Internet tar hand om upprepningar

Nätet kan vara det bästa som hänt mitt radiolyssnande sedan Hassan. Om man rent hypotetiskt lyssnar på ännu en Sommarvärd i P1 som berättar om en jobbig period i sitt liv och spelar Gloria Gaynors I Will Survive, berättar om något positivt som hänt i deras liv och spelar Louis Armstrongs What A Wonderful World (som jag egentligen gillar) eller spelar Laleh för att plocka Mona Sahlin-poäng får de gärna göra det. För om man lyssnar via nätet kan man hoppa över såna luckor i förnuftet. Ibland är det tvärtom. Pratet är ointressant, men musiken är bra. Det går också att lösa. Missar man ett program och får nys (prosit) om det i efterhand? Inga problem. Hinner man inte hem till sitt favoritprogram börjar? Inga problem.

Vi som lyssnar på Sommar i P1 är i år i snitt 150 000 fler per dag än vad vi var förra året. Jag tror denna sidan är en bra förklaring till den ökningen. Public service när den är som bäst. Tack!

Dagens låt är Double Nature av Mustasch.

Slappschema

Trodde jag började jobba 8:45 imorgon men kollade nyss på schemat och där står klart och tydligt 12:15. Spontansovmorgon! Vardagslyx på hög nivå. You go, boy.

Nygammalt från Bob Dylan

Den sjunde oktober släpper Bob Dylan del åtta av sin Bootleg Series med titeln Tell Tale Signs. Skivan innehåller enligt amerikanska musiktidningen Rolling Stone tidigare outgivna låtar från perioden Oh Mercy (1989) till Modern Times (2006).

Skivan kommer släppas både i dubbel- och trippelversion. Den sistnämnda innehåller även en 150-sidors bok och en vinylsingel. Vill man ha allt på vinyl kommer även en fyrdubbel sådan. Är det okej att dregla lite? Låtlista finns här.

Dagens låt är Highlands av Bob Dylan.

Man känner sig liten när man tänker efter

Himlen är stjärnklar inatt. Det är vackert och man känner sig väldigt liten. Jag får nästan svindel av att tänka på hur mycket det finns där ute. Inte minst av att tänka på hur långt bort källorna till de där små blinkande ljusen befinner sig. Hur många år har ljuset varit på väg mot jorden? Den närmaste stjärnan (förutom solen) är drygt 4 ljusår bort och heter Alfa Centauri. Tanken kittlas.

Dagens låt är Someone Who Cares av Dusty Springfield.

Myror i byxorna och glöm inte att dricka mycket vatten

Myror i byxorna. Varför sitter jag och skriver när jag vill vara ute och gå? Jag har nyss ätit och tänkte smälta maten lite innan jag trampar iväg. Tror det blir en promenad till sjön. Det är ofta svalkande att ligga där och lyssna på musik. Annars är det dagens mål att göra så lite som möjligt. Hittills har jag läst lite och...tja, mer än så har det inte blivit. Intervjun med Randy Newman (tre skivor på tjugo år) i senaste The Word var underhållande. Artikeln om komikern Sarah Silverman också. Smaka på it doesn´t matter if you´re gay or bisexual. At the end of the day, they´re both gross. Ja, det är humor. Och om du inte förstår skämtet, eller säger samma sak utan att skämta, har du mer problem än en rabiessmittad apa som lånat ut din Bob Dylan-biografi till en dansk trummis på semester i Linneryd.

Nu har nog maten lagt sig så pass mycket att jag kan gå en runda och njuta av solen. Det blir brittisk hårdrock i hörlurar, men jag säger inte vilket band.

Dagens låt är The Country Life av The Silver Seas.

Samma gamla vanliga visa

Vad hände egentligen i min värld förra veckan? Vad var värt att skriva om? Vilka blev egentligen dagens låt flest gånger?

Jag och gubbarna

Mer tjat om vädret

George Pelecanos i tidningen

Innan Photoshop fanns Stalinchop

Presskonferens med The Beatles, 1964

After Work utan Neil Young

Dags för körkort utan öra

Allsång på Ullevi

Allsång På Ullevi

Det finns människor som tar sig till Skansen när de vill sjunga allsång. I går hade 56 132 Iron Maiden-fans en bättre idé. Vi åkte till Ullevi istället. Sångaren Bruce Dickinson hälsade oss välkomna hem, men påpekade att vi borde höja volymen lite - han hade ju betalat dyra pengar för att se oss.

Jag har försökt formulera en text i huvudet i dag där jag skulle förklara vad jag tyckte om gårdagens konsert, men mer nyanserad än förjävlasinnesjuktjävlabra har jag inte lyckats bli. Jag skulle vilja komma med en smartare analys, men vet inte hur jag ska formulera den. Det var, med andra ord, ganska bra. Det är ett minne för livet och något att berätta för barnbarnen. Det levde upp till förväntningarna och överträffade dem mer än jag vågat hoppas. Mina krav var väldigt höga, men när jag väl förstått att det var Iron Maiden som stod på scenen och att jag stod i publiken var det bara att sjunga med, hoppa, skrika, veva med armarna, klappa händerna, gråta och le det fånigaste leendet man hade. De tre generationer fans som var där blev kungligt underhållna.

