Pessimist eller optimist?

Jag gjorde ett intressant personlighetstest i Svenska Dagbladet. Testa du också!

Mitt resultat:

Alla har väl hört det klassiska uttrycket "är glaset halvfullt eller halvtomt?", men det är inte alltid vi inser kraften i att se på livet ur en optimistisk synvinkel. Det kan påverka allt från småsaker i vardagen till vårt val av partner, vänner, karriär och vår personliga lycka. Den lilla rösten som viskar "allt är möjligt" i stället för "det är omöjligt" kan guida dig genom livets prövningar.

En sann optimist är sällsynt och inte alltid uppskattad av omgivningen. Ofta fnyser vi åt de hurtiga duktigpellar som inte verkar påverkas av vare sig dåligt väder eller trafikstockningar. Hur kan de inte se världen som den är, full av irritationsmoment och orättvisor, frågar vi oss. Men sanningen är att optimisterna troligen vet att varken världen eller människorna som befolkar den är perfekta, de väljer bara att fokusera på det som är positivt. Denna inställning har sina fördelar: bättre hälsa, mer energi, ökad kreativitet och en allmän känsla av välmående. Men att vara optimist har också sina nackdelar. Överdrivet optimistiska personer kan lida brist på sunt förnuft och överskatta sig själva och sin förmåga. Men samtidigt ska man komma ihåg att överdriven pessimism kan leda till sämre hälsa, sämre relationer, känslor av hjälplöshet, depression och att man presterar sämre. Det bästa är att hitta en balans: en optimistisk attityd blandat med en hälsosam dos sunt förnuft.

Övergripande resultat:

64 (på en skala från 1-100 där 1 är halvtomt och 100 är halvfullt)

Du är inte alltid optimist, men din optimistiska sida tar ofta över. Du är ganska realistisk och ser för det mesta saker för vad de är. Denna inställning till livet lönar sig, både i ditt privatliv och professionellt. Ditt sätt att se på livet ger dig inte bara mer energi, det gör också att du kan mobilisera dina krafter och fortsätta kämpa när du upplever motgång. Du ska uppskatta och vårda den här sidan hos dig själv, den är en av dina styrkor.

Jag är alltså en medel-Claesson. Där ser man.

En borttappad klassiker av fd mocka

I början av nittiotalet blev Suede ett sånt där band som engelsk musikpress helt plötsligt utnämnde till världens bästa innan deras första singel var släppt. Under arbetet med deras andra, tokpretentiösa (och alldeles...alldeles underbara) album Dog Man Star hoppade superegot, låtskrivaren och gitarristen Bernard Butler av 1994.

1998 släppte han sin solodebut People Move On. På vägen hade han ytterligare några kraschade projekt med folk som inte orkade med honom/hans tempo/hans ambitioner. På solodebuten gjorde han därför det enda rätta: spelade, skrev, sjöng och producerade allt själv. Tydligen förstår han sig inte på hur trummor spelas (de spelas av en Makoto Sakamoto som möjligtvis bara pratar japanska och kanske därmed stod ut med Butler, vem vet?).

Skivan var en blandning av Neil Young, Pink Floyd, Phil Spector och Nick Drake. Ibland i en och samma låt. Skivan borde vara en klassiker, men det var nästan bara jag som förstod. Jag retade mig inte ens på hans uppenbart svaga röst. Har också ett svagt minne av att Per Bjurman gav den betyget fem i Aftonbladet. För fan! Jag minns tio år gamla skivrecensioner!

Igår köpte jag i alla fall People Move On på Åhlens för 20 kr. Den låter fortfarande lika intim, stor, svepande och bitvis tokpretentiös. Underbart.

Butler är just nu aktuell som musiker, producent och låtskrivare på Duffys debutalbum Rockferry. Mer Phil Spector än Pink Floyd. Han har äntligen hittat en flicka som kan sjunga hans allra finaste flickrumspopdrömmar. Han nådde inte riktigt hela vägen med Suede-sångaren Brett Anderson, även om denne hade samma lugg. Deras återföreningsförsök 2005 under namnet The Tears varade bara ett album.

Makoto Sakamoto pratar fortfarande inte engelska och spelade på både The Tears och Duffys skiva.

Dagens låt är Not Alone av Bernard Butler.

När gav du din älskling en onanitävling senast?

Om orden tävling och onani dyker upp i sammma mening kan man vara säker på att ordet Köpenhamn inte är långt bort. I morgon fylls Swingland i Köpenhamn av glada onanister, rapporterar Expressen. Alla ska inte tävla, vissa ska bara trivselonanera. 70 personer har anmält sig.

Det finns både avskilda mans-, kvinno- och blandrum. Man får inte komma med sexuella inviter eller ha sex. Under dagen finns frukt (gurka?), kaffe, wienerbröd, dricka, smörgåsar och glidkrämer fritt tillgängligt för alla, rapporteras det.

Tidningen rapporterar också följande rekord i genrén:

Långtidsonani, kvinnor: 6,5 timmar

Långtidsonani, män: 8,5 timmar

Antal orgasmer, kvinnor: 49

Antal orgasmer, män: 6

Arrangören Pia Struck hälsar att det blir en rolig dag.

Dagens låt är Everybody´s Got Something To Hide Except Me And My Monkey av The Beatles.

Dr Who leker kurragömma på SVT

Tv-serien Dr Who är en av de största engelska kultserierna någonsin. Först gick den mellan 1963 och 1989. Sedan började en ny version sändas 2005. Den är en stor succé i hemlandet.

SVT har köpt i den, men det har nog de flesta av oss missat. Den visas nämligen på SVT24. Sändningstiden är förvisso bra, tisdagar 22:00, men SVT24? Någon har inte tänkt efter.

Med tanke på att programmet i England stadigt ligger bland de tio mest sedda borde SVT i alla fall kunna låtsas engagera sig. Dr Who är inte ett lika starkt varumärke i Sverige som i hemlandet, men jag har inte sett någon trailer eller läst någon artikel. Om någon har gjort det får ni gärna rätta mig. Tills dess fortsätter jag missa ett program som jag är nyfiken på. Jag tycker inte om att hoppa in mitt i säsonger. På tisdag sänds avsnitt 8 av 13, vilken säsong framgår inte.

Jag är medveten om att SVT inte är i behov av reklaminkomster, men någon form av marknadsföring har de väl?

Mvh Vän av ordning

Var det någon som blev mördad eller inte?

Jag skrev här om ett eventuellt mord som eventuellt tystades ner som eventuellt ägde rum på en båt där Charlie Chaplin påstås ha varit ombord. Jag skrev här att jag just nu läser samma Chaplins självbiografi. Så här skriver han själv om incidenten.

We occasionally spent a week-end on Hearst´s yacht and cruised over to Catalina or south to San Diego. It was during one of these cruises that Thomas H. Ince, who had taken over Hearst´s Cosmopolitan Film Productions, had to be carried off the boat in San Diego. I was not present on that trip, but Elinor Glyn, who was aboard, told me that Ince had been gay and debonair, but during lunch had been suddenly stricken with paralysing pain and forced to leave the table. Everyone thought it was an attack of indigestion, but he became so ill that it seemed advisable to put him ashore and get him to a hospital. There it was discovered he had suffered a heart-attack, and he was sent to his home in Beverly Hills, where three weeks later he had a second attack and died.

Ugly rumours began to spread that Ince had been shot and Hearst was implicated. These rumours were completely untrue. I know this because Hearst, Marion (den unga älskarinnan, min anm.) and I went to see Ince at his home two weeks before he died; he was very happy to see the three of us and believed that he would soon be well.

Den stora skillnaden mellan vad som sägs i filmen och i boken är att Chaplin själv påstår att han ine ens var ombord den där helgen. Jag vet inte vad jag ska tro om mordet/hjärtattacken. Om Hearst hade skjutit Ince hade deras besök vid sjuksängen bara varit ett skådespel för att övertyga Chaplin att ryktena var falska. Vore inte det i såna fall en väl stor risk att ta för Hearst? Eller var det precis vad han ville att Chaplin skulle tänka?

Det är inte första gången media har fel, å andra sidan är det inte första gången ett mord tystas ner heller. Vad som egentligen hände lär vi aldrig få veta. Var är Leif GW Persson när man behöver honom?

Dagens låt är The Wild Ones av Suede.

Den siste VHS-mohikanen

Min tappra video har hängt med i mer än tio år. Det har inte varit en bekymmersfri relation. Ibland går det inte att spola bakåt. Försöker man slutar det bara med att den spolar framåt. Den här specialeffekten har kommit och gått de senaste åren, ingen vet vad det är för fel. Dessutom är det fel på justeringen av tonhuvudena. Detta resulterar i att det inte går att titta på de banden som videon spelat in på någon annan video. Man kan hävda att det är en detalj som försvårar inköp av ny video. Alla mina gamla band skulle bli obrukbara om jag köpte en ny. Dessutom känns det lite hösten 2007 att köpa ny video våren 2008.

Nu har den fått ett helt nytt fel. Spännande! Ejectknappen har gått sönder. Den har försvunnit. Jag tryckte på den för en vecka sedan eller två och - borta. Den ligger i videon och skramlar. Det skulle kännas onödigt att lämna in denna tappert sönderrostade Volvo 240 till video för reparation. Då är det bra att ha en låtsaspappa/styvfar/extrapappa/plastpappa som är utbildad elektriker/ejectknappsreparatör. Jag lämnar helt enkelt in den hos honom för reparation och hotar med utebliven farsdagspresent om han inte fixar den. Check!

När det går att byta band igen ligger en hel värld av filmmöjligheter återigen framför mig som en oupptäckt kontinent i disig soluppgången. Kanske är dags att ta itu med den 312 minter långa versionen av Fanny Och Alexander?

Dagens låt är Teary Eyed av Missy Elliott.

Snacka om sovmorgon/tisdagsmagi

I morgon börjar jag inte jobba förrän vid tre. Det betyder att jag skulle kunna sova till två, men jag ska vara duktig och stiga upp vid ett.

Kvällen har spenderats på en filt med en bok i solen. Fågelsång och lövprassel i öronen. Förvånansvärt varmt förvånansvärt sent.

Jag lovade mig själv, men huvudet på filten och ögonen slutna, att försöka njuta av såna ögonblick lite oftare och inte ta dem för givna. Det kommer jag förstås inte göra, men det lät väldigt djupt när jag formulerade det. Bär din soliga kväll med en bok på en filt med fågelsång och lövprassel som den sista droppen vatten, Ola.

Dagens stycke är Släkterna Montague Och Capulet ur Romeo Och Julia av Prokofjev.

Charlie Chaplins liv behöver inga överdrifter - de finns där redan

Det finns många som när de blir rika och berömda gärna vill påpeka hur fattig och eländig deras uppväxt var. Jag kan inte minnas att Charlie Chaplin (1889-1977) ofta pratade om detta i intervjuer, men det kan bero på att hans barndom verkligen var fattig och eländig och då är det inte lika kul att prata om det. Charlie och hans storebror Sydney växte upp med en ensamstående arbetslös mamma som tidigt visade tendenser till mental instabilitet.

Chaplin skriver om detta och mycket annat i boken med den typiskt dämpade titeln My Autobiography. Han har tonen av en vänlig farbror som berättar om sitt liv. Hans uppenbara kärlek till komedin, framträdandet samt ödmjukheten och kraven mot sina kollegor ger en förklaring till hur han kunde bli så banbrytande som han blev. Hans perfektionism, hans omtagningar och hans ständiga budget- och deadline-uppskjutningar drev folk till vansinne, men historien har bevisligen gett honom rätt. Filmerna, som han skrev, regisserade och spelade huvudrollen i, visas fortfarande regelbundet på tv.

Så här skriver han om sitt första framträdande som var improviserat. Hans mamma hade tappat rösten och blivit häcklad av publiken när sonen bestämmer sig för att rädda hennes ansikte i vad som skulle bli hennes sista scenframträdande. Han var fem år gammal.

Half-way through, a shower of money poured on to the stage. Immediately I stopped and announced that I would pick up the money first and sing afterwards. This caused much laughter. The stage manager came on with a handkerchief and helped me to gather it up. I thought he was going to keep it. This thought was conveyed to the audience and increased their laughter, especially when he walked off with it with me anxiously following him. Not until he handed it to Mother did I return and continue to sing. I was quite at home.

Kommunistjakten under McCartyeran gav Chaplin problem i USA. Han vägrade lämna landet av rädsla för att inte bli insläppt igen. 1952 fick han denna misstanke bekräftad när han åkte till London för att närvara vid premiären av sin film Limelight/Rampljus. På hemvägen fick han veta att han inte var välkommen tillbaka. Han skulle komma att leva resten av sitt liv i Schweiz.

För att förtjäna detta hade han vägrat bekräfta eller förneka misstankar om sina politiska åsikter, vägrat ge några namn till bödeln. När man ser klippet där Chaplin mottar sin heders-Oscar 1972 är det svårt att inte bli berörd av hans framtoning. Han har slutligen fått upprättelse av landet som en gång inte ville ha honom.

Språkligt blir boken ibland lite väl mycket av prydlig uppsats, men trots detta - med det liv Chaplin skapade för sig själv - går det inte att misslyckas.

Från Londons slum till kortfilmer, vidare till delgrundare av produktionsbolag United Artists fram till en av nittonhundratalets största ikoner. Detta med hjälp av filmer som The Gold Rush/Guldfeber, Modern Times/Moderna Tider och The Great Dictator/Diktatorn. De två sistnämda har jag haft turen att få se på bio och Modern Times är en av de roligaste filmerna jag sett.

Det brukar påstås att han på tjugo- och trettiotalet var världens mest kända människa. Även om jag inte vet hur man räknar ut sånt vet jag inte heller om jag kan nämna en bättre kandidat, i alla fall inte om man med världen menar västvärlden (och så brukar det väl vara?).

