Äntligen fredag och sammanfattning

Till och med en vecka med klarblå himmel trillar det in inlägg. Det händer saker i världen även när solen skiner. Utan vidare utläggning - här är veckans samling. Trevlig helg!

Skivor du gillar i genres du inte gillar

Böcker som inte fick plats i förra listan

Pulp i Pop

Stor jäkla bok om Tusen Svenska Klassiker

Queens Of Zeppelin Fighters

Depeche Mode för nybörjare

Depeche Mode för nybörjare

Depeche Mode är ett konstigt band. Ofta ganska introverta, men sedan 20 år en av världens största grupper. Ofta ansedda som ett syntband, men sedan länge anklagade av fansen för att ha sålt sig genom att använda gitarrer. Efter genombrottet med Just Can´t Get Enough 1981 har de radat upp hits men började inte tas på allvar förrän under nittiotalet när sångaren David Gahan höll på att knarka ihjäl sig. De har alltid varit på väg framåt, måna om att utvecklas. Redan efter första skivan hoppade låtskrivaren Vince Clark av bandet, men de tre andra fortsatte. Till synes utan att egentligen fundera på saker som var låtarna skulle komma ifrån. Tack och lov visade det sig att Martin Gore kunde skriva. Med den nya rekryten, klassiskt skolade pianisten, multiinstrumentalisten och arrangören Alan Wilder skapade de under åttiotalet ett sound som idag kan låta daterat men som då var banbrytande. Vad var det Andy "Fletch" Fletcher sa i turnédokumentären 101? Dave is the singer, Martin is the songwriter, Alan is the good musician and I just bum around. Och 1990 började de tom använda riktiga instrument. Många fans förfasades, men många andra anser att det var då de blev riktigt bra. Det här är mina tre favoriter från en brokig karriär. Reach out and touch faith.

Violator (1990)

Så här i efterhand är det lite ironiskt att bandets stora genombrott skulle ske med en ganska sparsmakad elektronisk skiva vars första singel Personal Jesus innehöll ett gitarr-riff som fick fansen att se både rosenrött och en väldigt snygg svart-vit video. Andra singeln Enjoy The Silence och en ännu snyggare video gjorde Depeche Mode till ett av världens största band och när albumet Violator, deras sjunde, släpptes var hysterin ett faktum. Många av låtarna är fyllda av detaljer som man inte lägger märke till förrän vid tionde lyssningen. Efter tio år gjorde bandet skivan som skulle definiera deras karriär och som än idag är ansett som deras bästa. Förutom de två redan nämnda låtarna finns här sju till som faktiskt nästan håller samma klass. Ska ni bara ha en DM-skiva i hyllan är det den här. När första låten World In My Eyes inleds med raden let me take you on a trip around the world and back, är det svårt att veta om de talar till oss som lyssnar eller sig själva.

Songs Of Faith And Devotion (1993)

Kanske har de överlevt under alla dessa år genom att alltid gå motströms och aldrig göra det enkelt för sig? Om fansen säger att vi har sålt oss när vi spelar gitarr kanske vi ska trycka ännu hårdare på distpedalen nästa gång? Med ännu mer gitarr, riktiga trummor och tydliga gospelinfluensor i Condemnation (förmodligen Dave Gahans bästa sånginsats på skiva) och Higher Love var de tyngre än någonsin. Den vackra One Caress där Gores röst backas av stråkar är en riktig rysare. Trots skivans mörker är titeln, lånad från Leonard Cohens Songs Of Love And Hate, förmodligen inte menad att vara ironisk. Det finns frälsning i natten. Under den följande arton månader långa turnén drabbades Fletcher av klinisk depression och hoppade av turnén, Gahan överdoserade på heroin, Gore drack som två relativt stora svampar och när de kom hem igen hoppade Wilder av. Han menade att han inte fått det erkännandet av de andra som han förtjände. När de andra insåg att han hade rätt var det för sent. När Gahan i en av skivans bästa låtar sjunger try walking in my shoes säger jag tack, men nej tack. Tycker ni att Just Can´t Get Enough är deras bästa låt behöver ni inte göra er besvär.

Playing The Angel (2005)

Det påstås ibland att Gahan och Gore bara kommunicerar med varandra via sina advokater. Den här gången fick Gores advokater veta att den nu drogfria och nyktra Gahan bara ville göra en skiva till om han fick skriva hälften av låtarna. Det slutade med att han fick ha med tre låtar och alla var nöjda. Suffer Well var tillräckligt bra för att väljas som singel och Lilian är enligt mig ännu bättre. Detta är bandets bästa skiva som trio och - bevisligen - en av deras tre bästa skivor någonsin. Första låten heter A Pain That I´m Used To och en Depeche Mode-låt med den titeln kan förstås inte vara annat än bra. Lägg till detta bl a Precious och John The Revelator. Det är lätt att ta bandets musik för väldigt dyster och det är den kanske också. Men det är också sant att kärlek och frälsning och ofta kärlek som frälsning är det vanligaste ämnet i texterna. Ofta med religiös symbolik. Det handlar inte om självömkan. Den här skivan är det bästa bandet gjort i mötet mellan det elektroniska och rockiga. Vågar man påstå att Gahans låtskrivarkrav fick Gore att höja ribban? Jag tror det. Fletchs roll i bandets verkar dock även fortsättningsvis i första hand vara att hålla Gore sällskap. Jag kan heller inte låta bli att le åt programförklaringen på omslagets baksida: Songs about pain and suffering in various tempos.

(Jag valde en bild från Alan Wilder-eran. Han medverkar på två av de skivor jag valt och hans frånvaro har präglat skivorna de gjort utan honom). Uppifrån vänster: Dave Gahan, Martin Gore, Andy Fletcher, Alan Wilder.

Besök Depeche Modes hemsida.

Läs Bruce Springsteen för nybörjare.

Läs David Bowie för nybörjare.

Läs Iron Maiden för nybörjare.

Läs Joy Division för nybörjare.

Läs Elvis Costello för nybörjare.

Läs The Beach Boys för nybörjare.

Läs Led Zeppelin för nybörjare.

Läs Bob Dylan för nybörjare.

Queens Of Zeppelin Fighters

Hur skulle det låta om Dave Grohl från Foo Fighters, John Paul Jones från Led Zeppelin och Josh Homme från Queens Of The Stone Age bildade ett band? Det skulle låta exakt som Them Crooked Vultures. En av de tre tyngsta bandsammansättningarna på länge har gjort några spelningar tillsammans och en skiva lär vara på gång. Bandet har ännu inte gjort några intervjuer, men redan 2005 sa Grohl i en intervju med den brittiska musiktidningen Mojo att:

The next project that I’m trying to initiate involves me on drums, Josh Homme on guitar, and John Paul Jones playing bass. That’s the next album. That wouldn’t suck.

2005 lär idén bara ha varit en dröm som Grohl hade, men nu har den blivit verklighet. Bandet sägs även planera en turné som ännu inte är officiell, men de får gärna komma till södra Sverige. Eftersom Foo Fighters tar en paus, Led Zeppelins återföreningsturné inte blev av och Queens Of The Stone Age inte ska göra någon ny skiva i år kan man tänka att samtliga herrar behöver något att göra under tiden, men det lär inte bli något utan krav på sig. Medlemmarna kan knappast anklagas för att vara doldisar. Jag lär återkomma i ämnet - i första hand skivmässigt.

Läs mer om Them Crooked Vultures på Antiquiet.

Besök Them Crooked Vultures MySpace.

Besök Them Crooked Vultures än så länge ganska spartanska hemsida.

Läs Led Zeppelin för nybörjare.

Stor jäkla bok om Tusen Svenska Klassiker

Vilka svenska filmer, tv-serier, skivor och böcker har du vuxit upp med? Är du sextio år eller yngre är chansen stor att de är med i jätteprojektet Tusen Svenska Klassiker som väger nästan två kg. Efter att vi de senaste åren har fått böcker som 1001 Skivor Du Måste Höra Innan Du Dör och liknande om film och böcker har det nu kommit en grundlig genomgång som bara utgår från Sverige. Bakom boken ligger journalisterna Jan Gradvall, Annina Rabe samt Björn och Ulf Nordström.

Boken är inte heller rädd för det sant folkliga - både Trio Me´Bumba och Göta Kanal finns med. I en artikeln i DN säger Ulf Nordström:

Urvalskriterierna var inte givna på förhand, utan växte fram över tid. Ganska snart bestämde vi oss för att det skulle vara sådant som gjort avtryck, även om det nödvändigtvis inte var det bästa i sin genre.

Boken är inte ett försök att analysera smal och "fin" kultur, utan helt enkelt ett försök att säga något om den andra halvan av det svenska 1900-talet. Den börjar 1956 när svensk tv föds, och sträcker sig fram över början av 2000-talet. Björn Nordström påpekar i linje med detta att ingen av dem egentligen tycker att Göta Kanal är en storartad film. Oavsett personlig smak, här finns fakta från Hemma med Ria Wägner till Knesset, från Owe Thörnqvist och Monica Zetterlund till Amy Diamond, från Åsa-Nisse till Fucking Åmål, från Stieg Trenter till Stieg Larsson.

Personligen är jag glad och tacksam att jag slapp vara med och göra urvalet. För varje sak som finns med finns det ett antal som inte kom med. Arbetet beskrivs som krävande, lustfyllt och svårt, inte minst när det gäller att välja bort. Radio, teater och konst finns t ex inte med av rent praktiska skäl. Boken hade helt enkelt blivit för omfångsrik.

Tanken är att man ska kunna slå upp ett visst år i boken och få en känsla av hur det året var, menar Jan Gradvall. Med tv-monopolets avskaffning och internet bjuder boken också en bild av ett kulturhomogent Sverige som fömodligen inte längre finns.

Läs mer om 1001 Skivor Du Måste Höra Innan Du Dör.

Läs om en ny Monica Zetterlund-biografi.

Läs en hyllning till Per Gessle på hans 50-års dag.

Pulp i Pop

I min numera nästan kompletta samling av den legendariska svenska musiktidningen Pop har jag ikväll hittat en artikel där de fd Pulp-medlemmarna Jarvis Cocker och Candida Doyle ännu inte var fd medlemmar av Pulp. I #16 lyssnar de på svenska skivor och detta är vad de tyckte om E-Type och hans genombrottshit Set The World On Fire (den där han sjunger coming up, coming up).

Candida. Rave...
Jarvis. Det här får mig att tänka på när vi kom hit i går kväll. Vi var hungriga och ville gå ut och äta, och då gick vi till det där Café Opera-stället eftersom någon sa att det var det enda som var öppet. Det var avskyvärt. Lokalen var full av femtioåriga affärsmän som dansade till sån här musik.
Candida. Och som de dansade...
Jarvis. ...samtidigt som de försökte ragga upp unga flickor. Vi hade precis kommit från planet, vi var trötta och det var verkligen en märklig sak att sitta och titta på.
Candida. Det var den sortens ställe jag minst av allt ville gå till. Det var inget fel på flickorna, de var ganska söta, men männen var horribla.
Jarvis. Vad gäller den här musiken så är det som att stå mitt i Euro House Center. Jag uppfattar den inte som så extremt irriterande, men den håller sig till en formel som börjar kännas väldigt uttjatad. Det finns definitivt musik av den här sorten som är mycket bättre. Jag vet att det inte riktigt är samma sak, men jag föredrar till exempel Ace Of Base framför det här.

