Rätt band på fel plats

Jag såg Eldkvarn live för första gången i Växjö på Valborg förra året. Det är förmodligen en av de bästa konserterna jag sett. Ikväll var det dags igen när den glada femman kom till Alvesta (fråga inte). De spelade nästan hela senaste mästerliga skivan Svart Blogg och några väl valda favoriter från förr med Ta Min Hand och Kungsholmskopplet som gåshudsframkallande höjdpunkter. Dessutom låten Tennsoldater som för mig var en ny bekantskap. Annars var det de nya låtarna som var bäst. Blues För Bodil Malmsten kröp långsamt under huden och Inget Bra För Mig Själv rockade mer än vad herrar på väg mot sextio borde klara av, En Ledig Man svänger som en berusad rondell. Fulla För Kärlekens Skull var så bra att jag fick tårar i ögonen trots att jag varken är full eller kär.

Eldkvarn regerar häst just nu och ett av Pluras plektrum vilar på min fönsterbräda.

Wallander: Afrikanen

När TV4 inte frälser oss med sin fina serie Beck-filmer frälser de oss med sin fina serie Wallander-filmer istället. För att folk som gillar Wallander-filmerna ska kunna skilja Wallander-filmerna från varandra har TV4 gett Wallander-filmerna olika namn. Den Wallander-filmen som går nu på söndag heter Wallander: Afrikanen. Smaka på den titeln en gång till. Wallander: Afrikanen.

Här är några andra filmer från det förflutna som har strävat efter samma princip:

Hajen 4: Afrikanen
Sällskapsresan 3: Afrikanen
Ett Monster Till Svärmor: Afrikanen
The Sound Of Music: Afrikanen
They Shoot Horses, Don´t They: Afrikanen
Asian Babes: Afrikanen
Den Tunna Röda Linjen: Afrikanen
Ett Päron Till Farsa På Semester I: Afrikanen

Nu slutar jag innan ni skrattar ihjäl er.

Doh!

För bara några dagar sedan skrev jag ett inlägg där jag onödigförklarade inköp av toktjocka historieböcker på bokrea. Dilemmat är som sagt att de ofta blir köpta men sällan - aldrig är också ett ord som dyker upp - lästa. Alltså skulle jag inte köpa några toktjocka historieböcker i år.

Jag måste nog ändra formuleringen till nästan inte köpa toktjocka historieböcker. För en endaste liten toktjock historiebok måste man väl kunna unna sig? Eller kanske två? Hittade Norman Davies Slaget Om Warsawa - Upproret 1944 för bara 29 kr. Då måste man väl slå till? 700 sidor! Där satt den. Sedan köpte jag en låda som jag inte riktigt vet vad det är för något, men den heter 1916 - Blodbadets År och det är en lovande titel. Den är bara 66 sidor, men den ser tjockare ut. Innehåller faksimiler, kartor och dagböcker m.m. står det på omslaget. Dessutom finns det kapitel enkom om den tyske generalen Knobelsdorf . Men det informerar jag om bara för att få nämna Knobelsdorf.

Knobelsdorf.

Men nu ska jag tydligen äta innan det bär av mot en Eldkvarn-konsert. Återkommer förmodligen om detta.

Dagens låt är Jag Följer Den Väg av Eldkvarn.

PS.Knobelsdorf DS.

Dokumentär om osynlig fotograf

Annie Leibovitz är en av världens mest kända fotografer. Även om detta är första gången du hör - eller snarare ser - hennes namn lovar jag att du sett några av hennes bilder. Till skillnad från min andra favorit Anton Corbijns mer stiliserade foto där motivet bara är en del av bilden är det i Leibovitz bilder alltid motivet som är det viktiga. Många av hennes bilder fångar ögonblick. De känns intima och man får ófta en skymt av människan bakom kändisen. Hennes styrka är att hon får folk att slappna av - hon lyckas få aviga Lou Reed att krama om sin kärlek Laurie Anderson och hon var en av få fotografer som blev insläppta hemma hos John & Yoko. Hon var också den som tog de sista professionella bilderna på John den 8 december.

På söndag vid 22:05 sänder SVT2 en dokumentär om Leibovitz. Kanske kan man få några fototips?

Julian Barnes - en kärleksförklaring

Om Sverige var en diktatur och jag var diktatorn skulle jag inte i första hand avgå och lämna över makten till min bror Raul Claesson. Jag skulle istället börja med att tvinga alla läsa Julian Barnes A History Of The World In 10 1/2 Chapters. Men det kan jag inte, Sverige är tyvärr inte en diktatur. Jag får nöja mig med att rekommendera den så varmt som möjligt istället.

Boken liknar inget annat jag läst. Det är en blandning av prosa, reportage, historielektion, uppsats och formaten blandas på ett sätt som fungerar. Den är uppdelad i tio och ett halvt kapitel (?) och även om de egentligen inte har något med varandra att göra har de det. De handlar bl a om arken, kärlek, döden, myter, man får en kortare uppsats om hur en klassisk tavla blev till, medias inverkan på våra handlingar, religion och en berättelse om sinnessjukdom som nästan får mig att gråta. Man får svar på frågan om vad Jonah egentligen hade i den där valen att göra.

Man har klumpar i halsen ibland, man skrattar regelbundet, man lär sig saker man tidigare inte hade en aning om och jag tror att det är en av de största läsupplevelser jag haft. Det är lite farligt att skriva så när man just avslutat en bok, men om situationen ändras återkommer jag.

Vad jag däremot kan säga med säkerhet är att det är den enda bok jag läst där trätermiter är den röda tråden.

Det svåra nu är att vänta med nästa Barnes. Om jag läser en till direkt kommer den förmodligen bli en besvikelse. Det är det eviga dilemmat med att läsa en väldigt bra bok. Om man omedelbart efter läser en bok till av samma författare blir man garanterat besviken. Det är en litterär motsvarighet till efterfest. I allra värsta fall går boken därifrån med någon annan.

When the film Jaws came out, there were many attempts to explain its hold over the audience. Did it draw on some primal metaphor, some archetypal dream known the world over? Did it exploit the clashing elements of land and water, feeding our anxiety at the concept of amphibialism? Did it relate in some ways to the fact that millions of years ago our gill-bearing ancestors crawled out of the pond, and ever since we have been paralyzed by the thought of a return to it? The English novelist Kingsley Amis, considering the film and its possible interpretations, came to the following conclusion: "It´s about being bloody frightened of being eaten by a bloody great shark."

Dagens låt är Behind Blue Eyes av The Who.

