The Wrestler kniper om roten

Det är de små enkla berättelserna som är svårast att skriva. De blir lätt ytliga. The Wrestler är en berättelse om en brottare på livets skuggsida som är kär i en dansare. Det skulle kunna vara en b-film i mängden, men är en av de vackraste och mest gripande filmer jag sett på länge. Robert D Siegels manus lyfter fram rätt detaljer hos sina karaktärer, Darren Aronovskys bokstavligt talat över-axeln-kamera visar vad som händer rakt upp och ner. Den dömer inte, den moraliserar inte. Den bara filmar.

Mickey Rourke gör sitt livs roll, med all rätt hyllad, som den godhjärtade men lät vilsna Randy "The Ram" Robinson och Marisa Tomei imponerar återigen. Hon är en av de bästa skådespelerskorna vi har.

Om Aronovsky gick vilse med den kvasifilosofiska The Fountain (2006) där resultatet inte levde upp till ambitionerna är The Wrestler en film fullt i klass med mästerverket Requiem For A Dream från 2000. Men där den sistnämnda var utstuderad, intellektuell och stiliserad in i minsta detalj tar alla tekniska detaljer här ett stort steg tillbaka och istället berättas en historia med människan i centrum, en människa som helst av allt vill att livet ger honom en chans till. När det görs så här bra är det allt som behövs.

Det känns därför heller inte som en överraskning när Bruce Springsteen lågmält börjar sjunga titellåten över eftertexterna. Och inte enbart för att filmens utspelas i New Jersey. Karaktärerna och historien i filmen skulle ju lika gärna kunna vara hämtade från någon av hans låtar. Darren Aronovksy vet också att det inte finns något mer gripande än ett vanligt människoöde.

Have you ever seen a one trick pony in the field so happy and free
Have you ever seen a one trick pony then you´ve seen me
Have you ever seen a one legged dog makin´ his way down the street
If you´ve ever seen a one legged dog then you´ve seen me