Charlie Chaplins liv behöver inga överdrifter - de finns där redan

Det finns många som när de blir rika och berömda gärna vill påpeka hur fattig och eländig deras uppväxt var. Jag kan inte minnas att Charlie Chaplin (1889-1977) ofta pratade om detta i intervjuer, men det kan bero på att hans barndom verkligen var fattig och eländig och då är det inte lika kul att prata om det. Charlie och hans storebror Sydney växte upp med en ensamstående arbetslös mamma som tidigt visade tendenser till mental instabilitet.

Chaplin skriver om detta och mycket annat i boken med den typiskt dämpade titeln My Autobiography. Han har tonen av en vänlig farbror som berättar om sitt liv. Hans uppenbara kärlek till komedin, framträdandet samt ödmjukheten och kraven mot sina kollegor ger en förklaring till hur han kunde bli så banbrytande som han blev. Hans perfektionism, hans omtagningar och hans ständiga budget- och deadline-uppskjutningar drev folk till vansinne, men historien har bevisligen gett honom rätt. Filmerna, som han skrev, regisserade och spelade huvudrollen i, visas fortfarande regelbundet på tv.

Så här skriver han om sitt första framträdande som var improviserat. Hans mamma hade tappat rösten och blivit häcklad av publiken när sonen bestämmer sig för att rädda hennes ansikte i vad som skulle bli hennes sista scenframträdande. Han var fem år gammal.

Half-way through, a shower of money poured on to the stage. Immediately I stopped and announced that I would pick up the money first and sing afterwards. This caused much laughter. The stage manager came on with a handkerchief and helped me to gather it up. I thought he was going to keep it. This thought was conveyed to the audience and increased their laughter, especially when he walked off with it with me anxiously following him. Not until he handed it to Mother did I return and continue to sing. I was quite at home.

Kommunistjakten under McCartyeran gav Chaplin problem i USA. Han vägrade lämna landet av rädsla för att inte bli insläppt igen. 1952 fick han denna misstanke bekräftad när han åkte till London för att närvara vid premiären av sin film Limelight/Rampljus. På hemvägen fick han veta att han inte var välkommen tillbaka. Han skulle komma att leva resten av sitt liv i Schweiz.

För att förtjäna detta hade han vägrat bekräfta eller förneka misstankar om sina politiska åsikter, vägrat ge några namn till bödeln. När man ser klippet där Chaplin mottar sin heders-Oscar 1972 är det svårt att inte bli berörd av hans framtoning. Han har slutligen fått upprättelse av landet som en gång inte ville ha honom.

Språkligt blir boken ibland lite väl mycket av prydlig uppsats, men trots detta - med det liv Chaplin skapade för sig själv - går det inte att misslyckas.

Från Londons slum till kortfilmer, vidare till delgrundare av produktionsbolag United Artists fram till en av nittonhundratalets största ikoner. Detta med hjälp av filmer som The Gold Rush/Guldfeber, Modern Times/Moderna Tider och The Great Dictator/Diktatorn. De två sistnämda har jag haft turen att få se på bio och Modern Times är en av de roligaste filmerna jag sett.

Det brukar påstås att han på tjugo- och trettiotalet var världens mest kända människa. Även om jag inte vet hur man räknar ut sånt vet jag inte heller om jag kan nämna en bättre kandidat, i alla fall inte om man med världen menar västvärlden (och så brukar det väl vara?).

Än idag, snart 120 år efter att Charles Spencer Chaplin såg dagens ljus, är hans karaktär världens mest älskade luffare.

Dagens låt är Paddy´s Lament av Flogging Molly.