Varken första eller sista inlägget om Mad Men

Hanging on in quite desperation is the english way

- Time av Pink Floyd

Jag kan inte låta bli att tänka på den raden när jag ser det fjärde avsnittet av Mad Men. I serien får den gifta småbarnspappan Jon Hamm ett subtilt erbjudande från en kvinnlig kund, men han vågar/kan inte.

På sin dotters födelsedag bygger han hennes nya lekstuga och dricker öl. Han filmar henne när hon leker med sina kompisar. Han pratar med den i kvarteret nyinflyttade änkan som de andra bullbakarhemmafruarna skvallrar om. Sedan blir han ombedd av sin fru att hämta tårtan på bageriet.

Man ser på hans ansikte att han är tommare än ett regnigt torg. Man ser på hans ansikte att han inte orkar längre. Något har brustit under den välkammade sidbenan. Fru, barn, villa i en förort och ett högprestigejobb på Manhattan skildras som det mest ångestframkallande som kan drabba en människa. Tyst desperation fungerar i USA också. För att inte nämna Sverige.

Jag tror det är det bästa avsnittet jag sett av en dramaserie sedan Sopranos-finalen.

Så stora känslor med så små medel är bara de stora förunnat.

Dagens låt är Time av Pink Floyd.