Bob Dylan pratar Together Through Life

I nya numret av The Rolling Stone som rimligtvis borde nå Sverige om ca två veckor pratar Bob Dylan om arbetet med sitt nya album Together Through Life. Skivan släpptes i måndags och har fått strålande recensioner. Jag har, av för mig okänd anledning, inte köpt den än men den finns på Spotify.

Läs om Bob Dylans konsert i Malmö.

Läs om Bob Dylans möjligtvis 40 bästa låtar.

Läs om Bob Dylans bästa album.

Kate Winslet och The Reader

Jag tror jag blev lite kär i Kate Winslet när jag såg Titanic på bio. Jag vet inte hur Titanic står sig (varken filmen eller båten), men Winslet har blivit en av sin generations bästa. Just nu är hon bioaktuell i filmen The Reader som hon fick Oscar för.

Ramhandlingen utspelas in nutid men filmen utgår från tyskt fyrtiotal utan att vara en krigsfilm. Winslet spelar en spårvagnskonduktör som inleder en relation med en yngre pojke, det är han som är läsaren, som senare börjar studera till advokat. Favoriten Ralph Fiennes spelar advokaten som vuxen i ramhistorien. Mer än så vill jag inte säga, men Winslet förtjänar sin Oscar. Det finns inga överdrifter, inget titta-vad-duktig-jag-är, bara en millimeterprecis rolltolkning som många andra skådespelare skulle offra sina nya näsor för.

Femtiotals-analyserande Revolutionary Road där hon återförenas med Leonardo DiCaprio vill jag också se, missade den på bio. Den släpps på DVD i början juni.

Läs en intervju med Kate Winslet från DN.

Miles Davis-mästerverk fyller 50

Säg Miles Davis och de flesta jazzälskare ler. Säg Kind Of Blue och de flesta går ner i spagat. I år fyller den 50 år, skriver SvD. Om ni tycker jazz är svårt borde ni höra den och inse att jazz också kan vara väldigt vackert. Nu har skivan fått en egen box - förstås, den tilltalar en generation som fortfarande köper skivor. Vad man får är en rätt rejäl klump på 2,8 kg innehållandes 2 CD med originalmusiken, en med alternativa tagningar, en dokumentär-DVD, en bok med bilder (svartvita och förmodligen löjligt snygga) samt skivan på blå vinyl.

Albumet spelades in 2 mars och 22 april och gavs ut 19 augusti 1959. Tio år efter vad som anses vara hans första mästerverk Birth Of The Cool och tio år före den ordentligt stökiga Bitches Brew som blev grunden för det som snart skulle kallas fusion (sammanslagning, i just detta fall mellan rock och jazz) och bli riktigt hemskt i händerna på andra.

Kind Of Blue är inte min Davis-favorit, den äran går till In A Silent Way från 1968, men det är den vackraste och förmodligen mest aktade jazz-skivan av dem alla. Den placerar sig ständigt högt på listor över världens bästa. En varning bara; ger ni er in i mannens musik är chansen stor att ni aldrig kommer ut igen.

Miles Davis föddes 1926 och gick bort 1991. Ingen har vågat fortsätta där han slutade.

Läs om Miles Davis 80 år.

"Tips" om dokumentärer

I nya numret av utmärkta popkulturmagasinet The Word tipsar de om dokumentärer. I vissa fall vet man inte riktigt om de rekommenderar eller avråder. Men jag tror jag vill se ändå.

The King Of Kong (2007)

Billy Mitchell (43) pratar om sig själv i tredje-person och Steve Wiebe (40) beskrivs som "ständig tvåa" av sin fru. Bägge hävdar att de har poängrekord i dataspelet Donkey Kong. Båda två är idioter, och det är ju alltid underhållande. Men det är i första hand en massa scener med en man i hockeyfrisör eller en man med keps som trycker på knappar väldigt snabbt. "Ett litet mästerverk", tycker The Village Voice; "Ganska patetisk", tycker Time Out New York. Om du tycker att det låter som handlingen i en film med Will Ferrell så beror det kanske på att det snart kommer bli det - regissören Seth Gordon gör även "riktiga" komedier med Vince Vaughn, och det är mer eller mindre samma sak.

Into The Great Silence (2006)

Klostret Grand Chartreuse är känt för sin otäcka gröna dryck och för att munkarna inte pratar. Tyske regissören Philip Gröning fick vänta i 16 år på rättigheter att filma och sedan fläskade han på ordentligt. Filmen är 2 timmar och 49 minuter, har ingen musik, ingen berättarröst och man överdriver inte om man säger att munklivet inte är det mest fartfyllda yrket. Mycket rutiner, få gröndryck-fester. Dessutom, som redan påpekats, inget prat. Dubbeldisc-utgåvan innehåller bortklippta scener från en midnattsmässa, en affisch och "handskrivna anteckningar från munkarna".

Modern Life (2009)

Kritikerrosade La Vie Moderne - en testosteronstinn fransk rocktidning kallade den "stor konst" - är den stora avslutningen på Raymond Depardons Profiles Paysans-serie. Projektet har pågått i tio år vid de franska alpernas fot (och du har tyvärr redan missat L´Approche och Le Quotidien). Franska bönder har alltid vetat var skåpet ska stå, så om du gillar rostiga traktorer, tandgluggar, långa svepande kamerarörelser med kossor som vaggar fram över åkrar och såna där Galliska-bondlurskdialekter som låter som om någon tuggar har du hittar rätt. Depardon är noggrann med att använda långa tagningar för att inte manipulera sanningen. Han vill att du ska lägga märke till "klockan på väggen, vaxduken, kaffekanna i hörnet". I en och en halv timme.

bob hund förtjänar kärlek

Det finns många band som, oavsett ålder, sjunger om att de var mobbade i tonåren och inte blev bjudna på fest. Jag misstänker att medlemmarna i bob hund tillhörde klicken som inte riktigt fick vara med, men istället för att tycka synd om sig själva och fastna i pubertal självömkan har de valt att ha en egen fest, som förmodligen är roligare än den andra. Och alla är välkomna. Raden på vår fest får du gå/ endast utan inbjudan från nya Bli Aldrig Som Oss, Bli Värre! är en väldigt bob hundsk textrad.

I lördags var det bob hund-fest i Skövde. Det var två saker som slog mig och gjorde mig glad. 1: Efter åtta års uppehåll lockar bandet en publik som knappt ens var tonåringar förra gången det begav sig. Jag skulle chansa att ca 75 procent av publiken var under 25 år. 2: De nya låtarna får minst lika kärleksfull allsång som de gamla. Att göra en ny skiva efter åtta år är tufft nog, att göra en skiva som kan mäta sig med de gamla förtjänar en applåd.

Klassikerna står på rad i Valhall i Skövde, både de gamla och nya. Det är låtar som heter Jag Skulle Vilja Säga Att Jag Inte Hittar Hem, Med Det Gör Jag; Tror Jag som kan vara svensk pophistorias bästa låttitel. Det är Düsseldorf och Nu Är Det Väl Revolution På Gång? där jag skriker varje ord, det är nya rysaren Blommor På Brinnande Fartyg och nya discosmockan Fantastiskt med en av Thomas Öbergs mest välformulerade texter, och det säger inte lite.

Försäkringskassan kämpar fortfarande med att förstå/ hur min kropp kan vara överbefolkad av röster/ samtidigt som min själ detonerar av ensamhet/ en dag ska ni alla få sprängd anka till lunch/ jag har den tejpad på kroppen/ jag anser dessutom att okända helt och hållet är på min sida

Bilresan hem var 2o mil lång, men kändes som max fem. Jag hoppas på ett snart återbesök (hos bob hund, inte i Skövde). Så!

Med ett signerad exemplar av nya skivan Folkmusik Som Inte Kan Bete Sig Som Folk (och vill man garantera att publiken kan hela texten även till de nya låtarna gör man en låt där hela texten består av just den frasen) inser jag dessutom att Jonas Jonassons signatur är lika cool som hans mustasch.

Du kan kalla mig för idiot/ det har jag ingenting emot/ mer än så kan ingen bli

Pirate Bay-rättegång och Dagens Nyheter

I fredags skrev Fredrik Strage en krönika i Dagens Nyheter om fildelning och Pirate Bay-rättegången som lyckades vara både underhållande, intressant och relevant i debatten. Bra jobbat. OBS! Varning för rader av ironi i citatet nedan.

DN:s ledarredaktion har förstås rätt i att fildelning är ett hot mot kulturen och måste ”förpassas till de kriminella utmarkerna”. De har lika rätt som Per Gessle, Joey Tempest, Jill Johnson och de andra artisterna som i ett upprop på DN Debatt i höstas krävde hårdare tag mot fildelarna.

”Det så kallade svenska musikundret som fanns på 90-talet och början på 2000-talet är tyvärr ett minne blott”, skrev artisterna. Och vad är väl de senaste årens svenska indiepop, electro och metal, som hyllas över hela västvärlden, jämfört med Jill Johnsons country och Joey Tempests solo­skivor?

Jag kan, med ena handen var ni än vill ha den och den andra viftandes fri, lova att jag aldrig laddat ner en skiva av Jill Johnson.

Naturligtvis ska artisterna ha betalt för sitt jobb, men ge då pengarna till artisterna - inte till Rix-jävla-FM och deras stylister. Om jag köper en skiva med Ron Sexsmith så vill jag att pengarna ska gå till honom och inte till Idol-Steves frisör eller något/någon annan som jag egentligen inte vill betala för.

Läs uppropet här.

Läs hela krönikan här.

Vad jag skrivit om i veckan

Nu tycker jag att vi tar helg med extra sol och värme, men först lite sammanfattning. Vi vill ju inte missa något viktigt eller oviktigt.

Värmande boktips för ljumma sommarkvällar

Brideshead Revisited återbesökt

De bästa uppföljarna filmvärlden har att erbjuda

Woody Allen och Larry David i neuros-porr

1000 låtar alla måste höra 2

Och med tanke på deras lyckade turnécomeback igår på KB i Malmö:

bob hunds uppehåll gjorde nytta

1000 låtar alla måste höra 2

De engelska tidningarna The Guardian och The Observer har tillsammans listat 1000 låtar alla måste höra. Låtarna har delats in i kategorierna kärlek, hjärtesorg (engelskans heartbreak är onekligen ett vackrare ord), folk och platser, sex, protest och politik, liv och död samt fest. Efter visst detektivarbete har jag lyckats lägga vantarna på alla bilagorna (det är förresten alldeles för varm för vantar så här års). Artisterna presenteras i bokstavsordning och jag tänkte här och nu gå igenom den sista* låten under varje rubrik.

Kärlek
Neil Young - Only Love Can Break Your Heart (1970)
De som vuxit upp med Saint Etiennes tidstypiska dansversion kanske inledningsvis får problem med det långsamma tempot, men de brukar ge sig när Stephen Stills vackra stämsång dyker upp. Låten skrevs om Graham Nash efter hans relation med Joni Mitchell och i texten föreslår Young en återgång till barndomens oskydliga värld, det är bättre än att riskera något med kärlek. Sedan föreslår han att ringa sin sårade vän för att se om han kan komma ut. Allt detta med sedvanlig empatisk och subtil fingertoppskänsla.

Hjärtesorg
Tammy Wynette - D-I-V-O-R-C-E (1968)
När Tammy Wynette släppte sin andra singel hade hon redan prickat av två misslyckade äktenskap. Trots att hon bara var 26 var hon mer än lämpad att sjunga Bobby Braddock och Curly Putmans hjärtskärande sång om en rättstvist. Begreppen skilsmässa, vårdnad och helvete förtydligas så att fyraårige Joe förstår att pappa snart ska flytta. Wynettes skälvande röst gör att låten blir mer än summan av sina delar och skapar en känslomässig tyngd. Till slut hittade hon lyckan: hennes femte äktenskap varade i 20 år till hennes död 1998.

Folk och platser
Stevie Wonder - Master Blaster (Jammin) (1980)
Wonder hade kanske passerat sin kreativa topp vid det här laget men han kunde fortfarande fokusera tillräckligt för att skapa treminuters-mästerverk, om än inte hela skivor. Med Zimbabwes oberoende och hans iaktagande av kollegan Bob Marley, de hade turnérat tillsammans tidigare under året, som bränsle blev detta höjdpunkten på den ojämna Hotter Than July. Låten präglas av Wonders smittande optimism med en medryckande och jublande reggaerytm när han tar farväl av den vita minoritetet som regerat. Han anade inte hur situationen i landet skulle utvecklas.

Sex
The Who - Pictures Of Lily (1967)
Under sin topp under mitten av sextiotalet var The Who ett av de mest uppseendeväckande singelbanden i världen. Hållbart bevis finns i denna bitterljuva porrsatir av Pete Townshend. Roger Daltreys sömnlösa yngling får bilder av en tjej från sin pappa så att han ska kunna somna. Det fungerar tills han blir kär i Lily och frågar om han kan träffa henne. "Son, now don´t be silly", svarar pappan. "Hon har varit död sedan 1929".

Protest och politik
Thom Yorke - Harrowdown Hill (2006)
Enligt Radioheads ledare är detta "den argaste låten jag någonsin skrivit". Den handlar om vapenexperten Dr David Kelly som begick självmord 2003 på Narrowdown Hill i närheten av sitt hem i Oxfordshire. Eller gjorde han? Det är frågan Yorke ställer sig i den här digitala funkjuvelen som med sin diskreta inledning döljer en spirande tristess. "Föll jag eller blev jag knuffad?" beklagar han sig med ett tonfall som avslöjar misstankarna riktade mot den officiella versionen.

Liv och död
Warren Zevon - Keep Me In Your Heart (2003)
Det är ingen överraskning att en så provokativ låtskrivare som Warren Zevon skulle skriva om döden. Mer överraskande är att Zevon redan var döende i cancer när låten skrevs. Den svarta humor som kännetecknar många av hans mest kända låtar lyser med sin frånvaro och har ersatts av den mest grundläggande önskan - att bli ihågkommen med kärlek. Låtens skärpa uppstår i att hans relation till släkt och vänner aldrig var enkel. Han är medveten om att hans önskan kan vara förgäves.

Fest
Jackie Wilson - (Your Love Keeps Lifting Me) Higher And Higher (1967)
Först lyckades Wilson inte sätta sången som den skulle sitta, då bad producenten honom att "hänga på rytminstrumenten". Plötsligt föll allt på plats. Det här kan vara de mest glädjefyllda två och en halv minuterna som spelats in. Wilson, uppbackad av medlemmar från The Funk Brothers, piskar Higher And Higher till ett tillstånd av gospelinspirerad hänförelse som fångar både optimismen och den till synes oändliga möjligheten med nyfunnen kärlek.

