Omotiverat påhopp på en bibliotikarie

Såg en av bibliotikariena på stan idag. Han jobbar på universitetsbiblioteket. Varje gång man gick till honom tog det en timme för han skulle förklara hur sökmotorn fungerade. "Du skriver författarens namn i den rutan." "Du menar i den rutan där det står författare?" "Ja. Sen skriver du boktitelns namn i den rutan." "Du menar i den rutan där det står boktitel?" "Ja."

Ibland skulle han förklara hur internet fungerar, i fall att man som student skuller kunna få nytta av det vid informationssökning. Han menade förstås bara väl. Men det blev Monty Python av det.

Han var mobilpolis också. Man fick inte ha mobilen på. Så fort det ringde någonstans pinnande han i väg och hade en liten föreläsning. Men han hade alltid träskor på sig så man hörde när han var på väg och kunde i lugn och ro avsluta samtalet och lägga ner mobben i fickan igen. När han väl dök upp, röd i ansiktet och med en blick som stirrade svart på alla inom radien som han hade hört signalen ifrån, var det enda man behövde göra att inte skratta.

Har förresten inte förstått det där. Okej för att man stänger av signalen, det gör jag. Men att inte få ha den på. Man får prata med den som sitter bredvid - på vilket sätt stör det mindre än att prata i mobilen?

Men han var snäll också. Fick en gång en ohemul förseningsavgift på en bok jag inte hört talas om (de hade fem kr/dygn i avgift) och jag sa till honom att jag inte visste hur boken hamnat på mitt konto. Han strök den och skulden utan en enda fråga.

Detta var årets första avsnitt i serien "omotiverade påhopp". Fortsättning följer inte.

Dagens låt är You Can´t Judge A Book By Its Cover av Bo Diddley.