Än idag, snart 120 år efter att Charles Spencer Chaplin såg dagens ljus, är hans karaktär världens mest älskade luffare.

Dagens låt är Paddy´s Lament av Flogging Molly.

Veckans inlägg

Här bjuder jag, helt gratis och med ett leende, på veckans inlägg. Det finns några jag inte hunnit läsa. Hoppas de är bra.

Han menade nog väl men visste inte bättre

I vilket jag säljer mig

Andlöst spännande upplösning av stegräknardilemmat

Konsten att inte spotta i tidningar

Vem vill bli mördad av en miljardär?

Sammanfattning av repliker i filmen som spelades in under resan till Danmark

Resa genom ensamheten med Plura som guide

Och slutligen, en lövtunn mint

I vilket en vänlig hand klappar mig omtänksamt på axeln

Mors dag i år också

Mors dag i år också

Det blev mors dag i år också och precis som vanligt kunde jag inte sluta tänka på den engelska poeten, författaren och jazzkritikern Philip Larkins visdomsord.

They fuck you up, your parents/ They don´t mean to, but they do/ They give you all their faults/ And add some extra/ Just for you

Å andra sidan bjuds det på middag, glass, tårta och öl, så vem är jag att klaga?

***

Förra året skickade vi ett gruppboende för David Bowie-wannabes, i år skickade vi Lars Leijonborgs lillasyster. När ska vi sluta undra varför det går som det gör?

***

Dagens låt är You Are The Only One I Love av Jaymay.

I vilket en vänlig hand klappar mig omtänksamt på axeln

Var alldeles nyss och bläddrade i en skivrea på vägen hem från jobbet. Hittade en dubbelsamling med Dolly Parton för 89 kr som innehöll alla låtar man kan begära - utom en: Shine. Tyckte ändå det var en bra affär och plockade upp den och fortsatte bläddra. Hittade en dubbelsamling till med Dolly Parton, denna gång för 59 kr. Den innehöll exakt samma låtar som den förra, med ett undantag. Sist på CD 2, spår 19: Shine. Jag vet inte vem det var som bestämde sig för att Ola är en trevlig kille som förtjänar ett leende, men där var det. Lägg till detta en samling med välkoreograferad soulpop med The Supremes och jag tänker i alla fall inte klaga.

Schysst inledning på helgen. Nu kan det bara gå utför.

Dagens låt är Twenty Nine av Ryan Adams.

Och slutligen, en lövtunn mint

Åt lunch med trevligt sällskap idag. Det var ät så mycket du orkar i en blandning av asiatiskt - friterad kyckling, nudlar, fläsk, vårrullar, ris och annat som pizza, schnitzel, potatis, sallad, bröd, potatis, mer kött och lite till. Jag åt så mycket jag orkade, sen åt jag lite till. Det var, som dansken säger, väldigt gott.

Problemet var att man skulle orka stå upp och vara trevlig mot kunderna igen när lunchen var över, man skulle rulla tillbaka till jobbet och resten av arbetsdagen återstod. Jag fick strunta i att vara trevlig mot kunderna och koncentrera mig på att stå upp. Maten tog ut sin dagens rätt och det hade varit smart, med facit i hand, att skippa de tre sista hämtrundorna.

Till slut kände jag mig som Mr Creosote och började så smått vänta på att explosionen skulle inträffa. Så blev det inte, men säkerhetsventilen tutade några gånger.

Resa genom ensamheten med Plura som guide

Jag var en ledig man igår och det slutade med att Plura och jag låg i soffan och sängen hela dagen. Jag försökte sluta några gånger, kanske dra ut på det tills idag, men det gick inte. Jag sträckläste Eldkvarnsångaren Plura Jonssons Resa Genom Ensamheten. Det är den sortens bok. Han har ett flyt i sitt språk och en känsla för detaljer som man bara kan kapitulera inför. Så det gjorde jag. Trots hans uppenbara brister kan man inte låta bli att tycka om honom. Han är bara människa, och mer än så kan man inte begära.

Sträckläste är kanske en sanning med lite modifikation. Jag hann med att städa, fika och träna under dagen, men inte mycket mer. Plura brukar ibland säga att han ska öppna restaurang om han någon gång tröttnar på musiken. Jag tycker i så fall han ska bli författare istället. Vill läsa mer. Nu. Det var därför jag inte ville läsa allt igår, men ibland går det inte att sluta.

Har druckit en öl och står nu inför ett val. Ni vet vilket - ingen mer, eller alla mer?

Dagens låt är Jag Är Bättre Än Dig av Eldkvarn.

Sammanfattning av repliker i filmen som spelades in under resan till Danmark

- Ska vi hoppa av i Alvesta så slipper vi Köpenhamn?

***

- Pölse och gladporr, vad mer kan man begära av ett land med tre invånare?

***

- Det är inte lätt att vara nykter i Danmark.

- Det är ännu värre att vara dansk.

***

- Vi har ingen plan B om plan A går åt helvete.

- Vi har ingen plan A heller.

***

- Det viktigaste är att vi hittar till stationen.

- Det är bara att följa spåret.

***

- Bar, rumpan bar, jag bar min häst, bar överkopp kan man ha, man kan sitta i en bar, bar-q.

(Mickes första öl håller på att sjunka in)

***

- Det värsta är att det kommer ut. Det är inte lika fint när det kommer ut.

- Men lika gott.

(Jag äter pölse och Micke pratar avföring som vanligt)

***

- Det är klarblå himmel.

- I alla fall tills molnen börjar.

(Filmar och pekar på molnen på andra sidan Rådhusplatsen)

***

- Är det något som går att äta eller något du hittat på gatan?

- Både och, faktiskt.

(Munkarna som 7-11 sålde var väldigt goda)

***

- Hur kommer det sig att vi åker från Kastrup?

- Stressad tillvaro. Det kommer sig av att man är globetrötter som inte kan följa en vanlig sextiominuterscirkel, jetlag. Vi stressade snabbare än vad vi behövde och kom med tåget innan vi skulle och är lite längre än vad vi skulle varit, så det här har inte hänt, men det händer nu, men det har inte hänt, men det händer nu innan det skulle ha hänt. Men detta händer ändå. Mer än så här händer inte.

(Vi tar fel tåg från stationen i K-hamn, hoppar av vid Kastrup och väntar på tåget vi egentligen ska åka med)

Det var alltså den här resan.

Dagens låt är Peaches av The Stranglers.

Vem vill bli mördad av en miljardär?

1924 bjöd miljardären och mediamogulen William Randolph Hearst folk till sin lyxbåt för att fira födelsedag. Med på resan var bl a Charlie Chaplin som nyligen hade floppat med en film och gått över budget med sin pågående - han ses därför som något av en föredetting på båten. Ombord fanns också Hearsts fyrtio år yngre älskarinna, skådespelerskan Marion Davies. Hon och Chaplin flirtar och Hearst blir efter påpekan och påverkan från unga samarbetsvilliga filmproducenten Thomas H Ince allt mer medveten om och svartsjuk av Chaplins närmanden.

Till slut tar Hearst fram sin pistol för att skjuta sin älskarinna, men träffar istället Ince som avlider av skadorna två dagar senare. Hearst tystar ner historien - på vissa håll med pengar - och den officiella versionen blir att Ince begått självmord.

Detta handlar filmen The Cat´s Meow om. Chaplin spelas av Eddie Izzard som imponerar i en seriös roll och den unga Marion Davies spelas av Kirsten Dunst. Filmen är regisserad av Peter Bogdanovich som har tvingats spendera hela sin karriär i skuggan av sitt tidiga mästerverk The Last Picture Show.

The Cat´s Meow är inte ett mästerverk, men man blir nyfiken på vad som egentligen hände på resan. Vi lär aldrig få veta, men manusförfattaren Steven Peros gissning är snyggt filmad och främst Chaplins inblandning gör scenariot till en av de mest högljudda nedtystningarna kändishistorien har att erbjuda.

Chaplins nästa film blev förresten Guldfeber, han behövde aldrig äta skor igen.

Konsten att INTE spotta i tidningar

Alla människor har saker de retar sig på, tom ett sånt helgon som jag. Människor som slickar på fingrarna innan de bläddrar i tidningar, där har vi något. Okej om man sitter hemma och både slickar, spottar, kissar och bajsar i sin egen tidning. Men när man sitter på biblioteket och delar med sig av sin (sitt?) fina saliv till de offentliga tidningara. Det är inte bakterierisken jag är ute efter, det är mer principen. Det är alltid principen, eller hur? Det vore kanske bättre om det var bakterierisken jag oroade mig för. Jag skulle kunna presentera statistik på hur många som omkommer i förgiftning-via-salivlämning-i-bibliotekstidningar-relaterade sjukdomar årligen. Men jag tycker inte jag behöver det. Förresten har nog fingertopparna lika mycket bakterier, vem vet var de håller hus när man sover? Vuxna människor borde förstå att man ska hålla munnen stäng och tungan på plats när man inte betalat för pappret (skatt räknas inte).

Så svårt är det inte att bläddra i en tidning. Om man inte slickar på sina fingertoppar innan man vänder blad slipper alla som läser tidningen hålla utkik efter den där lilla runda ringen som uppstår längs ner på varje sida. Är vi överrens?

Dagens låt är Echoes av Pink Floyd.

Andlöst spännande upplösning i stegräknardilemmat

I lördags gick jag runt sjön på 4000 steg. I söndags lovade jag här och nu - eller snarare här och då - att jag skulle ta samma promenad på tisdag - dvs idag - och se vad som hänt när en promenad som i vanliga fall kräver ca 8000 steg plötsligt bara var hälften så lång. Idag var den 10 243 steg. I detta ingick en liten omväg runt Campus. Plötsligt har alltså Växjösjön sin normala storlek igen. Fattar fortfarande inte vad som hände i lördags.

Ville med detta bara meddela att ni inte behöver ligga sömnlösa och oroa er för att sjön krympit eller mina ben blivit två meter långa.

I vilket jag säljer mig

Ponera att man råkar se en lista över Sveriges mest lästa bloggar. Ponera att man forskar lite. Ponera att man vill ha fler läsare.

Idag har jag shoppat. Hittade EXAKT likadan väska som Paris Hilton hade på bild i senaste Klick! För bara 1200 kr! Fatta! Jag dööööör! Fattar ni Paris och jag har samma väska! Förra veckan hittade jag samma sandisar som Ebba von Sydow skrev om. Jag är bara sååå lycklig. Jag bryr mig inte ens om att skolan är skit och Putte är dum i huvvet, lixom. Har han samma väska som Paris Hilton? Ikväll är det världens bästa MELODIFESSI och ska jag titta eller ska jag titta? Ja! Det ska jag! Det är helt sjukt hur många som kommer titta! Typ alla titta på det och typ alla är lixom nä! Ja tittar inte! Fet chans att inte dom tittar lixom. Vi ba tittar VARJE GÅNG! Anders Nunstedt i X-pressen (han är typ flint) säger att Sverige är bland de bästa låtarna. Hajja att vi är BÄST! Vi kommer sopa! Nu ska jag ringa mina galpals och de kommer fatta att min väska rockar! Ha´re!

Dagens låt är Cunts Are Still Running The World av Jarvis Cocker.

Han menade nog väl men visste inte bättre

På mellanstadiet hade jag en lärare som alltid pratade om att jag borde läsa böcker. Det skulle vara bra för ordförrådet och det hade jag inget. Därför envisades han med att ständigt ge mig en bok som med största sannolikhet hette Det Magiska Ägget. Det verkade vara en ganska tråkig bok, men han envisades. Vad han tydligen inte visste var att bokläsning nästan var det enda jag sysslade med när jag inte lyssnade på musik eller sprang runt och skrek i största allmänhet. Ola, du borde läsa böcker, sa han. Men det gör jag ju, sa jag. Nej, det tror jag inte, sa han.

Jag läste mycket historiska romaner, minns fortfarande den spännande Slottet Brinner av Olov Svedelid - som också är pappa till Hassel - och upptäckte tidigt Ed McBains Isola-serie. Omslagen var snygga så jag plockade ner en av dem och började läsa. Jag läste Alfred Hitchcock & Tre Deckare, han gjorde förresten film också. Minns att jag blev förvånad när jag kom till den insikten. Fram tills dess hade jag trott att han skrev de där böckerna. På menyn fanns också 91:an, Kalle Anka och förstås Tintin. Det tyckte inte läraren om. Serier var trams, något barn sysslade med. Tja, jag var 11-12 år. Tror inte Brott & Straff hade gett mig så mycket.

Även om många av de böcker jag slukade då kanske inte var litterära mästerverk lärde de mig att läsning var kul. Det tycker jag fortfarande. Läraren tyckte läsning skulle vara seriöst. Om jag verkligen läst de böcker han ville - hade läsningen blivit kul eller hade jag slutat? Hade jag 15 år senare valt att studera litteratur? Jag kan nästan lova att svaret på den frågan är nej.

Jag har nyss läst ut Mötley Crüe-biografin The Dirt - och vi är framme vid poängen. Vitsen med hela det här inlägget var nämligen att citera gitarristen Mick Mars och påpeka att tjocka människor inte ska ha röda kläder på sig. Det får dem bara att se ut som tomten.

Dagens låt är Itchycoo Park av The Small Faces.

Veckans inlägg

Här kommer veckans inlägg i praktisk klickform som går att klicka på formen. Är det något spännande du missat?

Snickers - the story

Bruno G är nere med Google

Regeringen skär ner på antalet soltimmar för timanställda

Mötley Crüe är hatthylla

Snabba oklippta svar

Nej, men har ni te?

Metallica, nytt från

Ett ganska onödigt inlägg om mitt hår

Uttråkad? Nej tack!

Ett litet steg för en alfahanne

Ett litet steg för en alfahanne

I vanliga fall brukar en promenad runt sjön kräva i lösa slängar 8000 steg. Igår gjorde jag samma runda på strax över 4000 steg. Det kan bero på mina extra manliga långa steg som jag kan göra eftersom jag har så manliga supermuskulösa ben. Det kan vara sjön som blivit mindre. Det kan också vara så att min stegräknare har mucklat, men det verkar lite långsökt.