Bokrea

Bokrea igen. Bokrean brukar för mig mest bli ett tillfälle att köpa väldigt tjocka böcker om ämnet historia som jag sedan aldrig läser. Det kan vara så att jag inte är så intresserad av historia som jag tror. Men jag köpte Peter Englunds Den Oövervinnerlige på bokrean för några år sedan och det är en av de bästa böckerna jag läst. Tjock är den också.

I år har jag i alla fall bestämt att inte köpa några historieböcker. Den hyllan är full. Skönlitteratur brukar jag inte köpa på bokrean. Det är bara inbundna böcker som reas och jag har hellre skönlitteratur som pocket. De är lättare att läsa och tar mindre plats. Dessutom läser jag hellre engelska författare på originalspråk och i Växjö är det svårt att få tag på engelska pockets billigt.

Alltså ska jag i år köpa inbunden skönlitteratur. Bara för att. Det blir tre Dostojevskij (inte på originalspråk) för 159 kr. Brott & Straff är en mina största läsupplevelser som ligger snyggt förpackad med Idioten och Bröderna Karamasov. Vore dumt att inte slå till. Hur de ska få plats i hyllan vet jag inte, men det är ett senare problem.

Hade jag inte redan haft alla Sjöwall/Wahlöö - utom en, irriterande - hade jag nog slagit till på deras pocketbox med de tio böckerna om Martin Beck för 159 kr.

Kanske borde köpa en historietjockis ändå?

Dagens låt är Lost Unto This World av Emmylou Harris.

En till "en liten sak till"

Cate Blanchett är med i nya Indiana Jones-filmen! Plötsligt längtar jag efter den gamla träbocken Harrison Ford i hatt igen.

Du-du-du-du,tut-tut-tut, du-du-du-du-tut-tut-TUT-TUT-TUT!

(ska föreställa signaturen, ju)

En liten sak till...

Det subtila uttryckets drottning Carola gick tydligen inte vidare i Melodifestivalen. Ska man tolka detta som att Gud finns eller som att Gud inte finns?

En trevlig måndag

Det blev en heldagslunch. Reskamraten Micke (Öland, Köpenhamn och Liverpool) och jag träffades på biblioteket, gick till en asiatisk restaurang och frossade på deras buffé. Micke åt upp all sushi (all sushi) och jag gick loss på kycklingen, de friterade räkorna, fläsket och nudlarna. Och mer kyckling och mer fläsk och mer kyckling. Och mer räkor. Om det står ät så mycket du orkar för 69:- så äter man väl så mycket man orkar? Man måste leva upp till den småländska stereotypen (snygg, smart, rolig, ödmjuk och snål). Det fanns efterrätt också (te och kakor).

Micke meddelar nu att han håller på att spricka av maten. Eftersom vi bestämt oss för att fika tar vi beslutet att promenera innan vi letar upp ett kafé. Det blir ett varv runt Växjösjön. Det blåser grisknorr och vi pratar film.

Vid det avslutande fikat berättar Micke att han läst ett kakelugnstest -tror jag det var, någon sort ugn iaf - i den lokala tidningen. För en vecka sedan hade DN exakt samma test. Samma ugnar, samma kommentarer, samma betyg. Däremot inte ett ord i lokala tidningen om att testet är "lånat" från DN.

Den där buffén måste vi nog göra om. Asiatisk mat är god och diskussionen var trevlig. Micke är lika snobbig med mat som jag är med musik. Man kan få kommentarer som "den här såsen är inte riktigt gjord (tar en slurp till) den ska kokas i 3 minuter i 12 graders lutning på en medelstor platta och (tar en slurp till och tänker), den här såsen har kokats i max 2,5 minuter i minst 14 graders lutning på en liten platta". Såna kommentarer gillar jag.

Dagens låt är Mother & Child Reunion av Paul Simon.

Dagen efter igår (idag)

The Day After Tomorrow gick på tv igår. En av de just nu viktigaste frågorna för planeten jordens överlevnad och i förlängningen alltså även mänsklighetens överlevnad omgjord till en femliters popcorn-spann och en tvåliters Cola. Effekterna var bitvis snygga, de är inte gjorda på miniräknare. Tröghetsfaktorn på handlingen är hög. Det är många sista-sekunden-räddningar från snöras och vattenmassor, det är onda vicepresidenter (han blir god på slutet) som inte vill lyssna på den frånskilda men godhjärtade forskaren, det är forskarens son som är kär i en tjej han inte vågar prata med (men gissa vad!), det är den godhjärtade uteliggaren med hund. Det är kort sagt inte särskilt svårt att lista ut vad som ska hända. De flesta karaktärerna har inte ens en dimension, men det visuella är onekligen viktigare än karaktärsfördjupningen.

Det var i slutändan habil underhållning med några oavsedda skratt. Motorcyklen som kör in i skyltfönstret hade inte ens Monty Python vågat klippa in just där. Skådespelare som Dennis Quaid och Jake Gyllenhaal ger mer djup till sina karaktärer än vad filmen kanske förtjänar, till skillnad från vad t ex Jean-Claude van Damme och Chuck Norris hade kunnat göra i samma roller.

Mitt i filmen - jag behövde luft - begav jag mig till stan för en sympatisk konsert med The Fine Arts Showcase och en litteraturdiskussion med Skägg-N. Han hade nyligen sett Moonraker och var positivt inställd. Sedan sov jag i några timmar innan jag orkade se klart dagen efter imorgon imorse.

Och sen då? Jag har just skrivit ett inlägg om The Day After Tomorrow. Doh!

En mästares återkomst

Ibland vet man instinktivt att en film är bra efter bara några minuter, rent av att det är en ens absoluta favoritfilmer. Det hände mig när jag såg den enorma Magnolia. Paul Thomas Andersons tredje film har varit en av mina favoriter sedan dess och jag såg även hans två första Sydney/Hard Eight och Boogie Nights. Sedan följde Punch-Drunk Love som förmodligen är en av de mest skruvade romantiska komedier jag sett (för det är väl en romantisk komedi?). Det märktes att Anderson ville gå vidare, men kanske inte visste riktigt hur. Efter 2001 blev det tyst. Några mindre projekt och jobb som reservregissör åt Robert Altman följde (den till åren komne Altman lyckades inte få försäkring om det inte fanns en annan regissör på plats som kunde ta över om gamlingen skulle lämna in).

Men i december läste jag en notis i Metro. Daniel Day Lewis hade chans att vinna ett pris för sin nya film There Will Be Blood, "även filmens regissör Paul Thomas Anderson är nominerad för bästa regi". Äntligen. Jag trodde nästan, fem år efter hans senaste film, att han lagt kameran på hyllan och blivit äppelodlare.

Sedan dess har lovorden varit så många att det nästa blivit svårt att ta på allvar. Daniel Day Lewis har vunnit pris efter pris för sin insats och den är nominerad för åtta Oscars, Magnolia nominerades till tre men gick bet. I morgon när jag vaknar vill jag höra på nyheterna att There Will Be Blood har tagit storslam, sedan vill jag överraskas av att den kommer på bio i Växjö.

Någonstans på vägen ska jag se om Magnolia också. Lånade DVD:n av Ful-T (han var besviken över att Chuck Norris inte var med men gillade grodregnet) för jag har inte vågat se om den sedan den där gången för åtta år sedan.

Notisen från Metro har jag förresten använt som bokmärke i tre månader.

Dagens låt är Let The Best Man Win av Louise Hoffsten.

Du är värd att läsa Julian Barnes

Sommaren 2005 - tror jag - läste jag min första Julian Barnes. Vissa böcker faller man för och jag föll för England, England. Den kan sägas vara brittisk socialrealismfantazy eller något sådant. Karaktärerna och intrigen var skruvade, men aldrig bortom vad som skulle kunna hända en helt vanlig tisdag (en rik affärsman köper Isle Of Man och bygger upp Englands största turistmål där så att folk kan förenkla sina semestrar).

I slutet av februari 2008 läser jag en Barnes till. Den heter A History Of The World In 10 1/2 Chapters. Den är, halvvägs in, precis så bra som en bok med den titeln bör vara. I ganska korta kapitel berättas världens historia. Ibland konkret, ibland symboliskt. Det börjar med Arken sedd från en trätermits perspektiv. Man skrattar ibland och blir berörd ibland. Helt utan pekpinnar, övertydlighet eller moralkakor lyckas Barnes ta upp religionsmotsättningar, hur media får folk - tvingar folk - att skrika allt högre och teknikens ökande kontroll på dem som skapat den - dvs mänskligheten.

Om det inte vore så förödande med superlativ skulle jag ha användet ordet geni när jag beskriver Julian Barnes, men jag låter bli. Han förtjänar bättre.

Nu måste jag tillbaka till boken.

Dagens låt är When The Deal Goes Down av Bob Dylan.

Tre hyfsade klassiker på rad

Mellan åren 1957 och 1965 gjorde regissören David Lean tre filmer. The Bridge On The River Kwai, Lawrence Of Arabia och Dr Zhivago. De är sammanlagt nästan 600 minuter. De belönades med 19 Oscars. Dessutom, och jag vet inte om det egentligen har med saken att göra, var Lean gift sex gånger.

Ska man göra något kan man lika gärna köra hela racet, eller hur? Och sedan lite till.

Har man sett någon eller några av dessa tre filmer vet man att de inte är inspelade i trädgården under ideala förhållanden. Öken, regnskog och kala landskap är inte de bästa miljöerna för stabilt väder. Om Lawrence Of Arabia gjorts idag hade med största sannolikhet Peter O´Toole ridit runt på en dataanimerad kamel i en dataanimerad öken, men i dessa tre filmer är saker vad de ser ut som (även om fläktar användes till sandstormarna är sanden verklig och även om Finland fick tjänstgöra som Ryssland är frosten på näsorna verklig).

Det skulle vara enkelt att säga att film var bättre förr, men det tycker jag inte. Men det finns en poäng i att öknen är en öken, att skådespelarna är där på riktigt, snarare än att de går framför en blue screen i en studio i New York medans datanissarna sitter i Kalifornien och programmerar en öken.

Jag har ännu inte sett Dr Zhivago. Av vad jag hört är den inte lika bra som de två föregående, men jag tror inte jag kan hålla mig särskilt länge ändå.

Dagens låt är Dark Was The Night, Cold Was The Ground av Blind Willie Johnson.

Lite smart ändå, tror jag eventuellt

Är fortfarande förkyld. Inga problem med halsen, men täppt i näsan och lite trött. Inte tillräckligt sjuk för att kunna ligga nerbäddad, lyssna på 2001-soundtracket, hallucinera och bara dricka juice.

Så det kittlar i benen. Men jag vill inte riskera att ta en promenad runt sjön, svettas och sen frysa. Det är dumt. Istället tränar jag aikido, även om jag kanske borde ta en paus. Då blir jag svettig inomhus och slipper i alla fall frysa för att det är så kallt. Det kan tyckas vara lite elakt att träna med förkylning, jag är medveten om att jag kan smitta någon oskyldig. Den smarta och ytterst välplanerade ursäkten är att alla andra också är förkylda. Alltså gör det inget. Det gör inget, Göbbels. De skulle ändå dött för eller senare. Sätt på gasen.

Dagens nazistreferens beror på de glada och tappra själarna på http://www.onodiganazistreferensheltionodan.se/.

Dagens låt är Dreamy Lady av T Rex.

Roman Polanski

Roman Polanski är inte bara en liten polsk man med ganska stor näsa och konstig humor. Han gör film också. Från polsktalade långfilmsdebuten Kniven I Vattnet till Pianisten har han förvisso varit ojämn, men man har aldrig kunnat räkna ut honom. Den sistnämnda är t ex en av de bästa filmerna jag sett de senaste tio åren. Jag ser på IMDB att han sedan dess även gjort en filmatisering av Oliver Twist som jag helt missat. På vägen har han gjort klassiker som Repulsion, Rosemary´s Baby och Chinatown. Hit skulle jag också vilja räkna Tess som inte fått den klassikerstämpel den förtjänar, trots tre Oscars (om än inte i någon av de tyngre kategorierna).

På fredag kl 20:00 handlar K Special på SVT2 om Polanski. Då tänker i alla fall jag vara bänkad och klar.

Dagens låt är Hounds Of Love av Kate Bush.

Frågor utan svar

Idag skulle min morbror fyllt 50 år. Det känns overkligt. Lika overkligt som att han bara blev 29.

Vem hade han varit idag? Hade han haft barn? Hur hade det i såna fall påverkat vår relation? Hur hade relationen mellan oss utvecklats efterhand som jag blivit vuxen? Hade vi vuxit ifrån varandra? Hade jag varit den jag är idag om hans bortgång inte hade vänt upp och ner på min barndom och blivit ett oläkbart sår för familjen? Hade jag och morfar kommit varandra lika närma? Vem hade mamma varit idag om hon inte förlorat sin lillebror? Hur påverkades mormor och morfar? Hur mycket av min personlighet kommer av att jag förlorade den jag tyckte mest om så tidigt?

Kanske var det så att jag fick upplevde mitt livs stora trauma redan som nioåring. Jag hoppas i alla fall att jag aldrig kommer behöva gå igenom något liknande igen. Det ska ingen behöva.

Dagens låt är Who Knows Where The Time Goes? av Fairport Convention.

Mina vänner

Ni blir fler och fler som läser den här sidan. Om någon av er undrar hur och vem jag är kommer här några svar:

Namn: Göran Ola Torbjörn Claesson.

