onsdag, januari 03, 2018

Skivrecension: Europe - Walk The Earth

Europe
Walk The Earth
(Hell & Back/ADA/Warner)
Betyg: 4
Det är inte nödvändigtvis en bra idé att gå tillbaka och lyssna på en artist man gillade innan man fyllde tvåsiffrigt.
Europe hade kunnat göra det enkelt för sig. När de återförenades efter millennieskiftet och gjorde sin första skiva på över tio år var åttiotalet trendigt igen. Det hade varit enkelt att återskapa sitt sound från hits som The Final Countdown och Carrie. Det hade kunnat resultera i ett rejält och snabbt tjong på banken. Istället gjorde de en mörkare och hårdare skiva, snarare baserat på sitt adra album Wings Of Tomorrow från 1984. Mer sjuttio- än åttiotal, mer Deep Purple än Bon Jovi.
Så här i efterhand ska också sägas att de båda storsäljarna The Final Countdown och Out Of This World är två av deras mindre intressant skivor. Produktionen har inte åldrats helt klockrent, även om det går att förstå att de tog chansen att bli popstjärnor när de fick den. Det unnar jag dem, även om det var en kortsiktig plan som resulterade i att gitarristen John Norum hoppade av när gitarren mixades lägre och synten högre. Och sedan en rejäl skatteskuld som kanske mer än något annat knäckte dem.
På återkomsten med den talande titeln Start From The Dark 2004 var det därför inte ett band som ville håva in på gamla framgångar. Det var ett band som ville bygga långsiktigt utan att jaga radiohits. Som säg framåt. Medlemmarna hade också passerat fyrtio och var väl dessutom för gamla för att vara tonårsidoler. Det går rent av att säga att det här var den egentliga uppföljaren till Wings Of Tomorrow, den uppföljare de försökte göra redan med Prisoners In Paradise 1991. Men då var det mot skivbolagets vilja ("vi vill ha mer hits! En ny The Final Countdown!" och bandet orkade inte stå emot de kommersiella kraven. Skivan blev en kreativ kompromiss och ett relativt - ställt mot de krav och förväntningar som fanns - kommersiellt misslyckande. 
Med förra årets Walk The Earth har Europe gjort fler skivor efter återföreningen än de gjorde före. De har inte haft några fler hits i klass med de de fick på åttiotalet, men de säljer stabila mängder album och turnerar regelbundet inför en stor och trogen publik. Efter återkomsten har de nu gjort sju skivor med hårdrock placerad i nuet med inspiration från sjuttiotalet. Synten har tacksamt nog oftast bytts ut mot orgel och piano. De har blivit ett albumband, inte ett singelband - även om de flesta förmodligen ser dem som en one hit wonder från åttiotalet. Å andra sidan; att vara en one hit wonder är en hit mer än de flesta band lyckas med.
Walk The Earth är deras kanske jämnaste album i karriären. De tio låtarna håller hela vägen. Inga dippar, få transportsträckor. När jag lyssnade på dem i min barndom tror jag inte riktigt jag förstod hur bra låtskrivare Joey Tempest verkligen är. Eller hur bra sångare han är. Och han är bättre nu än på åttiotalet. Hur mycket han utvecklats som textförfattare kan bli ett eget inlägg. Men så har han bott i England i många år och har en engelsk fru.

Tempest ligger bakom samtliga låtar, främst tillsammans med John Norum eller keyboardisten Mic Michaeli. Skivans producent Dave Cobb står också, tillsammans med några andra icke-bandmedlemmar, med som låtskrivare. På tal om Cobb låter skivan underbart luftig och varm, särskilt i ett par hyfsade högtalare.

Walk The Earth är ett album av ett band som uppenbarligen känner sig tryggt, vet vad de vill och har hörbart kul tillsammans, fria från krav på att tilltala topplistor. För de har ju, lite otippat, blivit ett stort band igen i skymundan.  När deras andra album efter återföreningen döptes till Secret Society var det inte en slump. På Spotify spelas de mer än 2 500 000 gånger per månad. Det är mer än förmodligen mer namnkunniga artister som Alice Cooper och Mötley Crüe. Det säger något, även om det är svårt att säga exakt vad.
Av alla band jag lyssnade på i slutet av åttiotalet och klumpade ihop under namnet hårdrock (eller möjligtvis hård rock, var gränsen går? fråga inte) var det minst sagt otippat att Europe skulle vara ett av de - väldigt få - som skulle göra så här bra musik trettio år senare. Och då inte bara på ett "jag tycker om dem för jag minns dem från min barndom"-sätt utan på riktigt. Europe har, frånsett namnet och medlemmarna, nästan inget alls att göra med det band som fick mig att hoppa upp och ner på åttiotalet.

Inledande titelpåret lägger ribban högt, The Siege låter med sin arabiska slinga som om den kan komma från Led Zeppelins Physical Graffiti och Kingdom Come håller den uppe. Och så fortsätter det. Rekommenderas. Är ni riktigt snälla får ni rent av veta vad som hände ute i rymden på vägen till Venus.

Läs mer om liknande:
Led Zeppelin för nybörjare
Boktips: Mötley Crüe - The Dirt
Artikel: Gitarrklinik med Kee Marcello
Hårdrock för nybörjare

Etiketter: ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida