Paul McCartney för nybörjare

Paul McCartney behöver kanske ingen närmare presentation, men jag hävdar ibland att han, trots allt, är underskattad. Han har ju aldrig varit lika rockmytiskt korrekt som många andra. Att skriva en låt som heter Silly Love Songs ger inte bonuspoäng, även om den innehåller en basgång som borde renderat Nobelpris. McCartney fick sitt genombrott som Ringo Starrs basist, fortsatte med att tugga morot på en Beach Boys-låt och fick på vägen vara med i The Simpsons. Hans solokarriär har varit ojämn, men höjdpunkter saknas inte. Var börjar man? För att det hela inte ska spåra ur tar vi en skiva per årtionde.

Band On The Run (1973)

Band On The Run anses allmänt vara McCartneys bästa skiva efter The Beatles splittring. Här finns förutom titelspåret även Jet, Mrs Vandebilt, Let Me Roll It och Helen Wheels. Här finns refränger man sjunger med i innan man hört dem. Det är en ofta berättad historia att skivan (den tredje med kompgruppen Wings) skulle spelas in i Nigeria, där skivbolaget EMI hade en studio. Dagen innan avresan hoppade två medlemmar av. Paul, hustrun Linda och Denny Laine åkte själva, och skivan blev en svårslagen uppvisning i kategorin gladpop. Woo-ho-oo-ooo-ooo-JET! Har nyligen kommit i trevlig boxversion. Sjuttiotalskomplement: McCartney (1970)

Flowers In The Dirt (1989)

Åttiotalet var en ganska dyster period för Paul och hans generationskamrater. Han fick regelbundet hits och klarade sig kommersiellt bättre än många andra i samma ålder, men det skulle dröja till årtiondets sista år innan han fick ur sig en skiva som var värdig hans namn. Låtskrivarhjälp kom från den glasögonprydde och ryktesvis argsinte textfantomen Elvis Costello, som var saltet till McCartneys egen sockerdominans. Fyra av duons gemensamma kompositioner hamnade här - My Brave Face är det mest kända exemplet. Inte ens den vid tidpunkten obligatoriskt hemska ljudbilden kan dölja att This One, You Want Her Too, We Got Married, Figure Of Eight och That Day Is Done är bra låtar. Åttiotalskomplement: Tug Of War (1982)

Flaming Pie (1997)

Det här var den sortens skiva som fick kritiker att prata om att det var hans bästa sedan Band On The Run och, ja, de har en poäng. Paul spelar nästan alla instrument själv, med väl valda undantag. Så här åren efter hans gamla band hade visat en helt ny generation var popskåpet trots allt skulle stå med The Anthology-projektet medverkar både George Martin och Ringo Starr på skivan. McCartney själv sa att arbetet med The Anthology påmint honom of the time we didn´t take to make an album. Lekfullheten klär honom och söta Calico Skies, stampiga Flaming Pie och vackert stråkbeklädda Beautiful Night är bara några höjdpunkter. Nittiotalskomplement: Run Devil Run (1999)

Chaos And Creation In The Backyard (2005)

Ännu en Paul-ensam-i-studion-skiva. Produktionshjälp av Nigel Godrich, mest känd för sitt arbete med Radiohead. Nigel påstås ha vågat säga inte tillräckligt bra om mer än en låt och uppmuntrat McCartneys mer lekfulla experimentella sida. Ingen trist gubbrock, tack. Skivan har en atmosfär och stämning som inte finns på någon annan av Pauls skivor. Rocken rockar (Fine Line, Promise To You Girl) och det finns några ovanligt mörka långsamma nummer som verkligen griper tag (How Kind Of You, At The Mercy, Riding To Vanity Fair). Här finns också den Blackbird-inspirerade Jenny Wren och den svårt charmiga English Tea. Min favorit bland James Paul McCartneys soloskivor. Nollnolltalskomplement: Memory Almost Full (2007)

Mer om samma:

Läs ett öppet kärleksbrev till Paul McCartney

Du har väl inte missat att The Beatles remastrats?

Läs om Philip Normans The Beatles-biografi Shout

P4 har inte riktigt förstått

The Beach Boys för nybörjare

Elvis Costello för nybörjare

This Is England 86 - fortsättningen som är bättre

Om man verkligen gillar en film är både det bästa och det värsta som kan hända att det kommer en uppföljare. 2006 släppte Shawn Meadows sitt moderna svartvita mästerverk This Is England. Filmen utspelas 1983, Margaret Thatchers politik får allt mer uppenbara konsekvenser för Englands arbetarklass och tolvårige Shauns (baserad på Shawns) pappa mister livet på Falklandsöarna i ett krig som var ovanligt obegripligt redan då och inte blivit mer begripligt sedan dess. Den unge Shaun adopteras som något av maskot av ett gäng skinheads i en icke namngiven stad.

This Is England är en film om uppgivenhet och vänskap, om det sökandet efter vänner och sammanhang som alla söker. Skinheadkulturen associeras idag främst med nynazism, men startade som en subkultur för folk med intresse för reggae, rutiga skjortor, hängslen, precist uppvikta byxor, Dr Martens-boots och väldigt platta frisyrer.

Fyra år senare är det dags för fortsättningen. This Is England 86 handlar om samma karaktärer, men deras jämförelsevis bekymmerslösa tonårsliv har bytts ut mot de första stegen in i vuxenlivet. Arbetslöshet är fortfarande ett närvarande problem i England och nu även för karaktärerna. Shaun bor med sin ensamstående mamma och har delvis tappat kontakten med sitt gamla gäng. Han går direkt från sina slutprov till arbetsförmedlingen. Skratt blandas med ångest, kärlek med hat. Ibland samtidigt. Och då är det fortfarande Fotbolls-VM i Mexiko vi pratar om.

Shawn Meadows har inte bara lyckats med konststycket att göra något som lever upp till mina förväntningar - han överträffar dem. Svartvitt är utbytt mot färg och filmformatet är utbytt mot fyra avsnitt på 45 minuter var. Tom Harper och Meadows har regisserat två avsnitt var, Jack Thorpe och Meadows har skrivit manus.

Serien har heller inte Shaun som självklar huvudkaraktär utan handlar betydligt mer om ensemblen. Det går ändå inte att komma runt det faktum att Thomas Thurgoose, som spelar Shaun, är en talang av så stora mått att det nästan är overkligt. Han är fortfarande bara arton år.

This Is England 86 är inte en fortsättning som gjorts för att det fanns pengar att tjäna. Det är en fortsättning som gjorts för att Meadows verkar ha haft ett behov av att få veta vad som hänt med karaktärerna sedan förra gången vi träffade dem. Det är bara att tacka och bocka för en av årets starkaste tv-upplevelser.

This Is England 86 hade Sverigepremiär på Canal+ på juldagen (ursäkta), men visas återigen med start 15/1, och går redan nu att se på deras Play-funktion.

OBS! Deras episodeguide innehåller fler spoilers än nödvändigt. Undvik.

Läs en intervju med Shawn Meadows

Läs mer om dramaserier:

Boardwalk Empire

Mad Mens fjärde säsong får svensk premiär på Kanal 9 den sjätte januari

Aktuella brittiska komedin The Trip rekommenderas också

Ikväll visas det sista avsnittet av Grotescos andra säsong

The Who ingår i This Is Englands soundtrack

Bonus - ett gammalt inlägg som inte har något med This Is England att göra:

Var det någon som blev mördad eller inte?

20 låtar från 2010

Jag har gjort en CD till bilen med några av mina favoritlåtar från i år som jag kan skrika med i när jag är ute och kör i vinterlandskapet. Eller kanske spela lufttrummor till när jag väntar vid ett rödljus. Håll till godo!

Carolina Chocolate Drops - Your Baby Ain´t Sweet Like Mine

Det här bandet vet jag inte så mycket om, men nyinspelad jug är inte så vanlig som den borde. Låten hittades på en skiva som medföljde tidningen The Word. Få skivor-som-medföljer-tidningar håller en så konsekvent hög klass som deras.

Band Of Horses - Compliments

Band Of Horses har hunnit göra tre skivor och de har varit uppskrivna i engelsk musikpress sedan dag ett, men jag har inte riktigt förstått deras storhet förrän nu - även om jag länge känt att jag borde gilla dem. Nu har de nått sin fulla potential och förtjänar alla lovord. Skivan Infinite Arms är en av årets bästa.

Eels - Baby Loves Me

Eels är synonymt med Mark Everett och hans skivor är allt som oftast ganska ojämna, men med några riktigt bra låtar på varje. I år har hans katalog utökats med två skivor. Samlingen Meet The Eels: Essentials Eels Vol 1 är ett väldigt bra tips om man blir sugen på mer. Man bör även läsa hans biografi Saker Och Ting Som Barnbarnen Borde Veta.

Basia Bulat - Run

Det enda jag vet om henne är att hon är från Kanada, spelar harpa och har minst ena foten i folkmusik. Tror även denna låt upptäcktes via en The Word-CD. Hurra för The Word!

She And Him - In The Sun

Bandet består av M Ward och Zooey Deschanel och det här här något så enkelt, och kanske lite underskattat, som en oemotståndlig poplåt. Man behöver inte alltid krångla till det. Och den mäter bara 2:53 i strumplästen.