På tisdag jobbar jag bara till lunch och då ska jag ta samma promenad och se hur många steg det blir. Charmigt autistiskt av mig.

Innan dess ska jag se om jag kan läsa ut den här som får Stalinbiografin jag läser parallellt att framstå som sansad. Kanske även hinner påbörja säsong tre av den brittiska agentserien Spooks.

Dagens låt är New York Mining Disaster 1941 av The Bee Gees.

Uttråkad? Nej tack!

Den enda gången jag blir uttråkad är om jag måste göra något jag inte vill göra. Jag blir inte uttråkad av att inte ha något att göra. Tommy och jag har ibland pratat om det jobbiga med att vara kreativt lagd. Ibland vill/behöver man sova, men hjärnan är upptagen med att formulera ett inlägg, en polisanmälan, en text, en melodi, en novell eller bara allmänt trams - vårt underbara strunt, för att citera Tage Danielsson. När jag var liten tecknade jag mycket. Fördelen med det här är att man inte blir uttråkad av att inte ha något att göra, det går istället att vända en sysslolös tisdagseftermiddag till något positivt och kreativt.

Hur många småbarnsföräldrar känner inte igen det uttråkade ropet jag har inget att göra! Ganska många skulle jag tro. Detta beror förstås på att barn har en oerhörd törst på nya intryck och måste måste måste göra något just nu. Det finns inget annat än nuet. Att sitta ner och prata är tråkigt och att lägga sig och läsa i tre timmar är värre än att gå till tandläkaren.

Jag kan känna igen mig i att jag vill lära mig nya saker hela tiden samtidigt som jag inte har något emot att ligga och läsa i tre timmar. Men jag har inget emot att gå till tandläkaren heller, så vad vet jag?

Min nyfikenhet är ett av de personlighetsdragen jag är mest nöjd med, även om bristande tålamod är en av baksidorna. Om inget annat är den till nytta när man spelar T.P.. Inget vetande är bättre än värdelöst vetande. Den här veckan har jag t ex lärt mig varför kvinnor och män har knapparna på olika håll, men jag säger inte varför.

Dagens låt är I Predict A Riot av The Kaiser Chiefs.

Ett ganska onödigt inlägg om mitt hår

Jag har inte tvättat håret sedan i söndags. Det är nästan ett gränsfall. Oftast tvättar jag det på söndagar, onsdagar och fredagar. Men i onsdags blev det inte av. Jag kom hem sent och orkade inte ställa mig i duschen. Tvättade det inte heller i samband med att jag tränade i tisdags och torsdags. Då hade jag bara det där två-i-ett-tvålet och även om det luktar gott är det lika effektivt för håret som vinäger. Som jag förvisso inte testat.

Min frisör har varit samma sedan jag var tio år (för övrigt samma herre som brukade klippa min morfar och min morbror). Då behöver man bara säga samma som förra gången och då får man det samma som förra gången. Väldigt praktiskt.

Håret ser mer modernt ut när det är skitigt för det blir automatiskt rufsigt och lite stelt i den där hipp-hallåa-som-passerat-30-men-önskar-han-var-25-och-gärna-vill-synas-i-tv-men-inte-har-talang-till-mer-än-ett-hallåajobb-varianten. När det är nytvättat ligger det väldigt fint och prydligt i moderatfrisyr.

Jag har inga produkter i det - förutom shampoo och ketchup - och jag kammar det bara i samband med att den där virveln i nacken bråkar. Då försöker jag ibland platta till den - ibland med handen. Det funkar förvånansvärt ofta.

Det var lite intressant, och inte minst spännande, fakta om mitt hår. Hur ofta tvättar du håret?

Dagens låt är Rime Of The Ancient Mariner av Iron Maiden (Live After Death-versionen).

Metallica, nytt från

Metallica har landat sin nya hemsida för att göra reklam för sin nya skiva. Den innehåller mycket intressant. Nästan allt utom ett datum. Läs, lyssna och titta här.

Om man sedan känner för en intervju med bandets sångare James Hetfield kan man läsa en sådan som kommer från Rolling Stone.

Nej, men har ni te?

Var på restaurang idag med min modersenhet (och bjöd - så fick jag det sagt). Efter maten hämtades det kaffe till modersenheten och inte te till mig. För det fanns inte. Jag började dricka kaffe när jag ca 12-13 och slutade för ca sju år sedan, mest för att kolla om jag kunde sluta och när det visade sig att det gick bra fanns det ingen anledning att börja igen. Den kanske handfull gånger jag druckit kaffe de senaste åren har jag egentligen inte tyckte det varit särskilt gott.

Te är dessutom enklare att variera smaken på. Jag vet inte hur många sorters te det finns, men minst tolv. Däremot är det aldrig någon som frågar om man vill ha te. Folk frågar om man vill ha kaffe och då får man svara med nej, men har du te? Jag är kort sagt trött på det kaffenormativa samhället. KD försöker förbjuda tedrickare att gifta sig i kyrkan och ibland tittar folk konstigt på en om man slurpar oförsiktigt. På kafé får man dessutom oftast sitt te serverat i speciella muggar. Då ser folk titta, där sitter en temänniska.

Tedrickare är också människor. Tänk på det nästa gång du uttalar dig i frågan.

Dagens inlägg skrevs till tonerna av det förnöjsamma sörplandet på en mugg Kronobergsblandning.

Dagens låt är Back To Black av Amy Winehouse.

Snabba oklippta svar

Det var ett tag sedan jag köpte ett nummer av engelska musiktidningen Uncut, som tyvärr blev avsevärt sämre när den skulle glassas till för något år sedan, men i nya numret finns en lista över David Bowies bästa låtar så jag slog till. Flaming Lips-token Wayne Coyne avslöjar att Vita Huset-skaparen Aaron Sorkin håller på att göra musikal av Yoshimi Battles The Pink Robots. Dr Winston O´Boogie-artikel ingick också. Dessutom har de en sorts mina vänner-variant som jag själv tänkte svar på här och nu.

I tre ord är jag... faktiskt ganska snäll.

Om jag är rädd för något är det... att något ska hända nära och kära.

Om jag kunde resa tillbaka i tiden skulle jag sikta på... sommaren 1966 (London).

Min favoritperson i världen är... morfar.

Min hatperson i världen är... svårt. Försöker att inte hata.

Senast jag såg mig själv i spegeln tänkte jag... hjäääälp!

Om jag tvingades lämna en kroppsdel till forskning skulle det bli... hjärnan.

Min definition av kärlek är... att våga och kunna vara ärlig och avslappnad.

Senast jag kastade upp berodde det på... maginfluensa.

Det bästa livet har lärt mig än så länge är... att det nog löser sig. Försök skratta under tiden.

Om jag visste att världen gick under imorgon skulle jag spendera dagen... tillsammans med mina vänner.

