JT Lauritsen & The Buckshot Hunters gungar

 Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den andra mars.
Längd: 115 minuter plus paus.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Att bandet är så samspelat, som om de aldrig gjort annat än spelat ihop.
Saknade mest: Tolkningen av Jimmy Reeds Big Boss Man.

Bo Diddley sjöng att man inte ska döma en bok efter omslaget. Jan Tore Lauritsen kanske inte är det bluesigaste namnet i musikhistorien och dragspel kanske inte är det bluesigaste instrumentet. Det finns till exempel inga bilder på Howlin´ Wolf när han spelar dragspel. Men Lauritsen började spela redan när han var sex och det är 36 år sedan. Hans blueslampa tändes av BB King, Charles Brown och Ray Charles.

På scen backas han av sitt band bestående av – och nu blir namnen ännu mindre bluesiga – Arnfinn Torrisen på gitarr, Atle Rakvåg på bas och Jon Grimsby på trummor. Förutom dragspel spelar Lauritsen också munspel och sjunger. De spelar verkligen tillsammans. De spelar det som behövs och spelar inte det som inte behövs. Till och med gitarrsolona är smakfulla. Got You On My Mind har kanske det snyggaste i hård konkurrens.

Bluespuristerna har nästan genomgående en svår kväll, bandet blandar och ger. Namn som dyker upp är Sir Douglas Quintet - kanske ännu mer Doug Sahms soloskivor - Mink DeVille och Los Lobos. Har man ett dragspel längst fram så har man. Det är en smått salig blandning av blues, rock´n´roll, country, cajun, Louisiana och Texas. De mer traditionella blueslåtarna är faktiskt de minst intressanta. Men även då är det svårt att inte gunga fram och tillbaka, även om det kanske blir några låtar för mycket i mellantempo - i alla fall rent teoretiskt. Bredden är annars imponerande. Ray Charles blandas med Tom T Hall och en polka.Och på tal om Howlin´ Wolf gör de också en väldigt egen version av Back Door Man som följs av Harry´s Place om en bar i Australien.

Kvinnorna i publiken dansar, männen tävlar inledningsvis om vem som kan stå mest still. Men under The blues got me i slutet av första delen går det så långt att även männen börjar dansa och sedan fortsätter de. Under Bald Headed Woman (I love that woman because she´s got less hair than me) är JT på promenad i publiken. Låten blir längre och längre med ett flertal solon, men inte för lång.

Charm kanske låter som en förolämpning i bluessammanhang, men det är menat som en komplimang. JT Lauritsen & The Buckshot Hunters är ett väldigt charmigt band som vill att folk i publiken ska ha en kul kväll och dansa. Det lyckas.

Mer om liknande:

Big Joe Louis och King David tolkar också bluesen personligt

Charlie Patton gjorde skivor när morfar hade mjölktänder

Så blir du blues - en enkel guide

En liten hyllning till Bo Diddley

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.