Pulp ligger på is, men Jarvis Cocker är aktuell med sitt andra soloalbum Further Complications som tyvärr inte är lika bra som det första som kort och gott hette Jarvis.

Fler citat från Pop kan dyka upp i framtiden.

Läs om Nick Lowe i det förra Pop-citatet.

Besök Jarvis Cockers hemsida.

Böcker som inte fick plats i förra listan

Förra veckan blev jag utmanad av Saom att lista femton böcker som betytt något för mig. Problemet var att begränsa sig. Femton är inte mycket. Här är de som kom med på listan. Och här är nu de som skrevs ner på fusklapp, men till slut inte kom med på listan:

Tage Danielsson - Sagor För Barn Över 18 År

Mark Oliver Everett - Things The Grandchildren Should Know

Åke Edwardson - Jukebox

Charlotte Brontë - Jane Eyre

Tomas Sjödin - När Träden Avlövas Ser Man Längre Från Vår Trädgård

Hans Alfredson - En Ond Man

Albert Camus - Främlingen

Lewis Shiner - Glimpses

Per Anders Fogelström - Mina Drömmars Stad

Patricia Highsmith - The Talented Mr Ripley

John Cheever - Oh, What A Paradise It Seems

Bob Dylan - Chronicles Volume 1

Nu ska jag ut och fiska.

Skivor du gillar i genres du inte gillar

Finns det någon musikstil du inte står ut med? Den engelska tidningen The Guardian har gjort en kul artikel om vilken skiva man ska köpa om man t ex inte gillar hårdrock (AC/DC:s Back In Black), punk (Buzzcocks Another Music In Another Kitchen), soul (Stevie Wonders Innervisions) klassiskt (Angel Hewitt – Bach's The Well Tempered Clavier) och de som är mest aktuella för mig: hip hop (Young Mc´s Stone Cold Rhymin´) och symfonirock (Genesis The Lamb Lies Down On Broadway).

Gillar du inte någon musik utgår jag från att du redan rattat in Rix FM.

Tre av skivorna är utgivna på Island Records som nyligen fyllde 50 år.

Stevie Wonder gav ut sin klassiska skiva på Tamla/Motown som också fyllt 50.

Läs Hårdrock - fördomar och fakta.

Läs Klassisk musik passar kyligt mörka dagar.

Läs om en CD-R där Buzzcocks ingår.

Veckans efterlängtade sammanfattning

Ännu en vecka närmar sig slutet och ännu några välargumenterade och färgglada inlägg har lagts till det oändliga internetarkivet. Kanske går det att hitta en ny favorit i veckans sammanfattning? Trevlig helg!

Paul Simon är Paul Simon oavsett sällskap

Överambitiösa grönsaksätare

Femton bra böcker

The Wire svårt för engelsmännen

Frågesport för halva familjen

Monty Python aktuella med dokumentär

Monty Python aktuella med dokumentär

Det tycks stunda en riktig högtid för alla oss med Monty Python-tourettes. Herrarna Michael Palin, Terry Jones, Terry Gilliam, Eric Idle och John Cleese ska återförenas för en dokumentär. Anledningen är att det i år är fyrtio år sedan det första avsnittet av numera kultförklarade och fortfarande obegripliga tv-serien The Monty Python´s Flying Circus sändes på BBC första gången den femte oktober. Dokumentären Monty Python: Almost The Truth (The Lawyers Cut) får premiär den 15 oktober och samtliga Pythonar ska närvara, skriver The New York Times. Efter filmen ska gänget svara på frågor och få pris av The British Academy.

Senare i höst ska en sextimmars-version av dokumentären visas på Independet Film Channel.

Graham Chapman förväntas också vara aktuell för premiären. Han avled förvisso i cancer 1989, men det hindrade inte honom att närvara vid 29-års jubiléet 1998, så varför skulle det påverka hans engagemang denna gång? Han kommer dock inte medverka på frågestunden.

Besök Pythonline, Monty Pythons officiella hemsida.

Läs om Fawlty Towers återförening.

Läs om Michael Palin och Terry Jones serie Ripping Yarns.

Läs om Michael Palins dagböcker.

Besök Mr Gumbys hemsida.

PS. Monty Python-tourettes är en sjukdom med ofrivilligt återkommande citerande av nämnda serie som främsta symptom. DS

Frågesport för halva familjen!

Det verkar kunna bli några fina sensommarkvällar till. Vad passar bättre runt grillen än frågesport? Lycka till!

1. Anna Ternheim beskrev sin låt What Have I Done med en referens till en av de stora poeterna. Hur beskrev hon den?
A: Leonard Cohen-disco
B: Björn Ranelid-tango
C: Bellman-cha-cha-boom

2. Ett av de tre alternativen har INTE skrivit manus till den fantastiska serien The Wire (nästan i klass med Andra Avenyn). Vem hade annat för sig?
A: George Pelecanos
B: Julian Barnes
C: Dennis Lehane

3. Paul McCartney gav på sjuttiotalet ut en instrumentalversion av sin skiva Ram. Vilket namn använde han som pseudonym?
A: Nigel Kodak
B: Percy "Thrills" Trillington
C: Winston O´Boogie

4. Iron Maiden är ett attans bra band, men vilken av följande medlemmar har egentligen medverkat på flest skivor?
A: Dave Murray
B: Bruce Dickinson
C: Nicko McBrain

5. Emmylou Harris är kanske världens bästa duettsångerska, men vem av dessa tre har hon - mig veterligen - INTE sjungit med?
A: Ryan Adams
B: Roy Orbinson
C: Tom Petty