Edwyn Collins - Losing Sleep

Några av mina äldre läsare är kanske bekanta med bandet Orange Juice och skivbolaget Postcard. Jag kanske inte tycker att Edwyn Collins är fullt så genialisk som hans mest trogna lärjungar, men det hindrar inte att denna låten kommer ganska nära det som kallas perfekt pop. Collins är mest känd för låten A Girl Like You.

The Futureheads - The Sun Goes Down

Dök upp på en The Word-CD. Tycker mig kunna höra vissa ekon av Joy Division och det som kallas post-punk (ännu en ganska bajsnödig genrébeteckning).

The Gaslight Anthem - Boxer

Läste en intervju med Bruce Springsteen där han pratade om sin favoritmusik. Det mesta var äldre musik som fick mig att nicka igenkännande, men han nämnde också detta band som jag aldrig hört talas om. När jag någon vecka senare hörde den här låten var saken avgjord.

Laura Marling - Devil´s Spoke

Vet inte var jag hörde den här, men jag tyckte ganska omgående att rösten var fantastisk och att jag ville höra den en gång till och en gång till. Tror det skrevs om henne i The Word så det skulle inte förvåna mig om det var på en CD som följde med ett nummer. Ha!

Villagers - Becoming A Jackal

Det här bandet läste jag om i Mojo (som omväxling) och hörde några dagar senare i programmet Jarvis Cocker´s Sunday Service på BBC som jag nätlyssnar på. Melodin är förhäxande.

Massive Attack feat Hope Sandoval - Paradise Circus

M A har egentligen aldrig varit något av mina favoritband, men på deras skivor finns alltid några gåshudsframkallande stunder. De är väldigt bra på att få fram stämningar som tilltalar mig. Det här är en sådan. Dessutom kan Hope Sandovals röst göra nästan vilken låt som helst bättre.

Johnossi - Mavericks

Sist i Sverige har jag äntligen upptäckt denna duo som blandar vackra melodier med oljud. Tack till Musikguiden i P3 där de var gäster under en vecka och spelade väldigt bra musik som fick mig att vilja lyssna på deras egna låtar. De gillade Smokey Robinson, The White Stripes och Queens Of The Stone Age och allt detta medans jag satt på tåget. Jag tror tom det var framme i tid. Sug på den!

Drive-By Truckers - The Wig He Made Her Wear

Ännu ett band som jag känner att jag borde gilla. Konstigt det där, att man känner att man borde gilla ett band. Det här låter en hel del som Tom Petty & The Heartbreakers och George Pelecanos har hyllat dem. Min krona har ännu inte trillat ner, men den här låten är en klar favorit. Underbart sydstatsseghet i uttalet också.

The Black Keys - Next Girl

Ännu en kandidat i kategorin Årets Skiva. Duon har gjort en rad skivor fulla med små guldkorn till låtar, men frågan är om inte Brothers - deras sjätte - är den hittills mest helgjutna. Även denna grupp tog det lång tid innan jag föll för och nu i efterhand fattar jag inte riktigt vad som tog så lång tid. Charmigt skramlig rock med bluesrötter och mycket värme i ljudbilden. Vägen framåt går ibland bakåt.

The Dead Weather - The Difference Between Us

The White Stripes har inte gjort någon skiva på tre år. Det är förvisso inte så lång tid, men i Jack White-år motsvarar det nästan 37 människoår. Hans andra band The Raconteurs verkar ha lagt ner verksamheten, men hans tredje band The Dead Weather har gjort sin andra skiva på två år. White har denna gång till stor del lämnat över sången - till Alison Mossheart från The Kills - och fokuserar istället på sitt första instrument trummorna. Han skrev, producerade och spelade i år även på en skiva med sin fru Karen Elson. Long live Jack.

Grinderman - Worm Tamer

När Nick Cave ville göra något lite mer skramligt och rockigt än det mäktiga och allt större The Bad Seeds tog han helt enkelt trummisen, basisten och sologitarristen från det bandet och bildade ett nytt kallat Grinderman för att få leka av sig lite. För såna initiativ säger vi hurra och njuter av en av årets textrader: my baby calls me the Loch Ness monster/ two great big humps and then I´m gone.

Neil Young - Love And war

Många av Youngs jämnåriga kollegor är sedan länge nöjda med att ge folk vad folk vill ha och ger ut lite småputtriga låtar liknandes sina största stunder från sjuttiotalets toppar. Neil Young vägrar följa något annat än sin inre röst. Detta resulterar ibland i smärtsamt dåliga skivor, men ibland i riktigt bra diton. Le Noise är förmodligen en av hans tio bästa. Skivan är Neil ensam med gitarr och en massa roliga leksaker inkopplade till förstärkaren. På två av låtarna spelar han akustisk gitarr och få sånger har berört mig så mycket i år som denna. Det pirrar fortfarande i magen inför varje ny Neil-skiva. Fler artister borde ignorera vad publiken förväntar sig.