Sången jag vill ska spelas på min begravning... In My Life av The Beatles. Eller The Penis Song av Monty Python? Wasted Years av Iron Maiden? In A Flash av Ron Sexsmith?

På min gravsten ska det stå... väck mig när fikat är klart.

Rent pengamässigt är jag värd ca... 7,50 en solig dag.

Dagens låt är I Been Loving You Too Long av Otis Redding.

Mötley Crüe är hatthylla

Någon gång i tolvårsåldern lyssnade jag mycket på Mötley Crüe. Någon gång inte allt för långt senare gick jag vidare. Sedan dess har bandet blivit kult, om de inte var det redan då. Men jag lyssnade mycket på deras skiva Dr Feelgood som släpptes 1989. Där och då var den väldigt bra.

2001 kom vad som skulle bli deras testamente, trots att bandet fortfarande är aktivt - Neil Strauss-skrivna biografin The Dirt. Om allt är sant kan diskuteras, men även om den inte är sann: bara att kunna hitta på det som beskrivs tyder på att tomtarna på loftet lider av syrebrist. Och man kan hoppas att allt inte är sant. För medlemmarnas egen skull. Men ju mer man läser och lär känna medlemmarna, desto mer inser man att Strauss förmodligen inte har behövt överdriva allt för mycket. Trots detta ger trummisen Tommy Lee och framförallt basisten Nikki Sixx ett intelligent intryck, om än inte särskilt känslomässigt balanserat. Sångaren Vince Neil och gitarristen Mick Mars är svårare att få grepp om. Sixx är den som får mest utrymme i boken. Han är mest vältalig och verkar också ha en humoristisk distans till det hela.

Sedan blev jag ihop med en tysk modell eller åtminstone en mager tyska som sa att hon var modell. Hon hade foton av sig själv tillsammans med killarna i Queen, så jag blev imponerad. Hennes granne, Fred, lärde mig freebasa, och det irriterade den tyska tjejen, som vi kallade Himmler. Varje vecka kom Himmler hem till oss och vi firade nazistonsdagen. Vi gick omkring med armbindlar, marscherade och sieg hielade. Istället för att bränna kackerlackor på väggen med brinnande strålar av hårspray tog vi dem och brände dem i ugnen tillsammans med sina artfränder. När de dog ställde de sig upp på bakbenen och tippade medan vi röt åt dem på låtsastyska. "Hallå", skällde hon med sin tjocka gutturala brytning, "detta är inte rooligt. Många miljoner mänscjor doog i oognarna."

Detta är bara en (1) sida av 569. Det finns värre. Värst av allt är att jag inte kan låta bli att tycka det är underhållande. Inte häftigt, det är jag för gammal för. Men underhållande? Ja. Kanske ska jag rent av damma av mina gamla vinyler?

Dagens låt är Dr Feelgood av Mötley Crüe.

Regeringen skär ner på antalet soltimmar för timanställda

Jobbade i helgen. Det var klarblå himmel och ca 52 plus i solen. Det vore fint att ha legat i solen och läst en god bok. Det var inte fullt lika fint att stå inne med kundernas frånvaro som enda närvaro. Idag har jag varit ledig och tänkte grilla lite fläsk i solstolen med väl vald bok.

Mulet, lätt blåsigt och förvisso 15 grader blev svaret. Jag kontrade med en jackpåklädd promenad. Inte riktigt vad jag hoppats på, men jag lyckades i alla fall öka skoskavet på högerfoten med ca 7,2 procent - vilket gör att just den foten nu är uppe i en nästan femtioprocentig skavnivå. Vänsterfoten sackar hopplöst efter.

Nästa klarblå himmel blir på onsdag mellan 6:50-15:50. Det är förvisso bara en chansning, men vänta bara.

Hoppas ändå på den bästa sommaren.

Bruno G är nere med google

Om man googlar på Bruno Glenmark får man 19 300 träffar. Det är bra jobbat av Bruno Glenmark.

Snickers - the story

Under många år åt jag Snickers som besatt. Minst en om dagen. Allra värst var det under gymnasiet. Ingen god mat idag? Äh, jag tar två kingsize istället. Detta var, kan erkännas, under de åren av mitt liv som kan kallas liten och tjock-åren. Vet inte varför de sammanföll, men ändå.

Till slut la jag in mig på klinik för att lära mig hantera mitt frosseri. Vänliga men bestämda män och kvinnor i vita rockar låste in mig i ett chokladfritt rum där det bara fanns ett munspel som sällskap.

Snabbspola fram till nu. På jobbet säljer vi Snickers. Vad händer när de passerar sitt bäst före-datum? Läggs de i lunchrummet för personalen att äta under ansvar? Kan man ta hem tio stycken utan att det märks någon skillnad? Är det kundernas fel som inte köper godiset innan det blir för gammalt? Ja, ja och absolut. Bastards.

Nu återstår bara att se om mitt gamla problem med att jag får acne av choklad kvarstår. I sådana fall borde det ge utslag - så att säga - vilken sekund som helst nu. Ytterst spännande fortsättning följer.

Dagens låt är För Sent För Edelweiss av Håkan Hellström.

Sammanfattning av veckan som gått

För er som slarvade under förra veckan följer här en sammanfattning av inläggen.

Arctic Monkeys är nötknäckande bra

Intervju med Bob Dylan

Politisk korrekthet gör mig förvirrad

T-shirt med roligt tryck

Statlig besudling pågår, vg stör ej

Dagen i sammanfattning

Prins Tintin höjer nivån ytterligare

Förklaring till eventuell ytlighet

Life Of Brian som dubbel

Life Of Brian som dubbel

Igår kväll informerade Nicklas att Life Of Brian fanns att köpa i metropolen Växjö till bra pris som dubbel-DVD. Den innehåller kommentarspår från samtliga överlevande Pythonar, dokumentär om filmen, gamla reklamgrejer, borttagna scener med kommentarspår till dessa borttagna scener och fotogalleri. Filmen har ni förstås sett. Den behöver jag inte förklara, allmänt ansedd som juvelen i deras krona som den är. Man kunde ha önskat att den inte skulle vara så aktuell som den är, men vad gör man? Man tittar en gång till och slås återigen av hur mycket intelligens som finns och hur skarp och välformulerad satiren är. Man kan tänka sig att titta ännu en gång.

Efter att ha jobbat i helgen är jag ledig imorgon och jag hoppas vädret håller i sig. Blir det regn kanske jag tittar på en film. Blir det sol och 25 grader kanske jag också tittar på en film. För bortsett från att möjliggöra liv, beboelighet på planeten Jorden, Gesslehits och korvgrillning med kompisar en helt vanlig lördagkväll - vad har solen egentligen gjort för oss?

Dagens låt är Mercy av Duffy.

Förklaring till eventuell ytlighet

Om man bara känner mig via min blogg och inte personligen - vilket gäller ca 99,5 procent av er som läser det här - är er bild av mig förmodligen lite skev. Är jag bara intresserad av musik, böcker, film, träning och att dricka öl? Är jag en ytlig tral-la-la-pajas?