6. Vad hette den första delen i Ian Rankins serie om detektiv Rebus?
A: How To Disappear Completely
B: Knots And Crosses
C: Postcards From The Boys

7. En av förra årets vackraste skivor gjordes under bandnamnet Bon Iver av Justin Vernon. Bon Iver är franska och betyder ungefär vadå?
A: Lång vinter
B: Öppen eld
C: Xavante

8. Och på tal om Xavante. Vilket namn använde Ulf Lundell sig av när han försökte slå igenom som engelskspråkig sångare i Europa under slutet av sjuttiotalet?
A: The Rocking Same
B: Ron Nasty
C: Engelbert Humperdinckstein

9. Bo Widerbergs film Mannen På Taket bygger på en roman av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, men vad heter den i bokform?
A: Polis, Polis, Potatismos
B: Den Vedervärdige Mannen Från Säffle
C: Och Sen Var De Två

10. She´s a diamond who wants to stay coal är en av mina favorittextrader. Vem skrev den?
A: Tom Waits
B: Joni Mitchell
C: Nicolai Dunger

11. Vilka LEGENDARISKA låtskrivare var det som skrev Tears Of A Clown?
A: Rodgers & Hammerstein
B: Goffin & King
C: Wonder & Robinson

12. Hur många studioskivor har Ulf Lundell som mest släppt under ett år?
A: 2
B: 58
C: 3 000 000 000

13. Vilket av följande band har en enarmad trummis?
A: Megadeth
B: Poisonous Lepricorns
C: Def Leppard

14. Bo Diddley gick bort förra året efter mer än ett halvt decennium i det heliga riffets tjänst. Vad hette hans maraccas-spelare?
A: Jerome Green
B: Bulldog Johnson
C: Dave Mustaine

15. Beatles var stora fans av Buddy Holly, ändå gjorde de bara en av hans låtar på skiva (alltså officiellt utgiven, bootlegs och senare arkivgrävningar inte inräknade). Vilken var låten?
A: Peggy Sue
B: Maybe Baby
C: Words Of Love

16. Patricia Highsmith är mest känd för sina böcker om Tom Ripley, men vilken Alfred Hitchcock-film skrev hon manus till?
A: Mannen Som Visste För Mycket
B: Främlingar På Tåg
C: En Läcka I Ridån

17. Ed McBain är mest känd för sina böcker om poliserna i Isolas 87:e distrikt, men vilken Alfred Hitchcock-film var han INTE inblandad i?
A: Psycho
B: Fåglarna
C: Marnie

18. Vilken Iron Maiden-skiva inleds med ett tal Winston Churchill höll under andra världskriget?
A: Piece Of Mind
B: Live After Death
C: Seventh Son Of A Seventh Son

19. Aretha Franklin sjunger skiten ur nästan allt som kommer i hennes närhet. Vilken av hennes stora klassiker skrevs - och sjöngs ursprungligen - av Otis Redding?
A: Respect
B: I´ve Never Loved A Man/Girl (The Way I Love You)
C: Do Right Woman, Do Right Man

20. Jag är sedan några år tillbaka lite småkär i Cate Blanchett. Vem av följande har denna f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a skådelspelare gestaltat på film?
A: Patti Smith
B: David Bowie modell Ziggy Stardust
C: Bob Dylan

21. Vilket brittiskt band ståtar numera med en basist som blivit ostfabrikör?
A: Pulp
B: Oasis
C: Blur

22. The Office är en av de mest omtalade serierna från de senaste åren. Ricky Gervais och Stephen Merchant följde upp med en serie som förvisso inte nådde lika långt men ändå var väldigt bra. Vad hette den?
A: Extras
B: The Two Bobs
C: No Revelations In Torquay

23. I vilket Tintin-äventyr får man lära sig att hav heter mare på latin?
A: Månen Tur Och Retur
B: Krabban Med Guldklorna
C: Kung Ottokars Spira

24. Vem vann årets Idol?
A: Idol-Sören
B: Idol-Stina
C: Idol-Bettan

25. Vilken av följande skivor fyllde 40 förra året?
A: Love - Forever Changes
B: Dolly Parton - My Blue Ridge Mountain Boy
C: The Band - Music From Big Pink

26. Vem har jag fått att skratta genom att fråga efter Säg Mig Älskling under en konsert?
A: Knutte Westlund
B: Nisse Hellberg
C: Elisabeth Andreassen

27. Det finns en mjukisversion av Fanny Och Alexander som bara är tre timmar, men hur lång är den riktiga versionen?
A: 4,5 timmar
B: 5 timmar
C: 7 timmar

28. Vad heter bibliotekshyllan där jag hittade toktjocka och ack så snygga boken Art & Photography?
A: Ijz
B: Ijx
C: In

29. Mer böcker. Vad hette författaren bakom Albert Speer Och Sanningen?
A: Geta Salinery
B: Gitta Sereny
C: Gyla Sireny

30. Vilken medlem i The E Street Band medverkar även i maffiaserien The Sopranos?
A: Patti Scialfa
B: Steven Van Zandt
C: Clarence Clemons

31. David Duchovny slog igenom i Arkiv X och medverkar just nu i väldigt underhållande Californication vars skapare gillar Warren Zevon. Vilken av följande är en album/låt-titel av just denna man?
A: Sentimental Hygiene
B: Sånger Att Älska Till
C: A Short History Of Nearly Everything

32. I ett Seinfeld-avsnitt fick karaktären Kramer en replik i en film av Woody Allen och Seinfelds ena skapare Larry David är snart, på riktigt denna gång, aktuell som skådespelare i en Woody Allen-film. Hur löd repliken som alla Seinfeld-nördar nu hoppas få höra Larry David säga?
A: These pretzels are making me thirsty!
B: Manya died. Manya died! MANYA DIED!
C: Serenity now!

