Fula Fula Ord: Bokrecension: Jerry Lee Lewis

Jerry Lee Lewis: His Own Story
Rick Bragg och Jerry Lee Lewis
Förlag: Canongate

När det gäller artister får man ofta intrycket att de gärna vill framstå som excentriska, eller i alla fall lite härligt crazy, oavsett hur grå och tråkiga de är. I fallet Jerry Lee Lewis har det alltid varit tvärtom. En uppenbart skogstokig man som försöker göra sig så normal som möjligt. Och med ganska blandat resultat. Han förstår fortfarande inte varför det blev sånt liv när att han som 22-åring gifte sig med en 13-åring kusin (hans syster gifte sig som 12-åring och det var inga problem). Hon var hans tredje fru av sammanlagt - så här långt - sju. Och det är bara toppen på isberget. Det berättas om en uppväxt i hård miljö men i en kärleksfull familj, även om pappan Elmore ibland tog till våld när han inte visste hur han skulle hantera sonen. Pianot som pappan pantsatte huset för att kunna köpa till sonen finns kvar. En närmast magisk artefakt, en gåva från en far som själv närde musikerdrömmar. Mamma Mamie var största supportern trots att sonen sjöng djävulens musik. Kampen mellan gott och ont skapade tidigt en inneboende slitning. Skolan tog han inte på allvar, allt han behövde veta fanns i Bibeln. Smeknamnet The Killer får han efter att nästan ha dödat en lärare. Killer själv tycker att namnet är orättvist. Han har, trots allt, aldrig dödat någon på riktigt.

I Sverige är han mest känd för tidiga rock´n´roll-låtar inspelade på Sun Records. Whole Lotta Shakin´ Going On och Great Balls Of Fire gör att han nosar på trätobrodern Elvis Presleys tron. I USA fick han en andra karriär under sent sextiotal och blev countrysångare med en framgångsvåg som började 1968 med Another Place, Another Time och gav nästan tjugotalet Topp 20-hits under de närmaste åren. Under de förlorade åren på sextiotalet hade han bland annat spelat i Hamburg. Europa var mer förlåtande än USA. Live At The Star Club, Hamburg från 1964 anses nu ofta vara en av de bästa liveskivor som gjorts. Många andra hade gett upp och skaffat riktiga jobb under utfrysningen Jerry Lee upplevde efter kusinäktenskapet, men han fortsatte spelade för alla som ville lyssna. Ville ingen lyssna spelade han ändå och reste tusentals mil med bensin och piller som bränsle mellan olika småhak längs vägar som aldrig tog slut, till synes driven av ett fysiskt och psykiskt behov av att spela. Och han var universums naturliga mitt, fostrad av föräldrar som förlorat en nioårig son, en bror Jerry Lee säger sig bara ha en enda bevarad minnesbild av.

Lewis pratar, Bragg skriver. Det gäller att hålla i sig men känns ändå som att sidorna inte innehåller några överdrifter. Sanningen är dock ibland vinklad till huvudpersonens fördel. Den bygger förstås på hans perspektiv. Bragg ger också en bra bild av den kultur Jerry Lee växte upp i. Det går till slut nästan, men bara nästan, förstå en nu 79-årig man som aldrig brytt sig om konsekvenser eller morgondag och tittade rakt in i elden tills han nästan blev blind. För att han aldrig haft något alternativ.