Kallas också för: Lars-Preben, Pretty Boy Claesson.

Född: Nyårsafton 1977.

Jag kommer från: Teleborg, stadsdel i utkanten av Växjö.

Och bor nu: Teleborg.

Civilstånd: Ganska ogift.

Barn: Inte än.

Utbildning: Filosofie magister i historia.

Mitt tråkigaste jobb någonsin: Resande försäljare.

Det karaktärsdrag jag är minst stolt över: Min otålighet, när jag blir gnällig blir jag väldigt gnällig. Kort stubin. Har lätt att känna mig utanför.

Det karaktärsdrag jag är mest stolt över: Folk brukar säga att jag är snäll. Snällhet är underskattat. Har nästan aldrig tråkigt och kan få folk att skratta.

Han spelar mig i filmen om mitt liv: Danny DeVito eller någon annan snygging. Påstås ibland vara lik Matt Damon. Tycker inte det stämmer men är säker på att han skulle göra ett bra jobb ändå.

Min stora idol är: Morfar. Han lärde mig livets viktigaste lektion - att kunna skratta åt mig själv.

En kändis jag kan tänka mig att byta plats med: Johnny Depp. Ger ett rofyllt intryck och är väldigt bra på det han gör. Och är gift med Vanessa Paradis.

Jag kan det här och det är jag stolt över: Alla Beatles-texter utantill (med viss reservation för Revolution 9).

Jag skulle vilja lära mig mer om: Oj! Allt, tror jag. Men är intresserad av psykologi och sociologi.

Det här visste ni nog inte om mig: Måste alltid växla i takt med musiken när jag kör bil. Kan spela (gamla) signaturmelodin till Två Snubbar på munspel.

När jag är helt ledig gillar jag att: Läsa, lyssna, titta, promenera och umgås.

Smultronställen: Växjösjön, Kronobergs slottsruin och Cavern.

Uppskattar hos en människa: Intelligens, humor och omtanke. Men finns det någon som svarar tvärtom?

Gör om tio år: Bor vid en sjö med fru och barn.

Favorit

......maträtt: Gyrostallrik/nästan allt mamma bjuder på.

...film: Vertigo (Hitchcock).

...lag: Tyngdlagen är bra när man har ny bokhylla.

...musik: Beatles och...sånt...

...bok: Ian MacDonald - A Revolution In The Head.

...dricker: Juice, te, vatten, öl och whisky (men inte blandat).

Nu vet du lite vem jag är. Vem är du?

Dagens låt är Rich Woman av Robert Plant & Alison Krauss.

Film, öl, mer film och pizza

Förkyld. Tjock näsa, men inte ont i halsen längre. Alltid något. Borde väl stannat hemma igår, men så blev det inte. Det blev en stillsam utekväll med filmen Dirty Mary Crazy Larry - inte bra men onekligen underhållande - samt några öl och en påläggsdiskussion med Skägg-F (leverpastej och majonnäs, är det bara jag som missat den kombinationen?). Men ska man dricka öl är nog inte Kafé de Luxe bästa stället. Det var där filmen visades och sedan orkade vi väl inte gå vidare, antar jag.

Förkylningen är inte sämre idag än igår, så jag klarade mig tydligen. Däremot tror jag att jag hoppar träningen idag. Om inte annat för att inte smitta de andra. Dessutom är det bättre att vila ett eller två pass och sedan bli frisk än att träna med virus så att det slår ut. Vill inte bli sängliggande.

***

Hoppas andra halvan av Lawrence Of Arabia är lika bra som första halvan. Var säker på att jag sett den innan, men nu vet jag inte längre. Önskar att jag sett den på bio. Vilket foto. Och vilka skådespelare. Peter O´Toole, Alec Guiness, Omar Sharif, Anthony Quinn och Claude Rains. Är ganska säker på att det förekommit värre rollistor i filmhistorien (se t ex ovan).

***

Skägg-F informerade förresten om att han kan höra när jag och Skägg-N citerar Monty Python även om han inte vet att det är Monty Python. Tydligen har vi vid dessa väldigt få tillfällen ett speciellt tonfall. Tyvärr kunde han inte utveckla resonemanget.

***

MP:3 spelare kan vara den bästa uppfinningen jag nyligen tagit del av.

***

Det har utlovats bjudpizza också, så det kan nog bli en trevlig kväll. B-sauce! Vitlök! Räkor! Fläsk! Bacon!

Dagens låt är But I Did Not av Howie Gelb.

Control är en film som gör Ian Curtis rättvisa

Att Control skulle vara snygg kom inte som någon överraskning. När stilbildande fotografen och musikvideoregissören Anton Corbinj regidebuterar med långfilm vore det konstigt annat. Filmen ser ut som Joy Divisions musik alltid lät och fortfarande låter. Mörk och dyster förvisso, men samtidigt vacker och värmande. Naturligtvis är den gjord i svartvitt. Jag vet inte om Manchester någonsin varit vackrare (och det säger...inte mycket förvisso).

Filmen följer Ian Curtis från tidig musikbesatthet - efter fem minuter har två låtar från David Bowies Alladin Sane spelats - till pillerpoppande till mötet med blivande frun Deborah (vilkens självbiografi Touching From A Distance/Beröring Från Långt Håll manuset bygger på) till Joy Divisions växande popularitet till hans ökande depression.

En sak som förvånade var hur rolig filmens första halva var. Jag trodde inte jag skulle skratta, men det finns flera tillfällen. Morris med två s är ett av dem. Buzzcocks-diskussionerna är ett annat. Metankören ett tredje. Det är inte myten Joy Division som skildrats, det är några unga killar som gör musik som skildras. Filmen är inte någonstans mörk för sakens skull, den är mänsklig. Sam Riley fångar den efter hand allt mer tystlåtne huvudkaraktärens depression med små precisa medel och Samantha Morton är lika bra som Deborah. Ensemblen är genomgående väldigt bra.

I Joy Divisions musik eller i Curtis texter finns heller inget poserat distanserande, inget "det är mer synd om mig än dig". Curtis intellektuella anspråk (finns det någon mer låt som heter Atrocity Exhibition?) användes inte som en sköld till distansering, snarare som ett medel att komma ännu närmare, ännu längre in.

Vad var det som gjorde att Curtis inte orkade längre? Var det bivärkningar av alla de mediciner han tog för att kunna hantera sin epilepsi? Var det bivärkningar av att han ibland inte tog medicinerna? Var det den inre dragkamp som uppstod i kampen mellan å ena sidan Deborah och deras lilla dotter Natalie och å andra sidan belgiskan Annik? Den postumt utgivna genombrottshiten Love Will Tear Us Apart pekar på det senare.

Förmodligen var det lite av varje och mer därtill.

I likhet med Curtis ger Corbinj inga enkla svar, kanske för att det inte alltid finns enkla svar.

Min avslutande fråga riktas mot Corbinj: var ska du ta vägen efter en sån här jäkla debut?

Och även om jag inte stödjer det svar den 23-årige småbarnspappan Ian Curtis hade på sina frågor 1980 hoppas jag han vet hur vacker den musik han skapade för snart trettio år sedan fortfarande är. Tro ingen som påstår att den är deprimerande. Det är musik som försöker må bra, det är texter som vågar ställa frågor som inte alltid har svar. Det i sig gör den vacker. Det i sig gör att den är lika aktuell idag som när den spelades in.

Dagens låt är The Eternal av Joy Division.

The horror...the horror...

Madonna regidebuterar! Med en erotisk film!

Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha!

Alright, alright...they´ve got it now .

Dagens låt är Silly Ho av TLC.

Det första inlägget som nämner Beatles sedan i lördags!

Jag hade den i hyllan i två-tre år innan jag läste den. Obegripligt. Men den var värd väntan och eftersom jag inte nämnt Beatles sedan i lördags är de välkomna tillbaka.

Philip Normans biografi Shout! är en av de bästa i genrén. Om man bortser från att det ibland blir lite väl uppenbart vilka av de fyra han gillar och inte gillar är det en väldigt påläst och välresearchad genomgång av deras karriär. Musiken nämns oftast bara i förbifarten - för bra läsning om deras musik rekommenderas Ian MacDonalds A Revolution In The Head som går igenom alla låtarna i inspelningsordning.

Normans bok släpptes första gången 1978 (mitt exemplar är nytryck som täcker fram till 2003) och även om ingen av beatlarna själva ville intervjuas finns här uttalanden från föräldrar, släktingar, vänner och affärspartners. Brian Epsteins liv synas också, betydligt mer än George Martins. Epsteins liv erbjuder uppenbarligen snaskigare läsning: homosexuell jude med känslomässiga problem, uppväxt i en av Englands tuffaste industristäder i mitten av 1900-talet. Men det hade varit intressant med lite mer George Martin-fakta. Kanske borde läsa hans självbiografi All You Need Is Ears.

Bristerna inräknande är det femhundra sidor som gärna hade fått vara längre. Vissa saker hastas förbi (turneérna hade jag velat läsa mer om), vissa problem nämns men inte mycket mer (Ringos tillfälliga avhopp hösten -68 och Georges dito tidigt -69). De partierna som är intressantast för mig är onekligen de jag tidigare visste minst om. Hit hör perioden i Liverpool och Hamburg innan det stora genombrottet och Apple-kaoset som förmodligen spelade en större roll i splittringen än vad jag tidigare förstått. Det finns förresten en bok om Apple-eran kallad The Longest Cocktailparty och den blir jag nyfiken på.

Boken är uppdelad i avsnitten wanting, getting, wasting och lasting. Det avsnittet som handlar om genombrottsåren (getting) är faktiskt det minst intressanta, kanske på grund av att man redan hört perioden 64-67 berättas minst 381 gånger innan.

Man slås ändå av hur monumental deras genomslagskaft var. Innan Beatles hade inga engelska artister lyckats i USA. Efter Beatles räckte det med pannlugg för att få en hit och en turné. Man slås av hur de förändrade inte bara ungdomskulturen utan även musikindustrin, etablissemangets syn på popmusik och popstjärnans roll i samhället - dessa delar är ännu tydligare i MacDonalds bok.

Norman skriver matter-of-factly utan att spekulera allt för mycket, hans skildring av hur de på sina olika sätt väljer att hantera framgången är intressant och psykologiserar utan att det känns konstlat. Norman lyckas komma in bakom myten och man får i - små scenarior - möta personerna, snarare än myterna. Imponerande arbete.

Det är förstås en historia som inte skulle gå att hitta på. Det är en historia som inte kommer att upprepas. Det är en historia som får en att undra hur de fyra killarna från en skitig industristad i norra England lyckades komma ut på andra sidan med förståndet i behåll.

Återkommer kanske i ämnet.

Dagens låt är Cheese And Onions av The Rutles.

Bäst på You Tube enligt Strage

I DN listar Fredrik Strage You Tube-saker som han tycker om. Det är intressant läsning, även om man inte håller med om allt. Men det ögonfuktande Dennis Wilson-klippet hade jag nog missat annars.

Missa inte.

Hajen, French Connection, Maratonmannen och mycket annat

Roy Scheider har gått bort, 75 år gammal. Efter att nyligen ha sett om Jaws kan jag konstatera att Scheider, bland mycket annat, levererade två klassiska repliker i denna klassiska film. Dels we´re gonna need a bigger boat, som han tydligen improviserade medans kameran rullade. Manusförfattaren Peter Benchley sa i en dokumentär it´s the most quoted line from the film and the only thing I didn´t write.

Den andra klassikern är onekligen den han sammanbitet säger när hajen simmar mot honom i slutet av filmen: smile, you son of a bitch. Respekt.

Omotiverat påhopp på en bibliotikarie

Såg en av bibliotikariena på stan idag. Han jobbar på universitetsbiblioteket. Varje gång man gick till honom tog det en timme för han skulle förklara hur sökmotorn fungerade. "Du skriver författarens namn i den rutan." "Du menar i den rutan där det står författare?" "Ja. Sen skriver du boktitelns namn i den rutan." "Du menar i den rutan där det står boktitel?" "Ja."

Ibland skulle han förklara hur internet fungerar, i fall att man som student skuller kunna få nytta av det vid informationssökning. Han menade förstås bara väl. Men det blev Monty Python av det.

Han var mobilpolis också. Man fick inte ha mobilen på. Så fort det ringde någonstans pinnande han i väg och hade en liten föreläsning. Men han hade alltid träskor på sig så man hörde när han var på väg och kunde i lugn och ro avsluta samtalet och lägga ner mobben i fickan igen. När han väl dök upp, röd i ansiktet och med en blick som stirrade svart på alla inom radien som han hade hört signalen ifrån, var det enda man behövde göra att inte skratta.

Har förresten inte förstått det där. Okej för att man stänger av signalen, det gör jag. Men att inte få ha den på. Man får prata med den som sitter bredvid - på vilket sätt stör det mindre än att prata i mobilen?

Men han var snäll också. Fick en gång en ohemul förseningsavgift på en bok jag inte hört talas om (de hade fem kr/dygn i avgift) och jag sa till honom att jag inte visste hur boken hamnat på mitt konto. Han strök den och skulden utan en enda fråga.

Detta var årets första avsnitt i serien "omotiverade påhopp". Fortsättning följer inte.