Tracey Thorn - Oh! The Divorces

Tracey är mest känd som hon i Everything But The Girl, men de har inte gjort något på elva år. Thorn har istället fokuserat på att vara hemmamamma och de senaste fyra åren gjort två soloskivor. Detta är en av årets låtar från en av årets skivor. Det är något med hennes röst som berör mig varje gång jag hör den. Mindre är mer.

Mavis Staples - You Are Not Alone

Mavis Staples har gjort skivor sedan tidigt femtiotal. Hon debuterade då med sin pappa och sina systrar i The Staple Singers. Ni har väl sett The Last Waltz? I år fick Mavis hjälp med produktion av Jeff Tweedy från favoriterna Wilco och det resulterade i en skiva som kort och gott kan beskrivas med ordet soul. Mavis kan verkligen sjunga och denna låt - en av låtarna som är skrivna av Tweedy - låter som en gammal klassiker även vid sidan av några av låtarna på skivan som faktiskt är gamla klassiker. Hon har sagt att det är den bästa låten hon sjungit. Jag tror och hoppas Jeff sover ganska gott efter att ha hört den kommentaren.

Iron Maiden - Mother Of Mercy

Iron! Jävla! Maiden! Jag skrev ovan att mindre är mer, men glöm det ett tag. Mother Of Mercy kanske inte är den bästa låten från skivan The Final Frontier, men det är nog den som passar in bäst i ett sånt här sammanhang. Dvs relativt kort - dvs under åtta minuter. Iron Maiden är inte världens mest varierade band, och det är både en styrka och en svaghet att de aldrig varit intresserade av att vara något annat än Iron Maiden. Mest en styrka, enligt mig. Med tanke på hur många trender som kommit och gått i hårdrocksvärlden sedan Eddie dök upp på ett omslag första gången måste de ha gjort något rätt. Deras senaste skivor har blivit allt mer progressiva och jag har länge föredragit deras mer svulstiga låtar. Så detta är mummelimums för mig. Ser fram mot många takt- och tempobyten på Ullevi i sommar.

Lyssna på en Spotify-lista med låtarna jag valt!

Läs mer om:

The Dead Weather

The White Stripes

Tom Petty

Iron Maiden

Smokey Robinson

Joy Division

Everything But The Girl

The Words hemsida

Mojos hemsida

PS. Här är en lista med sammanlagt 44 låtar DS.

The Trip är lyxmys för vänner av engelsk humor

Komikern och skådespelaren Steve Coogan får i uppdrag av engelska tidningen The Observer att köra runt i norra England och testa restauranger. Han bjuder med sin kompis Rob Brydon, även han komiker och skådespelare, och tillsammans åker de runt, äter, och gör imitationer av blandad kvalitet för och av varandra. Det är upplägget för serien The Trip. Rent handlingsmässigt är det kanske inte Star Wars, men två bra skådespelare och sammanlagt nästan tre timmar - fördelade på sex avsnitt - räcker längre än man kan tro. Coogan och Brydon spelar lätt/svårt skruvade versioner av sig själva och de bägge är vänner även i verkliga livet. I ton och stil påminner det till viss del om engelska originalversionen av The Office, särskilt den lite mörkare andra säsongen.

Här i Sverige är Steve Coogan möjligtvis mest känd för sin karaktär Alan Partridge vars tv-serie Knowing Me, Knowing You With Alan Partridge sändes på svensk tv i mitten av nittiotalet, vilket också den fristående uppföljaren I´m Alan Partridge gjorde. Han har också varit med i Sofia Coppolas Marie Antoinette, Hot Fuzz, Ben Stillers (liten roll här) Tropic Thunder och, eh, Natt På Museet-filmerna. Rob Brydon är i Sverige förmodligen minst okänd för sin roll som Roman de Vere i Little Britains tredje säsong och han var även med i Lock, Stock And Two Smocking Barrels.

The Trips regissör Michael Winterbottom är ett stort namn i England, i Sverige är han än så länge en hemlighet för alla utom en liten klunga anglofiler. För er andra är han förmodligen minst okänd för 24 Hour Party People, som handlar om skivbolaget Factory startat av Tony Wilson - som spelas av Coogan och även Brydon skymtar förbi i en liten roll, Tristam Shandy (Coogan och Brydon i huvudrollerna) och Välkommen Till Sarajevo.

Det är med andra ord ett rutinerat och sammansvetsat gäng som ligger bakom serien. Och det märks. Det är den sortens serie som får en tänka de måste haft väldigt kul när de spelade in det här, vilket också bidrar till att de mörkare partierna träffar desto hårdare.