33. Vad heter Monica Zetterlunds självbiografi?
A: Ett Lingonris Som Satts i Cocktailglas
B: Den Sista Valsen
C: Ihågkomster Från Ett Dåligt Minne

34. Ett av de bästa album de senaste åren heter Begin To Hope och gjordes av Regina Spektor. Hon bor i New York, men var är hon född?
A: New York
B: Moskva
C: St Petersburg

Klart som korvspad!

The Wire svårt för engelsmännen

En av de senaste årens bästa och mest omtalade tv-serier har stött på problem i England. Amerikanska The Wire, som utspelar sig i Baltimore, har dialog med så mycket slanguttryck att engelsmännen inte förstår vad som sägs, rapporterar DN.

Jag missade enstaka avsnitt när serien gick på svensk tv och la då vantarna på otextade versioner. Nu behöver jag inte längre känna mig dum för att jag ibland hade problem att hänga med.

The Wire kan lite - väldigt - förenklat sägas handla om droghandeln i Baltimore och det politiska spelet som ligger bakom. Varje säsong har sin egen vinkel, t ex fackföreningarnas död, skolans roll i stadsdelar där ingen är intresserad av skolan, det politiska spelet och den tryckta tidningarnas allt mer desperata kamp att behålla läsarna.

En del av seriens storhet är att karaktärerna pratar som folk pratar. Resultatet av detta blir onekligen att den skolengelska vi lär oss i Sverige inte räcker till. Men att folk med engelska som modersmål har problem att förstå var lite oväntat.

George Pelecanos är en av seriens manusförfattare och han låter hälsa att dialogen kräver att vi som tittar har lite tålamod.

It [subtitling] kind of reminds me of scenes from that [1980 disaster film spoof] comedy, Airplane!, when two black guys speak, and subtitles appear on the screen.

Vill man läsa hela artikeln om problemen med att förstå gatuslang kan man göra det i The Independent, men tyvärr utan svensk text. Artikeln slutar med en kort ordista.

Om ni inte sett The Wire och gillar tv-serier som inte är färdigtuggade är ni härmed varmt rekommenderade.

Läs om The Wires avslutning.

Läs om George Pelecanos.

Femton bra böcker

Jag har blivit utmanad av Saom som driver bloggen Älskade Dumburk. Utmaningen går ut på att nämna femton böcker som betytt något för en, femton böcker som lever kvar i en. "Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes."

De två första är kanske lite fusk, men de måste vara med.

Ed McBain - Isola-serien. Det här är inte en bok, det här är 55 böcker i en serie. Jag har läst ca 2/3-delar.

Sjöwall/Wahlöö - Roman Om Ett Brott-serien. Tio böcker. Har läst samtliga.

Ian MacDonald - En Revolution I Huvudet, The Beatles Inspelningar Och 60-talet.

Pär Lagerkvist - Gäst Hos Verkligheten.

Nick Hornby - High Fidelity.

Fjodor Dostojevskij - Brott & Straff.

Julian Barnes - A History Of The World In 10 1/2 Chapters.

Brill Bryson - Anteckningar Från En Liten Ö.

James Clavell - Shogun.

Peter Englund - Den Oövervinnerlige.

Eva Dozzi - Jävla John.

Lennart Persson, Mats Olsson, Jan Gradvall, Andres Lokko - Feber.

Mitch Albom - Tisdagarna Med Morrie.

Ulf Lundell - En Varg Söker Sin Flock.

George Pelecanos - Drama City.

Så. Fan. Det finns minst lika många till som hade platsat. Och lika många till till. Men jag ska försöka stå för dessa.

Nu ska jag posta inlägget innan jag börjar ångra mig och redigera.

Dessutom ska jag i min tur utmana fem nya bloggare om deras favoriter, men eftersom jag knappast läser några bloggar längre (en av dem jag läser är just Saom) tänkte jag istället maila fem kompisar och be dem skicka listor. Två av dem har bloggar, men jag mailar samtliga och återkommer med deras svar.

Läs mer böcker om historia.

Läs mer om biografier.

Få åtta gratis boktips!

Överambitiösa grönsaksätare

73 procent av Expressens läsare äter alltid grönsaker. Hur orkar de? Förvisso är jag allt mer noga med att ha lite frukt och grönt på den dagliga middagstallriken, men att äta grönsaker konstant, hela tiden och utan uppehåll kanske är att ta i?

Paul Simon är Paul Simon oavsett sällskap

I ca 45 år har alla ensamma unga män med gitarr och lite lätt grubblande texter fått epitetet den nya Dylan. Paul Simon var den första av de nya. Bara att överleva detta säger en hel del om hans talang. Som ena halvan av Simon & Garfunkel - det var han som var Simon - gjorde han fem skivor mellan åren 1964 och 1970. Sedan dess har han varit solo och inte lika produktiv, tio skivor har det blivit på 37 år.

Paul Simons solokarriär är betydligt mer än Simon & Garfunkel utan Garfunkel. Simons texter har förvisso alltid präglats av hans speciella lågmälda humor och klarsynta blick för situationer. Även hans fjäderlätta melodisinne må vara intakt, men vad gäller arrangemang uppvisar han än idag en nyfikenhet som många av hans jämnåriga kollegor bara kan drömma om.

På två av hans mest populära skivor samarbetade han med musiker från Sydafrika (Graceland -86) och Sydamerika (The Rhythm Of The Saints -90). De har än idag en känsla som sticker ut, trots att det nu är mer regel än undantag att P1-människor med lite självaktning lyssnar på det som populärt kallas världsmusik (helst från Afrika eller Kuba). Världsmusik har blivit ett samlingsnamn för allt som inte är popmusik från England eller USA.