Dagens låt är You Can´t Judge A Book By Its Cover av Bo Diddley.

Utekväll med Ful-T

Det blev en sistaminuten-improviserad utekväll igår efter att de andra planerna magplaskade. Det begavs till Biskopens Armar för att smuttas öl och prata danska. Eftersom Ful-T är som han är började vi prata om Megadeth (deras näst senaste ska tydligen vara riktigt bra). Ful-T har avlagt nyårslöfte att inte nämna Megadeths sångare, ledare och världens bittraste man vid namn.

Mannen i fråga heter Dave Mustaine och är väldigt underhållande. Innan han bildade Megadeth var han med i Metallica men fick sparken innan de spelade in sin första skiva. Det är därför han är så fruktansvärt bitter. Trots att hans egna band - och det är verkligen hans band, ingen av de andra medlemmarna har varit med i mer än 12 min/gång - har sålt 20 miljoner skivor och har fans över hela världen är han bitter på Metallica. Han är gift, har barn och har även blivit kristen. Har det gjort honom mindre bitter? Nej, det har det inte. Dave Mustaine hatar allt.

Varför vi tycker det är så fruktansvärt roligt vet jag inte, men vi pratar om David Mustangsson ganska ofta. Och när jag skriver ganska ofta menar jag väldigt ofta. Hur som haver.

Jag frågade T hur det gick med hans inte-nämna-ni-vet-vem-vid-namn och han sa att han sagt det en gång i bilen när han var så irriterad att det inte fanns något annat sätt att avreagera sig än att skrika "DAVE MUSTAINE!" så högt han kunde.

Sedan började vi vår obligatoriska Iron Maiden vs Metallica-diskussion. Eftersom Ful-T har fel hävdar han att Metallica är bättre - han hävdade också att Metallica är USA:s svar på Kent och det kan komma att användas mot honom i en avlägsen framtid. Metallica är förvisso apbra, men Maiden är grisapbra och det slår högre. Vet inte hur vi ska komma fram till ett vettigt svar i den här frågan, men det var en trevlig kväll i alla fall - med eller utan Agneta Sjödin-imitation.

Andra saker som diskuterades:

* Eddie Izzard
* Tjockisar
* Monty Python
* Seinfeld
* Beatles
* Sångmikrofoner
* Barnböcker
* Joy Division
* Torben Ulrich
* Lars Ulrich
* James Hetfield
* James Hetfields tonår
* James Hetfields akne
* James Hetfields föräldrars skilsmässa
* Kirk Hammett
* Liverpool
* Backyard Babies

Dagens låt är A Hunk Of Funk av Gene Dozier And The Brotherhood.

Kjell skriver om bl a sommarkaffelatte

Det här är ett rimligt och sansat påhopp på Sveriges dyraste gruppboende.

DVD-tips

K-Ö-P-A!

Sydow, nordow, västow och östow - kanske lite baggfloyd också. Och glädjeavdelning.

Såg Ingmar Bergmans Jungfrukällan/The Virgin Source för första gången för några dagar sedan. Den var väldigt bra utan att vara någon av hans bästa. Men en sak slog mig återigen. Max von Sydow. Vilken kille. Vilken haka. Vilken skådis. Innan Ful-T och Skägg-N börjar prata om Flash Gordon kan man nog påstå att Max von Sydow ofta gör sina roller så bra som roller går att göra. Han var enorm i Utvandrarna/Nybyggarna, men det fattade jag inte förrän för några år sedan. När man kommer från Småland tvingades man se Utvandrarna varje år i skolan, i alla fall kändes det som varje år. Hur skulle en tre timmar film om gnälliga smålänningar som svälter, som berättas så långsamt att klockan somnar och där folk inte har tv-spel kunna tilltala en liten tjock tolvåring i Iron Maiden-tröja? Jag vet inte. Och det gjorde den inte heller. Nu tycker jag att det är en av de bästa svenska filmerna som gjorts och von Sydow är briljant i all sin smålänska prakt. Liv Ullmans "smålänska" är däremot hopplös. Inte ens folk i Kalmar pratar så konstigt. Hon är så felcastad man kan bli, hur bra skådis hon än är.

Von Sydow var väldigt bra i Äppelkriget också. I går skulle Tage Danielsson fyllt åttio. Han saknas inte bara av mig.

***

Om den remastrade versionen av The Beatles sista konsert i Candlestick Park låter så illa som den gör - vilket den alltså gör, hur lät då den ickeremastrade versionen? Förresten: en remastrad bootleg? Hur många grupper är tillräckligt stora för att få den äran.

***

Om man uttalar risotto som ris-otto blir det mycket roligare. Då kan man låtsas att mannen som lagat riset hetter Otto. Om man gillar sånt.

***

Pink Floyd-grejen nedan är förresten inte ironisk. Pink Floyd är bra på riktigt. Pink Floyd? Vafalls! Det börja verka trettio, banne mig. Nästa steg är att på fullaste allvar säga saker som "den här biten av Sting är riktigt fin". Men jag ska kämpa emot med näbbar och klor. Minst.

***

På måndag har svartvittsfotografen Anton Corbijns Joy Division-film Control premiär i Växjö. På onsdag har Anton Corbijns Joy Division-film Control premiär på DVD. Såna här saker kan räknas till nackdelarna med att bo i en liten stad.

Varken första eller sista inlägget om Mad Men

Hanging on in quite desperation is the english way

- Time av Pink Floyd

Jag kan inte låta bli att tänka på den raden när jag ser det fjärde avsnittet av Mad Men. I serien får den gifta småbarnspappan Jon Hamm ett subtilt erbjudande från en kvinnlig kund, men han vågar/kan inte.

På sin dotters födelsedag bygger han hennes nya lekstuga och dricker öl. Han filmar henne när hon leker med sina kompisar. Han pratar med den i kvarteret nyinflyttade änkan som de andra bullbakarhemmafruarna skvallrar om. Sedan blir han ombedd av sin fru att hämta tårtan på bageriet.

Man ser på hans ansikte att han är tommare än ett regnigt torg. Man ser på hans ansikte att han inte orkar längre. Något har brustit under den välkammade sidbenan. Fru, barn, villa i en förort och ett högprestigejobb på Manhattan skildras som det mest ångestframkallande som kan drabba en människa. Tyst desperation fungerar i USA också. För att inte nämna Sverige.

Jag tror det är det bästa avsnittet jag sett av en dramaserie sedan Sopranos-finalen.

Så stora känslor med så små medel är bara de stora förunnat.

Dagens låt är Time av Pink Floyd.