Om ni var där vet ni. Om ni inte var där är ni välkomna nästa gång. För även om man inte gillar Iron Maiden eller hårdrock är det en show och en stämning som är svår att inte uppskatta och refränger som är svåra inte sjunga med i - i Fear Of The Dark var jag orolig att sittplatsläktarna skulle välta. Samtidigt är de ganska svåra att sjunga med i. Höga toner, långa toner och inte mycket plats att andas. Inte för att det hindrade publiken att ta i från tårna.

Steve Harris säger i turnéprogrammet, det och en mugg blev souvenirinköp, att det enda arv han vill lämna bakom sig med bandet är att everybody remembers us as a bloody great live band. Jag tänker inte säga emot.

Dagens låtar är Aces High, 2 Minutes To Midnigt, Revelations, The Trooper, Wasted Years, The Number Of The Beast, Can I Play With Madness, Rime Of The Ancient Mariner, Powerslave, Heaven Can Wait, Run To The Hills, Fear Of The Dark, Iron Maiden, Moonchild, The Clairvoyant och Hallowed Be Thy Name av Iron Maiden.

Dags för körkort utan öra

Dags att skaffa nytt körkort. Vägverket vill ha en ny bild på mig. Förra gången jag skaffade nytt körkort var det väldigt viktigt att ena örat syntes. Jag förstod inte varför. Är örat själens spegel? Kan jag be om legitimationen tack! Jaha du, Göran Ola Torbjörn Claesson, du råkar inte veta något om Statoilmacken som brev rånad för 5 minuter sedan lite längre ner på vägen? Nej, nu ser jag. Du har ett väldigt godhjärtat vänsteröra, det ser jag här på bilden. Kör vidare och ta det försiktigt. Hoppas de nakna danska tvillingarna som ligger i baksätet har det bra och att deras rep och munkalvar inte sitter för hårt.

Nu är det istället viktigt att bilden är tagen rakt framifrån, att inga öron skymtas och att ansiktet är belyst med rosa ficklampor i en stor flyghangar. På mitt nuvarande körkort har jag förresten en frisyr som jag inte kan minnas att jag någonsin haft. Minns att jag kom direkt från gymmet och hade glömt kammen när bilden skulle tas. Tror jag ska klippa mig innan jag tar kortet. Man ska trots allt leva med det i tio år. Man måste ju vara fin i håret. Kanske borde shoppa en fin väska också? Eller i alla fall ha en rosa strut på huvudet?

Och en dag kvar till Iron Maiden. Imorgon kl 11:00 går bussen.

Dagens låt är Aces High av Iron Maiden.

After Work utan Neil Young

After Work igår och jag var ganska tacksam över en kort arbetsdag idag efter öl och ostbricka modell större. Det är i vanliga fall lite konstigt att umgås med jobbarkompisar på fritiden, men igår kändes det helt naturligt. Som att vara ute med ett gäng kompisar, trots att vi skiljer oss i ålder och inte har jobbat tillsammans särskilt länge. Eller kanske just därför?

Jag hade inte tänkt vara ute så länge, men den planen försvann någonstans på vägen och när jag kom hem var David Letterman slut. Inte heller steg jag upp till reprisen. Jag har missat kanske två program med honom på tio år och vem var gäst igår? Neil Young. Tack youtube. Det pratas ofta om att Young kan vara en tjurig gammal gubbe, men det märks inte i denna intervjun. För övrigt den första gången han varit intervjugäst och inte musikgäst hos Letterman.

Och två dagar till Iron Maiden.

Dagens låt är Suddenly I See av KT Tunstall.

Presskonferens med The Beatles, 1964

Äldre herre: Do you play music just to make money?

Paul: No.

Ung kvinna: Would you please sing something for us?

John: We want money first.

Innan Photoshop fanns Stalinchop

Josef Stalin var sin tids George Costanza och jag tror George skulle bli smickrad av den jämförelsen. Han dödade förvisso bara en person (och en katt), men plockade stilpoäng på att välja sin blivande fru. Både Josef och George ljög med varenda fiber i sina kroppar och var beredda att gå hur långt som helst för att slippa ta ansvar för sina handlingar. Historikern Peter Englund har nu i sin blogg skrivit om hur Sovjetregimen korrigerade sin egen historia så att folk som "svikit" Stalin och "försvann spårlöst" även försvann från fotografier. Det är förstås skrämmande, men också ganska underhållande, i alla fall när tillräckligt mycket tid passerat.

Även om Stalins klipp-och-klistrande varit vida känt under längre tid är det kul att se några konkreta redigeringsexempel. Nämnas bör också att det inte bara var i Sovjet man putsade sin egen historia, denna form av historierevidering har säkerligen förekommit i de flesta länder.

Läs inlägget här.

Dagens låt är Hög Standard av Peps Persson.

George Pelecanos i tidningen

Jag tror inte jag läst om favoritförfattaren George Pelecanos i svensk dagspress förut, men på sommaren när inget händer kan han få några rader. Han var bl a en av manusförfattarna och producenterna bakom hyllande tv-serien The Wire och är en av USA:s mest aktade deckarförfattare, även om begreppet deckare är lite missvisande. Sammanhanget i Expressens artikel vet jag inte vad jag ska ha för åsikter om.

Kikki Danielsson kunde inte nås för en kommentar, men hon är bevisligen glad ändå.

Läs om Pelecanos äventyr i Expressen.

Mer tjat om vädret

Nu kommer solen! Värmen är på väg! Snart slut på regnet! Javisst, och på måndag släpps Chinese Democracy. Jag förstår att folk gärna läser om att solen är på väg, men kan inte tidningarna skriva något annat? Kan de inte gå tillbaka till att rapportera om den spännande kvinnan Paris Hilton? Var är Tommy Körberg när man behöver honom? Kan inte Kikki Danielsson bli nötallergiker? Vad gör Gary Burghoff nu för tiden? Varför hör han aldrig av sig?

Jag orkar inte läsa fler rapporter om högtryck som alltid tycks vara tre dagar bort. Kan de inte skriva som det är, att det möjligtvis blir några minuter sol i början av september?

Ja, jag är gnällig idag. Borde sova.

Dagens låt är Summer In The City av Regina Spektor.

Jag och gubbarna

Folk brukar ibland undra varför jag i musikväg lyssnar så mycket på gubbar. Det är en bra fråga. Folk som Tom Waits, Bob Dylan, Bruce Springsteen, Neil Young och Leonard Cohen och har samtliga passerat 60 - och i vissa fall betydligt mer än så. Själv har jag nyss lämnat tonåren bakkom mig.

Tja, varför säger sextioåringars texter så mycket om hur jag tänker? Jag kan lära mig något av deras texter och berättelser, saker som jag hoppas få uppleva, saker som man tror man är ensam om att känna, saker som kanske är svåra att prata om. Under min uppväxt var morfar den jag stod närmast, ingen har lärt mig mer än han, och det brukar påstås att ensambarn har lätt att prata och umgås med äldre människor. Man är inte van vid att alltid ha ett jämnårigt syskon att prata med. Jag umgås med folk som är betydligt äldre än mig och vi är inte släkt. Jag ser dem som vänner. och

Med detta inte sagt att jag inte kan relatera till jämnåriga textförfattare. Å andra sidan har väl t ex Ed Harcourt, Bon Iver och Fleet Foxes ungefär samma referenser som jag. Och Jack White i The White Stripes tycks i huvudsak lyssna på musik som spelades in innan Leonard Cohen var född.

Det finns en kanske motsägelsefull sanning som heter att om man har nära till skratt har man också nära till tårar och det kan jag känna igen mig i. Jag vill inte göra en killar har också känslor-klyscha, men det är som det är och man är som man är och man gör vad man gör och det blir som det blir.

Vad vill jag egentligen säga med det här? Underskatta inte gubben, han är inte särskilt politiskt korrekt att hylla just nu. Alla fel samhället har att bjuda är hans fel. Men när han är som bäst serverar han livsfilosofi på vers.

We learned more from a three minute record, baby/ Than we ever learned in school

Dagens låt är Bobby Jean av Bruce Springsteen & The E Street Band.

Veckans sammanfattande sammanfattning av veckan

Känd från Gudfadern 2 och Spinal Tap

John Cazale exploderade i tysthet

Sommar i P1

Jim Jarmusch x fem eller sex

Någon neurolog som läser det här?

Jag gillar tegelstenar

I vilket en gräns onekligen passeras

Iron Maiden på Ullevi

Trevlig helg

Trevlig helg

Det var musikfestival på Tyrolen i helgen och jag var där i regnet, avnjöt spelglada Eldkvarn, komplett med regndans, och fick ett plektrum av gitarristen Carla Jonsson. Dessutom fyndade jag Martin Scorseses genombrottsfilm Mean Streets på DVD och blev glad av Maets Dominos skramliga surfrock.

Idag njuter jag av att inte göra något alls. Veckans enda lediga dag. Slappnade av med lite städning (jo, det är avslappande) och har tittat på Broken Flowers. Nu ska jag lägga mig på altanen med popkulturella månadsmagasinet The Word.

Dagens i-landsproblem: Vid 21:00 börjar Batman Begins och vid 22:00 börjar Jaws 4. Vad gör man?

Dagens låt är Ta Min Hand av Eldkvarn.

Iron Maiden på Ullevi

Idag om en vecka spelar Iron Maiden på Ullevi. Jag har biljett. Under min första Maidenperiod fick jag inte se dem live för mamma. Där och då tyckte jag hon var elak, men nu förstår jag henne. Jag var elva år när bandet besökte Sverige på Seventh Tour Of The Seventh Tour 1989.

Iron Maidens formkurva gick efter den turnén neråt under några år. Relationen mellan sångaren Bruce Dickinson och generalen Steve Harris blev frostigt och när Dickinson hoppade av för att ersättas av Blaze Bailey blev istället relationen mellan bandet och publiken frostigt. 1999 kom Dickinson tillbaka med det uttalade målet att återigen make Iron Maiden the biggest heavy metal band in the world. Två Sverigekonserter inför ca 90 000 åskådare pekar på att de är på rätt spår.

Scenen på den här turnén är samma som användes under World Slavery Tour 1984-85 och resulterade i liveklassikern Live After Death och låtarna är med ett undantag hämtade från åttiotalet. Deras förra turné bestod av hela senaste skivan, naturligtvis med låtarna spelade i samma ordning som på skivan, samt några gamla låtar och detta är bandets sätt att tacka för det varma mottagandet de fick med det ganska utmanande upplägget. Med tanke på att inget band lyckades ta vid efter deras klassiska åttiotal kan vi nu äntligen glädjas åt att några vågar försöka. Dagens svar på Iron Maiden är Iron Maiden. Det hade kunnat vara värre.

Dagens låt är Moonchild av Iron Maiden.

I vilket en gräns onekligen passeras

Aftonbladet rapporterar om en kvinna som hittat en mus i sin baguett. Hon hade förstås hellre velat ha det tvärtom. El humor los kvalitetos.

Jag gillar tegelstenar

Det har blivit något av en tradition att läsa en tjock bok varje sommar. Förra året läste jag Ulf Lundells Frukost På En Främmande Planet, året innan Peter Englunds Ofredsår. I år blev det 1001 Album Du Måste Höra Innan Du Dör. Det var intressant läsning. Alla superlativ som haglar över sidorna kan bli lite tröttsamma i längden, de mer återhållna texterna är bäst. Ibland undrar man förstås varför vissa skivor kom med och varför vissa andra inte kom med. Men framförallt blir man nyfiken på allt man missat, på allt man skulle vilja höra. I den svenska upplagan har dessutom nestor Lennart Persson fyllt på med lite mer svensk musik, både Wilmer X, Stina Nordenstam, Tages, Eldkvarn och Monica Zetterlund dyker upp.

Rent praktiskt gör det förvisso inget att personliga favoriter saknas. Jag vet ju redan att jag måste höra t ex Ed Harcourt innan jag dör. Värre är det att jag tydligen måste lyssna på Bon Jovi och Limp Bizkit. Trots detta är det svårt att hitta en bok med högre High Fidelity-faktor i år. Den täcker både jazz, soul, pop, rock, blues, folkmusik, hårdrock och skäggrock.

Bilden? Den föreställer Mr Gumby som förekommer i Monty Python´s Flying Circus. Han är den enda karaktären som återkommande spelades av alla pythonar. Han var rentav den enda återkommande karaktären. Hursomhelst. Mr Gumby gillar tegelstenar, främst att slå sig i huvudet med, men också - i nödfall - att kasta på folk. Hans meningar är ofta enstaviga.

Dagens låt är Forest Families av The Knife (som också är med).

Någon neurolog som läser det här?

Jag kan vara hur trött som helst under dagen, men på kvällen piggnar jag till. Känner nu för att ta en promenad, städa, laga mat eller träffa en kompis. När jag kom hem från jobbet vid halv sju orkade jag med nöd och näppe läsa en bok.

Jag har förstått att jag är kvällsmänniska, men finns det "botemedel"? Jag jobbade en gång 7-4 och folk som borde veta sa tröstande saker som du vänjer dig snart, då blir det enkelt att stiga upp. Jobbet varade i tio månader och: Nej det gjorde jag inte och nej, det blev det inte. Det är förvisso enklare nu, jag motionerar regelbundet och mår mentalt bättre - men ändå. Jag önskar det vore lika lätt att stiga upp vid sex på morgonen som det är att läsa till två på natten.

Ni andra tappra nattmänniskor som läser detta, hur gör ni? Svar till: Jag dricker inte kaffe.

Jim Jarmusch x fem eller sex

Jag har länge varit nyfiken på amerikanska regissören Jim Jarmusch - inte minst hans frisyr - men har inte sett så många av hans filmer. Neil Young-dokumentären Year Of The Horse, Blind Man och Coffee & Cigarettes har jag sett och fallit för hans vackra bildspråk och lätt skruvade berättarperspektiv (även om Dr Tom Waits i den sistnämnda förmodligen var mer eller mindre sig själv).

Som ett direkt resultat av denna lucka i min allmänbildning visar nu SVT fem av hans filmer. Först ut redan nu på lördag är hans senaste film Broken Flowers med Bill Murray i huvudrollen och sedan följer Stranger Than Paradise (måndag), Down By Law (tisdag), Mystery Train (onsdag) Night On Earth (nästa måndag) och Ghost Dog: The Way Of The Samurai (nästa tisdag).

Vid en närmare titt verkar det som om Broken Flowers inte ingår under rubriken Jim Jarmusch x 5. Vet inte varför den sänds just nu men den är en trevlig bonus.

Vill man se Iggy Pop och Tom Waits ta en fika - och det vill man - gör man det här. Gillar man film har SVT överlag en fin cineastsommar planerad. Läs här. Fortsatt mulet, någon?

Dagens låt är Midnight Train To Georgia av Gladys Night & The Pips.

Sommar i P1

De senaste åren har jag följt programmet Sommar i P1. Det började med att jag bara lyssnade på de programmen som hölls av folk jag kände till och gillade. Första gången jag spelade in var med Hasse Alfredson. Idén till programmet kom förresten från hans kollega Tage Danielsson när denne var chef för radions underhållningsavdelning och premiären ägde rum 1959.

Jag insåg snart att det kunde vara intressant att lyssna även om jag inte visste något om personen som höll i det. På så sätt upptäckte jag t ex Esbjörn Svensson och hans musik.

Bäst blir det när värden vågar vara personlig och kan blanda humor och allvar på ett bra sätt. Det är lättare sagt än gjort. Vissa program har man glömt så fort man stänger av radion.

De program jag tyckt bäst om hittills i år har varit Fredrik Lindström, Maj Briht Bergström-Walan, Jonas Wahlström, Peter LeMarc, Michael Segerström, Björn Ulveus och Åsa Nilsonne. Jag ser fram mot Annika Norlin för jag gillar hennes musik och hon har dessutom radiovana från tidigare programledarjobb.

Mina drömvärdar? Maj Sjöwall, Håkan Hellström, Anna Ternheim, Andres Lokko (eller vem som helst från Feber) och Stellan Skarsgård. Nisse Hellberg brukar vara kul att lyssna på. Pratar Kate Bush svenska? Hon verkar vara en intressant och intelligent människa.

Dagens låt är Hits Of Sunshine (For Allen Ginsberg) av Sonic Youth.

John Cazale exploderade i tysthet

I inlägget nedan skrev jag om ett relativt okänt namn med fint CV. Kungen av genren - om det nu är en genre - är onekligen John Cazale. Han var generationskamrat med de mer explosiva Al Pacino och Robert De Niro. Cazale hade inte heller Pacinos karisma eller De Niros förmån att få huvudrollen i blivande klassiker av Martin Scorsese. Men med en rejäl dos förmåga att försvinna in i sina roller och bli ett med tapeten lyckades han med konststycket att bara medverka i klassiker.

I de två första Gudfadern-filmerna spelar han den tystlåtne Sonny, som efter att övergivits som spädbarn räddas från en uppväxt på barnhem av den unga Don Corleone (De Niro/ Marlon Brando). I The Conversation, gjord av Francis Ford Coppola mellan de två första gudpapporna, spelar Cazale en efter hand allt mer utstött assistent till paranoida Gene Hackmans huvudkaraktär.

I Dog Day Afternoon rånar Sal (Cazale) och Sonny (Pacino) en bank för att finansiera Sonnys pojkväns könsbyte. Filmen är baserad på en ganska overklig verklig händelse och den mest kända scenen är Pacinos klassiska Attica! Attica! Attica!-hetsande av människorna som samlats utanför banken.

Sin sista roll hade Cazale i The Deer Hunter 1978 och han var då sjuk i den skelettcancer som skulle ta hans liv. Filmen är, mig veterligen, den enda skildringen av Vietnamkriget som börjar med en halvtimmeslång bröllopsscen.

Cazale avled en vecka efter filmens svenska premiär och lämnade bakom sig några av de mest subtila birollstolkningar man kan se på film. Få har varit tysta lika övertygande.

Känd från Gudfadern 2 och Spinal Tap

Gudfadern 2 och Spinal Tap är två av de tre senaste filmerna jag sett. I Spinal Tap spelar Bruno Kirby den av bandet ständigt nonchalerade chauffören och i den andra Gudfadern spelar han den unga Peter Clemenza. Det säger något om hans bredd som skådespelare. Kirby har också haft roller i Entourage, Donnie Brasco, Sleepers, Homicide, Frasier, City Slickers, Good Morning Vietnam, When Harry Met Sally och Mad About You. Så där kan man hålla på ett tag. Ett imponerande CV med andra ord, men ändå ett okänt namn. Anledningen till att jag skriver inlägget är nog att jag såg på imdb att han gick bort i leukemi 2006. Vad ville jag säga med det här? Jag vet inte, men det kändes konstigt att läsa det efter att ha känt igen honom i så många favoriter under årens gång.

Dagens låt är Untitled 6 (E-Bow) av Sigur Rós.

Förra veckans inlägg

Genomgången av veckans inlägg brukar dyka upp på söndagar, men igår var jag upptagen med Gudfadern 2 (lite bättre varje gång och det säger inte lite). Men nu det alla väntat på (i alla fall att döma av de hundratals mail jag fått under natten).

Låt Den Rätte Komma In, del två

En massa mazariner

Mitt liv som 180 cm ren ondska

Spionserien Spooks är trevlig att låna på DVD

Metallica håller löda

Vuxenpoäng med anställningsrabatt

Listor om viktiga saker

Bokstress, skivstress, filmstress

Bokstress, skivstress, filmstress

Ibland kan jag bli stressad av alla böcker jag vill läsa. Av alla böcker som ligger bredvid sängen, av alla böcker som man tvingas välja bort varje gång man är på biblioteket, av alla böcker man tvingas välja bort varje gång man är inne i en bokhandel eller på nätet. Det finns så mycket böcker man inte hinner läsa och jag blir irriterad. Det vore trevligt om man hann läsa en bok om dagen, men å andra sidan skulle det inte förändra situationen särskilt mycket.

Jag kan inte påstå att jag ligger sömnlös pga det här, men om man gjorde det skulle man i alla fall hinna läsa mer. Nu har jag beställt en Chevy Chase-biografi samt en fiktiv the making of om bandet med det ödmjuka namnet The Band och deras första skiva Music From Big Pink. En skiva som anses vara starten för det som nu kallas americana, dvs country som förvisso är ny men inte försöker låta modern. Skivan fyller fyrtio i sommar. Den grundade skäggrocken också.

Nu börjar jag reta mig på alla skivor jag inte hinner lyssna på. Måste sluta skriva.

Dagens låt är This Wheel´s On Fire av The Band.

PS. Och alla filmer. DS.