Redan 1972 experimenterade han med reggae utan att spela reggae och fick en hitlåt på sin solodebut. Låttiteln fick han från en Asiatisk restaurang där de serverade kyckling med äggsås - låten heter Mother & Child Reunion. Sedan följde två skivor till på bara tre år. Dessa tre är de mest popiga skivor han gjort och har inte åldrats en dag sedan de släpptes.

Trots att Simon är en av de mest kända låtskrivarna har han de senaste tjugo åren utgått minst lika mycket från rytmer som från melodier. Där västerlänsk musik oftast nöjer sig med 4/4 har han istället valt att utgå från andra inte lika vanliga takter som ibland ger låtarna en för västerlänska öron lite ovan rytm.

Fyra album de senaste tjugo åren är inte något rekordtempo, men när han säger något har han å andra sidan något att säga. Tre barn födda under nittiotalet kan också ha något med hans lägre inspelningstempo att göra.

Om ni har en samling med Simon & Garfunkel hemma, men aldrig lyssnat på vad Simon har haft för sig sedan dess har ni en trevlig upptäckt framför er - han har gjort mycket mer än You Can Call Me Al. Även bortglömda alster som Heart And Bones och One Trick Pony, bägge från början av åttiotalet, har några guldkorn var.

Hans senaste album Suprise kom 2006 och blev med all rätt kritikerrosat. Simon samarbetar här med Brian Eno och återigen har han lyckats hitta ett nytt - denna gång ovanligt atmosfäriskt sammanhang - för sina typiska melodier. Men hans tydlighet som låtskrivare bevisas bäst av att alla hans skivor, oavsett vilka han valt att samarbeta med på sina olika projekt, i första hand låter som Paul Simon.

When I think back
On all the crap I learned in high school
It's a wonder
I can think at all

- Kodachrome

Besök Paul Simons hemsida.

Lyssna på samlingen The Essential Paul Simon på Spotify med låtar från alla hans soloskivor.

Sammanfattning av veckans inlägg - äntligen här!

Efter en vecka med regn men lyckade bokval (Ben Watts Patient, Marina Lewyckas En kort berättelse om traktorer på Ukrainska och Ulf Lundells Vädermannen) smakar det extra gott med en praktisk sammanfattning. Bara att klicka och njuta. Trevlig helg!

Popstjärna - jag kunde dött!

Fredrik Lindströms Svenska Dialektmysterier i repris

Monica Zetterlunds första inspelningar hittade

Al Capone får egen bok i ny gangstervåg

Way Out West i dagarna tre

Way Out West i dagarna tre

Igår drog jättetjofläsket och ständigt expanderande festivalen Way Out West igång. Jag kom nästan iväg idag. Till slut föll det på att en endagars-biljett kostar 1000 kr. Det är förvisso inte mycket med tanke på alla bra band som spelar, men det är mycket om man för tillfället behöver tänka lite på utgifterna.

Ikväll hade jag kunnat njuta av två favoritband. Amerikanska Wilco spelade klockan 19:00 och är aktuella med sin nya skiva Wilco (The Album) som bl a innehåller Wilco (The Song). Engelska Arctic Monkeys spelar 22:40 och är när som helst aktuella med eftertraktade tredje skivan Humbug. Om första singeln Crying Lightning är en antydan om hur skivan låter blir den en nåd att stilla be om. Redan vid 14:30 spelade dessutom amerikanska Bon Iver som med For Emma, Forever Ago gjorde ett av förra årets tre bästa album i min bok.

Lägg till detta ytterligare en handfull band som jag gärna hört live (Beirut, Grizzly Bear, Band Of Horses, Röyksopp, Fever Ray, Echo & The Bunnymen och Vetiver). Fan. Men man kan inte få allt. Men till er som är där: ha det trevligt längst fram!

Besök Way Out Wests hemsida.

Läs mer om Arctic Monkeys nya skiva.

Läs mer om Bon Iver. Och här. Och här.

Här skrev jag om min Way Out West-längtan redan i april.

Läs DN:s festivalblogg.

Al Capone får egen bok i ny gangstervåg

Efter att den på alla sätt mästerliga tv-serien Sopranos höjde nivån för vad vi förväntar oss från skildringar av den italienska maffian har andra gansters tagit vid i popkulturen. Tv-serien Brotherhood skildrar den irlänska maffian och Martin Scorsese gjorde det samma i Oscarsbelönade The Departed. Ridley Scott gjorde lyckad blacksplotationmaffia i American Gangster och David Cronenburg skildrade den ryska maffian i Eastern Promises. Det senaste exemplet är Public Enemies där Micheal Mann studerar John Dillinger som i Johnny Depps skepnad symboliserar den bankrånarvåg som svepte över USA under depressionen.

Den kanske mest kända gangstern av dem alla, som nådde sin topp årtiondet innan Dillinger, är förstås Al Capone. Han var inte så mycket av en rånargangster som en skrivbordsgangster och höll sig själv mest på kontoret med sina cigarrer medan han utfärdade order som lagen inte lyckades nå upp till. Det enda han kunde dömas för var skattefusk, men det resulterade i elva års fängelse på bl a Alcatraz som bröt ner honom både mentalt och fysiskt.

Det tog några år för mig att förstå att Al Capone (1899-1947) hade funnits på riktigt och inte bara var en liten rund skurk i Tintin I Amerika. Nu har Henrik Höjer skildrat mannen och framförallt hans tid och stad Chicago i Al Capone. Gangstern Och Den Amerikanska Drömmen som jag blir intresserad av att läsa. Den har recenserats i Dagens Nyheter och jag blir nyfiken, även om texten inte är odelat positiv.

En sak man inte kan låta bli att bli besviken på är Capones död. Skottlossning? Nej. Mord? Nej. Olycka under biljakt? Nej. Köra ut över ett stup? Nej. Kvävd av hatt? Nej. Syfilis? Ja.