Det kanske jag är, men jag hoppas förstås annorlunda.

Anledningen till att jag inte skrivit om Engla, folk som är både morfar och far till samma barn eller t ex kriget i Irak är jag inte vet vad jag ska säga. Orden räcker inte till. Jag vet inte vad Englas familj går igenom. Det är jag tacksam för. Jag varken kan eller vill föreställa mig deras situation och jag hoppas att jag aldrig behöver få veta.

Verkligheten är ibland hemsk, ibland underbar. Det finns händelser man aldrig kan bli av med hur gärna man än vill, såna har vi alla upplevt. Det finns händelser man inte vill bli av med, ögonblick man önskar man kunde leva i. Såna har vi också upplevt.

Jag tycker å ena sidan att jag kan vara känslokall, men det kan bero på att jag är ganska känslig och omedvetet försöker skydda mig. Jag vet inte.

Jag lärde mig också tidigt, innan jag lärde mig våga prata med folk, hur mycket tröst man kan hitta i något så påstått ytligt som en poplåt. Det är jag tacksam för idag.

Men nu vet ni i alla fall varför sidan ser ut som den gör.

Dagens låt är Lycklig Idiot av Peter LeMarc.

Prins Tintin höjer nivån ytterligare

Idag har Aftonbladet, om möjligt, höjt sina journalistiska ambitioner ytterligare. 157 personer har röstat och minst en idiot har bloggat om eländet. Mycket kan sägas om fördumning men den är i alla fall gränslös och däri ligger dess potential.

Dagens låt är Sarah av Thin Lizzy.

Dagen i sammanfattning

10:00 Dags att stiga upp. Frukost. Ställer lite blommor i duschen. Funderar på att köra och träna.

11:30 Kör och tränar. Bra pass med lagom tempo. Allt mer avslappnad efter hand.

13:30 Hemma med halmen. Fakta: hade ingen halm med mig hem. Fråga: vad är det för uttryck? Dricker, äter knäckebröd och tittar på säsong tre av The Office. Funderar på att ta en promenad runt Växjösjön (en av Sveriges 372 största sjöar).

15:30 Går runt sjön, lyssnar på Iron Maidens A Matter Of Life And Death. Årets första shortspromenad. Nya skor utan strumpor. Fakta: inget skoskav. Fakta: väldigt skönt väder. Fråga: borde jag köpt en glass? Fakta: hade inga pengar med mig.

17:00 Hemma igen. Dricker. Tittar klart på säsong tre av The Office (se 13:30). Äter smarrig middag. Lyssnar på Tom Waits Alice.

19:45 Lägger mig på altanen och läser texthäftet till Thin Lizzy-boxen Vagabonds, Kings, Warriors, Angels. Tycker det är ett bra texthäfte. Blir allmänt kontemplativ. Nynnar Iron Maiden-intron.

20:30 Skriver det här. (Se ovan).

Statlig besudling pågår, vg stör ej

Office of Government Commerce har nyligen lagt motsvarande 170 000 kr på en ny logotyp. Resultatet blev ståndaktigt. Med deras initialer OGC enkelt och stilrent uppradade ser det ut som...men herregud! Vad gör han? Tänk på barnen!

What´s wrong with masturbating? It´s sex with someone you really love - Woody Allen (förstås)

Dagens låt är Hold On av Tom Waits.

T-shirt med roligt tryck

Har bläddrat lite i ett gammalt nummer av Rolling Stone. Det var novembernumret från förra året. Med tanke på att tidningen startade 1967 kanske man inte kan räkna det som gammalt, men ändå. De hade en annons om t-shirts och en av dem hade trycket I wish my lawn was EMO so it would cut itself.

Det tyckte jag var kul. Återgå till tidigare verksamhet.

Politisk korrekthet gör mig förvirrad

Om en kvinnlig artist som inte har ett traditionellt vackert utseende gör musik anses det ofta att hon gör ett "viktigt" ställningstagande och är en stark kvinnokaraktär. På så sätt får hon bra respons. Om en kvinnlig artist som har ett traditionellt vackert utseende gör musik döms det ibland ut som hissmusik hur personlig, gripande och samhällstillvänd den än är. Vad beror detta på? Och är det inte värre än att bara skrika visa pattarna direkt istället?

När Britney (ansedd som sexsymbol) har uppenbara psykologiska problem görs det till underhållning i media. Hon anses få skylla sig själv. Skulle samma sak gälla om hon hade högre vad vi kan kalla seriösitetsstatus och var ansedd som konstnärligt progressiv? Eller hade hennes problem blivit omskrivna - om alls - från ett mer respektfullt perspektiv?

När Sahara Hotnights slog igenom handlade alla artiklar om dem att tjejer kan minsann också rocka och hur är det att vara tjej och vara med i ett rockband och vad tyckte deras killar om att de var med i ett rockband. Jag tröttnade på det ganska snabbt och jag är ganska säker på att de också gjorde det. Sedan började folk skriva om hur hårt deras trummis Josefin Forsman slog och inom osynlig parentes stog det (för att vara tjej). Girl power som björntjänst.

Jag tror inte på det här. Politisk korrekthet kommer aldrig leda till jämställdhet. Bara till irritation.

Som dagens låt väljer jag en duett mellan en manlig man med skägg och en kvinna som har spelat rollen som korkad blondin bättre än alla andra och därmed fått kämpa hårdare än hårdast för att nu, efter fyrtio år som en av världens största låtskrivare och underhållare, nästan ha fått ett erkännande.

Dagens låt Islands In The Stream av Kenny Rogers och Dolly Parton.

Intervju med Bob Dylan

I wouldn't want to play a really small room, like ten people. Unless it was, you know, $50,000 a ticket or something.

- Bob Dylan spelar gärna små ställen, men inte för små. Man måste trots allt kunna betala räkningarna. Läs en bra intervju gjord av Jonathan Lethem för Rolling Stone.

Arctic Monkeys är nötknäckande bra

Om man googlar på Arctic Monkeys får man 7 440 000 träffar. Det är bra för ett band som bara gjort två skivor. Ännu bättre blir det om man väger in att rimligtvis nästan samtliga dessa inlägg faktiskt handlar om deras musik. Skvallervinklarna är sällsynta i samband med det här bandet.

Jag var trött på Arctic Monkeys redan innan jag hört dem. Få band har hypats, prisats, dyrkats och omskrivits mer under de senaste åren. Arctic Monkeys lägger upp hela sin debutskiva för gratis nerladdning. Vem ska nu köpa den, undrade skivbolaget. Strax efter ger Arctic Monkeys ut den bäst säljande engelska debutskivan någonsin. De vinner nästan alla priser som finns - bland dessa the Mercury Prize som är ett av de mest ansedda.

