En mästares återkomst

Ibland vet man instinktivt att en film är bra efter bara några minuter, rent av att det är en ens absoluta favoritfilmer. Det hände mig när jag såg den enorma Magnolia. Paul Thomas Andersons tredje film har varit en av mina favoriter sedan dess och jag såg även hans två första Sydney/Hard Eight och Boogie Nights. Sedan följde Punch-Drunk Love som förmodligen är en av de mest skruvade romantiska komedier jag sett (för det är väl en romantisk komedi?). Det märktes att Anderson ville gå vidare, men kanske inte visste riktigt hur. Efter 2001 blev det tyst. Några mindre projekt och jobb som reservregissör åt Robert Altman följde (den till åren komne Altman lyckades inte få försäkring om det inte fanns en annan regissör på plats som kunde ta över om gamlingen skulle lämna in).

Men i december läste jag en notis i Metro. Daniel Day Lewis hade chans att vinna ett pris för sin nya film There Will Be Blood, "även filmens regissör Paul Thomas Anderson är nominerad för bästa regi". Äntligen. Jag trodde nästan, fem år efter hans senaste film, att han lagt kameran på hyllan och blivit äppelodlare.

Sedan dess har lovorden varit så många att det nästa blivit svårt att ta på allvar. Daniel Day Lewis har vunnit pris efter pris för sin insats och den är nominerad för åtta Oscars, Magnolia nominerades till tre men gick bet. I morgon när jag vaknar vill jag höra på nyheterna att There Will Be Blood har tagit storslam, sedan vill jag överraskas av att den kommer på bio i Växjö.

Någonstans på vägen ska jag se om Magnolia också. Lånade DVD:n av Ful-T (han var besviken över att Chuck Norris inte var med men gillade grodregnet) för jag har inte vågat se om den sedan den där gången för åtta år sedan.

Notisen från Metro har jag förresten använt som bokmärke i tre månader.

Dagens låt är Let The Best Man Win av Louise Hoffsten.