Skrik för Iron Maidensson

Efter några dagars intensivlyssning börjar jag misstänka att Iron Maidens näst senaste alster Dance Of Death är nästan lika bra som favoriterna Piece Of Mind och Seventh Son Of A Seventh Son. Klassikern Number Of The Beast är förstås också bra, men trots toppar som titelspåret (med ganska jämna mellanrum framröstad till världens bästa hårdrockslåt), stadiumvältaren Run To The Hills och rysaren Hallowed Be Thy Name är den inte lika jämn (Gangland, någon?).

Dance Of Death är en jämn skiva utan någon riktigt dålig låt. Nästan alla Maiden-skivor innehåller några klassiska låtar och deras bästa skivor ska därför inte dömas efter hur bra de bästa låtarna är utan hur bra/dåliga de svaga låtarna är. På denna punkt håller Dance Of Death utmärkt. Tom de mindre framträdande New Frontier, Face In The Sand (stråkarna!) och Age Of Innocence är fullt godkända. Balansen mellan de kortare refränglåtarna och de långa tempobytarlåtarna är också bättre än på senaste A Matter Of Life Of Death, som förvisso är nästan lika bra och kanske mer imponerande rent kompositionstekniskt, men inte håller för lika regelbunden lyssning.

Att sedan Rainmaker, No More Lies, Montsegur, Dance Of Death, Paschendale och Journeyman samtliga skulle platsa på vilken Best Of Maiden som helst är ett gott tecken på att bandet snart trettio år efter sin första skiva och trots svackor på vägen fortfarande har en lika hög lägstanivå som någonsin.

Det var nästan lite otippat att Iron Maiden, av alla band jag växte upp med, skulle åldras med värdighet. Måste vara Eddies förtjänst.

En sak bara. Har jag slarvat med lyssningen eller innehåller skivan verkligen ingen galoppbas? Några låtar innehåller förvisso lätt haltande dito, men det räknas inte. I såna fall: vem låste ute general Steve Harris medan de andra spelade in?

Once upon a time inspelad från TV3

Antonio Banderas har en gitarr och blir beskjuten för han har halva Mexico efter sig, Willem Dafoe har ett piano och en mustach, Mickey Rourke har en väldigt liten hund, Salma Hayek har ett halsband och Johnny Depp är Johnny Depp. Robert Rodriguez film Once Upon A Time In Mexico är frånsett några långgör nästan lika skogstokig som Robert Shaw i Hajen och då snackar vi pretty fucking skogstokig.

Som alltid när Rodriguez är i farten rör det sig om snygg serietidningsaction. Vill man tänka, ha subtila undertexter eller få svar på existentiella grubblerier får man vända sig på annat håll. Rodriguez gör film för folk med popcorn i ena handen och förmodligen popcorn i den andra handen också. Det är snyggt, högljutt och underhållande. Till skillnad från andra som försöker göra liknande filmer vet regissören -viktig poäng - att den här sortens film helst inte ska vara 150 min lång. 105 räcker bra.

Dessutom finns här alla bra actionfilmers främsta signum - ett gäng charmigt dåliga oneliners.

Are you a Mexican or a Mexican´t?

Robert Rodriguez vet vilken kategori han tillhör (fast från USA).

Dagens låt är Mannish Boy av Muddy Waters.

Hålfotsinlägg

Innan jag började med Aikido kunde jag med ovig nöd och näppe bita mig i stortån - nu kan jag med lätthet nafsa mig själv i hålfoten och nästan - närmar sig - lägga bägge benen bakom huvudet. Det är inte bara något jag kan ha stor praktisk nytta av när jag vill raka mitt sjärthår, det är också ett bevis på att regelbunden träning faktiskt gör kroppen glad och gör fysisk nytta. Mitt nästa mål är att kunna nafsa någon annan i hålfoten.

Dagens låt är Uranium av Emily Grogan.

Skivfynd

Åhlens i Växjö ska inte ha så mycket skivor längre. Alltså är det rea modell större. Nu ska jag på ett rimligt och sansat sätt gå igenom de fynd jag gjorde under mellandagarna. Fem för hundra, take no prisoners! Listan blir i samma ordning som de står i hyllan för enkelhetens skull.

D´angelo - Voodoo

Ett soul-jazz-r´n´b-album som till stora delar är skrivet, spelat, sjunget, arrangerat, producerat och mixat av D´angelo själv. Ett av de senaste tio årens bästa album. Skulle lika gärna kunna vara en klassiker från sjuttiotalet. Möjlig uppföljare i år. Det kanske inte är för mycket begärt efter åtta års väntan?

Sean Lennon - Into The Sun

Lekfull blandning av pop och bossanova. Rösten är kanske lite tunn och kan ta tid att vänja sig vid, men talangen går inte att ta fel på. Det bevisar inte minst hans andra skiva Friendly Fire som kom förra året och känns mer färdig och mindre trevande (mest på gott, men kanske även lite på ont).

Eldkvarn - Bästa

Den här samlingen täcker från 79 till 97 och jag tycker att andra halvan med mer episka låtar är bättre än de tidiga lite mer snärtiga. Och man kan alltid lita på ett hundår till. Höjdpunkten är den avslutande Jag Är Bättre Än Dig.

Simon & Garfunkel - Live From New York, 1967

Två röster som är såhärtajta, en gitarr och en drös klassiska låtar. Dessutom bjuds på intressant mellansnack och underskattade The Dangling Conversation. Men är det Simon eller Garfunkel som imiterar John Lennon och ber publiken hålla tyst?

Nicolai Dunger - The Vinyl Triology

Skivbolaget sålde en Dunger-låt till en reklamfilm. Dunger blev sur och hämnades genom att ge ut en vinyltrilogi i begränsad upplaga på lilla Älmhultsbolaget Hot Stuff. Sedan kom de tyvärr/tack och lov även ut på CD (annars hade jag inte fått tag på dem).

Metallica - ST. Anger

Inte så dålig som alla påstår. Alldeles för lång, konstig produktion - var köpte Lars Ulrich virveltrumman som låter ping? - och kanske svårlyssnad. Men häflten av låtarna är riktigt bra och tillsammans utgör de en normallång skiva. DVD medföljer.

Depeche Mode - Black Celebration

Martin Gore utvecklades snabbt som låtskrivare och även om David Gahan ännu inte riktigt hittat sin röst är detta den första DM-skivan som låter bra än idag. Hör inte minst den underbart pompösa balladen A Question Of Lust som förvisso låter mycket åttiotal - men på ett bra sätt.

Missy Elliot - Respect Me

Det står på omslaget att det är den definitiva samlingen med The First Lady Of Hip-Hop. Vet inte om hip-hop är rätt beskrivning, men First Lady stämmer. Det är skogstokigt, nyskapande och sticker ofta iväg åt så många håll att det enda man kan göra är att dansa och hoppas att man inte går av på mitten.

