Oj oj oj oj

När Sopranos började sändas 2001 var serien nästan som en hyllning till Gudfadern och Scorceses maffiafilmer, men efter hand utvecklades det till något helt eget och när sista programmet slutade igår hade karaktärerna gjort sina helt egna resor. De började som en hyllning och blev till slut själva stilbildande.

Den sista scenen - förhoppningsvis utan att spoila för mycket - innehöll en passning, eller möjligtvis ett lyft på hatten till genres egen gudfader, Francis Ford Coppolla. Jag vet inte om Sopranos skapare David Chase utgick från att alla Sopranos-fans också har sett Gudfadern, men jag misstänker att vi är i majoritet. Vad jag däremot vet är att man lär tolka slutscenen av Sopranos olika beroende på om man har sett Gudfadern eller inte. Men oavsett vilket fungerar det, och avsett vilket var det ett väldigt bra slut.

Chase har i intervjuer pratat om att alla inte kommer gilla slutet och det har han rätt i. Jag har funderat på om han skulle ta livet av Tony eller sätta honom i fängelse. Det kanske han gjorde. Ni som tittade vet.

Ändå tror jag inte att någon av oss som under de här åren blivit kompisar med Tony, Carmela, Meadow, AJ, Janice, Uncle Junior, Paulie, Sil och Chris ville att det skulle sluta med att de satt framför tv:n, mumsandes på glass och sjöng med till Så Ska Det Låta.

Istället var det rock´n´roll från början till slut.

Jag är tacksam att slutet inte var tillrättalagt, jag är tacksam att slutet var lika långt ut på kanten som vägen dit har varit ooch jag är tacksam att manusförfattarna vågade utsätta karaktärerna för vad de gjort. Att de vågade plåga dem, att de vågade ta dem till helvetet och, om än inte tillbaka, så i alla fall till den förmodligen bästa dramaserie jag sett.

Manusförfattarna lyckades med konststycket att göra en maffiaboss, misstänkt sociopat, till någon man kunde relatera till och därför brydde sig om. Sånt kräver skicklighet. Alla karaktärerna har efter hand blivit människor och det är delvis det som gjorde serien så bra.

För i likhet med Gudfadern, som förvisso bara hade ca nio timmar på sig mot Sopranos ca 80, handlar det egentligen inte om maffian. Det råkade bara vara hans yrke. Egentligen handlar det om dragkampen mellan sina två familjer. I den ena är man il capitano och i den andra är man pappa och make. Det är den kampen och konsekvenserna av de val Tony gjorde som skildrades. Konsten att mörda folk på dagarna och uppfostra barn på kvällarna.

Nu är det slut och jag vill se om inom snarast. Det är en serie som skulle tjäna på mer än ett avsnitt i veckan. Så: på återseende. Leta inte efter mig, jag hittar er. Ni finns på hyllan. 86 avsnitt, tio band.

Precis när jag trodde jag var ute drar de in mig igen.

Dagens låt är It Was A Very Good Year av Frank Sinatra.