Läs mer om engelsk humor (oavsett varifrån den kommer):

Monty Python

Fawlty Towers

Ripping Yarns

Grotesco

Övrigt relaterat:

En nybörjarguide till det bästa bandet på Factory - Joy Division

Filmen Control handlar om Joy Divisons sångare Ian Curtis

Trummisen Ginger Baker från bl a Cream är en väldigt rolig engelsman

Mavis Staples kan sjunga

1950 blev Mavis Staples, då elva år, medlem i familjebandet The Staple Singers med pappa Roebuck "Pops" Staples speciella gitarrspel som ryggrad och hans döttrars majestätiska sång längst fram. Gruppen hade framgångar med sin gospelinfluerade musik och spelade in för en rad skivbolag. Det sägs att Bob Dylan någon gång i början av sextiotalet bad Pops om Mavis hand, men möttes av ett nej. Under tidigt sjuttiotal fick de sina största hits på klassiska soulskivbolaget Stax med låtar som I´ll Take You There och Respect Yourself, samtidigt som de anklagades av sina vänner i kyrkan för att spela djävulens musik.

Redan 1969 spelade Mavis in sin första soloskiva, som hette just Mavis Staples, och sedan dess har hon med hyfsat jämna mellanrum släppt skivor under eget namn, även efter The Staple Singers gjorde sin sista skiva 1985. Pops avled 2000, 86 år gammal.

I år släppte Mavis You Are Not Alone, ett samarbete med Wilco-ledaren Jeff Tweedy, som också producerat skivan. Låtarna är en blandning av traditionell gospel och nyskrivna låtar, varav särskilt Tweedys nyskrivna titellåt känns som en gammal klassiker redan första gången man hör den. Mavis har sagt att det är den vackraste låten hon sjungit. Jeffs enkla och vackra gitarrspel passar väldigt bra till hennes röst. Jag har aldrig tänkt på hur mycket han fraserar som Curtis Mayfield.

Ska man bara veta en sak om Mavis så är det att hon kan sjunga. Verkligen sjunga. Inte på waila-sig-igenom-en-massa-toner-sättet, utan på ett sätt som gör att man hör, förstår och framförallt känner att hon levt vad hon sjunger. Mavis har hunnit bli sjuttio år gammal och det hörs. Det är menat som beröm. Blues, soul och gospel är USA:s svarta folkmusik och få är lika djupt rotade i den traditionen som Mavis.

När hon tillsammans med sina systrar och pappa satte tänderna i The Bands låt The Weight i filmen The Last Waltz förvandlades den till den uråldriga folkmusik den alltid var avsedd som, när hon på You Are Not Alone sjunger Creedence Clearwater Revivals vita gospelförsök Wrote A Song For Everyone är det ganska lätt att se John Fogerty gå ner på knä av tacksamhet. Här finns också låtar av bl a Allen Toussaint, Randy Newman och Reverend Gary Davis. Den innehåller även en ny version av The Staple Singers gamla Don´t Knock.

Mavis har sagt att hon gärna vill göra en skiva till med Tweedy. Inte mig emot.

Lyssna på You Are Not Alone på Spotify.

Läs mer:

Både Wilco och Mavis fanns med bland årets skivor 2007

Ett gammalt blandband kan med lite tur innehålla både Wilco och The Band

Allen Toussaint är med på ett hörn på Elvis Costello för nybörjare

Läs mer om John Fogerty och Creedence Clearwater Revival

Curtis Mayfield, Marilyn Manson och Ozzy

Skäggrock för nybörjare

1215 uppfanns skägget i Mëuld i södra Tyskland av Gunther Kottenmeyer. Det råder delade meningar om när rocken (musikstilen, inte plagget) uppfanns. Men skäggrocken uppfanns den första juli 1968 när The Band släppte sitt debutalbum Music From Big Pink. De senaste åren har denna under lång tid marginaliserade musikstil fått ett rejält uppsving, inte minst i USA och inte minst i igensnöade timmerkojor i Brooklyn. Flanellskjorta och skägg är lika hett som Arvidsjaur är kallt (just nu -16.2 grader). Skäggrocken har alltid varit en väldigt amerikansk företeelse, inte helt oväntat med tanke på de tydliga rötterna i blues och country. Här är några skäggrockskivtips från de senaste åren!

Band Of Horses - Infinite Arms (2010)

Många skulle sätta detta Seattleband i centrum för de senaste årens skäggrockrörelse och lovorden har snöat in i rasande tempo, men det var först i år, med deras tredje skiva, som de levde upp till alla lovord. Plötsligt försvann alla tvivel och bandet levererade en av årets bästa skivor. Låten Compliments blev min nyckel till deras storhet.