Listor om viktiga saker

För alla oss med vad vi kan kalla en High Fidelity-störning är listor något av det bästa som finns. Helst ska det handla om musik och helst ska det vara av sorten pop och helst ska det vara ganska smala kategorier. Bästa album har gjorts innan.

Den amerikanska musiktidningen Rolling Stone har börjat lista saker (bästa trio, bästa stat-låt, bästa dolda spår). Det tycker jag om. Läs här.

Dagens låt är Düsseldorf av bob hund.

Vuxenpoäng med anställningsrabatt

När man fyllt trettio borde man vara och känna sig vuxen. Om man inte känner sig vuxen får man kompensera detta med att plocka vuxenpoäng när tillfälle ges. På så sätt är vuxenpoäng ett bra koncept. Idag har jag plockat vuxenpoäng genom att köpa en brevkniv. Det måste väl ge minst en handfull vuxenpoäng? Ännu mer borde det bli om man köper den med anställningsrabatt (8,27 står det på kvittot). Det har generellt sätt varit en bra vecka vad gäller vuxenpoäng. Jag har cyklat till jobbet, köpt och ätit bananer samt lagat god mat hela veckan. Inte ens idag har jag fuskat med pizza. Yeah för mig. När jag kom hem använde jag min nya brevkniv till att öppna en räkning från Dagens Nyheter. Fler vuxenpoäng. Det är väl egentligen bara den där mazarinorgien som hamnar på minuskontot, men det kan jag bjuda på. Nu ska jag duscha och lyssna på Leif Silberskys Sommarprogram. Poängrekord!

Dagens låt är This Is How I Know av Ron Sexsmith.

Metallica håller låda

Det amerikanska hårdrocksbandet Metallicas kommande album Death Magnetic ska enligt deras hemsida släppas i olika varianter. Självklart kan man köpa skivan i "vanlig" förpackning, men det ska också släppas en version som förutom skivan innehåller demoversioner av låtarna, the making of-dokumentär, bilder, plektrum, exklusiv t-shirt, flagga, utvikningsbar affisch, kreditkort med vilket man kommer få tillgång till en framtida livekonsert via nätet samt en uppblåsbar docka i naturlig storlek föreställandes den danskfödde trummisen Lars Ulrichs pappa Torben som om man rycker den i skägget säger delete that.

The Box Magnetic (Death In A Coffin) kommer inte finnas i handeln men kan inom snarast med fördel beställas här och här samt naturligtvis på bandets egen hemsida.

Dagens låt är The Other av Metallica.

Spionserien Spooks är trevlig att låna på DVD

Den brittiska spionserien Spooks verkar vilja göra livet så hopplöst som möjligt för sina karaktärer. Man kan trösta sig med att det i alla fall skiter sig väldigt välskrivet. Hellre en bra serie som är tuff att titta på för att karaktärerna har det svårt än en dålig serie där alla har det bra.

Spooks kombinerar psykologiseringen av agentlivet a la John LeCarré med Ian Flemings popcornifierade James Bond-variant där lösningen aldrig är längre bort än en jaktscen.

Något som gör att Spooks dessutom är så spännande som genren kräver är det faktum att huvudkaraktärerna kan försvinna till Chile eller dö mitt en säsong. Det är ovanligt med tv-serier där man inte vet om huvudkaraktärerna ska klara sig. Intrigen bygger på saker som man - i alla fall som lekman - tror skulle kunna hända. Det handlar inte om galna vetenskapsmän som ska kolonisera månen och starta en ny människosort av alfamän och -kvinnor. Serien har på ett bra sätt använt sig av terrorism och religionsmotsättningar - kalla kriget är slut och terrorism är den nya ryssen - utan att utnyttja stereotypa skildringar av muslimer (eller för den sakens skull amerikaner). Man frågar sig ständigt hur mycket av det som skildras som faktiskt pågår utan att man vet om det.

Dramatiken ligger inte i explosioner eller kapningar av rymdfärjor. Dramatiken ligger ofta i små detaljer, karaktärernas relationer och seriens realistiska känsla gör att man kan relatera till vad karaktärerna går igenom. Lika mycket fokus läggs på deras inre liv som på det yttre. Manusförfattarna verkar tänka ett steg längre, både vad gäller karaktärerna och de politiska intrigerna.

Om man som jag dessutom är en sugare för den brittiska accenten i förhållande till den vanligare förekommande jämntjocka amerikanska diton kan man förstås också njuta av det flertal varianter som skådespelarna bjuder på. Bäst är Shauna Macdonald som med sin Edinburghaccent får mig att drömma om en flytt varje gång hon öppnar munnen.

I Sverige sänds Spooks torsdagar 21:00 på Kanal 9. Vill man göra det enklare för sig kontaktar man en man eller två med skägg och lånar en DVD-box.

Dagens låt är Caravan av Van Morrison.

Mitt liv som 180 cm ren ondska

Säljare är onda människor. De (vi) vill inget hellre än att lura på den stackars ovetande kunden saker för flera miljoner kronor, saker som den stackars ovetande kunden inte har någon användning av. Det är vad vi säljare vill. Suga ut varenda krona ur plånboken, tömma kontot, flytta in i kundens hus, tvinga deras partners laga mat och förgripa oss på deras barn. Idag var det en kund som frågade:

- Har ni väskor?

Jag frågade:

- Är det någon speciell sorts väska du letar efter? Vad ska du ha den till?

