga tanken var god. Man kan inte vinna varje gång.

The Stooges - The Stooges (1969)

Eftersom Iggy Pop fått titeln punkfader kastad på sig mer än en gång kanske det är lämpligt att börja här. Tonårsångest, frustration och nihilism har sällan svängt skönare. Med raden no fun to hang around, no fun to be alone sammanfattade Pop dessutom den attityd som inte skulle få namnet punk förrän i mitten av sjuttiotalet. Bandet skulle komma att göra två skivor till under sjuttiotalet: Fun House (1970) och den David Bowie-producerade Raw Power (1973), men det är debuten jag oftast återvänder till.

Patti Smith - Horses (1975)

Jesus died for somebody´s sins, but not mine. Så börjar Patti Smiths debutalbum. Det är fortfarande en av de hårdaste textrader som skrivits. Det är möjligt att skivan Easter (1978) egentligen är bättre för nybörjaren, där finns bl a Bruce Springsteen-skrivna hiten Because The Night och den magiska Ghost Dance, men Horses har...något. Något okammat, något oförlöst. Missa heller inte Smiths självbiografi Just Kids, som var en av förra årets bästa och vackraste läsupplevelser.

The Modern Lovers - The Modern Lovers (1976)

Jonathan Richman är något av ett unikum och det är möjligt att skivan egentligen inte hör hemma i kategorin punk, men jag blir glad bara av att föreställa mig Jonathans varma utstrålning och den är högst närvarande även på skivan. Den här skivan består i huvudsak av demos som spelade in redan 1972 och när den till slut släpptes var bandet redan splittrat, men Richman behöll namnet. För den bredare publiken är han kanske mest känd som han-med-gitarren i Something About Mary.

Ramones - Ramones (1976)

Här betas 14 låtar av på ganska exakt 29 minuter. Bandets sångare Johnny Ramone dyrkade Phil Spector, The Beach Boys och The Beatles och ville eftersträva enkelheten och estetiken i det tidiga sextiotalets musik. Bandnamnet togs från The Beatles basist som under en tidig turné tog sig artistnamnet Paul Ramone. Ramones klädstil började som ett skämt, men blev någonstans på vägen ikonisk. Skinnjacka och tajta jeans är än idag en stil som anses rebellisk. Humor i musik är inte alltid lätt. Tycker ni att det idag skrivs för lite låtar om hjärnskador och limsniffning är det hit ni ska vänder er. Hey ho, let´s go!

PS. Tre av dessa fyra skivor producerades förresten av fd Velvet Underground-medlemmen John Cale DS.

PS2. The Modern Lovers finns tyvärr inte på Spotify DS2.

Läs om Patti Smith-dokumentären Dream Of Life

Läs fler nybörjarguider:

Sextiotalspop för nybörjare

Country för nybörjare

Skäggrock för nybörjare

David Bowie för nybörjare

Bruce Springsteen för nybörjare

Paul McCartney för nybörjare

The Beach Boys för nybörjare

Dave Mustaines självbiografi - rakt på sanningen

Dave Mustaine är en av hårdrockens allra största. Hans gitarrspel är tekniskt nästan perfekt, men han har också en känsla för riff och är allmänt ansedd som en av de bästa hårdrocksgitarristerna i världen. Han kan skriva melodier som många inom den tyngre musiken bara kan drömma om och han skriver dessutom bra texter. Hans sångröst är, tja, någonstans i trakterna av Axl Rose och Billy Corgan, men av någon anledning har jag aldrig tyckt att han är lika jobbig att lyssna på.

Dave Mustaine är sångare, gitarrist, låtskrivare och även på alla andra sätt ledare för hårdrocksbandet (eller thrashmetalbandet, om vi ska vara riktigt petiga) Megadeth som trots sin ganska extrema musik har sålt mer än 20 miljoner skivor. Man kan tycka att han borde vara nöjd med livet. Men riktigt så enkelt är det inte i Mustaines värld. Anledningen till hans missnöje stavas Metallica. Det är kanske ett band ni hört talas om. De spelar också en ganska extrem form av musik, men har sålt 100 miljoner skivor. Här någonstans ligger kärnan till det hela. En viktig detalj i sammanhanget är att en ung Dave Mustaine var medlem i Metallica, men fick sparken på grund av sina uppenbara problem att hantera sitt drickande.

Metallicas egna Beavis & Butthead heter James Hetfield och Lars Ulrich. De drack - bland annat - också som svampar, men blev inte aggressiva av alkoholen. Det blev Mustaine, och han fick sparken. Fyra av de låtar som var med på Metallicas debutalbum Kill ´Em All var i huvudsak skrivna av Mustaine, men omarrangerades av Hetfield och Ulrich: The Four Horsemen, Jump In The Fire, Phantom Lord och Metal Militia. The Four Horsemen fanns även med på Megadeths första skiva med Mustaines originaltext som Mechanix och Jump In The Fire, som enligt Mustaine var den första låten han skrev, blev Metallicas andra singel.

Som fan av bägge banden kan jag inte låta bli att bli lite irriterad på honom. Det är uppenbart att Mustaine har talang, drivkraft att utvecklas och är väldigt intelligent. När jag läser hans nyutkomna självbiografi A Life In Metal kan jag inte låta bli att undra varför han envisas med att gång på gång sätter krokben fär sig själv. Samtidigt gör han framgångsrika och fortfarande högst njutbara album som Rust In Peace (1990), den bästa i bandets tidiga brutala stil, och Countdown To Extinction (1992), den bästa av deras mer polerade skivor. Efter en svacka i slutet av nittiotalet har skivor som The System Has Failed (2004) och United Abominations (2007) under de senaste åren visat att Mustaine fortfarande är musikaliskt relevant, även som nykter och kristen.

