Karin Boye och den förflutna framtiden

Karin Boye är mest känd för a: hon var lesbisk b: hon begick självmord och c: att det gör ont när kroppar brister.

Tills för bara några veckor sedan var hon i alla fall för mig okänd för att ha skrivit dystopiska science fiction-romanen Kallocain. Den totalitära staten är annars inget ovanligt ämne i litteraturhistorien, mest känd är 1984 av George Orwell från 1949. Bägge dessa böcker tog sin inspiration från Nazityskland, skillnaden är att Kallocain gavs ut redan 1940.

Boken handlar om kemisten Leo Kall som för statens räkning jobbat fram ett preparat som får folk att prata sanning. Det visar sig förstås att många av testpersonerna i Världsstaten vill leva i frihet. Kall beslutar sig även använda sitt medel i privata ärenden - hans äktenskap ekar tomt.

Inte helt oväntat var Boye en utmärkt stilist, hennes metalliska och distanserade språk ger den känsla av isolering som världen är fylld av. Språket är minst lika viktigt som karaktärerna och handlingen. Man kan tom säga att språket är den viktigaste karaktären. Boken är skriven som en självbiografi av huvudpersonen och ger ett kallt intryck, samtidigt som detta gör Leo Kalls längtan efter närhet och ömhet ännu mer gripande. Kanske just pga att resten av samhället är uppbyggt kring militär struktur och anonymitet. Karaktärens efternamn är inte en slump.

Den utgåva jag fått tag på visar sig vara en specialutgåva som var tänkt att användas i skolan, komplett med ett intressant förord och studeringsfrågor. Med vilka medel får författarinnan redan från början fram den kusliga stämningen i Världsstaten? Redogör för Kalls förhållanden till Rissen! På vad sätt är boken en tidsuppgörelse - och en framtidsfantasi?

Känner du dig osäker på svaren bör du genast läsa boken.