Läs mer om Tintin.

Läs mer om Sopranos.

Monica Zetterlunds första inspelningar hittade

När journalisten Klas Gustavson arbetade på en ny biografi om sångerskan, skådespelaren och komikern Monica Zetterlund hittade han fyra tidigare okända inspelningar, rapporterar Dagens Nyheter. Dessa inspelningar från 1957 uppges dessutom ha varit hennes första. Två av de fyra låtar som hittats är Love Letters In The Sand och Tango For Two som hon spelade in under namnet Eva Norén - hennes andranamn och mammas flicknamn - under en period som sångerska för Ib Glinde­manns Orkester i Köpenhamn som var hennes första professionella jobb.

Låtarna spelades in på vykortsskivor som var vykort med melodier ingraverade. Enligt dåtida reklam skulle vykortsskivorna hålla för 100 spelningar.

Ett av vykorten med Flickorna I Småland skickade Monica till sin tre-åriga dotter Eva-Lena hemma i Värmland, men Monikas mamma satte in det i ett album innan de han lyssna.

Det framkommer inte i artikeln om inspelningarna planeras ges ut på nytt.

Monica Zetterlund omkom 2005, 67 år gammal.

Biografin Enkel vacker öm. Boken om Monica Zetterlund släpps i september.

Fredrik Lindströms Svenska Dialektmysterier i repris

Är du intresserad av språk? Gillar du Fredrik Lindström? Är du intresserad av språk och gillar Fredrik Lindström? Är du nyfiken på vad som sänds ikväll på SVT2 klockan 21:30?

Just där och då sänds första delen av åtta i serien Svenska Dialektmysterier i repris. I programmets sammanlagt fyra timmar åker Lindström runt i Sverige och förklarar varför de svenska dialekterna låter som de gör och vad det finns för biologisk förklaring. Programmet sändes första gången 1996 och var en slags fortsättning på Värsta Språket.

Läs mer om Svenska Dialektmysterier.

Läs om boken Svitjods Undergång Och Sveriges Födelse av Henrik och Fredrik Lindström.

Läs om en Lindström-relaterad knipa jag satte mig själv i.

Popstjärna - jag kunde dött!

Sommaren 1992 skulle den engelska popduon Everything But The Girl åka på turné i USA, men Ben Watt blev sjuk. Men enorma smärtor i magen åkte han till sjukhus. Där skulle han bli kvar i nästan två månader medan läkarna letade efter rätt diagnos. Efter att ha fått nästan hela tunntarmen bortopererad visade det sig att han drabbats av den sällsynta sjukdomen Churg-Strauss syndrom. Årligen får 1-2 personer per miljon invånare diagnosen i Europa. Watt förlorar mycket i vikt och blir - även rent psykiskt - en ny människa med nya vanor. Listan med saker han kan äta blir betydligt kortare.

1996 skrev Watt boken Patient och för tre år sedan översattes den till svenska. Det är en osentimental och välskriven bok om den tunna tråd som utgör livet. Trots att sjukdomen är livshotande är det i första hand livsglädje jag känner när jag avslutar bokens sista sida. Det är inte en deprimerande bok. Den innehåller förvisso medicinska termer jag inte förstår, men också humor och värme.

Boken handlar lika mycket om livet och kärleken som om sjukdomen. Under alla blodprov, smärtstillande medel, dieter, feldiagnoser och studerande av andra patienter sitter Bens livspartner - och sångerskan - Tracey Thorn vid hans sida.

Boken var lika lättläst som jag trodde den skulle vara tung.

Samma år som boken släpptes kom också skivan Walking Wounded. Titeln är inte en slump, men eftersom den innehåller lågmäld danspop är det lätt att glömma att den är lika personlig som valfri skilsmässoskiva av man i flanellskjorta.

Ben Watts liv förändrades under några månader i fosterställning, men han kom ut på andra sidan. Patient är hans historia.

Besök Everything But The Girls hemsida.

Sammanfattning i det fina vädret

Efter en vecka där jag njutit av vädret och faktiskt gjort lite nytta har bloggandet varit lugnare än vanligt. Några inlägg blev det i alla fall, även om jag gärna hade sluppit skrivit om Willy DeVilles bortgång. Det fina vädret håller trots denna förlust i sig och en trevlig helg önskas alla tappra.

Seinfeld-gänget återförenas på egna villkor

Arctic Monkeys aktuella med nya skivan Humbug

Motownlegenden Smoeky Robinson pratar!

Willy DeVille har avlidit

Willy DeVille har avlidit

Det var som vanligt Mats Olsson och Lennart Persson som fick mig att upptäcka honom. De skrev så kärleksfullt om hans musik att jag var tvungen att lyssna. Det tog inte lång tid att inse att de som vanligt hade rätt. Skivaffären jag jobbade i hade en samlingskiva och den svängde från början till slut. I skön blandning möttes pop, blues, soul, latinorytmer och cajun.

Några år senare bjöd Lasse på en slant under en skivmässa, trots att det var första gången vi träffades, med motiveringen den där måste du ha. Skivan hette Le Chat Bleu och ja, det är en skiva man måste ha. Idag har bandet Mink DeVilles ledare Willy DeVille avlidit av cancer i bukspottskörteln, 55 år gammal.

Har du aldrig hört talas om varken mannen, bandet eller musiken är det inte försent. Hans musik, i likhet med all bra musik, saknar bäst före-datum och vissa katter är coolare än andra. DeVille var en av de coolaste.

Nu ska jag lyssna på Just To Walk That Little Girl Home en gång till. Han visste vad som är viktigt i livet.

