måndag, augusti 17, 2009

Paul Simon är Paul Simon oavsett sällskap

http://mobiusband.com/blog/wp-content/uploads/2008/02/simon2006.jpg

I ca 45 år har alla ensamma unga män med gitarr och lite lätt grubblande texter fått epitetet den nya Dylan. Paul Simon var den första av de nya. Bara att överleva detta säger en hel del om hans talang. Som ena halvan av Simon & Garfunkel - det var han som var Simon - gjorde han fem skivor mellan åren 1964 och 1970. Sedan dess har han varit solo och inte lika produktiv, tio skivor har det blivit på 37 år.

Paul Simons solokarriär är betydligt mer än Simon & Garfunkel utan Garfunkel. Simons texter har förvisso alltid präglats av hans speciella lågmälda humor och klarsynta blick för situationer. Även hans fjäderlätta melodisinne må vara intakt, men vad gäller arrangemang uppvisar han än idag en nyfikenhet som många av hans jämnåriga kollegor bara kan drömma om.

På två av hans mest populära skivor samarbetade han med musiker från Sydafrika (Graceland -86) och Sydamerika (The Rhythm Of The Saints -90). De har än idag en känsla som sticker ut, trots att det nu är mer regel än undantag att P1-människor med lite självaktning lyssnar på det som populärt kallas världsmusik (helst från Afrika eller Kuba). Världsmusik har blivit ett samlingsnamn för allt som inte är popmusik från England eller USA.

Redan 1972 experimenterade han med reggae utan att spela reggae och fick en hitlåt på sin solodebut. Låttiteln fick han från en Asiatisk restaurang där de serverade kyckling med äggsås - låten heter Mother & Child Reunion. Sedan följde två skivor till på bara tre år. Dessa tre är de mest popiga skivor han gjort och har inte åldrats en dag sedan de släpptes.

Trots att Simon är en av de mest kända låtskrivarna har han de senaste tjugo åren utgått minst lika mycket från rytmer som från melodier. Där västerlänsk musik oftast nöjer sig med 4/4 har han istället valt att utgå från andra inte lika vanliga takter som ibland ger låtarna en för västerlänska öron lite ovan rytm.

Fyra album de senaste tjugo åren är inte något rekordtempo, men när han säger något har han å andra sidan något att säga. Tre barn födda under nittiotalet kan också ha något med hans lägre inspelningstempo att göra.

Om ni har en samling med Simon & Garfunkel hemma, men aldrig lyssnat på vad Simon har haft för sig sedan dess har ni en trevlig upptäckt framför er - han har gjort mycket mer än You Can Call Me Al. Även bortglömda alster som Heart And Bones och One Trick Pony, bägge från början av åttiotalet, har några guldkorn var.

Hans senaste album Suprise kom 2006 och blev med all rätt kritikerrosat. Simon samarbetar här med Brian Eno och återigen har han lyckats hitta ett nytt - denna gång ovanligt atmosfäriskt sammanhang - för sina typiska melodier. Men hans tydlighet som låtskrivare bevisas bäst av att alla hans skivor, oavsett vilka han valt att samarbeta med på sina olika projekt, i första hand låter som Paul Simon.

When I think back
On all the crap I learned in high school
It's a wonder
I can think at all

- Kodachrome

Besök Paul Simons hemsida.

Lyssna på samlingen The Essential Paul SimonSpotify med låtar från alla hans soloskivor.

Etiketter:

3 kommentarer:

Blogger Thomas O. sa...

Mycket bra bloggpost! Paul Simon var f.ö. nära att lägga av helt och hållet efter dunderfiaskot med Broadwayförsöket ("Songs from the capeman" som musical). Vi skall alla vara glada för att han kom tillbaka.

11:50 fm  
Blogger Ola Claesson sa...

Tack!

Vad gäller The Capeman så har jag inte sett eller hört scenversionen. Men den CD som gavs ut 1997 där Simon själv sjunger många av låtarna tycker jag är bättre än sitt rykte, även om det inte är någon av hans allra bästa. Det påstås att projektet kostade honom 11 miljoner dollar.

9:41 em  
Blogger Per sa...

Men det tycker jag att Capeman är ett av hans bästa album helt otroligt bra, pjäsen däremot var nog ingen höjdare

per

2:51 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida