En borttappad klassiker av fd mocka

I början av nittiotalet blev Suede ett sånt där band som engelsk musikpress helt plötsligt utnämnde till världens bästa innan deras första singel var släppt. Under arbetet med deras andra, tokpretentiösa (och alldeles...alldeles underbara) album Dog Man Star hoppade superegot, låtskrivaren och gitarristen Bernard Butler av 1994.

1998 släppte han sin solodebut People Move On. På vägen hade han ytterligare några kraschade projekt med folk som inte orkade med honom/hans tempo/hans ambitioner. På solodebuten gjorde han därför det enda rätta: spelade, skrev, sjöng och producerade allt själv. Tydligen förstår han sig inte på hur trummor spelas (de spelas av en Makoto Sakamoto som möjligtvis bara pratar japanska och kanske därmed stod ut med Butler, vem vet?).

Skivan var en blandning av Neil Young, Pink Floyd, Phil Spector och Nick Drake. Ibland i en och samma låt. Skivan borde vara en klassiker, men det var nästan bara jag som förstod. Jag retade mig inte ens på hans uppenbart svaga röst. Har också ett svagt minne av att Per Bjurman gav den betyget fem i Aftonbladet. För fan! Jag minns tio år gamla skivrecensioner!

Igår köpte jag i alla fall People Move On på Åhlens för 20 kr. Den låter fortfarande lika intim, stor, svepande och bitvis tokpretentiös. Underbart.

Butler är just nu aktuell som musiker, producent och låtskrivare på Duffys debutalbum Rockferry. Mer Phil Spector än Pink Floyd. Han har äntligen hittat en flicka som kan sjunga hans allra finaste flickrumspopdrömmar. Han nådde inte riktigt hela vägen med Suede-sångaren Brett Anderson, även om denne hade samma lugg. Deras återföreningsförsök 2005 under namnet The Tears varade bara ett album.

Makoto Sakamoto pratar fortfarande inte engelska och spelade på både The Tears och Duffys skiva.

Dagens låt är Not Alone av Bernard Butler.