The Black Keys - Brothers (2010)

De flesta skäggrockgrupper fokuserar på akustiska gitarrer och stämsång, men The Black Keys utgår nästan alltid från ett nästan alltid svängigt groove. Duon bestående av Patrick Carney (trummor) och Dan Aurbach (allt annat) har redan hunnit med sex skivor och varför inte börja med denna? Omslaget blinkar till Howlin´Wolf. Stilpoäng.

Bon Iver - For Emma, Forever Ago (2008)

Sedan 1998 har Justin Vernon (se bilden) förekommit i minst sju olika bandkonstellationer/pseudonymer. Som sitt alias Bon Iver gjorde han en av mina favoritskivor från 2000-talets första dekad. Den här skivan spelades delvis, möjligtvis helvis, in i en jaktstuga i Wisconsin och det ger självklart bonuspoäng på skäggrockbarometern.

Drive-By Truckers -The Big To-Do (2010)

De låter som Tom Petty & The Heartbreakers och favoritförfattaren George Pelecanos har lovordat dem, ändå har jag inte riktigt fallit pladask för detta band som i år släppte sitt åttonde album. Men The Wig He Made Her Wear är en av årets låtar så deras plats här är ändå självklar.

Fleet Foxes - Fleet Foxes (2008)

Varma akustiska gitarrer, himmelsk stämsång och kyrkeko är de tre viktigaste beståndsdelarna i det här bandets framgångar. Deras andra skiva ska kanske eventuellt möjligtvis släppas innan året är över och alla läsare av engelska musikmagasinet Mojo håller tummarna för att de ska leva upp till den i vissa kretsar redan klassiska debuten.

Grizzly Bear - Veckatimest (2009)

Brooklyn är väl något av skäggrockens blindtarm, men Grizzly Bear ger sig inte. I nuläget är det dessutom oklart hur många av medlemmarna som har skägg. Alla frågetecken rätas snabbt ut när man hör melodierna och arrangemangen. Skäggrockpuritanen skulle förmodligen även ifrågasätta användandet av syntar. Gart Hudson*, säger jag då.

* Garth Hudson är han i The Band med det största skägget. Som mest har han spelat 17 instrument samtidigt - minst ett av dem var en synt.

Läs mer om skäggrock och musik:

Bon Iver spelar Skinny Love hos David Letterman

Om Bon Ivers EP Blood Bank

Hoppas på en vinter med Fleet Foxes

Country för nybörjare

Sextiotalspop för nybörjare

Det första Rocktåget? The Band medverkade!

Mega Piranha - inte ryskt psykologiskt drama

En amerikansk politiker dör i Venezuela när han är ute i en båt med en lokal politiker och några bikinitjejer (förstås). De amerikanska myndigheterna tror att det kan vara terrorister inblandade (förstås) och en agent skickas till platsen (förstås). Det visar sig snart att förövarna är jättepirayor som varit försöksdjur i ett experiment som gick fel (kanske inte lika självklart). Den amerikanska agenten, som av någon anledning inte kallar på förstärkning, tvingas nu inte bara ta itu med pirayorna utan även med Venezuelas armé. Den består av folk som pratar jättehögt och springer långsamt.

***Spoiler!***

Den första planen går ut på att utrota pirayorna med granater och kulsprutor. Planen misslyckas. Fiskarna hotar nu att nå Floridas kust inom 24 timmar. Hur ska detta sluta? Ganska snart lär sig pirayorna flyga över regnskog som separerar två floder, invadera städer genom att hoppa upp ur vattnet och kamikazekrascha på hus (som förstås börjar brinna) och strax sänker de ett amerikansk hangarfartyg.

***Spoiler slut!***

Det här är intrigen i Mega Piranha, en av de mest underhållande filmer du eventuellt inte sett. Manus, klippning, dialog och agerande är i klass med en Beck-film. Det här är en film som inte ens är ett år gammal och redan fått något av kultstämpel. I uselhet infriar den alla löften som nazizombiefilmen Dead Snow lovade men inte höll. Det räcker inte att en film är usel, den måste vara det på ett underhållande sätt.

Mega Piranha är en Monty Python-sketch som vägrar ta slut. Det finns fler luckor i handlingen än det finns...tja, jag vet inte vad jag ska jämföra med. Än det finns trumsolon på Deep Purples liveskiva Made In Japan, kanske? Har ni inte hört den skivan så finns där ca tre trumsolon per låt.

Mega Piranha är nästan lika skrämmande som Sound Of Music, fast 90 minuter kortare. Se och njut. Varning! Ni lär inte vilja åka på kajaksemester i Venezuela på ett tag.

Mer om film:

Läs om en annan kultfilm: Anvil! The Story Of Anvil

Läs om den tramsiga och underhållande Pineapple Express

På tal om trams: en Chevy Chase-biografi kanske?

Läs om den lite borttappade favoriten In Bruges

Woody Allen (grattis i efterskott!) klipper bort Marsinvasionen

Läs tips om dokumentärer

Biosociologi: den kollektiva blinkningen

Dagens i-landsproblem: Bob Dylan

Just nu är Bob Dylan till allmänt rockarkeologiskt jubel aktuell med den nionde delen i The Bootleg Series. Temat på den här skivan är att Bob var utklädd till fladdermus, bara åt insekter och på helgerna ägnade sig åt att uppfinna judeafrot. Skivan kallas The Witmark Demos 1962-1964 och hittades långt in i en mörk grotta fylld med uppsamlad spillning från barden.

Men idag vill jag skriva om del fem i samma serie. Den heter Live 1975 - The Rolling Thunder Revue och kom 2002. Den här turnén ägde rum under en av hans många nytändningar. Låtarna på skivan är hämtade från en handfull olika konserter. Han hade just fått en stor kreativ och kommersiell framgång med Blood On The Tracks och skulle året efter följa upp med den nästa lika vassa Desire, som bl a innehåller duetten Oh, Sister med Emmylou Harris. Han gjorde under denna perioden också den fyra timmar långa filmen Renaldo And Clara som till slut gavs ut 1978 och inte helt utan anledning nu är omöjlig att få tag på.

Dylan var under den här perioden någon sorts zigenare och hans kompgrupp bestod mer eller mindre av alla musiker han någonsin skakat hand med (minus The Band, som han turnérat med året innan). I genomsnitt befann sig ett femtontal personer på scenen samtidigt. Det var förresten under denna turné Dylan envisades med att måla sig vit i ansiktet. Han har gett olika svar varje gång han blivit frågad varför, så jag tar mig friheten att hoppa över den diskussionen.

Jag köpte den där skivan samma dag som den släpptes, eller möjligtvis redan dagen innan - jag jobbade just då i skivaffär. Som nästan alla utgåvor i The Bootleg Series är det en dubbel-CD och nu, åtta år senare, har jag äntligen tagit mig tid att lyssna på CD 2. Och det är något fel på skivan. Låten Hurricane, som även den finns i originalversion på Desire, funkar inte riktigt som den ska. Den snabbspolar sig själv framåt. Nu är problemet att jag inte har något kvitto och det känns ganska svårt att reklamera en skiva efter åtta år även med kvitto.

Så nu sitter jag med skägget i en liten brevlåda. Det är här i-landsproblemet kommer in i bilden. Hurricane är inte och har aldrig varit någon av mina favoriter. Jag klarar mig utan den. Men på samma CD gör Dylan vassa versioner av It´s All Over Now, Baby Blue där han är ensam med gitarr liksom i Love Minus Zero/No Limit och Tangled Up In Blue. Här finns också storbandsversioner av One More Cup Of Coffee (Valley Below) och Sara. Det här tål att funderas på.

Vid inläggets pressläggning var det ännu oklart varför jag väntat i åtta år med att lyssna på skivan.

Bob Dylan är just nu även aktuell med en konstutställning i Köpenhamn

Bob Dylans 40 bästa låtar?

Läs en nybörjarguide till Bob Dylans skivor

Läs om Bob Dylans film Masked And Anonymous

Läs om Martin Scorseses dokumentärfilm No Direction Home

Läs en guide till The Band och några av deras kanadensiska kollegor

Läs om Emmylou Harris

Läs mer om liveskivor

Wilmer X är fortfarande Sveriges bästa liveband

När Wilmer X gör sin första konsert på fem år - självklart i Malmö, något mindre självklart utomhus - är det förstås munspelaren Jalle Lorensson som är först ut på plan och han möts av det jubel han förtjänar, bandet drar igång med Den Fria Världen och det obligatoriska problemet med svajigt ljud fixas efter hand. Man kan inte låta bli att vara lite nervös när ett av ens två favoritband gör comeback, om än bara tillfälligt. Ska det bli så bra som man vill och hoppas, eller är det ett småtrött band med medelålders män som gör det som en kul grej?

Musik som görs som en en kul grej blir sällan bra. Rock´n´roll som görs som en kul grej blir aldrig bra. Rock´n´roll måste vara på blodigt allvar, annars riskerar det lätt att bli gubbfet P4-rock´n´roll. Det är många band i samma ålder som lägger sig någonstans vid 80% och är nöjda med det. Och det vill jag inte ha. Wilmer X vet tack och lov att om man inte ger 100% ska man stanna hemma. Det märks snabbt på bandet att det inte bara är en kul grej, särskilt i nummer som Gå Hela Vägen, Du Du Du, Möt Mig I Din Djungel, Primitiv (satan i ett flertal gator!) och Kör Dig Död där de drar på för fullt och jag får rysningar, och inte bara för att att det är minusgrader ute.

Nu är det förvisso även uppenbart att de har kul. Särskilt Jalle, som fortfarande har koreografi i världsklass, och basisten Thomas Holst har väldigt svårt att stå still. Jag blir lite extra varm i hjärtat när hans komposition Vem Är Den Flickan möts av ett av kvällens största jubel. Det är för övrigt den enda av den snöiga kvällens 21 låtar som inte är skriven av Nisse Hellberg. Han har gjort en liten paus i den julturné han är ute på med The Refreshments och Sven Zetterberg men sjunger ikväll låtar han i stort sett inte tagit i på fem år.

Trummisen Sticky Bomb har inte bara Sveriges hårdaste artistnamn, han ser också till att t ex Bill & Bull Blues svänger med all den syndighet som krävs. Ersättaren till sorgligt avhoppade Pelle Ossler heter Janne Lindén och spelade på bandets senaste/sista skiva 13 Våningar Upp, var med på den följande turnén samt har spelat på Nisses soloturneér och bidrar denna kväll med snygg slidegitarr på bl a Dämma Upp Alla Floder och Jag Är Bara Lycklig När Jag Dricker.

När de ger sig in in sista låten Kör Dig Död visar de att de fortfarande är Sveriges bästa rockband, med en hunger och ett driv som de flesta bara kan drömma om. Det är svårt att fatta att de inte stått på scen tillsammans på fem år. Vad de skulle kunna åstadkomma med en längre turné i ryggen vågar jag inte ens tänka på.

Det här egentligen alldeles för bra för att läggas på hyllan, men om det blir det sista de gör så lägger de av med flaggan i topp. 4 december är numera helgdag för alla Wilmer X-fans.

Låtarna som spelades: Den Fria Världen - Söt Sak - Teknikens Under - Förlorad Kontroll - Om En Hund Mådde Så Här - Blod Eller Guld - Dämma Upp Alla Floder - För Dum För Pop - Det Regnar Nästan Jämt - Vem Är Den Flickan - Blå Vägen Hem - Möt Mej I Din Djungel - Jag Är Bara Lycklig När Jag Dricker - Bill & Bull Blues - Gå Hela Vägen - Du Du Du - Vem Får Nu Se Alla Tårar - Jag Flippar Ut - Primitiv - Hon Är Ihop Med En Insekt - Kör Dig Död

Läs Nisse samlar sig på skivan och Wilmer X på scenen

Läs om konserten i Sydsvenskan

Lyssna på en Wilmer X-samling på Spotify

Deras fyra bästa album på Spotify: Under Hot (86), Mambo Feber (91), Primitiv (98) och 13 Våningar Upp (05)

Taken By Trees - viskningar men inga rop

Någon sa om Nick Drake att hur högt man än spelar hans musik blir den aldrig mer än en viskning. Samma sak gäller Victoria Bergsman och hennes lågmälda musik under namnet Taken By Trees.

Bergsman är möjligtvis mest känd från sin duett med de som gjorde den där låten med visslingen, dvs Peter, Bjorn And Johns jättehit Young Folks. Eller möjligtvis som fd sångerska i The Concretes, som med You Can´t Hurry Love under några veckor var hippast i Hippsan.

Som Taken By Trees har hon nu gjort två skivor fyllda med vacker och lågmäld pop, perfekta att lyssna på när temperaturen sjunger mot minus 10. Musiken har inga andra ambitioner än att vara väldigt bra. Det finns inget poserande, smart, uttänkt eller distanserande.

Debuten Open Field släpptes 2007 och två år senare kom East Of Eden. Tillsammans klockar de in på strax under 70 minuter. På den sistnämnda, som är min favorit, spelar och sjunger hon med sufimusiker från Pakistan. Skivan är även inspelad där. Enkel och självklar musik blandas med - för oss västerlänningar -udda instrument och rytmer. Det är ett möte som möjligtvis känns ännu mer exotiskt så här års, men som ändå alltid har tydliga rötter i pop.

Det låter inte som man förväntar sig att ett band som tagit sitt namn från splatterskräckisen Evil Dead ska göra.

You took me home this way/ To watch the waves crashing/ When you watch out/ It will ease your mind - Watch The Waves

Besök Taken By Trees hemsida

Annan lågmäld vacker musik:

Bon Iver hos Letterman

Esbjörn Svensson Trio

Anna Ternheim

Gillian Welch

Miles Davis mästerverk Kind Of Blue

Några klassiska favoritstycken