Vi har allt från små ryggsäckar och datorväskor över till stora resväskor som man nästan kan krypa ner i. Det var därför jag frågade. Inte av någon annan anledning. Lovar. Kunden tittade misstänkt på mig och svarade:

- Bära grejer i.

Bra svar. Bära grejer i. Det visade sig till slut att han hade haft inbrott i sitt garage och blivit av med sina väskor. Jag reser mycket, förstår du. Jag förstod. Han hittade en väska som han gillade, men den öppnades på fel håll. Jag föreslog att han kunde vända på den (säljlektion 1: få kunden att skratta och slappna av, skapa en förtroelig atmosfär innan du biter honom/henne i nacken och börjar suga). Men han skrattade inte. Han skulle tänka på det och återkomma (kundlektion 1: för att bli av med en snudig säljare, om du glömt säga: jag tittar bara lite, säg istället: jag ska tänka på det och återkomma).

Kunden gick och jag kröp in i min grotta igen, otåligt väntandes på någon mindre nogräknad.

En massa mazariner

I två veckor har jag väntat. En förpackning mazariner på väg mot bäst före-datum. Om ingen köper den kan jag ta hem den. Varje gång någon har ställt sig vid kakhyllan har jag blivit orolig. Men så, idag, var det dags. De här mazarinerna har gått ut, de kan vi inte sälja. Är det någon som vill ha dem? Om ingen vill ha dem kan jag ta dem. Jag kan ta dem om ingen vill ha dem, vi kan ju inte sälja dem, de har gått ut, passerat sitt datum, kan inte sälja dem, vill någon ha dem? Vill någon ha dem?

Ingen ville ha dem. Jag tog dem. De är mina. Bara mina. Mina mazariner. 16 stycken mazariner. Bara mina mazariner. 14 kvar. Snart färre än så.

Mazarinfrossa. Take no prisoners!

Dagens låt är Sugarhigh av Danko Jones.

Låt Den Rätte Komma In, del två

Här skrev jag om att jag kanske inte skulle hinna läsa John Ajvide Linqvists Låt Den Rätte Komma In förrän biblioteket ville ha den tillbaka och det gjorde jag inte. Det löste sig ändå och nu har jag läst den, mer eller mindre i ett svep. Det blir så ibland. Boken blev omtalad som en roman om vampyrer och det är den, men den är samtidigt mycket mer om man så vill.

Missbrukarproblem, skilsmässor, mobbing, utanförskap, vänskap och kärlek får också plats. Skildringen av mobbing är träffsäker - rädslan för ord och slag, tillsynes bara för att man finns, hur osynlig man än försöker göra sig. Och jag kan relatera till rädslan, precis som författaren själv. Jag kan också relatera till glädjen i att hitta folk som förstår, även om jag inte känner någon vampyr - eller?

De otäckaste kapiteln är inte de som skildrar vampyrerna, de otäckaste kapiteln är de som skildrar människorna.

Boken har ett enkelt och naturligt språk. Debutförfattare är ofta antingen för medvetna om språket, de snurrar in sig och ska bevisa att de kan skriva, eller blir det tråkigt och platt. Ajvide Lindqvist faller inte i någon av dessa fällorna. Han använder språket väldigt effektivt. Han kan vara naturlig stilist, men troligt är att det ligger mycket arbete bakom enkelheten. Det finns författare som skriver ett helt liv utan att nå lika långt in och bli lika exakta med sina formulering. Det känns overkligt att det är hans debut - boken känns så självklar. Men även om debuten inte gjordes förrän 2004 tror jag han länge vetat om att han varit författare.

Ajvide Lindqvist nämner i den länkade texten ovan att detta, så vitt han vet, är den första svenska vampyr-romanen sedan Viktor Rydbergs Vampyren, som kom redan 1848. Den ligger på mitt skrivbord. Tack biblioteket! Sedan är det troligt att jag läser Hanteringen Av Odöda. Frågan är bara hur länge jag kan hålla mig.

Några minuter efter att jag kom hem från en cykelrunda öppnade sig himlen till tonerna av regn, åska och mer regn. Nu ska jag laga oxpytt med stekt ägg och rödbetor.

Dagens låt är Daybreak av Ebba Forsberg.

Veckans helfestliga inlägg i helfestlig sammanfattning

Missat något viktigt i veckan? Lätt att åtgärda!

Välkommen till 1991, Ola! CD är den nya grejen

Låt den rätte komma in

Priset man betalar för att vara hårdrockare

Jag bär Dannebrogen på mina axlar

Bruce Springsteen tar över

Bäst klädd i Sverige?

Vi måste klippa gräset - konsten att irritera

Plötsligt spred sig ett lugn

Plötsligt spred sig ett lugn

Plötsligt infann sig en känsla av ledighet. Förvisso är jag ledig imorgon och det är väl en anledning så god som någon. Himlen ser ut som om den vill regna lite till, men inte orkar. Har just städat och börjar fundera på något gott att äta. Det känns som det finns en guldkant i närheten trots att det bara är en mulen söndag i Växjö. Sånt här ska man inte ifrågasätta - det är bättre att bara njuta. Det måste man göra ibland.