*Vissa friheter togs i "sista låten"-momentet. Det hade kunnat bli tre Neil Young-låtar på listan. Vill ni läsa om dem får ni höra av er. Vem kan motstå en allmän begäran? :)

Läs 1000 låtar alla måste höra 1 - här finns bl a Abba och Ryan Adams.

Läs mer om Ryan Adams.

Läs mer om Neil Youngs Archives.

Woody Allen och Larry David i neuros-porr

Vi som kan vårt Seinfeld vet att det finns ett avsnitt av serien där allas vår hjälte och stora förebild Kramer får en replik i en Woody Allen-film: These pretzels are making my thirsty, lyder den. Allens senaste film Whatever Works får nu smygpremiär när den inviger årets Tribecafestival, skriver Rolling Stone. I huvudrollen ser vi Larry David, en av skaparna bakom just Seinfeld och även mannen bakom av SVT misshandlade Curb Your Enthusiasm. Vad gäller neurotiska New York-judar är detta något av ett dream team, även om Allen inte är med i nya filmen. Däremot medverkar bl a Evan Rachel Wood (The Wrestler) 0ch Michael McKean (Spinal Tap).

Woody Allens fyra senaste filmer har spelats in i England och Spanien, men med Whatever Works är han tillbaka på sitt älskade Manhattan. Så här förklarar Rolling Stone handlingen.

Larry David does the heavy comic lifting as Boris, railing against the “mindless zombies” eating away at the city’s intellectual life and taking a child bride (Evan Rachel Wood) with a handy supply of Viagra.

Filmen får officiell världspremiär 19 juni. Det är ännu oklart när den kommer till Sverige.

Läs mer om Woody Allen och ännu mer.

Läs mer om The Wrestler.

De bästa uppföljarna filmvärlden har att erbjuda

The Guardian har skrivit en artikel om filmhistoriens bästa uppföljare. Här finns bland säkra klassiker ett modernt exempel i form av The Dark Night. Personligen tyckte jag att denna omsusade film var ett jaha, varken mer eller mindre, och då var jag väldigt förtjust i Batman Begins.

Skillnaden mellan Ridley Scotts Alien och James Camerons Aliens beskrivs i korthet som att uppföljaren är en större smäll. Det är inte en slump att ettans titel är singular och tvåans plural.

Skillnaden mellan Terminator och Terminator 2, bägge av Cameron, är enligt artikeln att Arnold Schwarzenegger hade blivit den största stjärnan i Hollywood när tvåan gjordes 1991 och inte längre kunde spela skurk. Så han fick bli hjälte. Effekterna var för sin tid det häftigaste som gjorts. Jag har inte sett någon av filmerna på minst tio år, men minns tvåan som en enda lång jakt uppbackad av explosioner och one liners.

Min favorit i gänget är Gudfadern 2. Den är bättre än ettan, hur det nu gick till. Vi får följa den unge Vito Corleones (Robert DeNiro) uppbyggnad av det arv hans son Michael (Al Pacino) förvaltar i två parallella handlingar. Berättarkonst och familjeskröna när den är som allra bäst. Egentligen vill jag inte se detta som en uppföljare - Gudfadern och Gudfadern 2 är egentligen en film. Därtill något av det allra största som går att uppleva i filmväg. Fanns det en lista på de mest underskattade uppföljarna (och det gör det säkert, någonstans) skulle dessutom del tre hamna högt på min lista. Inte lika bra som sina två föregångare, men inte så dålig som många hävdar.

Artikeln nämner också bl a Evil Dead, Fistfull Of Dollars och The Good, The Bad & The Ugly, Mad Max, Frankenstein och Bride Of Frankenstein samt Dr No och From Russia With Love - de två första James Bond-filmerna.

Vilka filmer skulle du föreslå? Indiana Jones och Star Wars kanske? Nybyggarna? Beck 32?

Läs The Guardians artikel här.

Läs mer om Gudfadern III.

Läs mer om senaste Bond-filmen Quantum Of Solace.

Brideshead Revisited återbesökt

Har du någon gång drömt om att vara en del av det tidiga 1900-talets brittiska aristokrati? Sherry till frukost, daglig vildsvinsjakt, giftermål som politiskt spel och stärkkrage i sängen?

Då hoppas jag du läst Evelyn Waughs bok Brideshead Revisited/ En Förlorad Värld från 1945 eller sett tv-serien från 1981 eller kanske filmen från förra året.

DN publicerade en intressant artikel i lördags som handlar om huset Brideshead som numera är ett turistmål, men även om författaren Waugh och hans liv. Det är en intressant historia och en imponerande byggnad som började byggas redan år 1700. Det var det största och mest påkostade privata bygget i dåtidens England. Mest slående är kupolen, med sin berömda taknålning av Antonio Pellegrini. Även fontänen på husets baksida sätter sig på näthinnan för alla som sett tv-serien. 1940 härjades slottet/godset av en storbrand, man kan fortfarande se spår av rök i taket.

Kanske något att boka in till nästa Englandsresa? Befinner ni er i närheten tar ni tåget till York i grevskapet North Yorkshire i nordöstra delen av landet. Vid stationen möts man av den vackra Julia, Sebastians syster, som kör en den sista halvmilen till Castle Howard som det egentligen heter. Äventyret kan börja.

Läs mer om tv-serien Brideshead Revisited.

Värmande boktips för ljumma vårkvällar

Altan- och balkongkvällarna är äntligen här, solen håller sig uppe längre och många av oss njuter lite extra av den första vårvärmen och fågelkvittret med en bok i famnen. Kanske passar det med historia, femtiotalsromantik, dystopisk science fiction, en självbiografi av en av de allra största, rocksluskande på högsta nivå eller ett porträtt av ett närsynt popgeni? Vad föredrar du? Här är några böcker jag med glädje rekommenderar!

Eva Dozzi - Jävla John

Åke Edwardson - Jukebox

Henrik Och Fredrik Lindström - Svitjods Undergång Och Svea Rikes Födelse

Karin Boye - Kallocain

Glen Duncan - Death Of An Ordinary Man

George Orwell - Djurfarmen

Neil Strauss - The Dirt

Charlie Chaplin - My Autobiography

Reading is to the mind what exercise is to the body
- Joseph Addison

Veckans sammanfattning för alla solnjutare

Eftersom vi hoppas på fint väder i helgen vore det väl praktiskt med en kortfattad sammanfattning av veckan så att man kan stänga av datorn i alla fall en liten stund när solen skiner? Ja, det håller jag med om!

Hitchcock om Hitchcock

Tages är fortfarande ett av Sveriges bästa band

Phil Spector sitter med peruken i brevlådan

En George Harrison kommer lastad

Generation Kill äntligen på SVT

1000 låtar alla måste höra

1000 låtar alla måste höra

De engelska tidningarna The Guardian och The Observer har tillsammans listat 1000 låtar alla måste höra. Låtarna har delats in i kategorierna kärlek, hjärtesorg (engelskans heartbreak är onekligen ett vackrare ord), folk och platser, sex, protest och politik, liv och död samt fest. Efter visst detektivarbete har jag lyckats lägga vantarna på alla bilagorna (det är förresten alldeles för varm för vantar så här års). Artisterna presenteras i bokstavsordning och jag tänkte här och nu gå igenom den första låten under varje rubrik.

Kärlek
ABC - The Look Of Love (1982)
Martin Frys hit är perfekt konstruerad pop, som en opera sammanfattad i ett tre och en halv minuter långt klimax. Svepande stråkar, tum-bas, en saxofon som kändes som höjden av sofistikation 1982 och tom en talad del: allt perfekt utplacerat i en låt som verkar handla lika mycket om idén om kärlek - "the look" - som om ett faktiskt förhållande. Ett perfekt blänkande förkroppsligande av åttiotalet.

Hjärtesorg
Abba - The Winner Takes It All (1980)
Den enorma framgången med Mamma Mia! som en glädjande karaoke-film döljer att Abba också skrev ovanligt skarpsynta låtar om förhållanden på upphällningen. Den här trollbindande blandningen av dramatisk melodi och harmonier slår allt på Bob Dylans Blood On The Tracks och går rakt-på-sak angående skilsmässor, särskilt när Agnetha Fältskog med uppgiven klump i halsen konstaterar the judges will decide, the likes of me abide. Björn Ulveus förnekade envist att det handlade om hans och Agnethas egna skilsmässa 1979.

Folk och platser
Ryan Adams - New York, New York (2001)
Med en stad känslomässigt skakad av terrorattentaten klev den här Grammisnominerade inledningen från Ryan Adams kommersiellt största albumframgång Gold fram som en upplyftande och utmanande kampsång för ett obesegrat New York. Videon filmades fyra dagar före attacken och visar Adams framför den Twin Tower-siluett som snart skulle ändras för all framtid.

Sex
Aaliyah - Try Again (2000)
Timbaland skapade denna perfekta futuristiska produktion. Aaliyah tog sig igenom den elektriska stormen. Den nu bortgångna sångerskan uppmanar misslyckade friare att inte ge upp även om det inte händer något på första daten. Med en kombination av oskuld, ärlighet och sensualitet släpptes låten tidigt år 2000 och blev en av århundrates första skivor. Och fortfarande en av de bästa.

Protest och politik
!!! - Me And Giuliani Down By The Schoolyard ( A True Story) (2003)
New Yorks nattliv försvann nästan helt under Rudolh Giulianis period som borgmästare. Polisen stängde klubbar utan danstillstånd om någon så mycket som stampade med foten. När baren som Nic Offer jobbade i hamnade i skottlinjen för Guilianis politik skrev !!!:s frontman detta nio och en halv minut långa punk-funk-epos som försöker inleda en dansgolvsupprättelse.

Liv och död
Abyssinians - Satta Massagana (1971)
Satta Massagana är en av de låtar i reggae-historien som det gjorts flest covers på och ett ovanligt exempel på en låt som plockades upp av kyrkan snarare än tvärtom. Den framförs delvis på Amharic (titeln betyder ge beröm/prisa). Det är en klassiker i moll med täta harmonier och den traditionella rastalängtan efter återvändande. Den var så långt före sin tid när den först gjordes 1969 att Studio Ones legendariska producent Coxsone Dodd inte ville ge ut den. Låten fick därför vänta tills bandet startade eget skivbolag två år senare.

Fest
808 State - Pacific State (1989)
Det finns många exempel på låtar och artister som förlorar på att klumpas ihop med "Madchester"-scenen (Happy Mondays, Stone Roses och Oasis är kända exempel på denna "genre", min anmärkning). 808 State tog sitt namn efter trummaskinen Roland TR-808, och var elektroniska pionjärer. Bandet bestod ursprungligen av Martin Price, Graham Massey och Gerald Simpson, men den sistnämnda gjorde kort därefter solokarriär som A Guy Called Gerald och skapade Voodoo Ray. Massey och Price rekryterade då två unga DJ:s som kallade sig Spinmasters, aka Darren Parrington och Andy Parker, som dessutom var värdar för ett nyskapande program på Sunset Radio. Deras två första skivor, Newbuild och Quadrastate, var banbrytande och deras hit Pacific State har fortfarande ett helt eget sound.

Det finns alltså 993 till. Men om ni har Spotify och vill lyssna på fem av de sju låtar jag skrivit om finns de här. 808 State och !!! finns inte där än och !!! ersattes av Paul Simons Me And Julio Down By The Schoolyard. Vill man lyssna på ALLA låtarna finns de här. Jag har ändå inte råd att gå ut i helgen...

Generation Kill äntligen på SVT

Hur gör man en tv-serie där tristess spelar en av huvudrollerna utan att tråka ut tittaren? Jag vet inte, men The Wire-männen David Simon & Ed Burns vet tillsammans med regissörerna Susanna White och Simon Cellan Jones. I serien Generation Kill får vi följa ett gäng amerikanska soldater i Bagdad. Serien spelades in under sex månader i Namibia, Mozambique och Sydafrika.

Serien skildrar inledningsfasen av Irak-kriget i början av 2003 och vi följer marinsoldaternas vardag, om det nu är rätt ord. Istället för att skildra striderna - den första egentliga eldstriden där soldaterna är inblandade sker i del fem av sju - är det den vardagliga tristessen och soldaternas olika sätt att hantera situationen som skildras. Vanligast är att de sitter i en jeep och retar varandra, sjunger acapella eller väntar på att något, kanske, ska hända. Men helst inte.

Man kan tycka att vissa av karaktärerna är stereotypa, och det är de kanske. Men vissa människor är stereotypa. När man känner någon vet man ofta hur de ska reagera i vissa situationer, hur de kommer bete sig. Armén har en förmåga att dra till sig en viss sorts människor. Tom i en sådan husmoder-miljö som den svenska lumpen hade jag befäl som trodde de var med i Full Metal Jacket.

I Sverige har Generation Kill blivit mest omtalad för att Alexander Skarsgård spelar en av huvudrollerna. Det är kul att konstatera att han, när han har ett bra manus, är precis så bra som man alltid trott att han hade potential att vara. Att han gör rollen som Brad "Iceman" Colbert helt utan tillstymmelse till svensk accent är inte mindre imponerande. Värt notera är dessutom att han var en av de skådespelare i serien som fick mest uppmärksamhet även i USA.

Serien bygger på boken med samma namn, som i sin tur bygger på tidningsartikeln The Killer Elite som skrevs av Evan Wright. Han var i Irak i mars-april 2003, utsänd av Rolling Stone. Han är även med i serien, där han kan ses göra anteckningar till reportaget som blev boken som blev tv-serien. Länken ovan erbjuder läsning av hela reportaget.

Generation Kill är inte en typisk krigsskildring, innehåller inga hjältedödar, inga romantiseringar. Det handlar om några tjugoåringar som hamnat i en situation de hanterar mer eller mindre bra och med mer eller mindre förtjusning. Närmare kriget än så här vill jag inte komma.

1: Missa inte.

2: Ha tålamod.

Första delen av Generation Kill visas på SVT2 i morgon 22:30.

En George Harrison kommer lastad

Det var trippel-lp:n All Things Must Pass som förstörde allt. När George Harrison släppte sin egentliga solodebut efter The Beatles splittring 1970 fick han en framgång som inte någon av hans trätobröder John eller Paul var i närheten av just då. Dessutom låg han etta nästan överallt med singeln My Sweet Lord och året efter följde Concert For Bangladesh. Sedan behövde han inte bevisa sig mer. Han hade en gång för alla visat att han också kunde. Att han var en bra låtskrivare. Att han var mer än den tysta killen som stod i bakgrunden, även om det nog var där han trots allt trivdes bäst.

När han bevisat det han ville bevisa tröttnade han. Han var mer intresserad av att vara trädgårdsmästare och sitta hemma och spela ukelele. Detta resulterade i en rad soloskivor som aldrig riktigt nådde hela vägen och sällan visste vad de ville, även om det oftast fanns några låtar på varje skiva värda namnet. Men Harrisons soloår gör sig onekligen bäst i samlingsform. Problemet med detta har varit att hans skivor gavs ut på olika bolag. EMI fram till 1976, se samlingen The Best Of George Harrison som också innehåller låtar från sextiotalet och sedan egna bolaget Dark Horse, se samlingen Best Of Dark Horse 1976-1989. Men någon heltäckande samling med hans bästa låtar från hela karriären finns inte.

Nu ska det bli ändring på det. Den 16 juni släpps Let It Roll: The Music of George Harrison, skriver Rolling Stone. Skivan sträcker sig från 1970 till hans sista skiva Brainwashed som gjordes klar efter hans bortgång i cancer 2001 och blev hans första soloskiva sedan 1989-års framgång med Cloud 9. Allt dessutom digitalt remastrat.

Exakt vilka låtar som är med på skivan är inte offentliggjort, My Sweet Lord, Isn’t It A Pity, Give Me Love (Give Me Peace On Earth) och Got My Mind Set On You är i alla fall inräknade. Harrisons tre stora Beatles-bidrag While My Guitar Gently Weeps, Here Comes The Sun och Something ska vara med i liveversioner från Concert For Bangladesh.

Jag misstänker/hoppas också att What Is Life, When We Was Fab, Crackerbox Palace och Stuck Inside A Cloud dyker upp. Och jag lovar att inte skriva några fler Beatlesrelaterade inlägg idag. ;-)

Läs mer om George Harrison.

Läs mer om Beatles remastrade äventyr.

Läs mer om Phil Spector.

Phil Spector sitter med peruken i brevlådan

I februari 2003 dog skådespelerskan Lara Clarkson av en skottskada i producenten Phil Spectors hus i Los Angeles. Han påstås ha sagt I think I killed somenone till sin chaufför. I april 2007 inleddes rättegången och avslutades i september när rätten inte kunde enas om en dom. Idag har Spector dömts skyldig och den 29 maj får vi veta vad straffet blir. Rolling Stone skriver att den 69-åriga producenten kan dömas till minst arton års fängelse. Spector har länge varit nästan lika omtalad för sitt leverne, bland annat sin kroniska svartsjuka och kontrollbehov, som han är känd för sin musik. Under 70-talet viftade han regelbundet med pistol i studion när musikerna inte spelade som han ville.

Spector är dock - hoppas jag - mest känd för sina Wall Of Sound-produktioner som består av extra allt vad gäller instrumentering. Kända exempel är The Ronettes låt Be My Baby med sitt klassiska trumintro och den rösten av hans då blivande fru och senare ex-fru Ronnie Spector (Bennett), The Righteous Brothers rysarballad You´ve Lost That Loving Feeling och Tina Turner-orkanen River Deep, Mountain High. Han producerade även John Lennon, bl a det klassiska Imagine-albumet och George Harrisons hit My Sweet Lord och dess moderalbum All Things Must Pass. Spectors julskiva A Special Christmas Gift For You From Phil Spector från 1963 anses vara den bästa i sin genré.

Att kalla Phil Spector för legendar är inte en överdrift. Lyssna på boxen Back To Mono. Det är så han ska kommas ihåg.

Tages är fortfarande ett av Sveriges bästa band

Det finns band med dåliga namn, det finns band med ännu sämre namn och det finns band som heter Tages. Om fem syokonsulenter från Bollmora hade startat ett dansband hade det hetat Tages.

Men om fem popfrälsta 17-åringar i Göteborg hade velat starta ett popband under 60-talets Beatles-våg hade de också kunnat välja att kallas sig för Tages. Det var i själva verket precis vad som hände och det var precis vad de gjorde. Bandet med det tveksamma namnet debuterade med låten Sleep Little Girl 1964 och fick alla flickor att tjuta. Låten blev tom etta i det då allsmäktiga radioprogrammet Tio I Topp. Lyckan var gjord, men bandet var inte nöjt. De tröttnade snabbt på att kallas för söta och bestämde sig för att bevisa att de kunde skriva, spela och sjunga också. Och det kunde de, till skillnad från många av sina samtida konkurrenter.

Låtar som I Should Be Glad, Don´t Turn Your Back och The One For You följde i snabb takt. Samtliga egenskrivna, samtliga visar på utveckling - trots att de är hämtade från samma 1965-album - och samtliga blev tvåa på Tio I Topp.

Nästa hit blev ett genombrott för sångaren/basisten/gitarristen/låtskrivaren Göran Lagerberg. So Many Girls är ett litet underverk, komplett med valstakt och flöjtsolo som varken Beatles, Kinks, Beach Boys eller Byrds hade behövts skämmas över. Jag är övertygad om att Tages hade haft samma status som dessa band om de hade varit från England eller USA.

Sommaren 1966 släpptes bandets andra album Tages 2 - det första hette förstås bara Tages. Låten In My Dreams har ett arrangemang och en melodi som tillsammans är det närmaste Beach Boys mästerverk Pet Sounds kommit i Sverige. Och då överdriver jag inte.

Miss McBaren blev också den en stor hit och ett steg i utvecklingen. Man kan genom hela Tages karriär höra både hur de ständigt utvecklas och hur de hela tiden lär sig använda studion bättre och bättre. Annars är Miss McBaren mest omtalad för att den skrevs på tåget på väg till inspelningen, hela bandet står som kompositör. Titeln hade snappats upp i en tobaksaffär tidigare under dagen. När bandet några timmar senare gick in i studion var låten klar.

Nästa hit - vi fortsätter nerför Tio I Topp-stigen och framme i januari 1967 - var Every Raindrop Means A Lot. Det var den första Tages-låten jag hörde. Jag vägrade tro att ett svenskt band kunde göra något så bra. När jag fick förklarat att bandet dessutom hette Tages visste jag att det var en bluff. Every Raindrop Means A Lot var låten där bandet gick så långt att det knappast var möjligt att återskapa den live. Vers och refräng tycks vara olika låtar och texten är rent nonsens. Bandet hade tröttnat på att lägga ner tid på texter som ändå ingen lyssnade på och det resulterade i: They built a house in our town/ That has the shape of a brain/ People will soon be moving in/ As soon as it starts to rain.

Every Raindrop Means A Lot blev Tages sista stora egenskrivna hit med sin andraplats på Tio I Topp. Men det fanns en triumf kvar. Albumet Studio släpptes i november 1967 och levde upp till sin titel. Här förekommer stråkar, blåsinstrument och ljudexperiment på nästan samtliga låtar. Studio skulle visa sig vara för avancerad för svenska ungdomar, det är faktiskt den enda förklaring till det relativa kommersiella misslyckandet. Man kan omöjligt säga att den är dålig.

Det är än idag en skiva som kräver sina lyssningar i sitt möte mellan självklara popmelodier, psykadeliska studioeffekter och svensk folkmusik.

Skivan missförstods av sin samtid, men hyllas numera som en av svensk pops viktigaste. Alla stora band måste förstås ha en sån skiva. En skiva som innehåller She´s Having A Baby Now - om en oönskad tonårsgraviditet, Have You Seen your Brother Lately, It´s My Life, Like A Woman, Seeing With Love och People Without Faces bör inte missas av någon som gillar pop. Och jag tror inte att någon med minsta kärlek till popmusik kan motstå Studio. Många av skivans bästa låtar är skrivna av Göran Lagerberg - som nu definitivt klivit fram som gruppens ledare - och producenten Anders Henriksson som hjälpte till, inte minst vad gäller att skapa en kraftfull ljudbild som låter bra även i moderna högtalare och öron. Basen är t ex minst lika högt mixad som de mest ansedda producenterna vågade gå.

Studio var en höjdpunkt, men också början till slutet. Det skulle bli bandets sista album av sammanlagt fyra. Trots följade singlar som There´s A Blind Man Playing Fiddle In The Street - sista registreringen på Tio I Topp, tia i en vecka, den tätt sammansatta Fantasy Island som är en av deras tre bästa låtar och I Read You Like An Open Book som samtliga visade på fortsatt utveckling, hade publiken annat för sig. När bandet splittrades 1968 var medlemmarna 22 år gamla, fyra år efter genombrottet.

Tages hade låtarna, rösterna, musikaliteten och den viktiga strävan att alltid vara på väg framåt och inte leva på gamla framgångar. Detta gör att Tages, trots namnet, är ett av Sveriges bästa band någonsin. Börja med In My Dreams, fortsätt med Every Raindrop Means A Lot. Sen finns ingen återvändo. Svensk sextiotals-pop blev inte bättre förrän 1996 när The Lonely Boys släppte sin debut, men det är en annan historia.

Lyssna på samlingen Tages, 1964-68! på Spotify, här finns även Studio. Mina 15 favoriter finns här. Lyssna och njut!

Hitchcock om Hitchcock

Det verkar konstigt nu, men det tog lång tid innan Alfred Hitchcock fick etablissemangets respekt för sina filmer. Rebecca fick förvisso en Oscar för bästa film 1941, men den gick till producenten David O Selznick - 1980, under sitt sista levndasår, fick Hitchcock en Hedersoscar. Publiken gillade honom, men kritikerna ansåg ofta att hans filmer inte var placerade i en verklighet som sa något om sin samtid. Hitchcock själv brukade säga att cinema is not a slice of life, it´s a piece of cake. Han ville underhålla den stora massan med spänning, skräck och sin säregna humor - inte göra socialrealistiska dysterheter. Att han samtidigt hanterade filmmediet bättre än de flesta var inget som kritikerna fäste sig vid, de gillade inte innehållet.

Det var först under andra halvan av sextiotalet, när hans egentliga storhetstid var över, som The Master Of Suspense fick samma respekt från kritikerna som han fick kärlek från folket. En stor del av denna omvärdering berodde på en lång intervju som gavs ut i bokform. Regissören Francois Truffaut (De 400 Slagen) gjorde en femtio timmar lång intervju där Hickcocks bildspråk och berättarteknik geniförklaras. Truffaut var en av nyckelfigurerna i den hyllade sk nya franska vågen och när Truffaut såg ett djupare konstnärligt värde i Hithcocks filmer var det ingen kritiker som vågade göra annorlunda. 1966 kom boken Hitchcock Om Hitchcock. Den är en genomgång av mer eller mindre alla filmer mästaren gjort fram tills dess.

Truffauts uppenbara beundran får Hitchcock att öppna sig och han är mer personlig här än han varit i någon annan intervju jag läst/sett/hört med honom. Hans hantverksskicklighet imponerar också. Hitchcock berättar varför han filmar sina scener som han gör och hur han lyckades få publiken att reagera som han ville att den skulle reagera. Detaljerna var ofta små och resultatet var millimeterprecist. Hitchcock var en manipulatör av rang. Ingenting var en slump, inga transportsträckor fick förekomma. Alla scener skulle föra filmen framåt.

Jag är framme vid The Man Who Knew Too Much, den första engelska versionen med Peter Lorre som kom 1934. Filmen gjordes igen 1956 i USA, återigen av Hitchcock, med James Stewart.

Hitchcock Om Hitchcock kan vara svår att få tag på. Jag fick den i julklapp 2007. Varje år önskar jag mig något som jag vet är svårt att få tag på, bara för att reta de ansvariga (mamma). Hon fick sista skrattet den gången och jag fick en bok jag letat efter i femton år.

Läs mer om Alfred Hitchcock.

Vad har jag skrivit om i veckan?

Med magen full av Jansson inser jag att en lättöverskådlig sammanfattning av veckan är precis vad världen behöver just nu. Och vem vill bråka med världen? Glad påsk!

Stephen King släpper länge omtalat projekt

Robinson börjar tydligen komma igång

Ripping Yarns: ett måste för Michael Palin-fans

Ryan Adams bokdebuterar

Scarlett Johansson satt på kur, förnuftighetsapostel rasar

Jag behöver en biografi om Jan Johansson

Beatlestomten kommer tidigt i år

Låt Den Rätte Komma In fortsätter imponera

Låt Den Rätte Komma In fortsätter imponera

Att Tomas Alfredsons utmärkta filmversion av Låt Den Rätte Komma In blev en stor framgång i Sverige, både publikt och kritikermässigt, behöver vi inte diskutera. Däremot verkar framgångarna utomlands bara ha börjat. Redan innan den svenska biopremiären och de fem Guldbaggarna, han fick även regipriset för sin förra film Fyra Nyanser av Brunt, hade filmen samlat på sig ett antal festivalpriser i USA, Kanadan, Asien och England.

Nu har även ansedda amerikanska filmtidningen Empire delat ut högsta betyg. Beröm delas ut till filmens innehåll, djup och yta. John Ajvide Lindqvist som skrev både boken och manuset möts också med superlativ. Empire har samma åsikt som jag - att filmen handlar om vänskap: we’re not sure whether the doleful bloodsucker wants the plodding Oskar as a boyfriend, a minion or lunch. Att göra en film om vampyrer och en film med vampyrer är inte riktigt samma sak. Vampyrer har också känslor, trots allt, och det här är en film om vänskap och sökande efter någon att hålla i handen - om än en ovanligt blodig skildring av det sökandet.

Alfredson och Lindqvist har pratat i intervjuer om att i framtiden även göra gemensam filmsak av Lindqvists senaste roman Människohamn. Det börjar verka kärlek banne mig. Men först ska Alfredson som bekant göra Killing på Dramaten.

Om ni inte sett Låt Den Rätte Komma In bör ni förstås göra det omedelbart.

Läs mer om filmen.

Läs mer om boken.

Beatlestomten kommer tidigt i år

Efter många års tisslande och tasslande är det nu satt ett datum för Liverpoolbandet The Beatles katalog att släppas i remastrade versioner. Den 9 september kammas världens alla pannluggar extra prydligt. Samma dag släpps också The Beatles: Rockband för de som vill veta hur det känns att svettas i en källare i Liverpool.