Orup - Bästa

Imponerande hitparad på dubbel-CD. Frågan är om någon som inte heter Gessle eller Abba i efternamn skapat så många popklasssiker i detta land. Även om produktionen på vissa spår kanske inte åldrats lika bra som Paul Newman har pure pop for now people sällan gjorts bätre i vårt lilla land.

Ornette Coleman - The Music Of Ornette Coleman: Something Else!!!

Principen med frijazz är att man får spela i vilken tonart, tempo, eller takt man vill utan att ta hänsyn till vad resten av bandet spelar i för tonart, tempo eler takt. Det är med andra ord inte särskilt lättlyssnat, men ändå en häftig upplevelse. Something else, indeed.

Tom Petty & The Heartbreakers - Echo

Jag mindes denna skiva som ganska ojämn och alldeles för lång. Fel, fel, fel. De här visade sig vara en liten pärla, om än inte lika poppig som Full Moon Fever. Utmärkt för kontemplativa bitterljuva promenader runt en vindstilla Växjösjön.

Herbie Hancock - Headhunters

Det här är väl grundkurs i jazz, men jag har faktiskt inte ägt den förrän nu. Det finns jazz som får en att vilja klva in i ett svart-vitt foto av Manhattan och det finns jazz som får en att dansa och spela luftinstrument. Det här är luft/dans-jazz.

Josh Rouse - Subtitulo

Om jag någon gång skulle åka till Spaniens landsbygd och sitta i skuggan och dricka sangria på eftermiddagen skulle detta vara det perfekta soundtracket. Tillbakalutat och så avslappnat att man nästan...slumrar...till...lite... Finns det mer sangria?

Bruce Sprinsgteen - The Ghost Of Tom Joad

Så långt ifrån sha-la-la-Bruce man kan komma. I tolv lågmälda viskningar skapar Springsteen en av de bästa moderna novellsamlingar jag upplevt. Stora skeenden har sällan skett tystare. En av hans bästa och förmodligen hans mest underskattade.

Swingers - 35 Crooner Classics

Det var en gång folk som klädde sig i smoking, hade en whisky i ena handen och stod lutade mot ett piano och sjöng om kärlek. Här finns inte bara Dean, Frank och Bing utan också idag mer bortglömda kollegor.

Ossler - Den Siste Som Kom Ut

Är han mest underskattad i Sverige? Ibland tror jag det. Här finns bröt och skönhet, här finns avighet och självklarhet. En vis man har skrivit att Ossler är den vuxne mannens Håkan Hellström. Jag hopppas Håkan är smickrad över den jämförelsen.

5 CD History Of R´n´B

Man kunde kanske önskat tydligare röda trådar på indelningen av låtar, något slags tema på de fem skivorna. Men man kunde inte önskat bättre musik. Det börjar med Fats Domino och slutar över fyra timmar senare med Joe Tex. Där i mellan både klassiskt och okänt. En kulturskatt för CD-växlaren.

Det var det det. Och hela tjofläsket för 324 kr (med anställningsrabatt). Slå det den som kan (lagligt).

Dagens låt är Bonden Och Hans Värld av The Adam West Fanclub Experience.

Vulkanutbrott - 100 döda i båthus! Hela listan! Hovet rasar!

Ibland har man slumpen på sin sida. Har just läst Robert Harris bok Pompeii. Den var väldigt, väldig, väldigt, väldigt, väldigt bra. Utan att hårdra allt för mycket eller avslöja något i onödan kan man chansa på att det någon gång under bokens gång äger rum ett vulkanutbrott.

På måndag 20:00 sänder SVT2 en dokumentär som heter Staden Där Tiden Stannade. Den handlar om samma vulkanutbrott som Harris bok, det vill säga Vesuvius, men fokuserar på Pompejis mindre kända grannby Herculaneum. Den ligger ca en mil nordväst om Pompeji och ca 5 km väster om vulkanen.

Med hjälp av ett arkeologiskt fynd som gjordes på 1980-talet kan man nu få en inblick i romarnas vardagsliv i herrens år 79. Jag tycker oftast det är vardagslivet som är intressantast i historien. Ju mindre detalj desto mer intressant. Vad åt folk till frukost för två tusen år sedan? Fanns det lättmajonnäs på tub?

Men det där med att tiden stannade är nog inte sant. Oftast är det bara batteriet som tagit slut.

Dagens låt är Lava av Wilmer X.

Jag såg i tidningen

En kändis jag inte tidigare hört talas om är just nu aktuell i ett program av den sorten som Agneta Sjödin brukar vara programledare för. Kändisen får en småbesatt beundrare efter sig. Beundraren lägger bajs i kändisens brevlåda. Det finns två saker jag funderar på.

1: Hur tänker kändisen? Yes! Bajs i brevlådan! Löpsedel! Publicitet!

2: Hur tänker beundraren? Hur ska jag få henne att se mig? Blommor? Choklad? Bajs?

Vad kostar det att skicka bajs till Australien? Kate Blanchett, jag vet vad du bor. Nej, det gör jag inte. Doh!

Filmtrippel i färg

Var och åt lunch med mina föräldrar idag. Det är en av få familjetraditioner och dessutom bjuder de. På hemvägen skulle de handla mat och eftersom jag fick skjuts dit och det blev en omväg att köra hem mig först följde jag med. City Gross kändes mer gross än city. Ganska omdelbart snubblade jag på en filmrea. 3 för 99:-. Inom kort fyndades det å det grövsta.

The Libertine - Johnny Depp spelar huvudrollen och jag har inte sett den. Vet inte vad den handlar om, men Johnny Depp är Johnny Depp är Johnny Depp. Dessutom har John Malcovich en mindre roll så rent teoretiskt måste filmen var bra. (På Kanal 9:s hemsida står det förresten att Depp är gäst i kvällens Inside The Actors Studio.)

The Cannonball Run - Cannonball-motherfucking-Run! Man kan inte påstå att den är bra men man kan inte heller påstå att den inte är underhållande.

The Cat´s Meow - Peter Bogdanovich regisserade, Kirsten Dunst spelar Marion Davies och Eddie Izzard spelar en ung Charlie Chaplin som vill kuckelura med Kirsten. Hon är kända miljonären William Randolph Hursts - spelas av för mig okända Edward Herrmann - älskarinna. Han vill inte att hans älskarinna ska kuckelura med någon annan. Allt utspelas på en båt och om jag inte förstått allt fel är det ett mord inblandat. Filmen är alltså "inspirerad" av verkliga händelser. Den svenska titeln var förresten något löjligt i stil med Kuckelur På Båt.

Det var en ganska väl investerad nittioniolapp. Och det snöar.

Dagens låt är Get Ur Freak On av Missy Elliott.