Ska förresten vara blomvakt åt mina föräldrar när de bilar till Finland (ja, de kör runt). Fick en lista av mamma med väldigt detaljerade instruktioner (om vattningen alltså, inte bilandet). Om det nuvarande vädret med nästan regn håller i sig kanske det är enklast att bara ställa ut blommorna på tomten och låta naturen ta hand om resten. Jag uppskattar blommornas överlevnadschans till ca 10 procent och då har jag nog avrundat uppåt med ca 9 procent.

På hemvägen från jobbet köpte jag ett nummer av en musiktidning jag aldrig läst innan. Tror jag ska lägga mig och bläddra lite. Både Raconteurs, Queens Of The Stone Age och galne tomten Rocky Erickson utlovas på omslaget.

Dagens låt är Tomorrow Is A Long Time av Odetta.

Vi måste klippa gräset - konsten att irritera

Idag hade jag tänkt ligga på gräsmattan och lyssna på Skansenmannen Jonas Wahlströms Sommarprogram i P1. Plötsligt enas resten av kvarteret om att det är dags att klippa gräset. Någon måste ge sig och det är tyvärr inte de andra. Nu sitter jag inne. Det är förvisso inte lika varmt, soligt och avslappnande - men jag kanske redan har bränt mig tillräckligt mycket den här veckan. Tanken idag var att bränna ryggen istället för magen/bröstet och bli lika röd på alla håll. Tji fick jag. Programmet är förresten underhållande.

Dagens låt är We Gotta Get Out Of This Place av The Animals.

Bäst klädd i Sverige?

Jag vet inte om han är bäst klädd i Sverige eller inte, och det spelar egentligen ingen roll, men namnet! Hoa Ly! Det vill jag också heta. Och det ska ske nu, varken förr eller senare. Hoa Göran Torbjörn Ly, that´s me.

Bruce Springsteen tar över

Det är mycket Bruce Springsteen i svenska tidningar just nu, nästan för mycket. Missförstå mig rätt - jag gillar Springsteen. Jag gick tom så långt att jag skrev en magisteruppsats om honom. Men när bevakningen ligger på nivån Bruce Springsteen, känd som The Boss, kom till hotellet vid 14:03 och gick till sitt rum efter att ha vinkat åt fansen som tålmodigt väntade utanför för att få en skymt av sin hjälte är det lätt att tröttna. Kvantiteten blir viktigare än kvaliteten och Aftonbladets bilaga om hur hans klädstil har utvecklats under åren kan jag klara mig utan.

Expressen publicerar en längre text om Springsteen skriven av Mats Olsson. Den tyckte jag var bra, och inte bara för att den är skriven av Olsson. Utan för att den inte bara är tre rader och berättar att Bruce hade en grön skjorta och vinkade. Musik är viktigare än så.

Dagens låt är Brothers Under The Bridge av Bruce Springsteen.

Jag bär Dannebrogen på mina axlar

Klarblå himmel, idag i kombination med ledighet. Har varit ute i linne. Solen har fått grilla fritt. Detta resulterar i att jag nu har den övre halvan av danska flaggan på varje axel. Snyggt. Jag blev i alla fall av med det där vita området som tidigare bodde på övre halvan av överarmen. Tror det var så jag resonerade när jag tog linne istället för t-shirt.

Det stora problemet med den sortens bränna är om man sedan har en tröja med kortare ärm än den man hade när man solade senast. Då blir det ett vitt område mellan tröjan och brännan. Stora problem.

Den danska flaggan är nog trots allt bättre.

Dagens låt är Effect And Cause av The White Stripes.

Priset man betalar för att vara hårdrockare

Nästan 30 grader varmt idag. Var nere i centrum på lunchen. Shorts, t-shirt och sandaler var bekvämt med lite lagom fläktande vind kring armar och ben. Då ser jag en kille med svarta jeans, svart munkjacka, svarta boots och svart skinnrock. Tänk vad man måste stå ut med för att man gillar hårdrock. Det kan inte vara bekvämt att gå klädd så.

Inlägget presenteras i samarbete med Var är ungdomen på väg? samt Det var bättre förr.

Dagens låt är Man In Black av Johnny Cash.

Låt den rätte komma in

Ibland känns det som man är sist med att läsa en bok, särskilt om det är en sån som plötsligt alla ska läs. De dyker upp ibland. Och charmigt eletistisk som jag gärna vill ge sken av att vara blir jag omedelbart på min vakt. Oavsett om det gäller Stieg Larsson, Da Vinci-Koden eller Sprängaren. Johan Ajvide Lindqvists debutroman Låt Den Rätte Komma In från 2004 var en sådan bok. Men till skillnad från de tre tidigare nämnda är det en bok jag vill läsa, det har bara inte blivit av.

Till hösten har favoriten Tomas Alfredsons filmversion premiär och innan dess måste jag läsa boken. Alltså lånade jag den på biblioteket för någon månad sen och sedan dess har den legat vid min säng. En handfull böcker har kommit och gått, men Låt Den Rätte Komma In har legat orörd. Nu skulle jag förlänga lånetiden och då visar det sig att någon människa, uppenbarligen helt utan att visa hänsyn till mig, har reserverat den. Var är världen på väg? Runt solen, that´s where. Detta innebär förvisso att jag inte är sist med att läsa den trots allt.

Nu har jag tre dagar på mig. Hoppas den är så bra som jag alltid hoppats.

Dagens låt är Lookin´ The World Over av Maria Muldaur.