Släppet rör sig om de elva album bandet spelade in mellan 1963 och 1969. Till detta läggs Magical Mystery Tour i albumversionen (alltså den som redan finns på CD), originalversionen av Yellow Submarine och de två Past Masters-volymerna, innehållandes de av gruppens singlar som släpptes mellan albumen i form av en dubbel-CD. Och allt med utökade texthäften. Till varje skiva finns en kortare DVD-dokumentär som troligtvis också ska släppas samlade på en fullängds-DVD. Vill man ha hela tjofläsket kommer allt som box. Det är ännu oklart om skivorna ska göras tillgängliga i MP3-versioner.

Anledningen till att det har dröjt är rimligtvis att skivorna kontinuerligt har sålt så bra att det inte har behövts några extra försäljningsargument. The Beatles är det mest sökta ordet på Wikipedia, Jesus är inte topp tio.

Beatles-experten Kevin Howlett säger till The Guardian om de remastrade versionerna att det är fantastisk att sitta och lyssna på de här skivorna som man har hört så många gånger och lägga märke till små detaljer man missat förut.

För de allra nördigaste nördarna kommer skivorna också släppas i monoversioner. Det var ursprungligen dessa som bandet jobbade hårdast på, stereomixarna såg de mest som ett nödvändigt ont och arbetet överlämnades oftast till George Martin. Många har därför ifrågasatt att de CD-utgåvorna som kom 1987 och fortfarande är de enda som finns utgick från stereoversionerna.

De aktuella skivorna är:

Please Please Me (1963)
With The Beatles (1963)
A Hard Day´s Night (1964
The Beatles For Sale (1964)
Help! (1965)
Rubber Soul (1965)
Revolver (1966)
Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band (1967)
Magical Mystery Tour (1967)
The Beatles, aka The White Album (1968)
Yellow Submarine (1969)
Abbey Road (1969)
Let It Be (1970)

Var det inte någon som sjöng a splendid time is guaranteed for all på sextiotalet? Han visste inte hur rätt han hade. Och naturligtvis dansar hästen Henry sin vals.

Läs mer om skivan Revolver.

Läs ännu mer om Revolver.

Läs mer om The White Album.

Läs mer om George Harrison.

Läs mer om Paul McCartney.

Läs om mannen som uppfann LSD.

Läs om Philip Normans Beatlesbiografi Shout!

Läs om Philip Normans biografi John Lennon: The Life.

Läs om Geoffrey Giulianos biografi Lennon In America.

Läs om Eva Dozzis bok Jävla John.

Lyssna på Jann Wenners klassiska John Lennon-intervju från 1970.

Läs om påvens förlåtelse.

Jag behöver en biografi om Jan Johansson

Om man säger svensk jazz måste man säga Jan Johansson och säger man Jan Johansson måste man säga Jazz På Svenska. Här blandades den ibland misstänkt "svåra" musikstilen jazz med svensk folkvisor - mest känd är Visa Från Utanmyra som du garanterat hört även om du inte vet om det. Johansson spelar här så enkelt och återhållsamt med så mjuka fingrar att man redan efter några få takter förstår att han var något extra. Att han dessutom spelade svängigt som en hel bordell på Cornelis Vreeswijks klassiker Ångbåtsblues från albumet Grimascher Och Telegram tyder på hans bredd. Redan innan dess spelade han med amerikanska musiker, bl a Stan Getz. När han debuterade i Sverige 1961 med Younger Than Springtime hade han redan utvecklat sin säregna stil.

Johansson inte bara kunde spela vad som helst, han hade ett behov att faktiskt göra det, att sätta låten i fokus - inte sig själv. Det är förstås ett enkelt kännetecken för alla sanna musiker. Han spelade inte bara, han komponerade också. Bland annat tonsatte han Här Kommer Pippi Långstrump och bidrog med mer än komp till de låtarna han gjorde med Cornelis.

Men det enda jag vet om människan Jan Johansson är egentligen att han omkom i en bilolycka i november 1968, bara 37 år gammal. Nu har Erik Kjellberg skrivit biografin Jan Johansson – tiden och musiken som borde kunna ändra på min kunskapslucka. Det finns en bra recension av boken här, publicerad i DN.

Innan man ens hinner säga intressant skägg har jag reserverat den på bibliteket.

Scarlett Johansson satt på kur, förnuftighetsapostel rasar

Scarlett Johansson, senast aktuell i Vicky Cristina Barcelona, är satt på diet av Gwyneth Paltrow, meddelar Aftonbladet. Behöver verkligen Hollywood fler borderlineanorektiker? Scarlett är en av allt för få kvinnliga skådespelare som har en normal kropp. Kan inte Scarlett lära Gwyneth äta istället?

Ryan Adams bokdebuterar

Ryan Adams är en av rockmusikens mest produktiva låtskrivare. Nu ska han även debutera som författare, skriver The Guardian.

Boken Infinity Blues beskrivs som en samling fria verser. Adams planerar också en roman och ytterligare en diktsamling med titeln Hello Sunshine är planerad till hösten. Han säger att han under sin uppväxt drömde om att bli författare, men inte om att spela i rockband. Trots detta har han släppt elva skivor sedan solodebuten med Heartbreaker 2000. I januari meddelade han att han ska sluta turnéra pga problem med hörseln.

Adams verkar nu skriva prosa med samma besatthet som han gör musik och säger att han stiger upp vid sju varje morgon och writes like a ninja i åtta timmar. Frågan är hur längde den omtalat hyperaktive tidigare bråkstaken kan hålla sig borta från scenen, inte minst med tanke på att han under de senaste åren blivit allt mer samspelt med sin kompgrupp som gått från att listas som Ryan Adams & The Cardinals till att bara vara The Cardinals. I höstas släpptes utmärkta skivan Cardiology. Oavsett hur det blir med turnerandet kan man hoppas att han fortsätter spela in musik.

Om han inte gör någon musik på ett tag har skivbolaget förvisso ett stort arkiv att ta från. Adams är en modern motsvarighet till de unga Bob Dylan och Neil Young på så sätt att bara en bråkdel av vad som spelas in ges ut. Skivbolaget Lost Highway planerar mycket riktigt att släppa en samling med tidigare outgivna låtar medans Adams sitter vid skrivmaskinen.

Pick it up and read it, and if it doesn't agree with you, just put it down.

Infinity Blues släpps på engelska av Akashic Books i april.

Ripping Yarns: ett måste för Michael Palin-fans

1977 och 1979 gjordes nio avsnitt av komediserien Ripping Yarns. Jag har letat efter den länge. Det faktum att serien skrevs av Michael Palin och Terry Jones, inte helt okända från Monty Python, kan ha något med saken att göra. Palin, som förmodligen är min favorit-Python, spelar huvudrollen i samtliga avsnitt och har också några mindre roller.

Av de tre första avsnitten skrattade jag mest åt Escape From Stalag Luft 112B som utspelar sig under första världskriget. Palin spelar en engelsk soldat som hamnat i tyskt fångläger och försöker fly en gång om dagen, förutom på helgerna när han försöker fly två gånger om dagen. När han blir förflyttad till tyskarnas mest fruktade läger slutar det med att alla andra fångarna flyr och sedan även vakterna. Men han vägrar gå ut genom porten, trots att den är öppen. Han har nämligen byggt ett flygplan av toapappersrullar och vill inte att allt arbete ska vara förgäves.