På många sätt är det en typisk musikbiografi med en typisk blivande-musiker-bakgrund. En barndom som innehåller en känslomässig distansering med en labil och våldsam pappa, en uppväxt inom Jehovas Vittne som resulterade i utanförskap som ledde till en flykt in i droger innan det ens stod tonår i kalendern och ett sökande efter sammanhang. Dave skriver att de band han var medlem i blev hans nya familj. Lite konstigt kanske, med tanke på hur många medlemmar som har kommit och gått i Megadeths historia - sammanlagt 23 stycken sedan 1983.

Dave Mustaine har rykte om sig att vara knepig och snarstucken. Det erkänner han också att han är, eller i alla fall brukade vara. Är han elak? Ja, inte minst mot sig själv. Han är också smärtsamt uppriktig och bjuder ärligt talat mer på sig själv än på andra.

Man kan heller inte komma ifrån det faktum att han använder sin status som världens näst mest kända fd bandmedlem som drivkraft. Man kan rent av fundera på om Megadeth varit lika bra utan de ständiga sneglingarna mot ni-vet-vilka.

Kul förresten att Dave avslöjar att han alltid varit så fåfäng och noga med utseendet när han valt medlemmar. Megadeth har aldrig varit, ska vi säga, ett band som sett särskilt bra ut. Men ska det så ska det. Tajta jeans och tröjor, inget glitter, inga leenden och håret neråt, aldrig uppåt.

Och till slut kan jag inte låta bli att hoppas att mannen som ligger bakom en handfull av hårdrockens bästa låtar numera sover gott om nätterna.

Mer om hårdrock:

Mustaine om senaste Megadeth-skivan Endgame

Hemmagjord Megadeth-samling

Hårdrock - fördomar och fakta

Bland-CD med hårdrockstema

Iron Maiden för nybörjare

Led Zeppelin för nybörjare

Kultförklarad dokumentär om Anvil värmer hjärtat

De bästa gitarr-riffen?

Anna Funders bok om Stasi ger mig kalla kårar

I mitten av nittiotalet studerade den australiensiska journalisten Anna Funder i Berlin och efter hand som hon lärde känna folk insåg hon hur stort inflytande den hemliga statliga polisen Stasi hade, hur mycket den påverkade folks liv och bidrog till ständigt närvarande paranoia och plötsliga försvinnanden.

Hon insåg att hon behövde berätta om hur Stasi påverkade Östtyskland och dess invånare och rollen dess närvarande spelade i vardagslivet. I inledningen av boken Stasiland beskriver hon den rädsla många människor kände, även om de inte hade någon anledning. Organisationens motto och riktlinje var partiets sköld och svärd. Man fällde hellre än friade och regeringen behövde inte betala för konsekvensera. Stasi hade ca 68 000 anställda, som mest 91 000 under 1989, i ett land med 17 000 000 invånare. Det har beräknats att ca 500,000 civila östtyska medborgare jobbade som informatörer åt Stasi. Många som greps valde att återvända hem under Stasis regi - dvs att de tvingades bli informatörer - hellre än att hamna i fängelse. Sedan murens fall 1989 har arkivet varit öppet för allmänheten och senare forskning visar att uppskattningsvis var sjätte eller sjunde invånare i landet någon gång, mer eller mindre frivilligt, lämnade information till Stasi.

De anställda agenterna uppskattas till en per 166 invånare. Det är en stadsapparat som i omfång får både Gestapo (en per 2000 invånare) och KGB (en per 583 invånare) att framstå som blygsamma.

När jag läser historieböcker brukar jag kunna skydda mig med att det var längesedan eller långt bort. Men Östtyskland är 21 år tillbaka i tiden. En av mina bästa vänner växte upp i det delade Berlin och flyttade till Sverige några år efter murens fall. Huvuddelen av boken utspelar sig i just Berlin, en stad jag 2009 flög till från min hemstad på mindre än 90 minuter. Jag besökte Stasis huvudkontor i stadsdelen Lichtenberg och hade inte velat sova en natt i arresten. Inte ens nu.

Funder pratar med folk som drabbats av Stasi och förlorade släktingar. Man får en inblick i hur en totalitär stat fungerar. När hon börjar intervjua före detta anställda blir det riktigt otäckt. De forna agenterna ges anonymitet och kan delas in i två kategorier. De som inser vad de gjort och med blandad framgång försöker leva med sin skuld, och de som inte tycker att de gjorde något fel och pratar om den gamla goda tiden. Då blir det ännu mer otäckt.

Stasiland kom 2003 och var den bästa boken jag läste förra året.

Mer böcker om historia

Lars-Olov Larssons Gustav Vasa - Landsfader eller tyrann?

Henrik och Fredrik Lindströms Svitjods Undergång Och Sveriges Födelse

Några böcker som jag läst och några som jag inte läst

Annat om historia

Tintin var först på månen

Black Adder och Svarte Orm är ständigt inaktuell

Fakta om amerikanska presidenter

Kan inte historia vara underhållande?