It’s closing time in this nowhere café/ There’s no way in the world I’m gonna let that girl/ Let her slip away/ No I can’t explain just what’s happening to me/ I can tell that guy who’s sticking close by her side/ Knows her more than just casually

But there’s nothing that I wouldn’t do/ No there’s nothing that I wouldn’t do/ No there’s nothing that I wouldn’t do/ Just to walk that little girl home

Lyssna på en bra samling på Spotify

Läs mer om Willy DeVille.

Besök Willys hemsida.

Motownlegenden Smokey Robinson pratar!

Smokey Robinson har varit en av mina favoritlåtskrivare/sångare/producenter sedan jag snubblade över den fantastiska låten The Tracks Of My Tears på dubbel-CD:n 38 Soulklassiker 1960-69. Under kanske främst sextiotalet skrev Robinson oemotståndliga små melodier både åt sig själv och andra på skivbolaget Motown. My Guy till Mary Wells, My Girl till The Temptations och The Tears Of A Clown tillsammans med Stevie Wonder. Han skrev så mycket sockersöta och självklara melodier att det framstod som lika självklart som att sova och andas. Fick han en stund över skrev han You Really Got A Hold On Me till sitt eget band The Miracles och fick se den bli inspelad av The Beatles innan Bob Dylan i ett berömt citat utnämnde honom till USA:s största levande poet.

Smokey Robinson må vara en doldis, men få doldisar har uträttat så mycket. Nu har han genomfört en intervju med Rolling Stone om sin nya skiva Time Flies When You´re Having Fun där han tolkar andras låtar.

Läs intervjun här.

Läs mer om skivbolaget Motown.

Arctic Monkeys aktuella med nya skivan Humbug

Alex Turner föddes den sjätte januari 1986 i Sheffield. Ganska exakt 20 år senare släppte hans band Arctic Monkeys sin debutskiva Whatever People Say I´m, That´s What I´m Not. Det blev den dittills snabbast säljande debutskivan i England. Bandets sågs sedan överallt hela tiden och jag bestämde mig av ren princip för att inte tycka om dem. Det gick bra tills jag hörde låten Fake Tales Of San Fransisco. Då insåg jag att alla lovord faktiskt var befogade. Sylvassa gitarrer, självklara melodier och berättande texter med ett gott öga för detaljer. Låtarna var självklara på ett sätt som man förmodligen bara mäktar när man är ung, snorbegåvad och inte tänker för mycket.

Pop blir inte bättre.

Redan året efter släpptes den lite mer eftertänksamma Favourite Worst Nightmare och ytterligare ett år senare släppte Turner ett sidoprojekt tillsammans med Miles Kane från The Rascals under namnet The Last Shadow Puppets. Albumet The Age Of The Understatement är en självklar favorit för alla som gillar klassiskt melodisnickrande med ruskigt snygga stråkarrangemang.

Tre skivor på tre år där inte många låtar är annat än omistliga.

Nu, tre och ett halvt år efter debuten, är Arctic Monkeys aktuella med sin tredje skiva Humbug. Den är inspelad i Arizonaöknen hemma hos Josh Homme från Queens Of The Stone Age. Jag har ibland tänkt att Arctic Monkeys påminner om ett popigare Queens Of The Stone Age. Nu tänker jag att jag kanske inte var helt ute och cyklade trots allt.

Första singeln Crying Lightning släpps den 17:e augusti, men finns redan nu på Spotify, och albumet följer senare under månaden. Tempot är inte lika hysteriskt som på genombrottet I Bet You Look Good On The Dancefloor, men låten har ett gung, sköna gitarrslingor och en kaxighet som bara band som vet vad de håller på med har råd med. Och är det inte Josh Homme som spelar det lilla gitarrsolot så är det definitivt han som regisserat det.

Alex Turner, Jamie Cook, Matt Helders och Nick O´Malley kan fortsätta sova gott på nätterna. De har gjort det igen. Det blir en sensommar i apans tecken.

Läs mer om Arctic Monkeys.

Läs mer om Humbug på Wikipedia.

Besök Arctic Monkeys officiella hemsida.

Seinfeld-gänget återförenas på egna villkor

Gamla favoriter ska inte återförenas. Det slutar garanterat med en inte-lika-bra-som-förr-känsla. Seinfeld-gänget har hittat ett sätt att återförenas utan att behöva återförenas. efter det sista avsnittet 1998. I Seinfeld-skaparen Larry Davids serie Curb Your Enthusiasm (Simma Lugnt, Larry!), där han spelar en man som heter Larry David som lever ett neurotiskt liv och lever gott av alla pengar han tjänade på Seinfeld, ska nu skådespelarna Jerry Seinfeld, Julia Louis-Dreyfus (Elaine Benes), Jason Alexander (George Costanza) och Michael Richards (Cosmo Kramer) medverka för att visa hur ett misslyckat försök till återförening hade kunnat gå till. Medverkar gör även Wayne Knight (Newman) och Estelle Harris (Estelle Costanza - mamman som gud glömde).

Alla som känner till Davids humor och tonen i Seinfeld vet att det förmodligen inte blir mer Larry David än så här. Istället för att återförenas och anses som ett oundviklig besvikelse gör han ett avsnitt som handlar om den oundvikliga besvikelsen.

Även om Seinfeld är min favorit bland alla komediserier vill jag inte se en faktiskt återförening. En skildring av en misslyckad återförening däremot - ja tack!

Säsong sju av serien börjar sändas på HBO den 20 september i USA. När den når Sverige är oklart, men säsong sex avslutades nyligen på SVT.

Läs om återföreningen i en intervju med Larry David i The New York Post.

Läs mer om återföreningen.

Läs mer om Curb Your Enthusiasm.

Läs vad vet du om Seinfeld?

Läs när Larry träffade George.

Hootchie mama!