John Cazale exploderade i tysthet

I inlägget nedan skrev jag om ett relativt okänt namn med fint CV. Kungen av genren - om det nu är en genre - är onekligen John Cazale. Han var generationskamrat med de mer explosiva Al Pacino och Robert De Niro. Cazale hade inte heller Pacinos karisma eller De Niros förmån att få huvudrollen i blivande klassiker av Martin Scorsese. Men med en rejäl dos förmåga att försvinna in i sina roller och bli ett med tapeten lyckades han med konststycket att bara medverka i klassiker.

I de två första Gudfadern-filmerna spelar han den tystlåtne Sonny, som efter att övergivits som spädbarn räddas från en uppväxt på barnhem av den unga Don Corleone (De Niro/ Marlon Brando). I The Conversation, gjord av Francis Ford Coppola mellan de två första gudpapporna, spelar Cazale en efter hand allt mer utstött assistent till paranoida Gene Hackmans huvudkaraktär.

I Dog Day Afternoon rånar Sal (Cazale) och Sonny (Pacino) en bank för att finansiera Sonnys pojkväns könsbyte. Filmen är baserad på en ganska overklig verklig händelse och den mest kända scenen är Pacinos klassiska Attica! Attica! Attica!-hetsande av människorna som samlats utanför banken.

Sin sista roll hade Cazale i The Deer Hunter 1978 och han var då sjuk i den skelettcancer som skulle ta hans liv. Filmen är, mig veterligen, den enda skildringen av Vietnamkriget som börjar med en halvtimmeslång bröllopsscen.

Cazale avled en vecka efter filmens svenska premiär och lämnade bakom sig några av de mest subtila birollstolkningar man kan se på film. Få har varit tysta lika övertygande.