Sedan, förra sommaren, hörde jag en låt på radion som hette Fake Tales Of San Francisco och blev golvad. Sedan hörde jag en låt som hette Mardy Bum och blev golvad. Sedan hörde jag en låt som hette I Bet You Look Good On The Dance Floor och blev golvad. Arctic Monkeys, Arctic Monkeys och - wait for it - Arctic Monkeys. Samtliga låtar hämtade från bandets debutalbum Whatever People Say I Am, That´s What I´m Not. Första gången jag hörde den skivan kändes hälften av låtarna som klassiker. Det är väldigt sällan en gammal luttrad popstofil som jag känner så och jag trodde kanske att jag hade fel. Jag lyssnade på skivan senast igår och kände likadant. Sexton månader efter debuten (april förra året) släppte de sin andra skiva Favourite Worst Nightmares. Den mottogs med lovord överallt. Jag har inte vågat lyssna på den än. Lägg till detta det ca tjugotal-låtar som bara finns på singlar och någon av deras EP:s. Det är en välljudande explosion.

Alex Turner, 22 år, är bandets huvudsakliga låtskrivare. Han verkar i nedstigande led från namn som Pete Townshend (The Who), Joe Strummer (The Clash) och Jarvis Cocker (Pulp). Frågan är dessutom om han inte har lika mycket talang. Rent musikaliskt påminner musiken om The Whos och The Clashs tidiga alster. Cocker la jag till för att inte hoppa över en generation och för förmågan att kunna analysera sin egen tid. Det är en ovanlig förmåga - det är svårt att se något utifrån när man befinner sig mitt i det. Men Turner kan. Han och Cocker kommer dessutom från samma stad - Sheffield - men Turner sjunger med ännu bredare dialekt än Cocker.

Bandet ska också ha all heder för att de verkligen vågar göra pop. Låtarna är korta. Första skivan är 13 låtar på 41 minuter, andra är 14 på 37,5. Korta gitarrsolon, ibland frenetiskt tempo och solklara melodier. Inget dökött. Man skulle kunna referera till sextiotalet, men jag försöker låta bli - och jag har redan nämnt The Who. Det får räcka.

Det finns få nya band som ska bli lika kul att följa. Turner är just nu också aktuell med ett annat projekt som går under namnet The Last Shadow Puppets. Det lilla jag hört är väldigt bra och låter annorlunda än The Arctic Monkeys (tänk The Walker Brothers, sextiotalsband med förkärlek för dramatiska ballader där Scott Walker ingick, samma Walker som 2002 producerade Pulps svanesång We Love Life, se där vad jag kan). Det kan bli läge att återkomma.

There's only music, so that there's new ringtones

Så sjunger Turner i dagens låt. Men både du, jag och aporna förtjänar bättre.

Dagens låt är A Certain Romance av The Arctic Monkeys.

Sammanfattning av veckan som gått

Förra veckans inlägg i sammanfattning.

Simon, Garfunkel & Garfunkel.

Elvis Costello pratar och rättar till glasögonen.

Sgt Peppers pappa har gått bort.

Neil Young påstår att vargen kommer alldeles strax, när som helst.

Kan du inte prata lite lägre?

Kuk vs penis - empirisk kunskap när den är som mest impirisk.

The Office är ganska kul om man tittar och lyssnar noga.

The Office är ganska kul om man tittar och lyssnar noga

I´m going wherever they value loyalty the most.

- Dwight K Schrute

Dagens låt är Iron Man av Black Sabbath.

Kuk vs penis - empirisk kunskap när den är som mest empirisk

Läs och njut - varulvstjut.

Kan du inte prata lite lägre?

Det finns folk som nästan skriker när de pratar. Vad har de för syfte? Varför är det oftast de som pratar mest men har minst att säga som pratar högst? Ibland verkar det som att de blir så upphetsade av att kunna prata att de inte kan hålla sig utan pratar högre och högre när de märker att det finns någon som ger intryck av att lyssna. Ibland resulterar detta även i att de pratar snabbare.

Det finns ett Seinfeld-avsnitt där Elaine är ihop med en man (spelad av Judge Reinhold) som visar sig vara en close talker. Hans problem är alltså att han ställer sig väldigt nära den han pratar med. Det är ett liknande symptom, även om det inte är lika vanligt.

Är dessa människor rädda för att ingen lyssnar? Handlar det om ett bekräftelsebehov som inte kan släckas på annat sätt än att höras och indirekt synas lite mer än andra? En högpratare jag intervjuat för detta inlägg hävdar att det beror på att ingen lyssnade på henne när hon var liten, men det tror jag inte på. Jag hade förmånen att känna hennes pappa, i familjen gick han under namnet morfar, och en bättre lyssnare är svår att hitta.

Jag tror jag var en högpratare när jag var liten, men jag har i sådana fall blivit botad. Dessutom kan jag skylla på att det är genetiskt.

Oftast är det kvinnor som är högpratare (och barn förstås, men det brukar gå över). Det beror förmodligen på att de är förtryckta och att mannen inte lyssnar. Då måste kvinnan skrika för att mannen ska förstå att kvinnan har något viktigt att säga. Men jag vet inte. Det är bara teorier. Män kan bli högpratare i samband med sportevenemang - detta gäller även kvinnor, men andelen kvinnor som skriker bögjävel! till en domare på andra sidan jordklotet via en liten plastlåda torde vara mindre än andelen män. Dessutom finns det en logisk förklaring till att man höjer rösten om den man pratar med befinner sig på andra sidan jorden. Det är ett intressant fenomen, men kanske ett annat inlägg.

Fakta däremot är att högpratare tar på tålamodet, mycket mer än lågpratare. Kan man införa normal samtalston som skolämne?

Dagens låt är Whisper av David Byrne.

Neil Young påstår att vargen kommer alldeles strax, när som helst

Jag upptäckte Neil Young 1993 med skivorna Harvest Moon och Unplugged. I en av de första artiklarna jag läste om honom pratade han om ett projekt som han kallade Archives. Det skulle vara en rejäl box med tidigare outgiven musik som var klar för utgivning. Så långt allt väl.

Men mer än så blev det inte. Om folk tycker att Axl Rose knepar och knåpar med utgivningen av Chinese Democracy har de en poäng, men han förtjänar ändå inte att stryka Neils flanellskjorta.

Young har förvisso under väntetiden gett oss 10 studioalbum i eget namn, samarbete med andra artister, liveskivor (varav några har setts som "smakprov" från Archives och varit gåshudsframkallande), filmer och allt gråare polisonger. Men Archives har fortsatt sväva som en berusad albatross strax bortom horisonten.

I senaste numret av Mojo finns en intervju med Young. It´s coming out this year, we´ve finished Volume One. It will be eight DVDs and Blue-ray, that´ll be it.

Okej. Den ligger alltså klar för utgivning. Så långt allt väl.

Han säger också att det finns mer i arkivet. När jag läste om det första gången hade den varit VHS-aktuell. Nu blir det Blue-ray. Vinyl och CD har kommit och gått, en MP3-box känns ärligt talat inte lika kul. Ett USB-minne med booklet känns lätt absurt. Men det löser sig nog när den verkligen släpps.

Men morfar, måste du önska dig Neil Young-boxen varje år? Ja, det måste han. Morfar har väntat sedan 1993. Ge en gammal man vad han förtjänar.

Dagens låt är Old Man av Neil Young.