Ripping Yarns är inte ett sketchprogram, varje avsnitt har en handling från start till mål. Ordet genreparodi dyler upp mer än en gång - det är knappast en slump att fångkören i Stalag Luft 112B visslar på signaturmelodin från The Great Escape i en scen. Första avsnittet Tomkinsons Schooldays prickar snyggt av alla typiska inslag i filmer som utspelar sig på engelska internatskolor.

Komediserier med några år på nacken brukar ofta kännetecknas av ett långsamt tempo, men här är infallen så många och manusen så välskrivna med så många vändningar att de 30 minuterna går snabbt.

Om man gillar de godhjärtade och ibland lätt vilsna karaktärer som Michael Palin ofta skildrade i Monty Python är Ripping Yarns en given favorit. Tom de tyska fångvaktarna är trevliga, i alla fall om man jämför med de engelska fångarna.

Läs en guide till samtliga avsnitt av Ripping Yarns.

Läs mer om Michael Palin.

Robinson börjar tydligen komma igång

Robinson-deltagare beklagar sig i Aftonbladet över att han blivit ojuste klippt och framställs som en töffe i programmet. Å ena sidan borde han förstått att allt vinklas och å andra sidan har han bevisligen sagt det han bevisligen säger.

Samma Robinson-deltagare berättar i Expressen hur han mutade vakterna för att få mat medans hans lagkamrater svälte.

Jag tänker inte ställa mig i moralledet för att beklaga mobbnings-tv:n, barn har vetat i alla tider hur man mobbas - skyll inte på tv:n, kära föräldrar. Jag tycker det är underhållande med folk som står i ett hörn och skyller ifrån sig.

Men om ni ser mig stå i ett hörn och skylla ifrån mig är det bara klippt på ett elakt sätt. Jag var inte ens där när det hände.

Stephen King släpper länge omtalat projekt

När man hör storsäljande och till synes ständigt aktuella författaren Stephen Kings namn kanske inte "långsam" är det första man tänker på, men i november släpps Under The Dome. Boken innehåller över 100 karaktärer och har varit ett pågående projekt i mer än 25 år, enligt The Guardian.

Boken har länge varit något av Kings motsvariget till Guns´n´Roses ständigt uppskjutna Chinese Democracy, som efter 14 år släpptes i slutet av förra året. Kings historia började skrivas redan under åttiotalet och utspelas i Maine - förstås, King har bott där hela sitt liv och ständigt använt staten som skådeplats för sina berättelser - där samhället Chesters Mill isoleras av ett kraftfält. Boken är 1120 sidor tjock vilket har fått många att dra paralleller till tidigare tegelstensartade klassiker som Det och Pestens Tid.

Sedan debuten 1974 med Carrie har King i snitt gett ut mer än en bok om året, sammanlagt mer än femtio stycken, och på vägen sålt mer än 300 miljoner exemplar. Han är betydligt bättre när han skildrar människans ondska än när han skapar mer traditionella monster. Men oavsett vad han väljer att utgå från är han en utsökt stilist som på senare år börjat få det erkännande han länge nekats. Han har kallat sig själv en litterär motsvarighet till Big Mac, men förtjänar bättre. I själva verket är han en av de stora skildrarna av den amerikanska småstaden. I alla fall om den ligger i Maine.

Läs mer om Stephen King.

Veckans inlägg

På Svea rikes allmänna begäran tänkte jag införa sammanfattning av veckans inlägg igen (här är den senaste). Om man känner att inläggen är onödigt långa medans rubrikerna är alldeles lagom behöver man inte ens klicka. Varsågoda och trevligt helg!

Bob Dylan gör omlädda klassiker i Malmö

Killingängets väg till Dramaten

I rymden kan ingen höra dig komma

Kanske Way Out West 2009

En tant med två vaginor är tre saker för mycket 2.0

Om man kritiserar måste man berömma också

Finfin amerikansk folkmusikdokmkentär på BBC

bob hunds uppehåll gjorde nytta

bob hunds uppehåll gjorde nytta

Jag hade just parkerat bilen och var på väg till parkeringsautomaten för att lägga i mynt när jag avbröts av låten Istället För Musik: Förvirring. Jag blev sittandes. Det var mitt första möte med bob hund. Året kan ha varit 1996. 2001, efter fem intensiva hund-år, kom albumet Stenåldern Kan Börja. Sedan blev det ganska tyst om dem. Två skivor på engelska under namnet Bergman Rock var förmodligen nödvändiga för bandet att orka fortsätta, men knappast omistliga. På nya skivan Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk hörs det att de blivit äldre på de åtta år som gått, och passande nog låter det som om de blivit ungefär åtta år äldre.

Första singeln Tinnitus I Hjärtat var inte bara en påminnelse om att sångaren Thomas Öberg har ett helt eget rum i det stora hus som kallas Svenska Språket Och Hur Man Använder Det. Det blev också en påminnelse för mig om hur mycket jag saknat bandet. Det var som att springa ihop med en gammal kompis man inte insett att man saknat och får ett leende, en kram och ett uppriktigt hur är det. Men låt inte en gammal man lura er - skivan är inte nostalgi, den är bra på riktigt.

Hur hörs det att de blivit äldre? Explosionerna är inte lika många, men värmen är lika hög. Influenserna är lika tydliga som alltid, men de kan spela vad som helst, det låter bara som bob hund. Och det är ett av de vackraste baran jag kan tänka mig, även om vackert inte är ett ord man använder ofta om det här bandet. Om musiken är mer tuggande och mindre hoppande så går texterna åt samma håll. De är mindre yviga och tom mer exakta betraktelser än vad vi är vana vid. Då är ändå inte Öberg en man som slösade med orden i onödan tidigare heller. Men så här genomgående sparsmakat iakttagande vet jag inte om jag hört honom innan. Gitarristerna Conny Nimmersjö och Johnny Essing är också mer dämpade, skivan är ovanligt sparsmakad på just gitarr. Vågat/dumdristigt grepp kan tyckas från ett band som har tillgång till så udda talanger, men Jonas Jonassons syntar får en större roll denna gång. Den återhållsamhet, både i texterna och musiken, som präglar skivan är förvisso inte något nytt, den har funnits innan i favoriter som Upp, Upp, Upp, Ner, Helgen v 48 och Glöm Allt Du Lärt Dig. Men nu tillåts den breda ut sig. Innan var de lugnare låtarna som andningspauser inför nästa smocka. Men intensiteten har inte minskat med tempot.

Det nya äldre bob hund lyckas faktiskt träffa lika hårt som innan utan att ta i lika mycket. Där har ni mognaden och där har anledningen till att göra en ny skiva. bob hund är unika, förmodligen utan att egentligen försöka, och de har lyckats utveckla sin unikhet. Det låter, som alltid, typiskt bob hund om bob hund. Men det är ett typiskt bob hund som vi inte hört tidigare. Det finns en låt här som heter Världens Bästa Dåliga Låt och det är en attityd som skivan lever upp till. Bli Inte Som Oss, Bli Värre! finns det en annan låt som heter. Ett Litet Ljus Söker Sitt Mörker finns det en som heter. Jag måste nämna de här titlarna. Jag börjar le bara av att läsa dem.

Det här är inte det bob hund jag inte visste att jag saknade, men det är lika bra som jag inte hört dem förut. Vi har inte vuxit ifrån varandra, vi har snarare gått åt samma håll under uppehållet. Det är fortfarande revolution på gång.

Mina problem/ har skaffat sig egna drömmar

Läs mer om bob hund.

bob hunds officiella hemsida.