fredag, december 04, 2020

Dennis Wilson fyller tyvärr inte 76 år idag


Dennis Wilson är förmodligen mest känd för två saker. Dels för att han var den enda medlemmen i The Beach Boys som faktiskt surfade och dels för sin vänskap med Charlie Manson.
Att Dennis var den kanske bästa låtskrivaren i bandet under deras borttappade år mellan 1968 och 1972 är inte lika känt. Och borttappade bara från ett kommersiellt perspektiv. Från ett kreativt perspektiv var de väldigt framgångsrika och fyllda av musik som inte lät som bandets mer kända period under sextiotalets första halva. 
Dennis, mellanbrodern av de tre bröderna Wilson som i tur och ordning utgjorde bandets hjärna, hjärta och själ, skrev sina första låtar till skivan Friends. Little Bird och Be Still är små vackra ballader. Naiva kanske, men också svåra att inte bli berörd av. På skivan 20/20 året efter bidrog han med Never Learn Not Love, baserad på/snodd från en av kompisen Charlie Mansons låtidéer.
Manson ville bli låtskrivare och umgicks även med Neil Young under den här perioden. Manson blev upprörd av Wilsons stöld och Dennis hade dessutom mage att ändra i texten och därmed "manipulera budskapet". Eftersom anfall är bästa försvar gav Dennis sin snart före detta vän ett rejält kok stryk. Men rädslan för hämnd lär inte upphört.
Medan The Beach Boys aktie fortsatte sjunka uppstod två läger i bandet. Det ena, bröderna Carl och Dennis, ville fortsätta utveckla musiken. De andra, Al Jardine och Mike Love, ville ge fansen vad fansen ville ha. Det vill säga hitarna från sextiotalet och nya låtar som lät som hitarna från sextiotalet. I mitten satt Brian Wilson som skrivit alla de där hitsen innan hans demoner tog kontrollen över honom. Han brydde sig inte längre. Bruce Johnston, Brians turnéersättare, verkar inte haft några speciella åsikter.
Efter skivan Surf´s Up 1971, som blev deras största kommersiella framgång på länge, fick dåvarande managern Jack Riley sparken och ersattes så småningom av Mikes bror Stan. I samband med detta vann också, inte helt oväntat, Al och Mike kampen om vilken riktning bandet skulle ta. 
Samlingen Endless Summer släpptes 1974, fylld till bredde med låtar inspelade fram till 1965 (nej, låtarna från mästerverket Pet Sounds fick inte vara med). Efter detta fick Dennis låtar inte längre samma utrymme på bandets album. Han rimmade inte sun med fun tillräckligt ofta.
I augusti 1977 kom Dennis oundvikliga solodebut. Pacific Ocean Blue. Den låter inte alls som The Beach Boys, men möjligtvis som de hade kunnat göra om de vågat utvecklas och lyckats bli vuxna. Men några av bandets medlemmar medverkar på albumet. 
Musiken är annars svår att sammanfatta i sin blandning mellan rock, soul, gospel, lite funk och ibland nästan klassiskt anlagda stråkarrangemang. Det är en skiva gjord av en man som betalar priset för att få alla sina drömmar uppfyllda och som inte riktigt vet vad han ska göra av dem. 
Musiken påminner lite om vad amerikanska Iron & Wine gjorde på Kiss Each Other Clean. Och har ni inte hört den påminner den lite om Pacific Ocean Blue.
Skivan blev en kritikerframgång och sålde runt 300 000 exemplar. Inte en gigantisk kommersiell framgång, men bättre än den tidens skivor av The Beach Boys. Särskilt från ett konstnärligt perspektiv var den en stor framgång. Dennis, The Beach Boys eviga strulputte, hade bevisat sig kunna stå på egna ben.
Han började jobba på en uppföljare tänkt heta Bambu. Hans ökande drickande och ständigt pågående användande av droger gjorde att skivan inte skulle bli klar, men han spelade in konstant. Få artister har ett lika stort antal outgivna låtar, i alla fall i förhållande till vad som faktiskt gavs ut.
1983 drunknade Dennis Wilson, trettionio år gammal. Han hade förlorat sin studio - som först ägdes av bandet, sedan köptes av Dennis och Carl och under några år blev ett andra hem, sin båt - som han också bodde på, och sin röst. Hans vänner kände inte längre igen den tidigare så stiliga unga mannen som varit den i bandet tjejerna skrek högst åt.
2008 kom Pacific Ocean Blue ut igen, då hade den varit omöjlig att få tag på under fler år. Skivan var utökad med en extra CD innehållandes sexton låtar med vad som - möjligtvis - hade kunnat bli Bambu.
Pacific Ocean Blue har i många kretsar status av borttappat mästerverk och gillas även av många som inte gillar The Beach Boys. Dennis röst hade bitvis mer gemensamt med en bakfull Bruce Springsteen än med sitt modersbands finlemmade falsettsång, även om gospelkören i till exempel River Song inte går av för hackor. De sista åren lät han som Bob Dylan med halsfluss.
Skivan var inte så illa av en ung pojke som en gång fick vara trummis i sin brors band mest för att deras mamma skulle veta var odågan höll hus. Vem kunde ana att han skulle skriva låtar som får vuxna män att gråta?

Läs mer om liknande:
The Beach Boys-skivan Sunflower från 1970 innehåller två av Dennis Wilson bästa låtar
The Beach Boys för nybörjare
Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas
Dokumentären Beautiful Dreamer handlar om skivan SMiLE

Etiketter: , , ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida